Hoppa till innehållet

Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 02

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Amiralitetskollegium
Svenska flottans historia: åren 1635-1680
av Axel Zettersten
 Underofficerare  →



[ 39 ]

2.

OFFICERARE.


Öfverbefälet utgjordes vid periodens början af amiraler, amirallöjtnanter, majorer, kaptener, löjtnanter och några fänrikar. Majorerna räknades till flaggmännen eller till lägsta amiralsgraden. Nästa grad var kaptens. Någon s. k. regementsofficers grad inrättades ej förr än år 1674, då kommendörer började utnämnas.

Riksamiral.“Riksamiralen eller den hans ställe företräder, skola alla befäl och gemene vara lydige och hörige uti allt det, som länder till Wårt och rikets bästa“.[1] Utaf amiralerna var han chef för det 1:a af de tre regementena, å hvilka flottan var indelad. Han var sjelfskrifven öfverbefälhafvare på sjögående flotta.

För öfrigt faller största delen af hans verksamhet inom amiralitetskollegium, hvarom förut är afhandladt.

Amiral-general.Amiralgeneralsembetet har under denna period blott riksrådet och fältmarskalken friherre Henrik Horn innehaft. Han hade utnämnts d. 3 april 1677 till amiral och öfverbefälhafvare på skeppsflottan, men som han ansågs böra hafva [ 40 ]någon högre grad än de andra amiralerna, så inrättades för honom en ny charge, kallad amiralgeneral, hvartill han nämndes d. 2 maj. Redan d. 4 augusti samma år återgick han till armén.[2]

Några år derefter eller den 9 december 1680 utfärdades en kungl. förordning om rang.[2] I denna är ej amiralgeneralen omnämnd, antagligen derför att man ansåg embetet hafva upphört med Henrik Horns afgång.

Amiral-generallöjtnant.Amiral-generallöjtnantsgraden inrättades d. 7 dec. 1679 och tilldelades amiralen friherre Hans Wachtmeister.[2]

I 1680 års rangordning är amiral-generallöjtnanten jemte generallöjtnanter uppförd i 6:e klassen.[3]

Amiraler.Amiralerna voro af två skilda slag: amiraler af rikets råd och öfriga amiraler. De förra voro enligt regeringsformen två till antalet och voro såsom amiralitetsråd i ständig tjenstgöring. De andra voro en eller två och inkallades vid behof i tjenstgöring. Detta inträffade ofta, särdeles under riksamiral Gyllenhjelms tid. Redan d. 20 nov. 1635 förklarade Gyllenhjelm i rådet, att han var gammal (han var 61 år) och trött och behöfde hvila; och som flottan var delad i tre regementen, af hvilka han samt amiralerna af rikets råd Klas Fleming och Erik Ryning hade att förestå hvar sitt, så anhöll han att honom måtte bestås en adjutant. Han hade dertill redan förordnat vice amiralen Jöran Gyllenstjerna, hvilket han nu ville hafva hos regeringen förebragt.[4] Efter något betänkande godkände rådet åtgärden och utfärdade d. 18 dec. 1635 fullmakt för Gyllenstjerna att vara amiral och riksamiralens “adjutant“.[2] Sedan Gyllenstjerna blifvit landshöfding i Uppland år 1640, förordnades d. 18 sept. samma år öfversten Åke Hansson Ulfsparre till amiral och riksamiralens “assistent“.[2]

Amiraler, som icke voro riksråd, hade lägre rang än motsvarande grad i armén. Den första rangordningen är af d. 10 dec. 1672.[5] Den upptager från rikets råd räknadt nio klasser, af hvilka den 4:e utgöres af generaler, den 5:te af generallöjtnanter, den 6:e af hofkanslern, den 7:e af landshöfdingar, amiraler och generalmajorer efter ålder i tjensten samt de 8:e och 9:e af öfverkammarherrar och hofmarskalker. [ 41 ]“Men hvad de öfriga tjensterna anlangar, så har Kungl. Maj:t för höga och vigtiga orsaker intet kunnat determinera någon rang dem emellan“. Nästa rangordning utkom d. 9 dec. 1680 och har 28 klasser. Amiralerna behålla sin rang; de upptagas i 8:e klassen tillsammans med generalmajorer och landshöfdingar. Sista klassen utgöres af ryttmästare, kaptener och assessorer i kollegierna.[6]

Amiralerna utnämndes af kungl. maj:t. Af de tio amiraler af rikets råd, som funnits under denna period, voro vid utnämningen till amiral tre vice amiraler eller amirallöjtnanter, en holmamiral, en fältmarskalk, en öfverste, en ryttmästare, två landshöfdingar och en kammarråd. Af de elfva öfriga amiralerna voro vid utnämnandet åtta vice amiraler eller amirallöjtnanter, en engelsk vice amiral, en öfverste och en holländsk kapten. En amiral, Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna) har tjenat sig upp genom alla graderna från bösseskytt.

Rörande amiralernas åligganden och bestyr innehåller Åke Ulfsparres amiralsfullmagt d. 18 sept. 1640: Som rikets flotta blifvit fördelad i tre särskilda flottor, en hvar under sin amiral, och som riksamiralen i anseende till sin ålder och sjuklighet icke alltid kan vara vid amiralitetet tillstädes, så skall Ulfsparre hafva befälet öfver riksamiralens flotta i dennes frånvaro. Han skall utöfva sådan tillsyn öfver denna flotta, att hon blir tillbörligen försörjd med tackel och “tyg“ (segel), stycken och lådor, med hvad dertill hörer, såsom ock att officerare och gemene äro goda och dugliga, att rigtiga rullor föras, så att ingen införes i rullan, som ej finnes, samt att efterkomma allt som af amiralitetskollegium blir kollegialiter förordnadt till rikets tjenst och nytta.[7]

Då amiral vid kommendering till sjös ej hade en flotta under sitt befäl, så var han chef för en eskader; mindre befäl kunde ej tilldelas honom. Hans vice amiral och hans major utsågos af kungl. maj:t, men öfriga officerare kommenderades af amiralitetskollegium.[8] Ett undantag härifrån gjordes år 1679 för amiral Hans Wachtmeister, som fick tillstånd att på sin flotta kommendera alla officerare, utom amiraler och amirallöjtnanter, hvilka k. maj:t beordrade.[9]

Många af amiralerna stannade qvar i tjensten till sin död, [ 42 ]några erhöllo andra embeten och några afskedades utan vidare. Någon säkerhet att få behålla sin tjenst medförde ej denna tids fullmagter.

