Tony växer upp/Kapitel 53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 52
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 53
Kapitel 54  →


[ 333 ]

LIII.

Vi gingo tillbaka till de andra. Ute på planen stod ett dukat kaffebord, och nu kommo de [ 334 ]övriga ungdomarna körande i galopp in på gården.

Fröken Ringström serverade kaffet. Hon såg ut som en svart sjöfågel, som av misstag kommit in bland en massa kacklande höns. Hon bjöd:

— Var så god! Skall det inte vara mer? Hon sade det med en precision, som om hon hade haft en automat i stället för tunga i munnen. Bien lämnade sina blommor och kretsade envist kring socker och marmelad. En spräcklig katt tassade över gårdsplanen, satte sig litet ifrån oss och iakttog oss med ett par gula elaka ögon. Jag kände mig som om någon hade slagit till mig i huvudet. Men jag sökte skjuta bort mina tankar, ehuru jag var viss om att de under natten åter skulle möta mig med förnyad styrka. Jag behövde inte heller säga så mycket, ty alla voro så muntra och pratade utan en minuts uppehåll.

— Nu vila vi oss elt slag, sade Claes, när nästan allt var uppätet. Kom!

Bakom ena flygeln utbredde sig en tjock gräsmatta översållad av tusenskönor, och hela sällskapet slog sig ned under en skuggig lind. Flickorna sträckte ut sig raklånga i gräset med händerna under nackarna, och herrarna satte [ 335 ]sig eller halvlågo bredvid. Jag lade mig ett stycke ifrån de andra. Jag hade blivit rädd för männen. Hur var det Henriette hade sagt om att man kunde få barn när som helst? Mina föreställningar om det hela voro ännu så svävande och dunkla, att jag till och med ett ögonblick tänkte, att om unga män och kvinnor på detta sätt lågo tillsammans under glatt samspråk kunde kanske några slags baciller flyga omkring i luften och göra en havande innan man visste ordet av. Tanken i all sin barnslighet skrämde upp mig. Det fanns en fara, jag visste det nu, men jag visste inte varifrån den kom.

Kanske ha aldrig mina begrepp varit mer snedvridna och underliga än den gången då jag låg på den mjuka gräsmattan och stirrade upp mot en blå himmel. Längre fram i livet har jag förvånat mig över hur litet jag förstod av Henriettes prat, men jag har jämfört de tankar jag då hade om förhållandet mellan könen med andra unga flickors innan de blivit invigda, och jag har ej funnit deras föreställningar mycket olika mina egna. Dock, i en punkt olika: det som för andra endast var flyktiga funderingar, det blev för mig till ett smärtsamt problem som fick sin betoning av min barndoms drömmerier och anfall av melankoli.

[ 336 ]— Varför är inte Tony snäll och vill vara med mig? sade Claes, som så lätt gått över gräsmattan, att jag inte märkte honom, förrän han stod bredvid mig. Jag slog upp ögonen och såg rätt in i hans. Vi betraktade varandra tyst, och jag intogs av en sällsam känsla, som det föreföll mig att jag hade erfarit en gång förut. Jag avskydde honom efter det jag nyss fått höra, men ändå drogs jag till honom. Och med ens kom jag att tänka på, att det varit i mitt förhållande till Maud, som jag först upplevat dessa känslor.

Claes slog sig ned bredvid mig.

— Tycker Tony om mitt hem?

— Ja mycket! svarade jag uppriktig! och reste mig upp på armbågen.

— Nej, ligg kvar; den där mjuka linjen är så vacker!

Men jag hade i det ögonblicket varken fåfänga eller medlidande med hans skönhetssinne, och jag satte mig hastigt upp.

— Jag har räknat ut, att jag är åtminstone tolv år äldre än du, sade han långsamt.

— Det var då ingen svår huvudräkning! Jag ryckte upp några grässtrån och strödde dem i mitt knä.

— Det är inte roligt! Jag känner mig så [ 337 ]gammal, när jag är tillsammans med dig, och jag har levat med så mycket, att jag är äldre än mina år.

Vid denna tidpunkt kände jag ännu inte till det där tricket somliga herrar begagna sig av för att väcka mycket unga flickors sympati. Det behövs vanligtvis endast att framställa sig något till åren och framvisa ett hjärta genomkorsat av upplevelser, för att den lilla oerfarna flicka de tala med skall vekna. Jag föll i den utlagda snaran och kände till min förvåning helt plötsligt medlidande med den där mannen med de långa svarta ögonfransarna.

