Talismanen/Kapitel 20
| ← Nittonde kapitlet |
|
Tjuguförsta kapitlet → |
TJUGONDE KAPITLET.
När skönhet lejonet i ledband för,
det i sin tjusning knappt kan manen skaka,
än mindre spänna ut de skarpa klor.
Så Herkules till slända klubban gjorde
och spann av kärlek till skön Omphale.
Anonym.
Sedan Richard, det intet ont anande föremålet för det svarta förräderi, vi i slutet av föregående kapitel omtalat, åtminstone för tillfället lyckats förmå korstågets furstliga anförare att åter förena sig i beslutet om ett kraftigt fortsättande av kriget, låg det honom närmast om hjärtat att återställa lugnet inom sin egen familj, och nu, då han med mera sans kunde bedöma saken, önskade han närmare känna de omständigheter, som föranlett banerets förlust, samt vidden och beskaffenheten av det hemliga förstånd, som ägde rum mellan hans fränka Edith och den förvista skotska äventyraren.
Drottningen och hennes uppvaktning blevo följaktligen uppskrämda genom ett besök av sir Thomas de Vaux, som befallde lady Kalista de Montgaillard, drottningens första hovfröken, att genast infinna sig hos konungen.
»Vad skall jag säga, madame?» sade den darrande flickan till drottningen. »Han dödar oss allesammans!»
»Nej, frukta inte, fröken», sade de Vaux. »Hans majestät har skonat den skotska riddarens liv, ehuru han var den förnämsta förbrytaren, och skänkt honom åt den arabiska läkazen — han lär ej heller bli så sträng mot ett fruntimmer, om hon också varit felaktig.»
»Dikta upp någon historia, flicka», sade Berengaria. »Min man har inte tid att så noga efterforska sanningen.»
»Berätta händelsen, såsom den verkligen tilldragit sig», sade Edith, »annars berättar jag den i ditt ställe.»
»Med ers majestäts nådiga tillåtelse», sade de Vaux, »får jag säga, att lady Ediths råd är klokt; ty ehuru konung Richard behagar tro allt, vad ers majestät finner för gott att säga honom, tvivlar jag likväl på, att han lär tro lady Kalista, och allra minst i denna sak.»
»Lord Gilsland har rätt», sade lady Kalista, mycket upprörd vid tanken på den rannsakning, som skulle komma att äga rum, »och dessutom, om jag också hade sinnesnärvaro nog, att smida ihop en sannolik historia, så tror jag sannerligen inte jag skulle ha mod att berätta den.»
Med denna föresats att vara uppriktig begav sig lady Kalista, åtföljd av de Vaux, till konungen och avlade, som hon haft för avsikt, en sannfärdig bekännelse om den list, man använt, för att locka den olycklige riddaren av Leoparden från sin post, varvid hon helt och hållet fritog lady Edith, vilken, såsom hon ganska väl visste, eljest skulle göra det själv, och sköt hela skulden på drottningen, vars andel i putset hon nog insåg skulle synas ursäktligast i Lejonhjertas ögon. Richard var verkligen en god — nästan svag man. Första uppbrusningen av hans vrede hade redan länge sedan lagt sig, och han var nu ej hågad att strängt klandra, vad som ej längre stod att hjälpa. Den sluga lady Kalista, som allt ifrån spädaste barndomen varit van att utforska ett hovs intriger och giva akt på de minsta tecken till en härskares vilja, skyndade snabb som en vipa till drottningen med den underrättelsen, att konungen strax skulle infinna sig hos henne, vartill hovdamen fogade en utläggning, grundad på hennes egna iakttagelser, enligt vilka hon förmodade, att Richard blott ärnade visa så mycken stränghet, som behövdes för att bringa hans gemål till en tillbörlig ånger över sitt upptåg, och därpå skänka henne och alla, som haft med saken att skaffa, sin nådiga förlåtelse.
»Blåser vinden från det hållet, flicka?» sade drottningen, mycket lättad av denna underrättelse; »tro mig, att så stor fältherre han än är, skall Richard finna det svårt att överlista oss i detta fall; ty, såsom de pyreneiska fårherdarne i mitt fädernesland Navarra pläga säga: ”mången går ut efter ull och kommer hem klippt.»
