Thora/3-2

← I.

av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

III. →

II.

När Konrad första gången kom upp i de öde rummen, där grushögarna täppte ingången, föreföll det honom, som såge han framför sina ögon sinnebilden af hela det arf, han från fadern mottagit. Något agg mot fadern kände han emellertid icke. Han förstod blott, enkelt och praktiskt som han öfverhufvud såg sin värld, att hvad fadern låtit falla i grus, måste han bygga upp ånyo. När han satt sig in i ställningen, visste han ock, att medel därtill icke fattades. Han förvånades, när han genomgick faderns bankböcker, och det blef honom ännu obegripligare än förr, hvarifrån den girighetens sot ursprungligen stammat, hvilken förmörkat faderns hela lif och hans egen ungdom.

Ända sedan barndomens dagar kände Konrad folket, dem hvilka bodde i statbyggningarna, och dem, hvilka innehade torpen, som lågo [ 198 ]strödda rundt om på egendomens skogar. Icke blott till namnet kände han dem. Under de långa månader, då han gått ensam hemma, och fadern icke velat se eller tala med någon, hade han setat timmar och dagar i de små hemmen, där han fann människor, med hvilka han kunde tala, och att fadern kallades »snåla baron» var honom välbekant. Som pojke hade han smålett däråt och funnit det naturligt. Som ung man hade han varit van att höra det, tagit saken, sådan den var, och mer än en gång försökt att, där han så kunnat, träda emellan och hjälpa. Mycket hade han i detta hänseende icke förmått att uträtta. Nu kunde han göra, hvad han ville, och det han under den första tiden efter faderns död såg klarast af allt, det var, att hans skyldighet mot faderns minne kräfde, att skymfordet »snåle baron» bragtes i glömska.

Det var en lätt sak för Konrad Olthov att vinna sina underhafvandes förtroende. Han intog gent emot dem något af samma ställning, som en efterlängtad kronprins, hvilken bestiger tronen efter en konung, som länge varit impopulär. Ljusa legender hafva bildats kring hans person, och längtan efter en bättre tingens ordning tvingar alla att omgifva honom med sina bästa förhoppningar. När han kommer till makten, [ 199 ]mötes han af allas goda vilja, och ingenting gör arbetet lättare eller hågen att verka mera fri. De månader Konrad tillbragt i fält, hade också bidragit att utveckla honom. Då han icke var officer, hade han måst taga tjänst som menig. Att en ung man i hans ställning öfver hufvud gjorde sådant, var denna tid mera i ögonen fallande än hvad i våra dagar hade varit fallet. Däri låg ett utplånande af gränsen mellan menige man och ståndspersonen, hvilket måste väcka uppseende. Men därigenom kom Konrad människor nära, hvilka han förut endast betraktat som underordnade. Menige mans rock hade han dragit på, vid dennes sida hade han arbetat, som en man i ledet hade han kämpat, och de umbäranden, hvilka voro soldatens dagliga lott, hade han själf måst underkasta sig. Han hade ätit soldatens mat och delat hans bädd, frusit med honom och slitit ondt som han. När han nu kom hem, hade ej hans namn gått före honom i rapporternas telegram. Men han förde med sig en fond af lifserfarenhet, som var mera värd än de faror och äfventyr, han frestat. Han hade lärt sig, hvad det ville säga att vara en man i ledet. Och de få månader, under hvilka han pröfvat detta, hade gjort Konrad Olthov till en ny människa, skänkt honom erfarenheter, [ 200 ]hvilka först en senare tid allmännare skulle skänka åt män inom hans klass.

Denne unge man, hvilken aldrig njutit någon ungdom, var minst af allt en svärmare. Allra minst föll det honom in att sentimentalt tillgodogöra sig den ställning han vunnit som den tjänande broderns like och kamrat. I själfva verket hade Konrad Olthov under soldattiden aldrig förgätit, att hans födsel gaf honom rätt och skyldighet att befalla. Men hur fattigman lefver och tänker hade han lärt, och den lärdomen tog han med hem. Att han handlat som han gjort, berodde helt enkelt därpå, att han fått i sitt hufvud att pröfva detta slags lif. När han kom in i det, tog han det, som det var, enkelt och naturligt, som han plägade komma till rätta med tillvaron öfver hufvud. När han sedan återkom därifrån, hade han lärt sig befalla, därför att han nu kunde lyda.

