Talismanen/Kapitel 21
| ← Tjugonde kapitlet |
|
Tjuguandra kapitlet → |
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
— — och skrumpna mordet,
uppskrämt av ulvens tjut, som är dess skiltvakt,
framsmyger — som Tarquinius i sin brånad —
med långa, tysta nidingssteg, så här
ett spöke likt.
Shakspeare.
Ungefär en fjärdedels timme eller så efter den nyss anförda tilldragelsen, förblev allt fullkomligt lugnt framför den kungliga bostaden. Konungen satt i tältöppningen, läsande och försjunken i tankar; bakom honom, med ryggen vänd emot samma dörr, höll den nubiska slaven ännu på att polera den stora skölden; utanför, på en hundra stegs avstånd, stodo, sutto eller lågo vaktsoldaterna utsträckta i gräset, upptagna av sina tidsfördriv, men hållande sig fullkomligt tysta; och på den öppna planen mellan dem och framsidan av tältet låg marabutens sanslösa gestalt, som man lätt skulle kunnat taga för ett bylte trasor.
Men nubiern hade ett slags spegel i den nu starkt polerade sköldens yta, vari han till sin överraskning och oro såg marabuten sakta upplyfta huvudet från marken, och titta sig omkring med en försiktighet, som föreföll nubiern alldeles oförenlig med ett rusighetstillstånd. Marabuten hukade genast ned huvudet, och liksom övertygad om, att ingen gav akt på honom, började han, med så litet utseende som möjligt av något avsiktligt bemödande, släpa sig allt närmare och närmare intill konungen, i det han allt emellanåt stannade och stundtals låg alldeles stilla, lik spindeln, vilken, då han smyger sig på sitt rov, genast, skenbart livlös, sjunker ihop, så snart han tror sig bemärkt. Detta slags rörelse förekom nubiern misstänkt, varför han å sin sida så tyst som möjligt beredde sig att träda emellan, i samma ögonblick hans mellankomst skulle synas nödvändig.
Under tiden kröp marabuten småningom och oförmärkt framåt, liksom en orm, eller snarare som en snigel, till dess han var omkring femton alnar från Richards person, då han plötsligt sprang upp, rusade fram med ett tigersprång och inom ett ögonblick stod bakom konungens rygg med en upplyft cangiar, eller dolk, som han haft dold i rockärmen. Hela hans armés närvaro skulle ej kunnat rädda den hjältemodige konungen, men nubierns rörelser voro lika väl beräknade som svärmarens, och innan den senare hann stöta till, fattade den förre tag i hans upplyfta arm. Marabuten, som egentligen var en charegit, vände nu sitt fanatiska raseri emot den, som så oförmodat ställt sig emellan honom och hans uppsåt, och gav nubiern ett styng med dolken, som likväl endast rispade hans arm, medan den mycket starkare ethiopiern med lätthet slungade honom till marken. Richard, som märkt vad som tilldragit sig, hade emellertid stigit upp, och med föga större bestörtning, vrede eller oro i sitt ansiktsuttryck, än en vanlig människa skulle röja, då han stryker av sig och krossar en näsvis geting, upplyfte han stolen, varpå han suttit, och under utropet: »ha, din hund!» splittrade han nästan huvudet på lönnmördaren, som tvenne gånger utropade, först med hög och sedan med bruten röst: »Allah akbar!» Gud är segerrik! samt uppgav andan vid konungens fötter.
»Ni äro mig just ena uppmärksamma väktare» sade Richard i en försmädligt förebrående ton till sina bågskyttar, som, uppskrämda av det bullersamma uppträdet, nu förskräckta rusade in i hans tält; »just ena vaksamma skiltvakter, som låta mig göra ett sådant här bödelsarbete med egen hand! — Tyst allesammans och hören upp med ert vanvettiga larm! Ha ni aldrig sett en död turk förr? Hör hit — släpa det här aset utom lägret, hugg huvudet från kroppen och sätt det på en lans; men se noga efter, att ansiktet vändes mot Mekka, så att han lättare må kunna berätta den nedrige bedragare, på vars ingivelse han kommit hit, huru han uträttat sitt ärende. — Vad dig beträffar, min svarte och tystlåtne vän», tillade han och vände sig till nubiern — »men vad är det? Du är sårad — och med ett förgiftat vapen, det vill jag slå vad om, ty det där svaga kräket kunde ju ej hoppas giva en starkare dolkstöt, än att den blott skulle rispa lejonets hud. — Sug giftet ur hans sår, någon av er — det är oskadligt för läpparna, ehuru dödande, då det blandas med blodet.»
Soldaterna betraktade varandra oroligt och tveksamt; ty de, som eljest ingenting kunde förfära, avskräcktes likväl denna gång av farans ovanliga beskaffenhet.