Då drottning Berengaria inhämtat alla de upplysningar, Kalista kunde meddela henne, klädde hon sig i sin smakfullaste dräkt och avvaktade med full tillförsikt den hjältemodige Richards ankomst.
Han kom och befann sig i ungefär samma belägenhet, som en furste, vilken anländer till en uppstudsig provins i den tron, att han blott har förebråelser att giva och undergivenhetsprov att emottaga, och helt oförmodat finner den i ett fullkomligt tillstånd av trots och uppror. Berengaria kände allt förväl allmakten av sina behag samt vidden av Richards ömhet, för att vara förvissad om, att hon med heder skulle kunna draga sig ur spelet, sedan det första förfärliga utbrottet av hans vrede gått över utan olycka; och långt ifrån att åhöra konungens tillämnade, välförtjänta förebråelse för hennes lättsinniga uppförande, överskylde, ja, försvarade hon, vad som skett, såsom ett oskyldigt upptåg. Hon förnekade med det näpnaste behag, att hon befallt Nectabanus locka riddaren längre, än till foten av kullen, där han var ställd på post — och det var även så till vida sant, som hon ej ämnat låta införa sir Kenneth i sitt tält. Men om drottningen var vältalig i sitt eget försvar, var hon det ej mindre, då hon i sin ordning beskyllde Richard för hårdhet, som kunnat neka henne en så obetydlig ynnest, som att för dödsstraff förskona en olycklig riddare, vilken genom hennes obetänksamma puts blottställts för krigslagarnes stränghet. Hon grät och snyftade, då hon utbredde sig över sin mans grymma hårdnackenhet i detta fall, som hotat att göra henne olycklig för hela livstiden, så ofta hon skulle kommit att tänka på, att hon utan avsikt varit en avlägsen orsak till ett sådant sorgespel. Det olyckliga slaktoffret skulle förföljt henne i drömmen — ja, man kunde icke veta — ty sådant hade hänt förr, om ej hans vålnad skulle hava ställt sig vid hennes sömnlösa läger. För alla dessa själskval var hon blottställd genom en persons stränghet, som, under det han påstod sig blint lyda hennes minsta vink, ej ville avstå från tillfredsställandet av en ömklig hämndlystnad, ehuru han därigenom gjort henne högst olycklig.
Hela denna ström av kvinnlig vältalighet beledsagades av de vanliga argumenten, suckar och tårar, samt yttrades med en ton och en hållning, som tycktes utvisa, att drottningens förtrytelse varken härrörde av stolthet eller dolskhet, utan därav att det sårade henne att finna sig äga mindre inflytande över sin man, än hon förmodat.
Den gode konung Richard var ganska förlägen. Han försökte fåfängt att tala förstånd med en kvinna, som genom själva den svartsjuka, varmed hon tog hans tillgivenhet i anspråk uteslutande för sig, var ur stånd att höra eller taga skäl, ej heller kunde han förmå sig att använda en myndig stränghet mot en varelse, som var så skön till och med i sitt oförnuftiga missnöje. Han måste således inskränka sig till sitt eget försvar och försökte därför milt förebrå henne hennes misstankar och blidka hennes missnöje, i det han erinrade henne, att hon varken med samvetsförebråelser eller övernaturlig fruktan behövde se tillbaka på det förflutna, emedan sir Kenneth levde och mådde väl samt överlämnats åt den stora arabiska läkaren, som utan tvivel bäst av alla människor kände sättet att bibehålla honom vid liv. Men detta tycktes såra drottningen djupast av allt, och hennes sorg förnyades vid föreställningen att en saracen, en läkare, erhållit en ynnest, varom hon förgäves bett sin man med blottat huvud och på sina böjda knän. Vid denna nya beskyllning började tålamodet svika Richard, och han sade i en allvarsam ton: »Berengaria, läkaren räddade mitt liv. Om det har något värde i dina ögon, bör du ej missunna honom en ännu större belöning, än den enda, jag kunnat förmå honom att mottaga.»
Drottningen fann, att hon drivit sitt koketterande missnöje så långt, som hon med säkerhet kunde göra.
»Min Richard», sade hon, »varför förde du ej denne vise till mig, så att Englands drottning kunnat ådagalägga, huru högt hon värderade den, som räddat ridderskapets ljus, Englands ära och den stackars Berengarias liv och hopp från att utslockna.»
