Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 15

←  Fjortonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Femtonde kapitlet

Sextonde kapitlet  →

Femtonde kapitlet.

Arvid Arnman till sin mor:

Sedan jag nu varit här i fjorton dagar och blivit någorlunda varm i kläderna, är det tid att jag skriver hem och, såsom jag lovat, redogör för vad till närvarande dag inträffat.

Ja, min goda och älskade mor, nu är det verkligen så, att jag som välbeställd skrivare sitter vid den stora pulpeten på tullkammaren och finner mig förträffligt, när jag räknar ifrån de stunder, då längtan efter det kära hemmet tager ut sin rätt… Men jag vet, att min goda mor vill ha ordning i allt och säger nu helt visst: — Han kom väl icke till pulpeten med detsamma heller! Och mor har rätt: jag skall börja just vid själva början, det vill säga när jag satte foten i land.

Jag hade, som mor kan tänka, putsat mig på bästa sätt, och då jag hunnit några steg uppåt kajen, mötte jag tullförvaltaren själv. Han visste, att jag skulle komma, och som han kände mig på salig far, språkade han med mig utan vidare omständigheter.

— Välkommen min käre Arve! Ehuru jag ännu icke hört ditt namn, kan jag svära på, att du är son till min gamle hederlige Arnman. Har jag icke rätt?

— Jo, sade jag, så är det. Kanske jag har den äran att…

— Alldeles, min gosse! inföll han, innan jag hunnit tala ut meningen. Kom nu och följ med hem! Fastän jag har bråttom för tillfället, skall jag ändå visa dig vägen. Har du ordnat med sakerna?

Jag bugade mig och så följdes vi åt. Under det vi gingo gatan fram, talade han allt gott om salig far, frågade efter mor och löjtnant Per och berättade mig, att han många gånger besökt det lilla gula huset, som vi just då gingo förbi, och druckit kaffe hos mor, den tiden far ännu hade sin station i H. Jag kunde icke låta bli att stanna och se på huset, och en stor tår kom mig i ögat, då jag i fönstret märkte en vacker balsamin, som ståtligt höjde sig över ett par små myrtenträd. — Herregud, den har visst mor lämnat kvar! utbrast jag, utan att tänka på, att jag talade högt.

— Vilken, min gosse? frågade han.

— Balsaminen, herr tullförvaltare! svarade jag, men rodnade i detsamma över min orimlighet.

Tullförvaltaren smålog och såg åt fönstret. — Jag vet icke, sade han mycket vänligt, om balsaminer kunna bliva så gamla, men troligt är, att den person, som nu hyr huset, vårdar dem för att din mor älskade och drog upp dessa blommor. Din mor var en präktig kvinna, känd som ett mönster av ordning inom sitt lilla hus.

Det gjorde mig så gott i själen och så glad i hjärtat att höra min älskade mor berömmas, att jag alldeles glömde bort att fråga efter vilken som hyrde huset, men nu vet jag det, och i sinom tid skall det omtalas och fägna mor, det är jag säker om.

— Se, här stiga vi in, min käre Arve! sade tullförvaltarn och steg upp för fem breda trappsteg till ett stort vackert hus. Nu skall jag visa dig min hustru och min yngste son, om han redan är kommen från skolan — de andra av förra giftet äro redan borta, var på sitt håll. Vi gingo över förstugan och trädde in i ett stort rum så grant, att jag hade all möda att återhålla min förvåning. Sitt ner så länge, jag kommer strax! Tullförvaltaren öppnade dörren, men i detsamma kom någon som ville tala med honom. Då får du presentera dig själv! sade han åt mig, nickade och försvann med en herre, vilken jag tyckte kom mycket olägligt.

Jag började nu närmare se mig omkring; men att jag ej satte mig, härflöt mindre av blyghet än av ovana att sitta så där liksom på nålar och glödande kol. Annorlunda var det hemma att vid återkomsten från fisket eller säljakten få kasta sig, trött och varm som jag var, på den blåmålade soffan med svarta skinnmadrassen. Ja, då var det en hjärtans lust att vila. Men här stod en soffa med förgyllda lejon till fötter och fina stolar med granna röda överdrag.

