Skeppar Worse/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
I den låga gammaldags salen hos Sivert Jespersen dukades långbord. Det var duk och servietter af fin damast, men simpla knifvar och jerngafflar. Här och der med stora mellanrum stod en flaska Médoc, för öfrigt fans vatten, salt och bröd på bordet och ingenting mera.
Likväl var värden rädd för, att det möjligen var för öfverdådigt. I hvardagslag var han van att äta på vaxduk, ta potatisen från fatet med fingrarne och skala den med sin fick-knif. Och bjudningen i dag hölls till ära för den hemkomne Hans Nilsen; man kunde ej veta huru sträng han hade blifvit.
De äldste hade bestämt det så, att först skulle Fennefos inbjudas till en trängre krets af de förtroligaste och pålitligaste bröderna och systrarna, för att det skulle komma i dagen hvad som bodde inom honom. Det var icke värdt att låta honom tala i församlingshuset med ens. De voro i grund och botten rädda för honom, och alla hade något på sitt samvete.
Fennefos hade varit tre fyra dagar i staden; men man hade ej sett mycket till honom. Han höll sig mest hemma och samtalade med madam Torvestad. Öfver i hufvudbyggningen hos Worse hade han också varit.
Då de möttes första gången, voro de allena, och då Sara lyfte upp sina mörka ögon på honom, kom det en darrning i hans röst. Men han öfvervann det strax och talade vidare lugn och allvarlig utan att se mycket på henne.
Sara sade nästan ingenting; hon bara lyssnade till hans röst.
Skeppar Worse kom in och helsade Hans Nilsen hjertligt välkommen; men den andre studsade, då han såg huru gammal han blifvit under dessa år; munnen var så slapp och hyn så gul.
De talade om bjudningen, som skulle ega rum dagen derpå hos Sivert Jespersen, och Worse gick fram och tillbaka och strök sitt utterskinn; det var klart att han hade något på hjertat.
»Hm — hm —» sade han ett par gånger, när det blef en paus i samtalet mellan de båda andra, »det är den 24 juni i morgon, ja sannerligen är det inte det — hm, hm — midsommardagen — ja, ja, det är det!»
»Är midsommardagen någon bemärkelsedag för skeppar Worse?» frågade Fennefos; han ville gerna vara vänlig mot hennes man.
»Bemärkelsedag! Åhja — ja, det skulle jag tro, Hans Nilsen! I många, många år — det är Randulfs födelsedag, ser ni — och ända sedan vi voro pojkar — åhja ja, det är ingenting att tala om, det är förbi med de tiderna.»
»Ni ville kanske derför hellre vara tillsammans med skeppar Randulf i morgon än gå till Sivert Jespersen?»
»Det är skam att tillstå det, men det ville jag verkligen hellre.»
»Jag tror inte, att någon skulle bli ond på dig, om du inte kommer till Sivert Jespersen,» sade Sara; sedan hon hade återsett Fennefos, var hon glad att bli sin man qvitt för en hel dag.
Jacob Worse blef glad som ett barn öfver denna oförmodade vändning och skyndade sig bort till Randulf för att anmäla, att han hade fått lof till att komma.
De båda andra sutto qvar ensamma, och det blef en liten paus.
»Är inte din man frisk?»
»Nej, han är sjuk; jag tror han har en invärtes åkomma.»
»Du menar till kroppen; jag tänkte på själen. Är han ännu i sina synder?»
»Jag är rädd för det, Hans Nilson. Ordet får ingen makt i honom.»
»Har du försökt att hjelpa honom, Sara?»
»Ja, jag har försökt, men jag ser inte mycken frukt af det.»
»Kanske har du inte försökt på det rätta sättet. Han har varit en kraftfull man, kanske behöfs det kraftfulla medel till att böja honom.»