Med ett ord, den äktenskapliga tvisten var slutad; men på det rättvisan skulle få något offer, kommo både konungen och drottningen överens om, att skjuta hela skulden på ombudet Nectabanus, som — enär drottningen vid detta lag var hjärtligt trött på hans nycker — jämte sin kungliga gemål Genevra dömdes att förvisas hovet, och den olycklige dvärgen undslapp endast ett kok stryk genom drottningens försäkran, att han redan blivit agad.
Det blev vidare beslutat, att, som ett sändebud med det första skulle avgå till Saladin, för att underrätta honom om rådets beslut att återtaga fientligheterna, så snart stilleståndet var tilländalupet, och som Richard ämnade skicka sultanen någon dyrbar present för att betyga sin erkänsla för den stora nytta, han haft av El Hakims tjänster, de båda olyckliga varelserna skulle öka denna skänk såsom rariteter, vilka, i anseende till sitt ytterst löjliga utseende och sitt rubbade förstånd, ganska väl ägnade sig till sådana gåvor, som monarker pläga förära varandra.
Richard hade samma dag att utkämpa ännu en strid med ett fruntimmer, men han gick den till mötes med mera likgiltighet än den förra; ty ehuru vacker och i hög grad ägande sin kungliga anförvants aktning — ja, ehuru hon genom hans sårande misstankar verkligen var ett offer för den orättvisa, varöver Berengaria blott låtsat beklaga sig, var Edith likväl varken hans gemål eller älskarinna, och han fruktade mindre de förebråelser, hon kunde göra honom, om de ock skulle befinnas vara mera grundade än drottningens orättvisa och orimliga beskyllningar. Sedan han begärt att enskilt få tala med henne, blev han införd i hennes rum, som låg bredvid drottningens, och där tvenne koptiska slavinnor under samtalet blevo liggande på knä i den avlägsnaste vrån. Hon var utan alla slags fruntimmersprydnader, och en skir, svart slöja inhöljde i sina vida veck hela den högborna flickans långa, behagliga gestalt. Vid Richards inträde steg hon med en djup nigning upp från sin plats, vilken hon återtog på monarkens tillsägelse, och då han satte sig bredvid henne, avvaktade hon, utan att yttra ett ord, hans vidare befallningar.
Richard, som var van att umgås med Edith på den förtroliga fot, vartill deras släktskap berättigade, fann detta mottagande tämligen kallt, så att han med någon förlägenhet öppnade samtalet.
»Vår vackra kusin», sade han slutligen, »är ond på oss, och vi tillstå, att besvärande omständigheter förlett oss att orättvist misstänka henne för ett uppförande, stridande mot allt, vad vi förut känt om henne. Men under vår vandring i denna mänsklighetens töckniga dal händer det, att vi misstaga skuggan för verkligheten. Kan min vackra kusin ej förlåta sin något häftiga frände Richard?»
»Vem skulle kunna neka Richard förlåtelse», sade Edith, »om Richard kan erhålla tillgift av konungen?»
»Se så, min fränka», svarade Lejonhjerta, »detta är allt för högtidligt. Vid den heliga jungfrun, detta sorgsna ansikte och denna vida, svarta slöja kunde komma en att tro, att du nyss blivit änka eller åtminstone förlorat en trolovad älskare. Fatta mod! — Du har utan tvivel hört, att du ej mer har någon verklig orsak till sorg — varför då behålla de yttre tecknen därav?»
»Därför att Plantagenets heder gått förlorad — därför att äran lämnat min faders hus.»
Richard rynkade pannan. — »Hedern gått förlorad! Äran lämnat vårt hus!» upprepade han vredgat; »men min kusin Edith kan strafflöst säga så. Jag har dömt henne för hastigt, och hon har således rätt att bedöma mig för strängt. Men säg mig åtminstone, vari jag felat!»
»En Plantagenet», sade Edith, »borde antingen hava förlåtit en förbrytelse eller bestraffat den. Det är ovärdigt honom att överlämna fria män, kristna och tappra riddare åt de otrognas bojor. Det är ovärdigt honom att pruta och ackordera, eller skänka livet med frihetens förlust. Att hava dömt den olycklige till döden hade varit stränghet, men hade åtminstone haft ett sken av rättvisa; att döma honom till träldom och landsflykt var ohöljt tyranni.»
