Svensk zoologi/Kapitel 18
| ← Fjärilen machaon |
|
Allmän ekorre → |
N:O 18.
TRÄGÅRDS-HELIX-SNÄCKA.
HELIX Pomatia. På Fr. Vigneronne. Grand Colima con des Vignes. På Eng. Vine-yard-Snail. På T. Weinberg-Schnecke. På H. Wyngards-Slak. På D. Vold-Snekken.
Djuret är läderaktigt, med grå fot, ofvanpå småknottrigt, ljusbrunt, äfvensom trefvarne. Snäckan klotformig, bukig, tjockskalig, naflad, trubbig, med 5 vridningar, gulbrun, strimig, med otydligt mörkare tvärbälten. Mynningen nästan helrund, något månlik, med lock.
Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. 1. 6. p. 3627. Cl. 6. Vermes. Ord. 3. Testacea. — Fauna Svec. n. 2183 — Chemnitz Conch. Cab. 9. 2. s. 111. T. 198. f. 1138. a. b. c. — Svammerdam Bibl. Nat 1. p. 99. t. 4. 5- — Draparnaud Hist. de Moll. p. 87. t. 5. f. 20. — Pennant Britt. Zool. 4. p. 117. t. 84. f. 128.
Tvenne hufvudskillnader framte sig hos den lifvade
naturens mångfaldiga alster, härledda från färgen af blodet,
eller den vätskan, som genom sitt obehindrade omlopp i
kroppen blir det vigtigaste grundämnet för lifvet. Denna
är röd eller hvit. Vi finna att djur, begåfvade med den
förstnämda, äga så mycken öfverensstämmelse i deras
delar, att de synas endast gradvis aflägsna sig från något
gemensamt i bildningen af dem alla, och sådana äro de
Däggande djuren, fåglar, fiskar och amfibier. De åter, hos
hvilka denna lifsvätska är ofärgad, kunna blott jemföras
med de förra såsom lefvande varelser, hvilka, utom det
de sakna de förras ryggrad och deras med ledgångar
försedda skelett, äro för öfrigt lika så särskilta i delarnas
skapnad, som i dessas anordning i kroppen; och hit höra
Blötmaskar, Insekter och verkliga Maskar, samt ändtligen,
Djurvexterna.
Vid föreställandet af en Snäcka, äro Blötmaskarne, bland dessa sednare, egentligen vårt föremål. Inom en hopkrympande blöt kropp, utan ryggmerg och kotor, hysa de hjerna, ett muskulöst enrummigt hjerta, organer för att andas, analoga med fiskarnas gälar, och enkla känslosträngar samt lemmar med kärl för de omkringlöpande vätskorna. Deras muskler äro hvita och ganska retliga. Mycket seglifvade, visa de ofta rörelser sedan de blifvit styckade, och frambringa åter betydliga delar som de händelsevis förlorat. Deras hud är alltid fuktig, och utdunstar icke sällan en klibbig vätska. Begåfvade med utmärkt känsla, äga de egna vidrörings-redskap, tentakler eller trefvare, som kunna mer och mindre förlängas. Många hafva ögon, och en del synas icke utan förmåga att höra. Lukt torde icke heller kunna bestridas dem mer än smaken, som är så synbar vid urvalet af deras föda. Deras kropp är omgifven eller till en del betäckt af ett tunnare eller mera köttigt bälte eller gördel, då flera dessutom inneslutas inom ett stenaktigt svepe, som vi kalla snäckskal, antingen enkelt eller af flera sammansatt, danadt af en kalkartad vätska, som, utsilad eller utdunstad från gördelns yta, först liknar den tunnaste hinna, sammansatt af fina trådar, men som genom luftens åverkan småningom, hårdnar, och genom de nya hvarf, som lägga sig på inre sidan af de första, blir mera tät och lastare. Vid detta skal, likt benen hos djuren, är kroppen fästad genom muskler, som tjena att draga den tillbaka inom skalet, eller att förena skalen då de äro flera.