Uppgift å dem, som hafva varit amiraler under perioden, finnes i bil. 2.

Vice amiraler och
amirallöjtnanter. Åren 1628—1634 användes endast benämningen viceamiral för personerna i graden mellan amiral och major, men derefter kallas de omvexlande viceamiral och amirallöjtnant. Den senare benämningen upptogs i 1635 års riksstat och blef snart den allmänt brukliga. Den upphörde år 1680, då viceamirals benämningen åter infördes. Amirallöjtnanterna Gustaf Sparre och Werner von Rosenfelt erhöllo den 29 januari 1680 “för sina tappra och redliga tjenster viceamirals titel, heder och värde“.[10]

Antalet amirallöjtnanter var i regel tre, en på hvarje af de tre skeppsregementena, men ökades i krigstider, så att för åren 1677—1678 upptogo staterna sju. Tillsammans ha under denna period funnits trettiofyra vice amiraler och amirallöjtnanter. Af dessa hafva de flesta eller tjugusex varit vid utnämnandet majorer vid amiralitetet och af de öfriga åtta: en holmamiral, en holmmajor, en tygmästare, två kaptener vid amiralitetet, en holländsk kapten, en öfverstelöjtnant och en ryttmästare.

Enligt 1680 års rangordning rangerade viceamiraler tillsammans med öfverstar på det sätt, att då i 10:e klassen uppfördes öfversten vid lifregementet och i den 11:e öfversten vid artilleriet, så uppfördes i 12:e klassen “öfriga öfverstar och vice amiraler efter ålder i tjensten“.[11]

Amirallöjtnanterna utnämndes af kungl. maj:t. Då riksamiralen Gyllenhjelm meddelade i rådet år 1635, att han befordrat major Lars Bubb till viceamiral, så möttes han af invändningar. Amiral Klas Fleming förklarade, att riksamiralen öfverskridit sin befogenhet, hvari riksdrotsen instämde och hänvisade till armén, hvars öfverstelöjtnanter utnämndes af regeringen. Något beslut blef ej fattadt.[12] Först den 19 maj 1636 blef Bubb af rådet nämnd till viceamiral.[13] Derefter föreslog amiralitetskollegium vanligen den, som ansågs böra befordras till amirallöjtnant, men flera sådana [ 43 ]utnämningar skedde utan kollegiets hörande och vetskap. Sedan drottning Kristina d. 23 januari 1652 utnämnt öfverstelöjtnanten Gustaf Wrangel till amirallöjtnant, skref hon d. 22 derpå följande maj till kollegiet, att Wrangel skulle “erkännas och respekteras såsom amirallöjtnant.“[14]

En eskader i en stor flotta bestod i regel af tre divisioner, af hvilka eskaderchefen, som var amiral, tillika var chef för 1:a divisionen. För den 2:a var viceamiral eller amirallöjtnant chef.

Bil. 2 innehåller en uppgift å viceamiraler och amirallöjtnanter. Af dessa hafva Lars Bubb Rodersköld och Lars Mattsson Strusshjelm tjenat sig upp från båtsmän och Jöran Olofsson Barck från korporal.

Majorer.Majorernas antal var liksom amirallöjtnanternas i regel tre, en för hvarje skeppsregemente.[15] I krigstid ökades antalet. Staterna för åren 1659—1660 upptaga åtta, men för år 1661 blott tre. Vid periodens slut ökades antalet till fem.[16]

Under perioden hafva funnits tillhopa femtiofem majorer, hvilka återfinnas i bil. 2. Vid utnämningen eller antagandet voro af dessa sexton kommendörer, en tygmästare, trettiotvå kaptener vid flottan, en hamnkapten, två utländska kaptener, en major vid lifgardet, en kammarherre och en (friherre Gustaf Horn) antagligen utan anställning.

Majorerna utnämndes, liksom de öfriga flaggmännen, af kungl. maj:t. I början utsattes i deras fullmakter det regemente de skulle tillhöra.[17] Ibland skedde dessa utnämningar efter hemställan af amiralitetskollegium, men ganska ofta derförutan.

“Hvar viceamiral skall hafva sin major, en väl förfaren och så qvalificerad man, att han i riksamiralens eller viceamiralens frånvaro kan tillbörligen föra och förestå flottan och sjöfolket kommendera“.[18] Såsom lägsta flaggman var majoren chef för 3:e divisionen i eskader. Han kommenderades ock såsom chef på enkelt skepp, när resan utsträcktes till aflägsnare farvatten eller när höga och förnäma personer skulle föras öfver Östersjön.

[ 44 ]Divisionschefer kommenderades af k. maj:t, men öfriga majorer fördelade amiralitetskollegium på skeppen.[19]

Under fredstid tjenstgjorde de tre regements-majorerna i allmänhet på Skeppsholmen för att hafva tillsyn enhvar öfver sitt regemente tillhörande folk och skepp.[20] De majorer, som voro kompanichefer, hade ock skyldighet att under uppfordringstiden vara hos sitt kompani på Skeppsholmen.

