SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m./1

←  Förslag till instruktion för statens naturvårdsnämnd

SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag m. m. Betänkande avgivet av naturskyddsutredningen

Riktlinjer för ny naturskyddslagstiftning  →

MOTIVERING

1. Inledning.

Historik.

Särskilda åtgärder i naturskyddande syfte kunna i vårt land spåras långt tillbaka i tiden. Exempelvis finnas till villebrådsbeståndets fredande bestämmelser av mycket gammalt datum. Andra exempel på reglerande ingripanden till skydd för naturen kunna hämtas från fiskets, skogshushållningens och bergshanteringens områden. Gemensamt för dem alla är emellertid, att de synpunkter, från vilka man utgick, praktiskt taget helt voro av ekonomisk art. Något naturskydd av vetenskapliga, estetiska, eljest kulturella eller sociala grunder fanns i äldre tider icke. Naturens vårdande och bevarande av dylika mera allmänna grunder är en ganska modern företeelse, vilken måste betecknas såsom alltjämt mycket outvecklad.

Naturskyddet i vidsträckt mening kom till legislativt uttryck i Sverige först i av innevarande århundrade. Anledningen var närmast en vid 1904 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 194) av lektorn Karl Starbäck. Önskvärdheten av ett av statsmakterna sanktionerat naturskydd hade dock tidigare vid upprepade tillfällen offentligen framförts, bland annat i en uppsats av professor A. E. Nordenskiöld i festpublikationen »Per Brahes minne» (Åbo 1880). Starbäcks motion utmynnade i yrkande om utredning angående de skyddsåtgärder, som borde vidtagas för vårt lands natur och naturminnesmärken. I motionen återgavs inledningsvis följande uttalande av professorn H. Conwentz.^[1]

Alltmera förändras naturens utseende i vårt fädernesland, liksom i andra länder, på grund av kulturens framsteg. Den mark, som genom naturkrafternas inverkan under tidernas lopp fått en bestämd gestalt, blir av människohand förvandlad, ofta även förstörd. De ursprungliga djur- och växtsamhällena förstöras eller berövas sina livsvillkor, och artificiella kulturprodukter träda i stället. Skall icke vårt folk gå fullständigt förlustigt den levande åskådningen av naturens utvecklingsskeden, så är det på tiden att uppsöka, lära känna och så vitt möjligt skydda de kvarblivna framstående vittnesbörden från det förgångna och de anmärkningsvärda bildningarna från nutiden.

Staten har alltid bland sina viktigaste uppgifter ansett den att jämte vården av de åt den anförtrodda materiella intressena även ägna sina omsorger åt de ideella. Redan sedan länge har den med framgång eftersträvat att vårda och uppehålla minnesmärkena av flydda tiders konst och kultur; nu bör även samtidens vidgade intresse på samma sätt vända sig mot naturens minnesmärken.

Motionären framhöll, att vad Conwentz yttrat, avseende Tyskland, kunde utan tvekan anses äga giltighet även för Sverige. Av de synpunkter, som talade för ett verksamt skydd för natur och naturminnesmärken, syntes de rent vetenskapliga ligga i öppen dag. Detsamma gällde de estetiska. Naturens bibehållande i ursprungligt skick kunde även få en utomordentligt stor praktisk betydelse för landets skogsväsende.

Med anledning av motionen anförde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 maj 1904, att riksdagen funne motionärens syfte högst beaktansvärt. Till förverkligande därav ville riksdagen ej ifrågasätta något, som kunde innebära ett ingripande i den enskildes rätt att med sin egendom förfara såsom honom bäst syntes, utöver vad gällande lag därom innehölle; men då staten på de mest skilda ställen i vårt land ägde större eller mindre besittningar, kunde, enligt riksdagens mening, här och där en plats, där sällsynta djur eller växter trivdes, ett egendomligt skogsbestånd, ett vattenfall, någon säregen geologisk bildning o. s. v. fridlysas för åverkare, så att naturen där kunde leva sitt eget ursprungliga liv. Lämpliga ställen för inrättandet av dylika »nationalparker» angåves i åtskilliga vid vederbörande utskotts utlåtande i ämnet fogade bilagor. På grund av vad i frågan förekommit anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för att bereda skydd åt vårt lands natur och naturminnesmärken.

I anledning av riksdagens skrivelse infordrades utlåtande av vetenskapsakademien. För närmare utredning av frågan tillsatte akademien en särskild kommitté, som uppgjorde bland annat dels ett förslag å nationalparker och mindre skyddsområden av huvudsakligen botaniskt intresse, dels särskilda förteckningar å enstaka träd, sällsynta växter och geologiska bildningar, som borde bli föremål för skydd, dels ett förslag till skyddsområden för fåglar. I anslutning till den av kommittén verkställda utredningen framställde akademien i sitt den 7 juni 1905 avgivna yttrande yrkanden bland annat i följande avseenden.

Vissa närmare angivna undervisningsanstalter borde anbefallas att såväl vid undervisningen som genom läro- och läseböcker hos lärjungarna söka inskärpa betydelsen av skydd för landets natur och naturföremål.

Domänstyrelsen borde erhålla i uppdrag att av statens mark avsöndra till nationalparker lämpliga områden, inom vilka djur- och växtlivet borde lämnas fullständigt orörda, samt dessutom bemyndigas att av det årliga anslaget till inköp av mark för statens räkning använda en del för förvärvande av de ytterligare områden, som från naturskyddssynpunkt kunde anses behövliga.

Länsstyrelserna borde anmodas att, om yrkande därom framställdes, vid fråga om sjösänkningar begära utlåtande av akademien, huruvida från naturskyddssynpunkt något vore att invända mot förslaget.

Registrering av naturminnesmärken borde uppdragas dels åt domänstyrelsen och skogsstaten för nationalparker och övriga skyddsområden ävensom för enstaka träd, dels åt Sveriges geologiska undersökning beträffande de geologiska och geografiska föremålen, dels åt akademien beträffande sällsynta djur- och växtarter.

Till riksdagen borde avlåtas proposition med förslag om lag att de i enskild ägo befintliga naturföremål, som på ägarens framställning eller med dennes medgivande blivit såsom naturminnesmärken registrerade, för all framtid skulle vara fridlysta.

Sedan därefter yttrande avgivits jämväl av domänstyrelsen, uppdrogs efter bemyndigande den 14 juni 1907 åt lektor Starbäck och professor Einar Lönnberg samt häradshövdingen, sedermera justitierådet Louis Améen att såsom sakkunniga biträda inom jordbruksdepartementet vid frågans vidare behandling. De sakkunniga avgåvo den 4 december 1907 betänkande rörande åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken.

I betänkandet framhöllo de sakkunniga, att frågan om naturens skyddande gentemot allt för hänsynslösa ingrepp från människans och kulturens sida i vissa avseenden redan under äldre tider varit föremål för lagstiftningens uppmärksamhet, samt yttrade vidare:

Den första synpunkt, som fått göra sig gällande, är ekonomisk: att i fråga om vissa den organiska naturens alster, som äro för människan särskilt begärliga, hindra stundens vinningslystnad från att se sig tillgodo på ett sådant sätt, att tillgången för framtiden äventyras. Förestavade av dylika grundsatser äro till exempel delar av jakt- och fiskelagstiftningen, som avse att trygga villebrådsstammen och fisktillgången, ävensom de lagar, vilka hava till ändamål att förekomma överdriven skogsavverkning.

Ett steg längre, ehuru fortfarande föranledd av ekonomisk hänsyn går den lagstiftning, vars syfte är att mot utrotning och förstöring freda djur, växter och andra naturföremål, vilka genom sin tillvaro medelbart för människan äro av betydelse. Hit äro hänförliga till exempel de i flera länder vidtagna åtgärderna till skydd för fåglar, som icke hava någon betydelse från jaktsynpunkt, men som äro för jordbruket nyttiga. I viss mån kan hit räknas även lagstiftningen om särskilda åtgärder för skyddande av skogar, vilka äga klimatisk betydelse, samt bestämmelsen, att tillstånd från det allmännas sida skall sökas vid vissa vattenavledningsföretag o. s. v.

De sakkunniga erinrade härefter att krav framställts på skydd för naturen även ur andra synpunkter än de ekonomiska. I betänkandet anfördes härom vidare:

I första hand har man framhållit de naturvetenskapliga synpunkterna. Man erkänner numera allmänt, att det är av den största betydelse för vetenskapen såväl att inom vissa områden kunna följa naturens utveckling sådan den förlöper, där den överlämnas uteslutande ät sig själv, som ock att mot förstörelse skydda sällsyntare djur och växter samt märkligare fasta naturföremål och ytbildningar. Områden av det förra slaget äro för naturvetenskapen icke mindre nödvändiga än till exempel botaniska trädgårdar, museer och experimentalfält, och de utvecklingslagar, som kunna fastslås vid studiet av naturlivet därstädes, bliva säkerligen icke blott av intresse för vetenskapen utan även av avsevärd praktisk betydelse. Särskilt är det påtagligt, att många för skogshushållningen viktiga lärdomar kunna inhämtas genom studiet av det sätt, varpå skogen utvecklar sig, då den överlämnas åt sig själv.

De sällsynta djur- och växtarterna å andra sidan erbjuda ofta, såsom utgörande reliktformer, det största vetenskapliga intresse och bilda i många fall oersättliga dokument till djur- och växtlivets historia, likasom märkligare fasta naturbildningar och ytformationer kunna vara av den största betydelse vid studiet av den geologiska utvecklingens förlopp.

Intresset för naturen i dess ursprunglighet och olika livsyttringar tillhör emellertid icke uteslutande vetenskapsmännens krets. Kärleken till naturen är tvärtom synnerligen allmän och förenar sig med det vetenskapliga intresset i ett krav på skydd för naturen i dess ursprunglighet. Det är en gammal erfarenhet, hurusom till exempel fågellivet i en sjö eller vid en strand, märkligare grott- och klippbildningar, storvuxna eller egendomligt bildade träd, förekomsten av särskilda, av folkpoesien omhuldade växtarter o. s. v. kunna bliva föremål för ett så allmänt intresse inom en ort och så bidraga till platsens allmänna stämning och skaplynne, att ett skydd mot förstöring och skadegörelse framträder som ett önskemål av samhällelig betydelse. Härmed har man kommit över på den estetiska synpunkten. Denna synpunkt har man i vissa länder utsträckt så långt, att man icke blott kräver själva naturföremålets fredande på grund av dess skönhetsvärde och den trevnad det bereder utan också fordrar förbud mot åtgärder, som kunna verka störande för skönhetsintrycket såsom anbringande av reklamtavlor, uppförande av vanprydande byggnader o. s. v.

Slutligen må nämnas, att litet varstädes förekomma naturföremål, vid vilka sägner, historiska minnen eller folkliga plägseder äro fästade. Dessa kunna från naturvetenskaplig och estetisk synpunkt sakna allt intresse. De äro icke naturminnesmärken i vanlig mening men deras skyddande kan likväl med fog ifrågasättas. Den synpunkt, från vilken sådana föremål förtjäna uppmärksamhet, är historisk eller kulturhistorisk. Denna synpunkt ligger väl något vid sidan om det föreliggande ämnet, men då det är tydligt, att den lagstiftning, som må finnas erforderlig för att bereda skydd för dessa minnesmärken lämpligast bör ske i ett sammanhang med de åtgärder, som vidtagas till skydd för natur och naturminnesmärken, har även nu ifrågavarande synpunkt ansetts böra i förbigående beröras.

Såsom resultat av utredningen framlades i betänkandet förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, förslag till lag angående nationalparker, förslag angående rätt i vissa fall till expropriation för naturskyddsändamål, förslag till särskilda bestämmelser angående naturminnesmärken å statens jord m. m. och förslag rörande avsättande av vissa nationalparker. Betänkandet upptog därjämte förslag till vissa ändringar i jaktstadgan samt framställning om vissa fridlysningsbestämmelser.

I proposition, nr 102, till 1909 åra riksdag förelade Kungl. Maj:t riksdagen förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Propositionen blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 106). Samtliga lagar utfärdades den 25 juni 1909 samt trädde i kraft den 1 januari 1910. De båda förstnämnda äro, med vissa smärre ändringar, alltjämt gällande.

Genom proposition, nr 125, förelades vidare 1909 års riksdag förslag angående åtgärder till skyddande av naturminnesmärken å kronans mark samt avsättande av vissa nationalparker. Även denna proposition bifölls av riksdagen (skrivelse nr 173).

Härmed kan Sverige sägas ha fått sin första egentliga naturskyddslagstiftning. Vid sidan därav ha sedermera tillkommit ett flertal bestämmelser av betydelse för naturskyddet. Redogörelse härför lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser.

Lagen angående nationalparker. Denna lag går ut därpå, att, om kronan tillhörigt område blivit avsatt till nationalpark, inom sådant område skola gälla vissa i lagen närmare angivna förbud. Lagen innehåller vidare bestämmelser om ansvar för överträdelse av förbud m. m.

Beträffande nationalparks vård och förvaltning finnas bestämmelser i reglemente den 22 december 1911 (nr 156) rörande nationalparkernas förvaltning.