»Jag finner, min vackra kusin», sade Richard, »att du är av dessa skönheter, vilka anse en frånvarande älskare såsom detsamma som ingen, eller som en död. Giv dig tillfreds; ett halvt tjog lätta ryttare kunna ännu upphinna honom och rätta detta misstag, om din älskare besitter någon hemlighet, som kan göra hans död lämpligare än hans förvisning.»
»Håll inne med ditt oskickliga skämt!» svarade Edith med djup rodnad. »Tänk förr på, att du, för att tillfredsställa din hämnd, avhuggit en utmärkt lem från detta heliga förbund, berövat korset en av dess tappraste försvarare och givit en den sanne Gudens tjänare i hedningarnas händer, samt att du därjämte givit människor, lika misstänksamma som du själv i denna sak visat dig, någon rättighet att säga, att Richard Lejonhjerta förvisat den tappraste riddaren i sitt läger, på det hans krigarrykte ej skulle uppgå emot hans eget.»
»Jag — jag!» utropade Richard, som nu blev upprörd på allvar. — »Är jag väl den, som behöver vara avundsjuk på andras ryktbarhet? Jag önskar, att han vore här för att påstå en sådan jämlikhet. Jag skulle avlägga min krona och min värdighet för att möta honom inom skrankorna och visa, om Richard Plantagenet behöver frukta någon dödlig eller avundas honom hans tapperhet. Se så, Edith, du menar ej vad du säger. Låt ej vrede eller sorg över din älskares frånvaro göra dig orättvis emot din frände, som, oaktat all din snarstickenhet, värderar din goda tanke lika högt som någon levandes.»
»Min älskares frånvaro?» sade lady Edith. »Nå ja, — han må väl kallas min älskare, han som så dyrt betalt för det namnet! Ehuru ovärdig en sådan dyrkan, var jag det ljus, som lyste och ledsagade honom framåt på ridderlighetens ädla bana; men att jag glömt min rang, eller att han dristat sig utom sin, är en osanning, om också en konung sade det.»
»Min vackra kusin», sade Richard, »lägg ej ord i min mun, som jag aldrig yttrat. Jag har ej sagt, att ni visat denne man någon annan ynnest, än som varje tapper riddare, hurudan hans börd än må vara, kan erhålla av en prinsessa. Men vid vår Fru, jag känner tämligen bra till detta slags kärlekshandel — den börjar med stum vördnad och tillbedjan på avstånd; men när tillfälle yppar sig, ökas förtroligheten, och så — men vad tjänar det till att tala med en person, som tror sig klokare än hela världen?»
»Min frändes råd skall jag alltid gärna åhöra», sade Edith, »då de ej innebära någon skymf för min värdighet eller min karaktär.»
»Konungar, min vackra kusin, råda ej, utan snarare befalla», sade Richard.
»Sultaner befalla verkligen», sade Edith; »men det är, emedan de blott ha slavar att regera över.»
»Nå, nå, du borde lära dig att mindre förakta sultaner, då du så högt värderar en skotte», sade konungen. »Jag anser Saladin för mera ordhållig än denne Wilhelm av Skottland, som, Gud bevars, nödvändigt vill kallas för ett Lejon. — Han har skändligt svikit mig, då han ej skickade de hjälptrupper, han lovat. Jag skall säga dig, Edith, att du torde uppleva den dag, då du föredrar en redlig turk framför en falsk skotte.»
»Nej — aldrig» svarade Edith, »även om Richard själv omfattade den falska lära, till vars fördrivande ur Palestina han överfarit havet.»
»Du vill ha sista ordet», sade Richard, »och du skall få behålla det. Tänk om mig, vad du behagar, Edith, jag skall aldrig glömma att din far var min farbror.»
Med dessa ord tog han ett artigt avsked av henne, ehuru föga tillfreds med utgången av sitt besök.