I trakten började det stå en viss glans kring den unge baronens namn. De gamla våningarna underkastade han visserligen den reparation, som var nödvändig för att hålla byggningen vid makt. Men han lät dem stå stängda som förr, nöjde sig för egen del med faderns gamla rum på nedra botten. I stället vidtog han tidsenliga förbättringar i egendomens skötsel, och framför allt [ 201 ]förbättrade han sina underhafvandes bostäder och hjälpte upp torparnas jord. De gamla i trakten läto Konrad höra, att han skämde bort arbetarna och gaf dem för stora friheter. Men Konrad log åt dylika invändningar. »Arbetaren är sin lön värd,» svarade han. Själf visste han med sig, att hans hand var lika fast, som den var öppen, och att skaffa sig lydnad förstod han, att hålla andras anspråk inom behöriga gränser likaså.

Mamsell Kristin hade vid den nya ordningens början helt lugnt sagt upp sin plats och förklarat sig önska flytta. Hon var stadd af gamle baron, påstod hon, och när nya krafter började råda, fann hon sig öfverflödig. Konrad blef ej vidare öfverraskad öfver detta beslut. Som gosse hade han alltid varit rädd för gamla Kristins alltför påfallande vänlighet, och som ung man misstrodde han henne både på grund af hennes välde öfver fadern och den känsla af obestämdt obehag, som hennes små runda ögon och sammanknipna mun städse ingifvit honom. När mamsell Kristin reste, förvånade det honom därför egentligen icke, att han småningom fick kännedom om ett och annat, hvilket han förut väl anat, men hvarom han aldrig kunnat få visshet. Och när han slutligen fann, att det som kom i [ 202 ]dagen var en smula mera, än hvad han i hemlighet tänkt sig, frågade han direkt: »Men hvarför har ingen kunnat säga mig något om allt detta förrän nu, när det är för sent?» Härpå fick Konrad endast otillfredsställande svar. Men så mycket förstod han, att mamsell Kristins välde var baseradt på fruktan och ett obestämdt öfverskattande af hennes inflytande öfver herrskapet . När senare ryktet kom till Granås, att hon placerat sina besparingar i ett husköp i Askersund, måste Konrad säga sig själf, att mamsellen varit ett affärsgeni, till hvilket få motstycken kunde uppletas.

Hela saken föll honom snart ur minnet, upptagen som han var med viktigare angelägenheter. Bland dem var det särskildt en, hvilken dag för dag sysselsatte honom mera. Konrad Olthov hade nämligen börjat gå i giftastankar, och här till medverkade i hög grad medvetandet om, att han icke i längden kunde sköta sitt hus ensam. Konrad Olthov hade på kort tid utvecklats till en klarsynt och praktisk man, och ungdomsdrömmarna trodde han sig hafva lagt bakom sig för alltid.

Den kvinna, som väckt hans tycke, var dotter till provinsialläkaren, hvilken bodde en knapp half mil från herrgården. Ferdinand Hesse var [ 203 ]en man på mellan femtio och sextio år, änkling och typen för en provinsialläkare af den gamla stammen. När han kom åkande i trillan insvept i regnrocken och med kapuschongen uppslagen öfver mössan, påstod folket, att han såg utländsk ut. Och detta var doktorns stolthet. Ty under sin första änklingstid, då det gällde att skingra sorgen efter den alltför tidigt aflidna hustrun, hade han tillbragt ett halft år i Paris och fann det vara en af ödets orättvisor, som han sent vände sig vid, att just han skulle vara dömd att stanna i en afkrok af landsorten. Men var det vinterväder, och han satt i släden, klädd i vargskinnspäls och mössa med örlappar af sjubbskinn, då prisade han gamla Sverige, som han för resten också plägade göra vid midsommartid. Vinterväder och nyfallen snö var doktorns bästa väder, och när slädens bjällror pinglade under granarna, då gned doktorn belåten sina kinder för att hålla ömkylan på afstånd. Där satt rimfrost i hans buskiga ögonbryn, i de långa mustascherna med sina smala spetsar och i hakskägget, som en gång varit klippt à la Napoleon III, men som nu börjat gråna. Muntrare än eljest tittade då de gråa ögonen fram genom glasögonens stadiga guldbågar.

