Svensk zoologi/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Styngslägtet
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Blod-igeln
Europeisk igelkott  →


Svensk zoologi vol I 1806 241.jpg

[ 23 ]

N:O 24.

BLOD-IGELN.

HIRUDO Medicinalis. På F. Werenimejä. På Fr. Sangsue. På Eng. Common Leech. På T. Blut-Igel. På D. Doktor-Igeln.

Kroppen är lång, nedtryckt, svartbrun med 6 gula ränder på längden; inunder flat, gulfläckig. Munnen tandad.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. I. 6. p. 3095. Cl. 6. Vermes. Ord. I. Intestina. — Faun. Svec. n. 2079. — Amœn. Acad. 7. p. 72. — Bergman i K. V. A. Handl. 1757. s. 308. T. 6. f. I. 2. — Gissler ibd. 1758. s. 95. — Salomon ibd. 1760. s. 35. — Cuvier Tabl. p. 631. — Jördens Helminth. 2. p. 88. T. I. f. 3-5. — Braun Egelarten. s. 24. T. 2. f. 1-9. — Poupart i Journ. de Scavans 1697. n. 28. — Morand i Mémoires de l'Ac. des Sc. 1739. p. 191. — Bonnet i Journ. de phys. 5. 1775. 70. — Valmont de Bomare ibd. 1774. Nov. — Patr. Sällsk. Journ. 1795. — J. Mangili epist. de syst. nerv. hirudinis Tic. 1795. Tab.




Det är svårt att uppge en allmän karakter hämtad från yttre skapnaden af kroppen eller af dess inre byggnad, genom hvilken man skulle kunna i alla hänseenden skilja Maskarne, egentligen så kallade, från Insekternes larver.

En del af dessa sakna fötterne, såsom tvåvingarnes och flere steklars, hvilka i deras ställe ha hår eller ludd eller endast tverringar på kroppen.

Sådana synas ock Maskarne vara; men de ombyta aldrig sin skapnad och fortplanta sig äfven i detta tillstånd. Många bebo andra djurs inelfvor liksom äfven ofta insekternes larver, medan somlige lefva i jorden eller i vattnet. Det är bland de sednare som Igelslägtet räknas, hvilket, danadt med en på längden utdragen kropp, horisontelt mer eller mindre plattad, och delad af många ringlika skrynklor, har egenskap att, utan tentakler och borst, medelst en efter behof utvidgad mun och stjert samt kroppens förlängande och förkortande framskrida, och derigenom visar sin skillnad från andra slägter bland Maskkräken.

Femton arter äro kände af Iglar, och åtta veta vi med visshet höra till vår Fauna. De fleste hålla sig i stående eller flytande Vatten utan sälta. Deras näringsämnen äro olika: en del föda sig af smärre vattenvexter, eller af de små kräk som lefva under samma yta som de, och ändtligen andre som nära sig af blod från djur som af naturen äga den varm eller kall.

Deras skapnad är Masklik, aflång och åt ändarne af[ 24 ]smalnande. Af en blöt sammansättning bestå de af en än tätare och fastare, än finare och genomskinlig muskelsäck omklädd med en ytelig hud delt i ringar och hvarigenom djuret äger förmåga att utsträcka och förkorta sig. De större arternes yta betäckes dessutom af en annan mycket tunnare öfverhud som nedstiger genom munnen i tarmkanalen, och mellan dessa begge omklädningar afsöndras en slemvätska, som öfverallt genomtränger den yttre och gör den slipprig och Maskens utseende glänsande.

Hufvudkännetecknet består i tvenne särdeles organer vid kroppens ändar, medelst hvilka djuret temligen fort flyttar sig från ett ställe till ett annat, och dessa verktyg så olika till sitt läge, äro äfven så skiljaktiga i deras byggnad och förrättningar.

Den bakersta delen af kroppen kallas vanligen djurets fot eller klacken. Den utgöres hos de flesta af en enkel rund skifva, på öfra sidan kullrig, på den undra platt och jemn. Likväl är denna form villkorlig efter omständigheterna.

