Spelmannen (Lagerlöf)
| ← Bröllopsmarschen |
|
En sägen från Jerusalem → |
SPELMANNEN
INGEN KUNDE SÄGA annat om spelman Lars Larsson i Ullerud, än att han på sina äldre dar visade sig både ödmjuk och anspråkslös. Men han lär inte ha varit sådan alltid. I ungdomen var han så övermodig och skrytsam, att människor voro alldeles över sig givna för honom.
Man sade, att han hade blivit förändrad och omskapad på en enda natt, och se här hur det hade gått till!
Lars Larsson var en gång ute och gick sent en lördagsnatt med sin fiol under armen. Han var mycket munter och lustig, för han kom från ett gille, där han med sitt spel hade lockat både unga och gamla att dansa.
Han gick just och tänkte på att så länge som hans stråke hade varit i gång, hade ingen kunnat hålla sig stilla. Det hade gått en sådan virvlande dans igenom stugan, att han ett par gånger hade tyckt, att både bord och stolar hade dansat med.
»Jag tror då bestämt, att de aldrig ha haft en sådan spelman som jag på den här orten,» sade han till sig själv.
»Men bra svårt har jag haft det, innan jag blev en så pass duktig karl,» fortfor han. »Det var inte roligt för mig, när jag var barn och föräldrarna satte mig att valla får och kor och jag glömde bort allt annat för att få sitta och knäppa på fiolen. Ja, och tänk, att inte en gång en riktig fiol ville de bestå mig därhemma! Jag hade ingenting annat att spela på än en gammal trälåda, som jag hade spänt strängar över.»
»Om dagen, när jag fick vara ensam i skogen, hade jag det nog rätt bra, men det var så lagom roligt att komma hem om kvällarna, när boskapen hade gått vilse för mig. Då fick jag allt höra många gånger av både mor och far, att jag ingenting dög till, och att det aldrig skulle bli något av mig.»
I den delen av skogen, där Lars Larsson vandrade, höll en liten ström på att leta sig väg. Där var stenig och småkullig mark, och strömmen hade stort omak för att komma fram, vindlade sig hit och dit, vältrade sig utför småfall och tycktes ändå ingenstans komma. Vägen däremot, som spelmannen vandrade på, försökte att gå så rakt fram som möjligt. Den kom därför ständigt i möte med den buktande strömmen och sköt för var gång över den på en liten bro. Spelmannen måste alltså oupphörligen gå över strömmen, och det var han glad åt. Han tyckte, att det var, som skulle han ha fått sällskap i skogen.
Det var ljus sommarnatt, där han gick. Solen var inte uppstånden ännu, men det gjorde ingenting, att hon höll sig borta, för det rådde full dager i alla fall.
Riktigt på samma sätt som om dagen var det ändå inte. Det var en annan färg på allting. Himlen var alldeles vit, träden och de höga örterna på marken stodo gråaktiga. Men allt var lika tydligt skönjbart som om dagen, och när Lars Larsson stannade på en av de många broarna och såg ner i strömmen, kunde han urskilja varenda bubbla, som pärlade fram genom vattnet.
»När jag ser en sådan här ström i vildmarken,» tänkte spelmannen, »måste jag påminna mig mitt eget liv. Lika envis som den har jag varit att bana mig väg förbi allt det, som ställde sig i vägen för mig. Det har varit far: han stod mig emot som en hård klippa. Och det var mor: hon sökte hålla mig stilla och liksom bädda in mig mellan mosstuvor. Men jag smög mig förbi både far och mor, och ut i världen bar det med mig.»
»Håhå jaja! Jag tänker mor sitter därhemma och gråter ännu för min skull. Men vad bryr jag mig om det! Hon kunde väl ha förstått, att det måste bli något av mig, och inte försökt att stå mig emot.»
Han rev otåligt några blad av en buske och kastade dem i strömmen.
»Se, på det sättet har jag rivit mig lös från allt därhemma,» sade han, när han såg bladen föras bort av vattnet.
»Kan just undra om mor vet, att jag nu är den bästa spelmannen i hela Värmland,» sade han, när han vandrade vidare.
Han gick framåt med raska steg, ända tills han omigen råkade på strömmen. Då stannade han ånyo och såg ner i vattnet.