»Vad nu slynglar», fortfor konungen, »äro ni så fina i munnen, eller frukta ni döden, eftersom ni söla så?»
»Inte att dö som karlar», svarade långa Allen, på vilken konungen sett under sitt tal; »men jag vill ej gärna dö som en förgiftad råtta för det där svarta nötets skull, som köper och säljes på marknaden som en stalloxe.»
»Hans nåd talar till folk om att suga gift», mumlade en annan soldat, »liksom det vore det samma som att säga: ‘svälj ett krusbär‘!»
»Nej», sade Richard, sjag har aldrig nett någon människa göra, vad jag ej skulle vilja göra själv.»
Och utan vidare omsvep och trots alla de kringståendes ivriga föreställningar, vilka han bemötte med: åtlöje, satte konungen av England, oaktat den svarta slavens vördnadsfulla motstånd, sina läppar till hans sår. Men så snart Richard gjorde ett uppehåll i denna för en konung så ovanliga förrättning, sprang nubiern hastigt ifrån honom, kastade ett skärp omkring armen, och gav genom lika vördnadsfulla som bestämda åtbörder tillkänna sin föresats, att ej tillåta monarken förnya ett så förnedrande göromål.
Även långa Allen lade sig emellan och förklarade, att om det vore nödvändigt att hindra konungen från att på nytt företaga en operation av detta. slag, så stode hans egna läppar, tänder och tunga negern — så kallade han nubiern — till tjänst, och att han hellre ville äta upp honom med hull och hår, än tillåta att konung Richards läppar åter skulle vidröra honom.
Neville, som inträdde jämte flere andra officerare, gjorde likaledes föreställningar däremot.
»5e så, gör inte något onyttigt väsen av en hjort, av vilken hundarna förlorat spåret, eller av en fara, då den är överstånden», sade konungen. »Såret är en obetydlighet, ty det blöder knappt — en arg katt skulle gjort en djupare skråma — och för min del behöver jag blott taga en drachma motgift, såsom ett försiktighetsmått, ehuru det är fullkomligt obehövligt.»
Så talade Richard, kanske litet skamflat över sin egen nedlåtenhet, ehuru den påkallades både av mänsklighet och tacksamhet. Men då Neville fortfor att tala om faran för hans höga person, tystade konungen honom.
»Tyst, jag ber dig — låt mig ej höra något mer härom! — Jag gjorde det blott för att visa dessa okunniga, fördomsfulla karlar, huru de böra biträda varandra, när dessa fega, uslingar komma emot oss med förgiftade dolkar och pilar. — Men», tillade han, för den här nubiern till ditt kvarter, Neville. Jag har ändrat min avsikt med hänseende till honom; låt noga draga försorg om honom. Men ett ord i ditt öra: se till, att han inte undkommer dig; han är mer än vad han synes. Låt honom njuta all frihet, bara han inte lämnar lägret. Och ni, köttfrätande, vinpimplande engelska bandhundar, gå tillbaka till er vakt och laga, att ni äro litet uppmärksammare. Inbilla er inte, att ni nu äro i ert eget ärliga hemland, där man talar, innan man slår till, och tar varann i hand, innan man börjar slåss. I vårt fädernesland går faran med blottat ansikte samt dragen klinga och utmanar den fiende, hon ämnar anfalla; men här utmanar hon er med en silkesvante i stället för en stålhandske, skär av er strupen med en turturduvsfjäder, sticker ihjäl er med en prästs spänntorn, eller stryper er med ett fruntimmers snörband. Gå er väg, håll edra ögon öppna och edra munnar igen, drick mindre och se bättre upp, eljest skall jag sätta edra glupande skrov på sådan förknappning, att till och med en skottes tåliga mage skulle knota däröver.»
Soldaterna gingo nedslagna och förödmjukade till sina poster, och Neville började föreställa konungen vådan av att låta deras försumlighet i sin vakthållning avlöpa så lätt, samt nödvändigheten av att statuera ett exempel i ett så betänkligt fall, som att tillåta en så misstänkt person som marabuten nalkas konungen så nära, att han kunnat använda sin dolk, då Richard avbröt honom. »Tala ej därom, Neville», sade han, »vill du, att jag skall utkräva ett strängare straff därför, att min person utsatts för en obetydlig fara, än därför, att Englands baner fått gå förlorat? Det har blivit bortstulet, stulet av en tjuv, eller utlämnat av en förrädare, utan att någon blodsdroppe flutit därför. — Min svarta vän, du kan utrannsaka förborgade ting, säger den lysande sultanen, men jag skulle vilja giva dig din egen vikt i guld, om du, genom att framkalla någon svartare än du själv, eller genom vad annat medel som helst, kunde visa mig den tjuv, som tillfogat min heder denna skymf. Vad säger du? Ha!»