Det var fjärde dagen efter sir Kenneths avfärd från lägret, och konung Richard satt i sitt tält och njöt av en västlig aftonfläkt, som, med ovanlig svalka på sina vingar, tycktes komma från det glada England för att vederkvicka dess äventyrsälskande monark, under det han småningom återhämtade den fulla styrka, som var nödig till utförandet av hans jättelika planer. Han var alldeles ensam, emedan de Vaux blivit avsänd till Ascalon för att hämta förstärkningar och krigsförnödenheter, samt de flesta av hans övriga uppvaktning på olika håll voro sysselsatta med förberedelser till fientligheternas snara öppnande och till en stor mönstring med korsfararnes här, som skulle äga rum påföljande dagen. Konungen satt och åhörde det verksamma sorlet bland soldaterna, slamret från smedjorna, där man smidde hästskor, och från vapensmedernas tält, där man lagade rustningar. Även de fram och tillbaka gående soldaternas röster voro högljudda och muntra och inneburo i själva sin ton försäkran om ett högt, eldigt mod samt ett säkert förebud till stundande seger. Under det Richards öra med förnöjelse insöp dessa ljud, och under det han själv överlämnade sig ål de drömmar om seger och ära, som de ingåvo, anmälde en stallmästare, att ett sändebud från Saladin väntade utanför.
»Släpp genast in honom», sade konungen, »och med tillbörlig heder, Josceline.»
Den engelska riddaren införde följaktligen en person, som ej tycktes vara annat än en nubisk slav, ehuru hans utseende var särdeles anslående. Han var en ståtlig, ädelt bildad gestalt, och hans befallande, ehuru becksvarta ansiktsdrag, antydde ej något negerartat. På sitt kolsvarta hår bar han en mjölkvit turban och över axlarna en kort kappa av samma färg, vilken var öppen framtill och vid ärmarna, och varunder framstack en tröja av beredd leopardhud, som räckte nästan ända till knäna. De övriga delarna av hans muskelstarka lemmar, både armar och ben, voro bara, utom att han hade sandaler på fötterna och bar ett halsband och armband av silver. Från midjan nedhängde ett rakt, brett svärd med fäste av buxbom och skida överklädd med ormskinn. I högra handen höll han ett kort jaktspjut med en bred, polerad stålspets av en spanns längd, och med den vänstra ledde han en stor, vacker vinthund vid ett snöre av tvinnat silke och guld.
Budbäraren nedföll framstupa och blottade till en del sina axlar såsom tecken till ödmjukhet, och sedan han med pannan vidrört golvet, uppreste han sig, så att han blev liggande på ett knä, medan han till konungen överlämnade en duk av siden, innehållande en annan av guldtyg, varuti låg ett brev från Saladin på arabiska, med en översättning på normandisk engelska, som på vårt språk skulle lyda sålunda:
»Saladin, konungarnes konung, till Melek Ric, Englands lejon. Alldenstund vi genom ditt senaste budskap erfarit, att du föredragit kriget framför freden, och vår fiendskap framför vår vänskap, anse vi dig förblindad i denna sak och hoppas att snart, med tillhjälp av våra tusen stammars oövervinneliga styrka, kunna övertyga dig om din villfarelse, då Mahomed, Guds profet, och Allah, profetens Gud, skola avdöma tvisten emellan oss. I allt övrigt sätta vi ett högt värde på dig ävensom på de skänker, du skickat oss, samt de båda dvärgarna, vilka äro sällsamma såsom Ysop i sin vanskaplighet, och lustiga såsom Isaks luta; och till gengäld för dessa vedermälen från dia frikostighets skattkammare, hava vi skickat dig en nubisk slav vid namn Zohauk, om vars egenskaper du ej får döma efter färgen, såsom världens dårar, emedan en mörkskalig frukt ofta har den förträffligaste smak. Vet, att han är stark såsom Rustan av Zablestan i att verkställa sin herres vilja, och även klok i att giva råd, när du lärt att samtala med honom; ty talets herre har blivit slagen med tystnad inom elfenbensmurarna av sitt palats. Vi anbefalla honom till din omsorg, i hopp att den tid ej kan vara långt borta, då han torde göra dig god tjänst. Och därmed bjuda vi dig farväl, i förtröstan att vår allraheligaste profet ännu måtte kalla dig till insikt av sanningen; men i fall denna upplysning skulle utebliva, är vår önskan, att du snart måtte återställas till hälsan, på det Allah må döma emellan dig och oss på ett öppet slagfält.»
Brevet var bekräftat med sultanens namn och sigill.
