Svensk zoologi/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Trädgårds-helix-snäcka
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Allmän ekorre
Eider-gås  →


Svensk zoologi vol I 1806 185.jpg

[ 25 ]

N:O 19.

ALLMÄN EKORRE.

SCIURUS Vulgaris. Ikorn, Ikorre, Igarn, Gråskinn. På F. Orava. På Fr. Ecurenil. På Eng. Commons squirrel. På T. Eichhorn. På It. Schiarro. På Sp. Esquilo. På D. Egern. På R. Bjelka.

Kroppens färg är, den hvita buken undantagen, om sommaren rödbrun, men vintertiden blågrå. Utöronen stå upprätt med tofsar i ändarne.

Linn. Syst. nat. ed. Gmel. 1. 1. p. 145. Cl. 1. Mammalia. Ord. 4. Glires — Faun. Su. p. 37. — Retz. Faun. Su. p. 40. — Thunb. Beskr. på Sv. Djur. s. 41. — Schreb Säugth. 4. s. 457. t. 212. — Buff. Hist nat. 7. p. 253. t. 32. — Pennant Br. Zool. 1. p. 107. — Arct. Zool. p. 122. — Hermann. Obs. Zool. — Saml. Russ. Gesch. 3. s. 517. — Gatterer Nütz u. Schad. d. Th. 1. s. 255. — Nordholms Disp. om Jemtl. Djurfängen. Ups. 1749.




De Djursläkter ibland de däggande, som äga endast tvenne tätt sammansittande långa framtänder i öfra ock nedra käken, utan några betar kallas samtligen Gnagare (Glires), men åtkiljas sinsemellan genom dessa framtänders olika förhållande. Vi finna således hos det till samma familj räknade Ekorre-slägtets arter, de öfra begge tänderna vigglika och de nedra merendels smalare, längre och hoptryckta, samt 5 oxeltänder i öfra käken och 4 i den undra på har sida; på framfötterna ha de 4 tår, jemte tecken till tumme, och 5 på de bakre, och utom allt detta, utmärka de sig med deras långa och hårfulla svans. De flesta, af naturen mycket lifliga, ha alla något täckt och fint i deras sammansättning.

Det är ett temligen talrikt slägte, spridt i alla delar af jordklotet, men åtskilliga arter tillhöra likväl egentligen Norden. Gemensamt med några länder af samma polhöjd som fädernesbygden, anse vi tre slag såsom inhemska: den allmänna, den svartstrimmiga och den flygande Ekorren.

Den förstnämde, som nu är föremålet, är, hela djuret, utom svansen, ungefär 8 tum och 6 lin. i längden, och väger 18—24 lod. Dess nätta hufvud, betäckt med rödbruna hår, är något hoptryckt vid sidorna, litet upphöjdt öfver hjessan, och löper i en böjd linie fram öfver den platta pannan utåt nosen som är ofvanpå rödaktig. Under denna synes öfra läppen klufven och den nedra är [ 26 ]mycket kortare. De stora, runda och svarta ögonen äro utstående och ögonlocken hvita, vid de öfres kant sitta några fina borst, svarta liksom de långa morrhåren. Utöronen, uppräta och håriga, äro i spetsen försedda med en pensel af långa raka hår, som ge dem ett större anseende. Strupen under den korta halsen, bröstet, buken och låren innantill, lysa hvita, och den hvälfda ryggen samt kroppen för öfrigt rödgul. Klorna äro spetsiga och krökta, och svansen mest så lång som sjelfva kroppen, prydd, likt en plym, med långa slaka hår, mest vända utåt begge sidorna.

Den röda färgen, som är egen för vår allmänna Ekorre, förbytes i de nordliga klimaten alldeles till grå eller gråblå under vintertiden, vid hvars slut han fäller håret och återfår småningom sin vanliga röda pels. Hos de yngre är färgen merendels starkare. I de Södra Länderna ändrar han icke sitt utseende, emedlertid synas dock hullhåren alltid grå. Artförändringar äro likväl anmärkte omkring Bajkal-sjön och nära Lena-floden, såsom dunkelbruna eller mycket mörka, men bli brungrå eller blyfärgade med glänsande svart svans inemot den kallare årstiden. Kring Volga i Byssland finnas de också brunröda, äfven hvit- och svart-schäckiga med hvit svans och fötter. Sådana grå och hvita äro också sedda i Sverige. De sällsammaste äro de helt och hållet svarta, eller alldeles hvita, som tillika ha röda ögon, och äro i sitt slag detsamma som de hvita mössen m. fl. i deras.