Enligt nationalparkslagen är det förbjudet att å nationalpark förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning, att bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral, att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter eller växtdelar, att jaga, fånga eller avsiktligt döda djur av vad slag det vara må eller att från ort till annan föra dödat eller fångat djur eller skada eller bortföra ägg, rom eller bo, att medföra hund, att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling eller beta kreatur samt att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning. Förbudet mot borttagande av växtdelar gäller emellertid icke beträffande bär, som användas till omedelbar förtäring, och förbudet mot djurs dödande avser icke de fall, då dödandet sker till försvar mot angrepp å person eller egendom (1 §).

Från förbudsbestämmelserna äro ytterligare undantag stadgade i så måtto, att förbud ej får lända till inskränkning i enskild rätt. Förbuden få ej heller inkräkta på lapparnas rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske. Deras jakträtt har dock i vissa, i det följande närmare angivna avseenden begränsats. Lapparna äga vidare inom nationalpark medföra för deras renhjordars bevakning nödiga hundar (2 § första stycket).

Enligt de sakkunniga hade utövandet av lapparnas rättigheter icke haft märkbart inflytande på naturlivet. Lappbefolkningen vore dessutom så intimt förenad med naturen inom sitt territorium att den så att säga kompletterade denna. Det skulle enligt de sakkunnigas mening utan tvivel vara olämpligt att företaga något, som kunde beröva en lappländsk nationalpark det särskilda intresse, den erhölle genom det lappländska folkelementets närvaro. De sakkunniga ansågo emellertid, att förbudet mot jakt inom nationalpark borde gälla även för lapparna. I det riksdagen förelagda förslaget bibehöllos dock lapparna vid sin rätt till jakt med det undantaget, att jakt efter björn icke fick äga rum. Undantagsbestämmelsen utvidgades den 25 november 1927 (nr 435) att omfatta lo och utsträcktes i samband med 1938 års jaktlagstiftning (nr 276) att avse jämväl älg och örn.

Genom 1927 års lagändring stadgades även att statsverket skulle ersätta inom nationalparks område av björn eller lo förorsakad skada å renar, som där finge föras på bete. Skadan finge dock icke tillskrivas uppenbar vårdslöshet vid renarnas bevakning. Efter 1938 års lagändring kan sådan ersättning utgå även för skada, som förorsakas av örn, och efter lagändring den 12 april 1946 (nr 145) för av järv eller varg förorsakad skada (2 § andra stycket).

I den ursprungliga lagen stadgades (3 §) att Konungen ägde med avseende å varje särskild nationalpark i särskilt reglemente föreskriva de undantag från förbuden i 1 §, som funnes nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara, för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes härbärgerande samt för utövande av den jakt och det fiske, som vore förenliga med det med nationalparken avsedda syftet.

Genom lag den 15 juni 1945 (nr 312) har detta stadgande ändrats i viss del. Den närmaste anledningen härtill var en framställning från statens industrikommission, att sådana åtgärder måtte vidtagas, att brytning av magnesit vid Äpartjåkko inom Sareks nationalpark kunde verkställas. Genom ändringen infördes i lagen en föreskrift av innehåll, att Konungen skulle äga medgiva undantag från de i 1 § stadgade förbud även för annat ändamål än de förut uppräknade, om det vore förenligt med det med nationalparken avsedda syfte eller synnerliga skäl därtill vore. Anmärkas må i detta sammanhang att enligt 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 inmutat område icke får omfatta nationalpark.

Konungen äger vidare meddela förbud mot nationalparks beträdande. Redan uppkommen enskild rätt får dock icke kränkas genom sådant förbud. Förbudet får ej heller tillämpas mot lapparna (4 §).

Överträdelse av lagen eller i enlighet därmed utfärdat förbud straffas med dagsböter. Hund, som löper lös inom nationalpark, förverkas till upptagaren. Allmän åklagare åligger att åtala överträdelse. Envar enskild äger dock rätt att anställa åtal (jfr 20 kap. 16 § rättegångsbalken). Av ådömda böter tillfaller en tredjedel nationalparkens kassa (5–8 §§).

Enligt förenämnda reglemente rörande nationalparkernas förvaltning skola nationalparker stå under vetenskapsakademiens vård och av akademien förvaltas enligt sådana grunder, att syftet med nationalparkernas avsättande i möjligaste mån främjas (1 §). Sedan nationalparks gränser blivit bestämda, skall vetenskapsakademien låta dels, där så anses nödigt, på lämpligt sätt å marken utmärka gränserna, dels ock genom anslag, uppsatta å lämpliga platser inom eller utom parken, lämna beskrivning över dess område. Därjämte böra kartor över parken uppsättas i mindre skala samt för allmänheten hållas tillgängliga på lämpliga ställen (2 §). Personalen vid skogsstaten skall, om det kan ske utan särskilda kostnader och utan åsidosättande av andra tjänsteåligganden, efter domänstyrelsens uppdrag utöva tillsyn över och bevakning av nationalparkerna. För den tillsyn, som i övrigt erfordras, äger vetenskapsakademien anställa nödig personal i den mån för nationalparkens behov tillgängliga medel lämna tillgång därtill (3 §). Genom akademiens försorg böra över nationalparken upprättas särskilda kartor, vilka angiva växtlighetens nuvarande beskaffenhet inom parkerna, så att i framtiden kan bedömas vilka förändringar som inträffat (4 §). De i 1 § lagen angående nationalparker stadgade förbud utgöra ej hinder för vetenskapsakademien att vidtaga åtgärder, som finnas nödiga för nationalparks bevarande och skyddande mot fara (5 §). För vetenskapliga forskningar äger akademien även för visst fall eller under bestämd tid för viss person medgiva erforderliga undantag från angivna förbud (6 §). Befinnes inom nationalpark viss djurart ha nått en för naturlivets jämvikt störande utveckling, äger akademien beträffande denna djurart medgiva rätt till jakt inom parken. Jakt å björn, lo (kung. 25 november 1927, nr 438) och örn (kung. 3 juni 1938, nr 277) får dock icke äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd. För rätt till jakt må bestämmas skälig avgift (7 §). Kan i vattendrag inom nationalpark fiske med krok utan olägenhet medgivas, må tillstånd till sådant fiske lämnas av akademien. Den, som erhållit dylikt tillstånd, skall för rättigheten erlägga avgift, vars storlek bestämmes av akademien (8 §). Akademien må, därest sådant finnes nödigt för resandes härbärgerande eller för underlättande av resor eller för vetenskaplig forskning, lämna medgivande, att inom nationalpark uppföres byggnad eller vidtages annan erforderlig åtgärd ävensom att för sådant ändamål användes å parken befintlig skog samt andra därinom befintliga naturalster. Medgivande får dock icke lämnas, om det är att anse som oförenligt med det med parken avsedda syftet. För sådant medgivande äger akademien bestämma viss årlig avgift (9 §). Vid färder inom nationalpark må dels, där erforderliga åtgärder för resandes härbärgerande icke äro vidtagna och i den mån sådant finnes av nöden, torra och vindfällda träd samt ris användas till uppgörande av lägereld och för anbringande av tillfälliga skyddsanordningar, dels ock för resan erforderliga rid- och klövjedjur betas (10 §). – Avgifter tillfalla vederbörande nationalparks kassa (11 §). Sådan kassa står under vetenskapsakademiens förvaltning och må av akademien användas till bestridande av de för nationalparken uppkommande kostnader. För redovisningen gäller vad som är föreskrivet beträffande till akademien utgående statsanslag (12 §). Akademien skall årligen före den 1 oktober till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till stat för varje nationalpark för nästföljande år (13 §).

Lagen angående naturminnesmärkens fredande. I denna lag äro upptagna under 1–10 §§ bestämmelser om fridlysning såsom naturminnesmärke av område eller till fastighet hörande naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund av märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, under 11 § bestämmelser till skydd för sällsynta djur, vilkas fångande eller dödande icke är att hänföra till jakt eller fiske, och sällsynta växter samt under 12 § stadgande om rätt för vetenskapsakademien att för vetenskapliga forskningar medgiva undantag från fridlysningsbestämmelse. Enligt 13 § äger länsstyrelse att för område, som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är av särskilt intresse, meddela förbud mot reklamanordningar i det fria. Slutligen finnas i 14—17 §§ bestämmelser om ansvar, åtal, fullföljd m. m.

Bestämmelserna om naturminnesmärken ha följande innehåll.

Fridlysning såsom naturminnesmärke må ske allenast under vissa förutsättningar och i den ordning lagen stadgar (l §). Ansökan om fridlysning, som kan göras av vem som helst, skall ingivas till vederbörande länsstyrelse. Ansökan skall innehålla 1. noggrann uppgift å det föreslagna naturminnesmärkets beskaffenhet och läge; 2. uppgift å fastighetens ägare samt nyttjanderätts- och servitutshavare; 3. förslag till de fridlysningsbestämmelser, som lämpligen böra meddelas: samt 4. förslag till det sätt, varpå området eller föremålet bör utmärkas och, där så erfordras, inhägnas. Vid ansökningen skall, om den ej framställts av fastighetens ägare, fogas skriftligt medgivande av denne. Den omständigheten att fastigheten övergår till ny ägare efter det att ansökningen ingivits, utgör dock ej hinder för att bevilja ansökningen. Beträffande boställe, fideikommiss m. m. gälla särskilda bestämmelser. I stället för ägarens medgivande skall innehavarens företes. Äger icke denne förfoga över jorden utan tillstånd av myndighet, skall jämväl sådant tillstånd företes (2 §). Ansökan om fridlysning skall kungöras av länsstyrelsen med föreläggande för dem, som ha något att erinra mot ansökningen, att senast inom två månader anmäla detta hos länsstyrelsen. Kungörelsen skall på sökandens bekostnad införas i länskungörelserna och tidning inom orten, uppläsas i ortens kyrka samt med posten tillsändas alla kända innehavare av nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik fastigheten avseende rätt, vilka icke medgivit ansökningen. Sökanden är skyldig att vid anfordran förskottsvis erlägga kostnaden. Bestrides av någon som visar sannolika skäl att han äger nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, som uppkommit före ansökningens ingivande och genom fridlysningsåtgärden skulle lida intrång, får ansökningen icke beviljas om ej intrånget är att anse såsom oväsentligt. Rättsägare som underlåter att göra anmälan har förlorat sin talan. Bestrides ansökningen av någon som enligt 8 § är berättigad att fordra fridlysnings upphävande, får ansökningen icke beviljas. Kungörelse kan underlåtas, om det till fridlysning ifrågasatta naturminnesmärket tillhör kronan och det icke veterligen finnes annan rättsägare eller om alla kända rättsägare medgivit fridlysningen (3 §). – Innan ansökning om fridlysning slutligen prövas, må länsstyrelsen provisoriskt förbjuda åtgärd, varav skada kan tillfogas det uppgivna naturminnesmärket. Sådant förbud, som skall kungöras på sökandens bekostnad, medför dock icke inskränkning i enskild rätt, som uppkommit innan fridlysningsansökningen ingivits, såvida ej vederbörande rättsägare medgivit fridlysningen (4 §). – Om ej framställts av Vetenskapsakademien eller dess yttrande bifogats, åligger det länsstyrelsen att infordra utlåtande från akademien. Ansökningen får icke bifallas om den icke tillstyrkts av akademien (5 §). Har akademien tillstyrkt ansökningen och möter eljest icke laga hinder för bifall, skall länsstyrelsen underrätta sökanden, att ansökningen kommer att bifallas om naturminnesmärket på sökandens föranstaltande och bekostnad utmärkes på marken och, där så erfordras, inhägnas enligt de närmare bestämmelser länsstyrelsen meddelar. Sedan detta villkor fullgjorts, sker fridlysningen, därvid naturminnesmärket införes i ett av länsstyrelsen fört register. Samtidigt meddelar länsstyrelsen de fridlysningsbestämmelser, som äro nödvändiga för att skydda naturminnesmärket. Fridlysningen kungöres på allmän bekostnad. Om så finnes nödvändigt, skall kungörelsen anslås vid naturminnesmärket. Fullgör icke sökanden vad honom blivit ålagt eller möter eljest laga hinder, skall ansökningen avslås (6 §). Avskrift av länsstyrelsens register skall inom en månad efter årets utgång insändes till vetenskapsakademien, som sammanför dessa uppgifter till ett riksregister över naturminnesmärken (7 §). Genom brev den 26 november 1911 (nr 136) till Vetenskapsakademien angående register över fridlysta naturminnesmärken har Kungl. Maj:t förordnat, att omförmälda register skulle upprättas i enlighet med vid brevet fogat formulär.

