Talismanen/Kapitel 22
| ← Tjuguförsta kapitlet |
|
Tjugutredje kapitlet → |
TJUGUANDRA KAPITLET.
Vem där? — Stig på! — Du gjort mig gott,
min lärde läkare och vän.
Sir Eustace Grey.
Vår historia måste nu gå tillbaka till en tidpunkt kort före de tilldragelser, vi senast omnämnt, då, som läsaren torde erinra sig, den olycklige riddaren av Leoparden, av konung Richard bortskänkt till den arabiska läkaren snarare såsom en slav än i någon annan egenskap, förvistes från korsfararnes här, i vars leder han så ofta och på ett så lysande sätt utmärkt sig. Han följde sin nya herre — ty så måste han nu kalla Hakim — till de moriska tälten, där denne hade sina följeslagare och tillhörigheter, med de förslöade känslorna hos en person, som nedfaller från spetsen av en brant höjd och, mot förmodan undsluppen med livet, just nätt och jämt är i stånd att släpa sig från det olyckliga stället, men utan att kunna göra sig något begrepp om vidden av de skador, han lidit. Då han anlände till tältet, kastade han sig, utan att yttra ett ord, på en bädd av beredda buffelskinn, som hans ledsagare utpekade för honom, och döljande ansiktet i sina händer, jämrade han sig överljutt, liksom hans hjärta hållit på att brista. Läkaren hörde honom, under det han gav befallning till sina talrika tjänare, att göra allt i ordning till deras avresa påföljande dagen före gryningen, och rörd av medlidande, avbröt han sin sysselsättning för att med korslagda ben nedsätta sig bredvid honom och på österländskt sätt söka trösta honom.
»Min vän», sade han, »var vid gott mod — ty vad säger poeten: ‘det är bättre för människan att tjäna en god herre, än att vara slav av sina egna otyglade lustar?‘ Ännu en gång, var vid gott mod; ty i motsats mot vad som var fallet med Ysouf Ben Yagoub, som såldes av sina bröder till en konung, nämligen Farao, konung av Egypten, har din konung skänkt dig till en, som skall vara dig såsom en broder.»
Sir Kenneth bemödade sig att tacka Hakim; men hans hjärta var för fullt, och de orediga ljud, som beledsagade hans misslyckade försök att tala, föranläto den välvillige läkaren att avstå från sina förtidiga bemödanden att trösta honom. Han lät sin nya tjänare eller gäst i ostörd ro överlämna sig åt sin sorg, och sedan han anbefallt alla nödiga tillredelser för deras avresa påföljande morgonen, nedsatte han sig på mattan i tältet och intog en tarvlig måltid. Sedan han sålunda vederkvickt sig, framsattes samma slags mat för den skotske riddaren; men ehuru slavarne läto honom förstå, att det skulle draga långt ut på morgondagen, innan de komme att göra halt för att förfriska sig, var sir Kenneth likväl ur stånd att övervinna den leda, han kände för allt slags föda, och kunde ej förmås att smaka något, utom en drick kallt vatten.
Han låg vaken, långt efter sedan hans arabiska värd förrättat sin vanliga andakt och gått till vila, och sömnen hade ännu ej infunnit sig vid midnattstimmen, då bland betjäningen en rörelse uppstod, varav han, ehuru den ej åtföljdes av något prat eller buller, likväl kunde förstå, att de höllo på att lasta kamelerna och bereda sig till avresan. Med undantag av läkaren, var sir Kenneth den siste som blev väckt av ett slags hovmästare, som klockan omkring tre på morgonen tillsade honom att stiga upp. Han lydde utan vidare svar och följde honom ut i månljuset, där kamelerna stodo lastade, och blott en ännu var ledig, som låg på knä och avvaktade sin börda.