Denna Ekorre träffas nästan öfver hela Europa, men i större mängd i den kallare delen, och ymnigast i Siberien, vanligtvis i skogarne, sällan aflägse från dem eller utpå fria fältet. I de högsta träden väljer han sitt tillhåll och klättrar med förundransvärd snällhet på stammen och grenarna, samt skuttar behändigt emellan dem, ehuru ofta nog åtskilde, hvarvid den yfviga svansen tjenar att lyfta honom. Skrämd eller jagad upplöper han med försigtighet på en frånvänd sida af trädet, på hvars grenar han plattliggande döljer sig, eller från höjden af dem å ömse sidor nedtittar på det föremål som ofredat honom. Tror han sig åter säker, nedkommer han då och då, antingen för att söka sig föda, eller boställe i andra träd, emellan hvilkas grenar, äfvensom, kanske, i ett gammalt näste efter skogsdufvor eller andra fåglar såsom skator och kråkor, [ 27 ]han bygger sitt bo, gemenligen klotrundt och sammansatt af mossor orh små qvistar, rymligt nog för sig och ungarna. Ofvantill är det försedt med en liten öppning, hvilken betäckes liksom med ett kägelformigt lock för regn och oväder. Könen, emellan hvilka är ingen märkbar yttre skillnad, para sig i Mars och April, och som det säges stundom 2 gånger om året, hvarefter honan ynglar 4 veckor senare, och får 3 — 5 ungar som i början äro blinda, och födas omtrent en månad innan de lemnas på fri hand att försörja sig sjelfva.

Stadd i sin naturliga frihet, söker Ekorren sin förnämsta föda i nötter, ållon och barrträdsfrön, hvilka han förstår att med mycken färdighet plocka ur kottarne under det att dessa nakna afskalas. Han förtär äfven knoppar och bark af träden, och försmår också icke andra frukter såsom äpplen och päron om de kunna åtkommas. Sittande på bakfötterna, med kroppen böjd i rät vinkel och skyld baktill af den uppstående svansen, håller han sin föda med framtassarna, likväl med yttersta tåändarne och klorna slaka, och under detta gnager med sina skarpa tänder, äfven det hårdaste skal, för att blotta det inre eller åtkomma kärnan. Smärre ämnen såsom korn och frön fattar han mellan tumvårtorna. Enligt sin natursdrift samlar han också vinterförråd af öfverflödet och gömmer detta i trädens ihåligheter, fastän, kanhända, utan att ibland minnas det. — Pallas såg äfven Ekorrar sammanleta flera slags jordsvampar för ett lika ändamål, hvilka de insatte i trädspringor, och emellan qvistarne, eller uppstucko dem på de afbrutna ändarna till torknings för vinterföda. Utan tvifvel är det för en dylik hushållning, som man ibland finner våra Ekorrar insätta kottar i sådana hål som hackspettar stundom göra på träden. I drycken är Ekorren ganska sparsam, och läppjar snö om vintern hellre än vatten, men äter deremot mycket för sin storlek. Fängslad eller tam gjord, har man funnit honom förtära ett par lod bröd om middagen samt tvenne kastanier, och om aftonen lika mycket jemte flera af de sednare, i stället för hvilka han dock ger företrädet åt valnötter, om de än äro härska. I detta tillstånd väner han sig att äta kokta kålrötter, morötter, palsternackor och scorzonerer, men rå röras de icke. Han äter alla sorter kål, men inga skidvexter, deremot äpplen och päron, som, oaktadt redan skalade, skalas af honom på nytt, och gnager då blott [ 28 ]med de nedra tänderna under det han tillika smakar med tungan, men lemnar dem innan han hinner till kärnhuset, och skiljer sig deri från sina fränder af råttslägtet. Icke heller rör han kärnorna af plommon, ehuru dessa skalade äfven som kersbär och större delen saftiga frukter behaga honom, men icke rönnbär. Halftorkade fläderbär äro deremot en läckerhet, liksom skalad mandel, men hampfrö förtäras sådana de äro. Russin smakas icke, men väl korinter; kokta (icke rå) jordpäron, ost, smör, smultron, hallon, i synnerhet med socker som är mycket begärligt, men han skräder likväl bröd hvari socker finnes inblandadt. Han läppjar kaffe med mjölk, och ljumt té, dock utan socker; äfven öl, och Hermann omtalar en som togs ur nästet och uppföddes (så besynnerligt det må synas) af en katta ihop med hennes ungar; denna vande sig att dricka vin, blef full och somnade. Skorpan af bröd förtäres, äfven sådant rostadt, men icke köttmat. Likväl har man sett en Ekorre äta hjernan ur skallen på en död bofink, liksom Pyslingarne (Lemures) pläga äfven göra på fåglar. Knappt är den minsta öppning gjord på en nöt, förrän han märker om den är tom, som då genast släppes. Nötter gömmer han framför allt gerna om han får mer än han kan uppäta, men bröd icke så; likväl bortstjäl han oftast ätliga saker och annat som lätt bortsläpas, och gömmer dem emellan papper, kuddar, m. m,