Richard betraktade stillatigande nubiern, som stod framför honom med ögonen fästa på golvet och armarna korslagda över bröstet, liksom han varit en mästerligt utförd svart marmorstod, vilken väntade en Promethei vidrörande för att kallas till livet. Konungen av England, vilken, liksom det uttrycksfullt sades om hans efterträdare Henrik VIII tyckte om att se en karl, var ganska belåten med den framför honom stående personens muskler, senor och symmetriska kroppsbyggnad och frågade honom på lingua franca: »är du en hedning?»
Slaven skakade på huvudet, lade fingret till pannan och gjorde, till bevis på att han var en kristen, korstecknet, varefter han återtog sin förra orörligt ödmjuka ställning.
»Utan tvivel en nubisk kristen», sade Richard, »som dessa hedniska hundar berövat talförmågan?»
Dumben skakade ånyo långsamt nekande på huvudet, i det han med framfingret pekade mot himmeln och därefter lade det på sina läppar.
»Jag förstår dig», sade Richard, »Gud, och ej människors grymhet, har slagit dig med stumhet. Kan du putsa en rustning och ett bälte, samt, om så skulle påfordras, fastspänna dem?»
Dumben nickade, och i det han gick fram till pansaret, som, jämte den ridderlige monarkens sköld och hjälm, hängde på tältstången, hanterade han det med en skicklighet och färdighet, som till fyllest visade, att han fullkomligt förstod en vapendragares göromål.
»Du är händig och blir säkert en användbar väpnare, — du skall tjänstgöra i mitt rum och uppassa min person», sade konungen, »för att visa, huru högt jag värderar den kungliga sultanens gåva. Om du ej har någon tunga, kan du ej springa med skvaller, ej heller reta mig till hetta genom något opassande svar.»
Nubiern nedböjde sig ånyo, till dess pannan nådde golvet, och stod därpå upprätt på några stegs avstånd, liksom han avvaktat sin nya herres befallningar.
»Gott, du skall strax börja din tjänst», sade Richard, »ty jag ser en rostfläck på min sköld, och när jag skakar den för Saladins ansikte, bör den vara blank och obefläckad som sultanens egen heder.»
En hornstöt hördes nu utanföre, och strax därpå inträdde sir Henry Neville med en brevpacke. — »Från England, min konung», sade han, då han överlämnade den.
»Från England — vårt kära England!» upprepade Richard i en sorgset hänryckt ton. — »Ack, de ana föga, huru hårt deras konung varit ansatt av sjukdom och bekymmer — ljumma, vänner och djärva fiender.» Sedan han därpå öppnat brevet, sade han häftigt: »ha! Detta kommer ej från något fredligt land — även de ha sina fejder. — Neville, gå! — Jag måste ensam och i ro genomläsa dessa underrättelser.»
Neville avlägsnade sig följaktligen, och Richard var snart fördjupad i de bedrövliga underrättelser, man från England tillsänt honom rörande de inbördes tvister, som söndersleto hans fädernerike: oenigheten mellan hans bröder, John och Geoffrey; dessas gemensamma träta med överdomaren Longchamp, biskop av Ely; det förtryck, adeln utövade emot allmogen, och dennas uppresning emot sina herrar, som över allt åstadkommit tvedräkt och vid några tillfällen blodiga uppträden. Berättelser om händelser, förödmjukande för hans stolthet och förnärmande för hans myndighet, beledsagades av de allvarligaste råd från hans klokaste och tillgivnaste rådsherrar, att han genast skulle återvända till England, emedan endast hans återkomst kunde rädda riket undan rysligheterna av ett inbördes krig, vilket Frankrike och Skottland sannolikt skulle söka begagna till sina egna fördelars befrämjande. Uppfylld av den smärtsammaste oro, läste och omläste Richard de olycksbådande breven, i det han jämförde de underrättelser, några av dem innehöllo, med samma händelser, olika berättade i andra, och snart upphörde han helt och hållet att giva akt på, vad som föregick omkring honom, ehuru han, för att njuta svalkan, satt vid själva tältöppningen, vars förhängen voro dragna åt sidan, så att han både kunde se och ses av vakterna och andra, som stodo utanföre.