Man indelar Blötmaskarne efter deras olika form, utan afseende på den betäckning de kunna hafva; och det är i synnerhet i rörelse-organerna som de äro skiljaktiga; det är ock dessa delar, som erbjuda de tydligaste yttre kännemärken. Således äro någre, på hvilka deras gördel tillskapar, eller rättare, hela kroppen liknar ett slags säck, hvarur ett hufvud framtränger, krönt med tentakler, som tjena dem liksom armar att flytta sig, och käftar, skapade nästade som ett papgoje-näf (Cephalopodes, Cuv.). Andre, som forthjelpa sig liksom krälande på buken, eller den undra platta och klibbiga sidan af kroppen, och kallas vanligen djurets fot (Gasteropodes, Cuv.); och ändtligen andre, som, orörlige från stället, synas icke hafva särskilt hufvud, utan detta förenadt med kroppens massa, samt en munlik öppning, belägen under den köttiga gördeln (Acephales, Cuv.).
Ibland alla dessa gifvas slägten, af hvilka en del förblifva beständigt nakna, och en del (eller de egentlige skalmaskarne) gömmas inom sina ett- eller flerskaliga kalkhus, tillskapade, som ofvanföre sades, af det våta kalkämne som gördeln afsöndrar och tillika ur egna å den samma befintliga körtlar afskiljer de icke sällan undransvärdt sköna färger, hvarmed snäckskalet prydes, ofta så anordnade att bilda de band, fläckar eller punkter som på snäckorna förekomma.
Alla enskaliga Snäckor, utom Seglare (Argonauta) och Skepparo-Snäckorna (Nautilus), bebos af sådana Blötmaskar eller Snigelslägter som krypa på buken. En stor del af dessa finnas beständigt på landet, äfven som andra endast under vattnets yta. För att kunna meddela ett allmänt begrepp om dessa, och till undvikande af framdeles vidlyftighet vid historien af lika beskaffade Snäckor, anse vi såsom anmärkningsvärdt böra anföras, att:
Snäcksniglarne hafva hjertat nära basen af hufvudpulsådern (aorta), och hjernan ofvanför magstrupen, som omgifves liksom med ett halsband af tvenne från den förra gående nervgrenar, hvilka förena sig inunder i en stor knöl, hvarifrån alla nerver sedan utlöpa. Hos största delen gömmas deras gäl-lungor (branchiæ) inom kroppen i en egen rymd under gördeln. På högra sidan af detta märkvärdiga organ som skapar sjelfva Snäckan, synes också en för andedrägten bestämd stor öppning[1], genom hvilken, som efter behof tillslutes eller öppnas, luften kan insupas, och denna antingen utvidgad eller sammantryckt ger djuret förmåga att höja eller sänka sig i vattnet. Härigenom får denna gördel ett slags likhet med simblåsan hos fiskarne. I stället för nämde öppning formeras en kanal hos några. Det är således tydligt att Snäckdjuren hafva af nöden att andas i fria luften, hvarföre ock de som bo under vattnet, komma ofta upp i brynet deraf. Blodådrornas hufvudstam delar sig, för att ge åt lungorna den blod som kommer från kroppen, och som dessa föra till hjertat, hvilket kringsprider den öfverallt. Lefvern är stor och magen mer och mindre tjock, samt tarmkanalen olika lång med sin egen öppning (anus) ofvanför den som leder till lungan. Antalet af Tentaklerne är olika; de äro 4 hos Land-snäckorna, och endast 2 hos deras slägtingar i vattnet. Ögonen sitta än vid spetsen och än vid basen af dessa redskap, och ibland på sjelfva hufvudet. Munnen är rundad eller snytlik, beväpnad med hårda tänder eller alldeles utan sådana. Allmännast äro dessa djur tvåköniga. Alla lägga egg, somliga flera tillsammans, andra helt ensamma, och hos några kläckas de äfven i eggstocken. Ändtligen äro Maskhusen eller snäckorna lika så mångfaldiga i skapnad som färger. Form och ställning af mynningen, icke sällan tillsluten med ett eget lock, läppen, vindelns vridningar, deras upphöjning öfver de understa, knölar, fåror, strimmor m. m. på Snäckornas yta, ge alla goda kännemärken, och erbjuda genom deras olika förhållande, och, såsom hittills i allmänhet mera bekanta än de inneboende djuren, en större lätthet att åtskilja dem i den ordning af slägter och arter, som blifvit antagen i Natural kabinetten, hvilkas utmärkta prydnad de äro.