Hon ville ha frågat honom mera om detta, men de blefvo afbrutna af madam Torvestad, som kom för att hämta Fennefos. De skulle efter aftal bort och se på en asyl för flickor, som haugianerna hade upprättat.
Sara följde med, hvilket modern just ej tyckte så mycket om. Under den senare tiden hade hon varit så stäld i skuggan af dottern, att hon nu af all makt sträfvade att få behålla Fennefos för sig sjelf.
Emellertid låtsade hon sig vara mycket glad, och de begåfvo sig af alla tre. Sara erfor en egendomlig glädje vid att gå tillsammans med honom, fastän han hela tiden böjde sig emot modern, som halfhögt berättade honom ett och annat om dem de mötte.
Men då de kommo hem igen, sade Hans Nilsen farväl till madam Torvestad utanför och följde med Sara in i hennes rum.
De talades länge vid, och Sara berättade honom om bröderna och satte honom in i allt hvad som förefallit under hans frånvaro. Då hon snart märkte, huru han nu såg allting strängare och mörkare än förr, leddes äfven hon att i sin framställning ge alltsamman en värre prägel. Hon berättade om den stora ljumheten bland dem, det vidriga begäret efter jordiska egodelar, huru de af syndig fåfänglighet eftertraktade att anses af menniskorna och huru de läto smickra och prata omkull sig af de unga presterna, som ville tränga sig in i deras välgörenhetsanstalter och hedningamission.
Fennefos hörde på henne och tackade henne, då hon slutat.
»Men du, Sara, huru har du det?»
»Tack, Hans Nilsen,» svarade Sara och såg upp på honom, »af mig sjelf förmår jag ingenting, men Herren har varit min styrka, så att jag törs säga att jag nu har det godt.»
Han vände sig hastigt och sade farväl.
Vid middagen följande dag hos Sivert Jespersen var det stilla och förväntningsfullt. Alla gåfvo noga akt på Hans Nilsen, som satt bredvid Sara, allvarlig och fåordig, som han hade varit sedan han kom.
Före soppan lästes en bordsbön af en gammal hvithårig man med blåa händer; han var färgare. Och derpå sjöngo de: »Sjungom nu af hjertans grund».
Det skulle ha varit lax efter soppan, men värden hade i sista stunden fått sina betänkligheter och hade till kokfruns stora förargelse förbjudit, att den skulle få sättas fram. Det kom derför bara lamstek, hvaraf man förtärde en stor myckenhet. Kokfrun hade tillåtit sig att servera salad till steken, någonting som de flesta aldrig hade sett förr. Och en af de gamle sade derför halft på skämt: »Hvad för slag? Ska’ vi äta gräs liksom kung Nebukadnezar?»
De skrattade litet åt detta, och madam Torvestad begagnade tillfället till att berätta, att då hon var i Gnadau i sin ungdom, fick hon nästan ingenting annat att äta än sådant gräs och andra grönsaker.
Derifrån fördes talet på brödraförsamlingens olika inrättningar, på dess ledande män, och derifrån kom man till att tala om de gamla fromma lärare och predikanter, som under förra århundradet hade väckt nytt lif bland de kristna i Tyskland.
Hans Nilsen Fennefos teg eller talade halfhögt några ord till Sara. Men många blefvo nu lifliga under talet om dessa ämnen, som intresserade dem alla och hvarom de flesta visste godt besked. Madam Torvestad var isynnerhet ifrig; det var just i dessa saker hon var hemmastadd, och hon lät aldrig tillfället gå obegagnadt förbi till att berätta om de män, hon i sin ungdom hade hört så mycket om.
»Ja, för visso,» sade Sivert Jespersen, »månget välsignadt ord är oss bevaradt från Johan Arndt, Spener och Francke. Äfven bland herrnhutarne har det senare funnits många fromma Guds män.»
»Vi kunna lära något af dem, och de kunna lära något af oss,» sade den gamle färgaren.
