Sara Widebeck/IV Kap.
| ← III Kap. |
|
V Kap. → |
IV KAP.
”Som Sara Widebeck har jag lefvat, som Sara Widebeck vill jag dö!”
”Nej, min gode, min oförgätlige Tandgren! begär ej af den döende, hvad den lefvande en gång afslog”, sade Sara, i det hon ömt lade sin högra arm kring fanjunkarens hals.
”Men, Sara, är det förnuftigt handladt af dig, att ej tänka på dina barns framtid? Alltsedan den otacksamme fann en välförtjent död i vågorna, har jag —”
”Skymfa ej hans minne!” afbröt honom Sara; ”han var olycklig; men hvad del har väl han i mitt lidande? hvilka anspråk hade väl jag på honom? hade han ej sin fria vilja, liksom jag min, och hvilka förbindelser eller eder har han då brutit?”
”Det var långt ifrån min mening, goda Sara, att smäda honom. Jag ville blott säga, att jag, som efter hans död varit din vän — din maka, ehuru ej kyrkan fått helga vår förening, borde kunna ha anspråk på ditt samtycke till att en prest en gång finge läsa vigselorden öfver oss. Hur många år har du ej varit ett föremål för hela Lidköpings sqvallersjuka och taddel? Jag ville derföre, att du, som en ärlig mans hustru, kunde få nedgå i grafven, och att dina barn erhölle ett namn, för hvilket de ej i en tid, hvars svaga sida är att misskänna och förakta, behöfde blygas. Förlåt mig, Sara, men jag har ej med kallt blod kunnat fördraga, att dina lefnadsomständigheter, i sig sjelfva så oskyldiga och rena, beständigt skola vara ett ämne för de mest bitande anmärkningar, icke allenast här på orten, utan, snart sagdt, i hela landet. Det finnes nu mera knappt någon tidning här i Sverige, som ej anser sig böra fylla sina spalter med ett idogt skräfvel öfver ditt namn. Författare, poeter och andra trashankar behandla ju dig lifslefvande med samma ifver, som läkarne, när de obducera ett lik. Ej nog att du sjelf beljuges och smädas, alla, som med dig stå i något förhållande, äro utsatta för samma missöde, alla, utan undantag, skymfas. Har jag ej i går måst uthärda den häftigaste kamp med några fördömda kärngar här i staden, hvilka påstå, att du är en skamfläck för hela staden — ja mina egna kamrater vid regementet lågo i går åt mig för din skuld. Förgäfves nämner jag åt alla, att du dignar på grafvens brädd och att du derföre borde vara ett föremål för allmänt deltagande; förgäfves predikar jag för dem, att ditt hjerta är ett bland de ädlaste, liksom ditt hufvud bland de förståndigaste, här på jorden. Skomakarens hustru, som bor på denna gata, gick så långt i gemenhet, att hon till och med sade mig midt i ögonen, att din sednaste blodstörtning icke var något annat, än ett missfall. Du får förlåta mig, Sara; men jag måste säga som det förhåller sig, på det du måtte bli öfvertygad om nödvändigheten af att ställa ditt hus på andra fötter.”
"Ack, min käraste Tandgren, hvad gör mig väl verldens omdöme? Åtminstone mäktar det ej rubba, än mindre nedslå, mina fattade föresatser. Ja, om det ej allt för mycket smakade af qvinligt högmod, skulle jag till och med kunna påstå, att jag känner mig mycket smickrad af att så der beständigt ligga i hvar mans mun, sättet eller formen för detta liggande må nu vara hur som helst. Säkert är, att jag, den obetydliga glasmästaredottern, väckt vida större uppmärksamhet, än mången af det andra könet förmått förvärfva sig.”
”En dyrköpt uppmärksamhet, bästa Sara, som icke kostat dig mindre än ditt hela lifs lugn och snart skall kosta dig till och med lifvet.”
”Nå, hvad betyder väl detta lif, på hvilket jag lärt mig sätta så ringa värde? Var väl min barndom så fri på törnen, att jag deraf borde sluta till en dans på bara rosor? En lidande moders tårar föllo på den uppväxande plantan och genomdränkte hela dess väsende.”
”Sara, var din bana törnbeströdd, så har den också haft en törnros-författare i släpet”, sade fanjunkaren, under det ett bittert löje banade sig fram genom det rika buskaget af hans mustacher.