Dumben syntes önska tala, men förmådde blott frambringa det ofullkomliga ljud, som är egendomligt för dem, vilka befinna sig i hans olyckliga belägenhet, varpå han lade armarna i kors över bröstet och såg på konungen med uttrycksfulla ögon, i det han nickade ett jakande svar på hans fråga.
»Huru?» sade Richard, med glad otålighet. »Vill du åtaga dig att uppdaga denna sak?»
Nubiern gjorde samma åtbörd som förut.
»Men huru skola vi förstå varandra?» sade konungen. »Kan du skriva, min svarta vän?»
Slaven nickade åter jakande.
»Giv honom skrivdon», sade konungen. »De voro tillgängligare i min faders tält än i mitt, men de skola finnas någonstädes, om detta stekande klimat ej torkat upp bläcket. Denna karl är ju en juvel, en svart diamant, Neville.»
»Om ers majestät tillåter mig yttra min ringa mening», sade Neville, »tror jag det vara mindre rådligt att handla med dylikt kram. Karlen måste vara en besvärjare, och sådant folk har umgänge med den onde, vars fördel det är att så ogräs bland vetet och väcka split i våra rådslag och…»
»Tyst, Neville», sade Richard. »Ropa åt din nordiska hund, då han är i hasarna på rådjuret, och kanske skall han lyda ditt rop; men sök ej att hejda Plantagenet, då han har hopp att återvinna sin heder.»
Slaven, som under tiden hållit på att skriva, i vilken konst han tycktes vara skicklig, steg nu upp, och tryckande vad han skrivit emot sin panna, nedkastade han sig som vanligt, innan han överlämnade det åt konungen. Skriften var på franska, ehuru deras samtal dittills förts på lingua franca.
»Till Richard, Englands segerrike, oövervinnelige konung, detta från den underdånigaste av hans slavar. Hemligheter äro himmelns förseglade skrin; men visheten kan utfinna medel att öppna låset. Om er slav stode på ett ställe, där härens anförare skulle passera förbi, så var förvissad om, att, i fall den person, som begått det missdåd, varöver min konung klagar, befunnes ibland deras antal, skulle hans ondska bliva uppenbar, om den också vore dold under en sjufaldig slöja.»
»Nå, vid sankt Georg!» sade konung Richard; »du har talat på högst läglig tid. — Neville, du vet, att furstarne kommit överens: om att i morgon, då vi mönstrat trupperna, salutera det nya engelska baneret, då de passera sankt Georgs höjd, för att därigenom försona den skymf, vi lidit genom det gamlas bortstjälande. Var övertygad, att den hemliga missdådaren ej vågar avhålla sig från ett så högtidligt ådagaläggande av sin oskuld, på det själva hans frånvaro ej måtte giva anledning till misstankar. — Där skall ni ställa vår svarta rådgivare, och om han med sin konst kan upptäcka nidingen, så lämna åt mig att löna honom efter förtjänst.»
»Nådig herre», sade Neville med en engelsk barons frimodighet, »se er noga före i vad ni företar. Enigheten i vårt heliga förbund är helt oförväntat återställd — vill ni nu på de misstankar, en negerslav kan ingiva er, ånyo uppriva de så nyss läkta såren, eller vill ni begagna den högtidliga procession, som blivit anordnad för att återupprätta er heder och befästa samdräkten emellan de oeniga furstarne, såsom medel att uppsöka nya tvisteämnen eller uppliva gamla trätor? Jag skulle nästan vilja påstå, att det vore ett brott emot den förklaring, ers majestät avlagt inför korstågets församlade råd.»
»Neville», sade konungen, i det han med stränghet föll honom i talet, »ditt nit gör dig förmäten och ohövisk. Jag har aldrig lovat att lämna de medel obegagnade, som kunde leda till upptäckande av den nedrige upphovsmannen till detta angrepp på min ära. Förr skulle jag ha avstått från min krona, mitt liv. Alla mina förklaringar gjordes med detta nödvändiga och ovillkorliga förbehåll. Endast om österrikarn ville framträda och manligt erkänna den begågna oförrätten, erbjöd jag mig att för kristenhetens skull förlåta honom.»
»Men», fortfor baronen i en ängslig ton, »vem ansvarar för, att denne Saladins listige slav ej bedrar ers majestät?»
»Tyst, Neville», sade konungen; »du tror dig mäkta klok och är blott en narr. Kom ihåg vad jag befallt dig rörande den där karlen; han har mera inombords, än ditt Westmorelandsförstånd kan fatta. Och du, min tystlåtne svarte vän, bered dig att fullgöra vad du lovat, och jag ger dig mitt kungsord på, att du själv skall få välja din belöning! — Se, han skriver igen.»