»Jag läste just i dag i en liten bok, som jag har, om en syn, som en from man af Franckes vänner hade. Sedan erfor denne man, att Francke dog just i samma stund som han hade synen.» I det madam Torvestad sade detta, framtog hon ur sin ficka en af sina evinnerliga småskrifter, och Sivert Jespersen bad henne läsa om denna uppenbarelse, om det var den boken hon hade.
Det var den, och hon hade tagit den med sig, derför att hon och de äldste hade kommit till det resultatet, att man borde försöka att fogligt med milda ord framkalla ett lefnadsgladare och mera förtröstansfullt sinnelag hos deras käre vän och broder Hans Nilsen.
Man beredde sig att höra på. De flesta hade ätit, men en och annan af karlarne tog sig ännu en bit stek och åt tyst, medan hon läste. Stämningen bland dem började bli lättare, och de sågo frimodigare bort till Fennefos.
Madam Torvestad läste väl, utan att uttala främmande ord orätt som de andra, hvilka fått mindre god undervisning från barndomen:
»Ändtligen kom den tid, då Elias — härmed menas Francke — skulle tagas bort; det var år 1727. Utur mitt mörker fick jag se en klar syn in i de saligas boningar. Jag såg den store fridsfursten, omgifven af en otalig skara frälsta, med leende mun tilltala dem sålunda: »Min faders välsignade! I älsken mig och jag eder, vi fröjdas af hvarandra. Och nu hafva vi ett nytt föremål för vår glädje. I detta vårt nya Jerusalem skola vi i morgon fira en glädjefäst En stor, en högt benådad själ skall då erhålla sin krona. Han håller nu på att aflägga sitt jordiska omhölje.»
Genast ropade hela himlen med största högaktning: Amen! Amen!
Men hvem? frågade den ene den andre, o hvem skall denne nyankomne och högt benådade vän vara?
Min uppmärksamhet föll nu i synnerhet på trenne, som voro de värdigaste åldringarne och högtsaligt smyckade med kronor och rent skinande silke i öfverengelns prakt. Hvem är denne? denne? denne? frågade mitt hjerta ett ögonblick. Och genast igenkände jag dem: det var Luther, Arndt och Spener.
»Bröder,» sade Spener, »tron I att jag kan gissa hvem vår konung menar med den salige vän, som morgondagen skall förklara? Säkert måste Francke vara den som skall krönas; förty han har kämpat redligen.»
Så talade den käre Philip Jacob; och Frälsaren som i detsamma stod nära hos honom, svarade leende: »Du sade det.»
I hela himmelen gjordes häröfver glada klappningar med händerna.
Så kom den saliga dag, som Franckes själ så länge hade suckat efter. En stor skara af de saliga tjensteandar, som redan stodo beredda och längtade efter att utföra sin konungs ärende, fick i detsamma en vink från vår Förlösare till att afhemta Franckes själ. Himmelens portar öppnades, Israels vagn och dess ryttare i sin sedvanliga prakt foro ned för att hämta Eliam.
Med den heligaste och blygsammaste försigtighet skred Francke igenom det heliga Zions portar, och i det samma vände Frälsaren sig till sin förstfödde: »Se,» sade han, »se min Francke. Se huru denna själ med sina stora gåfvor och gyllne kläders prakt dock allra saligast glänser med sitt okonstlade hjertas ödmjukhet!»
»Men kom, min August Herman!» fortfor konungen. »Kom, min utkorade syster. Tag ditt hederssäte på min högra sida.»
Men som han nu märkte, att konungen sjelf kom honom till mötes, kastade Francke sig på ögonblicket med den sirligaste vördnad ned för hans fötter och kysste hans klädafåll.
Zions konung skyndade sig nu att upplyfta sin brud och ge henne fridens kyss.
Ack, att jag hade kunnat se och höra mera! men nu slutade min syn, då Frälsaren tog sin rena brud vid handen och förde henne till sin fader. Dit kunde och vågade mina svaga ögon icke följa dem.»
