Svenska Parnassen/II/Carl von Linné
| ← Oförmodad sanning |
|
Om märkvärdigheter uti insekterna → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 231–238 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Carl von Linné. |
Carl Linnæus föddes den 23 Mars 1707. Hans föräldrar voro kyrkoherden i Stenbrohult Nicolaus Linnæus och Christina Brodersonia. Vid 9 års ålder sattes han i Vexiö skola och uppflyttades 7 år derefter på samma stads gymnasium, derifrån han 1727 afgick till akademien. Efter ett års vistande i Lund begaf han sig till Upsala, der han under den berömde Olof Rudbeck d. y. egnade sig åt studiet af naturvetenskaperna och utmärkte sig snart genom så vidsträckta kunskaper, att han förordnades att hålla föreläsningar i ämnet. Åren 1732—34 gjorde han resor i flera af Sveriges provinser och företog 1735 en längre utrikes resa, under hvilken han företrädesvis uppehöll sig i Holland. I utlandet förvärfvade han sig snart ett ofantligt anseende för lärdom och snille; många fördelaktiga anställningar erbjödos honom, hvilka anbud han dock afslog af kärlek till fäderneslandet, dit han återvände 1738, medförande värdefulla naturvetenskapliga samlingar. Vid sin återkomst deltog han i stiftandet af Vetenskapsakademien (1739) samt utnämndes 1741 till professor i medicin och sedermera i naturalhistoria vid Upsala universitet. Åtskilliga vetenskapliga resor, dem han på Riksens ständers förordnande företog till skilda delar af riket, har han i flera särskilda arbeten beskrifvit. 1747 utnämndes han till arkiater och adlades 1762 (von Linné), erhöll 1776 afsked från professuren och afled, höljd af ära och utmärkelser, i Upsala den 10 Jan. 1778. — Han var gift med Sara Lisa Moræa och hade med henne fem barn, en son och fyra döttrar, af hvilka den förstnämnde efterträdde honom i hans professur. — Linné åtnjöt redan under sin lefnad i hela Europa ett obestridt anseende som den främste mannen inom hvarje gren af naturkunnighet. Med de fleste af sin tids naturvetenskapsmän låg han i korrespondens, hvadan samlingen af hans bref är mycket omfångsrik. Inom de särskilda naturvetenskaperna författade han en stor mängd snillrika lärda arbeten, de flesta på latin. En af hans populära svenska skrifter: Tal om Märkvärdigheter uti Insekterna, hållet vid nedläggandet af presidiet i Vetenskapsakademien, meddelas här nedan. —
Om Linnés tidigare lefnadsöden och hans vistelse i föräldrahemmet berättar hans yngre broder, prosten Samuel Linnæus, i ett bref till den bekante historikern Jonas Hallenberg följande, hvilket både såsom ett trovärdigt bidrag till den store mannens biografi och äfven för dess enkla och trohjertade stil förtjenar att läsas:
»Då vår salige far år 1705 flyttade till Råshult, som är kapellanbostället vid Stenbrohult, anlade han en liten trädgård der (ty han var en stor älskare af botaniken; fast den ej den tiden var som nu). I denna planterade han åtskilliga växter och helst sådana som hade vacker blomma. Hans unga hustru nygift, som ej förr sett sådane (nej knappt någon enda trädgård), tyckte om trädgårdens behaglighet. I denna trädgård hade salige far sjelf med egen hand gjort en upphöjning, såsom ett rundt bord, rundt omkring sängar, örter eller buskar, som skulle representera gästerna, och blomster afbildade rätterna på bordet. Vår mor besåg detta som oftast. Under denna tiden aflades min bror. Åt sena hösten framvistes täcka blomster för henne, gjorde henne längtande efter våren, då flere skulle sig framte. En from, god och gudfruktig man gjorde för henne tiden kort till våren. Den 13 Maj[2] 1707 blef för henne en sorgedag; då hon framfödde med största svårighet och lifsfara en välskapad son; ty hon hade önskat, att barnet varit af det ädlare könet, och sade hon: nu har jag skäl för det jag dögt h. e. utstått. Men mannen blef desto gladare, och hans glädje betog henne sin sorg, så att de med glädje befordrade detta sitt förstfödda barn till dopet den 19 samma månad. Så snart barnet begynte det minsta kunna attendera, begynte fadren, som var nyfiken och ganska högt älskade lilla sonen, pryda vaggan med åtskilliga blomster, helst då han kom ur trädgården. Följande året tog fadren den lilla sonen med sig ut, stundom i trädgården och stundom ut på gärdet, läggande ofta barnet på jorden i gräset, och lemnade det ett litet blomster att roa sig med i handen. År 1708 flyttade föräldrarne till Stenbrohult, då vår far var blefven pastor i stället för komminister förut. 