Svenska Parnassen/II/Gustaf Fredrik Gyllenborg/Ur "Mitt lefverne"

←  Lefnadsbeskrifning

Ur »Mitt lefverne» av Gustaf Fredrik Gyllenborg

Satir öfver mina vänner  →

Ur Svenska parnassen, band II s. 117–132 av Ernst Meyer från 1889.
På Wikipedia finns en artikel om Gustav III:s statskupp.

Ur ”Mitt Lefverne”.

Gustaf III:s anträde till regeringen och statshvälfningen 1772^[1].

Gustaf den tredje, 25 år gammal, lysande af ungdom och snille, mottog riksstyrelsen med ringa makt att regera och efter utseendet med en ännu mindre för framtiden. Den sammankallade riksdagen lofvade icke att blifva gynnande för honom. Ryska partiet eller nattmössorna hade ej förgäfves användt allt möjligt arbete och kostnad vid riksdagsmansvalen, som alla utslogo efter deras önskan. Konungen hade att afvakta en riksdag, sammansatt till större delen af hans ifrigaste motståndare. Efter några veckors hvila mottog konungen dessa ständer den 25 juni 1771, dagen efter midsommardagen.

Mitt ändamål är icke att beskrifva denna riksdag och alla derunder timade hvälfningar, dess stolta början och snöpliga utgång äro tillräckligen kände. Dess sanna och fullständiga teckning öfverlemnas åt framtiden, hvartill jag hvarken är hågad eller äger tillräckliga kunskaper. Minnet deraf är obehagligt att återkalla. Hvad mig enskildt under förloppet deraf kunnat angå och med mitt öde äger gemenskap, är det enda, hvilket jag till fortsättning af min lefnadsbeskrifning finner mig föranlåten att anföra.

Hattarne hade i början af riksdagen pluraliteten på riddarhuset i landtmarskalks- och bänkmansvalen^[2], i följd hvaraf pluraliteten af deras parti äfven deciderades i deputationerne och sekreta utskottet. Bland ledamöterne i detta utskott hade jag den hedern att blifva utnämnd, der vi hade att ovilkorligt besluta alla finans- och statsärender, alla de förnämsta grenar af riksstyrelsen, och der vi beslutade intet; det var nu mössornas ordning att spela mästare. Allrådande i preste- och borgarestånden, hade de utvalt till ledamöter i utskottet sina ifrigaste anhängare, som hade den dubbla förnöjelsen att segra såväl öfver hattarne som öfver adeln, emot hvilken deras bitterhet var uppstigen till den yppersta grad. Adelns ledamöter hade vid sådana omständigheter ej annat att göra än att efter fåfänga ordvexlingar höra beslutet af prester och borgare dem förestafvas.

Vid mitt inträde i utskottet igenkände jag med fasa bland ledamöterna 1765 års ansigten. De förnämste aktörer af denna ohyggliga riksdag^[3] hade åter uppträdt på banan med retad ifver öfver det inbrott, de lidit i deras välde under mellanriksdagen 1768. Kronprinsen Gustafs åtgärd dervid var i friskt minne^[4]. Han skulle som konung sättas ur stånd att våga dylika och ännu vådligare uppträden, hans makt inskränkas inom ännu trängre gränser, än den redan blifvit genom äldre författningar. Oviljan mot konungen underhölls med de kraftigaste medel af ryska hofvet, som för att behandla Sverige äfven som Polen var högst angeläget att betaga den unge konungen all möjlighet att återställa rikets sjelfständighet och undandraga sig ett främmande ok. Till vinnande af sitt ändamål hade det rådande partiet det lyckligaste tillfälle genom den nya konungaförsäkran, som åt utskottet var anförtrodt att författa och förelägga konungen, innan hyllningen kunde äga rum och kröningen honom tillåtas.

Som konungaförsäkran innehöll en förklaring eller tillläggning af regeringsformen och räknades af största vigt bland acta publica, så fordrades att samtliga stånden i dess beslutande skulle deltaga, i anseende hvartill deputerade af bondeståndet förordnades med säte och stämma i sekreta utskottet under afgörandet af detta granlaga ärende. Deliberationerna blefvo derigenom ännu mera bullersamma och vidlyftige och utdrogos från den ena månaden till den andra, utan att man kunde hoppas, det fostret ändtligen skulle framkomma i dagsljuset. Konungen förstod att derunder dölja sin otålighet, men allmänheten icke likaledes. Folk från alla landsorter voro samlade för att bevista kröningen, hvartill ännu ingen dager kunde skönjas. Allmänna missnöjet öfver det rådande partiet utbrast utan skonsamhet. Man röjde tydligen under denna tidsutdrägt det rådande partiets illvilja mot konungen, och man visste, att det var underhållet och betaldt af grannen för hvarje dag, som tiden kunde förhalas. Efter nio månaders förlopp, då sekreta utskottet ej vågade att längre dröja med öfverlemnandet af sitt beslut, var det ändtligen i medio af mars månad 1772 färdigt att konungen tillställas.