Af vilda djur bli inga tamare än Ekorren, ehuru han märkes att ändra sitt vänliga lynne med åldern. Vanligt låter han handtera sig af kända personer, äfven luggas, och liksom grymtar, och ger sitt välbehag tillkänna med ett ljud likt kattens knurrande. Under tillslutande af ögonen, tillåter han gerna klå sig, känner sitt namn, men kommer icke alltid då han kallas; stundom sätter han sig på bakfötterna och tigger, slickar handen på den som hyllar honom, kryper i barmen och somnar liggande på rygg med utsträckta fötter, och så tungt att han kan vidröras och tårna vikas utan att han vaknar, i hvilken händelse han somnar på nytt efter några ögonblick. Han blir ganska näsvis och öfvergår en kattunge i språng, hoppande och löjliga krökningar. Under skutten hålles kroppen horisontelt och svansen bakut. Han hänger sig ofta länge lodrätt på väggen eller tapeten, sofver mycket och sent på morgonen, och uppvaknad, gnor ögonen, gäspar och räcker sig. Putsar sig icke sällan med framfötterna vätta med saliven [ 29 ]och utkammar äfven svansen med dem, hvilka han också tvättar, i synnerhet om han vidrört feta saker, och rullar sig med mycket nöje i sanden. En tam Ekorre byggde bo jemte Hermanns hus i ett träd i grannskapet, och stal klutar dertill ur et rum genom en sönderslagen fönsterruta. Man har äfven kunnat draga fördel af denna fallenhet att samla och gömma, nemligen att genom spaka Ekorrar insamla de yppersta nötter af närbelägna hasselbuskar, från hvilka de inom dygnet hemburit en mängd att fylla hela hattkullen (Tänzer); och man skulle snart gissa till ett slags urskillning hos detta djur från Hermanns berättelse om en, som vidrörde intet hos den som ägde honom, men smög sig in hos en annan som retat honom och der gnagde han allt! Denna medfödda oart att söndergnaga, och den smutsiga vanan att öfverallt släppa orenligheten och urinen, ehuru han håller sig sjelf och sin boning ganska ren, gör att han, skild från vildmarken der naturen satte honom, gemenligen icke njuter mera utrymme än burens, eller det en kjedja tillåter, och man kan då icke utan beundran se, huru han långa stunden oupphörligen dansar, likväl midt under dessa rörelser vid minsta knäpp stannar, och på bakfötterna hvilande, lystrar efter ljudet. Tidtals åter, och i synnerhet sedan han mättat sig, öfverlemnar han sig åt sömnen, sammanrullad som ett klot och omsvept af svansen, eller lägges han stilla platt ned, betäckt med densamma som böjes tillbaka öfver ryggen. Ekorren är, kort sagdt, ett litet vackert djur, knappt mer än till hälften vildt, och som för sin nätthet, sin läraktighet, sina mildare seder väl förtjente sparas, så framt icke den beskyllningen är grundad att barrskogarnas tillvext genom Ekorrar mycket förhindras.

