Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Femtonde kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Sextonde kapitlet
Sjuttonde kapitlet  →


[ 106 ]

Sextonde kapitlet.


Gumman Arnman till sin käre son.

Min älskade Arve!

Herren hålle sin hand över dig!

I vår hydda var tomt och mörkt efter din avresa. Vår glädje var borta. Vi kunde icke på lång tid ta oss något före, löjtnant Per och jag. Men slutligen togo vi bladet från munnen och sade till varandra, att det var ohöviskt att sörja för det vi mistat vår fröjd, när det skett till ditt bästa, din tycka och fromma både för det när[ 107 ]varande och i en framtid. Sedan togo vi fram korten, vilka så länge vilat, och nu spela vi var afton ett par tolvor. Efter maten prata vi bara om dig, välsigna dig och bedja för dig.

I söndags, mitt kära barn, kom ditt brev. Du kan tro det var en högtid! Jag visste om ingenting, förrän jag tog upp servetten om middagen; då låg det inuti den; löjtnanten hade smugit dit det medan jag var ute. Vad mitt hjärta kände för stor fröjd bara vid att betrakta de älskade rader, som min Arve hade skrivit!

Sedan bröt jag sigillet och läste ditt långa kära brev. Ja, ja, min Arve, det var mycket upplevat på så kort tid. Gud välsigne tullförvaltarn! Han vill dig väl, och jag tror visst att frun vill detsamma, fast hon har sina svagheter för den, som är hennes egen. Men om detta blir jag den sista som dömer, ty den som själv är mor, vet bäst hur partiska vi kunna vara. Vill du emellertid lyssna till mitt råd, så var icke stolt i sinnet, icke högmodig i hjärtat och gör tullförvalterskan till nöjes i allt vad du förmår! Det kommer dig till godo, varemot, om du skaffar dig henne till ovän, det kommer dig till last.

Jag tycker det var hederligt av henne att förehålla dig dina fel, hon hade ej gjort det, om du icke redan stått väl i vantarna; och du, min son, hade orätt i att förivra dig för det att hon trodde på gossens utsago.

Var du förståndig, min Arve! Om ingenting skulle bära dig emot, visste du ej att sätta värde på de goda dagarna. Det är ej nyttigt att alltid dansa på rosor: små prövningar späka sinnet och bereda det till de stora, som väl en gång icke utebliva för dig liksom för andra.

Vad nu angår ditt sällskapande med jungfru Stina, så säger jag dig rent ut, mitt kära barn, att detta icke behagar mig. I köket är icke din plats. Jag vet ingenting ont om den där människan, men det vittnar ej till hennes för[ 108 ]del, att hon för dig som nykomling berättar saker, vilka herrskapet sinsemellan ordat om. Det är en ful och dålig vana att lyssna och spionera, och det är rent ut sagt oförskämt, att hon skrattar åt och härmar sin matmor, som det är hennes plikt att ära och vörda. Akta dig, barn, för ont sällskap — tag hellre om det vore aldrig så mycket snubbor av frun, än sockersöta ord av jungfru Stina, och lyssna icke mera på vanvördigt tal om herrskapet! Bjuder hon dig på godsaker, som hon har om händer, så tag icke emot, ty utom att sådant är opassande, föder det förtrolighet, och all förtrolighet är farlig. Med den gamle Brostedt är det helt annorlunda — håll dig till honom!

Det faller mig före din erinran om det kära lilla huset, där jag och min Arnman levde mången förnöjd dag tillsammans, då du ännu var litet barn. Glöm icke härnäst att nämna vem som äger huset! Knappt kan jag tro, att någon i H. ännu minnes mig så mycket, att man för min skull vårdar sig om balsaminerna. Men huru som helst, längtar jag likväl att höra vad du har att förtälja därom.

Jag innesluter dig i den högstes beskydd och beder dig av varmt hjärta, att du lägger mina förmaningar på sinnet

Din hulda moder
Katarina Arnman.


Fjorton dagar efter det Arve mottagit detta brev, skrev han åter bland annat:

Allt är nu gott och väl igen mellan mig och min patronessa; och min goda mor skall icke oroas av den föreställningen, att mitt sinne är för stolt. Jag är icke så styvsint, att man icke med vänlig hand kan lägga betsel på mig, fast jag har för mycket heder i bröstet att ej skudda det av, om jag märker, att man vill köra mig som en oxe för plogen.