”Hvad jag beundrar den store mannen, den ende, som förmått sannast läsa i min själ och afteckna hvad som der finnes! Ack, om ödet en dag unnade mig att, förrän jag dör, se hans ansigte, som så ofta i mina drömmar med en gudalik gloria omstrålat mitt ensliga läger!”
”Sara! Sara!” utropade fanjunkaren, uppspringande från soffan, ”hade jag honom mellan fyra ögon, fan ta mej, skulle ban icke afundas en till 100 prygel dömd rekryts öde! Jag skulle rista törnrosor på hans rygg till sådan ymnighet, att den skulle se ut som ett purpuri, det lofvar jag.”
”Haf tand för tunga, Tandgren! är det på sådant sätt du gjuter tröst i mitt hjerta?” yttrade Sara, på hvars kinder en lätt vredens rod nad darrade: ”Hvilken jätteverld har ej denna store man öppnat för våra ögon?”
”En jätteverld”, sade Tandgren med qväfd stämma, ”en jätteverld med varelser uti, dem hvarken Gud eller fan skapat, utan sådane som helt enkelt skjutit fram ur hans topprasande hjerna.”
”Tandgren! du hegriper intet af allt det der. Ditt reglemente kan du bra och derjemte talar du ganska förståndigt om allt, som ligger inom området af dina begrepp; men du känner ej det oändliga, som ligger derutom, — ja, du har ej en gång anat dess tillvaro, och derföre har du dubbelt orätt i att angripa denne vidtberömde man, hvarom här är fråga.”
”Stackars Sara! hennes hufvud är alldeles kringvridet af den satans romanläsningen, som nu tillika med Celestine tagit öfverhand här i huset”, sade fanjunkaren för sig sjelf.
”Men, Sara”, tillade han något högre, ”låtom oss ej tala om dylika saker, utan tänka på hvad jag nyss har sagt dig. Mitt lilla trefliga boställe har länge väntat en husmoder. Det skall göra dig godt få vistas der och njuta af den friskaste landtluft. Sara! tillåt din bäste vän att inför verlden rättfärdiga dig derigenom, att han gifver dig en hederlig mans namn.”
”Nej, min vän! det är förgäfves du slösar dessa förledande uppmaningar på mig. Tror du väl dessutom, att denna vigselakt ens med en minut förmår förlänga min lefnad? Nej, Tandgren, i hvarje ord, presten vid ett dylikt tillfälle uttalade, skulle jag läsa ett: Af jord är du kommen; och i denna ring, detta äktenskapets vårtecken, skulle jag ej kunna upptäcka andra bokstäfver än dessa: Till jord skall du åter varda igen. Nej, Tandgren, som Sara Widebeck har jag lefvat; som Sara Widebeck vill jag dö!”
”Och detta ord är ditt sista?” frågade fanjunkaren med sorgsen röst.
”Mitt sista, om också denna sol, som nu nedgår till okända länder, aldrig mer mäktade skänka morgonljuset åt mina ögon.”
Solen hade verkligen nedgått och den lätta svala vårskymningen spred sig kring den lilla kammaren. Småningom försvunno i denna skymning de mörka konturerna af fanjunkarens melankoliska anletsdrag, och ej ett ord mera undföll hans läppar. Sara var äfven tyst. Det tycktes som hade äfven i deras själar inträdt en skymning, hvars fläktar invaggade orden i en slummer, den båda hvarken ville eller kunde afbryta.
”Jag vill se efter mina sofvande barn”, sade slutligen Sara, uppresande sig från soffan, i det hon fattade Tandgren vid handen och drog honom med sig in i ett närbeläget rum, hvarest stod en bred perlfärgad säng. Den var bäddad, och ofvanför täcket på den hvita örngottskudden lågo bredvid hvarandra fem blomstrande ansigten, det ena mindre än det andra. Allt var tyst i rummet. Endast en qvintett af fem lätta andedrägter sväfvade derinne med toner från oskyldiga drömmars regioner.
”Hur godt de sofva”, hviskade Sara; ”måtte himlen ständigt vaka vid deras läger! Se hur mildt de små halföppnade ögonen småle emot oss. O, den som kunde se, hvad de se!”