Doktorsbostället var beläget ofvanför lands[ 204 ]vägen i en björkbacke, och så ofta han kom att tänka därpå, svor doktorn öfver de förbannade bönderna, som inte haft vett att lägga huset nere vid sjön, så att man kunde ha utsikt öfver vattnet och gå och bada direkt ifrån sina rum, utan att riskera reumatism i det satans svenska klimatet. Men hur det var såg den rymliga byggnaden inbjudande och treflig ut, där den låg med det nätta gröna staketet kring den välvårdade lilla trädgården, frontespisen med sina tre fönster öfver verandan och den lysande spegelkulan på sin stolpe i den tätklippta gräs kullens gröna midt.

Konrad Olthov hade gjort sin första visit hos doktorns familj efter faderns död i syfte att få betala doktorn för sjukvård. Sedan dess hade han återkommit för att begära råd i fråga om de sanitära förhållandena på godset. Slutligen kom han, emedan han fann sig väl i doktorns sällskap och själt kände sig vara välkommen. Han kom också, emedan doktorns unga dotter drog honom till gården.

Edith Hesse var en blond landtlig skönhet på omkring tjugu år, och första gången Konrad såg henne, var hon klädd i hvitt och bar en gul halmhatt, hvilken som ett oerhördt blad hvilade öfver hennes ungdomliga ansikte med [ 205 ]den lifliga hyn och de djupblå ögonen, skuggade af mörka ögonbryn. Kontrasten mellan dessa ögon och det blonda håret, var det, som fängslade den unge mannen. Klangen i den vackra Ediths stämma var fyllig och stark, och när Konrad sent på juninatten red hem, tänkte han på Thora.

Länge hade hon varit ur hans tankar. Det var, som om allt, hvad han under de sista månaderna upplefvat, dragit ett bredt streck mellan det förflutnas dröm och den verklighet, hvari han nu lefde. Som en dröm såg Konrad hela sin första ungdom. Den hade glidit bort, när han första gången, klädd i dansk soldatuniform, stod på vakt och kände, att han hade ett ansvar. Nu syntes den honom så aflägsen, som hade månaderna varit år och åren decennier. Hans mandom var mogen nu, och i öfvermodet af den första kraftkänsla, som följde därmed, märkte Konrad ej annat, än att hans nya jag hade fått öfvertaget, och att allt hvad han tidigare upplefvat var bortblåst som af nya, kraftiga vindar. Aldrig föll det honom in, att det, som nu slumrade, åter skulle kunna vakna till lif och göra sig hördt.

Hästen gick i skridt, och Konrad lät honom gå så. Rundt om honom var natten ljus, och granskogen doftade. På Thora tänkte han. [ 206 ]Thora hade varit medelpunkten i den värld, som nu låg honom så fjärran. Prinsessan i slottet hade hon varit, prinsessan i det slott, som sjönk i sömn och dvala, medan slingerrosorna växte däröfver. När slottet försvann för hans syn, tog det prinsessan med sig, så att äfven hon blef borta. Som han nu försökte tänka på Thora, var hon overklig för honom, som hade de mötts en gång för länge sedan, och det som skett dem emellan hade blifvit utan betydelse. Förälskad hade han gått vid hennes sida, och när hon log emot honom och var glad, då hade han trott, att hans känsla var besvarad. Utan att ana, hur han led, hade hon så gift sig med en annan, och när de mötts igen, var det, som hade de alltid älskat hvarandra, men ödet hade kommit emellan och skiljt dem åt.

Konrad tänkte på allt detta nu, som hade det händt någon annan. De tysta timmarna på Akerups gård, vandringen genom snön i den tidiga morgontimman med släden, som körde framför dem, allt detta var honom overkligt, som hade han drömt det eller läst det i en bok. Thora själf liknade en liten skygg och förskrämd fågel, hvilken icke vågar kvittra, därför att en tung hand håller honom fången och inte vill släppa sitt tag. Thora själf skulle aldrig komma [ 207 ]åter. Oåterkalleligen hade hon lämnat honom som allt det gamla, stygga, hvilket fadern tog med sig, när han dog.

Konrad ryckte upp sig ur sina drömmar. Samlande tyglarna, satte han hästen i traf. Omkring hans kinder svalkade nattluften.