Schoutbynachter.År 1680 tillkomma schoutbynachter, hvilka skulle ersätta majorerna. Benämningen lånades från Holland. I 1680 års rangordning sattes schoutbynachterna i 21:a rangklassen eller emellan majorer af gardet och kammarherrar.[21]

Majoren Frans Lauw utnämndes till schoutbynacht den 31 januari 1680[22] och strax derefter majoren Cornelius Thijssen Ankarstjerna.[23] Några flera schoutbynachter tillsattes ej under året.

Kommendörer.En ny grad, som skulle förmedla det stora afståndet mellan flaggmans- och kaptensgraderna, tillkom år 1674 med kommendörerna. I sjelfva verket kom den att utgöra en öfvergångsgrad för sådana kaptener, som ansågos lämpliga att vid tillfälle i fråga komma att befordras till majorer. Kommendörens ställning var nemligen ej väsentligt olika kaptenens och lönen var densamma.[24]

Som skeppens antal och storlek ökats betydligt, så uppsatte amiralitetskollegium d. 21 febr. 1674 ett förslag å behöfligt antal officerare, bland hvilka uppfördes äfven sex kommendörer.[25] Detta godkändes af konungen, som befalde kammarkollegium att uppföra sex kommendörer på amiralitetets stat.[26] Antalet ökades i 1676 års stat till tio.

Kommendörerna utnämndes af amiralitetskollegium, vanligen efter ansökan,[27] men äfven efter befallning af konungen att för någon viss utfärda fullmagt.[28] Ett särskildt fall [ 45 ]inträffade med kapten Cornelius Crass, som tjenstgjorde i Pommern. Han hade der blifvit af fältmarskalken grefve Otto Wilhelm von Königsmarck förordnad till kommendör och konungen hade så kallat honom i hans respass hem till Sverige. Med anledning häraf resolverade amiralitetskollegium, att han skulle för samma charge i rullan inskrifvas.[29]

Af de trettiosju kommendörer, som funnits åren 1674—1680, voro vid utnämnandet trettiofem kaptener vid flottan, en holmkapten och en kofferdiskeppare. Uppgift å dem finnes i bil. 2.

Kommendörerna kommenderades på flottan af amiralitetskollegium.[30] På 1677 års flotta funnos nio kommendörer, af hvilka en på hvardera af de tre amiralskeppen, en på ett viceamiralskepp och fem voro skeppschefer.[31]

Kaptener.Kaptenerna utgjorde det kanske vigtigaste elementet i officerskåren, ty på kaptenernas skicklighet och tapperhet berodde ganska väsentligt stridens utgång.

Deras antal vexlade enligt riksstaterna ganska betydligt eller mellan tjuguen och sextioen. År 1635 och följande år var det i stat uppförda antalet trettiotre, men gick under krigsåren 1644—1645 upp till fyrtiosex, för att derefter åter nedgå och var år 1650 blott tjuguen. Antalet ökades åter så småningom, var trettiosju år 1655 och femtioen år 1660, men år 1661 blott tjugunio. Detta låga antal fortfor till år 1674, då det höjdes till trettiotvå. Derpå gick stigningen raskt, så att antalet var sextioen åren 1677—1678, men föll år 1679 till fyratiotre och år 1680 till tjugunio.[32] Härtill komma de i krigstid förhyrda utländska kaptenerna, af hvilka aderton funnos åren 1644—1645.

Kaptenerna antogos af amiralitetskollegium. Blott undantagsvis utfärdade regenten fullmagt för någon att vara kapten vid flottan. Det gälde då vanligen någon af hans omgifning.[33] Deremot hände ej sällan, att kollegiet erhöll befallning att utfärda kaptens fullmagt för någon viss.[34] Men [ 46 ]när sådan befallning en gång meddelades af förmyndareregering, åtlyddes den icke utan protest. Den 21 augusti 1669 skref regeringen till kollegiet, att till kapten med lön antaga Jöns Barkman, som sistlidne vinter tjenat såsom löjtnant på engelska flottan under amiral Allon och nu ämnade åter gå i samma tjenst för att förvärfva sig ytterligare sjöduglighet.[35] Härom diskuterades vid kollegiets sammanträde d. 4 okt. 1669. Protokollet för denna dag innehåller: “Discurerades om Jöns Barkman, som kungl. maj:t sjelf till capt. gjort hafver här under sjöstaten och tyckte deras höga excellenser, att han en sådan charge icke hafver meriterat eller gjort sig capabel till“. Och efter ytterligare betänkande beslöt kollegiet d. 25 nov. 1669 att afskeda honom “derför att han rest till Turkiet att inlösa svenska fångar“.[36] Detta var dock icke händelsen, ty Barkman hade fått regeringens uppdrag att, när han återinträdt i tjenst på engelska flottan i Medelhafvet, söka öfverenskomma med vederbörande i Algier om de svenska fångarnes utlemnande och om en traktats upprättande.[37] Emellertid återkom Barkman snart till Sverige och återinträdde utan vidare i sin tjenst. År 1672 var han kapten på skeppet Svenska Lejonet (2) och dog i tjensten 1675.

I regel var det löjtnanter, som amiralitetskollegium befordrade till kaptener. Af dessa hade många tjenat sig upp från gemene. Men äfven andra utnämndes till kaptener såsom amiralitetsfiskalen Johan Hansson (Gyllenflög),[38] f. d. ryttmästaren Arvid Hammarsköld,[39] såsom ock skeppare (befälhafvare) på de monterade kompani- eller kofferdiskeppen. Dessa senare stannade i tjensten så länge deras skepp användes till örlogs och på hvilka de ofta sattes som chefer.[40] Men några stannade äfven efter freden qvar i kronans tjenst. Flera af dessa skeppare voro tillika redare och förde sina egna skepp, såsom Henning Olofsson (Ankargrip) från Malmö.