1709 anlade han en trädgård; transporterade både träd och örter från Råshult, fast ej alla, ty en del stå der ännu. Pilten begynte gå och var fadrens största nöje, jemte trädgårdsarbetet. Carl såg då sin faders möda såsom af vigt: begynte strax få tycke derför; och såsom han var ende sonen, så fick han ock sina sängar uti trädgården att sjelf så och rensa, hvilket uppeldade hans lust. Dessa sängar förbyttes sedan i ett qvarter, hvilket kallades Carls trädgård. Carl skulle begynna läsa: nog fans qvickhet, men hågen var ändå mest i trädgården; modren bannades häröfver, men fadren, tålig, tog sin ende gosse alltid i beskydd och försvar. 1716 var sorgligt, då unge Carl skulle till Vexiö, men än mer då han 1717 introducerades i skolan. Då varande rector scholæ magister Daniel Lannærus, fadrens intime vän, bad lille Carl som oftast till sig, äfven att gå i trädgården, att båda roa sig och äta bär (ty rektor var äfven stor älskare af det som hörde till örtkänningen). Rektor frågar Carl lille efter några örter, om han visste den eller den örtens namn. Carl svarar färdigt och frågar äfven rektor tillbakas; fick ej allenast undervisning, utan ock tillstånd att fråga efter flera örters namn. Rektors ynnest, som således mer och mer tilltog, gjorde att Carl lille fann sig mycket nöjd att vistas i Vexiö. Under ferierna hemma roade Carl sig med sina syskon, kände vid minsta deras sjukdom på deras puls, gjorde sig af trä åderjern, likasom skulle han dem åderlåta. Stundom uppsökte han örter, att sina systrar dermed kurera. Rektor, god vän med då lektor och med. provincialis Rothman, talar om lille Carls lust för botaniken, hvilken kallar Carl till sig, tager honom i sin trädgård, fattar otroligt tycke för pojken och gifver honom frihet städse gå i sin trädgård, der flera slags örter funnos. Carl gör förbehåll hos assessor Rothman och rektor Lannærus, att de ej skulle yttra hans lust för föräldrarne, hvilka aldrig kunde föreställa sig annat, än han skulle bli teolog, aldrig besinnande, att deras egen åtgärd lagt grunden hos honom till botaniken. Carl gick i skolan, läsande sina lexor, ej för annat än blott sken och att slippa hugg samt se sina kamrater gå ifrån sig i klasserna. En af de största svårigheterna blef för Carl att våga upptäcka sitt utvalda vitæ genus för föräldrarne. För modren vågade han det platt intet. Ändtligen hände ett behagligt tillfälle för honom: några goda vänner kommo till Stenbrohult. Fadren tager dem med sig i trädgården, de sätta sig kring ett litet bord, der, på dertill gjorda säten, de talas vid, under det några glas öl utdruckos. Under diskuterandet säger far: ja, det sker alltid, det man har lust för, det har man lycka till. Carl, som alltid var med, när någon gick i trädgården, tager dessa ord ad notam. När herrskapet var bortrest, och fadren gick till omtalta bord, går Carl äfven till honom och frågade om det ägde grund, som käre far sade, när herrskapet var här? Far, som alltid var af gladt sinne och skämtsam, frågade hvad det vore han sagt? Men Carl ville ha positivt svar. Då säger Carl fadrens ord. Far svarar, att det alldeles hade sin riktighet, såvida lusten faller på det som är godt, lade han till. Derpå säger Carl : ja min far, så bed mig aldrig om att bli prest; ty det har jag slätt ingen lust för. Aj, detta var ett dunderslag för en far, som alltid hyst så stor kärlek för sin Carl. Han förmådde näppeligen tala; men ändtligen häpen och bestört frågar han, hvad han då ville bli? Jo, säger Carl, jag vill slå mig till medicin och botanik. Far svarar: du vet dina föräldrars fattiga vilkor, och att det studium du vill utvälja är mycket kostsamt. Carl tar far på orden och säger: äga de orden grund, som min far sagt, så förser väl Gud offret; får jag så lycka, som jag har lust, så fattas ej utvägar för mig. Far svarar med tårfulla ögon och bedröfvadt sinne: så gifve dig Gud lycka. Jag skall ej tvinga dig till det du ej har lust. Far ser efter Carls böcker, så vore de förvandlade från teologiska till medicin och botanik. Far vågade på 1 år ej upptäcka för sin egen så kära hustru, att Carl var medicus; ty det hade oroat henne mer — om det mer kunnat oroa henne — än om han changerat religionen. Mor får detta omsider med grämelse veta: hade när fått slag. Hennes enda tröst, att hon hade ändå en son Samuel, den man borde akta för trädgården. Emellertid tyckte mor huru matsäck var besvärlig att tillreda innan Carl skulle till Vexiö. Men trösten af Samuel, som aldrig fick gå i trädgården, gjorde sorgen för Carl lindrigare. Under vistandet på gymnasium var Carl föga af docentibus afhållen, men af assessor Rothman dess mer. När han till 1727 hade frequenterat gymnasium, affärdades han till Lunds akademi, der han förmodade, att professorn och domprosten Humerus efter löfte skulle befordra honom, ty Humerus var hr Carl Tilianders styfson. Tiliander, min fars morbror, hvilken uppfödde 12 styfbarn i Lekaryd, bland hvilka Humerus var en. När Carl Linnæus kom inemot stadsporten i Lund, ringdes med alla klockorna; han frågade någon, för hvilken ringdes; svarades: för professor Humerus. Här var då ett bevis för unge Linnæus att det ej är godt trösta på menniskor, de äro en bräcklig rörstaf. Han blef dock snart af professor och archiater Kilian Stobseus för sin färdighet i botaniken herbergad m. m. Han fann dock, att botaniken ej var då i flor i Lund, som han åstundade. Han begaf sig derför 1728 hem och strax till Upsala.
Jag bör nämna här hvad jag i hast förbigått. Ifrån 1724 till 1727 var hans syssla, då han vistades hemma i Stenbrohult, om dagen att läsa och samla örter och insekter. Örterne inlade han i böcker; skref några nota vid dem. Insekterna lade han i ett litet skåp på nålar. En kista hade han stenar uti. Mor var dock glad, att han med flit använde tiden på dygd och ej hvad lastbart var. Fadren befordrade hos henne den tanken. Dels Carls nog hastiga sinne, dels ock att ej hindra honom från sitt studium entledigade honom från informationen för Samuel.
Då han föga öfver ett år bevistat Upsala akademi blef honom uppdraget att vara vikarie i botanik för prof. och arch. Rudbeck. Detta gjorde, att han använde både dagar och nätter på arbete på det studium han hade lust för, hvilket gaf honom både föda och heder. Nu ombyttes salig mors förut nästan kallnade sinne. Hon såg sin son vikarierande professor, så ung. Hon var förut i den tanken, att han ej kunde bli annat än en fältskär, och i dess ställe försporde hon honom läsa för en professor, då han ej var stort mer än två års student. Det var nästan ohördt. År 1732 blir honom anbefaldt resa åt Lappmarken; han tager sina föräldrar till råds: modren afrådde, fruktande att en så äfventyrlig resa skulle göra hennes nyss erhållna glädje och hopp kort; hon skrifver till honom, jemte flera bevekande skäl, denna klausul: ’Uti ditt land du blif och bo; der bruka dig i en rätt tro, der skall dig Gud väl föda’. Men far ställer det i Carls eget godtfinnande: Du har ej mer än ett lif, säger han, att sörja för; finner du det blifva till din framtida befordran, så anropa Gud om hjelp, han är allestädes, äfven i de vildaste fjellen. Förtrösta på honom; mina böner till Gud skola följa dig. 1732 om vintern besökte Linnæus sina kära föräldrar, eller rättare, kom han hem julafton, under det att föräldrarne läste till bords. Och med hvad glädje blef han då emottagen! Han talade om sin öfverståndna lappska resa, och huru många äfventyr han genomgått. Hans uppresa var för både honom och föräldrarne så mycket sensiblare, som han yttrade sig aldrig mer få se sin sjukliga och hulda moder. Vid pingsttiden får han veta, det hans kära moder den 6 Juni 1733 var blefven död. Brist på pengar gjorde, att han anlät sina bekanta ej tala om hans sorg, ty han förmådde ej köpa svarta kläder. 