Längre in i bakgrunden av tältet och upptagen av det göromål, hans herre uppdragit åt honom, satt den nubiska slaven med ryggen till hälften vänd mot konungen. Han hade slutat att putsa och polerat pansaret och harnesket och var nu ivrigt sysselsatt med en pavesse eller ovanligt stor sköld, beklädd med stålplåtar, vilken Richard ofta begagnade vid rekognosceringar, eller då han i egen person stormade befästade platser, såsom ett kraftigare skydd mot kast- och skjutvapen, än den lilla trekantiga sköld, han begagnade, då han var till häst. På denna sköld funnos varken Englands kungliga lejon, eller någon annan sinnebild, som kunde väcka fiendens uppmärksamhet vid stormningen. Nubierns förnämsta omsorg var därför att göra dess yta så blank och strålande som kristall, vari han tycktes lyckas särdeles väl. Bakom honom, och knappast synlig utifrån, låg den stora hunden, som kunnat kallas hans broder i slaveriet, och vilken, liksom han begripit, att han nu tillhörde en konung och borde uppföra sig vördnadsfullt, krupit tätt intill dumbens sida, med huvudet och öronen vilande på marken, samt fötterna och svansen indragna. under och omkring kroppen.
Under det monarken och hans nye tjänare voro sålunda sysselsatta, smög sig en ny aktör fram på skådeplatsen och sällade sig till den grupp engelska soldater, vilka, omkring tjugu till antalet, höllo vakt utanför tältet och av aktning för konungens ovanligt tankfulla utseende och trägna göromål mot vanan höllo sig mycket tysta, ehuru de därför ej voro vaksammare än vanligt. Somliga spelade ett slags hasardspel med små kiselstenar, medan andra viskande samtalade om den annalkande bataljdagen, och några lågo sovande, med sina grova lemmar insvepta i gröna kappor.
Ibland dessa vårdslösa väktare insmög sig en liten spenslig turkisk gubbe, trasigt klädd såsom en marabut eller santon från öknen, ett slags svärmare, som stundom vågade sig in i korsfararnes läger, ehuru de alltid behandlades med förakt och ofta voro blottställda för våldsamheter. Genom de kristna anförarnes lättsinnighet och utsvävande levnadssätt hade nämligen musikanter, skökor, judiska köpmän, kopter, turkar och allt österlandets avskum fått tillträde till deras tält, så att turbanen och kaftanen, vilkas fördrivande ur det heliga landet var krigets erkända föremål, voro en varken ovanlig eller oroande anblick i korsfararnes läger. Men då den lilla obetydliga figur, vi beskrivit, kommit så nära soldaterna, att de hindrade honom från att framtränga längre, kastade han sin smutsiga, gröna turban på marken och visade, att hans skägg och ögonbryn voro rakade, liksom på de vanliga gycklarne, samt att uttrycket i hans löjliga och förvridna drag och i hans små svarta ögon, vilka tindrade som gagat, antydde ett rubbat förstånd.
»Dansa, marabut», skreko soldaterna, som kände till dessa kringstrykande svärmares sedvanor, »eljest piska vi dig med våra bågsträngar, så att du skall svänga som en snurra under skolpojkens snärt.» — Så skreko de tanklösa skiltvakterna, lika förtjusta över att hava fått tag i ett föremål att driva gäck med, som barnet, då det fångar en fjäril, eller skolpilten, då han upptäcker ett fågelbo.
Liksom han skattat sig lycklig att kunna roa soldaterna, hoppade marabuten upp från marken och började med förundransvärd vighet sim svindlande ringdans, som, då den jämfördes med hans lilla spensliga och avtärda figur, kom honom att likna ett torrt löv, som snurrar kring för vinterstormen. Hans enda hårtovs stod upprätt från hans skalliga och rakade huvud, liksom om någon osynlig ande uppehållit honom därvid, och det tycktes verkligen, som det behövts övernaturlig konst för att verkställa denna vilda, virvlande dans, varvid dansörens tåspetsar knappt vidrörde marken. Under dessa svängningar flög han hit och dit, från det ena stället till det andra, i det han likväl alltjämt, ehuru nästan omärkligt, närmade sig ingången till konungens tält, så att han, då han slutligen efter ett par häftiga språng utmattad nedsjönk till jorden, blott var på omkring fyrtio alnars avstånd från konungens person.
»Giv honom vatten», sade en soldat; »de där dansmästarne äro alltid törstiga efter sin lustiga slängpolska.»
»Vatten, säger du, långa Allen?» utropade en annan bågskytt. »Vad skulle du själv väl tycka om en sådan dryck efter en dylik morisk dans?»