Efter antaget bruk vid konung Adolf Fredriks tillträde till regeringen, skulle formuläret till konungaförsäkran till konungens öfverseende öfverlemnas, i det att hans underskrift därå tillika begärdes. Deputerade utnämndes, åt hvilka denna kommission anförtroddes. Såsom förste grefven i sekreta utskottet anmodades jag att vara deras anförare och föra ordet i ständernas namn. Konungen emottog oss i nedra galleriet, sittande vid ett bord omgifven af sin vanliga vakt. Mina ord voro, såvida jag dem kan minnas, att ständerna hade den nåden att genom oss, deras deputerade, efter antaget bruk till hans majestäts höga öfverseende öfverlemna det formulär, som efter något betänkande blifvit författadt till hans majestäts konungaförsäkran; hvarjemte riksens ständer i underdånighet anhöllo, det honom täcktes med dess höga underskrift densamma befästa och till riksdagen öfverlemna. Konungen, utan att tillåta formuläret att uppläsas, svarade sig vara öfvertygad, att ständerne ej kunde ålägga honom andra pligter än dem, hvartill han sig redan förbundit, att han således utan betänkande antog deras afgifne formulär, som skulle, så snart det hunne att renskrifvas i dess kansli, med dess namns underskrift bekräftas och tillställas riksständerna efter deras önskan. Deputerade hade derpå den nåden att kyssa konungens hand och förafskedades med det vänligaste ansigte.

Vi medbragte till sekreta utskottet konungens nådiga svar. Jag hade förmodat, att den bevågenhet, hvarmed konungen samtyckt ständernas beslut, skulle väcka en allmän glädje, men deraf röjdes ej det ringaste tecken. En seger kunde ej smickra detta ilskna folket utan föregången strid, uti hvilken man var säker om en ständig öfvervigt på konungens bekostnad. Han förunnade dem icke denna förnöjelse. Han kände otillräckligheten af föreställningar för att erhålla en tillbörlig makt, och att dertill fordrades kraftigare medel, för hvilka allmänheten ej ännu syntes fylles beredd. En lägligare tid afvaktades, och konungen lemnade emellertid med öfverlagdt tålamod öppet fält åt sina motståndare att med ett framhärdande raseri skynda till deras egen undergång.

Ändtligen under denna olyckliga tid nalkades några glada dagar, dem jag med förtjusning i minnet återkallar: konungens hyllning och påföljande kröning. Ovännen förmådde ej längre att bestrida honom dess första och medfödda rättigheter. Beredelserna till dessa högtidligheter intogo ännu tvenne månader, förrän allmänhetens långa väntan slutligen uppfyldes i medlet af maj månad 1772.

Det är uti Sverige och detta land allena, som det intressanta skådespelet för menskliga samfundet framställes, när fria undersåtare af alla stånd genom sina fullmäktige förbinda sig med konungen genom det heligaste band, i det att de inför tronen aflägga sin trohets- och huldhets ed. Majestätligheten af denna akt förhöjdes denna gång att blifva den enda i sitt slag såväl genom stället, der den uppfördes, som anseendet af den person, åt hvilken det yppersta rummet var tillegnadt, Gustaf den tredje. Konung Adolf Fredriks hyllning, till hvilken jag äfven varit vittne, uppfördes på borggården i gamla kungshuset på Riddarholmen, en trång plats, som med möda tillät rum åt andra åskådare än ständerna sjelfve. För den nuvarande hyllningsakten var den så kallade Logården utsedd, der i sednare tid en parterr med lefvande häckar blifvit inrättad. Den sidan af slottet, som vetter mot hafvet, tillika med båda flyglarne voro öfverklädde med läktare, hvilka tillika med gården, likaledes med bänkar försedd, förunnade åt åskådare af alla stånd ej mindre än åt ständerna ett beqvämligt och tillräckligt utrymme. Hafsviken nedanföre vimlade af båtar och fartyg, likaledes uppfylda med åskådare, som hade konungens tron i ögonsigte mellan båda flyglarne upprest. Haf och land voro på en gång vittnen till denna lysande akt med ögonen fästa på konungen och öron uppspända att höra hans tal. Vid förra hyllningar var vanligt, att presidenten i kansliet förde ordet på konungens vägnar. Gustaf den tredje talade sjelf med en klar och behaglig stämma, hvaraf ljudet utbreddes kring hela den vidsträckta skådebanan. Man skulle vara såld till kropp och själ åt en främmande makt för att icke röras af denna stämma; också är jag öfvertygad, att äfven hans bittraste ovänner för ett ögonblick åtminstone blefvo intagne. Allmänheten blef det med hänryckning från denna stund och bevarade känslan deraf för everldliga tider.