En utnämning till kapten, som väckt en viss uppmärksamhet, är Ewert Haas, som var kapten på skeppet Äpplet (1), då detta sjönk i Dalarö hamn d. 5 Juni 1676. Den vanliga berättelsen härom lyder, att detta skedde i följd af hans [ 47 ]vårdslöshet. “Den felaktige skeppsbefälhafvaren hade nemligen varit källarmästare i Stockholm, då han genom vänners bemödanden blef kapten vid flottan, utan någon kännedom om sjömannayrket“.[41] Man får häraf den uppfattningen, att Haas kom direkt från källardisken till chefsplats på ett af rikets största skepp. Men så är icke rätta förhållandet. Ewert Haas var borgare i Stockholm och hade d. 2 april 1664 erhållit kungl. privilegium att införa och handla med ostron.[42] Den 18 aug. 1674 antogs han till gevaldiger vid amiralitetet[43] och ett år derefter till löjtnant.[44] Såsom sådan kommenderades han d. 18 okt. 1675 på skeppet Äpplet (1) och befordrades till kapten d. 21 april 1676. Beträffande skeppets förolyckande, så framgår ej af undersökningsprotokollen att Haas var ensam dertill vållande, enär han hade flera förmän ombord.[45]

En antydan till yrkesfördelning igenfinnes i artilleri- och fyrverkarkaptenerna. Af de förre, som till år 1654 kallades arklikaptener, funnos en à tre. De hade hand om skeppens bestyckning och arklifolket: konstaplar och bösseskyttar. En fyrverkarkapten fans åren 1661—1680. Han hade tillsyn öfver tillverkning af fyrverk, fyllande af granater o. d. Slutligen fans ock 1644—1647 en kapten för brandskepp.[46]

Kaptenerna voro i allmänhet befälhafvare på enkelt skepp eller för flera farkoster. På amirals-, viceamirals- och majorsskepp fans alltid äfven en kapten, likaså på skepp, som fördes af kommendör. I stor flotta fans dessutom på hvarje amiralsskepp en artillerikapten.[47] Alla kaptener kommenderades af amiralitetskollegium.

Riksamiralen K. G. Wrangel yttrade sig icke förmånligt om kaptenerna i flottan under nyss öfverståndna kriget med Danmark och Holland. Han anförde till amiralitetskollegiets protokoll den 22 dec. 1660: “kapten Ewert Holm hade bort hängas upp i rån och varit hans rätta förtjenta lön och de lära inte göra godt, förr än någon af dem upphänges, ty man ser uti alla sjöcombatter och drabbningar, när det som beställa skall, så skrymslar den ene hit och den andre dit, så [ 48 ]omöjligt är, att de följa deras tillförordnade esqvadroner, amiraler och förmän, utan se huru de komma ur vägen och sedan skjuta de fåfängt i luften.“[48]

Kaptenerna hade i allmänhet hvar sitt skepp, hvilket de hade vård om och ansvar för, äfven när det var upplagdt.[49]

Understundom erhöllo kaptener utrikes permission för att förkofra sig i navigation. De fingo under tiden behålla lön, men voro skyldiga att genast inställa sig i tjensten i händelse Sverige skulle råka i krig.[50]

Kaptenerna afskedades af amiralitetskollegium. Det van­liga, i afskedspasset införda, skälet var “gammal och orkeslös“. Understundom, då afsked begärdes, beviljades det med vilkor, att den afskedade (“förlofvade“) skulle vid anfordran åter inställa sig i tjensten.[51]

Då amiralitetskollegium erhöll d. 1 mars 1650 från kammarkollegium staten för året, befans att den upptog lön till blott tjugu kaptener, i stället för trettio såsom i 1649 års stat. Vid sammanträde dagen derpå beslöts derför att utan tidspillan afskeda tio kaptener. Så skedde. En gammal och förtjent kapten beviljades full lön från armbössan under sin återstående lifstid, men de öfriga nio “afdankades“ utan vidare.[52] Af samma anledning eller minskadt antal i staten afskedades d. 3 april 1661 sex kaptener.[48] Efter freden 1679 befans nödigt att högst väsentligt reducera personalen. Detta skedde genom den af konungen d. 5 dec. 1679 faststälda staten för 1680. På samma gång uppdrogs åt amiral Hans Wachtmeister att “dimittera och förlofva“ kaptener och lägre officerare med försäkran att de vid vakans framdeles skulle framför andra åter antagas i tjensten.[53] På grund häraf afskedade (“reducerade“) Wachtmeister tjugusex kaptener.[54]

Exempel på utstrykning ur tjensten förekomma äfven. Så dömde riksviceamiralen K. G. Wrangel år 1655, då han var ute med flottan, kaptenen på skeppet Rekompens (3) Johan Krabat från tjensten, derför att han under fylleri [ 49 ]öfverfallit major Henrik Hansson Lindorm med skällsord.[55] Detta hindrade dock icke, att Krabat åter togs i tjenst såsom kapten två år derefter.

Löjtnanter.Det fans ungefär lika många löjtnanter som kaptener. I 1635 års stat uppfördes trettiofyra, ökades 1640 till fyratio, sedan till fyratiofyra och nedgingo 1649 till trettio. Med undantag af åren 1659—1660, då fyrationio löjtnanter voro uppförda i staten, bibehöll sig antalet trettio qvar ända till 1680, då det nedsattes till tjugutre. Dessutom funnos åren 1641—1680 två, tre à fyra artillerilöjtnanter och åren 1656—1660 en fyrverkarlöjtnant.[56]

Löjtnanterna benämndes ofta äfven skeppslöjtnanter eller öfverlöjtnanter; det sistnämnda i synnerhet sedan underlöjtnanter tillkommit år 1650.

