SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m./2

←  Inledning

SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m. Betänkande avgivet av naturskyddsutredningen

Förslaget till naturskyddslag  →

2. Riktlinjer för ny naturskyddslagstiftning.

Direktiv för utredningen.

I sitt uttalande till statsrådsprotokollet den 27 september 1946, då Kungl. Maj:ts bemyndigande att låta igångsätta nu ifrågavarande utredning utverkades, anförde föredraganden beträffande riktlinjerna för utredningen:

Att den snabbt fortgående utvecklingen inom skilda områden medför stora förändringar i naturen är oundvikligt. Härvid kan understundom icke förhindras, att ingrepp måste vidtagas vilka förorsaka förstörelse av skönhetsvärden eller eljest medföra förflackning av landskapsbilden. Givet är att naturskyddet har en betydelsefull uppgift att fylla då det kan bli fråga om dylika ingrepp i naturen. Enligt min mening bör målsättningen för det framtida naturskyddet vara att, i den mån så är praktiskt möjligt och med rimliga uppoffringar kan ske, söka undanröja nämnda olägenheter dels genom modifikationer och begränsningar i ingreppen och dels genom positiva åtgärder, som skapa nya skönhetsvärden i stället för dem som gått förlorade. Om exempelvis en vattenreglering, ett torrläggningsföretag, ett vägbygge eller framdragande av en kraftledning nödvändiggör sådana ingrepp i landskapet att detta skulle i högre grad förfulas, bör det finnas möjligheter att föreskriva åtgärder av nyss antytt slag för att begränsa skadan. Erfarenheten har visat att när representanter för olika intressen på ett tillräckligt tidigt stadium nått kontakt med varandra, företagen kunna planeras på sådant sätt att naturskyddet blir tillgodosett i tillbörlig omfattning. Det synes sålunda böra eftersträvas att vid lagstiftning på ifrågavarande område giva naturskyddsintressena möjligheter att i anslutning till arbeten av förut omförmäld art liksom vid planering av bebyggelse eller andra åtgärder, som medföra märkbara ingrepp i naturen eller landskapsbilden, göra sig gällande för att förhindra onödiga skövlingar av naturen eller för att skapa nya skönhetsvärden. Tillåtligheten av olika slags företag, som likväl vålla avsevärd skada ur naturskyddssynpunkt, bör helt naturligt bedömas med hänsyn jämväl till nämnda skada. Härvid bör dock enligt min mening såsom regel ekonomiska samt social- och näringspolitiska synpunkter ha företräde i förhållande till naturskyddssynpunkter.

Skulle det ur vetenskapliga eller kulturella synpunkter visa sig önskvärt att speciellt intressanta naturförhållanden bevarades eller särskilt skyddades, synes man böra föranstalta om sådant områdes inlösande, i den mån medel kunna ställas till förfogande för ändamålet. Under vissa förhållanden torde det emellertid – liksom beträffande kulturminnesmärken – ofta vara möjligt att på frivillighetens väg uppnå att ägaren av området, eventuellt mot viss ersättning, underkastar sig erforderliga begränsningar i utövning av sin rätt att begagna området. Det synes önskvärt att dessa begränsningar i utövning av äganderätten kunna göras bindande för en kommande ägare. Å andra sidan bör det dock finnas möjligheter att vid ändrade förhållanden kunna jämka på föreskrivna inskränkningar i äganderätten. I detta sammanhang torde även böra undersökas om icke de nuvarande bestämmelserna i lagen angående nationalparker rörande _vården och förvaltningen av avsatta områden kunna göras smidigare och mindre omständliga. Liksom hittills synes möjligheten böra hållas öppen for ägare av naturminnesmärke att få detta fridlyst.

Den formella gestaltningen av lagstiftningen i ämnet kunde, anförde föredraganden, naturligtvis tänkas ske på olika sätt. Flera skäl talade för att i möjligaste mån sammanföra samtliga bestämmelser till en författning. Därigenom skulle en bättre överblick över lagstiftningsområdet skapas. Huruvida emellertid den antydda vägen vore framkomlig, finge utredningen avgöra.