Den främsta åter svarar mot hufvudet, och tjenar både som mun, hand, försvarsmedel, och kanske som en känsloorgan. Vid djurets fria rörelse synes den något utbredd, inunder kupig och liksom tvåläppad. På den öfra läppen upptäckas hos de meste Igelarter små svarta punkter olika i antal, form och läge. Man har inbillat sig att de äro djurets ögon, men försök anställda med starkt ljus- och eldsken ogilla detta äfven som djurets rörelser, ty under dessa svänges hufvudändan åt alla sidor, liksom att utforska belägenheten, der den kan fästas. Med verkliga ögon begåfvadt, vore desse rörelser icke nödvändige. Snarare äro de organer för känslan, så oändeligen olikformige hos Maskkräken; helst Iglarne märka den minsta rörelse i vattnet; sjelfva det lätta krälandet af vattenlusen på bottnen af glaset upptäckes af dem i ögonblicket. Utan tvifvel finnes dock det mesta af denna förmåga i främre ändan, hvaraf de framför allt betjena sig vid alla sina efterspaningar.

Då Igeln hvilar, förkortar han sig genom ringarnes hopdragande till hvarandra och håller sig fast äfven vid den glattaste yta med mun och klack eller med hufvudet och stjertändan. Med läpparne formerade helt runda och med hopsnörpt svalg, får munnen då ett lika platt utseende som klacken, och begge bilda midtinunder en hålighet eller lufttomt rum, omkring hvilket kanten tillslutes af den veka huden. Men då han börjar röra sig, [ 25 ]utsträckes först hufvudet med öppen mun fram och uppåt, för att finna det ställe der han kan fastsuga sig. Till detta fäste framryckes derpå klacken, och tryckningen ofvanpå af den yttre luften eller vattnet, håller äfven den samma fast. Nu lossas munnen på nytt och samma rörelser förnyas under det kroppen flyttas i våglika böjningar, i hastighet täflande med en mångfotad larv. Men saknas fotfästet och fara är förhanden, så simma äfven Iglarne. De bli då smalare, och platta åt sidorna och slingra sig som ormar genom vattnet, ehuru de icke kunna jemföras i hastighet med fiskarne.

Magen och tarmkanalen sträcker sig från svalget ända till stjerten och synes utgöra en sammanhängande del. Bakom denna upptäckes, efter Igelns hela längd, en tagelfin tråd, af leder liksom sammansatt, hvilken Poupart, som först anatomiserade den medicinska Igeln, ansåg hörande till Igelns nervsystem, hvarom sednare naturforskare varit okunnige eller misskänt det. Men Mangili har nyligare bevisat Pouparts uppfinning verkligen vara ryggmergen, från hvars leder eller knotor nerverne spridas åt båda sidor, och genom galvaniska rön satt detta utom allt tvifvelsmål. A ömse sidor om den nämde tråden ligga flera par små runda kroppar förenade genom en mycket fin kanal, förmodligen eggstockar, hvari en mängd egg kunna skönjas.

Alla Iglar äro tvåkönade, eller begge köndelarne finnas på en och samma liksom hos Snäckornas Sniglar och Inelfve-Maskarne. De synas på ytan af buken tätt nära hvarandra dock närmare hufvudet än stjerten. Ofta likna de blott punkter eller öppningar, och sådant utseende har också afloppsstället för orenligheten på öfra sidan strax innanför klacken. Om parningssättet är man ännu okunnig; men man vet säkert att en del lägga egg, och som de bära antingen med sig eller fästa dem på vattenvexterne, medan andre föda lefvande ungar. I allmänhet äro Iglar mycket seglifvade, äfven styckade eller hufvudlöse kunna de ännu lefva någon tid; olja, som genom andhålens tillslutande dödar andra Maskar och Insekter, skadar dessa icke, men Spir. Vini beröfvar dem genast lifvet.

Någre fästa sig begärligt vid huden af andra djur för att suga deras vätskor, och i sådant fall äro den ofvanför bestämde välkända Igeln och den så kallade Häst-Igeln i synnerhet bekante.

Den förres vanliga längd är 3—5 tum, och största bredden 5—6 linier. Ringarne äro ganska tydlige, om[ 26 ]kring 94. På öfre sidan synes en myckenhet små vårtor, som göra kroppens yta, då slemmen afsköljes, sträf och ojemn. Gruudfärgen är smutsigt brun eller svart och i grönt skiftande. Ränderne äro ljusbruna eller gulaktige, och af desse äro de medlersta jemna och löpa från kanten af öfre läppen ända till klacken. Det bredvid dessa gående paret är liksom länkevis sammansatt af runda svarta fläckar, och det tredje åtföljer den krusiga kanten. Buksidan ibland askegrå eller mörk, stöter mer i grönt, med större och mindre gulaktiga punkter marmorerad.