När han efter denna dag återkom till doktorns hem, sökte han sedan alltid Edith. Ensam som hon lefde, var hon glad åt att få sällskap. Moderlös som hon varit sedan sitt tionde år, var hon van att umgås med män, och böcker, hvilka då sällan letade sig väg till unga kvinnor, hade hon läst. Hon försökte väcka Konrads intresse för böckerna, men när detta misslyckades, lät hon det samtalsämnet falla och underhöll honom med annat. I hennes ögon var Konrad något af en hjälte. Hvad ingen man hon sett vågat, hade han utfört. Han hade stått för kulor och krut, och rispan efter ett sabelhugg, som skurit upp vänstra kinden, klädde honom. Han var en man, som de flesta kvinnor skulle varit nöjda att älska, därför att hans person skänkte något af den trygghet, åt hvilken kvinnan blundande kan förtro sig. Att han aldrig talade om sina äfventyr, fann hon stolt och bra. Att han förstod att sköta sitt gods och var herre öfver sina handlingar, kände hon som en obe[ 208 ]stämd lycka, och aldrig väntade hon en gladare eftermiddag, än när Konrads bruna häst vid middagstiden trafvade upp på doktorsboställets sandplan.

För Konrad åter var Edith icke blott kvinnan, som satte hans blod i fart och kom hans sinnen att jubla. Hon var en del af den verklighet, där han nu visste sig höra hemma. Hon var verkligheten själf, den vackraste, fullaste, mest lifsdugliga verklighet, han någonsin visste sig hafva sett. Han var själf full af lif, och när han såg henne, eggade hon icke hans drömmar. Hon drog honom snart till sig med den vaknande ungdomskänslans friska, jublande makt, och länge tålde han icke att vara borta ur hennes närhet. Verkligheten i denna gestalt syntes Konrad härligare än allt hvad drömmen kunde bjuda. Han tog henne med sig på ridturer och fröjdade sig åt, hur vackert hon satt till häst, och hur väl hon tyglade en gångare. I båten lärde han henne hjälpa till med förseglen, och han njöt af att hon tålde sjön och icke fruktade vågorna eller blåsten. Sommaren gick förbi som en lek. Under den leken växte Konrads arbetskraft, och han mognade mer och mer till man.

Doktor Hesse såg på de ungas lek och fröjdade sig åt den. Han hade själf lefvat ett [ 209 ]kort, lyckligt äktenskap, och hans natur hörde till de goda, hvilka ensamheten icke förbittrar. Lifvet hade gifvit honom en vänlig, humoristisk syn på människor och mänskliga förhållanden i allmänhet, och sin dotter visade han ett slags chevaleresk uppmärksamhet, hvilken snarast erinrade om en artig, gammal herres godmodigt vänskapliga förhållande till en honom sympatisk ung dam. Om en dåtida faders förhållande till sin dotter erinrade hans sätt emot dottern så litet som möjligt. När han satt på verandan och såg de båda unga tillsammans, log han väl stundom i napoleonsskägget, som blifvit anlagdt under Pariserresan, men doktorn, som visste sig vara en klok och i kärleksvärf förfaren gammal herre, lät diplomatiskt ingenting märka. Naturligt och utan ingrepp från hans sida skulle de ungas förhållande utvecklas. Doktor Hesse var fritänkare och hans tillit till naturens makt obegränsad. Han var dessutom en praktisk man och sade sig själf icke, utan skäl, att sämre kunde dottern råka ut, än om hon skulle sluta som friherrinna på Granås.

Emellertid gick sommaren förbi och vintern med den, och alltjämt fortfor Konrad med sina besök hos doktor Hesses. Lugnt som han tog hela sitt lif, påskyndade han intet, och om dok[ 210 ]torn, som var gammal juvenal och öfver hufvud en hetblodig herre, saknade något hos den unge mannen, var det, att han i hemlighet fann honom äga väl litet af det mod och den tilltagsenhet, som i alla fall hade utmärkt honom själf i ungdomens kärleksaffärer. Konrad kom och gick. Han visade Edith en påtaglig uppmärksamhet, och ej en vecka lät han gå förbi, utan att han tillbragte en afton i doktorns hem eller lät kusken hämta far och dotter till en middag på Granås.