Föredraganden uttalade vidare, att det syntes nödvändigt att en särskild organisation funnes för tillvaratagande av naturskyddsintresset, Denna borde dock icke göras onödigt omfattande. Det syntes kunna övervägas om icke åtminstone till en början det kunde anses tillräckligt att en person anställdes, som hade att handlägga dessa frågor och även i övrigt bevaka naturskyddsintressena. Det borde tillses, att befattningshavaren underrättades i god tid, innan ingripande med konsekvenser ur naturskyddssynpunkt företoges.

Allmänna synpunkter.

Uppenbart är, att ju mer utvecklingen fortskrider, dess talrikare och mera djupgående måste människans ingrepp i naturen bli. Detta följer redan därav att kulturella framsteg i stor utsträckning bygga på tillgodogörandet av naturtillgångarna. Men även i den mån så icke är fallet kan det icke undgås, att allt eftersom kulturen stiger och utbreder sig intrången i naturen bli allt större. Och dock äro natur och kultur ingalunda oförenliga begrepp. Tvärtom kan det med fog sägas att ju högre kulturen står, desto större bör förståelsen vara även för naturens värden och desto mera intresse bör kunna påräknas för åtgärder till dessas skydd och vård. Ju mera utvecklad kulturen är, desto större blir också dess beroende av naturtillgångarna och behovet av att dessa vårdas. Naturskyddsåtgärder kunna visserligen komma i strid med intressen av andra slag. Ej sällan låta sig dock naturskyddets intressen förena med såväl allmänt sociala och näringspolitiska. som rent företagsekonomiska. Går detta ej, får en avvägning ske. Härvid måste måhända naturskyddets intressen vika på samma sätt som, å andra sidan, under vissa förutsättningar exempelvis det ekonomiska intresset kan nödgas träda tillbaka. Mot detta är i och för sig ej något att erinra. Vad som ur naturskyddssynpunkt kan begäras är att i förekommande fall betydelsen av att landets natur bevaras och vårdas ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Varje mera allvarligt ingrepp i naturen måste ses i belysning av naturskyddets strävanden och uppgifter. Ett lands naturskydd är en hela samhällets angelägenhet. Dess tillgodoseende måste ingå, som ett nödvändigt led i statsmakternas samhällsreglerande verksamhet.

Att klarlägga naturskyddets uppgift, då det gäller den av kulturmänniskan orörda naturen. möter i allmänhet icke större svårigheter. Självfallet måste prov på olika naturtyper bevaras, bland annat såsom material för undersökningar om det naturhistoriska skeendet. Praktiskt sett löses en sådan uppgift genom att olika orörda typområden utväljas och inom dem all verksamhet undvikes, som kan påverka naturens utveckling därstädes. Samtidigt böra dock sådana områden i möjligaste mån hållas tillgängliga för människorna. Områden av detta slag, de egentliga naturreservaten, komma endast att omfatta en mycket liten del av Sverige och ofta de ur ekonomiska synpunkter minst värdefulla delarna.

Ej heller är det svårt att klarlägga naturskyddets uppgift, då det gäller sådana växt- och djurarter, vilkas betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt är mera underordnad. De olika växt- och djurarterna måste bevaras av samma skäl som typområden av orörd natur. Det är därför nödvändigt att söka vidtaga åtgärder, som möjliggöra deras fortsatta existens, till exempel att skydda vissa smärre områden, att reglera förföljelsen och, i den mån det låter sig göra, att återinföra arter i områden, där de utrotats.

Naturskyddets svåraste problem och största arbetsuppgifter beröra den stora del av landet, där landskapet är mer eller mindre starkt kulturomvandlat och som på olika sätt utnyttjats för samhällets ekonomiska liv. Även av kulturlandskapet böra prov på olika naturtyper bevaras såsom exempel å den natur- och kulturhistoriska utvecklingen. Framför allt gäller det emellertid att se till att landskapets omvandling icke sker så att olika natur- och skönhetsvärde eller allmänna rekreationsvärden onödigtvis spolieras, att vaka över att man icke genom ensidiga åtgärder utarmar landskapet och i onödan skadar andra naturintressen samt att, i den mån så behövs, vidtaga åtgärder till återställande av en naturlig balans, så att en lämplig miljö uppstår. Naturskyddets uppgift blir alltså här icke blott att hindra olämpliga ingripanden i naturen även att vårda befintliga naturtillgångar i nyskapande och förkovrande syfte. Samtidigt bör eftersträvas att bibehålla den fria färdseln och att säkra allmänhetens möjligheter till rekreation genom umgänge med naturen. För bevarande av nämnda möjligheter böra områden, som på grund av sin natur äro lämpade för friluftsliv, bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Slutligen måste åtgärder vidtagas till motverkande av att naturen vanställes genom nedskräpning eller annan skadegörelse.