Bäst jag nu stod och funderade på min nya ställning och de öden, jag därunder kunde komma att uppleva, öppnades dörren och ett fruntimmer inträdde, av vars artiga och vänliga hälsning jag slöt, att det måste vara fru tullförvalterskan. Jag bugade mig det artigaste och djupaste jag förmådde, framförde hälsningar från min mor och löjtnant Per och upprepade i det närmaste ordgagrant allt det vackra, mor lärt mig om vår tacksamhet och glädjen att ännu vara ihågkomna. Jag trodde även hövligheten fordra, att jag kysste min patronessa på hand, men då jag skulle verkställa detta, fick jag till min förvåning höra ett högt skratt, och innan jag visste ordet av, stod ett annat fruntimmer med långt fulare utseende, men med mycken förnäm min, framför mig.

— Jag får be jungfrun låta bli att spela fru här i huset! yttrade hon till fruntimret, som med en ödmjuk nigning förfogade sig ut, och medan den nya mätte mig från topp till tå, utbrast hon åter i ett skarpt skratt. Slutligen stillade hon sig likväl och sade med en röst, som jag tyckte på en gång röjde nedlåtenhet och löje: — Min unge vän, har han aldrig sett ett bättre fruntimmer? Detta var vår hushållerska, jungfru Stina.

— Jag ber om förlåtelse! sade jag och ämnade just börja på nytt samma kapitel, jag nyss slutat för hushållerskan, men frun avbröt mig med den försäkran, att hon redan hört alltsammans och att det var gott och väl ändå. Efter ett så snöpligt avfärdande hade jag ej mera att tillägga, utan höll mig alldeles tyst, till dess hon frågade om jag kanske vore hungrig.

Jag hade redan ätit frukost ombord, men för att få något att beställa, tackade jag och fick nu på en vink följa min patronessa in i ett annat rum, där på en skänk litet kall mat var framsatt, vilken jag i det närmaste åt upp, endast i brist på annan sysselsättning.

— Nu skall Arnman få gå upp och se på sin kammare! yttrade tullförvalterskan, mycket vänligare, sedan jag bugat mig efter frukosten. — Det är ett litet snyggt och glatt rum, och på det Arnman som främling icke skall ha för ensligt, har jag låtit sätta dit lille Lars’ säng. Lars är en liten munter och älskvärd gosse, en riktig rustibuss, som skall roa Arnman.

Nu föll mig just i tankarna farbror Pers beskrivning på min patronessa och även hans råd, men här var icke annat att göra än att tacka för det nöje, jag skulle få genom lille Lars’ sällskap. Pojken var nämligen enda barnet och fruns avgud.

— Ja, nog blir det ett nöje, därom är jag säker, återtog min patronessa i lika blid ton, men så blir det allt en smula besvär också. Jag hoppas dock, att Arnman nog kommer att hålla av Lars för mycket att göra avseende därpå. Han är litet ostyrig om morgnarna, när han skall klädas på för att gå till skolan, men det kommer därav, att pigslynorna aldrig ha några manér med barn. En förnuftig och vänlig behandling är alltid erforderlig, och jag är viss om, att Arnman om morgnarna vill kasta ett öga på honom och se efter, att han är riktigt kammad och tvättad och att skjortkragen är nedviken och att han icke, som vanligt, glömmer näsduken.

— Hur gammal är han? frågade jag litet förundrad.

— Bara tolv år! sade frun med en min, som tydligt tillade: Man kan ju icke begära mera vid den åldern.

Jag var icke utan oro vid detta förslag, ty jag insåg nog meningen vara den, att jag skulle taga hand om unga herrn. Men bleve han bara beskedlig, finge det väl gå. Jag borde i alla fall göra något för att upphjälpa den dåliga tanke, min patronessa fattat om mig vid början, då jag begick den oförlåtliga tölpaktigheten att taga jungfru Stina för frun själv. För att behaga henne, lovade jag emellertid att göra mitt bästa och se efter, att lille Lars höll sig snygg.

— De var rätt snällt — jag tycker om ynglingar, som icke ha för stora tankar om sig! yttrade hon mycket belåten. Vi skola nog bli goda vänner, min käre Arnman! Härvid inropades en piga, som fick befallning att föra mig på min kammare.

Rummet var litet men snyggt och innehöll, utom två sängar och fyra stolar, en dragkista och ett bord med spegellåda. Här tyckte jag mig mera hemmastadd och sysselsatte mig ända till middagen med att ställa i ordning mina saker.

Vid bordet fick jag min plats mellan en gammal skrivare och lille Lars, vilken gärna kunde ha undvarit tillägget ”lille”, ty han var en lång drummel, på vilken jag genast märkte, att han ej skulle göra mig det ringaste nöje.