Ett litet stycke från kamelerna stodo några färdigsadlade och betslade hästar, och då Hakim själv utkom, besteg han en av dem med så mycken vighet, som det hans stånd tillhöriga högtidliga allvaret tillät, och befallde att en annan häst, som han utpekade, skulle ledas fram åt sir Kenneth. En engelsk officer var även närvarande för att ledsaga dem genom korsfararnes läger och betrygga deras avfärd, och allt var färdigt för avresan. Emellertid nedtogs med synnerlig skyndsamhet tältet, vari de vilat, och lades, tillika med tältstängerna, på den sista kamelen, varpå läkaren högtidligt upprepade en vers ur koranen: »Gud vare vår ledsagare, och Mahomed vår beskyddare, så väl i öknen, som på det vattnade fältet», och hela karavanen satte sig genast i rörelse.
Då de färdades genom lägret, blevo de anropade av de särskilda skiltvakterna, vilka, allt efter den postande korsfararens större eller mindre trosnit, antingen stillatigande, eller med en frammumlad förbannelse över deras profet, läto dem passera. Slutligen hade de lämnat den sista bommen bakom sig, och karavanen ordnades för marschen med militäriska försiktighetsmått. Ett par ryttare framryckte såsom förtrupp, ett par höll sig ett bågskott bakefter, och så ofta marken tillät det, utskickades några man för att hålla utkik på flankerna. På detta sätt tågade de framåt, och då den sin ära och sin frihet berövade sir Kenneth vände sig om och vid månens sken skådade tillbaka på lägret med dess glimmande baner, varunder han hoppats vinna en ökad ryktbarhet, kunde han med skäl anse sig bannlyst såväl från ridderskapets tält som från kristenheten och — från Edith Plantagenet.
Hakim, som red vid hans sida, anmärkte med sitt vanliga tröstande sedespråk: »det är oklokt att se sig tillbaka, när resan ligger framåt», då riddarens häst i detsamma snubblade så häftigt, att det såg ut, som om han förmedelst en praktisk tillämpning velat giva eftertryck åt deras gemensamma herres uppmaning.
Riddaren föranläts av denna varning alt vara uppmärksammare på sin häst, vilken han flere gånger måste stödja och uppehålla med betslet, ehuru den för övrigt bar mycket lätt och ingenting kunde vara angenämare än den passgång, varmed djuret — det var ett sto — färdades framåt.
»Denne häst», sade den moraliserande läkaren, »liknar människans lycka; ty under dess snabbaste och behagligaste gång måste ryttaren akta sig för fall, liksom vi, när medgången är som störst, böra vara som uppmärksammast och vaksammast, för att förekomma olycka.»
När man är övermätt, väcker själva honungskakan vår leda, och man kan ej undra på, att den av missöden och förnedring förkrossade och förföljde riddaren blev något otålig över att höra sin olycka ständigt och jämt göras till föremål för ordspråk och sentenser, ehuru riktiga och väl tillämpade de än voro.
»Jag tycker», sade han, något stött, »att jag ej behöver någon ytterligare förklaring på lyckans obeständighet — ehuru jag skulle tacka dig, Hakim, för ditt val av häst till mig, om den här märrn blott ville snava så eftertryckligt, att hon på en gång bröte nacken av både sig själv och mig.»
»Min broder», svarade den vise araben med orubbligt allvar, »du talar fåvitskt. Du tänker i ditt hjärta, att den vise bort giva sin gäst den yngre och bättre hästen och behålla den gamla för sig själv; men vet, att den gamla hästens brister kunna motvägas av den yngre ryttarens kraft, liksom den yngre hästens häftighet kan tyglas av den äldre ryttarens sinnesköld.»
Så talade den vise; men sir Kenneth gav ej något svar på denna anmärkning, som kunnat föranleda till en fortsättning av deras samtal, varför läkaren, som kanske ledsnade vid att trösta den, som ej ville låta trösta sig, vinkade åt en av sina följeslagare.
»Hassan», sade han, »har du ej någonting, varmed du kan förkorta vägen för oss?»
Hassan, som till yrket var poet och sagoberättare, sporrade sin häst och red på denna uppmaning fram för att utöva sitt kall.