Indelar man naturskyddet efter olika syften, kan det sammanfattningsvis sägas vara av dels kulturell, dels social och dels ekonomisk art. Det kulturella naturskyddet syftar till att bevara och vårda naturen med hänsyn till dess betydelse för vetenskap och undervisning, av historiska och kulturhistoriska eller av estetiska skäl. Den sociala betydelsen av naturen betonades redan vid det moderna naturskyddets tillkomst, som brukar hänföras till beslutet om avsättandet av världens första nationalpark – Yellowstone i Amerikas Förenta Stater – år 1872. Utan tvivel har naturen mycket stort värde såsom källa till både fysisk och psykisk rekreation för allmänheten. Behovet för allmänheten av tillgång till naturen är också i ständig ökning allteftersom det dagliga livet och arbetet mer och mer präglas av industriens och teknikens utveckling. Vad slutligen angår det ekonomiska naturskyddet måste skiljas mellan två typer av naturtillgångar, nämligen de som i sig själva äro produktiva, till exempel den produktiva myllan, skogen och vattnet, samt de tillgångar, vilka icke kunna förnyas sedan de en gång utnyttjats, till exempel malmfyndigheter, skalbankar och grusåsar. Naturskyddets ekonomiska syfte beträffande de förnyelsebara naturtillgångarna är att de tillgodogöras på ett sådant sätt att de icke fördärvas utan alltjämt bibehålla sin produktiva förmåga. Man måste därvid ha klart för sig att naturen som sådan icke kan förstöras genom människans ingrepp, men att naturkrafterna mycket väl kunna rubbas i sin inriktning så att resultaten ur ekonomisk synpunkt kunna bli katastrofala, såsom genom accelererad jordförstöring, allmän grundvattensänkning och liknande företeelser. I fråga om de icke förnyelsebara naturtillgångarna får det ekonomiska naturskyddets syfte – i den mån man i detta sammanhang överhuvud kan tala om naturskydd i vedertagen mening – anses vara att säkerställa deras utnyttjande på ett ur samhällsekonomisk synpunkt ändamålsenligt sätt.

Alla de nämnda tre formerna av naturskydd, det kulturella, det sociala och det ekonomiska, inbegripas i samhällets naturvårdande uppgift. De ekonomiska naturskyddsfrågorna intaga emellertid en särställning. den mån särskilda åtgärder fordras ur ekonomisk naturskyddssynpunkt, torde de böra regleras genom speciallagstiftning på samma sätt som hittills skett exempelvis i vattenlagen och skogsvårdslagen. Det torde ej ingå i utredningens uppdrag att föreslå bestämmelser i sådant hänseende. Utredningen begränsar sina förslag att närmast avse tillgodoseende av naturskyddets kulturella och sociala syften. Även om vad utredningen föreslår således icke direkt tager sikte på naturskydd ur ekonomisk synpunkt, är det emellertid uppenbart, att jämväl denna synpunkt måste beaktas av naturskyddets målsmän. Frågan vilka naturskyddande åtgärder som i praktiken böra tillämpas i ett visst fall måste bedömas under samtidigt hänsynstagande till alla tre syftemålen. Det organ som, enligt vad utredningen avser att föreslå, får till uppgift att bevaka naturskyddets kulturella och sociala intressen, bör alltså – då det ej kan själv ingripa reglerande på det ekonomiska området – tillse att i förekommande fall frågan uppmärksammas av den eller de myndigheter, på vilka. sådant ingripande ankommer.