Här gick strömmen fram i strid fors och ställde till ett otroligt larm. Eftersom det var natt, hördes det helt andra ljud ur strömmen än om dagen, och spelmannen blev helt förvånad, när han stannade och lyssnade. Det var ingen fågelsång i träden och intet spel i barr och intet prassel i löv. Inga vagnshjul knarrade på vägen, och inga koskällor pinglade inne i skogen. Det var endast forsen man hörde, men just därför hördes den väl så mycket bättre än om dagen. Det lät, som om allt tänkbart och otänkbart skulle larma och bråka i djupet av strömmen. Först och främst lät det, som skulle någon sitta därnere och mala säd mellan stora stenar, men ibland klingade det till, som när bägare stötas mot varandra vid dryckeslag, och ibland var det ett sådant sorl, som när församlingen har kommit ut ur kyrkan och står på kyrkbacken i ivrigt samtal efter gudstjänsten.
»Det här är väl också ett slags musik,» tänkte spelmannen, »fast inte kan jag finna, att det är något särdeles bevänt med den. Nog tycker jag, att den låten, som jag satte ihop häromsistens, var mycket mer värd att lyssna till.»
Men ju längre Lars Larsson stod och lyssnade till forsen, dess bättre och bättre tyckte han att den började låta.
»Jag tror, att du tar upp dig,» sade han till forsen. »Du måtte visst ha förstått, att det är den bästa spelman, som i Värmland finns, som står och lyssnar till dig.»
I samma sekund, som han sade detta, tyckte han sig förnimma ur djupet ett par metallklara ljud, som när någon knäpper på en sträng för att pröva om den stämmer.
»Se där, nu är strömkarlen själv kommen tillstädes! Jag hör hur han börjar knäppa på fiolen. Ja, låt nu höra om du kan spela bättre än jag!» sade Lars Larsson och skrattade. »Men jag kan ju inte bli stående här hela natten och vänta på att du skall börja,» ropade han strax därpå neråt vattnet. »Nu måste jag gå vidare, men jag lovar dig, att jag skall stanna också på nästa bro och höra efter om du kan mäta dig med mig.»
Han vandrade vidare, och medan strömmen rann inåt skogen på sin krokiga väg, började han återigen tänka på sitt hem.
»Jag undrar hur det står till med den lilla bäcken, som rinner förbi vår gårdsplan. Den skulle jag gärna vilja se än en gång. Jag borde nog gå hem ibland för att se om mor har det fattigt och svårt, sedan far är död. Men så upptagen, som jag är, är det nästan omöjligt. Så upptagen, som jag nu är, säger jag, kan jag inte sköta annat än fiolen, ja, det är ju knappt en kväll i veckan, som jag är ledig.»
Om en liten stund råkade han omigen på strömmen, och därvid kom han genast på andra tankar. Vid den övergången kom inte strömmen rusande i bullrande fors, utan flöt fram ganska stilla. Alldeles svart och blank låg den under skogens nattgråa träd och bar med sig en och annan snövit skumtuva från de övre forsarna.
När spelmannen kom ner på bron och inte hörde något annat ljud ur strömmen än ett sakta skvalp då och då, började han att skratta.
»Jag kunde nog tro, att näcken inte skulle bry sig om att komma till mötet,» utropade han. »Nog har jag alltid hört, att han skulle vara en styv spelman, men det kan väl inte vara så mycket med den, som alltid ligger stilla i bäcken och aldrig får höra något nytt. Han vet nog, att här står den, som förstår saken bättre än han, och därför vill han inte låta höra sig.»
Därmed gick han vidare och förlorade strömmen ur sikte på nytt.
Han kom in i en trakt av skogen, som han alltid hade tyckt vara hemsk och ruskig att vandra igenom. Där var marken betäckt av stora stenrös, och förvridna granrötter lågo uppvräkta mellan dem. Om det fanns något trolskt eller farligt i skogen, så skulle man väl tro, att det höll sig undandolt just där.
När spelmannen kom in mellan de vilda stenblocken, for en rysning genom honom, och han började undra om det inte hade varit oklokt av honom, att han hade skrutit inför näcken.
Han tyckte, att de stora granrötterna började göra åtbörder åt honom, som om de hotade honom.
»Akta dig, du, som vill vara för mer än strömkarlen!» tycktes de vilja säga.
