Svenska Parnassen/II/Den blinde
| ← Olof Bergklint – Lefnadsteckning |
|
Ode öfver motgång → |
| Av Olof Bergklint. Ur Svenska parnassen, band II s. 206–217 av Ernst Meyer från 1889. |
Den Blinde.
Elegi.
Det är förbi! Jag ser dig icke mer,
Du mästerverk af gudahänder,
Du täcka verld, der all naturen ler!
Förgäfves, milda sol! du dagens låga tänder,
Förgäfves all din eld du kring mitt öga strör;
Fast ljuset på mitt anlet strömmar,
Fast vid dess starka brand den kulna månen dör,
Och stjernor flykta bort med nattens skygga drömmar,
Jag blott för hettans uddar ömmar,
Men ljuset stadnar utanför.
Hvi har jag någon tid din fägring skåda fått,
Att desto mer förtviflad sakna?
Ack! sälle de, som aldrig vakna,
När deras väl sin kos med förra dagen gått.
Min långa natt ej i sig sjelf försvinner
Och skingras som en rök af dvalans tomma luft.
Jag evig sömn för ögat finner,
Men föga blund för mitt förnuft.
Det jemt i minnets gömmor letar
Och famlar efter det som var,
Den lösa bild, hvarmed det stretar,
Som horizonten undanfar,
Och när han mer ej fins, det åt det tomma tar.
Månn’ ej oändligt bättre varit,
Om af så mycket godt jag ingen ting förfarit,
Om från min första stund jag aldrig kunnat se? —
O! skall jag himlen så belöna
För allt, det ljufva, allt det sköna,
Jag fått att njuta, fått att röna?
Hvad var af detta mitt, som han mig borde ge?
Är ej naturen värd att känna?
O! skulle jag i sömn till andra verldar gå,
Med kropp till sinnes bruk, med tankar att förstå,
Och ingen ting fått se af denna!
Hvad hade jag af allt förutan öga känt
Från himlens höga topp till jordens djupa rötter?
Ett sorl, ett skiftligt doft, som svalkat eller bränt,
Ett något kring min hud, en stöt för mina fötter.
Ho skulle mig till nöjes svara,
Hvad detta något måtte vara?
Månn’ all min känslokraft och allt hvad heter ord?
De skulle mig så väl berätta,
Som när man vid ett dukadt bord
Vill med ett måladt bröd den tomma hunger mätta.
Förtorkens då, I hörslens brunnar,
Om uti min förlust jag finge bruka val:
Hvar enda blick har hundra tusen munnar,
Som tala för min själ med hjertats dolda tal.
Hvar blick, som talte för mitt öga,
Mig sade: vara till är i naturen föga;
Se ej allena hvad, se hurudant det är.
Af all den täcka mängd, som kring det vida lyser,
Hvart enda åt dig myser,
Att flyga dig i famn och tjena ditt begär.
I, alla mina ljufva vänner,
I, skapta ting! I, stort och smått!
Jag likväl nu er godhet känner:
Den glädjen var mitt ögas lott.
Hur skulle jag er gunst förgäta,
Jag, som med ingen ting så mycket godt förtjent?
Hvad blifver jag, som allas bistånd länt,
När jag med verldar mig vill mäta?
Jag mins hvart enda namn, jag bär hvar enda bild:
Er hågkomst, full med tack, blir oupphörligt trogen,
Och framför allt jag mins, hur, under det I logen,
I mig vid handen togen
Och saden: den oss gjort, hvad Han är stor och mild!
Jag mins en märklig dag, när ett det högsta berg
Mig på sin gamla rygg allt upp till molnen höjde
Och med en tjusnings syn förnöjde
Af skapnader och lif, af rörelser och färg.
Må ske det kan min saknad lätta
Att åter mig på nytt i tanken dit försätta
Och bilda för mig sjelf det myckna jag då såg,
När all naturens prakt mig under ögat låg;
Och framför allt, att för mig sjelf berätta
Den skönsta dags förlopp och nattens stolta tåg.
Stor sak, hur dessa bilder blifva,
Om vett och yrsel vexla om,
Blott jag min ledsnad kan fördrifva:
Välan då, begge, skynda, kom!
Jag stod på detta berg, der jag helt lifligt tyckte,
Då, under det jag njöt, mig känslan hädanryckte,
Hur Han, som detta gjort, der sjelf med vällust stått,
När Han sitt nya verk i ögnasigte hade
Och om alltsammans sade,
Att allt var ganska godt.
Hvad hade väl en blind af tusen blomsterängar
Der kunnat vinna mer än litet för sin lukt,
Så flygtigt som en smak af ock den bästa frukt,
Som klangen af de rörda strängar?