Till förebyggande eller motverkande av ur naturskyddssynpunkt olämpligt intrång i naturen kunna reglerande bestämmelser finnas erforderliga i två hänseenden. nämligen dels till skydd mot skada vid utövande av den rätt, som med avseende å annans fastighet tillkommer allmänheten (allemansrätten), och dels till skydd mot skada eller åtgöranden vid utövande av enskild rätt, d. v. s. äganderätt eller därur härflytande rättighet.

Allemansrätten har behandlats i en av hovrättsrådet, numera häradshövdingen G. Carlesjö utarbetad promemoria, vilken såsom bilaga fogats vid fritidsutredningens förenämnda (s. 53) betänkande med förslag angående inrättande av fritidsreservat. I promemorian uttalas att det för en var är lovligt att, oberoende av ägarens vilja, i viss utsträckning färdas över och uppehålla sig å annans fasta egendom, att begagna sig av vattnet i sjöar och vattendrag för båtfärder, bad, tvätt etc. samt att på annans mark tillgodogöra sig vissa naturalster såsom vilt växande bär, blommor, örter och svampar. Beträffande den rättsliga beskaffenheten av allemansrätten yttras i promemorian följande:

Allemansrätten är ingen rätt i privaträttslig (civilrättslig) mening och åtnjuter, åtminstone där den icke undantagsvis blivit föremål för reglering genom lagstiftning, ett högst ofullständigt rättsskydd. Allemansrätten kan till exempel genom av ägaren företagna dispositioner med avseende å fastighetens användning bringas att upphöra. Den faktiska utövningen av allemansrätten kan omöjliggöras genom att markägaren exempelvis uppsätter ett oöverkomligt stängsel. Därest statsmakterna skulle vilja göra inskränkningar i allemansrätten genom ändrad lagstiftning (till exempel beträffande rätten till bärplockning) kan detta – utan att det skulle strida mot grunderna för svensk rättsåskådning – ske utan ersättning till dem, som kunna påvisa, att de förut haft en icke obetydlig inkomst av rättens utövande. Å andra sidan finnes det givetvis icke något principiellt hinder för att genom lagstiftning skapa visst skydd för utövandet av allemansrätten.

Innehållet i allemansrätten, vars omfattning i flera avseenden är oviss samt dessutom torde skifta inom olika delar av landet, skall icke av utredningen göras till föremål för närmare undersökning. Här skola endast i form av exempel angivas olika skador, som kunna uppkomna vid allemansrättens utövande, samt de förbud och andra åtgärder, som kunna ifrågakomma för att dylika skador skola undvikas.

Givetvis innebär icke allemansrätten befogenhet att vidtaga ingrepp, som äro att beteckna såsom skadegörelse eller åverkan enligt allmän strafflag. Typiska exempel å skador genom utövning av allemansrätt äro däremot slit- och trampskador å markvegetationen, skador å fågellivet genom olämpligt uppträdande under häckningstider, utarmning av floran genom bortplockning av blommor samt nedskräpning och förorening.

Ett effektivt sätt att undvika skador av detta slag är givetvis att genom naturskyddslagstiftning eller annorledes begränsa allmänhetens färdselrätt. Sålunda kan inom ett område, som är i behov av skydd, färdseln antingen förbjudas helt beträffande vissa särskilt ömtåliga delar eller tillåtas endast under förutsättning att godkänd förare medföljer och dennes anvisningar åtlydas. Inom andra delar åter kan allmänhetens rätt till färdsel begränsas till vägar och särskilt utmärkta stigar. Ur övervakningssynpunkt kan det måhända befinnas lämpligt att inom ett område förbjuda färdsel nattetid. Åtskilliga färdselförbud torde endast behöva gälla vissa årstider.

I vissa fall kan det vara av betydelse att färdselsättet blir föremål för reglerande bestämmelser. Förbud kan således erfordras icke endast mot exempelvis ridning och skidåkning utan även mot att flyga över ett område eller att där landa med flygplan eller att med båt färdas inom området eller angöra dess stränder.

Likaledes kan förbud meddelas mot att medföra hund eller skyldighet åläggas besökande att hälla medförd hund kopplad.