Dumben skrev och överlämnade på samma sätt som förut konungen ett papper, innehållande följande ord: »konungens vilja är en lag för hans slav, och det anstår ej denne att fordra någon lön, för det han fullgör sin plikt.»
»Lön och plikt!» sade konungen, i det han avbröt läsningen och talade till Neville på engelska, med ett visst eftertryck på dessa ord; »dessa österlänningar komma att draga nytta av korstågen, de börja lära sig chevaleriets språk. Och se, Neville, huru brydd den där karlen ser ut — om han ej vore svart, skulle han rodna. Det skulle ej förundra mig, om han förstode vad jag säger; dessa människor äro stora språkkännare.»
»Den slackars slaven kan ej uthärda ers. majestäts blickar», sade Neville; »det är alltsammans.»
»Gott», fortfor konungen och slog med fingret på papperet, i det han fortfor; »men denna djärva skrift innehåller vidare, att vår trogne dumbe har ett brev från Saladin till lady Edith Plantagenet och begär tillstånd och tillfälle att få överlämna det. Vad tycker du om en så blygsam begäran, Neville?»
»Jag vet ej», svarade Neville, »huru ers majestät kan upptaga en sådan dristighet; men om någon skulle framföra ett sådant budskap till Saladin från ers majestät, fruktar jag för, att budbärarens huvud ej skulle sitta särdeles säkert på hans skuldror.»
»Gud vare lov, jag känner icke någon åtrå efter någon av hans solbrända skönheter!» sade Richard; »och för övrigt vore det väl hårt, att straffa den här karlen, för det han uträttat sin herres ärende, och det till på köpet, då han nyss förut frälsat mitt liv. Jag skall berätta dig en hemlighet, Neville, ty ehuru vår svarte och stumme tjänare är närvarande, kan han ej, som du väl vet, berätta den för andra, om han också händelsevis skulle förstå oss. Vet då, att jag de sista fjorton dagarne varit under en besynnerlig förtrollning, varur jag gärna önskade mig löst. Knappast har någon gjort mig en stor tjänst, förrän han utplånar den genom någon grov förseelse; och å andra sidan, den som förtjänt döden av min hand för något förräderi eller någon skymf, blir bestämt den, som framför alla andra sätter mig i något slags förbindelse till sig, som överväger hans förbrytelse och gör ett uppskov i hans dom till en hedersskuld för mig. Sålunda finner du, att jag är berövad förnämsta delen av min kungliga makt, då jag varken kan straffa eller belöna folk. Så länge denna ogynnsamma planets inflytande varar, vill jag ej svara annat på denna vår svarta tjänares begäran, än att den är ovanligt djärv, och att hans bästa utsikt att finna nåd för våra ögon är att försöka göra den upptäckt, han åtagit sig att verkställa för vår räkning. Se emellertid noga efter honom, Neville, och låt hederligt draga försorg för honom. — Och, hör på, ännu ett ord», sade han viskande, »skaffa rätt på den där eremiten från Engaddi och för genast hit honom till mig, antingen han är helgon eller vilde, klok eller galen. Jag vill tala med honom enskilt.»
På det högsta förvånad över vad han sett och hört, men i synnerhet över konungens ovanliga beteende, lämnade Neville det kungliga tältet, i det han vinkade åt nubiern, att han skulle följa honom. I allmänhet var ingenting lättare, än att upptäcka den för ögonblicket rådande riktningen av Richards känslor och tänkesätt, ehuru det i vissa fall torde varit svårt att beräkna deras varaktighet; ty en väderhane kunde ej beredvilligare lyda den växlande vinden, än konungen sina uppbrusande lidelser. Men vid närvarande tillfälle hade hans förhållande varit ovanligt tvunget och hemlighetsfullt, och det var ej lätt att gissa, om missnöje eller välvilja hade överhanden i hans beteende mot sin nye tjänare, eller i de blickar, varmed han då och då betraktade honom. Den tjänst konungen gjort nubiern, då han sugit hans sår för att förekomma den farliga verkan av marabutens dolkstyng, tycktes uppväga konungens förbindelse till slaven för det han mottagit mördarens stöt; men eftersom de ännu hade en räkning oavslutad med varandra, tycktes det, som om monarken var osäker om, huruvida han vid uppgöringen komme att bliva gäldenär eller borgenär, och som om han för den skull tills vidare antog: en neutral hållning, som kunde passa för vilketdera som helst av dessa båda fall. Men huru och på vad sätt den nubiska slaven än måtte lärt sig skriva de europeiska språken, var baronen likväl övertygad om, att han åtminstone ej förstod engelska, emedan han noga givit akt på honom under den senare delen av överläggningen och ansåg det alldeles omöjligt för någon, som förstått det betydelsefulla samtal, vars föremål han själv var, att kunna synas så likgiltig därvid.