»Herre till livets palats», sade han till läkaren, »du, för vilken ängeln Azrael utbreder sina vingar till flykt, du, som är visare än Soliman Ben Daoud, på vars signet var inristat det rätta namnet, som behärskar elementarandarne — Gud förbjude, att din resa skulle bli fördystrad av brist på sång och saga, under det du färdas på välgörandets stig samt bringar hälsa och hugsvalelse, varthän du kommer. Se, så länge din tjänare är vid din sida, skall han utgjuta sitt minnes skatter, liksom källan utgjuter sin ström vid gångstigen, till dens vederkvickelse, som vandrar därpå.»
Efter denna inledning höjde Hassan sin röst och började en berättelse om kärlek och trolleri, uppblandad med skildringar av krigiska bragder och prydd med rikliga citationer från de persiska skalderna, med vilkas arbeten talaren tycktes vara hemmastadd. Läkarens följe, med undantag av dem, som nödvändigt kvarhöllos av uppsikten över kamelerna, trängde sig så långt fram till berättaren, som vördnaden för deras husbonde tillät, för att njuta ett tidsfördriv, som österlänningarne i alla tider ansett såsom ett bland de angenämaste.
Oaktat sin ofullständiga kännedom av språket, skulle sir Kenneth kanske vid ett annat tillfälle funnit sig road av berätttelsen, som, ehuru förestavad av en otyglad inbillningskraft och uttryckt på ett svulstigt och bildrikt språk, likväl hade mycken likhet med de riddareromaner, som då för tiden voro så omtyckta i Europa. Men i de omständigheter, vari han nu befann sig, märkte han knappt, att en man i karavanen i nära två timmars tid med låg ton talade och sjöng, i det han höjde och sänkte rösten, allt efter de olika lidelser, han beskrev, och i vedermäle erhöll än ett sakta bifallssorl, än orediga utrop av beundran, eller suckar och tårar, samt ibland, vad som var vida svårare att avlocka dylika åhörare, ett smålöje och även ett skratt.
Huru fördjupad den förviste än var i sin sorg, blev likväl hans uppmärksamhet under berättelsen allt emellanåt väckt av det dova tjutet av en hund, som var instängd i en, på en av kamelerna hängande, vidjekorg; ett tjut, vari den erfarne jägaren ej hade svårt för att igenkänna sin egen trogna hunds röst och som lät så klagande, att han ej tvivlade på, att djuret var medvetet av sin herres närhet och på sitt sätt nu anropade honom om bistånd till sin befrielse.
»Ack, stackars Roswall!» sade han, »du begär hjälp och deltagande av den, som är i ännu hårdare träldom än du. Jag skall ej låtsa märka dig, eller söka besvara din tillgivenhet, emedan det blott skulle göra vår skilsmässa ännu bittrare.»
Sålunda förflöto nattens timmar, och den korta, dunkla, töckniga dagning, som utgör en syrisk gryning. Men så snart den första randen av solens skiva syntes över den jämna horisonten, och den första solstrålen glimmande i dagg sköt utåt öknens yta, vilken de resande nu uppnått, avbröts och nedtystades sagoberättarens historia av Hakims välljudande stämma, som högtidligt uttalade den kallelse, muezzinerna om morgnarna utropa från varje moskés minaret.
»Till bönen, till bönen! Gud är den ende Guden. — Till bönen, till bönen! Mahomed är Guds profet. — Till bönen, till bönen! Tiden undflyr er. — Till bönen, till bönen! Domen nalkas er.»
I ett ögonblick kastade muselmännen sig av sina hästar, vände ansiktet mot Mekka och verkställde med sand de tvagningar, som på varje annat ställe bort ske med vatten, under det de var för sig i en kort och brinnande åkallan inneslöto sig i Guds och profetens beskärm samt bådo dem om sina synders förlåtelse.