Efter ett års förlopp från riksdagens början uppfyldes sent omsider ändamålet med dess sammankallande, konungens kröning, som förrättades i Storkyrkan i närvaro af samtliga stånden och trängseln af nyfikne åskådare. Oaktadt all den lysande prakt, som vid sådana tillfällen slösas, var denna senare högtidlighet mindre intressant både för ögat och hjertat än den förras ädla enfald. Smörjelseakten, som föregick, synes likväl förtjent att anföras. Förbunden med religion och förrättad under böner och välsignelser, kunde denna akt ej fela att vara på det högsta intagande, och jag erkände rättvisan af den högaktning, hvarmed allmänheten i alla tider den ansett. Jag har ännu för mina ögon konungen, när han afklädd den furstliga manteln och kronan i en hvit klädnad, oskuldens färg, och med blottadt hufvud knäböjde för den Högste under åkallan af dess mäktiga beskydd. Kontrasten mellan den unge konungen och den gamle vördige erkebiskopen Beronius, som förrättade denna ceremoni, var i alla afseenden märkvärdig och gjorde ett intryck på min inbillning, som aldrig utplånas.

Egentliga ändamålet med alla dessa ceremonier, vördnadens befästande för konungamakten, syntes i anseende till pluraliteten af närvarande ständer föga vunnet. Hade det rådande partiet förstått sitt eget intresse och ägt det ringaste vett och eftertanka, så hade det efter kröningens bevistande omedelbarligen slutat riksdagen. Af konungens kända karakter och hans billiga missnöje öfver ständernas förhållande kunde slutas, att hämden grodde i hans hjerta, hvars vådliga utbrott icke kunde undvikas utan genom den hastigaste reträtt. Tillfället hade derigenom blifvit betaget för konungen att till sin fördel nyttja allmänhetens då varande förtjusning. Under afvaktan af en tillkommande riksdag skulle denna flygtiga låga förmodligen svalna, och äfven konungen i en trögare ålder snarare beqväma sig vid de fjettrar, som blifvit honom ålagde. Men nattmössornas vanliga inskränkta begrepp och högmodet af deras framgång lemnade ej rum åt något eftersinnande. Med förakt både för konung och allmänhet fortsatte de sina öfverläggningar; det månadtliga underhåll de erhöllo af ryska ministern var för behagligt att kunna försakas. Riksdagen måste utdragas och, om möjligt vore, blifva beständig för att vaka öfver konungens förhållande och tillintetgöra det underliggande partiet för everldliga tider. Den önskligaste frihet syntes dem förunnad att handla efter behag. Äfven Stockholm var öfverlemnadt åt deras välde. Icke allenast folket från landsorterna, som bevistat kröningen, var bortrest, utan ock större delen af riddarhusets ledamöter af båda partierna, som öfvergåfvo fältet, större delen af ledsnad, någre de klokaste hufvuden för att icke öfvervara en förutsedd oundviklig revolution, den de hvarken voro hågade att befrämja eller funno sig i tillstånd att afböja.

Jag var bland de förste, som åtföljde den allmänna utvandringen. Förqväfd af de obehagligaste dunster i sekreta utskottet, var jag förlägen att andas en frisk luft. Jag reste till det älskade Skenäs^[5], der jag efter några dagars vistande öfverlemnade hustru och barn i min goda systers vård, föranlåten att åter begifva mig till riksdagen, icke af hopp att vara vittne till någon lycklig brytning i de allmänna ärenderna, men för bevakandet af en enskildt angelägenhet. Min svärfar hade den varande riksdagen itererat sin ansökning om ersättning för sitt lidande under 65 års riksmöte. En partilöpare hade åtagit sig att genomdrifva saken under skriftlig förbindelse af halfva summan, som kunde utpressas. Oaktadt dessa skamlösa vilkor måste jag förnimma, att den egennyttige fullmäktigen ej förmått att det ringaste uträtta. Det var ej i naturen af då varande jernregering att bevisa någon rättvisa än mindre att röras af medlidande. Äran deraf var förbehållen åt en mensklig regering, som under rikets mest förtviflade tillstånd ändtligen till allmän och enskild förnöjelse uppdagades.

Nattmössorna hade de förflutna veckorna tillbragt oroliga dagar och sömnlösa nätter. Konungen hade i spetsen för sitt lifgarde marscherat ut på Ladugårdsgärdet, der han bevistade de vanliga militäriska öfningarna. Soldatens tillgifvenhet för konungen kunde ej dragas i tvifvelsmål. Han syntes i tillstånd att med väpnad hand nedergöra sina motståndare. Nödiga försvarsmedel voro påtänkta, som varit fåfänga, om icke konungen velat förbida en eklatantare hämd. Gnistorna af revolution skulle spridas från båda rikets landsändar, förrän den i hufvudstaden uppblossade. Emellertid och intill dess planen hunnit verkställas, rådde derom den djupaste okunnighet. Icke den ringaste anledning till något våldsamt företag kunde spörjas. Konungen återkom till staden. Manskapet skingrades, och nattmössorna andades. De ansågo konungens förmenta efterlåtenhet som en feghet och åsidosatte för honom den anständigaste aktning.