Helix-Snäckorna höra till ett slägte ibland de enskaliga, hvars vridningar formera en klotrund Snäcka med en mynning vidare i bredden än i höjden, samt månlik. Det är talrikt på arter som lefva endast på det torra. Billigt hafva de blifvit härifrån söndrade som välja våta boStällen, då så väl Snäckan som dess invånare visa en märklig åtskillnad (Planorbis, Bulimus.)
Ibland de äkta arterna är deremot Trägårds- Helix-Snäckan, ämnet för denna beskrifning. Om hon än synes sakna den brokiga fägring som utmärker flera af hennes samslägtingar, är hon ickedessmindre nog märkvärdig, att förtjena en mer än vanligt uppmärksam blick af Naturälskaren. En kort afhandling om densamma torde icke heller finnas öfverflödig, då lika egenskaper kunna tillegnas andra arter, hos hvilka de äro blott litet förändrade.
Hela längden af det djur som bebor Snäckan, är, då det utsträcker sig utom den, 3 tum och deröfver, och i bredden mer än hälften deraf. Hufvudet förent med kroppen genom en hals som kan förlängas eller hopdragas, är försedt med 4 tentakler af lika natur som halsen, och tillika ganska känslofulla och rörliga, de främre helt korta, de bakre mycket längre, utsträckta, trinda, ihåliga, knottriga samt trubbiga i ändan, der de små klotrunda ögonen sitta, höljda liksom med ett slags ögonlock, när tentaklerne indragas. Här, på sjelfva hufvudet, emellan tentaklerna på högra sidan , upptäckes en öppning, der fortplantningsdelarne i sinom tid uttränga! Framtill synes munnen utan snyte, men med läppar sittande i triangel, och under den öfversta en hård och med tänder besatt käft i form af en halfmåne, samt in i munnen en i spetsen hornaktig tunga. Halsens bakre del omgifves af gördeln, som lik en muskulös krage bekläder den. Fästad med sin yta vid snäckan, mottager den hufvudet då det indrages eller när djuret drar sig tillbaka, och hindrar att luft och vatten icke intränga. Den undre köttiga delen eller foten, ofvanpå knottrig och gråaktig, inunder slät, hvit och slipprig, afsmalnar mot ändan och plattas vid sidorna, samt består af flera planer af fibrer som korsa hvarandra och orsaka de vågiga rörelser med hvilka djuret framskrider. Ofvanpå foten ligger sjelfva kroppen, men skild derifrån med sin spiralformiga bakdel hvilken fyller Snäckans vridningar. Den hänger också vid henne medelst 2 muskler, som fästade i ändan af pelaren, intränga sig i kroppen under spiralen, och gå framåt magen, samt i flera smala remsor utbreda sina fibrer och förena detta med fotens. Hela kroppen omges med en från gördeln fortsatt hinna, som i likhet med denna, utdunstar en kalkaktig vätska, hvilken afsatt mot Snäckans inre väggar småningom ökar dess tjocklek.
Formen af detta Snigelns boställe är klotrund, merendels af ett litet äples storlek, till färgen ljust gulbrun eller smutsigt gul med ojemna strimor på längden. Vindeln är sammansatt af 5 vridningar, af hvilka den sista är ganska stor och bukig. På denna skönjes också några blekbruna tverband med lika många ljusa emellan dem. Mynningen är stor och halft oval, något månlik och till höger vettande äfven som vridningarne[2]. Den tillslutes af Snigeln, ofta under lefnaden, med ett lock som i början hinnaktigt, blir efter hand tjockare, inåt kupigt som ett eggskal, hvitt, opakt, poröst, och nästan som krita, och fräser liksom denna med syror. Då det bortfaller, kan det å nyo snart återställas.
Inom denna trånga och bräckliga boning ligger djuret skyddadt för luften och annan åverkan. Det förblir deri flera månader, såsom från hösten till våren, orörligt och slumrande, utdunstar nästan intet och kan länge lefva utan föda. Men en behagligare årstid lockar det åter ur sitt hide; det är då som Snigeln uppstöter den dörren som han före sitt vinterläger tillskapat och utkryper, samt med sitt hus på ryggen besöker de ställen der han finner sin föda. Han fräter nu alla slags grönsaker i trägårdarna, men i synnerhet de späda knopparne och första bladen på vinrankor, hvarföre Snäckan på sådana orter är ganska allmän, och deraf fått sitt franska namn. Hatad för den skada hon åstadkommer, samlas hon den tiden hoptals i vingårdarne för att sönderkrossas. Införd fordom från Tyska orterne, har hon äfven vant sig vid vårt klimat, och finnes i stor mängd t. ex. vid Svartsjö, äfven som hon träffas i Lust-trägårdarne vid Drottningholm och Carlberg.