Stackare du! tänkte jag. Du har säkert varit mycket ensam och kommit på orätta vägar, och nu ångrar du dig!

På samma gång var jag rädd för honom. Och då jag vände på huvudet, såg jag den svartklädda hushållerskan stå i ett fönster och betrakta oss.

Dagen förgick under en egendomlig stämning. Vart jag än såg, mötte jag alltid Claes‘ blå ögon, vilkas blick fick något svärmiskt och drömmande under ögonhårens mörka skugga. Ena stunden var jag gråtfärdig för att den nästa fyllas av glädje och livsmod. Middagen blev glad. Vi hade lagt blommor över hela den vita [ 338 ]damastduken och fyllt skålar med röd vallmo och »brudslöja», som darrade vit och luftig över de röda vallmobladen. Tant Antonie, som kommit åkande i sin dogcart, satt bredvid Claes och jag på hans andra sida. Vi drucko iskyld champagne och gammal glödande bourgogne. Baron Skeel till vänster om mig läspade allt starkare och försökte gång på gång dra till sig uppmärksamheten genom att söka krossa sitt glas mot pannbenet, liksom han förut experimenterat med äggen vid frukostarna.

— Casimir, ropade löjtnant Burenskiöld över bordet. Du behöver inte alls anstränga dig med att övertyga oss att du har hållbart trä i huvudet! Sluta nu, annars blir jag nervös, och då är jag farlig.

Då vände sig Skeel till mig och frågade viskande, om jag kunde budorden.

— Jo visst, svarade jag en smula undrande.

— Kan fröken komma ihåg dem om fröken läser upp vartannat också? frågade han. Hur låter det andra i ordningen?

Jag hade inte ämnat svara, men då han envisades, sade jag det för att slippa ifrån honom.

— Och det fjärde? fortsatte han med samma hemlighetsfullt hesa röst.

[ 339 ]— Var nu inte dum! utbrast jag.

— Och det sjätte?

Jag stirrade upp i hans rödflammiga, fånigt flinande ansikte och förstod, att han dragit fram budorden bara för att få det nöjet att höra mig uttala det sjätte.

— Tony, sade Claes.

Jag vände mig emot honom, men mötte ej hans blick.

— Du ser ut som en liten vallmo själv! Skola vi sätta dig mitt på bordet?

— Nej, snälla Claes, den här kycklingen är alldeles för god. Jag vill inte vara någon bordsprydnad.

I detsamma kände jag den svaga tryckningen av hans knä mot mitt eget. I ett nu var det som om alla mina nerver samlade sig på denna sidan av min kropp, och den lätta beröringen ilade som en eldstråle igenom mig. Jag ville flytta på mig, men förmådde det icke. En njutningsfull förnimmelse band mig starkt, och min önskan att komma bort från hans närhet blev allt mattare. Det föreföll mig, som om jag denna dag blivit indragen i det sjudande liv, där de andra redan länge vistats, medan jag fått gå utanför porten i dimma och kyla. Jag sög in den hela luften, men visste ej, om jag [ 340 ]därför andades lättare än förut. Henriettes ord lågo alltjämt och ruvade någonstans i mitt inre, ehuru vinet och blommorna och Claes halvt berusade mig.

Eftermiddagen gled snabbt i väg. Tant Antonie for snart igen i sin dogcart, som hon föredrog framför Claes‘ bil, och de övriga som åkte i vagn följde henne för att ej komma hem i mörkret.

— Tony! Claes stannade framför mig, just då jag skulle gå upp i gästrummet för att klä mig till avresan. Du har ännu inte sett vägen utmed forsen.

— Jo, sade jag. Jag gick den i morse.

— Men ändå! Han drog mig leende med sig. Den förtjänar att ses två gånger!

Åter gick jag samma lilla stig, som jag på förmiddagen gått med Henriette. En tunn grå skymning kom luften att se ut, som om någon roat sig med att blåsa på en väldig knippa maskrosbollar, vilkas fjun nu lätta och fina gungade fram över gräsmattor och buskar.

— Vet du att jag tycker mycket om dig, lilla Tony? sade Claes lågt och stannade.

En dunkel längtan rörde sig inom mig. Jag slöt hårt samman mina händer och såg upp till honom. Bortifrån gårdsplanen ljöd Tyras [ 341 ]ystra skratt och en av herrarnas röster. Vi voro så nära varandra, att min tunna klänning snuddade vid hans knän.