Beträffande idrottstävlingar och liknande anordningar inom område, vars natur skall skyddas, kan det vara önskvärt att meddela restriktiva bestämmelser, i undantagsfall till och med totalförbud. I bestämmelserna kunna uppställas krav på förhandsanmälan med angivande av vilka som äro ansvariga för tävlingsanordningarna samt åtagande från deras sida att iordningställa området.

Allemansrätten kan även i andra avseenden behöva begränsas. Sålunda kan det exempelvis finnas lämpligt att förbjuda uppgörande av eld i det fria samt i vissa fall till och med tobaksrökning inom området.

Beträffande en del särskilt ömtåliga naturområden kan det vara angeläget, att särskilda bestämmelser meddelas i vad avser nedskräpning och förorening av naturen. Sådana bestämmelser kunna innefatta förbud bland annat mot att rista å berg och stenar, att rita eller måla å naturföremål eller att eljest osnygga i naturen.

Andra exempel på begränsningar i allemansrätten äro de inom nationalparkerna gällande förbuden mot att omhändertaga mineral samt att döda, fånga eller skada djur, såvitt det icke sker till försvar mot angrepp eller fredande av person eller egendom. Förbud kunna även meddelas mot att plocka bär eller svamp. Förbuden kunna alltefter behovet varieras från totalförbud till att avse vissa arter eller viss tid av året. De kunna också efter omständigheterna begränsas till exempel att avse allenast rätten att plocka blommor för avsalu eller att upptaga växt med roten.

De inskränkningar, som ur naturskyddssynpunkt kunna komma i fråga för ägare och därmed jämställda, torde väl oftast avse områdes brukande. Under vissa omständigheter kan det vara lämpligt att de inskränkande bestämmelserna få ett helt allmänt innehåll. Sålunda kan behöva bestämmas att förändringar i fastighets brukande över huvud icke få äga rum. Ofta måste det dock vara nödvändigt att närmare specificera förbudet, exempelvis till att avse uppodling, avverkning, täkter av olika slag eller andra angivna företag. Det kan emellertid också vara av betydelse att mot ägare kunna riktas bestämmelser, avseende områdets öppethållande. Förbud kunna således behöva meddelas mot att genom stängselanordningar försvåra eller hindra tillträde till ett område.

De exempel å skyddsbestämmelser, som nu lämnats, ha formen av mot allmänhet eller sakägare riktade förbud. Bestämmelser kunna emellertid även vara erforderliga, som avse åläggande för ägare att tåla att åtgärder vidtagas å hans egendom. Ägare kan sålunda bli pliktig finna sig i att hans fastighet av allmänheten nyttjas utöver vad allemansrättens regler medgiva. Det kan också vara nödvändigt att ägare ålägges tåla att direkt positiva åtgärder vidtagas till skydd för naturen eller till förmån för allmänhetens nyttjande av fastigheten.

Åtgärder kunna vidare vara erforderliga för att hindra förändringar i naturen, som ske utan direkt ingripande av människan. Sålunda kunna exempelvis ofta äldre träd behöva skyddsplomberas, om de skola bevaras, samt röjnings- och gallringsarbeten behöva verkställas i hagmarker, om vegetationstypen skall bibehållas. Även dylika åtgärder böra kunna genomföras mot ägares bestridande.

I detta sammanhang kan anmärkas att uttrycket naturskydd är i viss mån för snävt; det är väl negativt betonat. I naturskyddsbegreppet, sådant utredningen fattar detta, ligger, såsom framgår av vad i det föregående anförts, ej blott skydd mot skadegörande ingripanden. Det måste också anses omfatta positiva åtgärder till naturens vård. Sådana åtgärder kunna vara behövliga för att bevara naturen i visst skick eller för att åstadkomma önskvärt utbyte av densamma, oavsett huruvida åtgärderna påkallas av naturstörande ingrepp eller icke. Behovet är dock mest framträdande i de fall, där dylikt ingrepp skett. Skadeverkningar härav kunna motverkas och begränsas genom anordningar av olika slag. Som exempel må nämnas plantering av trädridåer framför grustag och anordnande av spegeldammar då flodfåra torrlägges vid kraftverksbygge. Till skydd för naturen vid badplatser och andra fritidsområden för allmänheten kunna behöva vidtagas exempelvis sanitära anordningar. Genom positiva insatser vid företag av olika slag kunna också nya skönhetsvärden skapas i ersättning för dem som genom företaget gå förlorade.

