Svenska teatern/Om den dramatiska konstens officiella tillstånd i vårt land

←  Aftonbladsartiklar om teaterns ekonomiska läge

Svenska teatern : några anteckningar 8. Under Karl Johanstiden : 1838-1842 av Nils Personne Om den dramatiska konstens officiella tillstånd i vårt land

Spelåret 1841—1842  →

I Aftonbladet syntes 30 juli 1841 följande insändare: »Om den dramatiska konstens officiella tillstånd i vårt land.

Kungliga teaterns nuvarande reglemente är af 5 oktober 1839 och, ehuru kontrasigneradt af hr S. A. Munthe, likväl troligen icke af honom koncipieradt, utan sannolikt ett verk af den kommitté, som senast — himlen vete för hvilken gång — hade sig uppdraget att söka reda teaterns trassliga affärer och då uppfann ett enda, men stort och osvikligt medel därtill, nämligen att skrifva ett nytt reglemente i förening med en högst viktig och genomgripande finansiell reform: indragning af de dubbla flitpenningarna för första gången någon sujett uppträder i en ny roll. Besagda reglemente är till en stor del en afskrifning af det förut gällande af år 1834 med åtskilliga nya tillsatser, hvilka icke äro de minst märkvärdiga, samt jämte de öfriga ljusligen ådagalägga djupet af kommitténs lagstiftande förmåga. Det börjar med direktionen. Densamma säges bestå af en förste direktör, som i alla mål äger beslutanderätt, och tvenne andra, den ene för den ekonomiska och den andre för den artistiska förvaltningen. Händer det nu så, att någon af dessa senare af sjukdom eller annat laga förfall är hindrad, så inträder sekreteraren i hans befattning, hvilket vill säga, att han bör förstå både det ekonomiska och det artistiska, eller med andra ord: vara detsamma som förste direktören. Är åter denne hindrad eller dess tjänst vakant, så förvaltas hans ämbete af de båda andra direktörerna på det sättet, att, om olika meningar dem emellan yttras, gäller dens tanke, till hvars befattning ärendet hör, och om ingen reservation finnes nedlagd, anses bägge ha förenat sig om beslutet — ett stadgande som de hrr statsråd, hvilka sutto i kommittén, förmodligen lånt från regeringsformen och ganska vist tillämpat på teatern, dock med den skillnad att för den senares ämbetsmän ingen ansvarsskyldighet finnes föreskrifven, något som likväl tycks ha varit af vikt vid ett reglemente. Hvad som utgör gränslinjen för bådas befattning är visserligen uteglömt, ty de paragrafer, hvartill nyssnämnda stadgande hänvisar, omtala blott att direktören för ekonomiska förvaltningen ansvarar för medlens vård, för kontrollen öfver inkomst, utgift och materiel, samt att den för sceniska förvaltningen besörjer anordningen och regleringen af spektakler och konserter jämte uppsättningen af nya pjäser. Det hufvudsakligaste som tillhör förste direktören, hvars plats de skola fylla, är likväl teaterpersonalens engagerande och entledigande, nya pjäsers antagande, instruktioners, fullmakters, kontrakters och försvarsbetygs utfärdande m. m.; till hvilken af de tvenne dessa saker höra, finnes ej föreskrifvet, och häraf måste således följa antingen att under förste direktörens frånvaro eller ämbetets vakans inga sujetter få antagas eller afskedas, inga nya pjäser gifvas o. s. v., eller också hvad som rör penningar och materiel tillhör den ekonomiskes och hvad som rör estetiken den sceniskes befattning. Nu vet likväl hvar och en, som vet någonting om teatern, att en sådans ekonomi i mångfaldiga stycken är detsamma som dess estetik och så tvärtom, och att skilja dessa saker åt är ungefär detsamma som att anställa tvenne befälhafvare för en armé och tvenne kaptener på ett fartyg. Vill t. ex. den sceniske antaga en sujett, men den ekonomiske vägrar denne de föreslagna löneförmånerna, vill den förre gifva en ny pjäs, men den senare ej anskaffa dekorationer och kostymer m. m., så afstannar teatern; äfvensom i motsatt fall, om den ekonomiske vill medgifva lönen och uppköpa materiel, men den sceniske icke vill antaga sujetten eller gifva pjäsen. Häraf följer, att den som åtagit sig att styra teatern efter detta reglemente därigenom omisskännligen ådagalägger, att han icke har något begrepp om hvad en teater vill säga, och att om den goda viljan, det enkla människoförnuftet och själfva nödvändigheten icke varit mäktigare än lagens bokstaf, skulle den Kungliga teatern längesedan ha varit fullkomligt redlös. Detta skall bli ännu tydligare genom fortsättningen af den öfversikt vi här vilja meddela.

