Tom Sawyers äventyr/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 31
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 32
Kapitel 33  →


[ 114 ]

XXXII.

Låtom oss nu återvända till Toms och Beckys deltagande i utflykten. De vandrade genom de svarta gångarna jämte det övriga sällskapet, besökande grottans allbekanta underbara ställen — ställen, som utmärkts med så överdrivet granna namn som »Förmaket», »Katedralen», »Aladdins Palats» o. s. v. Om en stund började man leka »kurra gömma», och Tom och Becky deltogo däri med lust och fröjd, tills ansträngningen började bli en smula tröttande. De begåvo sig nu tillsammans in i en lång, slingrande gång, hållande sina ljus högt och läsande det invecklade nätverket av namn, årtal, postkontorsadresser och tänkespråk, som al fresco hade blivit anbringade på klippväggarna medels den sotande talgljuslågan. Vandrande längre och längre framåt, samspråkande med varandra, märkte de icke, att de nu voro i en del av grottan, vars väggar ej voro försedda med några al fresco-målningar. De anbragte med rök sina namn under en utskjutande klippkant och gingo vidare. Om en stund kommo de till ett ställe, varest en liten vattenrännil, som porlade fram över klippavsatserna, förande med sig en kalkstensfällning, [ 115 ]hade under de långsamt framskridande seklerna bildat ett veckat och krusat Niagara av glittrande, oförgänglig sten. Tom tvingade in sin lilla smala kropp bakom det för att roa Becky genom att illuminera det. Han fann, att det bildade som en slöja framför ett slags brant naturlig trappa, som var insluten mellan trånga väggar, och genast greps han av äregirighet att bliva en upptäckare. Becky delade hans böjelse, och de gjorde ett märke med röken till framtida ledning och gåvo sig av på sin upptäcktsfärd. De följde den slingrande gången djupt ned i grottans hemliga djup, gjorde ett nytt märke och veko av in i en sidogång, sökande märkvärdigheter för att kunna berätta därom för den övre världen.

På ett ställe funno de en rymlig håla, från vars tak nedhängde en mängd skinande stalaktiter av ett mansbens längd och tjocklek; de undersökte den noga, fulla av förvåning och beundran, och lämnade den därpå, tagande vägen genom en av de talrika gångar, som utmynnade i den. Kort därpå kommo de till en förtrollande vacker källa, vars bassäng var innesluten av en mängd som is glittrande kristaller; den befann sig mitt i en håla, vars väggar uppburos av ett stort antal fantastiskt formade pelare, som hade bildats därigenom att stalaktiter och stalagmiter hade förenat sig med varandra, en verkan av det under århundraden droppande vattnet. Under taket hade väldiga massor av flädermöss packat sig tillsammans, flera tusen i en binga; djuren oroades av ljusen, och de kommo nedflygande i hundratal, skrikande och ursinnigt kastande sig mot ljusen. Tom kände till deras natur och faran av detta deras beteende. Han fattade Beckys hand och [ 116 ]drog henne skyndsamt med sig in i första korridor han träffade på, och det var alldeles icke för tidigt ty en flädermus släckte Beckys ljus med sin vinge i detsamma hon gick ut ur hålan. Flädermössen förföljde de båda barnen ett gott stycke, men flyktingarna döko av in i varje ny gång som öppnade sig på deras väg, och till sist blevo de kvitt de farliga djuren.

Tom anträffade kort därpå en underjordisk sjö som sträckte sin dunkla yta så långt bort, att dess form smälte tillsammans med mörkret. Han ville utforska dess stränder, men ansåg det vara bäst att sätta sig ned och vila en stund först. Nu för första gången lade den djupa tystnaden på stället sin kylande hand på barnens sinnen. Becky sade:

»Hör du, Tom, jag har inte tänkt på det förr, men jag tycker det är så länge sedan jag hörde något från de andra.»

»Ja, sir du, Becky, vi ä' så långt under dem, och jag vet inte huru långt åt norr, söder eller öster. Vi kan inte höra dem här.»

Becky började bliva rädd.