Under vissa omständigheter skall länsstyrelsen förklara fridlysning upphävd (8 §). Så skall ske när yrkande därom framställes av den, som visar att han vid tiden för ansökningens ingivande ägde bättre rätt till fastigheten eller andel därav än den, som i fridlysningsärendet antogs vara fastighetens ägare. Samma gäller om sådant yrkande framställes av någon, som visar att han ägde nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt som, i strid mot vad i fridlysningsärendet antagits, av fridlysningen lider ej oväsentligt intrång. Utgör fastigheten fideikommiss eller innehaves den under därmed jämförliga förhållanden, skall fridlysningen upphävas på yrkande av innehavare, som icke medgivit fridlysningen och därav lider icke oväsentligt intrång. Rätt att yrka upphävning av fridlysning tillkommer dock icke innehavare av fideikommiss, om Konungen medgivit att fridlysningen finge meddelas med bindande verkan även för kommande fideikommissarier. Fridlysning skall vidare upphävas på yrkande av boställshavare, som icke medgivit fridlysningen och därav lider icke oväsentligt intrång. Företes intyg från vetenskapsakademien att naturminnesmärket undergått sådan förändring, att dess bibehållande såsom naturminnesmärke synes ändamålslöst, skall fridlysning likaledes upphävas. Slutligen skall fridlysning upphävas om naturminnesmärket visas vara beläget inom område, vars expropriation för annat ändamål medgivits och som icke kan användas för detta ändamål utan att naturminnesmärket skadas. Fridlysningens upphävande skall emellertid i så fall begäras av den, som genom expropriationen förvärvat jorden. Har fastighet vid exekutiv auktion försålts frigjord från den inskränkning fridlysning kan medföra för ägaren, är fridlysningen att anse som upphävd så snart auktionen vunnit laga kraft. Under vissa omständigheter må länsstyrelsen efter Vetenskapsakademiens hörande förklara fridlysning upphävd (9 §). Sådan förklaring kan meddelas om föreskriven anordning för naturminnesmärkes utmärkande och inhägnande icke behörigen underhålles av den som begärt fridlysningen samt ej heller vetenskapsakademien eller annan anmält sig villig att verkställa nödiga underhållsarbeten. Fridlysning kan också efter akademiens hörande upphävas om naturminnesmärket finnes förhindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta. Om beslut, varigenom fridlysning förklarats upphävd, skall kungörelse införas i länskungörelserna och uppläsas i ortens kyrka. Sedan laga kraft åkommit sådant beslut eller auktion, varom förut sagts, skall naturminnesmärket avföras ur registret samt underrättelse genast sändas till vetenskapsakademien. Har fridlysning upphävts av annan anledning än att naturminnesmärket till sin naturliga beskaffenhet undergått förändring, får åtgärd, varav skada kan tillfogas naturminnesmärket, icke vidtagas förrän vetenskapsakademien utfört erforderlig vetenskaplig undersökning. Förbudet gäller dock icke för längre tid än sex veckor efter det beslutet om fridlysningens upphävande eller auktionen vann laga kraft (10 §).

Diverse författningar m. m. Enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation 1 § första stycket punkt 11, må fastighet, som tillhör annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation om Kungl. Maj:t prövar det nödigt för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet för dess avsättande såsom naturminnesmärke. Fråga om sådan expropriation må enligt 108 § väckas endast av vetenskapsakademien. Vidare må enligt 1 § sista stycket expropriation enligt Kungl. Maj:ts förordnande äga rum för upphävande av särskild rätt till område, som är avsatt till nationalpark. Bestämmelserna överensstämma till alla delar med innehållet i förut omförmälda 1909 års lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Sistnämnda lag och förordning ha upphävts genom 1917 års expropriationslagstiftning.

Vad angår naturminnesmärken å kronans mark har riksdagen genom skrivelse den 24 maj 1909 (nr 173) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 125 samma år medgivit dels att i fråga om å kronans mark befintligt område eller naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund av märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, Kungl. Maj:t må äga att, försåvitt kronans rätt angår, lämna tillstånd till detsammas fridlysning enligt vad om fridlysning av naturminnesmärken kan varda stadgat, dock att värdefullare område eller föremål härigenom icke må från tillgodogörande för kronans räkning avstängas, dels ock att, utan hinder av vad i allmänhet finnes stadgat rörande förvaltningen av kronan tillhörig mark, de myndigheter, som därmed äga befattning, må, när sådant utan avsevärd uppoffring eller olägenhet för kronan finnes kunna äga rum, tillåta, att område eller föremål, som är att anse såsom naturminnesmärke, tills vidare lämnas orubbat eller genom lämpligt förbehåll vid arrendeupplåtelse undandrages arrendatorns förfogande.

I brev den 10 juli 1909 har Kungl. Maj:t meddelat domänstyrelsen innehållet i riksdagens skrivelse till kännedom och efterrättelse. Ett exempel på författningar, avseende att reglera tillgodogörandet av naturens produktiva förmåga, utgör skogsvårdslagen den 21 1948. Den grundläggande bestämmelsen innehålles i lagens 1 §, som stadgar att skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. De reglerande bestämmelserna kunna skärpas allt efter markens ömtålighet (25 §). Kan det på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge befaras, att olämplig avverkning av befintlig skog skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må sålunda Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt skall såsom svårföryngrad vara underkastad vissa särskilda bestämmelser. Konungen äger också förordna, att dylika bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).

Till samma grupp böra räknas lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt och lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. I jaktlagens 1 § stadgas bland annat, att jakträttsinnehavare bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. — Förenämnda lag om rätt till fiske, vilken ersätter lagen i ämnet den 27 juni 1896 och träder i kraft den 1 januari 1951, innehåller bland annat en särskild avdelning, 30—32 §§, med bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten.

Bestämmelser av direkt naturskyddsbetonad art finnas i jaktstadgan den 3 juni 1938, nämligen om fridlysning helt eller delvis av vissa djurslag. Utöver den fridlysning, som sålunda stadgats, ha föreskrifter i samma syfte upptagits i särskild kungörelse den 16 december 1938 angående skydd för djurlivet å vissa platser. Vidare utfärdas årligen en kungörelse angående tillfälliga ändringar i fridlysningstiderna med bilaga upptagande under jaktåret gällande jakttider för vissa djurslag. Senaste sådan kungörelse är av den 9 juni 1950.

För möjligheterna att genom reglerande åtgöranden skydda naturen vid ingrepp i densamma har vattenlagstiftningen stor betydelse. Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller bestämmelser om på vad sätt och under vilka villkor naturen må omgestaltas för uppförande av dammanläggningar, för torrläggning av mark m. m. Den direkt ekonomiska nyttan är i princip avgörande för frågan huruvida tillstånd till sådant företag skall medgivas eller icke. Även andra värden än de, som kunna mätas i penningar, tillägges dock betydelse.

Enligt 2 kap. 3 § vattenlagen må byggande i vatten ej ske, om därigenom skulle orsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, att väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara. Prövas byggnaden vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, kan dock Konungen efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden.

Enligt 12 § samma kap. må ej så byggas i vatten att menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Är naturminnesmärke ej i laga ordning fridlyst, böra till bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet må anses lämpliga för ändamålet.

Enligt 7 kap. 39 § får åtgärd för avledning av vatten icke ske om därigenom skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varom nyss nämnts i fråga om förbud enligt 2 kap. 8 §. Prövas företaget vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må dock Konungen efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till företaget.

Av stor vikt för naturskyddet äro bestämmelserna om skydd mot förorening av vatten. Sådana bestämmelser finnas i vattenlagens 8 kap., vilket fått sin nuvarande lydelse genom lag den 20 juni 1941. I 2 § bemyndigas Konungen eller myndighet, som Konungen utser, att meddela särskilda bestämmelser till förebyggande av att vattenområde förorenas genom fast avfall från samhälle eller fastighet eller genom avfall från fartyg. 23 § stadgar skyldighet för den som avleder kloakvatten till vattenområde att vidtaga skäliga åtgärder till motverkande av förorening. 32 § förbjuder avledande av industriellt avloppsvatten på sådant sätt, att genom förorening av vattenområde uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande kräver åtgärder, som ej skäligen kunna fordras. Enligt 37 § kan Konungen meddela förbud för hela riket eller viss del därav mot anläggande av vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder mot vattenförorening prövats. Konungen kan vidare, om det synes vara av särskild betydelse med hänsyn till landets djur- och växtvärld eller eljest ur naturskyddssynpunkt, med avseende å visst område meddela förbud mot all förorening genom industriellt avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavare av fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt intrång.

Även i 2 kap. vattenlagen infördes genom lagen den 20 juni 1941 bestämmelser till skydd mot förorening. Enligt 14 § nämnda kap. kan till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde läggas besvär eller last å annan tillhörig fastighet. Och i 35 § stadgas att i vatten ej må utkastas eller utsläppas fast avfall från sågverk, fabrik eller annan industriell inrättning, skogsavfall eller andra fasta föremål eller ämnen, om därigenom orsakas eller skäligen kan befaras uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp till men för allmän eller enskild rätt.

Samma dag, den 20 juni 1941, utfärdades en särskild lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Enligt 1 § skall tillsynen avse motverkande av vattenförorening. Tillsynen utövas, enligt 2 §, ur fiske och naturskyddssynpunkt av fiskeristyrelsen samt ur hälsovårdssynpunkt av hälsovårdsmyndigheterna.

I anslutning till denna lagstiftning ha vidare utfärdats tre särskilda kungörelser, nämligen dels den 17 oktober 1941 kungörelse med bestämmelser mot förorening genom fast avfall eller genom avfall från fartyg samt kungörelse om förbud mot förorening av vattensystemen inom vissa nationalparker, dels ock den 1 november 1946 kungörelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.

I detta sammanhang må nämnas kungörelserna den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och (nr 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Efter ändringar genom kungörelser 1945 (nr 347 och 348) är i dessa författningar stadgat, att statsbidrag eller lån till torrläggningsföretag icke får meddelas, om genom företaget skulle uppstå sådana skador eller olägenheter med avseende å vattenkraft, fiske, naturvärden, växt- och djurliv eller sanitära eller klimatiska förhållanden, att företaget på den grund ej bör komma till utförande.

Ett ytterligare exempel på bestämmelser, syftande att förebygga onödig skada å naturen i samband med de ingripanden, som den samhälleliga utvecklingen nödvändiggör, kan hämtas från vägstadgan den 30 juni 1943. I dess 15 § stadgas nämligen att vid upprättande av arbetsplan för vägföretag särskilt skall iakttagas bland annat att vägens sträckning såvitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, icke beröres av företaget.

Även byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan av samma dag äro betydelsefulla ur naturskyddssynpunkt. Enligt byggnadslagstiftningen få i stor omfattning ingrepp i naturen för bebyggelse ske först efter tillstånd. Genom denna lagstiftning, till vilken utredningen senare skall återkomma, söker man också att, närmast för den icke jordägande befolkningen, förbättra möjligheterna till umgänge med naturen. Lagstiftningen har alltså, icke minst ur naturskyddssynpunkt, en starkt social prägel.

Ur naturskyddssynpunkt viktiga områden och fasta föremål kunna i vissa fall skyddas såväl mot ägare som mot allmänhet jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Såsom fasta fornlämningar räknas bland annat fasta naturföremål, till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen äro knutna (2 §). Till fast fornlämning hör så stort område på marken, som erfordras för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring (3 §).

Naturskyddets intressen kunna även tillgodoses enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Sålunda kunna särskilda föreskrifter meddelas till skydd för sådan byggnad jämte därtill hörande park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring (1 §).

Genom sistangivna två lagar kunna naturvärden icke endast bevaras utan även återställas samt i viss mån jämväl nyskapas.

Däremot finnas icke några allmänna föreskrifter om allmänhetens uppträdande i naturen å icke fridlyst mark. I viss mån skyddas denna natur genom de i 24 kap. strafflagen förekommande förbuden mot skadegörelse och åverkan. Dessa förbud ha emellertid till syfte att värja den enskilda äganderätten men icke ur allmän synpunkt betydelsefulla naturvärden i och för sig. Med stöd av § 20 ordningsstadgan den 24 mars 1868 för rikets städer ha dock för flera kommuner meddelats förbud mot nedskräpning och liknande skador å naturen.

Genom dylika lokala föreskrifter samt genom bestämmelser i byggnadsordning kunna även sådana naturskadande åtgärder som förfulande skyltning och affischering i det fria förhindras.

Myndigheter och organisationer.

Åtskilliga myndigheter och organisationer ha att taga befattning med ärenden av betydelse för naturskyddet. De viktigaste skola här nämnas.

I 1909 års naturskyddslagstiftning intaga, som framgår av tidigare redogörelse, länsstyrelserna ävensom vetenskapsakademien en central plats. Såsom bidrag till Vetenskapsakademien för förvaltning av nationalparker och naturskyddsärenden är under nionde huvudtiteln anvisat statsanslag. För budgetåret 1949/50 var detta upptaget till 22 100 kronor. Ett belopp av samma storlek har anvisats för budgetåret 1950/51. Av anslagsbeloppet må användas högst 2 500 kronor till arvode åt sekreterare hos akademiens naturskyddskommitté och högst 2 000 kronor till arvode åt ett biträde till denne.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté har enligt av akademien den 13 januari 1943 antagen ordning för behandling av naturskyddsärenden till uppgift att å akademiens vägnar utreda och fatta beslut i till akademien hänskjutna sådana ärenden ävensom att ombestyra förvaltningen av under akademiens vård ställda nationalparker, naturskyddsområden m. m. och att föranstalta om undersökningar i naturskyddssyfte, inspektioner och dylikt. Framställningar till Kungl. Maj:t och statsdepartement samt Kungl. Maj:ts remisser skola dock inom kommittén blott bli föremål för utredning och förslag. Skulle i andra ärenden yppa sig delade meningar inom kommittén och kan kommittén ej enas, skola även dessa ärenden hänskjutas till akademien, om någon kommitténs ledamot yrkar det. Naturskyddskommittén ombesörjer två publikationsserier för det vetenskapliga naturskyddet. Kommittén består av fem personer, representerande sakkunskap i botanik, zoologi, geologi och fysisk geografi samt utsedda företrädesvis bland akademiens ledamöter. De väljas för tre år. Vid behov äger kommittén att med sig för upplysningars vinnande adjungera särskild sakkunnig i eller utom akademien. För beslutmässighet fordras, att minst tre ledamöter äro närvarande. Kommittén utser inom sig ordförande, som skall vara en av akademiens ledamöter, och vice ordförande samt dessutom till sekreterare lämplig person i eller utom akademien.

