Trollsländan som förlovad/Kapitel 08
| ← Sorgerliga tider |
|
Farbror Joachim → |
VIII.
EN OVÄNTAD RESA.
I Hamburg regnade det sedan tre dagar tillbaka. I familjen Regniers vardagsrum låg Klara omsorgsfullt omstoppad på soffan och blickade med trött och eftertänksam min på regndropparna, som slogo mot fönstret och långsamt runno ned. Den unga flickan hade till följd av en häftig förkylning måst hålla sig till sängs i åtta dagar och var i dag uppe för första gången. Hon hade icke ansett det möjligt, att en så kort sjukdom kunnat göra henne så kraftlös.
Hon grep boken, som låg på bordet bredvid henne, men lät den åter sjunka ned. Det var mycket trevligare att ligga och lata sig och fundera. Trots allt det bekymmer, hon gjort sig för de kostnader och det ökade arbete, hennes sjukdom förorsakat, hade detta dock varit en lycklig tid för henne, ty nu först hade hon känt riktigt, hur innerligt hon höll av föräldrarna och bröderna och hur mycket hon betydde för dem. Ja, det var ändå härligt att vara husets goda ande och att tjäna de sina i kärlek. Det hade den unga flickan insett riktigt under denna tid, och hon föresatte sig att hädanefter göra det med ännu mer kärlek och glädje än hittills. Vad voro alla världens nöjen i jämförelse med hemmets stilla lycka!
Under den senaste tiden hade Klara icke längtat så mycket efter rikedom, ja, egentligen hade hon inte alls haft tid därtill.
Nu öppnades dörren sakta, och modern kom in, hållande i handen en liten vas med de härligaste rosor.
— Det vore dock skada att låta Heinz' rosor stå kvar i sängkammaren, sade hon och ställde vasen på bordet bredvid Klara.
— Han ger ut alldeles för mycket pengar för dylikt, svarade flickan och böjde sig ned över rosorna.
Modern strök ömt flickans hår och sade:
— Önskar du något, min lilla vän?
— Tack, snälla mamma, jag har allt, jag behöver. Hon förde moderns hand till sina läppar och kysste den. I detsamma ringde det, modern gick ut och öppnade, och de två yngsta gossarna kommo inrusande i rummet, när de hörde, att systern var uppe.
— Så bussigt, alt du åter är uppe! utropade Georg. Mamma brer visserligen mera smör på brödet än du, men det är i alla fall trevligare, när du är med, och vet du vad? tillade han med sänkt röst. Du lagar mat bättre än mamma.
— Hör du, Klara, du hjälper mig väl omigen med mina läxor? bad Alex. Kan du göra det redan i dag? Jag ska genast gå efter böckerna. Sagt och gjort — strax efteråt satt han vid soffan och arbetade.
Då kom Ernst, den äldsta av de tre, och utbrast med förtrytelse:
— Vad för slag? Pinar du redan Kläre? Du borde skämmas! Ut med dig!
Han grep pysen i rockkragen och sköt honom trots hans motstånd ut genom dörren.
— Men Ernst, du borde ha låtit honom vara kvar, sade Klara i förebrående ton.
— För att du skulle få huvudvärk, inte sant? Låt den latmasken arbeta själv. Se här — Rodnande tog han med förlägen min upp en chokladkaka ur fickan och kastade den i hennes knä. Du tycker ju om så'nt där.
— O, Ernst, tack så mycket! Men min kära gosse, du borde inte ha givit ut dina pengar för min skull.
— Åh, det är inte den finaste sorten, det kan du vara övertygad om. Bra, att du är på bättringsvägen igen, Kläre. Det har varit förskräckligt otrevligt utan dig, det kan jag tala om för dig.
Och strax efteråt kom fadern hem. Hur är det med Klara? hörde hon honom fråga ute i tamburen. Så kom han in, och hans goda, vänliga ansikte formligen strålade av glädje, när han såg sin lilla dotter i soffan. Mitt goda barn, vad jag gläder mig åt att du är så mycket bättre! sade han, i det han böjde sig ned och kysste henne. Sedan de samtalat en stund, sade han: Heinz hälsar så mycket till dig, men han kan inte komma hit i kväll.
— Har han tjänstgöring?
— Nej, han har av en händelse träffat bekanta från Weidenburg och kommit överens att vara tillsammans med dem i eftermiddag.
— Vilka kan det vara, pappa? Sade han ingenting därom?
— Nej. Han sade endast, att Hilde var med.
Klara teg, och en skugga drog över hennes nyss så glada ansikte.
Följande dag var herrn i huset ovanligt glad, när han kom hem till middag. Så förvånade alla blevo, när han reste sig upp för att gå efter en butelj vin och gav Ernst tillsägelse att taga fram glas. En sådan lyx i detta enkla hem förekom endast vid särskilt högtidliga tillfällen.
— Pappa gläder sig så åt att Klara är frisk igen, sade Alex.
— Naturligtvis det också, min gosse, svarade fadern. Men det är även något annat, som gör denna dag till en glädjedag för oss alla.
— Du har fått en bättre plats, Ludwig? utbrast hans hustru, och en varm rodnad drog över hennes ännu vackra ansikte.
— Rätt gissat, min goda hustru! svarade herr Regnier och räckte henne handen. Jag behöver inte resa mer, utan arbetar på kontoret mot en högre lön, som tillåter oss att göra det trevligare här i hemmet. Den femtonde tar vi oss en tjänstflicka, så då får du, Klara, det gudilov litet lättare. Det har mången gång gjort mig riktigt bedrövad, att jag icke kunnat erbjuda dig något annat än arbete och försakelser.