»Jag undrar, huru länge vi kan ha varit här nere. Det är bäst vi vänder om.»

»Ja, det tycker jag också. Kanske det är bäst det.»

»Hittar du vägen, Tom? För mig är det bara krokigheter och krångligheter alltihopa.»

»Jag tror nog jag kan finna den, men vi ha de där flädermössen. Om de släcka ljusena för oss, bli vi rysligt illa ute. Låt oss försöka en annan väg, vi inte behöver gå igenom där.»

»Ja. Men vi måtte väl inte gå vilse. Det skulle [ 117 ]vara förfärligt!» och barnet ryste vid tanken på denna hemska möjlighet.

De gingo in i en gång och följde den under tystnad ett långt stycke, tittande in i varje ny sidogång för att se efter om den såg något bekant ut, men de voro alla främmande för dem. Var gång Tom företog en dylik undersökning, gav Becky noga akt, om hon skulle se något uppmuntrande tecken i hans ansikte, och han sade då glatt:

»Ingen fara! Det var inte där, men vi kommer nog på rätta vägen snart!»

Men han kände mindre och mindre hopp för var gång han misslyckades, och efter en stund började han rent på måfå vika av in i de olika gångarna i det förtvivlade hoppet att finna den han sökte. Han sade ännu: »Ingen fara !» men det låg en sådan blytyngd av fruktan över honom, att hans ord hade förlorat sin klang och ljödo, som om han skulle hava sagt: »Allt är förlorat!» Becky smög sig intill honom alldeles förlamad av rädsla och kämpade tappert för att hålla tillbaka tårarna, men de ville ändå tränga fram. Till sist sade hon:

»Hör du, Tom, vi bry oss inte om flädermössen! Kom gå vi tillbaka den vägen! Vi kommer ju längre och längre bort hela tiden.»

Tom stannade.

»Tyst!» sade han.

Fullkomlig tystnad, en tystnad så djup, att även deras andetag tydligt hördes i den rådande stillheten. Tom ropade. Ljudet av hans röst väckte ekot i de tomma irrgångarna och dog ut på avstånd med en svag ton, som liknade en gäckande skrattsalva.

[ 118 ]»Nej, gör inte om det igen, Tom! Det låter så ohyggligt.»

»Ja, det är ohyggligt, Becky, men det är bäst jag ropar ändå. Kanske att de höra oss, sir du», och han ropade igen.

Hans »kanske» fyllde henne med en ännu mer isande fasa än det spöklika skrattet, då det utgjorde en bekännelse, att även han höll på att förlora hoppet. Barnen stodo stilla och lyssnade, men det hördes intet svar. Tom återvände genast i sina egna spår och påskyndade stegen, men det dröjde ej länge, förrän en viss obeslutsamhet i hans sätt uppenbarade en ny, fruktansvärd sanning för Becky: han hittade icke samma väg tillbaka!

»O, Tom, du gjorde inga märken!»

»Nej, Becky! O, ett sådant nöt jag var! Ett sådant nöt jag var! Jag tänkte aldrig på, att vi skulle gå tillbaka samma väg. Och nu hittar jag inte. Det är som ett surr för mig alltihopa.»

»Tom, Tom, vi ä' förlorade! Vi ä' förlorade! Vi kommer aldrig, aldrig ut från detta rysliga ställe O, varför lämnade vi någonsin de andra!»

Hon föll ned till marken och brast i en så hysterisk gråt, att Tom greps av fasa vid tanken att hon kunde dö eller förlora förståndet. Han satte sig ned bredvid henne och slog armarna omkring henne; hon gömde sitt ansikte vid hans barm. Hon smög sig intill honom, hon utgöt för honom sin förskräckelse, sin gagnlösa sorg, och de avlägsna genljuden förvandlade allt till ett hånskratt. Tom bad henne att fatta mod igen, men hon sade, att hon kunde icke. Han började klandra och överhopa sig själv med förebråelser för att han bragt henne i detta [ 119 ]elände; detta hade bättre verkan. Hon sade, att hon ville försöka fatta mod igen och följa honom vart han än förde henne, om han bara inte ville tala så mera, ty han var icke mera att klandra än hon själv, sade hon.