Det var visst ett par veckor som frun icke talade till mig. Herrn låtsade ingenting märka, och jag lät även sa[ 109 ]ken ha sin gång, ehuru mitt lynne led av att se sura miner och kalla blickar. Lars var näsvisare än någonsin och fick även sköta sig själv. Då inträffade så lyckligt, att det skulle givas en fest på patrons födelsedag, vartill frun behövde allt det biträde hon kunde få. Bland annat var det fråga om att spela en liten teaterpjäs, men alldenstund inga dekorationer funnos att tillgå, blev förslaget kinkigt att utföra. Då erinrade sig frun, att hon ibland sett mig fuska med målande, ett nöje, som jag har min gode farbror Per att tacka för, och strax beslöt hon att låta mig sitta uppe om nätterna och bortstjäla så mycken tid jag kunde av dagarna, för att efter hennes uppgivna plan på några sammanklistrade pappersskärmar sudda till en stuga och en lantlig plan med en hop träd.

Redan flera dagar märkte jag, att det var solsken i annalkande, ty vid bordet, i stället för det vanliga: — Vill Arnman ha mera? hette det: — Räck hit tallriken, Arnman, för att få litet mera soppa… Sitt ordentligt, lille Lars — se på Arnman: han sitter minsann så rak, han, som om han tio gånger varit i dansskola, och det är ändå bara natur! eller ock: — Var har du din näsduk, min gosse? Icke ska andra taga vara på den — du är ju stora karlen! och så vidare. Alla dessa förebud gjorde mig mycket nöje: jag såg nog, att de skulle leda till något.

En afton, då patron som vanligt var på klubben, kallades jag ned till frun, som mottog mig mycket väl.

— Arnman går aldrig ner nu om aftnarna! sade hon vänligt. Icke skall en ung människa vara så långsint —— låt oss ej mera tänka på det, som är förbi: man har alltid nog av det man har för händer… eller hur, min käre Arnman?

— Jag är icke långsint, sade jag, jag har bara icke vågat komma, sedan…

— Prat! avbröt hon småleende. Arnman får komma och [ 110 ]gå när han vill. Det var alltid vår mening att anse Arnman som en bland oss själva… Men för att nu tala om något annat, så har jag en liten väntjänst att begära. Skulle Arnman vilja göra mig en sådan?

— Om jag bara kunde, så är det säkert, att det skulle vara mig ett nöje.

— Å jo, visst kan Arnman! Jag har sett honom måla både skepp och åtskilligt annat, och vad jag önskar Arnman ville försöka sig på, är visst icke svårare: bara en stuga på en grön backe, hur illa som helst — det syns ej vid eldsken. Men sedan utvecklade min patronessa vidare en sådan mängd saker för mig, att jag alldeles förstummades. Det återstod åtta dagar till festen och dessförinnan borde jag icke allenast ha målat de så kallade dekorationerna, utan även vara närvarande på vinden för att giva nödiga råd åt snickaren, vilken skulle avplanka den till teater. Därefter fick jag i uppdrag att genast skriva ut rollerna ur en liten pjäs, som frun lämnade mig, dito att dagligen inöva Lars i sin roll och till sist att själva spektakeldagen vara sufflör och ha öron och ögon med mig överallt.

Jag måste buga och lova göra mitt bästa.

Genom gubben Brostedts vänskapliga biträde lyckades det mig att stundom få stjäla mig ifrån mina tjänstgöromål, och med ansträngning av alla mina krafter blev verkligen alltsammans färdigt till utsatt dag. Pjäsen gavs, mina dekorationer beundrades. Mest beundrades likväl, att jag kunnat plugga i Lars det lilla, han hade att säga. Men i sista akten gjorde han ett fult spratt, varvid frun så nära dånat, men det blev skratt i stället. Herr Lars skulle nämligen föreställa en Amor, naken naturligtvis, vartill han blivit utstyrd med ett par trångt åtsittande nankinsbyxor, vilka frun kallade trikåer. Men se, guden hade snuva… och bäst som han skulle hålla sitt tal, drog han upp sin lilla blårandiga näsduk, som han, tvärtemot mo[ 111 ]derns föreskrift att ha till hands bakom kulisserna, gömt under det blänkande pilkogret — och nu snöt sig Amor.