De utnämndes af amiralitetskollegium. Under utrustningen i Göteborg år 1657 gaf kollegiet rätt åt amiral Henrik Gerdtsson (Sjöhjelm) derstädes att antaga behöfliga öfver- och underlöjtnanter med vanlig lön enligt stat.[57] Undantagsvis befalde konungen kollegiet någon gång att antaga en löjtnant, såsom skedde med Erik Ribbing år 1672.[58] Utan motstycke var, att konungen d. 28 febr. 1659 utfärdade fullmagter för två konstaplar vid amiralitetet att vara öfverlöjtnanter.[59]

Intill år 1650 var det underofficerare, som utnämndes till löjtnanter, men derefter underlöjtnanter. Undantag härifrån voro dock ej ovanliga. Till löjtnanter eller öfverlöjtnanter antogos sålunda en amiralitetsfiskal,[60] en amiralitetsgevaldiger,[61] två adelsmän, som förut ej tjenstgjort vid amiralitetet,[62] två f. d. löjtnanter vid armén,[63] en f. d. kapten vid armén[64] och dessutom under krigen åtskilliga kofferdiskeppare.[65]

Löjtnanterna kommenderades af amiralitetskollegium. De sattes till befälhafvare på små skepp och på större farkoster, som icke voro stridsfartyg, såsom bojorter, galioter och pinasser. På de stora och medelstora skeppen åter kommenderades under en kapten vanligen två löjtnanter eller en [ 50 ]löjtnant och en underlöjtnant. På amiralsskeppen funnos dock nästan alltid två öfverlöjtnanter.[66] De voro ock under fredstid eller när skeppen voro upplagda, fördelade på dem, en löjtnant på hvarje skepp.[67] När kaptenen erhöll ett annat skepp, följde vanligen löjtnanten med.

Ej sällan beviljades utrikes permission för utbildning i sjötjensten. Derunder fick halfva lön[68] eller hela lön uppbäras.[69] Öfverlöjtnanten friherre Johan Creutz hände under dylik permission, att han blef befordrad till kapten.[70]

Löjtnanterna afskedades af amiralitetskollegium. Då sådant skedde på egen begäran, hvilket ofta hände, infördes i afskedspassen att den afskedade var pligtig att vid anfordran åter inställa sig i tjensten.[71] Till yttermera visso bekräftades detta genom en af honom utfärdad “revers“. Andra orsaker till afsked voro smittosam sjukdom,[72] oduglighet,[73] otillbörligt uppförande[74] samt minskadt antal i staten.

Underlöjtnanter. Underlöjtnanter uppfördes i riksstat första gången år 1650. Antalet var tretton. Detta ökades 1655—1660 till tjugu à tjugutre, men åren 1661—1673 uppfördes blott fjorton. Åren 1674—1676 funnos trettio, åren 1677—1678 nittiofyra och 1679 sextiosex underlöjtnanter,[75] men år 1680 blott trettiofyra, af hvilka sju hade konstapels lön.[76]

Underlöjtnanterna utnämndes af amiralitetskollegium; de flesta, som befordrades dertill, voro skeppare, styrmän eller konstaplar. Om detta system att rekrytera officerskåren med underofficerare har grefve Nils Brahe ett märkligt yttrande till amiralitetskollegiets protokoll d. 31 juli 1677: “Salig Per Gabrielsson var en god styrman, men sedan han blef avancerad till kapten, så var han till den chargen icke tjenlig, visandes dermed att sådana avancementer ske under amiralitetsstaten, att när en skeppare, konstapel eller styrman avancerar till löjtnant eller annat, så är han till den nya tjensten incapabel“.[77] Gabrielsson hade tjenat nio år såsom underofficer, innan han blef befordrad till officer. Brahes yttrande torde derför hufvudsakligen afse dem, som befordrades först, sedan [ 51 ]de en längre tid tjenat såsom underofficerare. Amiralitetskollegium hade förordnat d. 13 febr. 1665 att “ingen skall härefter antagas till löjtnant, utan han tillförene varit en god skeppare eller ock förvärfvat den förfarenhet i allting, som en ordinarie skeppare bör veta om upptackling och utreding, hvaruti han ock först skall blifva examinerad här vid amiralitet“.[78] Sedan infördes det bruket att låta underofficerare göra underlöjtnantstjenst på prof ett år innan de befordrades.[79]

Utom underofficerare, så antogos i krigstid äfven kofferdiskeppare till underlöjtnanter.[80] Undantag voro, att lakejen Petter Barck hos aflidne konung Karl Gustaf[81] och hofmästaren Ludvig Brandt hos riksamiralitetsrådet Åke Ulfsparre[82] utnämndes till underlöjtnanter.

De af amiral Erik Sjöblad under utrustningen i Göteborg våren 1677 förordnade underlöjtnanterna erhöllo sedan konfirmationsfullmagter af amiralitetskollegium.[83] Detsamma erhöllo några af amiral Hans Wachtmeister på flottan i Kalmar förordnade underlöjtnanter.[84]

På hvarje skepp i flottan voro en à två underlöjtnanter kommenderade.