De flesta gåfvo sitt bifall till känna genom leenden och nickar, men en och annan såg dock betänksam ut. Sivert Jespersen ångrade sig, att han ej i tid hade träffat noggrant aftal med madam Torvestad.
Visserligen var hon en förståndig qvinna, hvilken man nog kunde anförtro att leda en sak, till och med om den var något kinkig. Men detta var just hennes svaga punkt, och Sivert Jespersen visste blott alltför väl huru mycket Fennefos hade emot detta slags öfverspända hänförelse. Emellertid satt Hans Nilsen med samma lugna min, men han talade ej mera, utan tycktes vara försjunken i tankar.
Bland de andra deremot började det röra sig en stilla munterhet. Det sura Medoc-vinet dracks försigtigt i ljusröda portioner med socker och vatten, några drucko hembrygdt svagdricka, de flesta bara vatten.
Men det kärleksfulla och broderliga sinnelag, som sammanband dem, strömmade öfver hos många; de smålogo åt hvarandra, klappade hvarandra på axeln eller kinden. Småningom glömde de oron för Hans Nilsen, och de gladde sig bara öfver att återse honom, om han också satt så tyst bland dem. Ingen kunde ju veta hvilka pröfningar Herren hade sändt honom; när hans sjuka sinne var läkt, skulle han också få frimodighetens nådegåfva som förr.
Då ljöd plötsligt hans röst bland dem, och det blef med ens alldeles tyst.
»Af hjertat älskade syskon! Kallade och utvalda i vår Herres Jesu Kristi frid i Gud, rättfärdighet och helighet med visdom i saktmodighet, af den äkta kärleken och ödmjukheten, som är luttrad förmedelst den helige andes eld eller fadrens tuktan — han kalle, upplyse, öfverskygge, drifve och fullkomligt berede eder till den eviga herrligheten! Amen!»
De kände igen stämman, många till och med de underliga gammaldags orden; det var Hauges egen helsning från ett af brefven; och både den ene och den andre af bröderna tänkte: nu kommer det!
I början talade han stilla, nästan vemodigt om »den första kärleken»; han erinrade om huru sjelfve Hauge hade bekänt under sina senare år, att den första kärleken icke en gång hos honom brann som i de första nådens dagar.
Derefter skildrade han brödernas trångmål under de onda dagarne; han prisade och lofvade Gud, att han hade varit stark i fäderna, så att lågan icke släcktes, utan blossade klart öfver hela landet.
Men så kom han till brödernas trångmål under de goda dagarne, och alla böjde hufvudet: nu kommer det.
Och det kom öfver dem som ett oväder. Slag i slag föllo hans ord ned bland dem, än här än der, öfverallt på ömma punkter; hvar och en visste hvad som menades med hvarje ord och ingen såg på den andre. De fingo ingen tid att förundra sig öfver hvarifrån han visste allt detta; ty ingen tanke kunde komma någon annan väg än han förde dem fram på.
»Hvad är det väl nu qvar,» ropade han, »hvad är det nu qvar af den första kärleken bland eder? Månne han skulle igenkänna sina vänner, om han ännu vandrade i köttet, han som väckte våra fäder och som ännu många af de gamla bland oss ha sett ansigte mot ansigte? Och månne den Frälsare, i hvars blod I blifven kallade till den första kärleken, månne han skall kännas vid eder på domens dag? Ve, ve! Den gode anden är viken ifrån eder, och I hafven anammat en ny anda full af verldsliga omsorger, stolthet, högmod, öfverdåd och vällust, och för er skull bespottas Guds namn bland hedningarne.
Eller månne I hafven glömt den gamle fienden? Eller tron I dåraktigt i edra hjertan, att den gamle ormen sofver? Ve öfver eder! ty I — I sofven! och edert uppvaknande skall varda som den rike mannens, då han vaknade till helvetets pina.»
