Thora/3-1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  VII.
Thora
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

III. KONRAD OLTHOW
II.  →


[ 179 ]

III

KONRAD OLTHOV

[ 181 ]

I.

Konrad Olthov kom aldrig att taga vägen hem förbi Akerups gård. När han for bort, hade han gjort det, emedan han då trott sig vara nödsakad att undvika järnvägen och åka med skjuts. Ung och oerfaren som han var, inbillade han sig, att emedan han narrat fadern i fråga om ändamålet med sin resa, skulle fadern vara i stånd att låta någon uppspana hans vistelseort och hindra honom från att lämna landet. Från Danmark hade han skrifvit hem och lämnat sin adress och bekännelsen om resans syfte, utan många ord och utan en bön om den faderliga förlåtelsen. Ett bref från mamsell Kristin var det, som till sist förmådde honom att äfven på skynda hemresan. När Konrad efter mottagandet af detta bref återvände hem, var det brådska på färde. Därför tog han järnvägen, som då länge varit färdig från Malmö. Mamsell Kristins [ 182 ]bref hade nämligen innehållit underrättelsen, att fadern låg på sitt yttersta. Och Konrad reste därför genom natt och dag. Det bref, han erhållit, var nämligen, när han mottog det, redan af gammalt datum.

På Granås hade mycket inträffat under den korta tid, Konrad varit borta. Först och främst hade förhållandet mellan snåla baron och hans omgifning med hvarje dag blifvit alltmera inveckladt. Den gamle rättaren, som var född på godset och jämnårig med sin herre, såg för hvarje gång mera bekymrad ut, när han lämnade trappan på herrgården efter att icke ha blifvit insläppt i husbondens rum, till hvilket nyckeln var urtagen. Mamsell Kristin sväfvade som en ande genom den del af den stora byggningen, som icke var afstängd. De små runda ögonen stodo spända i hennes hufvud, och musklerna i det röda ansiktet, som aldrig skiftade färg, voro stramade lika hårdt som linjerna kring hennes slutna mun. Ofta nog hade hon varit ute bland statarna i statbyggningen liksom bland drängarna i drängstugan och talat husbondens och gårdens sak för att hindra öppna fientligheter. Dock hade hon ej kunnat förhindra, att en dag en skara af män och kvinnor samlades på gården, högljudt fordrande att få tala med sin husbonde. [ 183 ]Strejker voro icke hvardagsmat på denna tid. Medvetna om sin människorätt och sin makt, som en senare tid gjort arbetarskarorna, voro de icke då. Det skulle vara särskilda missförhållanden, hvilka öppet hånade all ordning och rätt, som då skulle tvinga dem till det yttersta. Så skriande voro emellertid missförhållandena på Granås, att själfva samhällsbanden börjat att upplösas. Respekten uppåt försvann och tog lydnaden med sig. De underkufvade på Granås liknade ett regemente soldater, hvilka förlorat sin befälhafvare och icke längre sågo sig i stånd att lefva utan sold. Utom sig af förtviflan flockades de en dag på husbondens gård och ropade högt på rättvisa och bröd. Det var en hop af bleka, halfsvältande män och kvinnor, klädda i trasiga kläder, som där samlades . Mumlande fordrade de bättre föda och penningar, för att tillgodose åtminstone de närmaste dagarnas behof. Några nya fordringar hade dessa föregångare till senare dagars strejkande icke att framställa. De begärde blott, att de gamla, hvilka stått bi så länge någon kunde minnas, skulle uppfyllas. Kvinnorna ropade på, att byggnaderna ramlade öfver deras hufvuden, att den utdelade säden var för lätt, att potatisen grodde och var vattnig, att de små barnen svulto, emedan korna [ 184 ]af brist på foder ej längre ville ge mjölk. Männen fordrade att unge baron Konrad skulle hemkallas. Under snåla baron ville ingen längre tjäna. Snåla baron skulle bort från godset. Eljest hotade de att bränna honom utur boet, som man bränner varg och räf ut ur lyan.