Tiden att verkställa deras våldsamma beslut ansågs nu så mycket mera gynnande, som de äfven på riddarhuset voro allrådande. Man kunde icke utan den lifligaste saknad och vämjelse nu mera inträda på detta fordom lysande samlingsrum, der rösten af de yppersta talare återskallat, der en ädel strid partierna emellan varit utmärkt af snille och kunskaper och delade allmänhetens uppmärksamhet. Sedan de förnämste ledamöterna funnit rådligast att antingen sig afhålla eller med stillatigande bevista rådplägningen, styrdes nu detta hus af de föraktligaste ledamöter, ryktbare för ett ögonblick, men hvilkas namn hvarken förr eller senare funnits förtjenta att nämnas.

Desse ledamöter af riddarhuset, danade att sammankopplas med de tre öfrige stånden, antogo sig den gemena rollen att öppna fältet för de beslutade våldsamheter, hvilka genom en riksens ständers kommission skulle utföras. Proposition af en sådan kommission uppväckte en allmän förskräckelse. Man kände från 56 och 65 års riksdagars bedröfliga minne, hvad oinskränkt makt som åt en sådan inkvisitionsdomstol öfverlemnades att undersöka och afdöma alla mål, som dit kunde förvisas eller efter behag upptagas.

Icke någon enda medborgare utom det rådande partiet ansåg sig säker för förföljelser och att icke antastas till lif eller egendom. Hämden öfver 68 års riksdagskallelse var ej ännu försonad genom den försäkran, som af konungen blifvit utkräfd. Ledamöterna af rikets kollegier, som genom sitt biträde befordrat denna kallelse, skulle som förbrytare mot grundlagen afstraffas. Man kunde ej veta, huru långt denna statsinqvisition vidare skulle sträckas, men hattarne kunde vara förvissade, att deras totala undergång dermed isynnerhet var åsyftad. De voro i allmänhet intet mindre än hofmän, ehuruväl de derföre voro ansedde, men mössornas oförstånd tvingade hattarne att för egen säkerhet befrämja konungens afsigter, hvilket de ock gjorde med all den öfverlägsenhet af snille, hvarföre de varit kände i alla omskiften.

I stället för att störa den allmänna säkerheten blefvo mössorna oförmodadt föranlåtne att sörja för sin egen, hvarpå de under sin blinda yrsel icke det ringaste varit omtänkte. Midt under de flitigaste öfverläggningar om sin tillämnade stora kommission blefvo de distraherade af de obehagligaste tidningar: Kristianstads fästnings intagande af den derstädes varande garnisonen och ryktet om ett dylikt militäriskt uppträde i Finland, hvarom säkra underrättelser ej ännu hunnit ankomma. Ändamålet med dessa ovanliga rörelser kunde ej länge vara en gåta, men konungen visade sig derom okunnig och ingick på alla medel, som till deras hämmande af ständerna blefvo framstälda, hemligen road åt deras dåraktiga och fåfänga försvarsanstalter. Medan det afgörande slaget af revolution oförmärkt i hufvudstaden bereddes, fortsatte han den djupaste förställning, bivistade utan upphör repetitionerna af den första svenska operan, hvars fullkomnande tycktes intaga hela hans uppmärksamhet. Men ögonblicket för honom stundade att aflägga masken. Högsta nöden fordrade konungen i spetsen, hotad att instängas i slottet och betagas all gemenskap med älskade och honom tillgifne undersåtare. Södermanlands regemente hade blifvit till den ändan kommenderadt till Stockholm, anfördt af baron Klas Cederström, den ifrigaste af det rådande partiet, fylles tilltagsen och oförsynt att utföra den oerhördaste våldsverkan, om tiden dertill ej blifvit honom betagen.

Allmänhetens oro under dessa dagar kan ej beskrifvas. Folkets nit för konungen uppdrefs till den yttersta grad af honom öfverhängande fara. Det var det ögonblick han hade afvaktat. Han uttågade ur slottet, åtföljd af en obetydlig tropp, men som ökades vid hvarje steg och blef oöfvervinnerlig. Folk, högre och lägre, af alla stånd, embetsmän, regementer, alla tillföllo honom, alla trängdes kring hans person. Han var enväldig om makten, så snart han sig visat, och makten af motpartiet krossad för everldeliga tider.