Allteftersom naturskyddet är med avseende å tillämpningsområdet mera begränsat eller mera allmängiltigt kan man skilja mellan lokalt naturskydd och generellt naturskydd. Med lokalt naturskydd avses då det fall att skyddet omfattar allenast vissa till gränserna angivna områden eller vissa enstaka naturföremål. Med generellt naturskydd åsyftas bestämmelser till skydd för naturen i allmänhet eller för mark av viss typ eller för vissa växt- eller djurarter.

Gällande bestämmelser angående nationalparker och naturminnesmärken äro att hänföra till lokalt naturskydd. Såväl lagen angående nationalparker som lagen angående naturminnesmärkens fredande skola av utredningen underkastas översyn. Mot bestämmelserna i förstnämnda lag torde i sak icke vara så mycket att erinra. De anmärkningar, som kunna vara att framställa mot denna lag, torde väsentligen rikta sig mot att lagtexten tynges av en mångfald förhållningsregler, som med fördel skulle kunna meddelas i annan ordning. Gällande bestämmelser om naturminnesmärken äro däremot i flera avseenden icke tillfredsställande. Anmärkningarna taga främst sikte på två brister i nuvarande lagstiftning, nämligen dels att det allmänna icke har tillräckliga möjligheter att mot sakägares bestridande ingripa till skydd för naturen och dels att tillfredsställande regler saknas angående ansvaret för och vården av fridlysta skyddsobjekt. Utredningen avser att framlägga förslag i syfte att naturskyddets önskemål i dessa hänseenden skola kunna bättre tillgodoses.

Nationalparkerna kunna, såsom utredningen vid behandlingen nedan av dessa närmare skall belysa, sägas tjäna ej blott ett kulturellt utan även ett socialt syfte. Understundom kan detta vara förhållandet även med naturminnesmärken. Som regel torde emellertid naturminnesmärkena eller – som utredningen anser dessa lämpligen böra benämnas – naturminnena huvudsakligen vara ägnade att tjäna de kulturella intressena. I varje fall torde de knappast i någon större utsträckning lämpa sig för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv. Nationalparkerna äro och torde förbli tämligen fåtaliga och merendels avlägset belägna. Enligt utredningens mening är det för naturskyddet en betydelsefull social uppgift att även mera lättillgängliga områden av svensk natur i olika delar av landet bevaras öppna för allmänheten, områden där allmänheten kan njuta av naturens skönhet och söka omväxling och rekreation efter sin vistelse i tätorterna. Områden, som ur denna synpunkt böra särskilt skyddas, har utredningen ansett lämpligen kunna betecknas såsom naturparker. Förslag till bestämmelser beträffande sådana områden framläggas i det följande.

Lagen angående naturminnesmärkens fredande innehåller även vissa generella naturskyddsbestämmelser, nämligen om fridlysning av sällsynta växter och djur, vilkas fångande eller dödande icke utgör jakt eller fiske. Bestämmelserna torde böra medtagas i en ny naturskyddslagstiftning och i viss mån utvidgas. Behovet av generella naturskyddsbestämmelser är emellertid så omfattande att det icke kan tillgodoses allenast på denna väg. Såsom framgår av den redogörelse, utredningen tidigare lämnat (s. 51 o. f.), ha också gång efter annan framställts yrkanden om skyddsåtgärder för naturen i allmänhet, främst för landskapsbilden. Enligt utredningens uppfattning kan detta spörsmål icke förbigås i en modern naturskyddslagstiftning. Bestämmelser ha funnits böra övervägas i tvâ hänseenden, nämligen dels gentemot åtgärder, som rubba landskapsbilden, dels mot nedskräpning av naturen. I vissa avseenden, till exempel beträffande täkt av sand, grus m. m. och uppsättande av reklam- eller propagandaanordningar i det fria, torde erfordras bestämmelser direkt riktade mot dylika företag eller anordningar. Övriga bestämmelser ha däremot synts böra erhålla en mera allmän utformning. I förekommande fall bör, i anslutning till vad som sagts i det föregående, naturskyddet även kunna givas positiv inriktning. Principen bör alltså vara att, i den mån naturskadliga ingrepp icke lämpligen kunna förbjudas, det likväl bör inom rimliga gränser åligga vederbörande att söka snygga upp efter sig och, där oreparabla skador orsakats, söka skapa nya naturvärden i stället för dem som fördärvats.