Utrikes permission för utbildning i tjensten beviljades ganska ofta och då vanligen för en tid af två à tre år.[85]

Då underlöjtnanter ifrågakommo att afskedas, så skedde sådant af amiralitetskollegium. Anders Johansson i Torp, som hade år 1652 befordrats till underlöjtnant efter att i tio år tjenat såsom konstapel, afskedades år 1660, emedan “han för mycket älskar öl“.[86] Lars Olofsson Rehn, som tjenat länge såsom gemen, befordrades 1661 till underlöjtnant och afskedades tre år derefter för oduglighet.[87] Men den vanligaste orsaken till afskedet var minskning i staten. År 1680 “reducerades“ sålunda trettiotvå underlöjtnanter.[88]

Fänrikar.Fänrikarne voro en slags yngre adjutanter åt amiralerna, af hvilka en hvar hade hvar sin. Det i stat uppförda [ 52 ]antalet fänrikar utgjorde åren 1635—1640 fyra och derefter tre till år 1651, då de indrogos och ersattes af underlöjtnanter.[89] Då funnos två fänrikar, hvilka afskedades d. 2 januari 1651.[90]

Adelsbussar.Den 24 sept. 1642 skref riksamiral Gyllenhjelm från Nyköping till amiral Klas Fleming, att han skulle antaga Johan Bär bland de andra adelsbussarne på skeppen, som skola segla till Portugal.[90] Några adelsbussar uppfördes dock ej förr än år 1644 i riksstaten.[91] Då uppfördes femton sådana, hvilka qvarstodo i staterna till och med år 1650.[89]

Adelsbussarne rangerade lika med fänrikar[92] och indrogos samtidigt med dem vid 1650 års utgång, sedan underlöjtnanterna tillkommit. Åtta adelsbussar funnos qvar d. 31 dec. 1650 och samma dag utfärdades deras afskedspass[90]. Af dem var blott en, Johan Lindeberg, af adel.

Den 13 febr. 1665 beslöt amiralitetskollegium att “underlöjtnantschargen“ skulle upphöra och att man i stället skulle åter antaga adelsbussar eller “gefwinder“.[93] Regeringen godkände ej indragningen af underlöjtnanterna, men icke förty började kollegiet att antaga adelsbussar. Som någon lön ej var anvisad för dem i staten, så erhöllo de konstapels lön. Sålunda antogos år 1666 sex adelsbussar.[94] Året derpå funnos sju sådana,[95] men derefter omtalas de ej vidare.

Äfven adelsbussarne permitterades för sjöfart på utländska farvatten för att utbilda sig i navigation och fingo derunder behålla lönen.[96]

Främmande officerare.Sverige var ej denna tid den sjöfartsidkande nation, som landets läge vid en stor del af Östersjön borde hafva kunnat åstadkomma. Följden blef, att det saknades möjlighet att inom landet erhålla nödigt befäl vid örlogsflottan, i synnerhet kaptener och löjtnanter. De måste antagas från främmande länder, der de maritima förhållandena nått en högre [ 53 ]utveckling, än i Sverige. Dessa länder voro Holland och England.

Man kan i afseende på anställandet af främmande officerare skönja två perioder, nemligen den holländska åren 1635—1656 och den engelska åren 1658—1679.

Till Nederländerna eller Holland står svenska sjömagten i stor skuld för det biträde, som derifrån erhölls vid flottans omskapande under Gustaf Adolfs och Kristinas tider. Derifrån erhölls ej allenast skeppsbefäl och skeppsbyggmästare, utan utredningspersedlar och materialier af alla slag. Och den handräckning Sverige erhöll genom de Geers flotta år 1644 skall alltid minnas med tacksamhet. Många af de för tillfället anstälda holländarne stannade qvar i landet och blefvo sedan goda svenskar. Namnet Thijssen är härpå ett talande exempel. Holländare och svenskar blefvo goda vänner, som förstodo hvarandra. Detta intima förhållande gjorde, att äfven det holländska språket blef ett inom svenska flottan kändt och användt språk. Det är ganska betecknande, att, då amiral Klas Fleming låg med flottan d. 28 juni 1644 i Kielerviken och kallade alla skeppscheferna på flottan till sig på sitt amiralsskepp Scepter (2) för att gifva dem föreskrifter för en ämnad landstigning på Femern, så meddelade han dem sin plan i ett tal på holländska.[97]

Sedan verkade politiken en fullkomlig omhvälfning i vårt förhållande till Holland och den 29 okt. 1658 fäktade svenska och holländska flottorna en envigeskamp i Öresund. Derför blef det till Hollands rival England, som Sverige vände sig för att få sitt behof af dugligt skeppsbefäl fyldt. De lejda engelsmännen blefvo dock icke för svenska flottan detsamma, som holländarne förut varit. Ingen af dem läto acklimatisera sig.

Åren 1635—1656. År 1635 torde funnits tolf à femton från Holland året förut värfvade kaptener och löjtnanter i svenska flottan. Sedan värfvades nästan hvarje år från Holland både kaptener och löjtnanter för att under somrarne tjenstgöra på dessa årens stora trupptransport-flottor och under kriget med Danmark.[98] Under krigsåren 1644—1645 [ 54 ]uppgick antalet kaptener och löjtnanter från Holland till aderton à tjugo af hvardera graden, men under de andra åren till omkring hälften.

År 1644 värfvades ock några officerare i Stralsund genom viceamiral Peter Blume, men de befunnos ganska oduglige.[99] Äfven antogos två fransmän att inreda och föra brandskepp, nemligen Abraham Du Quèsne såsom major och Pierre Banneau såsom kapten.[100] Båda erhöllo afsked 1647.