Ehuru det var stötande både för sir Kenneths förnuft och fördomar, att se sina reskamrater sysselsatta med vad han ansåg för en avgudadyrkan, kunde han likväl ej avhålla sig ifrån att högakta uppriktigheten av deras missledda trosnit, och av deras ivriga andakt uppmuntrad att uppsända böner till himmeln i en renare form, undrade han på de nyfödda känslor, som kunnat förmå honom att, ehuru under olika formler, instämma i dessa saraceners andakt, vilkas hedniska gudsdyrkan han ansåg som ett brott, vanhelgande det land, där stora underverk blivit utförda och där återlösningens morgonstjärna uppgått.
Men ehuru fullgjord i ett så sällsamt sällskap, härflöt denna andaktsövning likväl från hans naturliga religiösa pliktkänsla och medförde sin vanliga lugnande verkan på hans själ, som så länge varit jäktad av tätt på varandra följande missöden. Den kristnes uppriktiga och allvarliga framträdande inför den Allsmäktiges tron undervisar honom bäst om tålamod under bedrövelsen; ty det vore ju att gäcka Gudomen med våra böner, om vi skymfade den genom att knorra över dess beslut. — Eller skulle vi väl, sedan vi i våra böner med varje ord erkänt de timliga tingens fåfänglighet och intet i jämförelse med evighetens, kunna hoppas att bedraga Honom, som rannsakar hjärtan och njurar, genom att tillåta världen och de världsliga lidelserna återtaga sitt stormiga välde över våra hjärtan, i samma ögonblick vi slutat vår andakt? Det har funnits och torde ännu kanske finnas människor, som äro nog oförnuftiga att låta en jordisk lidelse återtaga tyglarne, strax efter en högtidlig åkallan till himmeln; men sir Kenneth tillhörde ej deras antal. Han kände sig styrkt och hugsvalad samt bättre beredd att verkställa eller underkasta sig, vad helst hans öde kunde ålägga honom att göra eller lida.
Saracenerna stego emellertid åter till häst för att fortsätta resan, och sagoberättaren Hassan återtog tråden av sin berättelse, ehuru ej längre för samma uppmärksamma åhörare. En ryttare, som uppridit på en till höger om den lilla karavanen belägen höjd, hade i brådskande galopp återvänt till El Hakim och avgivit någon berättelse för honom. Fem ryttare avfärdades därpå ytterligare till samma ställe, och hela det lilla tåget, som kunde bestå av några och tjugu personer, började följa dem med ögonen, liksom de av deras rörelser och åtbörder velat sluta till goda eller dåliga underrättelser. Även Hassan upphörde med sin sång, antingen till följd av bristande uppmärksamhet hos hans åhörare, eller för det hans egen fästes på de tvetydiga rörelserna på flanken, så att tåget nu blev alldeles tyst, utom då en kameldrivare ropade till sitt tåliga lastdjur, eller någon orolig ryttare sakta och brådskande viskade till sin sidokamrat.
Detta ovisshetstillstånd fortfor, till dess de ridit omkring en hög ås, bestående av flere sammanhängande sandkullar, vilka för huvudstyrkan dolt det föremål, som förorsakade detta alarm bland dess spejare. Sir Kenneth kunde nu på något mer än en mils avstånd se ett mörkt föremål, som snabbt rörde sig över öknens yta, och vilket hans erfarna öga igenkände som en till antalet deras karavan vida överlägsen ryttartrupp, varjämte det av de täta, blixtrande strålar, som återkastades från deras vapen, var tydligt att dessa ryttare voro européer i full rustning.
De oroliga blickar, som El Hakims ryttare nu kastade på sin anförare, tycktes antyda mycken farhåga; men då han med samma orubbliga allvar, som då han kallade sina följeslagare till bönen, avsände två av sina bäst beridna ryttare med befallning, att, så mycket som försiktigheten tillät, närma sig dessa ökenfarare samt nogare giva akt på deras antal, deras beskaffenhet och, om möjligt, även deras avsikt, återkallade den annalkande faran, eller vad som togs därför, sir Kenneth till fullt medvetande av sig själv och sin ställning, liksom en stimulerande dryck uppväcker en avdånad.