Såsom förut nämnts tillkommer med avseende å nationalparker viss uppgift jämväl domänstyrelsen, i det efter uppdrag av denna myndighet tillsyn över och bevakning av nationalparkerna, i den mån så lämpligen kan ske, utövas av vederbörande skogsstatspersonal. Beträffande fastigheter under domänstyrelsens förvaltning har styrelsen att, vid sidan av de affärsekonomiska synpunkterna, taga hänsyn även till de direkta naturskyddsintressena i enlighet med riksdagens förut (s. 42) omförmälda skrivelse den 24 maj 1909 (nr 173) angående åtgärder till skyddande av naturminnesmärken å kronans mark m. m. För fullgörande av denna uppgift har styrelsen till ledning för sin underlydande personal utfärdat särskilda föreskrifter i ämnet.

Enligt dessa föreskrifter (Domänverkets reglementssamling Å 13 §) åligger det förvaltare att hos domänstyrelsen anmäla förekomsten av sådant område eller föremål, som anses böra antingen för framtiden lämnas i huvudsak orubbat eller ock, där särskilda omständigheter det påkalla, skyddas såsom naturminnesmärke enligt lagen om naturminnesmärkens fredande. Områdena böra representera sådana skogs- eller marktyper, vilkas bevarande, i ett såvitt möjligt orört skick, anses erbjuda särskilt intresse för framtida studium, men vilka genom normalt skeende skogsvårdsåtgärder förändras i sin naturliga utveckling. Områdenas storlek bör så avpassas, att deras karakteristiska typ må kunna bibehållas och framträda, oavsett de åtgärder, som böra vidtagas för behörig vård av angränsande marker. Föremål, som kunna ifrågakomma att skyddas, äro bland annat enstaka träd av sällsynt storlek eller form eller av för orten ovanligt trädslag ävensom sällsynta buskar och örter. Har domänstyrelsen beslutat, att sådant område eller föremål skall lämnas orubbat, skall uppgift därom införas i särskilt register. Förslag om att lämna orubbat eller skydda område eller föremål skall åtföljas av bland annat kortfattad beskrivning med angivande av den särskilda karaktären av den vegetationstyp eller landskapsbild eller det föremål m. m., som genom förslaget avses skola skyddas.

Härutöver innehålla föreskrifterna bland annat följande.

Där skogens bevarande på grund av dess belägenhet – exempelvis i närheten av stad, samhälle eller farled – är ur naturskönhetens synpunkt önskvärt, må skälig hänsyn härtill tagas vid skogens skötsel.

Prydnadsträd få ej utan vägande skäl avverkas. I syfte att främja naturskönheten böra åtgärder vidtagas för plantering vid gårdar och torp av därtill med hänsyn till klimat och jordmån lämpliga svenska träd såsom fruktträd, ek, bok. ask, alm, lind, rönn och oxel m.fl.

I den mån det kan ske till rimliga kostnader och hinder eljest ej möter böra utmed större vägar anläggas alléer av lämpliga trädslag såsom björk, lind, rönn och oxel m. fl.

Vid genomhuggning av bestånd utmed vägar och vattendrag böra, mer än eljest, lövträd bevaras. Å gärdesbackar och dylika områden böra en, slån, hagtorn och vildrosor m. m. bevaras.

Vid upplåtelse av områden för bebyggelse eller andra ändamål skall all möjlig hänsyn tagas till bevarande från förödelse av natursköna partier, vilka såvitt möjligt böra förbehållas allmänheten för ordnat friluftsliv å därinom särskilt anvisade trakter. Tomter böra sålunda ej utläggas å mindre öar och ej heller å mera framträdande partier av sjö- och havsstränder, såsom näs och uddar. Tomter invid sjöar och kuster böra i regel ej heller sträckas ned till stranden. Ett strandområde av med hänsyn till terrängen lämplig bredd bör lämnas öppet, varå framdeles må kunna dels framdragas för allmänheten tillgänglig väg, dels inrättas bad- och båtplatser. Om möjligt böra större gemensamma sådana platser anordnas. Härvid bör eftersträvas att stranden i största möjliga utsträckning bevaras i sitt naturliga skick. Tomter böra vidare så förläggas, att bebyggelsen därå så litet som möjligt blir synlig från sjösidan. Förläggningen bör också helst ske i grupper, åtskilda av tillräckligt stora områden, ej avsedda för tomtupplåtelse.

Vid avverkning skola träd, som utgöra boplats för örn, glada, fiskgjuse, häger, blåkråka eller andra sällsynta fåglar, tills vidare lämnas orörda. Detsamma gäller om ihåliga träd av ringa värde, lämpliga som boplats för fåglar.

Domänstyrelsens befattning med det speciella område av naturskyddet, som innefattas i begreppet jaktvård, skall här icke beröras.

En viktig uppgift, då det gäller naturskyddet, tillkommer kammarkollegiet på grund av dess befattning med vattenmål. I mål rörande byggande i vatten samt i underställningsmål rörande regleringar och utdikningar blir kollegiet underrättat för att kunna tillvarataga det allmännas intresse. Kammarkollegiet kan även anhängiggöra talan och anföra besvär för naturskyddets tillgodoseende. Under senare år har en viss praxis utvecklats därhän att kollegiet under hand underrättar Svenska naturskyddsföreningen om de vattenmål, kollegiet får kännedom om och vilka synas beröra naturskyddsintressena.

Av stor betydelse ur naturskyddssynpunkt är den verksamhet, som bedrives av skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och fiskeristyrelsen jämte dessa myndigheter underlydande organ. Den intensifierade rationaliseringsverksamheten å skogsbrukets och jordbrukets områden förtjänar härvidlag att uppmärksammas. I stora delar måste denna verksamhet påverka den framtida gestaltningen av den svenska naturen. Anmärkas må att i instruktionen för fiskeristyrelsen den 14 januari 1949 (nr 23) är i 4 § intaget stadgande därom, att styrelsen i mål eller ärende, som är av väsentlig betydelse ur naturskyddssynpunkt, skall samråda med vetenskapsakademien.

Flera andra myndigheter äro i sin verksamhet nödsakade att göra kraftiga ingrepp i naturen. Sådana myndigheter äro framför andra vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I det föregående har redogjorts för vissa författningsbestämmelser, som äro ur naturskyddssynpunkt av betydelse för dessa myndigheter i deras arbeten. Härutöver förtjänar nämnas att vattenfallsstyrelsen i februari 1946 utgivit en handbok med »Riktlinjer för stakning av kraftledningar», däri bland annat upptagits en del anvisningar till naturens skyddande. I broschyren, som utarbetats i samråd med de större enskilda kraftföretagen, framhålles, att vid kraftledningsanläggningar skall tillses, att ledningen går fri för byggnader, parker, trädgårdar, fridlysta områden, naturskyddade föremål och vackra skogsbestånd, särskilt i närheten av samhällen och gårdar. Det uttalas vidare, att med tanke på den omfattning, byggandet av större kraftledningar på senare år tagit, det är ofrånkomligt att allt göres för att reducera intrånget i den produktiva skogsmarken och dölja de spår, som kraftledningsgatorna göra i naturen. Detaljerade anvisningar lämnas hur man bör förfara till vinnande av de avsedda syftena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i frågor rörande planläggning och byggande av vägar tillgång till en särskild vägvårdskonsulent, knuten till Samfundet för hembygdsvård, vilken organisation utredningen återkommer till. Till bestridande av kostnaderna för vägvårdskonsulentens arbete anvisas sedan 1939 medel från det under sjätte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till Bidrag till vissa forsknings- och undersökningsarbeten. Enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för vägvårdskonsulenten utfärdad instruktion har denne till uppgift att med beaktande av gällande statliga normalbestämmelser för vägbyggnad, kungörelsen angående vägmärken och andra dylika föreskrifter samordna landskaps- och hembygdsvårdens intressen med förekommande frågor i samband med underhåll eller byggande av väg, varmed förstås även anläggning och förbättring av väg, samt att därvid verka för att naturens skönhetsvärden i möjligaste mån bevaras och förökas. Det åligger konsulenten i sådant avseende att bedriva upplysnings- och propagandaverksamhet i vägvårdande syfte, att utarbeta anvisningar i ämnet samt gå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar, länsstyrelser, länsvägnämnder och vägnämnder samt enskilda organisationer och personer tillhanda med råd och upplysningar.

Vissa myndigheter ha till uppgift att tjänstgöra såsom kontrollorgan i fråga om företag av beskaffenhet att medföra väsentligare ingrepp i naturen. Kontrollen utövas understundom genom tillståndsförfarande. Såsom exempel å sådana myndigheter må i första rummet nämnas vattendomstolarna, på vilka ankommer den viktiga prövningen av anläggningar enligt vattenlagen. Ett annat exempel är kommerskollegium, som har att meddela tillstånd till eller bereda frågor rörande framdragande av elektriska ledningar. Kontrollen kan även ha formen av övervakning. I det föregående har exempelvis talats om den tillsyn, som till motverkande av skadegörelse genom förorening av vatten enligt lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden utövas av fiskeristyrelsen och hälsovårdsmyndigheterna.

En annan form av kontroll, som ur naturskyddssynpunkt har sin stora betydelse, är den vilken sker genom planläggning av marks användning för olika ändamål enligt byggnadslagen. Den allmänna uppsikten över denna planläggning tillkommer byggnadsstyrelsen. Genom sin befattning med byggnadsverksamheten ha byggnadsnämnderna stort inflytande på hithörande spörsmål. Vidare böra nämnas länsstyrelserna, som, närmast genom länsarkitekterna, ha tillsyn, var inom sitt län, över den bebyggelse och de därmed sammanhängande åtgärder, marken blir föremål för.

Slutligen bör bland de myndigheter, vilka. ha betydelse för naturskyddet i landet, nämnas riksantikvarieämbetet. Enligt sin instruktion åligger det riksantikvarieämbetet att utöva tillsyn över forn- och kulturminnesvården samt handlägga ärenden, som äga samband därmed. Vid fullgörande av dessa uppgifter kommer ämbetet ofta i beröring med frågor av allmänt naturvårdande innebörd. Särskilt torde det gälla åtgärder av beskaffenhet att kunna inverka på landskapsbilden.

Av enskilda organisationer, som ägna sig åt naturskyddsfrågor, skola här endast nämnas två, nämligen Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård.

Svenska naturskyddsföreningen, som bildades 1909, har till syfte att väcka och underhålla kärlek till svensk natur och verka för dess skydd och vård. Detta syfte vill föreningen tjäna genom att arbeta för bevarandet av områden med ursprunglig natur; för skydd, hävd eller återställande av sådana beståndsdelar i kulturlandskapet, som äro av särskilt värde antingen för landskapsbilden, allmänhetens naturintresse eller den vetenskapliga forskningen eller som utgöra särskilt karakteristiska relikter av äldre odlingsformer; för skapande av lämpliga natur- och friluftsreservat, speciellt i närheten av städer och andra tätbygder, samt för den svenska faunans och florans värnande och förkovran. Sin strävan söker föreningen förverkliga bland annat dels genom att utgiva en populär illustrerad tidskrift av innehåll ägnat att höja intresset för naturen, dels genom att befordra föreläsningsverksamhet i föreningens anda och på annat lämpligt sätt söka höja intresset för naturskydd dels ock genom att verka för bildande av ortsföreningar med likartat ändamål och utgöra föreningsband mellan dem.

Föreningen räknar omkring 4 700 direkt anslutna medlemmar. Ungefär 5 000 medlemmar äro anslutna till lokala naturskyddsföreningar.

Samfundet för hembygdsvård stiftades 1916. Dess uppgift är att främja den svenska hembygdsvården och i detta syfte verka dels för att natur- och kulturminnen vårdas och bevaras, dels för att nyanläggningar och omdaningar utföras med hänsyn till såväl landskapet och bygden som närmast omgivande natur och förutvarande anläggningar, dels ock för att i allmänhet kunskapen om och kärleken, till hembygden ökas.

Antalet enskilda medlemmar i samfundet utgör omkring 10 000. Dessutom äro till samfundet anslutna cirka 60 hembygdsföreningar och andra korporationer.

Såväl Svenska naturskyddsföreningen som Samfundet för hembygdsvård åtnjuter för sin verksamhet bidrag av statsmedel. För budgetåret 1950/51 äro anvisade under nionde huvudtiteln såsom Bidrag till Svenska naturskyddsföreningen 12 000 kronor och under åttonde huvudtiteln såsom Bidrag till Samfundet för hembygdsvård 25 000 kronor.

Framställningar och förslag.