Det ligger ej en mindre lust
I drufvans höga färg än i dess ljufva must.
Nu såg, nu njöt jag ock det sköna,
Som Skaparn har till fröjd vid gagnets goda fäst.
Nu såg jag hvarje växt på rymden af det gröna
På tusen täcka sätt med prakt sitt hufvud kröna,
Att täfla till att tjusa mest.
Jag såg väl ej den då så lena bläst,[1]
Som nu så sträf ur vinterbonad ryter
Och, der hon rasar fram, allt spillrar eller bryter;
Jag af hans stilla fjät dock rönte lätta spår;
Jag såg hans viga skymt i blomstrens lekar blandas,
Han, som med ambra stänkt för deras ångor går,
När mot en dödlig mun naturen kärligt andas.
Nu sam han genom säd till en helt nära flod,
Som öfver dagens prakt i djup förundran stod
Och på sitt blanka blå såg himlen hel sig måla.
Han flämtar smått på denna yta,
Som börjar likt en kungamantel flyta,
Att desto mer af guld och diamanter stråla.
Den göt sin rikdom ut i nästbelägna haf,
Som tycktes ned i skyn ej taga någon ända.
Om dessa djup ej vore kända,
Jag ginge nu der strax i qvaf:
Jag skulle denna rymd vid dryckeskärlet mäta;
Jag drömde ej om mera godt
Än något för min törst, som rann och gjorde vått.
Och att jag derifrån har fått ett kött att äta.
Du azurtak för silfverklädda fiskar!
Är ett så trångt begrepp din vidd, ditt djupa värdt?
Hvad fler och större djur än de, på våra diskar?
Jag för det rikets makt en annan vördnad lärt.
Jag såg ur djupets vilda salar
En understor monark för föga mindre hvalar:
Hvad lejonet som kung är föga ting mot den!
De stolta skepp sig ödmjukt undankrökte.
Jag tror, han någon hämnd på solens höjd försökte:
Han hof en flod i skyn, och flod på floder ökte;
Men fåfängt! allt föll ned igen,
Och braket, som jag tror, i bergen varar än.
Men annat ljud mig dädan kallar.
Det surrar och det gnyr, det ramar och det skallar,
Det var ock qvitter deribland,
Men oljud, skrän och gnäll der hade öfverhand.
Hvad gruflig svärm mig kommer att förgöra!
Så skrek min häpna mun, bedragen af mitt öra.
En olåt strax invid ur busken trängde fram:
Nu dör jag! — Hvi så rädd? — Det var det späka lamm.
Jag bildar, som det skulle vara,
Om jag ej kände djur af mer än hvad jag hört:
Så snart ett sommarsting med sus min panna rört,
Jag hissnat för en löjlig fara.
Okunnighet är fruktans mor
Hos den som ej är feg i blodet.
Att våga blindt för namn af stor
Bevisar dårskap mer än modet.
I djur! jag ömkar eder röst:
Er minsta del fått böjlig tunga;
Men när ur hård metall de pinta väder sjunga,
Så går ert hårda språk helt fritt ur ömma bröst.
Min trogne hund, du skänk af denna dag,
Som kom med barnslig låt och mina händer slekte,
Som murrade på skämt och småbet, när du lekte,
Och ömkligt föll till fot vid fruktan för ett slag!
Du såta vän i mina plågor,
Som ej med lyckans nåd ditt sinnelag förbytt!
I fall du skält, kanske jag flytt,
Om ej mitt öga märkt ditt ögas fromma lågor.
Du äger tusen sätt att tolka och behaga,
Jag läst i hvarje blick hvad hjertats mening är:
Du fägnar mig, du blygs, du längtar, du begär
Och kan dig ömkansvärdt beklaga.
Jag såg en annan tid hvad eld ditt hjerta bar;
Kan man af hjeltar mer begära?
Han glömde sig för mitt försvar,
Blott, blott min räddning var hans ära.
Du står härhos. O, finge jag dig skåda!
Men gör jag ej för mycket af ett djur?
Än yfs du, stolta kreatur,
Som står för minsta kräk i våda!
Han, som oss skapta ting ur samma intet tog
Och gjorde hvart till hvad han ville,
Han på sitt händers verk sin gudapregel slog;
Om denna lyser mer i ditt förlänta snille,
Så har dock öfver allt naturen värde nog.
Du tror dig kung i den naturen,
Du är dock blott en länk i samma ked med djuren,
En länk af bättre slag i ked med alla slag.