Flera qvinnor började gråta. Männen sutto och hukade sig ned, hvarje gång ett nytt slag kom. Men då han slutade, sade Sivert Jespersen, ödmjukt leende: »Nu tänker jag det är bäst att vi sjunga:
«Ve mig, att jag på tusen vis
I vällust har mig vältrat.«
Vid den tredje versen visade sig kokfrun med desserten. Värden gjorde de förfärligaste miner till henne och skakade på hufvudet, men han ledde sången och måste passa på alla sina dallringar och tremulanter.
Kokfrun förstod det emellertid mycket väl. Men hade hon låtit ta ifrån sig laxen, så skulle då inte den onde sjelf narra af henne desserten. Hennes renommé skulle vara förspildt i alla fina hus, om det kom ut, att hon till en middag för två och tjugu personer endast hade serverat soppa och stek — ingen fisk, ingen dessert!
Aldrig i verlden skulle det ske! Och eldröd i ansigtet af inre rörelse bar hon sjelf fram ett enormt fat feta spritsbakelser, som hon satte midt framför Sivert Jespersen.
Det gjorde ett oerhördt pinsamt intryck, och värden hade nästan ingen röst qvar, då han började fjerde versen:
«Fylt hafver jag min ondskas skål,
Och det i riksta måtto.»
Desserten blef orörd; efter sången läste den gamle färgaren från bordet, hvarpå de ytterligare sjöngo två verser af:
»Vår måltid nu vi sluta af
Och knäppa våra händer.»
Vid kaffet rådde en tryckande tystnad; några voro allvarsamt gripna och bedröfvade, andra sneglade ängsligt på de äldsta. Qvinnorna samlade sina ytterplagg för att gå till bönsalen, der det skulle bli bibelförklaring; Fennefos och några af männen följde med.
Men inne på Sivert Jespersens lilla kontor bakom kryddboden samlades fem sex af de gamla. De fingo sina kritpipor tända och sutto en lång stund moltysta och rökte. Ingen hade lust att börja.
»Är här någon, som vet priset på salt norrut i Bergen?» frågade Endre Egeland; han var helst böjd för att hoppa öfver det obehagliga.
Men det såg ut som om ingen visste något om saltprisen; det var klart, att någonting annat skulle afhandlas.
»Ja, ja,» suckade Sivert Jespersen, »vi kunna nog ha godt af sådant också!»
»Visserligen,» svarade en annan, »fins det tillräckligt med fel att rätta och bestraffa både hos dig och mig.»
»Du ser grandet i din broders öga, men bjelken i ditt eget blir du ej varse,» inpassade nu Nicolai Egeland behändigt.
»Det är icke alltid qvinnoråd och qvinnotal förmildra en man,» sade den gamle färgaren stilla.
Det blef en paus, till dess alla, till och med Nicolai Egeland, hade förstått. Derpå var det en som sade: »Vi behöfva mycket folk vid gården i år; Vår herre har välsignat både vår äng och vår åker.»
Det var en gård vid staden, som flera af haugianerna egde gemensamt.
»Mest behöfva vi en, som både kan lägga hand vid arbetet och förstår att samla tjenarne och arbetsfolket till uppbyggelse under hvilotimmarne,» sade Sivert Jespersen.
Åter en lång paus; en såg på sin granne, denne såg bort, till vrån, der den gamle färgaren satt; flera ögon riktades nu bort åt det hållet. Det var ej lätt att se hvartåt den gamle såg; han satt och blinkade i den täta tobaksröken.
Men till sist nickade han flera gånger: »Ja, ja, efter ni tycker så, kära vänner, får jag väl försöka säga det till honom.»
Härvid kände sig de andra tydligen lättade, och nu först började de tala mycket ifrigt om saltprisen.
| ← Kapitel 9 | Upp till början av sidan. | Kapitel 11 → |