Länge stod den larmande skaran kvar på gården. In kunde ingen komma. Ty den tunga ekporten var bom mad och stängd, och blott på kökssidan såg man ängsliga kvinnoansikten stirra ut genom de skumma rutorna. Men männens och kvinnornas röster hördes vida omkring. Och först när flera timmar förgått, tystades ropen af länsman, som ändtligen visade sig. Tre vagnar var det, som kommo, länsman själf i guldgalonerad mössa och med knölpåk i hand, fjärdingsmännen och handtlangare . Mamsell Kristin var det, som kallat länsmannen till platsen. När hon såg, hvad som var å färde, slängde hon rundkappan omkring sig, knöt bahytten på hufvudet och smög sig själf på en omväg ned i stallet. När ingen där ville hjälpa henne, selade och betslade hon svarta Rosa själf, spände henne för karriolen och körde, så fort hästen kunde löpa, till länsmansgården i kyrkbyn.

Länsmannen behöfde icke läsa upprorslagen för de församlade. Utan vidare omständigheter [ 185 ]grep han två af de mest uppretade, de enda som vågade trotsa honom, belade dem med hand bojor och förde dem bort. Ty lagen var sträng och motståndet bröts inför den hårda rättvisan, som bjöd tålamod och underkastelse långt ut öfver mänskliga gränser. Med hat i hjärtat spriddes de klagande åt alla håll och återvände, mera modfällda än någonsin, till sina hem. Hatet gömdes och växte i statbyggnaden, i drängstugan, rundt om i de små, halft förfallna torpen, hvilka lågo strödda öfver egendomens ofantliga skogar. Från den dagen gick det vakt omkring Granås både natt och dag.

Men snåla baron uppehöll sig som vanligt i sina tre låsta rum, hvilka han sedan sonen rest aldrig lämnade. Mer och mer omtöcknades där hans förstånd, och af uppträdet, som måhända hotat honom till lif och lem, om en tändande gnista fallit i den jäsande massan, anade han ingenting. Okänslig för allt omkring sig satt han, som han plägade, i den stora länstolen under piphyllan, och grubblade öfver, att alla ville bestjäla honom, att han skulle dö som en fattig man, och att hans enda son lämnat honom ensam. Ej en enda gång under hela det långa, stormiga uppträdet reste han sig upp för att se ut genom fönstret.

[ 186 ]Nu, när Konrad rest, talade han ej längre om hustrun, som han förut städse hade gjort. Nu hade han i stället sökt fram ett porträtt af gossen som barn. Det hade han ställt upp mot fönstret, så att han kunde se det från den gamla gångmattan som han nu slitit ut, så att den var full af trasade hål . Där trampade han fram och åter, som han länge gjort, blickande på porträttet för hvarje gång han gick det förbi. När han så blef trött och stannade framför fönstret, då stod han hela tiden och såg på porträttet. Konrad var liten, när det togs, en gosse med benadt hår och from uppsyn. I handen höll han en trähäst, som på den tiden var hans första leksak.

Där stod snåla baron, glömsk af världen omkring sig, och talade obegripliga ord med gossen, som hade denne kunnat höra honom. Snåla baron trodde, att Konrad fortfarande var lika liten, som han varit den tid porträttet togs, och inbillade sig, att lille Konrad sprungit bort, och att ingen velat hämta honom tillbaka. Mamsell Kristin var den enda, som ville hjälpa honom. Mamsell Kristin visste, hvar gossen fanns. Och hon hade lofvat, att han skulle komma tillbaka, så att pappa fick se honom.

Men när dagarna gingo och Konrad icke kom, då blef baronen till sist orolig. Om dagen [ 187 ]vågade han sig icke ut. Ty han fruktade alla dem, som kunde göra honom ondt och ville bestjäla honom. Därför smög han sig ut om natten. Ner i trädgården gick han ut genom öppningen mellan den förvuxna häcken och vidare bort i parken. Nattvakten, som gjorde sin rond omkring den gamla byggningen, kunde höra honom, hur han med långa mellanrum ropade: »Konrad, Konrad! Och en natt hörde mamsell Kristin, hur han steg uppför de gamla stentrapporna, hvilka han icke beträdt sedan lilla friherrinnans begrafning. Däruppe slet han och ruskade i låsen, till dess att han fick upp dörrarna och kom in. Och som han gått där ensam då, så gjorde han också nu. I nattskymningen ute på gården, där ugglorna flögo omkring, lockade af ljuset, kunde man se glimtar från hans lykta falla som stänk öfver buskar och träd. Ur rum och i rum gick han, och när han stängt dörren och kom i trappan, talade han högt för sig själf.