Aftonen slutades för övrigt på allt sätt glatt och tillfredsställande. Jag var till och med behjälplig vid uppassningen, och när allt var slutat och tullförvaltaren med ett hjärtligt handslag tackat mig för allt besvär och frun klappat mig på kinden, med den försäkran, att hon riktigt gjort ett fynd i sin snälla Arnman, gick min tjänstaktighet ända därhän, att jag samlade in allt silvret, släckte ljusen i lampetterna och slog alla vinslankar tillsammans i en kruka, som jag sedan satte in i handkammaren, ty sådant vin begagnar frun till soppa, efter vad hon sagt mig.

Då alla mina mångfaldiga göromål voro slutade, smakade det bra att få lägga sig. Jag hade icke haft en riktig sömn på åtta dygn.

Dagen efter högtiden fick jag en vacker silkeshalsduk, som frun själv fållat åt mig. Med den har hon riktigt bundit fast mig, ty nu läser jag var morgon med den ohjälplige Lars, och har jag honom att tvätta, borsta och kamma sig, liksom hela min välfärd berodde på att göra folk av den självsvåldige pojken! Jag till och med kommer ihåg näsduken, vilken jag tror han aldrig haft i minnet mer än den gången, då han fått tillsägelse att lämna den ifrån sig.

Mor finner således att jag ”loverat, till dess vinden blev god”.

Men nu är det väl icke för tidigt att tala om det lilla gula huset och dess hyresgäster. Därinne, i samma gröna kammare, där mina kära föräldrar bott, står nu en liten spjälsäng med brunrosiga kattungsgardiner, och ägarinnan därtill är Karlmarkens änka. Mor misstog sig alldeles, då mor trodde, att Karlmarkens icke visste vem de hade att tacka för att de fingo behålla sitt gods. De anade det ganska väl, men de voro för grannlaga att våga uttrycka [ 112 ]sin övertygelse i en sak, vilken för far var så maktpåliggande. Nu är det helt annorlunda. Med mig kan den stackars frun gärna tala om det förflutna samt prisa och välsigna den, som icke var döv för hennes böner.

Karlmarken själv är död för flera år sedan, och frun och den enda nu levande dottern — det är den yngsta — föda sig med sömnad. Gossarna äro till sjöss, och fru Karlmark har ingen att lita sig till mer än sin Josefina, men hon är en snäll flicka för att icke vara mera än knappt sexton år. Hon är så arbetsam och förståndig som vore hon dubbelt så gammal, och jag tror verkligen, att jag lärt mig mycket tålamod, då jag ser huru hon hela Guds långa dag i ända utan att unna sig minsta rastestund, sitter böjd över sybågen och likväl, när aftonen kommer, är så vänlig och nöjd, då hon kan bereda modern litet trevnad eller hjälpa henne med vad hon har för händer.

Josefina är icke särdeles vacker. Hon är blek och mager, och den lutande ställning, hon erhållit genom att ständigt sitta krökt över bågen, ger hennes i sig själv klena växt ett tvinsjukt och ofördelaktigt utseende. Men detta gör ingenting — man ser icke på det eller kommer åtminstone icke ihåg det, när man betraktar hennes vänliga och milda ögon: de ha den vackraste blå färg och ett så obeskrivligt gott uttryck, att jag aldrig begriper huru någon — som jag likväl ofta hört — kan ha hjärta att pruta på hennes arbeten.

Jag blev bekant med dem genom min patronessa, som skickat mig dit att fråga efter priset å brodering på ett par stycken gardintyg. Frun har nämligen den vanan att spara sitt tjänstfolk, om hon kan få bud på annat sätt, ty, säger hon, de stjäla ifrån mig dubbelt så mycken tid som behövdes för deras ärende. Denna gång mottog jag det med verkligt nöje, ty efter mor berättat mig så mycket om Karlmarkens, kände jag just en sådan glädje att få se [ 113 ]dem. Dessutom bodde de i det lilla gula huset, där mina älskade föräldrar bott.