Slutligen för att fullkomna historien af denna Snäcka, hvilken, liksom större delen af de enskaliga, är tvåkönig, kunna vi icke förbigå dess parningssätt, såsom icke mindre besynnerligt, än värdt att beundra.
Den sker i början af sommaren; men några dagar förut samla Snäckorna sig tillhopa och med fastande bereda sig. Snäckan vändes på sin spetsiga ända, och Snigeln utsträcker hufvud och hals som hållas uppräta, då äfven andhålet på gördeln synes vidöppet. Man ser nu tillika den lilla öppning småningom vidga sig och svälla, som befinnes på högra sidan emellan tentaklerna. Förut kunde den med möda skönjas. Nu nalkas de upprätt riktade Sniglarne hvarannan med deras hufvuden, under tusende vridningar af tentaklerna, som mycket förlängas. I tre dagar varar detta inbördes omfamnande, då sedan, liksom i ett ögonblick, köndelarna blifva synlige. Begge äga hvar sina, tillhörande båda könen. Tvä särskilta öppningar utmärka dem. Den ena, eller honans organ, är närmare den kortare tentaklen, och den andra jemte den större, och det är från denna, som hanens cylindriska uppblåsta fortplantningsdel utskjuter och föres mot moderslidan på maken, som mottager och meddelar korsvis samma njutningar tillbaka. Flera minuter efter, ser man delarne ännu blottade, men draga sig ändtligen inom hufvudet, och paren skiljas åt, då de antingen genast gömma sig inom sitt skal, eller krypa sin väg, tills nya retelser locka dem att åter förenas, som under sommaren kan hända flera gånger. Det är också icke mindre märkligt, att i bottnen af moderslidan danas en liten hvassuddig kropp hård vid basen som horn och mjuk i spetsen. Man har sett den intränga i hanens organ och bli der länge sittande. Vanligt bortfaller den under parningen, men ersättes efteråt snart af en annan. Åtskiljas tvenne parade med våld', synes den förlängas som en tråd, emedan dess ämne är löst, men hårdnar genast i luften och blir skör. Svammerdam har sett den hos flera arter. Dess nytta är säkert ostridig, men vi känna den icke. Goda skriftställare hafva emedlertid gifvit den namn af kärleks-pil.
Kort efter sedan Snäckorna befröat hvarandra, söka de passande ställen på marken, der de i jorden göra fingersdjupa kägelformiga hålor, hvilkas sidor de bestryka med deras slem, liksom med fernissa. Här ligga de sina egg i hopar; och sedan de betäckt dem med jord, lemna dem åt sitt öde. Eter några veckor blir man varse små lefvande Snäckor; och dessa, utan att förut vara i eggen formerade, börja nu med färre och ofullkomliga vridningar, och omgifne af det tunnaste och genomskinligaste skal, som, jemte Snäckans förstoring och utvidgande, efter hand tilltager i fasthet och hårdnar. Den unga afveln håller sig nu hoptals tillsammans i skuggan och på fuktiga ställen, ty torkan är deras största fiende. Huru hög ålder Snäckan kan upphinna, är svårt att bestämma; men Svammerdam tror henne lefva länge, i följe af skalets långsamma tillvext. Ibland dessa Trägårds-Snäckor kunna också finnas jättar, eller mycket större än vanligt, men de äro sällsyntare. De äro seglifvade, och ehuru icke skapade för det våta elementet, dödas de icke deri på hela veckan; och gör man genom krossande en öppning på någon af vridningarne, betäckes den inom få dagar med ny skorpa från vätskan som djurets kropp på stället utsipprar. Dess styrka är betydlig, ty en enda Snäcka kan liksom sköldpaddan bära flera, och med dem framskrida; men af allt är reproduktions-kraften som djuret äger mest värd att nämnas: Spallanzanis och Schröters försök, också af andra forskare besannade, hafva intygat, att tentaklerne, äfven, hufvudet till en del eller helt och hållet kan afskäras och återvexa. Den sårade Snigeln drar sig åter inom skalet, och visar sig efter någon tid på nytt med lika fullkomliga delar som tillförene!