»Vad fruktar ni av dessa kristna ryttare, ty sådana tyckas de vara?» sade han till El Hakim.
»Fruktar!» sade El Hakim med en föraktlig tonvikt på ordet. »Den vise fruktar ingen annan än Gud, men han fruktar alltid det värsta av dåliga människor.»
»De äro kristna», sade sir Kenneth, »och stilleståndet räcker ännu, varför skulle ni alltså befara ett löftesbrott.»
»De äro templets prästerliga soldater», svarade El Hakim, »vilkas löfte förbjuder dem att hålla tro och loven med Islams dyrkare. Måtte profeten förtorka dem med både rot, grenar och telningar! Deras fred är krig och deras tro är falskhet. Andra av Palestinas inkräktare hava sina stunder av ädelmod. Lejonet Richard skonar, när han segrat; örnen Philip lägger ihop vingarna, sedan han gripit sitt rov; själva den österrikiska björnen lägger sig att sova, när han ätit sig mätt; men denna hord av ständigt hungriga vargar känner varken hov eller måtta i sin rovlystnad. — Ser du ej att de avskilja en trupp från huvudstyrkan, som drar sig åt öster? Det är deras pager och väpnare, som de uppfostra i sina fördömda mysterier, och vilka de, såsom lättare beridna, skicka för att avskära oss från vårt vattningsställe. Men de skola finna sig svikna i sin förhoppning. Jag känner krigssättet i öknen bättre än de.»
Han talade några ord vid sina förnämsta tjänare, varvid hela hans uppförande och utseende på en gäng ifrån det högtidliga lugnet hos en mera vid betraktelser än handling van österländsk vis förbyttes till det hurtiga och stolta uttrycket hos en käck soldat, vars hela kraft uppväckes vid annalkandet av en fara, vilken han på en gång förutser och föraktar.
I sir Kenneths ögon hade det annalkande kritiska ögonblicket ett helt annat utseende, och när Adonebek sade till honom: »du måste hålla dig vid min sida», svarade han med ett högtidligt nekande.
»Där», sade han, »äro mina vapenbröder, de män, i vilkas sällskap jag svurit att strida eller stupa, och på vilkas baner vårt välsignade återlösningstecken lyser. — Jag kan ej fly för korset i sällskap, med halvmånen.»
»Dåre», sade El Hakim, »deras första handling skulle bli att döda dig, om också blott för att dölja sitt fredsbrott.»
»I så fall får jag stå mitt kast», svarade sir Kenneth; »men jag bär ej de otrognas fjättrar ett ögonblick längre, än jag kan kasta dem av mig.»
»Då skall jag tvinga dig att följa mig», sade El Hakim.
»Tvinga!» svarade sir Kenneth vredgat. »Vore du ej min välgörare, eller en som visat sig vilja vara det, och vore det ej för det, att jag har ditt förtroende att tacka för att dessa händer, som du kunnat belägga med bojor, äro fria, så skulle jag visa dig, att tvång ej vore så lätt, så obeväpnad jag än är.»
»Nog, nog», svarade den arabiska läkaren; »vi förlora tiden, som börjar bli dyrbar.»