Lars Larsson kände hur hjärtat drog sig samman av ängslan. Det lade sig en tyngd över bröstet, så att han knappt kunde andas, och hans händer blevo iskalla. Han stannade då mittpå vägen och sökte tala förstånd med sig själv.
»Inte finns det någon spelman i forsen!» sade han. »Sådant där är bara skrock och vidskepelse. Det kan väl göra alldeles detsamma, vad jag har sagt eller inte sagt till honom.»
Som han sade detta, såg han sig omkring i skogen, liksom för att få bekräftelse på att det var sant, som han sade. Om det hade varit dag, så hade väl vartenda litet blad blinkat åt honom, att i skogen inte finns något farligt, men nu i natten stodo alla träd sammanslutna och tysta och sågo ut, som om de gömde på alla slags farliga hemligheter.
Lars Larsson blev också alltmer rädd. Det, som vållade honom mesta skräcken, var, att han måste gå över strömmen en gång till, innan den och vägen skildes och drogo åt olika håll. Han undrade vad strömkarlen skulle göra åt honom, när han gick över den sista bron. Om han kanske skulle sträcka upp en stor, svart hand ur vattnet och dra ner honom i djupet.
Han hade skrämt upp sig så, att han tänkte på att vända om. Men då skulle han ju återigen råka på strömmen. Och om han veke av från vägen och ginge in i skogen, skulle han väl också möta den, så som den vindlade och krökte sig.
Han kände sådan ängslan, att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han var insnärjd och fångad och bunden av den där strömmen och såg ingen möjlighet till undflykt.
Äntligen såg han framför sig den sista broövergången. Mittemot honom, på andra sidan strömmen, låg en gammal kvarn, som nog hade stått övergiven i många år. Det stora kvarnhjulet hängde orörligt över vattnet, dammluckan låg och multnade uppe på land, vattenrännorna voro igenväxta med mossa, och i de tomma gluggarna frodades stensöta och skägglav.
»Om det hade varit som förr och här hade funnits människor,» tänkte spelmannen, »så vore jag nu frälst ur all fara.»
Men han blev i alla fall lugnad av att se en byggnad, som var rest av människohänder, och när han gick över strömmen, var han nästan inte alls rädd. Det hände honom inte heller något farligt. Strömkarlen tyckes inte ha något otalt med honom. Han förvånade sig bara över sig själv, som hade kunnat gå och skrämma upp sig för rakt ingenting.
Han kände sig riktigt glad och trygg, och än gladare blev han, när kvarndörren öppnades och en ung jänta kom ut emot honom.
Hon såg ut som en vanlig bondtös. Hon hade bomullsduk på huvudet och kort kjortel och vid tröja, men fötterna voro bara.
Hon gick fram till spelmannen och sade utan vidare till honom:
»Vill du spela för mig, så skall jag dansa för dig.»
»Åja,» sade spelmannen, som var i gott humör nu, därför att han hade sluppit undan sin förskräckelse, »det kan jag väl göra. Aldrig i mitt liv har jag nekat att spela för en vacker flicka, som vill dansa.»
Han tog plats på en sten vid kanten av kvarndammen, satte fiolen till hakan och började spela.
Jäntan tog några steg i takt med spelet, men så stannade hon.
»Vad är det för en polska, som du spelar?» sade hon. »Det finns ju ingen kraft i den.»
Spelmannen bytte om melodi. Han försökte med en, som det var bättre fart i. Jäntan stod lika missnöjd.
»Inte kan jag dansa efter en sådan släp-polska,» sade hon.
Lars Larsson tog då upp den vildaste låt han kände till.
»Blir du inte nöjd med den här,» sade han, »så får du kalla hit en spelman, som är bättre än jag.»
I detsamma som han sade detta, kände han, att en hand fattade om hans arm just vid armbågen och började styra stråken och hjälpa upp farten.
Från fiolen strömmade då en låt, vars like han aldrig förr hade hört. Den gick i en så rask takt, att han tyckte, att ett rullande hjul inte skulle ha kunnat följa den.
»Det där kan jag kalla för polskedans!» sade jäntan och började svänga runt.
Men spelmannen såg inte på henne. Han var så förvånad över den låten han spelade, att han slöt ögonen för att höra bättre.
När han öppnade dem om en stund, var jäntan borta, men han undrade inte mycket över detta. Han fortsatte att spela länge och väl, bara därför att han aldrig förr hade hört sådant fiolspel.