Vanligen antogos de holländska officerarne blott för sommarens sjötåg, efter hvars slut de erhöllo “frisedel“; de som önskade qvarstanna i tjensten erhöllo permissionspass till Holland öfver vintern.[101] Den 1 juni 1649 utfärdades afskedspass för fyra “hollandsofficerare“, af hvilka en tjenat åtta och en annan fyra år.[102]

Ett ordnadt förhållande med de främmande officerarnes entledigande inträdde sedan k. maj:t bifallit deras begäran, att de måtte tillsägas sex månader före afskedet, hvaremot de förbundo sig att säga till sex månader förut, när de fordrade sitt afsked.[103]

Till följd af de politiska förvecklingarne år 1656 inkallades de holländska kaptenerna Peter Petersson von Edam, Adrian Thijssen Ankarhjelm, Jan Kock, Johan Williamsson Hoijwagen och Gilius Ridder d. 26 juni nämnda år i amiralitetskollegium och tillfrågades om de ville troget tjena Sveriges krona, äfven om de måste strida mot sina egna landsmän. Härtill svarade de alla ja, utom Gilius Ridder, som hade hus i Vlissingen och derför icke vågade att strida mot holländarne.[104]

Åren 1658—1679. Redan 1657 vände sig konung Karl Gustaf till England för erhållande af sjövant befäl på flottan. Han skref till kommissarien i London Johan Barckman, att denne skulle värfva några sjöofficerare.[105] Året derpå fick Sveriges minister i London generallöjtnant Georg Fleetwood uppdrag att antaga i svensk tjenst amiral George Ayscue med fjorton kaptener, fjorton löjtnanter m. fl. Ayscue skulle få lika rang med amiral af rikets råd och rätt att föra egen flagg. Han skulle brukas blott på något af de största [ 55 ]kapitalskeppen och få hafva hos sig ombord kapten, löjtnant, konstapel, två skeppare, sekreterare och bardberare af engelsk nation.[106] I december 1658 kom Ayscue med det öfriga engelska sjöfolket till Helsingborg.[107] De erhöllo sitt afsked d. 8 sept. 1660.[108] Några af kaptenerna stannade dock längre qvar i svensk tjenst.

Derefter antogos ej några engelska kaptener eller löjtnanter förr än krigsåren 1675—1677. Amirallöjtnant Gustaf Horn vistades i London hösten 1675 och värfvade då sjöfolk, befäl och gemene. År 1678 började de afskedas, sedan skeppsflottan blifvit så sorgligt reducerad.[109] De voro äfven litet svårhandterliga. Under ett gräl på ett värdshus i Stockholm stack engelska löjtnanten Thomas Stocc ihjäl engelska kaptenen William Lee.[110]