Han, som ger verldens rymder lag,
Har uppfört till sin tron af alla ting en trappa,
Från groft till mera fint. Hvad kan dervid du tappa,
Som fått ditt rum å högt af blott hans välbehag?
Du yfs, att du är stark; mångt djur är mycket mera.
Förnuft och mål och hand gör menskans öfvermakt;
Så var då kung, men lär dig först regera;
Hvad blir ditt majestät, om riket tål förakt?
Ditt bröst, ehuru högt, åtminston’ vare mildt:
Naturen kung och folk ej sjelf så vida skilt;
De få ju röra vid din sida?
Allt fruktar en och samma död
Och har sitt eget sätt alt qvida.
ärk, när de klaga dig sin nöd,
De hafva nog förstånd att lida.
Men var nu detta djur det enda som jag såg?
Ho mäktar tälja fram en så otalig skara?
En här för mina fötter låg,
En väldig här jag såg i luften fara,
Och allt det myckna kräk, som knappt var gjordt för syn,
Der tycktes fylla allt, båd’ jord och haf och skyn.
Om denna mängd af lif ej vore nog att akta,
Der dock det blotta lif är all vår häpnad värdt;
Du lif, för all natur så in i döden kärt!
Hvad vällust var det ej att deras skick betrakta,
Så underfullt, så mångfaldt gjordt!
Hvad konst, hvad ändamål i litet och i stort!
Hvad kungaprakt på minsta fjärils vingar!
Hvad fynd i näringssätt, i alstring och försvar!
Än menskan sjelf, som kronan bar,
Hvars lek min ljufva fröjd, hvars konst min undran var,
Hvars jemmer mig i hjertat skar,
Hvars dygder mig förtjust, hvars brott till harm mig tvingar:
Ack! att hon, sjelf så hög, sin höghet så förringar,
När Skaparn så på oss här liksom slösat har,
Hvad tro han måtte ha till innanrede qvar,
Om verlden i sitt sköt har flera jorderingar?
Det har hon, lofvadt du mitt öga!
Ack, nej, ej du: ej detta fynd var mitt;
Nej, lofvad vare Han, som lånt och tagit sitt
Och döljer sig bakom det höga!
Men fast för dödlig syn han moln och dimma bär,
Den dimman dock ett flor för tankens öga är.
Jag all den långa tid i full förtjusning stått;
Jag slutar den var lång af hvad jag skönja hunnit,
Ty stunden oförmärkt förrunnit,
Då dagen från sin tron en hop af trappor gått,
Och var den porten ganska nära,
Der han far in i Thetis slott.
Hit flöt hans hela hof att släp och himlar bära
Och lysa, sin monark till ära.
En hvar en galadrägt af glesa skyar bar,
Der glansen af agat bland guld och rosor spelte:
Den blanka silfverduk, den purpurn genomskar,
I vågor mellan flöt och sig i flammor delte
Bland hopen, der monarken var,
Som, alltsom tåget gick, var ömsom skymd och klar,
Med något mindre blixt, men klarhet utan like.
Att åse prakten af sitt rike,
Han sjelf en liten stund i loppet stilla blef,
Då midt emot en flock åt höjden klef,
Som lik en altarrök sig kring det vida bredde.
De stänkte något svalt, likt äkta perlor gjordt,
Bland hvilket sig en hvälfd och vidsträckt äreport
I blicken tusenfärgad tedde,
Som med monarken sjelf försvann;
Men luften än en stund af fröjde-eldar brann.
Jag stod att se hvad skulle hända,
Så tyst som verlden rundt omkring
Och tyckte mig till slut ej märka någon ting,
Om icke ljusets återvända;
Då småningom och långt ifrån
Små gnistor här ur skyn begynte titta,
Så blanka och så strödt, som stim ur vågen spritta
Och åter fly bland säf och strån.
Men skymtet växte till, de ock, allt mera nära,
Allt öfver dagens hvalf sitt herravälde tog,
Der sig af dunkelblått en mantel öfverdrog,
Den straxt zephirens fläkt från töcknar kom att skära.
Det var ej gnistor, som de syntes,
När detta underspel begyntes,
Det Sömnens Drottning var, den nu sä dystra Natt,
Som kom med facklor och drabanter
Och öfver allt sin kungadrägt besatt
Med strödda smycken af briljanter.
Hon sjelf i molnet, som jag menar,
Ett präktigt bloss som spira bar,
Ell’ kanske det en mask för hennes anlet var
(Man lätt på sådant håll i mörkret vilse tar),
Jag gerna mig derom förenar;
Ty hon skall bruka gå förklädd
Och ha sin stora ro i skämt och yra lekar;
Hon ler och gör den fege rädd,
Med spöken af en skymt och uggelskrän ur ekar;
Hon lofvar ganska rundt den usle på sin bädd,
Hvad dagen honom sedan nekar.