Som han sade detta, lyfte han armen i vädret och uppgav ett högt, genomträngande skri såsom en signal till sitt följe, vilket strax skingrades i lika många olika riktningar, som kulorna i ett radband, då snodden avslites. Sir Kenneth hade ej tid att iakttaga, vad som sedan följde; ty i samma ögonblick fattade El Hakim hans häst i tygeln och uppmuntrade sin egen, varpå båda på en gång satte av med blixtens hastighet, så att den skotske riddaren nästan berövades förmågan att andas och alldeles sattes ur stånd att, om han också velat det, hejda sin ledsagares ljungeldslika fart. Sir Kenneth var visserligen ifrån sin spädaste barndom övad i ridkonsten, men den snabbaste häst, han någonsin ridit, var en sköldpadda i jämförelse med den vise arabens båda hästar. De sparkade sanden bakefter sig, de tycktes sluka öknen framför sig, miltal flögo bort med minuter, och likväl tycktes deras styrka oförminskad och deras andedräkt lika fri, som då de först började sitt underbara lopp. Rörelsen var därjämte lika lätt som snabb, mer liknande en flykt genom luften än en ritt på jorden, och var ej beledsagad av någon obehaglig känsla, utom den svårighet att andas, som förorsakades av luftens motstånd under deras snabba fart, och den bävan, en person nödvändigt måste känna, som aldrig färdats med så förvånande hastighet.
Först sedan de på detta oerhörda sätt färdats ungefär en timme, och alla förföljare voro långt, långt bakom dem, saktade El Hakim äntligen farten och tillät hästarna gå i vanligt galopp, i det han med en röst, lika lugn och stadig som om han hela den förflutna timmen gått och spatserat, för skotten började utbreda sig i beröm över sina springares förträfflighet, ehuru denne, andtruten, halvblind, halvdöv och alldeles yr i huvudet av den sällsamma rittens snabbhet, knappt förstod de ord, som så obehindrat flöto från hans följeslagares läppar.
»Dessa hästar», sade han, »äro av den så kallade bevingade rasen och överträffa i snabbhet alla, utom profetens Borak. De fodras med Yemens gyllene korn, blandat med kryddor och en liten portion torkat fårkött. Konungar ha givit provinser för att äga dem, och de äro lika livliga på ålderdomen som i ungdomen. Du är den första nazaren, som kastat benet över en häst av denna ädla ras, en gåva av själva profeten till den välsignade Ali, hans frände och ståthållare, som med skäl kallats Guds Lejon. Tiden lägger sin hand så lätt på dessa ädla djur, att det sto, varpå du nu sitter, sett fem gånger fem år förflyta, och likväl bibehåller det hela sin ursprungliga styrka och livlighet, utom att det numera under sitt lopp behöver stödjas av betslet, fört av en erfarnare hand än din. Välsignad vare profeten, som skänkt de rättrogna medlen till anfall och reträtt, varigenom deras stålklädda fiender bliva uttröttade av sin egen svåra tyngd. Vad de där tempelhundarnes kampar måste flåsat och flämtat, då de ända upp till hovskägget nedsjönko i sanden för att sträva fram en tjugondedel av den rymd, som dessa hästar tillryggalagt utan en enda hjärtklappning eller en svettdroppa på sin släta sammetshud!»
Den skotske riddaren, som nu börjat återfå andedräkten och tankeförmågan, kunde ej annat än inom sig erkänna den fördel, de österländska krigarne ägde framför européerna i en hästras, lika tjänlig för anfall som reträtt och beundransvärt lämpad för Syriens och Arabiens jämna och sandiga öknar; men han hade ej lust att öka muselmannens högmod genom att medgiva dennes stolta anspråk på överlägsenhet, varför han lät samtalet falla och började se sig omkring, då han vid den saktare fart, varmed de numera färdades, märkte att han befann sig i ett ej obekant land.
Döda havets förbrända stränder och dystra böljor, den skarpa och branta bergskedja, som höjde sig till vänster, den lilla palmlunden, som bildade den enda gröna fläcken på öknens vida yta, voro föremål, som, en gång sedda, knappt kunde glömmas och visade sir Kenneth, att de nalkades den källa, som kallades Diamanten i öknen och som vid ett föregående tillfälle varit skådeplatsen för hans möte med den saracenska emiren Shirkohf eller Uderim. Inom några minuter höllo do in sina hästar vid källan, och El Hakim bad sir Kenneth sitta av och vila sig, emedan de nu befunno sig på ett säkert ställe. De betslade av sina hästar, varvid El Hakim förklarade, att all vidare omsorg om dem vore överflödig, emedan några av hans bäst beridna slavar snart skulle infinna sig och verkställa vad som vidare vore behövligt.