I en ålder, då gårdagen utplånas ur minnet, är efter trettio års förlopp hvart ögonblick af den 19 augusti 1772 ännu lika närvarande för min inbillning, som det varit för mina sinnen. De minsta omständigheter deraf äro icke utan intresse, och jag gör mig ett nöje att anföra några, till hvilka jag varit vittne. En af mina vänner, åt hvilken en mindre detalj af revolutionen blifvit anförtrodd att verkställas, hade gifvit mig tillkänna dagen, när detta stora skådespel skulle öppnas. Isynnerhet angelägen att iakttaga det intryck, som första tidningen derom skulle göra på motpartiet, och dess förhållande dervid, infann jag mig tidigt om morgonen den utsatta dagen i sekreta utskottet, der de förnämste ledamöterne voro samlade. En allmän oro röjdes i deras mörka uppsyn. En ledamot af borgareståndet, den bekante Lundblad, borgmästare i Sigtuna, begärde att underrättas, hvad anstalter blifvit vidtagna mot någon våldsam åtgärd mot ständerna, den man hade all anledning att frukta. Kammarherrn baron Essen försäkrade ledamöterna, att något sådant våldsamt företag ej var att befara, att rådet deremot tagit de kraftigaste anstalter, och att de vakthafvande vid slottet voro anmodade att hindra det minsta försök, som dertill kunde vågas. En sådan försäkran af en den klokaste och mest upplyste bland ledamöterna var oförmodad att höra. Jag ansåg revolutionen såsom förekommen och fruktade deraf de svåraste följder. Men säkrare upplysningar meddelades åt utskottet efter en kort stund. Man underrättades, att både officerare och manskap af lifgardet svurit konungen trohet och åtföljt honom till artillerigården. Jag väntade, att utskottet skulle åtminstone förblifva samladt, till dess utgången af revolutionen blifvit spord, och att det i sista stunden af sin varelse skulle visa någon behjertenhet, men det borde ej förväntas af dessa låga själar, som ifrån det högsta öfvermod nedföllo på en gång intill den föraktligaste feghet. Utan betänkande, utan att ett ord framstammades, rusade samtelige till dörren och skingrades, en hvar på sitt håll, der de snarare hade att frukta någon våldsam medfart, än om de hållit sig tillsammans.

Jag visade mig ej heller hjelte och behöfde det icke. Hvarken var jag militär eller bland de högre embetsmän, skyldige att sig hos konungen inställa. Min brådska att honom uppvakta hade haft utseende af fjesk, som ej var mig anständigt. Efter lättad riksbörda förfogade jag mig med snara steg till slottet för att inhemta de första underrättelserna om konungens framgång och äfven för att undvika ett fruktadt oväsende, vanligt vid revolutioner, och hvilket af de förtviflade nattmössorna möjligen skulle kunna uppväckas. Jag var knappt inkommen i slottshvalfvet, förrän portarne tillstängdes och kedjorna fastades kring slottet. Det var ej mera tillåtet eller möjligt hvarken att sig derstädes intränga eller derifrån utgå. Jag tillika med någre andre, som tidigt inlupit i denna hamn, blefvo der instängde. En talrik vakt uppfylde slottshvalfvet under general Ehrenkrooks befäl, som, midt i kretsen sittande vid ett bord, utdelade med ett dånande ljud sina bud till höger och venster och med vakande ögon bibehöll den strängaste ordning. Reträtt var ej att försöka. För min del var jag ej derom angelägen. Jag hade inom slottet tillgång på det bästa sällskap jag kunde önska, hos min gamle vän Bailon, en vitter schweizare och af det behagligaste umgänge. Han hade för detta varit lektör hos drottning Lovisa och var nu mera till sällskap hos konungen antagen, hvars utmärkta förtroende han vunnit genom sitt redliga förhållande och uppriktiga nit för dess ära. Ständiga bud från konungen, som till slottet ankommo, infunno sig tillika hos Bailon och meddelade honom de hugneligaste underrättelser om revolutionens stundeliga framgång. Under vår gemensamma förnöjelse hade vi nu tillräckligt ämne till det gladaste samtal och reflektioner så väl öfver den flutna tiden som det tidehvarf, som uppdagades. Utan att deltaga i krigståget delade vi nöjet af segern och förbidade med otålighet konungens ankomst.

Ett fröjdeskri, som återskallade från norra delen af staden, gaf oss tillkänna konungens antågande. Vi skyndade oss ner att jemte de andra närvarande i slottshvalfvet emottaga konungen och honom lyckönska. Min långa väntan från klockan tio om morgonen uppfyldes ändtligen klockan fem om eftermiddagen. Kedjorna för slottet föllo till jorden. Öppnade portar tillstadde mig en åsyn, förtjent att tecknas. I spetsen för en lysande kavalkad af vakthafvande officerare, regementschefer och andra frivillige ryttare såg jag konungen och såg konungen och folket allena, som i ett oräkneligt antal omringade honom obehindradt på alla sidor, uppfylde hela den yttre borggården, der vaktparaden uppstäldes, och åtföljde honom under ett fortsatt fröjdeljud till ingången af slottet, der konungen nedsteg från hästen och förunnade oss närvarande af civilståndet den vänligaste helsning. Men två öfverstar, som uraktlåtit att infinna sig, hade ej att hugna sig af ett lika bemötande. Han frågade med en allvarsam uppsyn, hvar de hållit sig osynlige hela dagen, och lemnade dem nedslagne och bestörte.