Den, som såg dem båda tillsammans, skulle lätt nog ha kunnat taga dem för bror och syster. Så otvunget var förhållandet dem emellan, så fritt från allt, hvad på den tiden nämndes kurtis, och som senare dagar kallat flirt. Två praktfulla människobarn voro de emellertid att se på. Doktor Hesse hade städse sin glädje åt den synen, och aldrig var han nöjdare, än om denna glädje delades af andra. Då log han inåtvändt och myste leende i smyg. Men än en gång måste han säga sig själf, att han var begärlig efter att stifta parti åt dottern som trots någon måghungrig mor. Ibland måste doktorn rent af göra våld på sig själf för att bekämpa sin otålighet. Hur landet låg, ansåg han sig längesedan på det klara med, och det hörde till hans teorier, att något mera fruktansvärdt [ 211 ]fanns icke för en fader än om han skulle befara, att dottern slutade som en gammal mamsell.

Den andra sommaren var emellertid förbi, sedan Konrad Olthov tagit arf efter sin fader, och »snåla barons» namn började redan tillhöra legenden. Människorna glömma fort, då det gäller något ondt, som de lyckligen undgått, och på godset hade förhållandena undergått en märklig förändring. Själfva byggningen stod under reparation, där hamrades och murades dag efter dag, och trädgården kunde ej mera kännas igen. Träd och buskar voro tuktade och rensade från mossa, de stora häckarna klippta, gångarna skyfflade och kanthuggna. Sommaren rundt hade rosor, löfkojor, reseda, luktärter och penséer blommat på rabatter och grupper. Nu slokade de sista dahlierna med sina frostbitna hufvuden efter den första frosten, och solvändornas gyllne skifvor hängde bruna i kanterna.

Då kom Konrad Olthoven eftermiddag körande upp på doktorns gård. Denna gång frågade han icke efter fröken Edith, utan gick direkt in i doktorns rum. Förlägen och småleende på samma gång, framförde han sitt ärende att hos sin värderade vän doktorn anhålla om fröken Ediths hand. Och samma dags afton voro de unga tu förlofvade.

[ 212 ]När Konrad den natten åkte hem, var han lycklig och nöjd. I sitt sinne tänkte han, att så lycklig hade han väl aldrig varit. Mörkt var det på natten, och vagnslyktorna voro tända, utsändande snabbt förbiglidande ljusvågor i skogen, där de höga tallarna skymtade som jätteskuggor. Konrad satt tillbakalutad mot sufletten, och hans hjärta var fylldt af den lyckliga vissheten, att när icke alltför många månader voro förbi, skulle han åka samma väg fram. Då skulle Edith sitta som hustru vid hans sida. Allt hvad han kunde vänta af lifvet, ägde han då. Ljusare hade Konrads drömmar aldrig svärmat.

Vagnen for fram genom den gamla allén med dess höga, risiga popplar, hvilkas ljusa stammar blänkte förbi i det sväfvande skenet från vagnslyktorna. Närmare byggningen gaf bandhunden skall, och när vagnen höll framför stora trappan, stod Barbro där ute för att öppna vagnsdörren. Med ett kraftigare god natt, än han plägade, gick Konrad in till sig. En sådan känsla af att han ägde ett hem, hade han icke erfarit, sedan han var barn och modern satt bredvid hans bädd, innan han somnade.

I den stora länstolen i faderns gamla rum satt han länge uppe och tänkte på allt det, som [ 213 ]nu skulle komma. Lugnt, godt och förhoppningsfullt syntes honom allt. Nu skulle arbetet gå lättare än förr. Nu skulle allt det sättas i verket, som han förut blott påbörjat. Nu, när han fick en hustru, som kunde vara honom en hjälp. På Edith tänkte han, men icke som en ung man, hvilken vet sig älskad och längtar efter att äga den älskade. Konrad märkte det själf och log åt sina tankar. Hur olika, tänkte han, är icke allt hvad man drömmer en gång, mot verkligheten, när den kommer med lifvets fulla glans.

Men när han somnat, drömde Konrad om Thora. Han såg henne gå ensam på en snötäckt slätt, en väg med djupa slädspår, där hon mödosamt arbetade sig fram. Bort ifrån honom gick hon, och han gjorde intet för att få henne att vända sig om och se åt det håll, där han själf stod.

Konrad vaknade med en pinsam, förvirrad känsla af, att han på något sätt svikit Thora . Att han kunnat drömma om henne, förvånade honom. Länge hade hon varit borta ur hans tankar.