1735 under resan till Tyskland besökte han sin käre far, hvilken, ehuru han gladdes åt sin käre Carls hemkomst, högeligen bekymrades att ej kunna lemna nödiga resepengar. Carl visar fadren en stor pung med riksdalrar, dem han förvärfvat sig genom kollegier i mineralogien; men beder sin far endast om ett lent skinn, hvaraf han lät göra sig ett bälte med 3 rader i bredd af dukater att sy in på lifvet, att i fall annat blefve honom frånstulet, skulle dock detta behållas. År 1738 blef åter L., från utländska resor återkommen, med hjertans glädje af sin käre far emottagen; helst han i gubbens egna händer fick leverera många sina utgifna böcker — böcker i ett ämne, som fadren hade största lust uti. När han sedan sporde honom gift, och gjort ett så hederligt gifte, fått försäkran af Riksens ständer om profession och än mer erhållit 1741 fullmakt, blef gubben dubbelt glad. Ena hugneliga tidningen förebragtes salig far efter den andra: t. ex. den medalj, som slogs till hans heder 174(?), spörja honom archiater 1747, hans glädje öfver en välskapad son m. m.; slikt allt gjorde, att gubben ofta sade: jag har så många vedermälen af Guds nåd och godhet för mina barn, den ena posten till min glädje efter den andra, att jag ej kan dö. Det gjorde, att då gubben 1748 låg sjuk, befalde han alla sina hemmavarande barn ställa sig upp för hans sjuksäng dagen före hans död. Vi måste alla 4 ställa oss efter åldern, men Carls rum skulle stå ledigt och öppet. Dernäst Anna Maria, pastorska i Virestad, dernäst Sophia Juliana, Pastorska i Ryssby, så Samuel, Adjunctus Pastoris & Patris, och sist Emerentia, befallningsman Brantings fru. Salig gubben stälde ögonen länge på sina barn, men sade: Carl är borta. Han har gjort mig stor glädje. Gud har välsignat mig med 5 barn, som alla gjort mig glädje och aldrig sorg. Nu vill jag lemna Eder, barn, min faderliga välsignelse, förrän jag går från Eder. Carl är borta. Sedan önskade han välsignelse öfver honom och hela hans hus och familj. Sedan välsignade han med händers påläggning en hvar af de andre, önskade ett gladt möte af dem i himmelen och ville sedan icke mycket tala med barnen. Carl erhöll således begge sina föräldrars välsignelse.» — —
Slutligen må här meddelas ett litet bref från Linné till en brukspatron Bedoire, hvilket karakteriserar den store vetenskapsmannens entusiasm för djuren och härutinnan kan tjena såsom supplement till hans nedan återgifna tal:
- Ädle och Högaktade Herr Brukspatron!
Med mycken smärta måste jag notificera Herr Brukspatronen, som alltid vänfast tager del i mina öden, den hjertliga sorg och afsaknad, som hände mig och min kära hustru i går kl. 3 eftermiddagen, att ifrån oss rycktes, genom en oförmodlig och hastig död, det lilla vackra djuret Agathé, som herr Brukspatronen täckts så gunstigt förära oss, och som varit så mig som besynnerligen min hustru så allt för kärt och behagligt, att intet djur i verlden någonsin kärare ibland allt lefvande jag ägt och ändtligen mistat, näst mine barn, tillstår jag att ingenting gått mig mer till hjertat.
Jag blifver rättnu rädd och ledsen att hafva några angenäma indianska djur, ty deras mistande rörer mig så hjerteligen, att de förkorta min lefnad, detta aldra mest.
Min hustrus heta tårar och mina läskas med den del, Herr Brukspatronen säkerligen tager deruti.
Gud bevare Herr Brukspatronen ifrån sorg öfver allt det sig kärt är.
Jag förblifver Ädle och högaktade Herr
Brukspatronens
Ödmjuke tjenare
Carl Linné.
Upsala 1767 den 13 November.
- ↑ Då såväl Linnés som Höpkens och Tessins verksamhet hufvudsakligen faller inom andra områden än dem, med hvilka »Svenska Parnassen» har till uppgift att sysselsätta sig, och desse mäns lefnad dessutom på mångfaldiga andra ställen äro vidlyftigt behandlade, så meddelas här öfver dem inga utförligare lefnadsteckningar, endast några kortfattade biografiska data. Dessutom är en del af Linnés lif tecknad i nedanstående ur »De la Gardieska Archivet» hemtade bref, och Tessins i det nedan meddelade talet af Höpken.
- ↑ Gamla stilen.