Romarne, som väl icke kände denna Snäckas natur, visste likväl att betjena sig deraf, såsom födämne. Plinius
angifver en Fulvius Hirpinus såsom uppfinnare af detta slags läckerhet, någon tid före krigen emellan Cesar och Pompejus. Man hade ordentliga ställen eller så kallade Cochlearia, för att göda Sniglarne med kli och ljumt vin. Varro säger att de vexte så mycket att Snäckan kunde rymma 10 qvarter: och voro djuren i jemförelse så stora, så var Plinii aftonmåltid icke den minsta, som bestod af ett sallathufvud, tre snäcksniglar, två egg, en kornkaka jemte sött vin och snö eller is. Äfven i sednare tider har man icke förgätit bruket af dessa Snäckor på flera orter. De samlas om hösten, sedan Snigeln inkrupit och formerat sitt lock, t. ex. i Swaben kring Ulm m. fl. st. och hela båtlaster föras af särskilta Snäckhandlare utför Donau floden. I Wien och på andra ställen ätas de i mängd under fastlagen, och förvaras till sådant bruk i egna Escargatoirer eller Snigelgömmen, af plankor inhägnade, hvarest Sniglarne födas med flera under dem tjockt spridda grönsaker. Då de i köken användas, kokas de först med vatten, och blifva sedan med olja, salt och peppar tillredde, och anses då som en mycket smaklig rätt af dem som värdera denna föda.
Tab. — fig. 1. visar snäckan sådan som den vanligen finnes. — 2. locket. — 3. snäckan sönderbruten på sidan för att utmärka de skruflika hvarfven. — a. mynningen eller öppningen. — b. yttre läppen eller kanten. — c. nafveln (umbilicus) eller snäckans bas derifrån pelaren (columella) c. f. börjar , omkring hvilken vridningarne (anfractus) h. e. g. f. som utgöra vindeln (spira) löpa till spetsen (apex) vid det öfre f. hvarest djurets lefver ligger. — d. bålen eller buken (venter). — 4. snäckan itusågad, hvarigenom de 5 vridningarne synas ini. — 5. snigeln något mindre än i nat. storlek. — a. hufvudets ända med de 4 tentaklerne. — b. öppningen för generationsdelarne. — c. gördeln (le manteau). — d. öppningen för respirationnen. — e. för exkrementerne. — f. fållen eller foten. — g. bakdelen af kroppen vriden efter snäckan i hvars spiral den gömmes. — 6. hufvudet af snigeln under parningstiden med begge öppningarne för fortplantningsdelarne. — 7. dessa delar särskilt intagne, sedan de utträngt, mycket förstorade, satte mot hvarandra i naturlig ställning. — 8. begge könens inre till generation hörande, förenade delar. — a. hanens. — b. dess bihang. — c. lifmodern. — d. — g. föreningsgång emellan lifmodern och hanens del. — h. h. h. ett särskilt rör (vas deferens) som öppnar sig eggstocken. — e. bihanget till lifmodern. — f. testiklarne. i lifmodern och slutas på en annan gren med päronlik utvidgning. — k. hvari en purpurvätska stundom finnes. — 1. ett krusigt rör som öppnar sig i eggstocken d. och slutar sig i lefvern. — 9. kärlekspilen, som finnes innesluten i e. (fig. 8 ) Figg.6. 7. 8. 9. äro lånte från Swammerdam.
- ↑ Foramen, quo respirat. Chemnitz.
- ↑ Ehuru Helix-snäckorna hafva naturligtvis deras mynning och vridningar till höger, finnas likväl, fastän sällsammare, sä kallade Venster-Snäckor, hvilkas invertes delar hafva också sitt läge åt denna sida; men sådana äro blott mindre vanliga förändringar, alstrade af de förra, och icke särskilta slag, som Chemnitz genom flera rön bevisat. Se Couch. Cabin. Th. 9