»Jag trodde, gossen fanns där uppe,» sade han. »Men han var icke där heller.»

Ett par dagar efter denna natt låg snåla baron till sängs och reste sig icke mera. När maj månad var nära sitt slut, och sommaren stod för dörren, dog han en natt, när vårvinden blåste mild öfver den förfallna trädgården och nymånens [ 188 ]halfva satt blek på en stjärnlös himmel. Mamsell Kristin satt och sof i länstolen inne i rummet. När andedragen upphörde, vaknade hon.

Hvad allt sedan hände i det gamla huset, därom visste ingen någonsin riktigt besked. Ty mamsell Kristin lade själf beslag på alla nycklar under förklaring, att det som förut varit stängdt, skulle förblifva så, till dess att unge baron Konrad kom tillbaka.

Därför låg snåla baron lik i den smala träsängen i sitt inre rum, och när alltså äfven fönsterna på nedra botten i det höga trevåningshuset blifvit täckta med hvita lakan, såg det ut, som om hela den gamla byggningen blundat och dött och skulle begrafvas med sin ägare. Smal och tunn låg han där nu, den långa näsan stack fram så smal öfver den hvita mustaschen, och mamsell Kristin satt och vakade i det yttre rummet eller slumrade in en stund på den gamla soffans svarta tageltyg.

Mamsell Kristin var ett modigt och resolut fruntimmer, och ingenting var henne mera främmande än fruktan för något öfvernaturligt. Lugn som hon gått omkring i den gamla byggnaden under alla dessa år gick hon där nu, och snåla baron skrämde henne lika litet, där han nu låg kall och stel, som han förr gjort, den tid han [ 189 ]lefde, och ingen mer än hon vågat sig på honom . Mamsell Kristin behöfde också all den kallblodighet, öfver hvilken hon förfogade. Ty bland kökspersonalen härskade efter dödsfallet hela den skräck, hvilken plägar komma, då en människa gått hädan, hvilkens lif icke varit sådant alla veta, att en människas lif bör vara. Dessutom var Granås en plats, om hvilken hvem som helst kunde berätta, att icke allt där var, som det borde vara. Detta visste alla. Mångfaldiga voro de berättelser, som pigorna hviskande förtalde hvarandra, när talgljusen brunno med långa vekar under de mörka vinterkvällarna. Hur det tisslade och tasslade, suckade och kved i det gamla huset, både högst upp på vinden och inne i de många rum, som nu voro stängda, därom kunde mer än en ge besked. Så länge hade nu de tomma våningarna stått stängda, att ingen kunde veta, hvad de gömde. Om lilla friherrinnan spökade däruppe, var visserligen osäkert. Men hvarifrån kommo de trippande stegen, som så många hade hört, fastän trossbottnarna voro grofva och stadiga som på alla hus, byggda i gamla tider? Hvarifrån kommo de spröda, liksom vissna ljuden af sång, som hördes under de blåsiga vinternätterna? Var det icke någon, som bodde kvar där och icke kunde komma [ 190 ]bort, någon, som vaktade och väntade på att bli fri och en gång få lämna den gamla byggnaden, som nu genljöd af främmande röster? Härom talade alla på Granås. Vida omkring hade det talet sports. Värst hade det blifvit, sedan snåla baron dött. Då bommades jungfrukamrarna igen med rigel och stål. Biblar och psalmböcker fingo ligga framme för att finnas till hands vid behof, och den, som dessa nätter såg något, aktade sig nogo att tala om, hvad han sett. Med bleka ansikten gick husfolket dagen i ända omkring och väntade natten.