— Jag hör, att min hustru inkvarterat Lars uppe hos dig, min käre Arve! sade tullförvaltaren. Om han blir för ostyrig, bör du icke vara för mycket undseende, utan säg till, om han besvärar dig!

— Å, kära du, inföll frun, hur kan du sätta sådant i fråga? Lars är alltid snäll, då han bara får vara i fred.

— Ska jag bo uppe hos honom? frågade lille Lars med en högst förtretad ton och pekade på mig. Kan jag icke bo i min kammare?

— Jag behöver det rummet, mitt barn, svarade modern medlande, och du kommer att få det mycket bättre och roligare uppe hos Arnman. Jag är säker på att han leker med dig om aftnarna, när han slutat sina göromål, och förhör dina läxor om morgnarna. Allt det där blir just förträffligt. Du behöver en påkörare, min lille vän, en sådan nämligen, som tillika kan utgöra ett glatt och uppfostrande sällskap.

Jag kände mig nästan betryckt över alla de särskilda befattningar, jag skulle mottaga, men tröstade mig med, att om jag bara först komme mig i ordning, det vill säga finge fast fot i huset, skulle jag nog reda mig och icke låta bruka mig till mera än jag själv fann billigt.

Efter maten, sedan tullförvaltaren gått att taga sig en middagslur och tillsagt mig, att jag i dag finge sköta om mina saker, viskade frun mig i örat, att jag kunde få roa mig med ett litet nätt hushållsbestyr — det vore så trevligt, när man icke lekte främmande med mera. Det lilla hushållsgöromålet bestod i att hacka sönder en stor topp socker och sedan stöta smulorna för att slå i sockerurnorna. Ty, sade frun ganska förtroligt, man kan icke anförtro sådant åt tjänstfolket, och jag är övertygad, att Arnman gärna, då tiden så tillåter, går mig tillhanda med små husbestyr.

Då jag om aftonen gick till sängs, bekänner jag, att det just icke var med de gladaste känslor jag såg mig försatt 1 ett sådant tillstånd av tvång. Men man får väl vänja sig! tänkte jag — rätt förståndigt, eller hur, mor — och började på morgonen min kammartjänarebefattning med att tvätta och kamma Lars, vilken tycktes fullkomligt van vid denna bekvämlighet, den jag likväl bestämt föresatte mig att efter hand med goda lämpor vänja honom av med. Nu kom min lärarebefattning, och det var värre. Jag försökte förhöra honom hans läxor, men han kunde ej ett ord.

— Lars får läsa bättre över! sade jag och antog en viss värdighet, sådan jag tyckte mitt nya kall erfordra.

— Läsa bättre! svarade min lärjunge näsvist. Jag undrar just vad han förstår annat än att meta krabbor? För övrigt kan jag läxan: han behöver inte bry sig om mig, han!

Det här duger icke! tänkte jag för mig själv. Om jag ej första gången sätter mig i respekt, så reder jag mig aldrig, utan pojken kommer att rida mig på näsan. — Min käre Lars, började jag ganska allvarsamt och ställde mig tre steg från honom, min käre Lars, du är ganska oartig, att icke säga näsvis, och därest du ej hädanefter är hövlig och uppmärksam på vad jag har att säga dig, så får du ingen hjälp av mig. Tag nu historien och läs igenom läxan högt, så vill jag förklara för dig ett och annat, varigenom du bättre kan förstå det hela.

Mitt tal hade god verkan. Lars hängde väl läpp, men han läste ändå; och om middagen, då han kom ur skolan och visade sin mamma ett par B, i stället för det vanliga C, som prydde den bok, vari skolläraren tecknade dagens fel eller förtjänster, smålog frun och nickade ytterst vänligt åt mig. Om aftonen viskade hon: — Håll bara på som Arnman börjat, så blir det allt bra! Jag hade ett ärende i handkammaren i dag på morgonen, och då hörde jag i förbigående hur ypperligt Arnman förstår att bestrida den vänskapsbefattning jag uppdragit åt honom.