Frågan om ny naturskyddslagstiftning har vid flera tillfällen förts på tal och har även varit föremål för utredning. Den 6 april 1934 bemyndigade sålunda Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med utredning av vissa i samband med naturskyddsärendenas behandling stående frågor. Departementschefen anförde därvid i yttrande till statsrådsprotokollet följande:

Under den tid, som förflutit efter ikraftträdandet av 1909 års naturskyddslagstiftning, har naturskyddsrörelsen i landet genomgått en avsevärd utveckling, som till en del lett den in på andra och nya vägar samt givit densamma i viss mån ändrade problemställningar. Vetenskapsakademien har genom sin naturskyddskommitté nedlagt och nedlägger ett högt skattat och erkännansvärt arbete i den befattning, akademien har att taga med naturskyddsfrågorna. Den betydelse, som dessa frågor emellertid äga, synes påkalla mera planmässiga åtgärder för naturminnenas bevarande än som är möjligt att ifrågasätta med den nuvarande ordningen för dessa frågors handläggning. En ingående utredning och prövning av frågan om den lämpligaste och mest effektiva anordningen av det statliga naturskyddet synes mig nu böra vidtagas. Med hänsyn till att de vetenskapliga och allmänt kulturella intressena av ett mera planmässigt naturskydd böra bliva bestämmande för de statliga naturskyddsåtgärdernas inriktning, synes det lämpligt att såsom första led i utredningen låta genom sakkunnig person verkställa undersökning angående de mest trängande och betydelsefulla uppgifter, som böra tillgodoses genom det allmännas naturskyddsverksamhet, ävensom rörande de riktlinjer för verksamheten, som därav kunna framgå.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades nämnda dag den 6 april 1934 såsom sakkunnig professor emeritus Rutger Sernander. Den 1 juli 1935 avgav Sernander betänkande rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning samt uppgifter för det allmänna naturskyddets verksamhet (SOU 1935: 26). I betänkandet sammanfattades resultaten av utredningen på följande sätt:

Ett rationellt naturskydd är en viktig förutsättning för utvecklingen av betydelsefulla moment i ett lands materiella kultur.

Växter, djur och vegetationstyper, som hotas till livet om ej naturskyddet ingriper, äro sålunda enbart på denna grund inte blott kuriosa. Ur ideell synpunkt äro de historiska urkunder, som kunna säga lika mycket om landets historia som en runsten, en hällristning, en kungagrav eller ett gammalt pergament.

Den materiella utvecklingen har emellertid i en sådan utsträckning och under sådana förut oanade former kommit i konflikt med naturen, att organisationen av dess skyddande måste på det kraftigaste utvecklas och genomgående omordnas.

Sådana fordringar ha i vår tid ställts på naturskyddets förvaltning, att nuvarande institutioner med sina resurser och konstitution icke kunna uppbära densamma.

Upprättandet av ett särskilt statsämbetsverk för naturskyddet är en viktig och trängande reform. Ämbetsverkets uppgift skall vara att jämte övertagande av de naturskyddsärenden, som nu åligga vetenskapsakademien och dess naturskyddskommitté, tillgodose det moderna naturskyddets krav.

Åt samma kommitterade, som befullmäktigas att framlägga ett förslag till naturskyddsämbetsverkets organisation, uppdrages att föreslå den revision och den omarbetning av gällande lagstiftning och förordningar rörande naturskyddet jämte följdförfattningar, vilka bliva behövliga.

I yttranden över betänkandet utsattes de framlagda förslagen för stark kritik. Vetenskapsakademien framlade i sitt yttrande ett nytt förslag i ämnet (se s. 184 o. f.).

Varken professor Sernanders betänkande eller akademiens förslag har föranlett åtgärd från statsmakternas sida. I anslutning till sina förslag om anslagsäskanden har akademiens naturskyddskommitté sedermera under flera år återkommit till frågan om naturskyddsverksamhetens omorganisation och därvid allt kraftigare understrukit nödvändigheten av en snar lösning.

Naturskyddet och detta närstående frågor ha även dragits under riksdagens prövning genom ett flertal vid olika tillfällen väckta motioner. Vid 1936 års riksdag väcktes två motioner, vilka båda hade till föremål friluftslivets markfråga. I anledning av den ena av dessa motioner, nr 165 i andra kammaren av herr Allan Andersson i Tungelsta och fru Rut Gustafson, beslöt kammaren för sin del på förslag av dess andra tillfälliga utskott i utlåtande, nr 10, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolkningens berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande. Andra kammarens beslut biträddes av första kammaren på förslag av dess första tillfälliga utskott (utlåtande nr 14), varefter riksdagen den 23 maj 1936 avlät skrivelse (nr 246) till Kungl. Maj:t i ämnet.

Den andra motionen väcktes i första kammaren av herr Fredrik Ström. I motionen (nr 294) yrkades, att riksdagen måtte begära, att Kungl. Maj:t ville utreda på vad sätt och i vilken omfattning statens domäner kunde och borde upplåtas till allmänningar för friluftsliv, varvid frågan om samarbete med kommunerna borde särskilt beaktas, samt på vad sitt vid försäljning av kronans mark skälig hänsyn borde tagas till i vad mån denna mark finge bevaras i det allmännas ägo för att tillgodose nuvarande eller framtida behov av allmänningar för friluftsliv och rekreation. Över motionen avgavs utlåtande (nr 85) av jordbruksutskottet, som – under hänvisning till den av riksdagen i nyssberörda skrivelse, nr 246, begärda utredningen – hemställde, att motionen icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Den 28 maj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för den av 1936 års riksdag begärda utredningen (fritidsutredningen). I uttalande till statsrådsprotokollet nämnda dag förklarade departementschefen att problemet borde upptagas från väsentligt vidare utgångspunkter än som skett i riksdagsskrivelsen. I första hand mötte den av riksdagen uppmärksammade frågan om tillhandahållande i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning. En annan icke mindre betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avsåge frågan om bebyggelsen i de områden, som vore lämpade för uppehåll under fritiden. Men vid sidan av berörda uppgifter inställde sig otvivelaktigt åtskilliga ingalunda lättlösta organisatoriska problem, såsom tillhandahållandet av inkvarteringsmöjligheter i detta ords vidsträcktaste mening, tillgängliga för breda lager av folket. Vidare borde kommunikations- och transportförhållandena övervägas.

I direktiven anförde departementschefen ytterligare bland annat följande:

Av det anförda framgår att föreliggande spörsmål är ett socialt problem av betydande räckvidd. Otvivelaktigt kunna emellertid jämväl andra synpunkter anläggas på detsamma. Sålunda är det mig angeläget att betona, att naturskyddssynpunkterna icke få och icke heller kunna lämnas ur sikte, då det gäller att för folket i gemen öppna i vidare utsträckning tillgång till vårt lands natur. Jag kan härvid icke underlåta att understryka angelägenheten av att genom upplysnings- och propagandaverksamhet sörjes för att friluftslivet icke går förödande fram över natur samt växt- och djurliv. Det synes mig uppenbart att vid planläggningen av olika åtgärder hithörande förhållanden i erforderlig mån böra vinna beaktande.

Den 28 november 1938 framlade fritidsutredningen betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. (SOU 1938:45). I betänkandet upptogs förslag till lag med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder (strandlag). Redogörelse för detta lagförslag lämnas i det följande i samband med naturskyddsutredningens förslag om naturparker, om reklamanordningar i det fria samt om nedskräpning.

Den 31 maj 1940 avgav fritidsutredningen ytterligare ett betänkande, nämligen med förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning (SOU 1940:12). Även detta betänkande kommer att i samband med naturparkerna närmare beröras.

I två likalydande motioner, nr 40 i första kammaren av herr Knut Petersson och nr 99 i andra kammaren av herrar C. G. Tengström och Oscar Dahlbäck, hemställdes vid 1937 års riksdag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av förslag till en allmän naturskyddslagstiftning, inrymmande de grundläggande rättsreglerna för naturskyddet, samt om fullföljande av det påbörjade utredningsarbetet angående naturskyddets organisation och statliga förvaltning.

Första lagutskottet, dit motionerna hänvisades, anförde i utlåtande den 8 maj 1937, nr 56, att naturskyddsfrågan på grund av åtskilliga omständigheter erhållit förnyad aktualitet. Därvid hade den uppfattningen med allt större styrka gjort sig gällande att det här icke rörde sig om en exklusivt vetenskaplig fråga utan att hela naturskyddsproblemet måste tagas upp i ett vidare sammanhang, där nödigt utrymme borde lämnas även åt andra synpunkter, särskilt de sociala. Utskottet erinrade om, bland bland annat, att såväl berörda skrivelse från 1936 års riksdag som det av professor Sernander avgivna betänkandet vore föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid den fortsatta utredningen av naturskyddsproblemet torde, anförde utskottet, detta komma att upptagas till allsidigt bedömande även ur sociala, estetiska och andra synpunkter, allt i ändamål att åstadkomma en lämplig avvägning mellan de skiftande intressen som berördes av frågan. Med hänvisning till det läge, vari saken sålunda befunne sig, hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. – Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I en vid 1941 års riksdag i första kammaren väckt motion, nr 65, av friherre Arvid De Geer och herr Rickard Lindström hemställdes att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t föreslå vidtagande av åtgärder till bevarande och skydd av sådana områden i vårt land, som av olika skäl borde bibehållas för framtiden som exempel å ursprungliga landskapstyper eller såsom behövliga i orubbat skick för vetenskap och forskning. I motionen anfördes bland annat följande:

I alla kulturländer har man småningom kommit ifrån den uppfattningen av naturen och landskapet såsom ett i och för sig likgiltigt råmaterial för ekonomisk exploatering, som i framåtskridandets intresse bör ekonomiskt utnyttjas så fullständigt som möjligt intill gränsen för det tekniskt möjliga. Redan ur den ekonomiska hushållningens synpunkt har på det ena området efter det andra en viss plan och måtta i exploateringen av naturen befunnits nödvändig och reglerande ingrepp från det allmännas sida befunnits påkallade för att stävja rovdrift och motverka onödig förstörelse av oersättliga värden. Sålunda hava jaktlagar införts för att hejda utarmningen av viltbeståndet och den fortskridande utrotningen av jaktbara djurarter, skogslagar för att trygga en jämn och uthållig skogsproduktion. I samma mån som den primitiva, renodlade försörjningssynpunkten börjat vän för en mera sammansatt och kulturbetonad syn på naturen, bygden och fosterjorden hava jämte ekonomiska synpunkter vissa ideella och folkhygieniska hänsyn gjort sig gällande och tagit sig uttryck 1 lagstiftning och andra åtgärder för stadsplanering, naturskydd och hembygdsvård.

Särskilt i samband med den storstilade omläggning, som skett av lantbrukets metoder, och med den explosiva utveckling av en ny, över landskapet spridd bebyggelse, som ägt rum efter den snabba motortrafikens genombrott, har utvecklingen i mycket stor utsträckning börjat hota den fortsatta existensen icke blott av kvarvarande rester av natur i egentlig mening, utan även av karakteristiska drag i det gamla kulturlandskap, som i sin helhet torde vara ett fullödigare uttryck för den fredliga odlingens historia än de flesta fornminnen, samtidigt som det utan tvivel genom sina även för menige man tillgängliga stämningsvärden bildat den jordmån, ur vilken generation efter generation hämtat näring för sin hemkänsla i bygden och därmed i sista hand för kärleken till fosterjorden. Det omfattande hotet mot själva det gamla kulturlandskapet har givit upphov till en utveckling av den äldre naturskyddstanken. Landskapsskyddets idé har uppstått och i åtskilliga länder redan tagit sig uttryck i positiva åtgärder, även från det allmännas sida.

Enligt motionärerna hölle vissa av landets naturtyper på att snabbt försvinna i sitt naturliga skick, i den mån de icke redan hade försvunnit. Samtidigt försigginge ganska allmänt en snabb förändring av det gamla kulturlandskapet, som bland annat med förintelse hotade en del karakteristiska, historiskt likaväl som naturhistoriskt intressanta svenska landskapstyper eller drag i landskapen och deras skönhets- och stämningsvärden. Såsom exempel på natur- och landskapstyper vilka till följd av utvecklingen vore hotade till sin existens nämndes lövängen, björkhagen, det västsvenska ljunghedslandskapet, de gotländska myrarna, de skånska strandängarna och de sydligare urskogstyper, som ännu kunde finnas kvar. Motionärerna förordade inventering av områden, som borde bevaras, och utredning rörande lämpligaste åtgärder för deras bevarande.

Motionen behandlades av båda kamrarnas första tillfälliga utskott (utlåtande nr 6 i båda utskotten), vilka tillstyrkte motionen. Riksdagen hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 317) om utredning i ämnet samt att för riksdagen måtte framläggas det förslag, som av utredningen kunde föranledas.