Anledning till anmärkningar felades icke under hela loppet af denna dag. Revolutionens olika verkan i anseende till stridiga tänkesätt kunde ej undgå att iakttagas och var äfven synbar i det diplomatiska sambandet. De främmande sändebuden hade samtligen blifvit uppkallade till slottet under sken att fredas för våldsamheter af de skockade folkhoparne, men egentligen att i den allmänna oron afhålla dem från allt obehörigt och vådligt deltagande. Efter ett kort företräde hos konungen blefvo de af kammarherrn bjudne till den anrättade kavaljerstaffeln, dit äfven vi, som varit konungen till mötes, blifvit kallade. Åt oss svenskar gåfvo dessa utländingar ett verkligt spektakel. De hade alle mer eller mindre blandat sig i riksdagsintrigerna. Det åskslag, som dem tillintetgjort, var för de flesta för känbart, att intrycket deraf ej kunde fördöljas. Deras första och förnämsta yrke, förställningen, var förloradt, ur stånd att bibehållas. Mössornas vänners och mäktige beskyddares, den ryske och engelske ministerns, gemensamma missnöje var nyanseradt af deras åtskilda karakterer: hos gref Osterman, den ryske ministern, mörkt och mållöst, hos den engelske chevalier Goodricke förbittradt, utmärkande en förargelse, som hade svårt att icke utbryta. Kontrasten mellan desse och franske ambassadören grefve Vergennes, hattarnes vän och vanliga tillflykt, fullkomnade denna märkvärdiga tafla. Den senares glädje var lika så ytterlig som de förres missnöje. Han var i ständig rörelse, skämtade och skrattade under hela måltiden och gaf sig ut för att hafva utfört hela revolutionen, fast han var den siste, som väcktes af sorlet på gatorna, och så litet underrättad, att han fans oförmögen att biträda konungen i dess första behof med de lofvade subsidier, som af Grilliska comptoiret måste förskjutas. De öfrige ministrarne, af fruktan att misshaga de förenämnde, härmade än den ene, än den andre, och tvungne i sitt uppförande, spelte den löjligaste roll. Efter slutad måltid blef det ministrarne tillåtet att begifva sig från slottet. Med fångars glädje, som ställas på fri fot, emottogo de denna tillstädjelse. Skyldige att ofördröjligen rapportera till sina hof den i Stockholm timade stora händelsen, voro de så mycket angelägnare att sig retirera. Jag föreställer mig, huru gref Osterman lärer hafva svettats under författandet af sin berättelse, och hvad möda han användt att hos sin myndiga monarkinna urskulda sin uraktlåtenhet att icke tidigt hafva hindrat och förekommit en för henne så obehaglig förändring i svenska riksstyrelsen.

Tröttad af min långa berättelse, kan jag ej neka mig det nöjet att anföra ett löjligt efterspel af revolutionen. En riddersman af första klassen, som utan sansning vid alla tillfällen, som rörde honom sjelf eller det allmänna, var uppdrifven till de yttersta dårskaper, denne don Quijote, uppeldad af revolutionen, under hvilken han objuden sig instält bland konungens följeslagare, ansåg verket ofullkomnadt, förrän han dervid lagt sista handen. Väpnad i ridderlig rustning, under antaget namn af konungens vän, galopperade han kring staden, qvarhöll folket på vägen till deras hemvist, uppehöll dem med långa orationer, som ej kunde begripas, och hotade slutligen att ränna värjan i bröstet på den förste, som yttrade någon ovilja. En konungens ovän hade ej kunnat uppdikta ett tjenligare sätt att uppreta folket, än denne hans dåraktige förfäktare hade utvalt. Till lycka var han lika så otjenlig på gatan som på riddarhuset att ådraga sig någon uppmärksamhet. Det oaktadt fortsatte han sin ridt långt in på natten, intill dess brandvakten anmante honom att hålla sig i styr. Till undvikande af ett handgemäng, dess mindre anständigt för en riddare, retirerade han ändtligen med möjligaste skyndsamhet.

Det var icke hoffolket, än mindre några vildhjernor, det voro ärlige svenske män, de tappraste, de förståndigaste medborgare, som bidrogo till revolutionens framgång. Det var nationens allmänna röst, som kallade konungen till detta dristiga steg; och det var denna röst, som vid första tidningen om revolutionen med de högsta fröjdebetygelser från alla landsorter bestyrkte densamma.