Detta var visserligen smickrande, men förlusten av min frihet aftnar och morgonstunder då min övriga tid tillbragtes på tullkammaren, var icke det roligaste. Emellertid slog jag mig igenom åtta till tio dagar, och det, utan skryt sagt, på ett sätt, som kunde förtjäna mitt herrskaps bifall; men då inföll en liten förtret, som gjorde mig betydligt kall för min lärare- och kammartjänaresyssla. Det hade nämligen ett par gånger hänt, då det varit främmande om aftnarna, att platserna vid bordet icke räckt till, utan att Lars och jag fått äta vid smörgåsbordet. Men vid nämnda tillfälle behövde blott en vara ifrån stora bordet, och lotten föll på mig genom fruns vink åt Lars att komma och sätta sig. Harmsen drog jag min stol till det lilla bordet och sväljde min förtret med smörgåsen, vilken det nu stod mig fritt att taga. Tullförvaltaren hade emellertid kastat en blick omkring och sett Lars vid bordet. — Vad nu, sade han i missnöjd ton, har Lars kommit till bordet, och Arve sitter därborta? Stig upp, gosse, och lämna din stol åt herr Arnman!

Om det nu var den tillfredsställda högmodsandan eller någon annan syndig rörelse, som spratt till inom mig, vet jag icke, men det säkra är, att jag kände mig mycket tillfredsställd, sväljde i hast smörgåsbiten och hade redan stigit upp för att byta ut min plats, då frun med ett sött leende vände huvudet till mig och sade: — Jag menar, om jag icke misstager mig, att vår beskedlige Arnman finner sig bäst belåten där han är! Och med detsamma gav hon så behändigt en vink åt patronen, att han bestämt trodde, att jag var för blyg att vilja sitta vid bordet, då där var främmande. Flat vände jag mig åter om till min stol och kände hur blodet av harm steg mig åt huvudet, när Lars började skratta högt.

Emellertid var det ej nog eller slut med detta. Andra middagen kom Lars gråtande hem från skolan och berättade, att magistern rappat honom med rottingen.

— Gud bevars, vilken vettlös människa! yttrade fru tullförvalterskan högst förskräckt och förtretad. Är det lämpor, det? Gråt ej du, Lars lille — jag skall skicka pappå till rektorn. Vi skola nog taga reda på saken. Men vad i herrans namn gjorde du, min söta gosse, efter magistern så där förgick sig?

— Jo, han sa, att jag inte kunde min läxa.

— Jaså, blåser vinden från det hållet! sade frun och kastade en blick på mig, vilken jag fattade så: Vänta bara till i afton, min gosse, då du kommer hem och min man är på klubben — nu väntades han varje minut — så skall jag tala med dig! — Och som mor nu finner av det följande, har jag redan gott väderkorn om de husliga ”småjakterna” — jag kan ej bättre kalla dem… Tullförvaltarens inträde gjorde slut på saken för denna gång; och som jag redan förut haft tillfälle att märka att han långt ifrån att hålla med, när det är klagomål i fråga, snarare litet smått gycklar med fruns svaghet för gossen, var detta väl orsaken, att hon icke ville nämna något förrän de blevo allena.

Om aftonen dröjde jag i det längsta kvar på tullkammaren, emedan jag hade en viss ledsam aning om, att något väntade mig. Men då det var matdags, måste jag hem. Nu är ordningen den, att herrn, då det icke är främmande, vanligen sitter på klubben om aftonen och spelar sin vira och kommer sent hem, varför frun, Lars, gamle tullskrivaren Brostedt och jag äta ensamma. Denna afton gick det sin gilla gång. Sedan vi stigit upp från bordet, bugade sig gubben Brostedt som vanligt. Han tackar alltid för maten och tar avsked i en och samma bock. Jag gjorde på samma sätt, i förhoppning att få smyga mig ut med Brostedt, men därav blev ingenting. — Jag har några ord att säga Arnman! sade frun, varvid hon satte på sig en min, som icke var att leka med.

Antingen jag ville eller ej, måste jag bli kvar. När bordet var avdukat, satte frun sig i soffan. Nu framropades även Lars, och där måste jag som en skolpojke stå framför henne med lille Lars bredvid mig som åklagare.

— Min käre Arnman, började hon och såg ganska strängt på mig, jag märkte, att han upptog onådigt, att jag i går afton lät honom äta vid smörgåsbordet, men att jag gjorde det, skedde för Arnmans eget bästa. Min man har sagt mig, att han hållit mycket av Arnmans föräldrar — rätt hederligt folk, varom jag hört ganska gott — och han har därför bett mig taga en särdeles vård om Arnman, vilket jag också gör därigenom att jag, när så påfordras, kväser den lilla fallenhet för högmod, som jag med ledsnad märkt hos honom. Arnman bör aldrig glömma, att en fattig gosse, vilken i ordets egentliga bemärkelse skall arbeta sig upp för att en gång bli en nyttig medlem i samhället, aldrig får försumma något tillfälle eller försmå något ärligt medel, varigenom han kan främja detta ändamål. Han bör i första rummet kväva sin egenkärlek och vackert säga till sig själv: ”Jag är den ringaste bland de ringa och tager med tacksamhet vilken plats som blir mig anvisad.” Sedan är det hans plikt att genom vänligt, tjänstaktigt och hyggligt uppförande inomhus söka vinna sin patrons och sin patronessas ynnest.