Hufvudet som är något smalare än kroppen, delas ytterst i två läppar, af hvilka den öfre är litet längre, med 10 mörka punkter kring kanten. Innanföre den undre ligga ett par tverfållar samt strupen, vid hvars öfre kant tre små hvassa kroppar äro fästade, hvilka, om hufvud-ändan på tveren afskäres, föreställa 3 rader tänder omkring strupen, och stå i vinkel af 120 grader från hvarandra. Hvarje tandrad står rätt upp och formerar ofvantill en båge, besatt med ungefär 70 små cylindriske och spetsade uddar. Desse tandrader indragas eller framskjutas genom de kring strupen löpande muskelfibrer. Vid sugandet af bloden användas dessa redskap på det sättet, att Igeln först fixerar klacken vid föremålet, och derpå trycker hufvudet till huden så tätt att tänderne nåka den samma, och sågar eller sticker med dem efter deras läge på tre ställen genom huden, och uppumpar den tillflytande bloden genom den mellan tänderna liggande strupen, hvilket befordras genom kroppens slingringar och masklika rörelser under det Igeln behåller sitt fäste.

Köndelarne synas som 2 vårtlika öppningar på buksidan en tum ifrån undre läppen. Ur den öfre framskjuter stundom hanens redskap som en fin tråd. Anus, hvilken somlige hafva nekat finnas, synes dock såsom en, ehuru mindre märkbar, öppning ofvanpå nederst mot klacken.

Dessa slags Iglar fortplanta sig genom egg. De äro hopgyttrade eller sammansatta och ganska små, samt betäckas af Igeln sedan de äro lagda. De bli småningom större, få en oval skapnad med spetsad ända, hvarifrån ungarne omsider utkomma, blekhvita och knappt synlige för blotta ögat. I flera veckor hålla de sig beständigt under buken på modern, tills de slutligen skilja sig ifrån henne. Denne vård om affödan är en egenskap äfven tillhörig vissa Snäcksniglar, att icke nämna Horn-Simpan bland fiskarne, som äfven ligger öfver sina egg i runda hål på den leriga hafsbotten.

[ 27 ]Friskt vatten i sjöar och floder i synnerhet i gräsbevuxna vikar der bottnen är dyig och der vattnet mindre sqvalpas, äro de bästa tillhållen för Blod-Iglar. Likväl träffas de stundom i somliga kärr. I Norrland t. ex. äro de på sådana ställen allmänna. Ju fetare grund och ju varmare belägenhet sjöarne äga, ju frodigare Iglar finnas der. Man ser dem simma helt platta och utbredde i långa sträck längs efter vattenbrynet, som de ofta vidröra.

Redan i äldsta tiderna kände man deras medicinska nytta såsom åderlåtningsmedel i sjukdomar; Hippocrates och Galenus voro icke okunnige derom, och Aretæus, Dioscorides, Ægineta, Plinius och Celsus berömde bruket af Iglar, och ganska många författare af Läkareböcker hafva sedermera bestyrkt det samma. I Sveriges norra provinser var Igelkuren fordom öfverallt bekant. Den brukades för värk, skörbjugg, sårnader och utslag utan undantag och i stor mängd ända till 30 stycken på en gång; och det har äfven funnits personer som satt sig i vattnet, och låtit så många Iglar som kunnat, samlas, för att till åkommen svimning aftappa bloden. Iglarne, vane vid sådana besök, skyndade hoptals till stället, blott vid minsta rörelse i vattnet, och liksom att erbjuda sin tjenst.

Att ett förnuftigare bruk af dem är ofta lika så nödvändigt som önskligt, har säkert inga bevis af nöden. Men sättet att fånga och till nyttjande bevara dem förtjenar likväl att anmärkas:

Den tiden om våren då fiskarne leka, äfven under stark sommarhetta i lungt väder, svärma Iglarne som mest. Är luften kylig och nordan blåser sökas de fåfängt. Om man långs efter stranden upprör den dyiga bottnen med ett spö, så bli de snart synlige och uppsimma, då de med spöet, som föres midt under dem, lätt uppkastas. Om också en hvit duk utbredes i vattnet och något lefrad blod derpå kastas, infinna de sig der och kunna utan svårighet fångas. Man samlar dem sedan i flaskor eller glasburkar fyllde med vatten till framdeles behof. Men dessa kärl böra öfverbindas med glest lärft, emedan Iglarne gerna uppkrypa och försvinna. De kunna äfven uppskjuta korkarne ur buteljer om sådane brukas. Hvar 4:de eller 6:te dag måste vattnet ombytas, ty det grumlas snart af den slemhud som Igeln inom hvar tredje vecka likt Insektlarverne, afkläder sig från hufvudet till stjerten, under hvilken tid han är liksom sjuk, sitter orörlig, hänger ofta blott fast med hufvudet, och kan med ingen konst förmås att förrätta sin syssla. Men så snart huden är ömsad åter[ 28 ]vinner han sin munterhet. Iglar kunna på detta sätt lefva flera år. Att drypa några droppar blod då och då i vattnet, tros underhålla dem bättre; andre anse det alldeles rena vattnet förmånligare, helst brukbare Iglar sägas då visa sig snålare. De nyligen nyttjade släppas i särskilt kärl såsom icke genast eller kanske på längre tid åter användbare. Emedlertid äro de profvade, alltid de säkraste. Att åter pressa bloden ur dem, bör ske med mycken varsamhet. Oaktadt deras snålhet fastsuga de sig icke gerna om stället är kallt; eljest då de synas mindre hågade, tjena blod, mjölk eller sockervatten såsom lockande medel. Under sugandet böra de icke störas. Efter ¼ timme är Igeln färdig att affalla, då han vunnit tjockleken af ett ordinärt finger[1]. Han bör icke heller våldsamt afrifvas, att det triangelformiga sår han gjort ej må arta sig illa. Exempel gifvas väl på elaka följder af Iglars bruk, att äfven kallbrand tillslagit, men sådane händelser må snarare hafva timat af en förvänd och oförsigtig application, eller från förfördeländet af någon ädlare eller ömtåligare del, än af Iglarnes fysiska beskaffenhet eller, som somlige trott, de samma varit giftige. (Unzer, Schmuckert).

Hos sådana i glas hållna Iglar har man ändtligen anmärkt en besynnerlig egenskap, en utomordentlig retlighet för de i luften förestående förändringar, i följe hvaraf de kunna tjena som ett slags naturlig barometer (baromètre animal. Valm. de Bomare). Då väderleken är klar och vacker, synas de både sommar och vinter liggande på botten nästan orörlige. Mot ett instundande oväder eller regn uppkräla de på sidorna, och hålla sig nära vattenytan tills molnen skingra sig och luften klarnar. Mycket orolige visa de sig före en annalkande storm eller stark blåst, i synnerhet i åskväder; de äro då i beständig rörelse och hopdragas liksom krampaktigt, och denna oro upphör icke förrän lugnet återkommer. Dessa rörelser torde likväl, som Bonnet säger, icke ordentligen harmonisera med lufttyngdens olika förhållande. Samma store forskare ger derjemte anledning att förmoda Iglarne vara de mest grannlaga termometrar, hvilket förtjenar att ytterligare utröna. Vissa tider ser man dem, fästade endast med klacken, också äga, utan märklig orsak, andra rörelser som likna liksidiga pendelsvängningar. Morand trodde dem höra till respirationen, men de äro, kanske, snarare ett medel hvarigenom hudömsningen under tiden befordras.



[ 29 ]

N:O 24.

HÄST-IGELN.

HIRUDO Sanguisuga. På F. Iili. Iilijäinen. På Fr. Sangsue de Cheval. På Eng. Horse Leech. På T. Pferde Egel. På D. Blod-Iglen.

Kroppen är nästan trind, knappt nedtryckt, svart utan ränder, inunder blekare. Inga tänder i munnen.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. I. 6. p. 3095. — Faun. Svec. n. 2078. — Bergman i K. V. A. Handl. 1757. p. 309. T. 6. f. 3-4. — Gisler Ibd. 1758. s. 95. — Jördens Helminth. 2. s. 87. T. 7. f. 1-4. Brauns Egel-arten. s. 12. T. I. f. 1-7. (H. Gulo).