De bestämmelser, utredningen enligt det anförda förordar beträffande såväl lokalt som generellt naturskydd, har utredningen sammanfört i ett förslag till naturskyddslag jämte tillämpningsföreskrifter till denna. Därjämte föreslår utredningen vissa ändringar i expropriations- och byggnadslagstiftningens bestämmelser i vad de beröra naturskyddet. Utredningen har ansett det icke böra ifrågakomma att bryta ut och till naturskyddslagen överföra naturskyddsbestämmelser från olika speciallagar såsom vattenlagen, lagstiftningen om allmänna vägar och byggnadslagen. Ur tillämpningssynpunkt är det en fördel att naturskyddsstadganden, som beröra uteslutande vissa, i särskild lagstiftning närmare reglerade slag av företag, återfinnas i samband med övriga bestämmelser rörande dessa företag.

Ett verkligt naturskydd kan emellertid ej åstadkommas med mindre dess strävanden och betydelse kunna påräkna förståelse hos såväl myndigheter och organisationer som den stora allmänheten. Visserligen bedrives redan nu upplysningsverksamhet om naturskyddets mål och medel. Den är emellertid av blygsam omfattning och ombesörjes så gott som helt av frivilliga krafter. Verksamheten måste enligt utredningens mening kraftigt utvidgas och intensifieras. Ytterst ankommer det på staten att tillse att så sker. De anslagskrav, som för naturskyddets främjande behöva ställas på statskassan torde likväl vara små, i jämförelse med värdet för nationen av att landets natur icke utan tvingande skäl tillspillogives.

För att naturskyddets ansvarskrävande och ofta grannlaga uppgifter skola kunna fullgöras på ändamålsenligt sätt synes det nödvändigt att i spetsen för verksamheten står ett centralt organ med åliggande att övervaka densamma och tillse att den följer för verksamheten uppdragna riktlinjer. Uppgiften för ett sådant centralorgan blir enligt vad tidigare anförts dubbel. Dels blir den närmast restriktiv, nämligen att söka skydda naturen mot olämpliga ingrepp. Dels blir den emellertid också nyskapande eller positiv, nämligen att arbeta för att naturen får den vård som behövs för att dess tillgångar skola giva största möjliga utbyte ur olika synpunkter. För närvarande torde naturskyddets ledning närmast åvila vetenskapsakademien och dess naturskyddskommitté. Den omfattning, verksamheten kan beräknas få, utesluter möjligheten att i fortsättningen belasta akademien därmed. Den sociala inriktning, som naturskyddet enligt utredningens förslag avses skola i mycket erhålla och de uppgifter i övrigt som enligt utredningens mening falla inom naturskyddets arbetsområde, göra det också olämpligt att anförtro detta arbete åt en myndighet, med utpräglat vetenskaplig läggning. Utredningen föreslår, att en särskild naturvårdsmyndighet skapas. Att utredningen använder benämningen naturvårdsmyndighet och icke naturskyddsmyndighet, fastän den föreslagna lagen givits namnet naturskyddslag, beror på att myndighetens uppgifter avses icke skola begränsas till tillämpningen av naturskyddslagen utan erhålla en mera vidsträckt och i egentlig mening naturvårdande karaktär. Ehuru myndigheten givetvis måste förses med möjligheter att inom naturskyddets olika områden effektivt medverka till uppnående av de resultat, som lagstiftningen och de till grund för denna liggande övervägandena åsyfta, torde organisationen kunna givas begränsad omfattning och hållas inom en tämligen snäv kostnadsram. Till frågan om naturvårdsmyndighetens närmare organisation och arbetsuppgifter återkommer utredningen i det följande.