Jag hoppades, att det nu var slut, men sedan hon vilat sig ett par ögonblick, återtog hon: — Om jag icke redan fattat välvilja för Arnman, skulle jag icke gjort mig den mödan att säga allt detta, men som jag verkligen funnit rätt goda anlag hos honom, har jag ansett det som min plikt. Emellertid skulle Arnman verkligen i går afton fått byta plats med Lars, om jag icke till min ledsnad märkt hans belåtna rörelse vid min mans tillsägelse därom. En smula blygsamhet, litet undseende för sonen i huset, hade ej missklätt Arnman, men eftersom båda delarna saknades, fick han det straff, jag ansåg lämpligt. Allt detta vare emellertid sagt i förbigående. Vad jag egentligen ville nämna är min uppriktiga bedrövelse över att Arnman icke bättre kunnat behärska sin förtret än att han låtit lille Lars, som är fullkomligt oskyldig, umgälla den. Arnman har vårdslösat honom i dag vid genomgåendet av hans läxor, varför den stackars gossen fått rottingslag av magistern. Tycker Arnman, att ett sådant uppförande är passande? Denna gång får det passera — men låt mig ej flera gånger komma underfund med att barnet blir försummat.

Under denna straffpredikan, vartill min egen mor aldrig hållit maken, var jag rätt underlig till mods. I vissa delar hade frun rätt, om bara icke vid det sista slutet hennes svaghet för Lars kommit och skämt bort det intryck, den gjort, så hade jag visst haft nytta av hennes tal. Men nu kände jag tydligt, att hon lika skickligt avskilde mina fel och förstod att framdraga dem som hon undvek att nämna om gossens, och det förtröt mig så mycket, att jag med största möda styrde min tunga till ett anständigt och lugnt svar. — Jag ville förhöra Lars hans läxor i dag som vanligt, sade jag, men han vet väl bäst själv, att han förnötte tiden med motsägelser, i stället för att läsa eller höra på vad jag sade honom.

— Inga ursäkter, om jag får be! avbröt frun, och hennes ögon blixtrade. Lars, min gosse, var det ej så att Arnman icke brydde sig om dig i morse?

— Ja, mamma, han sa, att jag tröttar ut honom.

— Ja, med motsägelser! inföll jag.

— Nog! återtog patronessan. Saken är klar och behöver icke advoceras… Hur såg Lars dessutom ut, då han kom ned i dag, med dun i håret, skjortkragen på sned och utan näsduk som vanligt!

Då brast mitt tålamod. Jag glömde fars ordspråk, som mor lade mig på hjärtat, att ”är vinden knapp, får man lovera”, och sköt fram med fulla segel, vilket mor icke får undra på, ty sinnet fyllde dem.

— Jag vet icke, sade jag och kände, att jag icke allenast var röd i synen som en kokt hummer, utan även att jag tog en ton, som smakade litet av farbror Pers råd, om det är min egentliga befattning här att vara Lars’ lärare och kammartjänare. Enligt brevet från tullförvaltaren trodde jag, att min plats egentligen var på tullkammaren.

— Akta sig, Arnman! var allt vad frun svarade på min djärvhet. Därefter vinkade hon både till mig och Lars att avlägsna oss.

Efter denna afton tillstår jag, att jag icke särdeles brytt mig om min lärjunge och jag ärnar ingalunda heller göra det förrän frun ger mig ett gott ord, vilket hittills likväl icke skett.

Men det är tid att tala något om husets övriga medlemmar, ehuru frun och Lars egentligen utgöra huvudpersonerna. Patron själv är en hjärtans god och hederlig karl, som sköter sin tjänst under dagarna och spelar sin vira om aftonen. Hemma i huset är han icke över hövan språksam, men allt går lugnt och jämt, och han har både kärlek och respekt av dem, som lyda under honom. Mot frun är han visst god, men icke får hon allt vad hon vill ändå, fastän det alltid ser ut som om hon styrde ensam.