Värst var det andra natten. Då trippade det i trapporna, pep under golfven, och en stank som af djur, spreds öfver hela huset. Midt i natten kom någon och slog på fönstret. Dödstystnad rådde därinne. Svara vågade ingen. En röst därute ropade: »Låt upp. Det är nattvakten. »In kom han, och under svordomar och böner förklarade mannen, att han icke vågade vara ensam ute. Gråskäggig och våt af regnet, som föll, satt han vid dörren i pigkammaren, medan från alla sängar ängsliga blickar riktades mot honom. Nattvakten kunde berätta, hvad det var, som alla hade hört. I juninattens genomskinliga skymning hade han sett hur råtta efter råtta sprang ut genom källargluggarna, utför den [ 191 ]stora trappan, ja, klättrade lätt ned öfver den gråa fasadens murbruk. Detta hade han tydligt sett med sina egna ögon. Men därför ville han ingalunda gå i god för, att det han sett, verkligen var, hvad det såg ut att vara, nämligen riktiga råttor. Hvem hade hört talas om, att råttor på detta sätt flydde i massor? Det fanns värre ting än råttor, och där troll och fanstyg husera, vet ingen, hvilken skepnad styggelsen tar.

Hackande tänder af förfäran lågo pigorna i sina fållbänkar, och midt under detta kom mamsell Kristin in i nattröja och med ljuset i hand, Hon svor barskt åt mannen och ville jaga honom ut. Men han stod fast vid sitt och svarade blott: »Med förlof, mamsell, men ut går jag inte i natt.» Därpå tog han om sin berättelse och förändrade den nu så, att råttorna flydde för spökena. För hvem skulle de eljest fly? Fanns det någon däruppe, som störde dem? Med egna ögon hade han sett dem, små och stora. Genom hålet under porten kommo de fram och sprungo rätt ned utför stora trappan.

Nattväktaren stod icke att drifva bort, och mamsell måste trots hans protester taga honom med sig ut i köket. Där han var, kunde han ju icke stanna. Under utbrott af lifligt förakt för hans och allas dumhet lämnade hon honom [ 192 ]på kökssoffan, där han förlägen och skamsen satte sig ned med näfverluren bredvid sig. Därpå gick mamsell Kristin tillbaka in i baronens yttre rum , och dörren till likrummet lät hon stå öppen som förut.

Där satte sig nu mamsell Kristin i barons egen stol vid skrifbordet, och hans stora bibel lade hon öppen framför sig. Sofva kunde hon ändå icke genast, och något att läsa i, som kunde hålla henne vaken och gifva ro, ville hon ha. Som mamsell satt där, hörde hon emellertid, hur det tisslade och tasslade, trippade och trappa de utanför dörren. Resolut steg hon upp och lyste ut i stora förstugan. Då såg också hon råttorna, och att de kommo trapporna ned från våningarna däruppe, gästrummen och lilla friherrinnans våning, hvilka baron i lifstiden för många år sedan hade stängt. »Den förbaskade karlen har alltså ändå sett rätt,» mumlade hon för sig själf. Men då mamsell ej hörde till de kvinnor, som skrika för råttor, smällde hon igen dörren och skulle just återtaga sin läsning. Det var profeten Jeremias hon höll på med. Hans straffdomar passade här, där så mycken orätt blifvit öfvad, både hvad folk visste och annat mer, hvilket mamsell Kristin behöll för sig själf. Då hörde mamsell emellertid ett ljud, hvilket [ 193 ]för en god stund beröfvade äfven hennes oförfärade natur fattningen. Det kom ofvanifrån. Rätt öfver sitt hufvud hörde hon det. Det lät som knastrande och knakande. Det kändes som skakning i själfva rummet, där gardinerna rörde sig som för vinddrag. Ljuden mullrade vidare, togo nya former. Något bröts sönder, brast, sprang i stycken. Golfvet kändes osäkert som vid jordbäfning. Ett ögonblick blef allt stilla, så att ljudet från det milda sommarregnet, hvilket föll emot rutorna, tydligt förnams. Plötsligt skakades luften af ett dån, hvilket lät, som om hela huset störtat samman. Uppifrån kom det. Mamsell Kristin såg tydligt hur taket öfver hennes hufvud sviktade, och bronskronan öfver skrifbordet svängde fram och tillbaka. Dånet räckte en god stund. Det skrällde från byggningens ena hörn till det andra, som hade åskans dunder rullat direkt på golftiljorna öfver hennes hufvud. Sist kom ett krasande ljud, som hade massor af arbetare krossat sten däruppe. Därpå blef allt mol tyst.