Så har man sagt, och sägen är ju trolig.
För mig, ty värr! är hon ej mer så rolig.
Jag sagt en stund min ljufva dröm;
Min enda lisa är ju drömma.
Ack! finge jag mig endast jemt förglömma,
Det sveket vore värdt beröm.
Kom, falska dag! gif fog att dig berömma,
Kom, galna natt! att mina plågor ömma,
Och allt ert fjolleri i denna hjerna töm.
Nej, nej, ty värr! jag blir väl vaken.
Den blick, som intet ser, ser mörkrets plåga naken,
Så hisklig och så svart den är.
Hur skall, hur skall jag dessa syner lindra?
Kom, sanning! då du är så när,
Låt i min sanna natt de sanna stjernor tindra:
Det är nu dit jag sträcker mitt begär.
Hvad gör jag här? Hvad kan mitt sinnes tomhet mätta?
Jag intet njuta kan: hvad gagnar mig allt detta?
Han, som så många bloss, så många verldar har,
Han säkert ock för mig har någon i förvar.
Än medan jag då här skall dväljas,
Inmurad i mitt fångahus,
Att af ett mera tjockt än nattens mörker qväljas;
Må tanken ju se nattens ljus.
Mitt tycke kan mitt öga svika:
Förnuft och sinne är ej ett;
Dock hvad förslår det bästa vett
Förutan sinnens bruk tillika?
Du stora verld, som all min undran gör,
Hvars kännedom mig ock i mörkret gläder,
Som, med och utan ljud, ditt upphofs ära qväder!
Din kunskap mest till ögat hör.
Jag vet, hon flera jordar äger,
Som lysa med ett spegelsken,
Att solar finnas fler än en;
Fast sådant ej mitt öga säger.
Det ser i hvalfvet alla bloss,
Förutan storlek, likadana;
Fastän det tager fel, jag bör det icke banna:
Det gifver som det får, som ljuset bryts till oss,
Men för dock tanken på det sanna.
Dock fast man annat vet och annat åter ser,
Fast jorden blir ett grand i det osägligt vida,
Der solar utan tal sitt lif, sitt ämne sprida,
Helt visst, förmätna kräk! för andra mer än er;
Hvart skulle dock den blindes gissning vanka?
Hvad blefve denna vidd? hvad vordo dessa klot?
Blott ytor för din hand, blott längder för din fot,
En grumlig räkning för din tanka.
Än luftens tomma rymd, som tager dem emot
Med allt dess rika och dess blanka?
Kort: när jag allt till ledsnad förebragt,
För den ej öga fått jag likväl intet sagt.
Man räknar för en dikt af sysslolösa stunder,
För grillerverk, att Gud har fylt
Sin verld med godhet och med under.
Hvad en så gerna blind min blindhet har förskylt!
Hvi har man då fått vett och öga,
Med anlet lika vändt åt jorden och det höga,
Om ej att se sig om och skönja hvad man ser,
Hur Han sig allestädes ter,
Och hur han vara bör, der syn ej räcker mer?
O! visste du ditt goda skatta,
Du, som en sådan verld i dagligt, sigte har;
Om du det icke vet när synen än är qvar,
Så lär då dess förlust att af min jemmer fatta.
Hvar är jag nu? Hvad sväfvar mig omkring?
Hvart vill jag gå? Hvem skall jag spörja?
Mitt öga, dig? Du stumma ring,
Som håller mig i ked vid verldens första mörja.
Kanske jag står vid brädden af en brant:
O afgrund! bär det ner i bottenlösa gölar?
Der kommer han ... jag hör det grant ...
Han aktar intet hot ... det mumlar och det bölar ...
Ett sådant djur kan nu mitt lif förspilla.
Hvart skall jag fly för all naturens hot?
Hvad är min vän? Hvad vill mig illa?
Aj! trampar jag en orm? ... Det hväser kring min fot.
Jag bäfvar för att gå, jag bäfvar att stå stilla;
Och huru gå, och icke löpa mot? ...
Att icke jemmerligen falla? ...
Hvi dröjer han, som gick? ... Nej, stilla dig, mitt knot;
Besinna hvad jag är: ett nådehjon för alla.
Jag vet ju ej, om någon hos mig står,
Som kan mitt ord kring nejden föra.