  1. ↑ 1644 års sjöartiklar, 10:e punkten.
  2. ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 R. R.
  3. ↑ R. R. 9⁄12 1680.
  4. ↑ Rådsprot.
  5. ↑ A. A. von Stjernman: ekonom. förf. saml.
  6. ↑ R. R. 9⁄12 1680.
  7. ↑ R. R.
  8. ↑ Se t. ex. R. R. 4⁄4 1676.
  9. ↑ R. R. 25⁄5 1679.
  10. ↑ R. R.
  11. ↑ R. R. 9⁄12 1680.
  12. ↑ Rådsprot. 20⁄11 och 24⁄11 1635.
  13. ↑ Rådsprot.
  14. ↑ R. R.
  15. ↑ R. R. 23⁄5 1644.
  16. ↑ R. A. riksstater.
  17. ↑ A. K. reg. 2⁄1 och 20⁄2 1644.
  18. ↑ Adler Salvius förslagsinstruktion för A. K.
  19. ↑ R. R. 4⁄4 1676.
  20. ↑ A. K. reg. 21⁄11 1656 och A. K. prot. 13⁄2 1665.
  21. ↑ R. R. 9⁄12 1680.
  22. ↑ R. R.
  23. ↑ Datum för hans fullmagt är ej känd, men d. 14 febr. 1680 skickade amiralgenerallöjtnanten Hans Wachtmeister fullmagten till honom i Karlskrona. (A. K. reg.)
  24. ↑ Efter freden år 1679 erhöll en kommendör (Anders Appelbom) liksom åtskilliga kaptener utrikespermission att förkofra sig i navigation. (A. K. prot. 24⁄7 1680).
  25. ↑ A. K. prot.
  26. ↑ R. R. 19⁄3 1674.
  27. ↑ A. K. reg. 28⁄4 1674, A. K. prot. 11⁄1 1675, 3⁄4 1676, 26⁄4 1677 och 15⁄11 1680.
  28. ↑ R. R. 8⁄1 1675, A. K. reg. 11⁄1 1675, A. K. prot. 12⁄11 1674, 19⁄5 1676 och 24⁄4 1677.
  29. ↑ A. K. prot. 28⁄3 1678.
  30. ↑ R.R. 4⁄4 1676.
  31. ↑ R. A. afd. Am:ts koll., bilaga till kollegiets bref 9⁄5 1677.
  32. ↑ R. A. riksstater.
  33. ↑ Såsom friherre Sten Bjelke enl. A. K. reg. 13⁄9 1648, kammarherren, friherre Ture Turesson (Natt och Dag) enligt fullmagt 20⁄2 1653 och kammarherren grefve Gabriel Oxenstjerna enligt k. br. 4⁄12 1667 i S. K. A.
  34. ↑ R. R. 1⁄3 1649, 16⁄12 1650, 24⁄3 1652, 12⁄9 1677, 27⁄5 1679 m. fl.
  35. ↑ R. R.
  36. ↑ A. K. prot.
  37. ↑ R. R. 6⁄10 1669.
  38. ↑ A. K. reg. 2⁄1 1643.
  39. ↑ A. K. reg. 1⁄10 1663.
  40. ↑ R. R. 11⁄7 1657, A. K. prot. 30⁄8 1658 och 13⁄7 1675, A. K. reg. 11⁄8 1675, 8⁄2 och 17⁄2 1677.
  41. ↑ P. O. Bäckström: Sv. flottans hist. sid. 114.
  42. ↑ A. A. von Stjerman: Ekonom. förf. saml.
  43. ↑ A. K. prot.
  44. ↑ A. K. prot. 31⁄7 1675.
  45. ↑ Se afd. 43 sjötåg.
  46. ↑ R. A. riksstater.
  47. ↑ S. K. A. besättningslistor.
  48. ↑ 48,0 48,1 A. K. prot.
  49. ↑ Salvius förslagsinstr. år 1636; A. K. reg. 30⁄1 1644 och 14⁄11 1648, A. K. prot. 5⁄3 1661 och 5⁄11 1666.
  50. ↑ A. K. reg. 23⁄8 1668, 9⁄9 1673, 31⁄3 1680, A. K. prot. 21⁄6 1678 m. fl.
  51. ↑ A. K. reg. 31⁄3 1649.
  52. ↑ A. K. prot. 2⁄3 1650.
  53. ↑ R. R.
  54. ↑ A. K. prot. 5⁄1 1680 och A. K. hufvudbok för 1680.
  55. ↑ S. K. A. Wrangels sjödiar. 17⁄9 1655.
  56. ↑ R. A. riksstater.
  57. ↑ A. K. reg. 1⁄7 1657.
  58. ↑ R. R. 20⁄11 1672.
  59. ↑ R. R.
  60. ↑ A. K. reg. 25⁄4 1645.
  61. ↑ A. K. prot. 31⁄7 1675.
  62. ↑ A. K. prot. 12⁄5 1655 och A. K. reg. 15⁄7 1665.
  63. ↑ A. K. reg. 25⁄11 1663 och 12⁄4 1677.
  64. ↑ A. K. prot. 17⁄6 1665.
  65. ↑ A. K. prot. 22⁄7 1675 m. fl.
  66. ↑ S. K. A. besättningslistor.
  67. ↑ A. K. prot. 5⁄11 1666.
  68. ↑ A. K. prot. 29⁄10 1649.
  69. ↑ A. K. reg. 29⁄4 och 2⁄11 1670.
  70. ↑ A. K. kassajournal för 1674.
  71. ↑ A. K. reg. 31⁄12 1647 och 6⁄10 1661, A. K. prot. 6⁄5 1650 och 11⁄6 1662 m. fl.
  72. ↑ A. K. reg. 22⁄3 1645.
  73. ↑ A. K. prot. 23⁄5 1677.
  74. ↑ A. K. reg. 3⁄10 1666.
  75. ↑ R. A. riksstater.
  76. ↑ A. K. hufvudbok för 1680.
  77. ↑ A. K. prot.
  78. ↑ A. K. prot.
  79. ↑ A. K. reg. 26⁄4 1677 och 9⁄4 1678.
  80. ↑ A. K. prot. 2⁄4 1657, 13⁄4 1674, 11⁄5 och 17⁄6 1676.
  81. ↑ R. R. 4⁄7 1662.
  82. ↑ A. K. prot. 17⁄1 1657. Anmärkningsvärdt är att vid detta sammanträde var Ulfsparre ensam närvarande.
  83. ↑ A. K. reg. 14⁄6 1677.
  84. ↑ A. K. reg. 15⁄12 1677.
  85. ↑ A. K. prot. 21⁄11 1660, 11⁄10 1670 m. fl. A. K. reg. 28⁄8 1672, 5⁄1 1680 m. fl.
  86. ↑ A. K. prot. 13⁄5 1662.
  87. ↑ A. K. prot. 4⁄3 1664.
  88. ↑ A. K. prot. 5⁄1 1680 och A. K. hufvudbok för 1680.
  89. ↑ 89,0 89,1 R. A. riksstater.
  90. ↑ 90,0 90,1 90,2 A. K. reg.
  91. ↑ Ordet härleder sig från det holländska “Adelborst“, som betyder kadett. Det gamla holländska ordet “Borst“ betydde jungman och med detta torde det tyska “Bursche“ (pojke) vara beslägtadt. I svenska handlingar skrefs omvexlande adelsbussar och adelsbursar. De kallades ock någon gång för “gefreider“, som motsvaras af det tyska “Gefreiter“ eller befälsvolontär.
  92. ↑ I 1647 års rikshufvudbok äro de sammanförda med fänrikarne.
  93. ↑ A. K. prot.
  94. ↑ A. K. prot. 1⁄8, 11⁄10 och 13⁄11 1666.
  95. ↑ A. K. prot. 7⁄6 1667.
  96. ↑ A. K. prot. 23⁄5 1649, A. K. reg. 18⁄4 och 1⁄8 1667.
  97. ↑ A. K. reg. 1644: Flemings sjöjournal.
  98. ↑ A. K. reg. 3⁄1, 30⁄9 och 8⁄10 1639, 19⁄8 1640, 21⁄12 1643, 29⁄11 1644, 14⁄5 1645, 31⁄8 1647 m. fl.
  99. ↑ A. K. reg. 10⁄8 1644: Åke Ulfsparres bref.
  100. ↑ A. K. reg. 14⁄9 1644.
  101. ↑ A. K. reg. 27⁄9 1638, 25⁄10 1639, 1⁄10 1640, 16⁄10 1641, 2⁄11 1642, 1⁄10 1643, 3⁄10 1646, 31⁄8 1647.
  102. ↑ A. K. reg.
  103. ↑ A. K. prot. 16⁄7 1650.
  104. ↑ A. K. prot.
  105. ↑ R. R. 16⁄11 1657.
  106. ↑ R. R. 10⁄9 1658.
  107. ↑ R. R. 12⁄12 1658.
  108. ↑ R. R.
  109. ↑ A. K. reg. 17⁄5 1678.
  110. ↑ A. K. prot. 6⁄4 1678.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svenska_flottans_historia:_åren_1635-1680/kapitel_02&oldid=561231”