Vissa tider, ehuru icke just bestämda som man på några ställen inbillat sig, har man sett Ekorrar anställa (likt Fjällmössen) vandringar, såsom i Norrige (Pontoppidan) och i Siberien (Pallas), samt i skaror framtåga. Om brist på föda är härtill grund, kan icke försäkras, ty vid de tåg som Fjällmössen göra har man icke funnit spår till någon förödelse efter dem. Orsaken är ännu en af de obekantare i naturen. Flera hundrade år sedan omtalades huru Ekorrar seglade öfver vatten på ett trästycke eller en barkbit, med tillhjelp af svansen såsom segel. Detta är verkligen en sannsaga, som i sednare tider blifvit af flera [ 30 ]bekräftad[1]. Att de för öfrigt också kunna simma är ganska säkert; det första de göra då de öfverkommit, säger Pallas, är, alt de putsa sig.

Ibland fyrfota djuren är Mården en stor fiende af Ekorren, och uppäter honom. Ekorrsteken föraktas också icke i Norrige, Norrland och på flera ställen. Köttet, som är hvitt, liknar i smaken det af höns, och är derjemte något sötaktigt, och den svarta artförändringen säges vara än smakligare. Men det är i synnerhet skinnet som kostar så oräkneliga Ekorrar lifvet, och framförallt i de Ryska Nordliga Provinserna. Taget om vintern, då det äger den grå färgen, anses det också som ett pelsverk af värde, kändt under namn af Gråverk (Petit gris). I det öfriga Europa, utom Sverige (såsom i Norrland och Dalarna), är skinnet mindre dugligt. I Ryssland anses de för de bästa som komma från trakterna nära Ob- och Kasim-floderna, såsom mest täta och fullhåriga. De skinn åter som hämtas t. e. nära Lena-floden, äro sämre. Prisen äro således mycket olika, då man efter godheten betalar öfverhufvud för tusende skinn från 150 till 20 Rubel. En stor mängd af sådana skinn föryttras till Kineserne, hvilka veta att särdeles värdera de förstnämda. Eljest äro Ekorrskinnen det enda Pelsverk som till försäljning i Siberien sammansys till så kallade Pels-säckar, och dessa äro antingen af bukarna eller ryggarna. Sådana säljas parvis eller ensamma med 200 i hvar, de förre från 2—10, och de sednare 3—20 Rubel stycket. Äfven från nejden af Lena-floden föryttras säckar af blotta hufvudskinnen sammansydda, till 3 Rubel hvardera. Mogolerne sälja Dauriska Ekorrskinnen till 8—10 Kopek. Hos oss kosta vanligt de som komma oberedda från Norrland ungefär en skilling, då beredning och söm kostar sedermera lika mycket. Ryggarne äro alltid af dubbelt värde, ehuru detta pelsverk som brukas till foder och brämer, icke äger särdeles styrka eller tål mycken nötning. Svanshåren användas dessutom allmänt till penslar.

Ekorrar fällas dels med bössa, eller som i Norrige, med platta pilar, dels fångas de med snaror eller fällor. I förra fallet uppsattes en stång lutande mot ett träd, der mot ändan en snara med bete fästas. Fällorna åter, eller så kallade Lämmar, göras af ett par brädstumpar af 5 qv, [ 31 ]längd och ½ aln i bredden. I ett stort träd slås 2 viggar något ifrån marken, på hvilka det ena brädet lägges på det andra, och ena ändan uppsattes med 2 hopfällda pinnar, och emot dessa en sticka med betet, hvartill tages små svampar, som merendels vexa på Björkstubbar. Svampen torkas först och lägges sedan i vört och åter torkas; eller i brist deraf kunna skifvor af rågbröd bakadt med vört, begagnas. Äfven Lapparne betjena sig af en Svampart (Agaricus integer) vid samma slags djurfänge.

Liksom hos många andra djur, trodde man i äldre tider också finna ämnen till läkmedel hos Ekorren. Sjelfva Galenus berömde istret af honom såsom värkstillande och lenande i örvärk; och i Fr. Hoffmans tid gafs ett så kalladt arcanum, som brukades af Lindansare mot svindel, och bestod af pulveriseradt Ekorrkött, eller tillredt af djurets hjerna.

Tab. föreställer en Ekorre tecknad efter naturen.




  1. Äfven Herr ÖfverJägmästaren Ström intygar detsamma.