»Han ska' väl så fan heller och inte få någon vattendroppe här», sade en tredje. »Vi skola lära den lättfotade, gamla hedningen att bli en god kristen och dricka Cypervin.»
»Ja, ja», sade en fjärde, »och om han är motspänstig, så spring efter Dick Hunters horn, som han ger sin sjuka märr in med.»
Soldaterna slogo genast en krets omkring den fallne och uttröttade dervischen, och medan en stor, stark karl uppreste hans spensliga gestalt från marken, höll en annan en stor vinflaska framför hans mun. Men gubben, som var ur stånd att tala, skakade på huvudet och sköt med handen ifrån sig den av profeten förbjudna drycken. Hans plågare läto likväl ej avspisa sig så lätt.
»Hornet! Hit med hornet!» ropade en av dem. »Det är ju ej någon stor skillnad mellan en turk och en turkisk häst, låt oss därför behandla honom därefter.»
»Vid sankt Georg, ni kan kväva honom!» sade långa Allen; »och dessutom är det synd att kasta bort så mycket vin på en hednisk hund, att det kunde vara nog för en god kristen att därav få sig en tredubbel nattmössa.»
»Du känner ej dessa turkars och hedningars natur», svarade Henrik Woodstall. »Jag skall säga dig, min gosse, att denna flaska Cypervin skall sno om hans hjärna i motsatt riktning mot hans ringdans, och sålunda liksom bringa honom till sans igen. — Kväva honom! — Han skall inte mer kvävas därav, än Ben's svarta hynda av en mark smör.»
»Och dessutom vore det synd», sade Tomalin Blacklees, »att missunna den stackars hedniska satan en styrktår på jorden, då du vet, att han i hela den långa evigheten ej får en droppe att svalka sin tungspets med.»
»Det vore väl hårt, tycker jag», sade långa Allen, »blott för det han är en turk, som hans far före honom. Hade han varit en kristen, som blivit hedning, så medger jag, att det hetaste hålet varit gott vinterkvarter nog åt honom.»
»Håll du mun, långa Allen», sade Henrik Woodstall; »ty jag skall säga dig, att din tunga ej är den kortaste lemmen på dig, och jag spår, att den kommer att skaffa dig fader Francis på halsen, liksom här om sistens, i fråga om den där svartögda, syriska slinkan. — Men här ha vi hornet. — Rör på dig en smula, karl, och bryt upp tänderna på honom med ditt dolkfäste.»
»Håll, håll — han ger med sig!» sade Tomalin; »se, se, han tecknar att man skall ge honom flaskan. — Maka åt er, gossar! Oop sey es! sa holländarn — det slinker ner som bomull! Ja, de äro ena äkta supbröder, när de bara en gång komma i farten — aldrig skall man se en turk spotta i glaset.»
Dervischen, eller vad han var, drack verkligen, eller tyckles åtminstone dricka den stora flaskan i botten i ett enda drag, och då han tog den tom från munnen, sade han blott med en djup suck: »Allah kerim!» eller, Gud är barmhärtig; vid vilken bottenskål ett så bullersamt skratt uppstod bland soldaterna, att konungen, som det störde och väckte ur hans betraktelser, hotande upplyfte handen och vredgad ropade: »vad nu, slynglar? — Ingen respekt, ingen ordning?»
Alla bleva på en gång tysta; ty de kände Richards lynne, som stundom tillät soldaterna mycken förtrolighet, men ibland, ehuru mera sällan, fordrade den strängaste respekt. De skyndade att avlägsna sig på vederbörligt avstånd från det kungliga tältet och försökte släpa med sig marabuten, som, synbarligen utmattad av den mödosamma dansen, eller berusad av den starka dryck, han nyss sväljt, stånkande stretade emot och icke ville låta flytta sig ur stället.
»Låt honom ligga, edra tokar!» viskade långa Allen till sina kamrater. »Vid sankt Kristoffer, gör ni inte vår Dickon utom sig, så att han låter sin dolk surra kring våra huvuden. Låt honom ligga där, så sover han som en gris inom mindre än en minut.»
I detsamma kastade konungen ånyo en vred blick åt det håll, där de befunno sig, varpå alla skyndade undan samt kvarlämnade dervischen på marken, som det tycktes, ur stånd att röra hand aller fot, och ett ögonblick därefter var allt lika tyst och stilla, som före uppträdet.