Hvem vill jag mig förtro? Jag känner ej det öra
Jag hör; men himlen vet af hvilken själ det går:
Han, Han allena vet hvad spis, hvad dryck jag får.
Jag tror på allt; hvad vill jag göra?
Jag ock bland menskor valt och skrädt
Och låtit nog förstå, hur man mig skulle vörda;
Hvar är min tomma rang, mitt herrskap och min rätt,
Jag alla menskors tunga börda!
Det minsta barn mig leder, som det vill,
Den minsta tjenst jag får som gåfva taga;
Om alla gå förbi, om ingen ser mig till,
Jag måste låta mig behaga.
Ack! att jag likväl haft och tror mig ha ännu
Ett bröst, ett enda bröst, der jag mig kunde trygga!
Min från mig slitna hälft! hvar dväljs, hvar andas du,
Som möjligt ej din tro kan rygga?
Ack! hvad jag lemnat har för ovärderligt kärt,
Som, der det än är till, jag aldrig mer får skåda,
Så skönt, så genomgodt, så ljuft, så älskansvärdt,
Som har en evig rätt i detta bröst att råda!
Natur! jag glömmer allt, när jag min Chloe mins;
Du äger ingen skatt, som der ej samlad fins:
Din blomstring var dess hy, din himmel var dess öga;
Hon såg mitt första qval, der flöt din rika dagg,
Den mun, som gaf mig tröst, var ros förutan tagg,
Hon räckte mig en hand, mer hvitt kan aldrig snöga.
Det var från denna hand jag konstens värde känt:
Hur kan en mensklig hand så när din egen härma?
Jag såg en målad verld på duken, som hon spänt,
Der fattades ej mer än rörelse och värma.
Jag såg ett underverk af hennes fina nål,
Arachne[2] visst dermed i kampen seger vunnit.
Jag såg ... jag synens namn fast mer ej höra tal,
Om allt hvad står att ses med Chloes bild försvunnit.
Slut dig för evigt fritt, du sysslolösa blick,
Om Chloe ej är till, hvad har du mer att göra?
All blindhet jag fördrar som lyckans blinda skick,
Men om, när Chloe gick, hon evigt hädan gick,
Jag ägt all Argi syn, jag skulle den förstöra.
Ho dristar mig om slikt förvissa?
Än har jag dock en hand och ymnigt raseri.
Mitt hjerta! om du vågar gissa,
Den gissning skall din sista bli.
Hvar är jag? ... Hvad är det jag säger? ...
Jag dignar under qvalets längd.
Förnuftet, om jag något äger,
Är alltför svagt mot denna mängd.
Jag på min digra saknad kallar,
Jag tänds, och hela blodet svallar,
Jag rys och vet ej hvad jag gör.
Min ängslan dag från dag sig öker,
Min ledsna vän mig ej besöker,
Jag ingen tröst af menskor hör;
Tvärtom, så mången hård min usla frid förstör.
Hvar är min forna ro, de vises föreskrifter,
Som styrde, när jag hade vind?
Att fråga deras verk och dem i deras grifter
Är ett och samma för en blind.
Der alla ljusen äro släckta
Och minsta springa täppt, som någon strimma gaf,
Hur kan jag annat än försmäkta,
Som redan flyttat i min graf,
Som hotas under däck att ständigt gå i qvaf
Och har med dödsens bild att fäkta?
Allt svårmod stockas i mitt blod,
Ej minsta fläkt det mulna renar.
O! lätta ord, men tunga tålamod,
När qvalet i sin höjd med saknad sig förenar!
Hvad har jag icke gjort att streta, som jag bör:
Jag tänker utan uppehör,
Jag talar utan återvända,
Att känslan af mitt qval förblända,
Hvad kan jag mer, emot en evig tid,
Som äger ingen sol, som känner ingen frid ?
Mig ögnablick på ögnablick förföljer,
Ej likt en flod, hvars våg den andra sköljer
Och sqvalar bort, man vet ej hur;
Nej, likt det dropp, som stenen fräter.
Min puls, mitt visarlösa ur,
Långt mindre detta lif än lifvets plågor mäter.
Der jag i ledsnans vattufall
Bär upp hvar enda stöt af tidens grymma svall.
O! bubbla mer än hopp, som ensam ej vill fly!
Du djerfs mig äfven nu med helsolöften bry,
Då verld och läkdom mig förlåter.
Ack, himmel! är det sant ... Jag tror, det ljusnar åter!
Om sådan nåd är till, om yrseln ej bedrar,
Om du för detta kräk ännu en godhet har;
Mitt hjertas öfverflöd till morgondagen spar,
Att jag din gudaskänk ej strax i fröjd förgråter.