»Ät och drick emellertid», sade han, och framsatte litet mat på gräset, »och var ej modfälld. Lyckan kan upphöja eller nedslå en vanlig människa; men den vise och krigaren böra förakta hennes nycker.»
Den skotske riddaren sökte betyga sin tacksamhet genom sin hörsamhet; men ehuru han av hövlighet försökte äta, kom likväl den besynnerliga kontrasten mellan hans närvarande belägenhet och den, vari han på samma ställe befunnit sig, då han var furstars sändebud och segraren i ett envig, som ett moln över hans själ, och fastande, trötthet och strapatser överväldigade hans kroppskrafter. El Hakim undersökte hans hastiga puls, hans röda, inflammerade ögon, hans heta hand och korta andedräkt.
»Själen», sade han, »blir vis genom vakande; men dess broder, kroppen, är sammansatt av grövre ämnen och behöver vila. Du bör sova, och på det sömnen må vederkvicka dig, skall du taga en dryck, blandad med detta elexir.»
Han framtog härvid ur barmen en liten kristallflaska, innesluten i ett filigramsarbetat silverfodral, och hällde några droppar av en mörk vätska i en liten guldbägare.
»Detta», sade han, »är ett av de alster, varmed Allah välsignat jorden, fastän människornas svaghet och ondska förvandlat det till en förbannelse. Det äger samma kraft som nazarenernas vin att nedfälla förhänget över det sömnlösa ögat och att lätta ett tryckt hjärtas börda; men då det användes till njutning och utsvävning, slappar det nerverna, försvagar krafterna, förslöar förståndet och undergräver livet. Men frukta ej att begagna dess kraft i nödens stund; ty den vise värmer sig vid samma eldbrasa, varmed vanvettingen uppbränner tältet.»
»Jag har sett för mycket av dina kunskaper, vise Hakim, för att sätta mig emot din föreskrift», sade sir Kenneth och intog det sömngivande medlet, uppblandat med något vatten ur källan, varefter han insvepte sig i haiken, eller den arabiska mantel, som var fäst vid hans sadelknapp, och, enligt läkarens tillsägelse, lade sig i skuggan för att avvakta den utlovade vilan. Sömnen inställde sig ej genast, men i dess ställe en mängd angenäma, fastän ej väckande eller uppröranda förnimmelser, vilka efterföljdes av ett tillstånd, varunder riddaren, med fullkomligt medvetande av sin tillvaro och belägenhet, betraktade sina missöden, ej blott utan smärta och oro, utan lika lugnt som om han sett dem uppföras på en teater, eller snarare såsom en från sin kroppshydda befriad själ skulle blicka tillbaka på sin förflutna levnads handlingar. Från detta vilotillstånd, som i avseende på det framfarna nästan gränsade till känslolöshet, bortrycktes hans tankar till en framtid, vilken, trots allt som borde göra utsikten mörk, prunkade med så lysande färger, att hans inbillning, även under vida lyckligare omständigheter, ej ens i sitt mest överspända tillstånd skulle kunnat åstadkomma något dylikt. Frihet, ära, belönad kärlek syntes vara den vissa och ej avlägsna lott, som väntade den landsflyktige slaven, den vanhedrade riddaren och förtvivlande älskaren, som fäst sitt hopp om sällhet så långt över varje utsikt till framgång, att dess förverkligande tycktes ligga utom möjlighetens yttersta gräns. Småningom, allt efter som själens syn fördunklades, bortskymdes även dessa glada synvillor, liksom aftonrodnadens avtynande färger, tills de slutligen försvunno i en fullkomlig glömska, och sir Kenneth låg utsträckt vid El Hakims fötter, så fullkomligt orörlig, att man, om det ej varit för hans djupa andetag, skulle kunnat taga honom för en livlös kropp.