Även vid 1942 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (nr 20) om utredning rörande åtgärder till ökat skydd för den svenska naturen. Motionen, som väcktes av herr Fredrik Ström, remitterades till kammarens första tillfälliga utskott, som i utlåtande nr 1 – med hänvisning till att riksdagen genom 1941 års hänvändelse till Kungl. Maj:t redan beaktat vikten av ökat skydd för den svenska naturen – hemställde, att motionen icke skulle föranleda någon kammarens åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

Vid 1948 års riksdag framställde herr Ström i första kammaren en interpellation, huruvida chefen för jordbruksdepartementet vore beredd att vidtaga erforderliga åtgärder för ett tillfredsställande skydd och en erforderlig vård av den svenska naturen. I anledning av interpellationen uppgav statsrådet F. Domö, som förordnats att i nämnde departementschefs ställe föredraga ärenden rörande naturminnesmärken och nationalparker, bland annat följande (första kammaren: protokoll nr 23 s. 2):

För närvarande pågår genom naturskyddsföreningen en inventering av de olika områden m. m. inom landet, som kunna befinnas böra skyddas för framtiden. Denna inventering. vilken torde utföras på ett fullt betryggande sätt och i samarbete med sakkunskapen på ifrågavarande område, torde bliva av grundläggande betydelse för ett fortsatt arbete på naturskyddets område. Att överföra denna verksamhet till en statlig utredning eller ställa densamma under statlig kontroll synes icke vara vare sig behövligt eller lämpligt. För att slutföra inventeringsarbetet torde emellertid bliva nödvändigt att ställa ytterligare medel till föreningens förfogande. Att från statens sida nu, innan föreningen slutfört sitt arbete, vidtaga vidare åtgärder synes knappast ändamålsenligt. Sedermera efter inventeringens avslutande torde snarast möjligt till förnyat övervägande böra upptagas frågan om vilka åtgärder, som i fortsättningen kunna bliva erforderliga för att få till stånd skydd för den svenska naturen i den omfattning, som kan finnas behövligt.

I skrivelse den 13 juni 1946 till chefen för jordbruksdepartementet anförde Svenska naturskyddsföreningen, att med de begränsade medel, som stått till föreningens förfogande, inventeringsarbetet icke hade kunnat genomföras i önskvärd takt. Föreningen ansåge sig dock ha en god överblick över problemets omfattning, då inventeringen vore slutförd beträffande Öland, Gotland, Skåne, Bohuslän, Uppland, Härjedalen, Jämtland och Norrbottens I skrivelsen anförde föreningen vidare:

Att invänta slutförandet av inventeringen, innan åtgärder vidtagas för att omarbeta naturskyddslagstiftningen, låter sig icke göra, då varje väntan innebär, att ur naturskyddets synpunkt oersättliga värden förstöras. Nödvändigheten av att naturskyddslagen med det snaraste underkastas en genomgripande omarbetning och modernisering är uppenbar. De former för fredning, som lagen medger, äro alltför osmidiga och ofta onödigt stränga. Vad vi behöva är en lagstiftning, som öppnar möjlighet för ett graderat, efter behovet i varje särskilt fall lämpat skydd, från fullständig fridlysning till åtgärder, som endast. lämna garanti mot vissa former av exploatering, till exempel viss bebyggelse och i enstaka fall mot uppodling. I andra avseenden måste bestämmelserna skärpas, så att exempelvis de mer svårartade formerna av nedskräpning och liknande vandalisering av markerna kunna beivras och landskapets förfulning genom friluftsannonsering förhindras.

Föreningen framhöll ytterligare att vid den tidpunkt, då naturskyddslagarna avfattades, en fråga rörande det rent vetenskapliga naturskyddet icke hade blivit aktuell, nämligen bevarandet av biotypbestånden, samt yttrade härom följande:

Utom betydelsen av att för den vetenskapliga grundforskningen, vilken ju bildar förutsättning för den praktiskt inriktade forskningen inom skogsvård, lantbruksvetenskap o. s. v., bevara områden med orörd natur, måste man beakta vikten av att biotypbeståndet inom landets flora och fauna icke utarmas. Sålunda har det på sistone blivit allt tydligare att en rationellt bedriven skogsträdsförädling kräver tillgång till ett tillräckligt antal ärftliga för förhållandena i olika landsändar anpassade biotyper bland skogsträden. Liknande synpunkter kunna anläggas exempelvis på de växtarter, som äro av betydelse för beteskulturen. Och utan att skilda naturtyper i landet bevaras i ursprungligt skick kan icke garanti vinnas för biotypbeståndens bevarande.

Enligt naturskyddsföreningen vore det vidare såväl ur det sociala som ur det vetenskapliga naturskyddets synpunkt av största vikt att betydelsefulla områden icke bleve utsatta för exploatering utan hänsyn till naturskyddets krav. En form av tillfällig fredning, som skulle innebära skyldighet att anmäla planer på att förändra markdispositionen, borde prövas. Därigenom skulle det allmänna naturskyddsintresset kunna bevakas på ett tillräckligt tidigt stadium.

Frågan om bevarandet av det ur rassynpunkt bästa förädlingsmaterialet i skogarna har i skrivelse den 18 februari 1946 till chefen för jordbruksdepartementet berörts även av ekkommittén, en 1945 bildad sammanslutning av representanter för diverse myndigheter och organisationer, vilken sammanslutning har till uppgift att söka främja intresset för bibehållande och omvårdnad av sådana enstaka lövträd, främst ekar, vilka kunna anses särskilt värdefulla ur naturskydds- och landskapsvårdssynpunkter eller vilkas skyddande motiveras av pietets- eller estetiska skäl. Framhållande vikten av att våra skogligt värdefullaste trädindivider – de s. k. elitträden och elitbestånden – icke avverkades utan bevarades hemställer ekkommittén i nämnda skrivelse om revision av lagen angående naturminnesmärkens fredande.

Vetenskapsakademien har, såsom nämnts, i sina förslag till anslagsäskanden under en följd av år tagit upp frågan om naturskyddsverksamhetens omorganisation. I skrivelse den 5 juni 1946 hemställde akademien på anhållan av sin naturskyddskommitté att Kungl. Maj:t måtte vidtaga förnyad utredning angående naturskyddets statliga organisation och förvaltning. Av kommittén framhölls att, även om de vetenskapliga intressena alltid komme att spela en framträdande roll inom den statliga naturskyddsmyndighetens verksamhetsområde, så hade dock numera naturskyddets uppgifter utvidgats på ett sätt och i en grad, som icke kunnat förutses vid den nuvarande organisationens tillkomst för snart 40 år sedan. Kommittén yttrade vidare:

Bakgrunden till utvidgningen är de förändringar, som i allt större utsträckning drabbat och drabba det svenska landskapet i samband med den materiella kulturens framåtskridande och om vilka man först i senare tid blivit klart medveten. Genom att lanthushållningen i grunden förändrats i jämförelse med gångna tiders har landskapsbilden i södra och mellersta delarna av vårt land starkt omvandlats. Lövängar, silängar och även hagmarker ha fått försvinna, hedar ha skogplanterats, fågelsjöar sänkts eller torrlagts, myrar utdikats och urskogar förändrats till kulturskogar. Bebyggelsens hastiga utveckling och spridning över allt större områden samt det ekonomiska tillgodogörandet av naturtillgångarna hota den fortsatta existensen icke blott av ännu kvarvarande värdefulla rester av ursprunglig natur utan även av karakteristiska drag i det gamla kulturlandskapet. Norrland förändras särskilt genom omfattande sjöregleringar och genom att forsar och vattenfall i ständigt stegrad omfattning utbyggas för kraftutvinning.

Enligt naturskyddskommittén hade naturskyddet vid sidan av sin vetenskapliga fått en estetisk och social aspekt, där icke minst frilufts- och fritidssynpunkter gjorde sig gällande. Skydd krävdes icke blott för ursprunglig natur utan också för värdefulla inslag i det gamla kulturlandskapet, minnesmärken över försvinnande former av svensk lanthushållning. Naturskyddssynpunkter gjorde sig gällande vid vägnätets utbyggnad och överhuvud i varje sammanhang, där åverkan på landskapet hotade. Hithörande ärenden gällde sålunda i ökad grad landskapets allmänna stil och skönhet ävensom befolkningens trevnad och traditioner. Det hade också i större utsträckning än förr blivit fråga om den svåra och tidsödande avvägningen mellan ideella och ekonomiska intressen. Till allt detta komme uppgiften av nationalparkernas, naturskyddsområdenas och de enstaka skyddade naturföremålens kontinuerliga tillsyn och skötsel. Uppenbart vore att helt andra resurser i fråga om arbetskraft och penningmedel än de hittillsvarande krävdes för att möjliggöra det statliga naturskyddets handhavande på tillfredsställande sätt.

Vetenskapsakademien har vidare med skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 september 1946 framlagt förslag till ändringar i lagen angående naturminnesmärkenas fredande, såvitt angår kungörelsebestämmelserna. Förslaget har utarbetats efter uppdrag av Kungl. Maj:t, sedan riksdagen, med anledning av en i andra kammaren 1944 väckt motion, nr 72, av herr von Friesen m. fl. i skrivelse (nr 316) hemställt om utredning rörande lämpligheten av att i avvaktan på en fullständig revision av naturskyddslagstiftningen andra nämnda lag i syfte att staten skulle gälda kostnaderna för samtliga i lagen omförmälda kungörelser samt för tavlor för utmärkande av naturminnesmärken och deras uppsättande.

Några speciella naturskyddsfrågor, av beskaffenhet att uppmärksammas vid övervägande av en ny naturskyddslagstiftning, ha även varit föremål för framställningar och förslag. Sålunda har frågan om skydd för naturen mot reklamanordningar och dylikt ingående behandlats av 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande (vägförstatligandekommittén) i ett till Kungl. Maj:t den 30 oktober 1941 avgivet betänkande med förslag till lag om förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. Förslaget tillkom med anledning av vid riksdagarna 1931 och 1939 väckta motioner; vid båda tillfällena föranledde motionerna skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning.

Även frågan om åtgärder för reglering av sand- och grustäkter har upprepade gånger bragts under riksdagens prövning. Sedan motioner i ämnet vid 1944 och 1945 års riksdagar avvisats, har 1947 års riksdag efter förnyad motion i skrivelse (nr 484) till Kungl. Maj:t hemställt om utredning av frågan.

Redan tidigare, nämligen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 mars 1944, hade riksantikvarieämbetet gjort en framställning i samma syfte. Kungl. Maj:t har genom beslut den 18 juli 1947 uppdragit åt naturskyddsutredningen att taga spörsmålet under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

I detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj:t den 10 juli 1917 på framställning av Svenska naturskyddsföreningen uppdrog åt sedermera professorn Henrik Munthe att verkställa utredning rörande generellt naturskydd för s. k. rankar, grottor, jättegrytor och stora flyttblock samt eventuellt härmed jämförliga geologiska naturföremål och områden. Den 10 maj 1920 överlämnade Munthe till Kungl. Maj:t skrivelse med förslag till lag angående skydd för vissa geologiska naturminnesmärken.^[2] Enligt förslaget skulle generella skyddsbestämmelser gälla beträffande strandgrottor, strandnischer, klyftor, klyftgrottor, raukar, pseudoraukar, jättegrytor, jätteblock och klintar under förutsättning att dessa naturminnesmärken uppfyllde vissa minimimått. Bestämmelserna inneburo att det, frånsett vissa dispensmöjligheter, vore förbjudet att undanskymma, begagna, skada eller förstöra sådana naturminnesmärken. Förslaget har icke föranlett lagstiftningsåtgärd.

Slutligen må nämnas en del till naturskyddsutredningen inkomna skrivelser.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté har till utredningen överlämnat en skrivelse den 17 maj 1946 från professorn H. N. Pallin med hemställan om åtgärder för att skydda naturparkerna i fjällområdena från ovidkommande flygtrafik.

Hallands naturskyddsförening anför i skrivelse den 10 december 1946 att ett av de viktigaste önskemålen vore, att fridlysta områden och naturminnesmärken ordentligt övervakades. Övervakningen borde ombesörjas av länsstyrelserna eller av personer, förordnade av dessa, eller av lokala naturskyddsföreningar. Behovet av ett särskilt statligt organ för naturskyddsfrågorna vore problematiskt; vetenskapsakademien skötte uppgifterna förtjänstfullt. Lokal naturskyddsförening borde alltid beredas tillfälle att yttra sig i naturskyddsfrågor inom länet. Ännu ej exploaterade stränder vid havet och de större insjöarna borde skyddas från bebyggelse intill ett djup av 100—200 meter utom beträffande byggnader för jordbruk, industri och fiske.

I skrivelse den 12 december 1946 har Sveriges ornitologiska förening framfört vissa synpunkter på naturskyddslagstiftningen, närmast såvitt angår torrläggnings- och andra vattenregleringsföretag.

Föreningen anser nödvändigt, att en statlig naturskyddsmyndighet skapas. Till dennas bedömande borde hänskjutas samtliga ärenden, i vilka vattendomstol skall meddela utslag rörande rätt att ändra vattennivåer. Vidare borde lantbruksingenjörerna vara skyldiga att underställa naturskyddsmyndigheten planerade torrläggningar och dylikt. Myndigheten borde därjämte av eget initiativ verkställa inventering av de värdefullaste natur- och landskapstyperna. Sedan ett ärende underställts naturskyddsmyndigheten, skulle denna, om så vore behövligt, verkställa undersökning av området samt bedöma de skador, som det ifrågasatta ingreppet kunde orsaka. Kostnaderna för undersökningen borde gäldas av sökanden. Skadeersättning för medgivet ingrepp borde ej blott avse den skada, som orsakades enskild person, utan även taga sikte på det förfång, som eventuellt tillskyndades landets allmänna naturtillgångar, till exempel genom att ingreppet ginge ut över trakter, som vore särskilt värdefulla som vetenskapligt studieföremål eller som ägde framstående skönhetsvärde eller värde för bad och annat friluftsliv. Enda möjligheten vore att genom regelbundna avgifter söka gradera skadornas storlek, fondera avgifterna och använda dem till naturskyddsbefordrande verksamhet samt för understöd åt floristisk och faunistisk forskning.