»Nu kan det väl vara tid att sluta med detta,» tänkte han till sist och ville lägga ner stråken.
Men stråken fortfor att röra sig. Han kunde inte förmå den att stanna. Den for fram och tillbaka över strängarna och ryckte handen och armen med sig. Och den handen, som höll om fiolhalsen och fingrade på strängarna, kunde inte heller komma lös.
Det trängde kallsvett fram på Lars Larssons panna, och han blev nu rädd på allvar.
»Hur skall detta sluta? Skall jag sitta här och spela till domedag?» frågade han sig i förtvivlan.
Stråken jagade i väg och trollade fram den ena låten efter den andra. Ständigt var det något nytt och så vackert, att den stackars spelmannen måste förstå hur litet hans egen konst var värd. Och detta var det, som pinade honom värre än tröttheten.
»Han, som spelar på min fiol, han förstår konsten. Men jag har i alla mina dar ingenting annat varit än en stympare. Nu först får jag lära mig hur musik skall låta.»
För ett par ögonblick kunde han bli så hänförd av musiken, att han glömde sitt olycksöde. Men så kände han armarna värka av trötthet, och han greps på nytt av förtvivlan.
»Den här fiolen får jag inte lägga ifrån mig, förrän jag har spelat mig till döds. Jag kan förstå, att strömkarlen inte nöjer sig med mindre.»
Han började gråta över sig själv, alltmedan han fortfor att spela.
»Det hade varit bättre för mig, om jag hade stannat hemma i den lilla stugan hos mor. Vad är all ära värd, om det skall sluta på detta sättet?»
Han satt där timme efter timme. Det blev morgon, solen gick upp, och fåglarna sjöngo omkring honom. Men han spelade, han spelade utan uppehåll.
Eftersom det var en söndag, som gick in, fick han sitta där vid den gamla kvarnen alldeles ensam. Inga människor vandrade åt skogen till. De gingo till kyrkan nere i dalen och till byarna, som kantade den stora landsvägen.
Det blev förmiddag, och solen steg allt högre på himmelen. Fåglarna tystnade, men det började susa i tallarnas långa barr.
Lars Larsson lät inte sommardagens hetta hejda sig. Han spelade, han spelade. Det blev äntligen afton, solen sjönk, men hans stråke behövde ingen vila, och hans arm fortfor att röra sig.
»Det är alldeles visst, att detta blir min död,» sade han. »Och det är ett rättvist straff för allt mitt övermod.»
Långt fram på kvällen kom en människa vandrande genom skogen. Det var en gammal, fattig gumma med böjd rygg och grått hår och ett ansikte, som var förgrämt av många sorger.
»Det är besynnerligt,» tänkte spelmannen. »Jag tycker, att jag känner igen den där gamla gumman. Kan det vara möjligt, att det är mor? Kan det vara möjligt, att mor har blivit så gammal och grå?»
Han ropade högt och hejdade henne.
»Mor, mor, kom hit till mig!» sade han.
Hon stannade liksom ovillig. »Jag hör nu med mina egna öron, att du är den bästa spelmannen i Värmland,» sade hon. »Jag förstår nog, att du inte mer bryr dig om en fattig gumma som jag.»
»Mor, mor, gå inte förbi mig!» ropade Lars Larsson. »Jag är ingen stor spelman, utan bara en stackare. Kom hit, så att jag får tala med er!»
Då gick modern närmare och såg hur han satt och spelade. Ansiktet var blekt som på en död, håret dröp av svett, och blod pärlade fram under hans nagelrötter.
»Mor, jag har kommit i olycka för mitt högmods skull, och nu måste jag spela mig till döds. Men säg mig dessförinnan om ni kan förlåta mig, som lämnade er ensam och fattig på ålderdomen!»
Modern greps av stort medlidande med sonen, och all den vrede hon hade känt var som bortblåst. »Visst förlåter jag dig» sade hon. Och som hon såg hans ångest och ville, att han skulle förstå, att hon menade vad hon sade, bekräftade hon förlåtelsen med Guds namn.
»I Guds, vår frälsares, namn förlåter jag dig,» sade hon.
Men när hon sade detta, stannade stråken, fiolen föll till marken, och spelmannen stod upp, frälst och räddad. Ty förtrollningen var bruten, därför att hans gamla mor hade känt sådant medlidande med hans nöd, att hon hade uttalat Guds namn över honom.