Reglementets andra paragraf säger, att teaterns stat regleras för fem år, men anvisar ingenstädes medlen till fyllande af dess behof, hvaremot den ålägger direktionen att icke utan särskildt nådigt tillstånd öfverskrida dess årliga aflöningsstater eller maximibeloppet för hvarje stat, hvarjämte den fastställer det högsta lönebeloppet för en sujett till 1,800 rdr bko. För ordningens och fullständighetens skull talar reglementet icke om personalens vid de öfriga staterna aflöning eller ens om själfva staternas totalbelopp. Som det nu likväl kan hända, att en behöflig sujett icke erhålles för det bestämda högsta priset, eller att en tillfällig utgift kan vara af nöden och att teaterns framgång för ögonblicket kan därpå bero, måste antingen dess fördel försummas eller direktören besvära K. M:t med föredragningar, hvarå det måhända ej är möjligt att så fort som behöfs erhålla svar. Är det tänkbart, att en teater skall kunna väl förvaltas med sådana restriktioner för dess styrelse?

Sångläraren har inseendet och ledningen af alla sångpartiers inlärande, inseende öfver kören och öfver de tvenne underlärarna. Men när hans befattning upphör, d. v. s. när repetitionerna taga sin början, inträder kapellmästarens, hvilken äger befälet öfver repetitioner och representationer. Nu skulle det kunna så hända, att dessa båda herrar hyste olika estetiska åsikter, och att kapellmästaren icke fann sig belåten med sånglärarens inöfning af partierna, utan fordrade ett helt annat föredragningssätt; huru skulle de sjungande då förhålla sig? Det rimliga och förnuftiga vore väl, att kapellmästaren vore chef för hvad som rör sång och musik. Så är han också vid alla klokt organiserade teatrar. Men vidare: balettmästaren är hufvudman för dansen, dekoratören har befattning med dekorationerna, maskinisten med maskineriet, kostymordonnatören med kostymers uppgörande o. s. v. Men hvem har befattning med talpjäsers inöfvande, hvilken likväl är en hufvudsak, kanske den förnämsta vid en teater? Därom nämner reglementet ganska förståndigt icke ett ord. Skulle månntro det rättaste icke ha varit att ålägga den sceniske direktören, hvilken är den egentliga, den på hvilken allt beror, att ha tillsyn öfver både sånglärare, kapellmästare, balettmästare o. s. v., hvaremot de nu, enligt reglementets tydliga ord, äro hvar och en inom sitt fack oberoende herrar? Äfven häri måste, som hvar man finner, det sunda förnuftet supplera lagens brister.^Anm

Skulle någon fråga, hvad rättighet som blifvit publiken förbehållen, denna publik som likväl måste underhålla teatern, och hvars estetiska behof regeringen åtagit sig att ensam åt henne utportionera, så måste vi svara: rättigheten att betala, ty det heter: »Direktionen bestämme, med hänsikt till teaterns fördel, de inträdesafgifter, hvilka skola vara gällande vid spektakler, konserter eller maskerader å Kgl. teatern». Således blott med hänsikt till teaterns fördel! Man skulle tycka, att då regeringen i detta hänseende tagit sig själf alla möjliga prerogativ, då hon ej förunnar hufvudstadens allmänhet att få se ett spektakel annat än när och hvad hon vill bestå henne, skulle hon åtminstone gifvit henne någon säkerhet att icke alltför dyrt få betala denna lilla njutning. Men icke en gång en sådan konsideration har man iakttagit! Det är endast fråga om teatern och dess fördel!