Jag gick dit. Det är en underlig känsla att komma in bland främmande, där man en gång varit hemma. Jag tyckte i en hast, att allt stod klart för mig från den tiden, då jag satt med abc-boken i handen på pallen borta vid järnkakelugnen med sina stora hästar och ryttare. Dessa stodo ännu på sin gamla plats, och jag kunde knappt taga ögonen ifrån dem, ty det blev mig allt klarare, hur ofta, när jag ville ta dem, jag brände blåsor på fingrarna och huru mor då sade: — Gå ifrån kakelugnen, rustibuss, annars får du ris till på köpet!

Men jag hade ett annat ärende än att betrakta mina gamla bekantskaper. Jag vände mig om, och där stodo den gamla frun och hennes dotter. — Mina föräldrar ha bott här! sade jag, emedan jag tyckte jag icke kunde ge dem någon enklare och bättre förklaring. Jag heter Arvid Arnman.

— Arnman? utbrast fru Karlmark, och hennes ögon lyste av glädje. Var hjärtligt välkommen! Jag har mycket väl känt herr Arnmans far och mor — ha de aldrig nämnt Karlmarkens?

Nu var bekantskapen gjord. Jag måste dricka kaffe och se huru balsaminerna frodades — de sköttes så väl ”till minne av den hederliga fru Arnman”. Jag var så lycklig att sitta bredvid fru Karlmark och höra henne prisa mina kära föräldrar, att jag nästan alldeles förlorade ur minnet min patronessas uppdrag. Slutligen, då hon uttömt sin berättelse huru de först några år haft tämligt välstånd av sin nya handel men efter hand genom olyckshändelser råkat i djupare elände än någonsin, framförde jag mitt ärende för att sluta ett samtal, som troligen var henne plågsamt.

Den beskedliga frun tycktes bli glad att komma in på ett annat kapitel.

[ 114 ]Nu talade vi endast om gardintyget, och mor och dotter rådslogo gemensamt om kostnaden. Men när jag kom hem, fann frun det alldeles för orimligt tilltaget, och jag fick nu i uppdrag att göra ett bestämt anbud. Därtill hade jag dock icke hjärta, ty jag hade sett deras glädje att erhålla ett så stort arbete, och de hade så noga överräknat den tid, som därtill borde åtgå, att jag, som hörde det, icke kunde begripa huru de voro i stånd att arbeta för så billigt pris. Att erbjuda dem ungefär två tredjedelar, kunde jag lika litet förmå mig till som att beröva dem hela den påräknade förtjänsten. Vad jag gjorde är jag säker, att min goda mor icke klandrar, och ej heller farbror Per, om han ock skakar på huvudet och säger: — Jo, jo, han har visst råd till extra utgifter! Jag gick till fru Karlmark och sade, att frun var nöjd med villkoren. För min patronessa sade jag detsamma om dem. Josefina arbetade flitigt, och frun hade den tillfredsställelsen att få de nya gardinerna till den stora högtiden.

Jag sparade ihop det bristande, och jag vet mig aldrig ha varit så lycklig som då jag gick till fru Karlmark och på fruns vägnar uppgjorde likviden.

Sedan dess fortfar jag att titta dit in allt emellanåt, när jag har mina vägar ditåt.

Till slut vill jag nämna, att mors bekymmer i avseende på jungfru Stina, numera åtminstone, har alls ingen grund. Jag går sällan åt köket, ty jag vill icke vidare ha att skaffa med henne. Det var en listig, oblyg människa, som jag snart nog kom underfund med. Också visar hon mig nu all slags ovilja i stället för den forna vänligheten. Men jag låtsar ej se det. Hellre strävar jag med Lars, som gör mig alla möjliga spratt, än jag uppoffrar en enda minut att lyssna på hennes skvallersjuka tunga. Jag vet icke om herrn också blivit förtretad på henne, men säkert är, att han icke tordes säga något, då frun vid middagsbordet i [ 115 ]förrgår yttrade: — Jag har i dag givit hushållerskan sin orlovssedel — den människan är just odräglig. Orsaken härtill lärer, såsom det lät på frun, varit den, att hon överraskat jungfru Stina, då hon roade sig med att lyssna.

Hälsa hjärtligen till Annika. Jag är nöjd och fullt belåten och står, som mor finner, väl hos herrskapet, som mycket hälsar genom mors

Arve.