— Låt oss sätta oss, sade han.

Jag såg mig om. Det var samma bänk, där Henriette och jag suttit på middagen. Ännu låg en vallmo kvar på marken. Samma ångestfulla känsla, som då intagit mig, kom åter smygande. Jag tyckte att den röda vallmon på marken var en blodfläck efter ett begånget brott, och när jag såg upp mot Claes, tänkte jag, att hans ögon hade samma lurande, iakttagande blick som den spräckliga kattens, som hade suttit mitt framför vårt kaffebord. Då hörde vi båda, att någon körde in bilen på gården. Jag drog mig snabbt åt sidan.

— Vi måste fara nu! sade jag.

Han tog ett steg framåt, lade sina händer om mina skuldror och drog mig intill sig. Men han släppte mig genast som om han hade tytt det uttryck mina ögon just då måste haft.

— Vad är det? Hans röst lät bedrövad.

Men jag svarade inte. Jag skyndade uppför sandgången tillbaka till huset och sprang upp till gästrummet. Där satt Tyra ovanpå gästrumssängen. Hennes kinder voro heta, och hon log osäkert.

[ 342 ]— Du Tony, sade hon, och jag kunde ej höra på hennes röst, om hon skämtade eller menade allvar. Jag har låtit två av herrarna kyssa mig efter middagen. Det måste ha varit champagnen. Jag vet att jag inte tål den. Men herregud, när den är så söt! Det värsta är att nu tro båda, att de äro halvt förlovade med mig, och jag minns inte ens, vilken av dumbommarna som kysste mig sist.

Jag brast i skratt, jag hörde själv hur hysteriskt och började med darrande fingrar fästa slöjan över min hatt.

När vi kommo ned, stod åter fröken Ringström där i sin konfirmationsflickklänning och tog farväl på sitt automatiska sätt. Claes grälade litet med baron Skeel för att denne vågat sig på att köra in bilen på gården, men han tystnade tvärt, då jag kom fram.

Han hade en strålkastare framtill på bilen, och det spelande ljuset över vägen och över träden som kantade den gav allt ett sagolikt och trolskt skimmer. De andras skämt och skratt flögo förbi våra öron som väsande små raketer, men vi båda sutto tysta. Vad tänkte han på? Jag vågade en försiktig sidoblick, och i detsamma såg även han på mig. Ett leende for över hans ansikte.

[ 343 ]— Se inte på mig, om du inte vill, att jag skall köra i diket, sade han.

Jag drog en suck av lättnad över att han anslagit denna älskvärt kåserande ton.

— Tack för i dag! sade jag efter en stund.

Han nickade litet.

— Nu vet jag precis, utan att behöva vända på huvudet, vad de ha för sig därinne i bilen, sade han halvhögt. Det är så pass litet utrymme, att de måste sitta tätt intill varandra, och de trycka förstulet varandras händer.

Han lade hastigt sin ena hand över min.

— Styr ordentlig!! sade jag, men jag hörde själv att min röst ej var sig lik.

— Det går lika bra för mig att styra med en hand, det är lättare att köra bil än du tycks tro.

Hans hand slöt sig fastare över min. Jag kände det, som om han hade slutit den över mitt hjärta. Det var ett mycket oroligt, men mycket lyckligt hjärta.

Vi rusade vidare. Ibland körde vi förbi någon vandrare på vägen, en mörk skugga som stannade och vände ett ansikte, vitt av skenet från strålkastaren, upp till oss. En gång flyttade jag min hand undan Claes‘ grepp, men han tog åter fatt den. Det kändes, som om en varm [ 344 ]ström fördes över från hans hand till min. Ehuru den vilade så orörlig, tycktes den ändå full av liv. Jag inbillade mig kunna känna varje linje på dess insida, och ett par av fingertopparna voro litet hårda och sträva, som om han använt dem till något arbete, kanske med bilen. Vi talade inte mycket.

— I morgon resa ju de flesta, sade jag, då vi närmade oss Soothsgård.

— Och du?

— Jag med förstås!

Min hand fick en liten smekning.

— Vi komma att träffas igen, sade han efter en stund.

Jag slöt ögonen, jag kände mig så trött. Han stannade vid trappan, hoppade hastigt av och lyfte ur mig.

— Jag bär dig — — — mumlade han den sekund han höll mig i sina armar.