Lika bekant som den föregående och dessutom allmännare i diken och kärr, har denna Igel en lika så utdragen kropp, men rundare och mindre nedtryckt. Längden är mellan 3—4 tum och bredden omtrent 4—5 linier. Främre ändan afsmalnar gradvis, men den andra eller bakdelen är trubbigt rundad. — Formerad af ungefär 94 nära hvarandra passande ringar, börja desse vid den smalare ändan, och bilda vid den öfre läppen endast halfcirklar, men bli efter hand vidgade och större allt intill de sista närmast klacken. Härigenom får ytan ett mer rynkadt utseende än hos den förra. Öfver allt på ringarne och i synnerhet på ryggen synas dessutom små vårtor, hvilka likväl döljas under den slemhylsa som betäcker kroppen. Färgen är merendels svart, mon torde efter ålder och andra orsaker ändras till svartbrun eller mörkgrå. Den undre sidan är vanligen ljusare eller blekgrå, och kanten stundom gulaktig, stundom lika lärgad med öfre sidan.

När Igeln simmar, är hufvudet utmärkt spetsigt, och munöppningen har en upp- och nedvänd hjertform. På ringarne öfver den öfre läppen sitta 5 par svarta punkter, som dock äro mindre märkbare. I munnen kunna inga tänder upptäckas, men strupen äger starka, långs efter gående muskel-fibrer. Öppningarne för köndelarne och anus äro alldeles som hos den förra belägne. Hela kroppens omklädning består liksom hos densamma af en dubbel hud som är delbar, men bildar tillsammans ett läderlikt väsende, som på inre sidan mot inelfvorna visar parallela och längsefter löpande muskelfibrer, förenade med de tversförgående af hvilka ringarne tillskapas.

[ 30 ]Om denna Igel icke är mindre seglifvad än den först beskrifne, är han åtminstone ömtåligare om han flyttas ur det element, som håller hans yta smidig. Han torkar genast och dör. Att blod är hans egentliga föda, bör icke med visshet påstås. Ty med en mun olika danad, saknar han de organer som göra honom skicklig till blodsugare, och ändå har man satt på hans räkning, att endast 9 samfält kunna aftappa bloden på en häst, och att han i nödfall kan användas som vanliga Iglar. Men om denna egenskap, som rimligt synes, felar honom, är han af naturen ickedessmindre storätare. Med en sällsam snabbhet fångar han och slukar de smärre och blötare vattenkräken, men de hårdskaliga undviker han ganska noga. Bergman släppte en Daggmask i en flaska ihop med tvenne sådana Iglar, och de försökte att strax sluka den på hvar sin ända. Braun lade en Groda i samma kärl med 4 Häst-Iglar, hvilka innan morgonen derpå befunnos hafva dödat henne och inträngt till hälften i hennes mage. Genom sugande spränga de det blöta magskinnet och inkrypa mellan musklerne, då blodrören så mycket lättare kunna uttömmas. Men huru de skulle förmå att genomtränga en fastare hud, såsom Hästens, är icke lika begripligt. Man har väl sett kroppar af menniskor och större djur som någon tid legat under vatten, sedan de derur blifvit upptagne vara med Iglar besatte. Dessa kroppars yta, redan till någon del liksom upplöst, har så vida kunnat befordra Iglarnes inträngande, mer, som det synes, att nära sig af den genom röta lossnade öfverhuden, än att uppsöka blodkärlen. Det är obilligt, att med teorier söka vederlägga en riktig erfarenhet, men det är, som Braun utlåter sig, svårt att tro något mot öfvertygelsen, då den grundar sig på kunskapen om en hos Häst-Igeln felande byggnad att i synnerhet vara blodsugare.

Denna Igelns rörelser äro icke så hastiga som Blod-Igelns, och utom detta simmar han icke rätt fram, utan slingrar sig snedt upp och ned i vattnet. För öfrigt säges han visa en lika så stor retlighet i anseende till väderlekens ombyten som den vi redan ofvanför omtalat.

Tab. — fig. 1. en Blod-Igel i nat. storlek, något utdragen och sedd på öfra sidan. — 2. den undra ell. buksidan. — 3. kroppen längs efter uppskuren. — a. de begge fållarne i munnen. — b. strupen. — c. tandraderne. — d. d. d. den inre lösa huden. — e. Pouparts ryggmerg. — f. f. eggstockarne. — g. ändetarmen. — h. i. k. delar hörande till fortplantnings-organerne. — 4. tänderne i deras naturliga läge, förstorade och skilde från den öfra afskurna delen af hufvudändan. — a. strupens öppning. — b. b. b. de tre tandraderne. — 5. munnen som den synes, då den är fastsugen mot platta glaset. — 6. hela bågen med sina uddar som utgöra hvarje tandrad; mycket förstorad. — 7. en Häst-Igel efter naturen.



  1. Non missura cutem, nisi plena cruoris hirudo. Horat.