Ett så allmänt deltagande kunde ej föranlåtas utan de högsta skäl. Också voro sådana för handen. Folkets fullmäktige voro sålde åt Ryssland. Konungen var den ende, som med nationen ägde gemensamt intresse att afskudda sig ett förhatligt ok. Kärleken för konungens person var än ett ej mindre skäl till det allmänna deltagandet. Han var förtjent att älskas, och han blef tillbedd. Efter erhållen seger på motpartiet var han enväldig och förblef det, intill dess han fann godt och äfven rådligt att sjelf föreskrifva sig lagar. Den 20 augusti, dagen förrän den nya af konungen författade regeringsformen ständerna förelades, utöfvade han all makt af den högsta suveränitet. Alla embetsmän, högre och lägre, civile och militäre, blefvo uppkallade till slottet för att underskrifva en trohetsed, uti hvilken rikets forna grundlagar voro uteslutna, och vi underkastade oss ett nytt, ännu okändt regeringssätt, som framdeles skulle kungöras. Till tecken af vårt med konungen ingångna band lindade vi samtligen ett kläde om venstra armen, ett bruk, från hvilket civilståndet efter några dagars förlopp blef frikalladt, men af militären intill närvarande tid blifvit bibehållet.

Förmiddagen denna dag under mitt vistande på slottet blef jag inkallad till konungen och anbefald att ur kongl. skattkammaren under kammarkollegii vård uttaga och till konungen öfverlemna den derstädes bevarade klubba, hvilken af konung Karl den nionde vid dess ordförande på riksmöten varit nyttjad.

Konungen, som aldrig vid representationer uraktlät den minsta omständighet, som till den åsyftade verkan kunde bidraga, var sinnad af denna klubba sig betjena under ordförandet i det plenum plenorum, som till nästa dag var förordnadt. Med minnet af den hand, som fordom nyttjat detta förskräckliga instrument, förmodades, alt derigenom sista modet hos oppositionen skulle betagas. Klubban, i form af ett klot, tillika med skaftet, är af silfver. Jag har ansett icke öfverflödigt att meddela denna korta beskrifning på detta enväldets redskap, hvilket jag förmodar aldrig mera skall sättas i dagsljuset.

Tidigt nästa morgon infann jag mig hos konungen, ännu till sängs, och öfverlemnade i hans hand den begärda klubban. Han log vid dess mottagande, road förmodligen att kunna pröfva dess verkan på de forne riksdagshjeltarne och säkert sinnad att för sista gången sig dermed beväpna.

Revolutionen, med snara framsteg från dess gryning om morgonen den 19 augusti, nalkades efter två dagars förlopp, den 21 i samma månad, sin fulla middag. Ständerna hade blifvit uppkallade till rikssalen att höra sig föreläsas en ny regeringsform, som på konungens gjorda proposition med deras bifall skulle befästas. Den förestående förvandlingen i regeringssättet hade redan en synbar inflytelse på medborgarnes uppförande, åthäfvor och uppsyn. Sedan samtliga stånden intagit sina säten i rikssalen, hade jag under afvaktan af konungens ankomst tillfälle att iakttaga denna snara förvandling. Mina ögon fästes ömsom på de samlade stånden och trodde sig finna ett nytt slägte. Personer, dem jag lärt noga känna i plena och deputationer, voro ej mera att igenfinna. Bland adeln hade de bittraste ledamöter af oppositionen utseende af hofkavaljerer, presterna af helgon och borgarne af bankruttspelare. På bönderna syntes förvandlingen minst hafva verkat, eller rättare sagdt, de syntes icke hafva undergått någon. Af deras vanliga enfaldiga och redliga uppsyn igenkändes de med nöje, sedan deras sekreterare och andra förledare blifvit bortviste.

Den märkvärdigaste förvandling återstod ännu att iakttaga. Vid konungens inträde i rikssalen trodde man sig se den förödmjukade svenska friheten uppbärande ändan på släpet af den kungliga makten. En den ifrigaste förfäktare af gamla regeringssättet, oppositionens pelare, nu för första gången tjenstgörande kammarherre hos konungen, hade erhållit denna hederspost i ceremonien, och angelägen att synas för ständerna i sin nya förrättning helsade han under förbigåendet sina forne medbröder till höger och venster med den högsta förnöjelse. En så hastig förvandling syntes ej möjlig; förmodligen var den af äldre dato och gjorde hans förra uppförande med allt skäl misstänkt.

Det stora skådespel, som i dag uppfördes i rikssalen, är till öfverflöd beskrifvet i journaler, dagblad och ceremonieler och tillhör ej min pensel. Jag hade under hela förloppet deraf ögonen endast fästa på konungen, att iakttaga om ock någon förvandling äfven hos honom kunde skönjas. Kronan på hans hjessa hade återvunnit sin uråldriga glans, men förblindade honom icke. Hans väsende var oförändradt. Efter allt det lidande han utstått hade det varit förlåtligt, om någon hämd utbrutit i hans uppsyn eller utlåtande, men han var mästare af båda. Han förehöll ständerna deras lagstridiga förhållande med stränghet, men utan vrede. Sanningen på hans läppar meddelade åt hans vältalighet en segrande styrka och beredde ständerna att med vördnad och undergifvenhet afhöra uppläsandet af den regeringsform, han funnit nödig för sin och fäderneslandets gemensamma bästa, der gräns blifvit skrifven för friheten, men äfven för konungamakten. Konungens proposition till ständerna om bifall på denna grundlag besvarades med en tredubbel salva af ja, som skållade vidt omkring nejderna af slottet. Nattmössorna voro de outtröttligaste att skrika och slutade med detta oförmodade ja deras stämma på riksdagen.