Så satte de sig i rörelse igen — utan mål — fullkomligt på måfå — allt vad de kunde göra var att gå, oupphörligt gå. För en liten stund levde deras hopp upp igen, icke därför att det fanns några särskilda skäl därtill, utan endast därför att det är hoppets natur att pånyttfödas, då det icke genom ålderdom eller förtrogenhet med motgången förlorat sin spännkraft.

Om en stund tog Tom Beckys ljus och blåste ut det. Denna sparsamhet betydde mycket. Några ord voro icke erforderliga. Becky förstod, och hennes hopp dog igen. Hon visste, att Tom hade ett helt ljus och tre eller fyra stumpar i sin ficka — och ändå måste han vara sparsam.

Snart började tröttheten göra sina anspråk gällande; barnen försökte att icke ägna någon uppmärksamhet däråt, ty det föreföll dem förfärligt att sätta sig ned, då tiden var så dyrbar; att vandra framåt åt något håll, åt vad håll som helst, var åtminstone ett framsteg och kunde bära frukt, men att sätta sig ned var att inbjuda döden och underlätta dess verk.

Till sist vägrade Beckys späda lemmar att bära henne längre; hon satte sig. Tom slog sig ned bredvid henne, och de talade om hemmet och om sina vänner där och om sina bekväma sängar och framför allt om ljuset. Becky grät, och Tom försökte [ 120 ]uttänka något sätt att trösta henne, men alla hans tröstegrunder hade blivit utslitna och ljödo som sarkasmer. Tröttheten vilade så tung på Becky, att hon domnade av och föll i sömn. Tom blev glad häröver. Han satt och blickade in i hennes förgråtna ansikte och såg det återfå sitt glada, naturliga utseende under inflytandet av angenäma drömmar, och småningom antogo dragen en leende min, som stannade kvar. Det fridfulla uttrycket i hennes ansikte skänkte en viss grad lugn och frid åt hans egen ande, och hans tankar vandrade till förflutna tider och drömlika minnen. Under det han satt försjunken i tankar, vaknade Becky med ett muntert litet skratt, men det dog på hennes läppar och åtföljdes av en suck.

»O, huru har jag kunnat sova! Jag önskar, att jag aldrig, aldrig hade vaknat. Nej, nej, jag gör inte det, Tom! Se inte på mig så där! Jag ska' inte säga det igen.»

»Jag är glad över att du har sovit, Becky; du är utvilad nu, och vi kommer nog att hitta ut härifrån.»

»Vi kan försöka, Tom; men jag har sett ett så vackert land i min dröm. Jag tror, att vi äro på väg dit.»

»Kanske inte, kanske inte! Friskt mod nu, Becky, så ska' vi försöka igen.»

De stego upp och vandrade framåt hand i hand och utan hopp. De försökte beräkna, huru länge de hade varit i grottan, men allt de visste var, att det föreföll dem vara både dagar och veckor, och ändå var det tydligt, att detta icke kunde vara fallet, ty deras ljus voro icke slut än.

[ 121 ]En lång stund därefter — de kunde icke säga hur lång — sade Tom att de måste gå tyst och lyssna efter droppande vatten — de måste söka upp en källa. De funno snart en sådan, och Tom sade, att det var tid att vila igen. Båda voro förfärligt trötta, men ändå sade Becky, att hon kunde gå litet längre. Till hennes överraskning satte sig Tom däremot. Hon kunde icke förstå detta. De satte sig ned, och Tom fäste medels litet lera ljuset vid väggen mitt framför dem. Tankarna började snart sin verksamhet; ingen sade något på en stund, Becky bröt tystnaden:

»Tom, jag är så hungrig.»

Tom tog fram någonting ur fickan.

»Kommer du ihåg det här?» frågade han.

Becky nästan smålog.

»Det är vår bröllopstårta, Tom.»

»Ja — jag önskar den vore så stor som en tunna, för det är allt vi har.»