Slutligen har i en till Svenska naturskyddsföreningen ställd, av föreningen med instämmande i syftet överlämnad skrivelse den 12 december 1949 jaktvårdskonsulenten i Stockholms stad och län B. von Bornstedt hemställt om straffbeläggning av vissa grövre former av naturvandalism. I motiveringen anföres att skogar och marker, belägna kring städer och samhällen, mer och mer började få sophögens prägel genom att avskräde och avfall direkt utlades i markerna. Åkare, som skulle köra bort avfall till någon sopstation, vräkte ej sällan i stället av lasset i närmaste skogsbacke. Då förorenande av vatten kunde förbjudas, borde även nedskräpning på land kunna straffbeläggas.

Naturskyddet i de nordiska grannländerna.

I det av professor Sernander (s. 51) avgivna betänkandet med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning lämnas en redogörelse för naturskyddets ställning i såväl europeiska som utomeuropeiska. länder. Vissa frågor av betydelse för naturskyddet i respektive länder, såsom dansk naturskyddslags färdselbestämmelser, den engelska regionplaneringen samt olika tyska bestämmelser med syfte att trygga tillgången av friluftsområden och skydda landskapsbilden, beröras av fritidsutredningen (s. 53) i dess betänkande angående reglering av strandbebyggelsen m. m. Fritidsutredningen har vidare i sitt betänkande om inrättande av fritidsreservat m. m. lämnat ytterligare uppgifter om naturskyddet i vissa främmande länder. Den engelska regionplaneringen har behandlats även av stadsplaneutredningen 1942 i det av denna utredning avgivna betänkandet med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945:15). Nyligen har i England antagits en särskild »National parks and access to the countryside act». Ehuru denna lag erbjuder åtskilligt av intresse ur naturskyddssynpunkt, ingår utredningen icke närmare på densamma, då såväl markäganderättsförhållandena och allemansrätten som stadsbyggnadslagstiftningen i England uppvisa grundläggande olikheter med motsvarande svenska förhållanden.

Ur svensk synpunkt äro givetvis förhållandena i de nordiska grannländerna av särskilt intresse. Utredningen begränsar sig till en redogörelse för naturskyddets läge i dessa länder.

Finland.

Den finska lagstiftningen i ämnet är av den 23 februari 1923. Enligt lagen nämnda dag om naturskydd gälla skilda bestämmelser beträffande staten tillhörigt område och beträffande enskild tillhörigt område.

Staten tillhörigt område kan fredas genom dess avsättande antingen såsom särskilt eller såsom allmänt skyddsområde. Beslut om inrättande av skyddsområde fattas medelst lag, där beslutet avser ett område om minst 50 hektar eller ett mindre men ekonomiskt särskilt viktigt område, samt i annat fall medelst förordning. Särskilt skyddsområde inrättas i syfte att för framtiden bevara naturskön eller eljest med avseende å sin natur beaktansvärd plats oförändrad eller för att freda visst djur- eller växtslag. Genom förordning bestämmes för varje fall i vilket avseende särskilt skyddsområde skall vara fredat. Inom allmänt skyddsområde, som närmast motsvarar nationalpark hos oss, är förbjudet att upptaga odling eller verkställa avverkning, att beta kreatur, att utnyttja mineralfyndighet eller vattenkraft, att upplaga mull, torv, sand eller lera eller företaga inristning eller sprängning, att döda, fånga eller ofreda djur av vad slag det vara må, ävensom att borttaga eller skada bon, ägg, rom, växter, döda eller levande växtdelar eller mineral. Undantagsbestämmelser kunna meddelas bland annat till förmån för befolkning, som bor inom eller invid allmänt skyddsområde, eller för de nomadiserande lapparna. Ordningsregler kunna utfärdas angående vad som skall iakttagas vid besök å skyddsområde. Sådana ordningsregler kunna innehålla förbud mot beträdande av skyddsområde eller viss del därav. Avgift kan fastställas att utgå för besök av skyddsområde samt för tillstånd till jakt eller fiske. Presidenten bestämmer vilken central myndighet eller landshövding som skall handha tillsynen över skyddsområde. Denna myndighet, som äger meddela ordningsregler för området, bör i skyddsfrågor samråda med naturskyddsinspektören (se s. 63).

Inom staten tillhörigt område må myndighet, som har tillsyn över området, såsom naturminne fridlysa träd eller trädgrupp eller annan naturbildning, vars bevarande är av största betydelse i vetenskapligt avseende eller på grund av dess säregenhet.

Även enskild tillhörig mark kan avsättas såsom skyddsområde. Ansökning därom skall av jordägaren ingivas till landshövdingen. Över ansökningen skall naturskyddsinspektören avgiva yttrande. Anser denne att det föreslagna skyddsområdets inrättande skulle främja ett beaktansvärt allmänt intresse och förordar han ansökningen, må landshövdingen efter hörande av kommunalfullmäktige fridlysa området. I fridlysningsbeslutet skall angivas i vilket avseende området skall vara fredat. Beslutet skall kungöras. Vidare skall anteckning om beslutet ske i jordregistret samt skyddsområdet utmärkas å karta. I fridlysningsbeslutet må till förmån för ägaren fastställas sådana undantag från fridlysningsbestämmelserna, som naturskyddsinspektören tillstyrkt. Beslutet gäller oberoende av om området byter ägare. Beslutet får dock icke åberopas mot den som före beslutet förvärvat rätt att i något avseende nyttja det fridlysta området. Den som innan fridlysningsbeslutet kungöres förvärvat panträtt i fastigheten eller rätt till avgäld från fastigheten, äger inom sex månader från kungörandet, efter stämning å ägaren, hos rätten begära att fridlysningen upphäves. Kan han göra sannolikt att fridlysningen minskar fastighetens saluvärde, så att hans rätt kan lida intrång, skall rätten upphäva fridlysningen.

Motsvarande bestämmelser gälla beträffande fridlysning å enskild mark av enstaka föremål såsom naturminne.

Staten har dessutom rätt att expropriera fast egendom för inrättande av naturskyddsområde samt att i expropriationsväg fastställa inskränkningar i ägarens rätt att nyttja sådan egendom. Uppkommer fråga om expropriation för naturskyddsändamål, äger landshövdingen att meddela interimistiskt förbud för en tid av högst sex månader mot sådant begagnande av fastigheten, som kan äventyra ändamålet med expropriationen.

Landshövdingen må på ansökan av ägaren och efter naturskyddsinspektörens hörande förklara naturskydd å skyddsområde, som inrättats på enskild tillhörig fastighet, eller fridlysning såsom naturminne å dylik fastighet avhyst, om naturskyddets bibehållande på grund av förändrade förhållanden ej vidare synes önskligt eller det förhindrar eller avsevärt försvårar företag av större allmän nytta. Naturskyddsinspektören äger underställa landshövdingens beslut högsta förvaltningsdomstolens prövning. Har expropriation medgivits av skyddsområde eller av mark, å vilken naturminne är beläget, må landshövdingen förklara naturskyddet avhyst, om dess bibehållande är oförenligt med expropriationens ändamål eller eljest olämpligt. Om avhysning av naturskydd skall anteckning göras i jordregistret.

I naturskyddslagen finnas därjämte bestämmelser om skydd för djur och växtarter samt mot uppsättande av reklamanordningar. Till dessa bestämmelser skall utredningen återkomma i det följande (s. 113 och 130).

Den i lagen om naturskydd omförmälda naturskyddsinspektörstjänsten är knuten till forstvetenskapliga forskningsanstaltens avdelning för skogsskötsel. Enligt förordning den 13 januari 1939 åligger det naturskyddsinspektören att befrämja naturskyddsverksamheten genom bland annat att taga initiativ och inkomma med förslag till naturskyddsåtgärder, att avgiva utlåtanden i naturskyddsfrågor, att tillhandagå enskilda med råd i frågor rörande naturskydd samt att utöva naturskyddet främjande upplysningsverksamhet.

Danmark.

Vid tiden för tillkomsten av den första danska naturskyddslagen 1917 gällde icke i Danmark någon rätt, motsvarande den vi äga i Sverige, att fritt färdas i skog och mark. Genom 1917 års lagstiftning gjordes vissa ändringar i syfte att bereda allmänheten ökad rörelsefrihet. I nuvarande lag den 7 maj 1937 om naturfredning ha ytterligare bestämmelser av denna innebörd intagits. Sålunda har å ena sidan allmänheten tillerkänts fri färdsel utmed havsstranden, där denna icke före 1916 blivit avstängd genom bebyggelse. Å andra sidan har stadgats förbud att utan särskilt tillstånd bebygga strandområde, som ligger inom 100 meter från den på gräsväxt blottade stranden eller område närmare skogsbryn än 300 meter.

Enligt naturfredningslagen kan fredning ske dels av områden, som på grund av skönhet, läge eller egendomlig beskaffenhet äro av väsentlig betydelse för allmänheten, härunder inbegripna områden, som på grund av utsikt, plantering, träd, trädgrupper, stengärden, levande häckar eller liknande ha sådan betydelse, dels ock av områden, växter och djur samt geologiska bildningar, vilkas bevarande av naturvetenskapliga eller historiska hänsyn eller ur undervisningssynpunkt äro av väsentligt intresse. Vidare kunna, mot ersättning till markägare, bestämmelser meddelas om rätt att färdas i naturen på områden, där dylik rätt med hänsyn till befolkningens friluftsliv är av väsentlig betydelse för allmänheten och där färdseln kan äga rum utan åsidosättande av ägares eller innehavares berättigade och väsentliga intressen.

För handläggning av naturfredningsärenden samt av vissa andra ärenden enligt lagen finnas särskilda fredningsmyndigheter, nämligen dels lokala fredningsnämnder, en för Köpenhamn och en för varje amtsrådskrets, dels en för hela landet gemensam överfredningsnämnd, dels en likaså. för hela landet gemensam värderingsnämnd (taksationskommission), dels slutligen ett naturfredningsråd.

Fredningsnämnd består av ordförande och två ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden och dennes suppleant utses av statsministern efter samråd med justitieministern. Till ordförande skall utses domare, som har kännedom om och intresse för naturskydd. En ledamot jämte suppleant väljes av amtsrådet. Den andre ledamoten och hans suppleant skall vara vald av kommunalbestyrelsen i den kommun, varest det till fredning eller annan åtgärd ifrågasatta området ligger. Vissa särbestämmelser gälla beträffande Köpenhamn och Bornholm.

Överfredningsnämnden består av en av statsministern utsedd ordförande, fyra av riksdagen valda ledamöter och två av högsta domstolen inom sig valda ledamöter.

Värderingsnämnden utgöres av tre ledamöter, varav två, däribland ordföranden, utses av statsministern. Den tredje ledamoten skall vara vald av vederbörande amtsråd eller i vissa fall av kommunalbestyrelse eller ock borgarrepresentationen i Köpenhamn.

Av naturfredningsrådets sju ledamöter utses tre av undervisningsministern efter samråd med universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet, eventuellt andra vetenskapliga (zoologiska, botaniska eller geologiska) institutioner. En ledamot, som skall vara särskilt skogskunnig, utses av lantbruksministern, under det att de övriga tre ledamöterna, av vilka en skall vara arkitekt, utses av statsministern.

De lokala fredningsnämnderna, vilka i första instans behandla fredningsärenden, träda i verksamhet, så snart begäran därom framställts av ett ministerium, av kommunal myndighet eller av vissa föreningar och institutioner samt när nämnden eljest själv finner det påkallat. Planerade byggen eller andra företag, som kunna antagas komma att skadligt inverka på områden, vilka enligt lagen kunna bli föremål för fredningsåtgärder, skola ofördröjligen anmälas till fredningsnämndens ordförande. När nämnden härigenom eller på annat sätt får kännedom om visst företag, kan nämnden genom interimistiskt beslut bestämma, att företaget tills vidare skall helt eller delvis inställas.

Fredningsnämnderna skola såvitt möjligt söka få till stånd frivilliga överenskommelser med markägare och andra sakägare om att på fastigheten lägga servitut, innebärande fredning eller färdselrätt för allmänheten. Kan sådan överenskommelse åvägabringas utan ersättningsskyldighet för det allmänna, är fredningsärendets behandling slutförd i och med att avtal därom införts i nämndens protokoll. Innebär överenskommelsen att ersättning skall utgå av allmänna medel, eller kan frivillig uppgörelse ej träffas, måste ärendet avgöras genom beslut.

Är fråga om fredning av område av naturvetenskapliga skäl eller med hänsyn till undervisningen, skall fredningsnämnden inhämta yttrande av naturfredningsrådet. Finner rådet att fredningen icke är av väsentligt intresse, får beslut om fredning icke meddelas.