Sedan konungen hade lemnat rikssalen, tågade samtliga stånden, det ena efter det andra, till särskilda för dem anrättade bord, der de till öfverflöd blefvo undfägnade och under skålars drickande tömde buteljer intill sista droppen, som i sorg och glädje utgjorde deras förnämsta omsorg.

Jag gaf mig ej tid att utreda mina stridiga känslor vid den stora förvandlingen, som timat i det allmänna. Jag hade annat att göra. Riksdagen nalkades till slut. Konungens sak var efter önskan afgjord, men min enskilda var icke ännu en gång i fråga. Min svärfars ansökning var begrafven i bankoutskottets handlingar utan hopp att ställas i dagsljuset. Från det allmänna förbudet för ständernas deputationer äfvensom plena att vidare samlas utan konungens särskilda tillstånd var bankoutskottet undantaget i anseende till banken, som efter den nya regeringsformen förblef, såsom den ifrån dess första inrättning varit, öfverlemnad åt ständernas enskilda förvaltning och tillsyn. På min underdåniga anhållan täcktes konungen under samtal med någre ledamöter af detta utskott förklara sin önskan, det den förenämnda saken måtte till slut befordras, hvilket hade den goda verkan, att saken utan uppehåll företogs. Till ersättning för sitt lidande erhöll min svärfar tillbaka från 1765 den honom utan ransakning och dom fråntagna lön, jemte dess bibehållande under sin öfriga lifstid och tillika en summa, som, utan att ersätta hans förlust, någorlunda kunde retablera hans förfallna omständigheter. Af denna summa blef min förlust af Sätra och Ladvig efter många svårigheter ersatt. Två mina käraste vänner, dem jag aldrig utan den ömmaste saknad kan nämna, bankosekreteraren Schröder och brukspatron Peil, voro mig dertill behjelplige, den förre genom dess bemedlande hos brukskommissarierna att under tillopp af min svärfars kreditorer i slottskansliet erhålla den revers, jag af honom innehade mot Grilliska comptoirets caution, i fall något åtal dera skulle göras, för hvilken caution jag hade att tacka den senare nämnde vännen, den hederlige Peil.

Någre ledamöter i utskottet, som hade genomdrifvit min svärfars sak, hade icke varit sinnade att åtaga sig besväret utan vedergällning. Den gamla riksdagsvanan att rikta sig vid alla möjliga tillfällen dertill kunde ej så snart afläggas. Jag var nödsakad att ingå på det hårda vilkor, som mig föreskrefs, att till delning dem emellan öfverlåta fjerdedelen af den summa, som på min andel kunde erhållas. Sedan intet åtal spordes på de penningar jag lyftat, måste jag fullgöra mitt löfte och är således den siste, som offrat på ständernas altare.

Den mig aftvungna dryga kontributionen var ej tjenligt medel att förlika mig med riksens höglofliga ständer. I senare år har jag ej allenast fått anledning dertill, utan äfven till den största erkänsla, som framdeles skall berättas.

Sedan jag af revolutionen för min enskilda del hemtat någon fördel, var jag dermed så mycket mera förnöjd. Ständerna förafskedades kort derefter vid slutet af september. I det djupa lugn jag andades efter ett slutadt stormväder hade jag öfverflödig tid att öfverväga de förelupna händelserna, utan möjlighet att deröfver stadga mitt omdöme. Jag ansåg oss samteliga Sveriges invånare såsom lyckligen frälste ur ett skeppsbrott, men kastade på en okänd strand, der vi med fruktan landstego, ovisse vid hvart steg hvad öde kunde oss förestå.

---

1. Det här meddelade stycket utgör 6:te delen (så när som på begynnelsen) af Gyllenborgs sjelfbiografi.
2. Bänkmän = de 50 adelsmän, som utsågos till elektorer.
3. Genom mössornas finansiella åtgärder vid 1765 års riksdag hade Gyllenborgs svärfader förlorat sin förmögenhet. På ett föregående ställe i sin sjelfbiografi svänger G. sitt gissel mot de ledande männen vid denna riksdag.
4. Då konungen på kronprinsens tillskyndan genom att nedlägga sin myndighet tvang rådet att mot dess vilja sammankalla ständerna.
5. Ett gods i Södermanland, tillhörigt den Gyllenborgska slägten.