Mamsell Kristin stod med händerna mot bordytan, hufvudet lyssnande framsträckt och hvarje muskel spänd. När bullret tystnat, fattade hon med stadig hand om ljusstaken, gick in i det innersta rummet, där den döde låg, och [ 194 ]öfver duken, som täckte hans hufvud, tog hon den stora nyckelknippan och lyktan, hvilken fortfarande hängde så, som den döde i lifstiden velat ha den. Icke ett ögonblick förlorade mamsell Kristin sin sinnesnärvaro. Att någonting skulle bli alltför närgånget undersökt i det gamla huset, innan den döde kommit i grafven, hade hon sina goda skäl att icke önska. Och denna tanke gaf henne mod att våga allt. När begrafningen var öfver och unge baronen kommit hem, ville mamsell Kristin lämna nycklarna i hans händer och oförtöfvadt begifva sig bort för att sätta i säkerhet de besparingar, hvilka det var hennes konst och hemlighet hur hon förmått att göra äfven under de girighetens argusögon, hvilka städse bevakat henne. Hade hon vågat så mycket, som hon gjort, vore det skam att tveka nu. Därför steg hon nu modigt uppför trappan och glad var hon åt att vara ensam. Hon profvade en stund nycklarna, innan hon fann den rätta. Men när till sist dörren gick upp, och hon kunde lysa in med lyktan, då stannade mamsell Kristin häpen. Stora salongen såg ut som en enda grushög. Kristallkronorna lågo splittrade öfverallt, spillror af väggspeglar, möbler, husgeråd, flikar af dukar och draperier, ett kaos af ödeläggelse mötte hennes ögon, och [ 195 ]när hon såg upp, var hela taket bart. Nakna grinade de tunga bjälkarna fram, och hela rummet var fullt af damm och rök, som steg från grusmassan.

I ett ögonblick förstod mamsell Kristin, hvad som här hade skett. Gipsen hade fallit ned från taket och krossadt allt. Det var, som om den hållit ihop under alla dessa år, då intet blef repareradt, öfversedt eller satt i stånd, för att falla samman just i det ögonblick, då den man, hvilkens hela lif stannat kvar inom dessa tomma väggar, ej längre kunde förnimma dånet af sin helgedom, hvilken föll samman i ruiner. Mamsell Kristin stod där med lyktan i hand. Öfver rummet och ända upp i taket föll den oformliga, rörliga skuggan af hennes feta, lilla figur. Öfver hennes fötter ilade de sista vettskrämda mössen, som glömt sig kvar, utan att hon märkte dem. Noga stängde hon dörren efter sig och gick med korta, betänksamma gumsteg trappan utför och tillbaka in i det rum, hon nyss lämnat.

Där satt mamsell Kristin natten öfver vaken. Men när morgonen kom, släppte hon ingen in i de stängda rummen, hur mycket hon än bestormades med frågor af det uppskrämda husfolket, som darrat inför oväsendet värre än hon. Ingen behöfde gå in där, förklarade mamsell [ 196 ]Kristin, förrän unga baron kom. Vidare besked gaf hon åt ingen.

Först två veckor efter det att begrafningen väl var öfver kom Konrad Olthov tillbaka till sin fädernegård. Det var honom en lättnad nästan, att allt var förbi, och att han ingen fann, som kunde hälsa honom välkommen. Tungt nog kände han allt ändå. Nya voro de tankar, som vaknat inom honom, ny hade världen blifvit för hans blick, nytt var det lif han nu skulle börja. Bakom sig hade han lämnat äfventyret och äfventyrslusten. Hemma kom honom allvaret nära som aldrig förr.