Gamle tullskrivare Brostedt är en av dessa egendomliga människor, vilka jag tror kunde klara sig hela livet igenom utan att tala ett ord: han älskar mest att uttrycka sig med korta nickningar. I många herrans år har han varit tullskrivare och åstundar visst icke att bli något annat. Patron har sagt, att under den tid han varit hos honom, har patron ännu aldrig hört honom yttra minsta önskan att förändra sin belägenhet, varför det ock är troligt, att han blir kvar vid tullkammaren till sin död, utan att någonsin göra sin långa och trägna tjänst gällande. Somliga människor kunna vara nöjda med litet. För min del ville jag ej leva en dag här, om jag icke tänkte: genom tålamod och ihärdighet banar du dig väg till något slags tjänst och med detsamma till oberoende, vilket är livets bästa lycka.

Mot mig är gubben Brostedt alltid vänlig. Då vi sitta ensamma på tullkammaren, nickar han ibland tre till fyra gånger i stöten; och när jag för ett par dagar sedan berättade honom mitt uppträde med frun, gjorde han ett stort undantag från sin vanliga tystnad, ty i stället för att nicka eller begagna de kortaste ord, omtalade han, att hon i början även gjort små försök att lägga beslag på hans lediga tid, men att det genast misslyckades. Därefter sade han, att jag borde akta mig att bli för mycket beroende av hennes godtyckte, ty det fölle sig kanske sedan svårt att komma ur ledbandet. Emellertid hade frun även många förtjänster, och som hon på sätt och vis menade väl med sin predikan, borde jag gömma och lägga på hjärtat den del därav, som jag själv fann ägde grund.

Gubben Brostedts ord, just emedan han så ogärna slösar med dem, hade ett starkt inflytande på mig; och det säkraste beviset att jag behjärtat dem, är att jag nu förtäljer alltsammans för min älskade mor, som i samråd med farbror Per, får avgöra om något i mitt uppförande mot frun vid nämnda tillfälle förtjänar klander.

Jag har nu ingen mera att tala om än hushållerskan, jungfru Kristina Alsing. Det är en hjärtans hygglig och präktig människa, vilken frun icke kan tåla, medan patron ofta berömmer henne och Lars alltid klagar på henne. För min del känner jag mig aldrig lättare och friare än då jag genom något behändigt ärende kan komma i köket och få språka litet med jungfru Stina, vilken, så undergiven hon än ser ut, icke yttrar särdeles höga tankar om sin matmor, när denna ej hör henne.

Hon har berättat mig flera ganska roliga saker, varåt vi skrattat tillsammans. Bland annat härmar hon frun alldeles ypperligt, då denna, när herrskapet skall bort, underrättar herrn om hur han skall skicka sig. Hon säger då — och härvid tar jungfru Stina på sig fruns hela väsen: — Min bäste vän, du skall emellanåt gå upp från spelbordet eller från de personer, du talar med, för att efterfråga huru jag mår; och därvid kunde du ju helt artigt kyssa mig på hand eller åtminstone trycka den och förmana mig att svepa schalen väl om mig, eller vad som helst, bara det bevisar att du är en öm, uppmärksam man, varav andra kunna taga exempel. Det vore så vackert, om det sades: Det syns på tullförvaltarn, att han tillber sin hustru, eller något ditåt.

På sådana uppmaningar svarar herrn vanligen: — Men det är fan så litet roligt att löpa från spelbordet eller från personer, med vilka jag är intresserad att tala, för att efterfråga vad jag vet, att du mår bra, eller kyssa dig på hand, vilket jag längesedan lagt utav. Och vad schalen beträffar, så har du ju den ständigt på, sedan halsen blev torr och brun. Du finner, att alltsammans således vore löjligt, och du gjorde mig en tjänst, om du läte de där narraktigheterna fara. Kan man ej leva väl och lyckligt utan att fjäska? Därtill är jag i alla fall för gammal. Och för övrigt är det icke värt att sätta en vackrare tavla framför främmande än den man unnar sig själv i vardagslag.

Sådana små roliga stumpar ur herrskapets sängkammarliv hör jungfru Stina om morgnarna, när hon själv går och sysslar och dammtorkar i förmaket, och jag kan ej låta bli att skratta, då hon omtalar dem.

Men nu har jag fyllt två hela ark, utan att ha nämnt vem som bor i det lilla gula huset och vårdar balsaminerna för det att de älskades av min goda mor. Men jag får språka därom härnäst, ty om jag nu började ett nytt ark, komme brevet ej iväg denna postdag.

Gud välsigne min kära, goda mor och min hederlige gamle farbror Per! Jag vet, att ni bägge bedja gott för eder kärleksfulle och tillgivne son

Arve.