Hon kysste dem hvar efter annan. När hennes mun sakta sänkte sig ned öfver det ytterst liggande barnets ansigte, föll en tår från hennes ögon öfver detsamma och hennes mun stannade på halfva vägen. Det var Celestines lilla fyraåriga son. Hastigt, liksom hade hon känt sig hafva en stor orättvisa att försona, uppkysste hon den nedfallna tåren, som, lik dagg på blomma, darrade på barnets blomstrande kind, och förde den derefter till barnets läppar. Tåren måste hafva varit bitter, ty den lille vaknade och skrek:
”Mamma, mamma!” men somnade straxt igen.
”Jag vill vara din mamma lika såväl, som de andras”, hviskade Sara; ”saknar du en fader, så skall du åtminstone hafva tvenne mödrar.”
Fanjunkaren stod under allt detta sluten inom sig sjelf och talade ej ett enda ord; men då och då smög sig en suck ur hans innersta hjerta. Han gjorde min af att gå.
”Nej, Tandgren, du får ej gå”, sade Sara med en obeskriflig ömhet i sin stämma, ”du får ej gå. Hvarje minut i ditt sällskap är en sällhet mer för mig — snart går jag för alltid ifrån dig.”
Sara öppnade en annan dörr, och de instego i ett litet rum, hvars ena hälft intogs af en brunmålad utdragen tvåmanssäng. Fanjunkarn drog af sig uniformssyrtuten och hängde den på spjellet, hvarefter han satte sig vid fönstret och såg ut åt gården.
”Hvad är det för hvitt jag ser skymta derute?” frågade fanjunkaren, i det han öppnade fönstret och såg ut.
”Det är Celestine, ser jag”, svarade Sara; ”hon har säkert något att syssla med för verkstadens skull.”
”Nu gick mamsell Celestine upp till löjtnanten”, sade från gården en röst, som var Adams.
”Adam, gå du genast och lägg dig”, ropade Sara ut genom fönstret.
”Nej, mamma, jag vill vänta tills hon kommer ned igen”, fortfor Adam.
”Gå och lägg dig, säger jag — lyd, hör du det! sade Sara allvarsamt och slog till fönstret.
”Vänta tills hon kommer ned igen”, mumlade Tandgren halfhögt, ”då torde han få vänta länge nog.”
”Hvad menar du, goda Tandgren?” frågade Sara.
"Jo jag menar”, puttrade fanjunkaren, ”att detta lefnadssätt ej går an, och att du ej rätt väl håller tummen på den der lättfärdiga flickans öga.”
”Stackars Celestine! är äfven du emot henne? Allt, hvad Försynen tillstädjer här på jorden, går an, det må synas upp eller nedvändt i menniskors ögon.”
”Jag tror du är rent af rasande med ditt eviga går an!” utropade fanjunkaren, på rent allvar förargad, ”det går an och det går an, så det slutligen går åt helfvetet, och det är ej första gången jag sagt detsamma och blir ej heller den sista.”
”Goda Tandgren, hvad skulle det väl hafva blifvit af oss, om det ej gått an!” sade Sara och slog sina smala armar om hans hals; ”ej ett ondt ord nu mera — du vet ej hvad det smärtar mitt bröst att höra ett sådant från din mun. Lägg ej en bitter ört i den dryck, som redan är bäsk nog att dricka. Låt oss vara förståndiga, min vän! I hvarje mensklig handling tycker du dig alltid se något lastbart. Men hvad är väl lasten? En skugga, det är sant; men säger man ej äfven, att det finnes sköna skuggor? Hvad vore väl ljuset på en tafla, om ej skuggor der äfven funnes? Hvad som är ondt för en, kan vara godt för en annan. En sönderslagen fönsterruta är en olycka för husvärden eller hyresgästen; men en lycka för glasmästaren. Det ligger mycket ondt i att slå ihjel en menniska; men förvärfvar du dig ej en tapperhetsmedalj genom en sådan bragd?”
”Min pligt, Sara, det är något helt annat.”
”Sålunda är pligten ett olyckligt band, som icke öfverensstämmer med det sedliga i menskligheten. Så är ock förhållandet med vigseln, goda Tandgren; funnes ej detta band, skulle menniskor ej mera sönderdela och martera hvarandra. Tag deremot bort detta, och ett annat band måste träda i dess ställe; men detta är af inre natur och så mycket heligare och oförvanskligare som det ej af något menskligt finger kan vidröras. Derföre går allt an, som sker i och genom sig sjelf, och ej sker genom yttre åverkan. — — O! hvad mitt bröst lider! Jag orkar ej tala mer i afton.” — — —
April-natten hade nu inträdt, och fanjunkarens tuggbus låg ensam qvar i fönstret.