»Jag sparde den, då vi åt med de andra, för att vi skulle ha den till minne, Tom, liksom stora människor gör med sin bröllopstårta, men det här blir vår…»

Hon avslutade icke meningen. Tom delade kakan, och Becky åt med god aptit, varemot Tom endast knaprade litet på sin hälvt. Det fanns kallt vatten till överflöd att avsluta måltiden med. Om en stund föreslog Becky, att de skulle fortsätta sin vandring igen. Tom satt tyst en stund, men så sade han:

»Becky, kan du stå ut med, att jag talar om någonting för dig?»

Becky bleknade, men hon sade, att hon trodde sig kunna det.

[ 122 ]»Jo, sir du, Becky, vi måste stanna här, där det finns vatten att dricka. Den här lilla biten är vårt sista ljus.»

Becky gav sina tårar och sin klagan fritt lopp. Tom gjorde vad han kunde för att trösta henne, men med liten verkan. Till sist sade Becky:

»Tom!»

»Ja, Becky!»

»Man kommer att sakna oss och leta efter oss.»

»Ja, visst! Det kommer man alldeles säkert att göra.»

»Kanske man håller på och letar efter oss nu, Tom?»

»Ja, det tror jag bestämt. Jag hoppas det.»

»När tror du, de saknade oss?»

»Då de kommo tillbaka till båten, gissar jag.»

»Men då var det väl mörkt, Tom. Tror du de kunde märka då, att vi inte voro med?»

»Jag vet inte. Men åtminstone skulle din mor sakna dig, så snart de kommo hem.»

Det förskrämda uttryck, som visade sig i Beckys ansikte, bragte Tom till besinning, och han insåg, att han hade begått en blunder. Becky skulle icke hava kommit hem den kvällen! Barnen blevo tysta och tankfulla. Ett nytt utbrott av sorg hos Becky visade Tom ögonblicket därefter, att hon hade erinrat sig detsamma som han — att söndagsmorgonen kunde vara till hälvten förliden, innan fru Thatcher upptäckte, att Becky icke var hos Harpers. Barnen fäste sina ögon på den lilla ljusstumpen och betraktade, huru den långsamt och utan förbarmande smälte ned, sågo till sist den halvtumslånga veken stå ensam, sågo den lilla lågan höja sig och [ 123 ]sänka sig, höja sig och sänka sig, klättra uppför den tunna rökpelaren, stanna ett ögonblick på dess spets, och sedan — sedan rådde det becksvarta mörkrets fasor omkring dem.

Huru länge det sedan dröjde, innan Becky långsamt återfick medvetandet om, att hon satt och grät, omsluten av Toms armar, kunde ingendera av dem säga. Allt vad de visste var, att efter vad som tycktes dem en lång tidrymd båda vaknade upp från en medvetslös dvala och att deras elände åter började. Tom sade, att det torde vara söndag nu — kanske måndag. Han försökte förmå Becky att tala, men hennes sorg var allt för tryckande och allt hennes hopp borta. Tom sade, att de måste hava blivit saknade för länge sedan och att letandet efter dem sannolikt redan var i full gång. Han ville ropa, så kanske någon skulle komma. Han försökte det, men i mörkret ljöd det avlägsna ekot så vederstyggligt avskyvärt, att han icke gjorde om det.

Timmarna skredo långsamt framåt, och hungern började åter plåga våra fångar. En del av Toms hälvt av kakan var kvar; de delade och åto den, men de tyckte sig sedan vara hungrigare än förut. Den lilla matsmulan hade endast eggat deras aptit.

Om en stund sade Tom:

»Tst! Hörde du någonting?»

Båda höllo andan och lyssnade. Det hördes ett ljud som ett det svagaste rop på långt håll. Tom svarade genast, och ledande Becky vid handen gav han sig famlande i väg åt detta håll. Om en stund stannade han och lyssnade igen, och åter hördes ljudet, som det tycktes, nu något närmare.

[ 124 ]»De äro där!» sade Tom; de komma! Kom, skynda dig, Becky — nu är all fara över!»