— O, tala inte så, pappa! bad Klara med tårar i ögonen. Med vilken glädje skulle jag icke fortsätta att vara fattig, om —
I sin sinnesrörelse kunde hon icke säga något mer, men fadern klappade henne leende på kinden fortsatte i hennes ställe:
— Om det inte vore bättre så här — icke sant, min stumpa, det var, vad du ville säga?
⁎
— Vet du, barn, vad mamma och jag beslutat?
sade herr Regnier följande dag till sin dotter.
— Nå, pappa? Av din min att döma måtte det vara något gott.
— Jag skulle tro det! Jag tror, att vi skickar dig till tant Elise i Weidenburg, tills du är riktigt frisk igen.
Om herr Regnier trott, att Klara skulle jubla högt av glädje, så hade han misstagit sig; den unga flickan såg helt fundersam ut och sade sedan:
— Tack, kära pappa, men för ögonblicket passar det mig verkligen inte. Först måste tjänstflickan bli inlärd, annars blir det för mycket för mamma.
— Nej, min lilla flicka, men för dig, svarade modern. Ombyte av luft och absolut vila är något, du nödvändigt behöver. Hos tant Elise kommer du att hämta dig fortare än här.
— Men vi vet ju inte alls, om tant kan ta emot mig nu, invände flickan.
— Det ska vi snart ta reda på, svarade fadern och skrev genast till kusinen.
Omgående inträffade en hjärtlig inbjudan från tanten och Hilly, och sedan vidtogos skyndsamt alla förberedelser till resan. Dagen före avresan satt Klara ensam ute på balkongen, när Heinz infann sig.
— I morgon bär det således i väg? sade han, då de hälsat på varandra. Hur länge tänker du stanna borta?
— Din mamma har bjudit mig på några veckor.
— Nå, då träffas vi nog före min avresa.
— Din avresa? — Vart ska du resa?
— Till Westfalen. Från och med den första aug. har jag transport till Minden. Klara lät arbetet sjunka ned i knät och såg på honom med stora, förförade ögon; all färg hade försvunnit ur hennes ansikte.
— Är det verkligen sant, Heinz? stammade hon.
— Här kan du läsa det i svart på vitt, svarade han, i det han tog upp ett papper och lade det på bordet framför henne. Hon såg på det, men bokstäverna dansade för hennes ögon, så att hon icke kunde urskilja ett ord.
— Gör det dig bedrövad, Kläre? frågade han.
— Vi kommer naturligtvis allesammans att sakna dig, svarade hon, varpå hon sköt papperet ifrån sig och böjde sig ned över sitt arbete. Ska du inte tala om det för pappa och mamma?
— Det är ingen brådska; de gamla får veta det tids nog. Jag skulle hellre se, att du inte besvarade min fråga i pluralis. Men jag ska framställa den på ett annat sätt. Tror du inte, att jag kommer att känna mig ensam där borta?
— Nej då, där får du umgänge. Det beror ju helt och hållet på dig själv, om du vill sluta dig till det eller ej. Hon reste sig upp och ursäktade sig med att hon hade något att ombestyra.
Heinz såg efter henne med ett svagt leende på läpparna, och sedan gick han in till de andra, hos vilka hans meddelande framkallade den största bestörtning.
Dagen därpå avreste Klara till Weidenburg och medförde underrättelsen dit.
Klara hade snart levat sig in helt och hållet i Weidenburg. En morgon gick hon med fundersam min genom trädgården. Då sjöng en munter röst: »Martha, Martha, du försvann…» Hon ryckte till, och en klar rodnad drog över hennes ansikte. Så falskt kunde endast Heinz sjunga. Hon kände åtminstone ingen, som trots all kärlek för musik var så omusikalisk. Och nu blev han synlig i dörren och såg sig sökande omkring.
— God morgon, Kläre! ropade han och kom med ett strålande leende fram till henne. Jag måste naturligtvis själv förvissa mig om, att du kryat till dig. Ja, du ser gudilov frisk och blomstrande ut. Känner du dig bättre, barn?
— Ja tack. Jag blir ompysslad här med en rentav rörande omsorg, och det gör nog mycket till. Har du tjänstledighet, Heinz?
— Ja, och sedan bär det i väg till Minden. Har du ej något medlidande med min ensamhet där, Kläre?
— Åh, du finner nog goda vänner, Heinz! Sådana har du aldrig behövt sakna.
— Det är sant, och följaktligen måtte jag vara en bra nog hygglig karl. Hör du, Kläre, är det sant, att du numera inte fäster en sådan vikt som förr vid den snöda mammon?
— Jag inrymmer den icke längre en sådan makt, som jag förr gjorde, även om jag icke förnekar, att pengar kan gestalta livet bra mycket behagligare för en.
— Det där låter helt annorlunda än förr. Följaktligen skulle du kunna gifta dig med en man, som icke kan erbjuda dig någon lyx?
— Ja, om jag hölle av honom, svarade hon med sänkt röst och bortvänt ansikte.
— Håller du av mig, Kläre? frågade han och fattade hennes hand. Även om jag tills vidare icke kan erbjuda dig något annat än en anspråkslös framtid? Längre fram kanske såsom fru geheimerådinnan —
— O, Heinz, tyst! sade hon och ville draga undan handen, men det lyckades henne ej. Om en stund kom Hilly springande, men tvärstannade helt överraskad, då de båda unga kommo henne till mötes arm i arm, Heinz som förklarad av lycka, Klara med strålande ögon och blossande kinder. Båda sågo leende på henne, som under tystnad lät blicken vandra från den ena till den andra. Så småningom gick det upp ett ljus för henne, och lilla Syrsan hade aldrig i sitt liv känt sig så överraskad, som hon gjorde den gången.