Fredningsnämnden utfärdar bestämmelser om fredningens omfattning. Bestämmelserna kunna innehålla, att fredat område skall bevaras i sitt naturliga tillstånd, att det skall vårdas på visst sätt, att det antingen icke alls eller endast på visst angivet sätt får utnyttjas, bebyggas eller planteras, att störande anläggningar icke få anbringas därå eller att färdsel däröver helt eller delvis förbjudes m. m. Under särskilda förutsättningar kan därjämte bestämmas, att befintliga byggnader, planteringar och andra anläggningar, som verka störande, skola avlägsnas. Nämnden kan vidare bestämma, att på sätt och i omfattning, som närmare angives, envar skall hava frihet att färdas inom område, där detta av hänsyn till befolkningens friluftsliv är av väsentlig betydelse för allmänheten. Tillika bestämmer nämnden storleken av ersättningar, som skola utgå till markägare och andra.

Av de ersättningar, som skola utgå i anledning av beslut om fridlysning eller färdselrätt, erlägges i allmänhet hälften av statsverket och den andra hälften, om området är beläget i stad eller vissa andra kommuner, av kommunen och eljest av vederbörande amtsfond. Då ersättningsbeloppen äro stora och ärende har betydelse för hela landet eller en stor del därav, under det att den stads- eller amtskommun, där området ligger, icke har särskilt intresse av saken, kan fredningsnämnden bestämma, att statsverket skall svara för två tredjedelar av ersättningarna. När invånare i en kommun, som enligt de nu återgivna reglerna icke är bidragsskyldig, ha övervägande fördel av fredningen eller färdselrätten, kan det åläggas sådan kommun att utgiva skälig del av ersättningarna.

Fredningsnämndens beslut kunna överklagas hos överfredningsnämnden. Överfredningsnämnden tillkommer dessutom det slutliga avgörandet i alla ärenden, vilka medföra ersättningsskyldighet för det allmänna med belopp, som överstiger 500 kronor. Fredningsnämnds utslag i dylika ärenden skola nämligen alltid underställas överfredningsnämnden. Även överfredningsnämnden åligger det att i första hand söka få till stånd frivillig överenskommelse. Överfredningsnämnden fastställer icke själv storleken av de ersättningar, som skola utgå, utan detta sker av värderingsnämnden, sedan överfredningsnämnden bestämt i vilka hänseenden ersättning skall gäldas. Därest överfredningsnämndens utslag innebär, att ersättningar överstigande 3 000 kronor skola bestridas av allmänna medel, skall utslaget överlämnas till statsministern, som avgör, huruvida proposition skall framläggas om anslag till täckande av statsverkets andel av ersättningarna. Sedan medel till statsverkets andel beviljats, äro också stads- och amtskommunerna förpliktade att utbetala sin andel av ersättningarna.

Naturfredningslagen innehåller vidare bestämmelser bland annat om skydd för djur- och växtarter, om reklamanordningar samt om skydd mot nedskräpning av naturen. Närmare uppgifter om dessa bestämmelser lämnas i det följande (s. 113, 130 och 154).

Norge.

Den norska naturskyddslagen är av den 25 juli 1910, ändrad den 14 juli 1916. Enligt denna lag äger Konungen bestämma, att vissa naturföremål eller områden skola vara fredade, när det anses nödvändigt för att skydda vilda växter och djur, geologiska och mineralogiska bildningar eller liknande, vilkas bevarande är av vetenskaplig eller historisk betydelse. Närmare bestämmelser om vilka åtgärder, som inom fredat område eller med avseende å fredat naturföremål skola vara förbjudna, meddelas av Konungen från fall till fall. Konungen eller den Konungen bemyndigar bestämmer också de undantag från fredningsbestämmelserna, som må gälla.

Om ett fredningsbeslut berör endast en eller flera bestämda fastigheter eller endast vissa särskilda föremål och de anordningar, som förordas för fredningens genomförande, medföra olägenhet, förlust eller skada för ägare, brukare eller grannar, äro dessa berättigade till ersättning av allmänna medel. Förlorar en fredad fastighet på grund av fredningen i väsentlig grad i värde, kan ägaren begära att fastigheten löses.

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar bestämmer huru ett fredat område eller naturföremål skall utmärkas, inhägnas och dylikt.

Med hänsyn till den snäva ram, den norska lagstiftningen fått, har kyrko- och undervisningsdepartementet, under vilket naturskyddet i Norge lyder, i juni 1947 tillkallat sakkunniga för utarbetande av förslag till ny naturskyddslag. Ett förslag i ämnet har under 1949 framlagts och är nu föremål för omprövning i departementet.

Enligt ifrågavarande förslag skall Konungen äga bestämma, att områden skola vara fredade, när det anses önskvärt av vetenskapliga, sociala eller historiska grunder eller på grund av områdenas naturskönhet eller egenart. Dessutom kunna. växt- eller djurarter, bergarter, mineral och fossil fredas över hela landet eller inom närmare bestämda områden, liksom också geologiska och zoologiska föremål, trädgrupper eller enstaka träd. Närmare regler om de fridlysningsbestämmelser som skola gälla meddelas av Konungen.

Vederbörande departement skall utse ett naturfredningsråd på fem ledamöter, som har att granska alla frågor och ansökningar rörande naturskydd. Utanför tättbebyggda områden skola planer för anläggningar och arbeten, som utföras av det allmänna eller med offentligt stöd eller koncession eller som i något avseende äro anmälningspliktiga, underställas naturfredningsrådet, innan anläggningen eller arbetet påbörjas. Särskilt nämnas bland annat sandtag, utsiktstorn, restauranger och hotell, fritidsområden och idrottsplatser. Innan besked lämnats, får intet arbete sättas i gång.

Medför fridlysning olägenhet, förlust eller skada för ägare, brukare eller granne, skall ersättning utgå av allmänna medel. Förlorar på grund av fridlysningen egendom väsentligt i värde, kan inlösen ske.

Tillika föreslås förbud mot utomhusreklam annat än vid stadsmässigt bebyggda trafikleder samt mot målningar å och inristningar i berg och sten.

Internationella naturskyddssträvanden.

Vid den åttonde internationella zoologkongressen i Graz 1910 bildades, närmast på initiativ av schweizaren Paul Sarasin, en provisorisk kommitté för internationellt naturskydd. Kommittén upptog till behandling en av kongressen uttalad önskan att bilda en permanent internationell kommission för naturskydd. Den 10 oktober 1913 uppdrog Kungl. Maj:t åt professor Einar Lönnberg att såsom ombud för Sverige närvara vid konstituerande sammanträde den 17 november 1913 i Bern med den ifrågasatta kommissionen.

Vid denna internationella naturskyddskonferens i Bern antogs en »Acte de fondation d'une commission consultative pour la protection internationale de la nature». Kommissionen, som skulle ha sitt säte i Basel samt bestå av delegater från varje stat eller koloni med självstyrelse, skulle insamla, ordna och publicera uppgifter om internationellt naturskydd samt driva propaganda för dylikt skydd. Ett flertal länder läto sig representeras i kommissionen. Den 19 december 1913 förordnade Kungl. Maj:t Lönnberg att tills vidare för Sveriges del vara medlem av kommissionen. Det första sammanträdet med kommissionen skulle ha hållits i november 1914. Dess arbete förhindrades emellertid av det första världskriget.

Vid sammanträde i juli 1928 med »L'union internationale des sciences biologiques» beslöts att bilda »L'office international pour la protection de la nature». Denna byrå avsågs att bli ett centralorgan för det internationella naturskyddsarbetet. Den 21 december 1935 hölls i Bryssel konstituerande möte. Vid sammanträdet valdes ledamöter till en »comité executif» och föreslogos ledamöter i ett »conseil général», däribland professor Lönnberg och justitierådet Pehr von Seth. Byråns verksamhet upphörde under det andra världskriget. Dess arkiv och bibliotek flyttades 1940 från Bryssel till Amsterdam men återfördes 1948 till Bryssel.

Före andra världskriget nåddes vissa internationellt sett betydelsefulla resultat i fråga om regionala överenskommelser. De afrikanska kolonimakterna förbundo sig sålunda genom den s. k. Londonkonventionen 1933 till omfattande åtgärder för bevarandet av den afrikanska naturen. Inom den västra hemisfären har ett vidlyftigt arbete utförts av »Pan-American union», inom vilken en särskild naturskyddsavdelning arbetar med bland annat den Panamerikanska naturskyddskonventionen av år 1941 som resultat.

Efter andra världskrigets slut anordnades en naturskyddskonferens sommaren 1946 i Schweiz. Konferensen uttalade att det vore önskvärt, att en internationell naturskyddsorganisation bildades. Vid den därefter år 1947 hållna internationella naturskyddskonferensen i Brunnen beslöts att bilda en provisorisk internationell union för naturskydd. Påföljande år vid konferens i Fontainebleau bildades Internationella unionen för naturskydd. I såväl 1947 som 1948 års konferens deltog representant för Sverige.

Unionens stadgar börja med ett förord, ur vilket må återgivas följande:

Begreppet »naturskydd» bör fattas som bevarandet av det biologiska världssamhället eller, annorlunda uttryckt, människans naturliga omgivning. I samhället ingå sådana naturtillgångar som kunna förnyas. Dessa tillgångar äro grundläggande faktorer för den mänskliga civilisationen.

Naturskönheten är en av de viktigaste källorna för det andliga livet.

Civilisationen har nått sin nuvarande höga utveckling genom att allt effektivare medel uppfunnits för att exploatera naturtillgångarna. Skyddet av sådana tillgångar som lösa jordlager, vatten, skogar, det vilda och vildmarksområden är därför av avgörande betydelse ur ekonomisk, social och kulturell synpunkt.

Tiden har nu kommit därhän att den mänskliga levnadsstandarden pressas på grund av att naturtillgångarna icke längre äro tillräckliga för att vidmakthålla denna standard.

Utvecklingen kan hejdas om mänskligheten, medan tid är, kan inse sitt beroende av dessa icke outtömliga naturtillgångar samt förstå nödvändigheten av att de skyddas och även förnyas samt brukas med omtanke. I så fall kan mänskligheten komma i åtnjutande av framtida fred och framåtskridande.

Naturskyddet är en viktig angelägenhet för alla länder. Främjandet av naturskydd är icke en huvuduppgift för någon redan existerande internationell organisation.

Det skulle vara till gagn för de olika regeringarna, för Förenta nationerna och dess specialorganisationer samt för andra intresserade sammanslutningar, om en effektiv internationell organisation för naturskyddet bildades.

Unionens stadgar innehålla aderton artiklar. Enligt dessa skall unionen främja och underlätta det internationella samarbetet mellan regeringar samt nationella och internationella organisationer ävensom personer, som äro intresserade av naturskydd. Unionen skall understödja alla nationella och internationella åtgärder, som syfta till

1. att överallt på jorden bevara det vilda och dess naturliga omgivning, de lösa jordlagren, vattnet, skogarna, varmed även förstås skyddet och vården områden samt faunistiska och floristiska föremål, som äro av vetenskaplig, historisk eller estetisk betydelse. Genom lagstiftningsåtgärder böra skapas nationalparker, avsättas naturreservat och naturminnen samt tillflyktsorter för det vilda, därvid särskilt bör iakttagas att arter som hotas av utrotning bli skyddade;
2. att sprida kännedomen om naturskydd;
3. att främja uppgörande av program för undervisning i naturskydd;
4. att förbereda internationella överenskommelser och en världskonvention om naturskydd;
5. att stimulera vetenskaplig forskning av frågor som beröra naturskydd.

Unionen skall vidare samla, bearbeta, översätta och sprida upplysningar om naturskydd. Den skall till regeringar samt nationella och internationella organisationer distribuera utredningar, lagtext, vetenskapliga uppsatser och annat kunskapsmaterial angående naturskydd.

Unionen är uppbyggd såsom en halvstatlig organisation. Medlemmar i unionen kunna vara

1. regeringar;
2. statliga myndigheter, som syssla med naturskydd;
3. internationella (offentliga eller privata) organisationer, institutioner eller sammanslutningar, som syssla med naturskydd;
4. nationella privata organisationer, institutioner och sammanslutningar, som syssla med naturskydd.

Unionens generalförsamling sammanträder till konferens vartannat år.

I artiklarna finnas vidare bland annat bestämmelser om styrelse och sekretariat. Unionen har sitt säte i Bryssel.

Det internationella konferensarbetet å naturskyddets område har även i övrigt under de sista åren varit ganska livligt. I september 1948 hölls i Denver, Colorado, Inter-amerikanska konferensen om skydd och vård av de förnyelsebara naturtillgångarna, och vid sjunde internationella vetenskapliga kongressen i februari 1948 i Auckland och Christchurch, Nya Zeeland, behandlades naturskyddsfrågor, som berörde Stillahavsländerna. I augusti 1949 höllos i Lake Success två större internationella naturskyddskonferenser av mera allmän art, nämligen dels Förenta nationernas vetenskapliga konferens om vård av naturtillgångarna, dels ock Internationella tekniska naturskyddskonferensen, till vilken Unesco (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) utfärdade inbjudningarna och som organiserades av Internationella naturskyddsunionen.

1. Forstbotanisches Merkbuch, Nachweis der beachtenwerthen und zu schützenden urwüchsigen Sträucher, Bäume und Bestände im Königreich Preussen.
2. Jfr Henrik Munthe: Strandgrottor och närstående geologiska fenomen i Sverige (1920)
                                  Sveriges raukar jämte exempel å pseudoraukar (1921)