Fångarnes glädje var nästan överväldigande. De måste dock röra sig långsamt framåt, emedan gropar och fördjupningar förekommo ganska allmänt, och de måste akta sig för dem. Inom kort kommo de till en dylik fördjupning och måste stanna. Den kunde vara tre, den kunde vara hundra fot djup — det var åtminstone icke någon möjlighet att komma över den. Tom lade sig ned på magen och sträckte sig så långt nedåt han kunde, men kände ingen botten. De måste stanna där och vänta tills de sökande komme. De lyssnade; det var tydligt, att ropen nu ljödo på längre avstånd. Ännu en minut eller två, och de hade alldeles tystnat. O, så outsägligt förfärligt! Tom ropade, tills han blev hes, men det var av ingen nytta. Han sökte att intala Becky hopp, men en hel evighet av ängslig väntan förgick, och intet ljud hördes mer.

Barnen trevade sig tillbaka till källan. Tiden gick tröttande långsamt; de sovo en stund igen och vaknade hungriga och full av förtvivlan, Tom trodde, att det nu måste vara tisdag.

Nu föll honom en tanke in. Det fanns några sidogångar i närheten. Det vore bättre att utforska dessa än att i sysslolöshet bära tyngden av den långsamt skridande tiden. Han tog fram ur sin ficka ett snöre, varvid han haft sin drake fastgjord, band fast det vid ett klipputsprång, och han och Becky gåvo sig i väg, Tom i spetsen, nystande av snöret efter som de trevade sig fram. När de tillryggalagt tjugu steg, slutade gången med en brant fördjupning. Tom lade sig ned på knä och kände sig för [ 125 ]nedåt och sedan så långt omkring hörnet, som han bekvämligen kunde nå med sina händer; han ansträngde sig för att nå ännu litet längre åt höger, och i detsamma sträcktes på mindre än tjugu famnars avstånd en människohand, hållande ett ljus, fram bakom en klippa! Tom höjde ett jubelrop, och i ögonblicket åtföljdes handen av en kropp, som tillhörde — Indian-Joe! Tom blev som förlamad: han kunde icke röra en lem. Han blev outsägligt glad, när han i nästa ögonblick såg »spanioren» taga till fötterna och försvinna ur sikte. Tom undrade över, att icke Joe hade känt igen hans röst och kommit dit och dödat honom, för att han vittnat emot honom inför domstolen. Men ekot måtte hava gjort hans röst oigenkännlig. Utan tvivel var det så, tänkte han. Tom var så rädd, att varenda muskel i hans kropp förlorade sin spänstighet. Han sade till sig själv, att om han hade nog styrka kvar att gå tillbaka till källan, skulle han stanna där, och ingenting skulle kunna förmå honom att riskera att ännu en gång möta Indian-Joe. Han aktade sig noga att låta Becky veta, vad han hade sett; han sade henne, att han endast hade ropat på vinst och förlust.

Men hunger och elände blevo på längden mäktigare än alla farhågor. Ännu en stunds dyster väntan vid källan och åter en stunds sömn medförde förändringar. Barnen vaknade, plågade av en gnagande hunger. Tom trodde, att det måste vara onsdag eller torsdag eller till och med fredag eller lördag nu, och att man hade slutat att leta efter dem. Han föreslog att de skulle utforska en annan gång. Han kände sig villig att riskera ett möte med Indian-Joe och alla andra fasor. Men Becky var mycket [ 126 ]kraftlös. Hon hade försjunkit i ett tillstånd av dyster känslolöshet och ville icke låta väcka sig därur. Hon sade, att hon ville vänta nu där hon var, och döden skulle icke dröja så länge till dess; Tom finge gå med draklinan och utforska, om han ville, men hon besvor honom att komma tillbaka då och då och tala med henne; och hon lät honom lova, att han skulle stanna hos henne, när den hemska stunden kom, och hålla i hennes hand, tills det var slut. Tom kysste henne med en känsla i halsen, som om han ville kvävas, och låtsades vara full av hopp att finna de sökande eller en utgång ur grottan; därpå tog han snöret i handen och kröp trevande på händer och fötter utför en av gångarne, lidande av hunger och sjuk vid tanken på deras snart förestående undergång.