Men om man icke gjort något afseende på publiken, hvad har man då gjort på litteraturen? Se här: Direktionen, säges det, är skyldig att uppmuntra och skäligen belöna inhemska författares arbeten för scenen. Godt, men under hvad villkor? Jo, så vidt »teaterns intressen därmed kan förenas!» Således alltid endast teaterns intressen. Vidare heter det: »dock må ej ett svenskt original af mindre värde föredragas än en öfversättning, som större värde äger». Det vore verkligen en prisfråga att söka utreda hvad slags människoförnuft ligger i denna fras. Har då direktionen alltid till gemensam pröfning en öfversättning och ett original eller årligen en lika kvantitet af båda slagen? Eller om ett hjälpligt, t. o. m. ett godt original är inlämnadt, får det icke gifvas därför att direktionen äfven har i sin ägo en öfversättning af ett klassiskt utländskt stycke? Förmodligen har man velat säga, att en pjäs ej har anspråk på att gifvas endast därför att den är svenskt original, ifall den saknar andra erforderliga egenskaper, men konsten att på hjälplig svenska uttrycka en mening tycks för våra ämbetsmän numera höra till de utdöda konsterna. — Vi vilja icke ens framkasta frågan: hvilka äro de personer man vill göra till domare öfver litteraturens alster? ty den ligger inom personlighetens område och vore en ny pröfning af styrelsens val af ämbetsmän, vore ännu ett »infandum jubes renovare dolorem». Vi vilja endast hålla oss till reglementets ordalydelse. En tariff bestämmer författares och öfversättares arfvode, om hvars billighet mycket kunde vara att säga, men hvilket här skulle föra oss alltför vida. Vi förbigå den således för att fästa oss vid ett par små tillägg i stadgarna. Det heter nämligen att, om en pjäs faller vid första representationen, så att den anses ej mer kunna gifvas, är författaren eller öfversättaren icke berättigad till något arfvode ens för denna representation. På hvem beror det då, om en pjäs faller? Är det på styckets inre beskaffenhet, så borde direktionen bättre än författaren, hvilken naturligtvis alltid har någon förkärlek för sitt foster, kunna bedöma detta, och är följaktligen ansvarig för det ett så dåligt stycke blifvit gifvet. Härrör fallet åter från ett oskickligt spel eller andra tillfälliga omständigheter, så är författaren ännu mera oskyldig däri och bör följaktligen icke lida därför. Men hvem bestämmer, att ett stycke verkligen fallit? Hos oss har, så vidt vi veta, aldrig en pjäs blifvit uthvisslad, såsom det sker på främmande teatrar, d. v. s. representationen afbruten genom åskådarnas tydligt förklarade missnöje, hvaremot det någon gång händt, att efter styckets slut ett eller annat missljud låtit höra sig från salongen. Det skulle således bero på en enda illviljare att förklara ett stycke för fallet. — Om författaren låter trycka sitt arbete förr än det blifvit gifvet, förlorar han all rätt till auktorsandelar därföre. Detta stadgande är — vi välja den allra lindrigaste term vi kunna erinra oss: oförskämdt och visar, att reglementets koncepist icke haft en aning om hvad teater och litteratur vill säga. Shaksperes arbeten ha varit tryckta ett par hundra år förrän de åtnjöto den äran att framställas på den kungliga svenska scenen; Schillers 40 à 50 år förut o. s. v., utan att detta minskat den Kungliga teaterns penninginkomst på deras uppförande. Och en nyck af en kunglig svensk teaterdirektör skulle göra honom till envåldsherre öfver en författare, skulle ge honom jus vitæ et necis öfver hans arbeten! Det kostliga kommer likväl. Det heter nämligen: Som de nu bestämda auktorsandelar eller arfvoden utgöra de högsta, hvilka i något fall kunna af direktionen utbetalas, må de icke såsom bestämd rättighet af författare eller öfversättare betraktas; hvaremot direktionen äger att för inlämnade arbeten antingen bestämma ett mindre arfvode än det i tariffen utsattas eller ock inköpa dem. Det k. reglementet fastställer således en rättighet, som det strax därpå förklarar icke vara någon, utan öfverlåter åt direktionens godtfinnande att behandla litteratören som henne lyster. Vi vilja icke alls nämna, att författaren genom detta reglemente icke tillägges det minsta anspråk, den minsta fördel utöfver penninginkomsten, hvilken sistnämnda det beror af direktionen att arbiträrt förknappa, att han icke äger rätt att afgifva sin röst öfver rollernas utdelning, att öfvervara repetitionerna, att vaka öfver, det hans arbete icke blir vid uppförandet alldeles förfuskadt, ja, att han måste själf köpa sig en biljett, om han vill se sitt arbete gifvet! Något annorlunda var det i Gustaf III:s reglemente för Dramatiska teatern, men det heter: »Andra tider, andra seder.»

Måhända tror nu någon, att då sålunda hvarken publiken eller litteraturen genom det nådiga reglementet har någon rättighet, sujetterna åtminstone ha sådana sig förbehållna. Man känner då icke hvad ett kungligt svenskt reglemente vill säga, uppgjordt så där på fri hand utan ständers eller andra lagliga auktoriteters besvärliga tillkallande och hörande. De engageras genom kontrakt, och det försäkras särskildt, att de skola få åtnjuta uppsägningstiderna till godo; men så många inskränkningar, och så många men finnas i reglementet, att de i själfva verket äro alldeles beroende af direktionens välbehag, så länge kontraktet varar, och efter dess slut äga ingen säkerhet att bibehållas hvarken vid sina inkomster eller ens vid teatern. Om kontraktet ej är förnyadt inom 1 juli, kan det väl möjligtvis äfven sedan förnyas, men sujetten får ej lön förrän från och med den 1 oktober. Om han icke desto mindre är skyldig att tjänstgöra finnes ej nämndt, och som direktionen ej är skyldig att afgifva svar på hans förfrågan om villkoren förrän den 15 juni, samt någon tillfällighet kan vålla hinder för uppgörandet under de återstående fjorton dagarna, beror det alltid af direktionen att beröfva honom tre månaders lön, ja, hon kan t. o. m. dröja med att afgifva svar till september månads utgång och således hålla en person i ovisshet om sitt öde, hindra honom från att se sig om på annat håll intill hösten och då lämna honom utan emploj. Är någon af sjukdom hindrad från tjänstgöring i mer än sex månader, åtnjuter han för den öfriga tiden endast halfva lönen; men om sjukdomen ej kan till laga förfall hänföras, minskas lönen till hälften redan vid första månadens utgång. Åter en af dessa obegripligheter, som genom koncepistens oförmåga att uttrycka sig lämnar ett gränslöst rum för godtycket. Om sjukdomen hindrar tjänstgöring, så är förfallet lagligt; hindrar den åter icke tjänstgöring, så är det intet förfall. Ett tredje gifves icke. Men nu skulle det kunna bero af direktionen att tyda hvarje sjukdom för icke laga förfall och att således beröfva hvar och en, som har den olyckan att blifva sjuk, hälften af dess inkomster just då de som bäst behöfdes. En för gäld bysatt, som ej blir fri inom en månad, kan direktionen efter godtfinnande afskeda eller bibehålla, således efter godtfinnande! Och ändå reglemente, ändå ett sken af lag! — Ansvarsbestämmelserna äro, som man lätt kan föreställa sig, oräkneliga, och det skulle vara för långt och för tröttande för läsaren att ingå i detalj däraf; vi vilja blott anmärka följande tvenne väsentliga omständigheter.

Den, som varder dömd tjänsten förlustig, varder genast skild från utöfning däraf, oafsedt klagan föres öfver beslutet. Således ställes han på bar backe och får sedan afbida rättelse genom ett utslag af Högsta domstolen, som måhända kan dröja i flera år! Vidare är lönens maximum bestämd till 1,800 rdr. Denna summa är väl icke så liten, i vårt land nämligen, men sujetten har ej den ringaste säkerhet att vid nästa kontrakts ingående erhålla samma villkor eller ens erhålla några. En yngre uppträdande, en nyck af en förman kan beröfva honom allt. Tror man då, att han äger anspråk på pension? För ingen del. Teatern utbetalar inga sådana utom dem som redan äro beviljade, och i pensionskassan äger han ej rätt till pensions erhållande förr än vid 45 år för ett fruntimmer och 50 för en karl samt icke heller då förr än något rum är ledigt. Han erhåller icke ens någon afskedsrecett äfven efter 20 eller 30 års tjänstgöring annat än genom direktionens välbehag, af hvilken han således jämväl äfven i detta fall beror. Några enskilda teatrar finnas ej, tack vare regeringens försorg, vid vilka han kunde söka anställning, i synnerhet om han tillhör sångscenen eller baletten, och han äger följaktligen alldeles ingen utsikt för sin framtid, intet medel till sitt eller sin familjs försörjande. Och detta moraliska laglöshetstillstånd äger rum i ett samhälle som kallar sig lagbundet! Har ej Kungliga teatern verkligen stora förtjänster om konsten, litteraturen, publiken och sina egna sujetter! Och förtjänar hon icke att bibehållas med uppoffring af det allmänna och med undertryckande af alla andra medborgares rätt!»