Trollsländan som förlovad/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett muntert bröllop
Trollsländan som förlovad
av Bertha Clément
Översättare: Oscar Nachman

Sorgerliga tider
En oväntad resa  →


[ 124 ]

VII.
SORGLIGA TIDER.

Hilde satt inne i det förmörkade sjukrummet och lyssnade efter moderns andhämtning. Snöflingor virvlade mot fönsterrutorna och utförde en vanvettig dans, under det att vinden tjöt i skorstenen.

Sedan i höstas hade doktorinnan Hermsdorfs tillslånd försämrats så, att ingen hyste en tanke på att föra henne till södern. Till en början hade Hilde blivit förskräckt över moderns mattighet och den förfärliga hostan, men hon tröstade sig med att allt skulle bli bättre till våren, och hitintills hade ingen haft hjärta att säga henne, att hennes kära mor hastigt närmade sig slutet. Den muntra lilla Trollsländan hade ingen aning därom, utan så ofta det gick för sig, var hon tillsammans med svärmen.

I dag hade hon dock icke gått dit, hur svårt det än föll sig för henne att inte vara med, ty i dag skulle man träffas hos Marie, unga fru Müllenthien, och dit gingo alla flickorna så gärna, därför att det alltjämt hade nyhetens behag för dem. Men i dag tycktes den sjuka vara ovanligt dålig, så att Hilde frågat mormor, om hon inte hellre borde stanna hemma.

— Jo, barn, gör det. Vädret är också så dåligt, att mamma skulle kunna oroa sig för din skull, hade den gamla damen svarat.

Den anledningen hade Hilde nu inte kunnat förstå riktigt, men hon hade ändå kilat över till Hanna och bett henne framföra hennes ursäkter till Marie.

Nu satt hon hos modern och tänkte på väninnorna. Från dem ilade hennes tankar till Hugo och Enriko, som icke skrivit, sedan han underrättat henne om sin [ 125 ]förestående avresa från Spanien. Det hade varit i september, och nu befann man sig redan i februari, så att han måste för länge sedan vara hemma. Varför skrev han således ej? I fjol hade han skämt bort Hilde med brev, så att nu kände hon hans oförklarliga tystnad så mycket mer. Och inte heller onkel Born hade låtit höra av sig på länge. Det blev bäst, att hon skrev till farfar Born i Hamburg och bad om underrättelser om Enriko. Drömmande blickade hon in i kakelugnen. Så reste hon sig sakta upp och tände lampan, ty det var redan mörkt.

Hon satte en skärm på lampan, så att skenet icke skulle besvära modern. Därvid föll hennes blick på den sjuka, och det gick som ett styng genom hennes hjärta. Så sjuk och eländig hade mamma ännu aldrig sett ut. Hon smög sig närmare på tåspetsarna och lutade sig ned över modern. Hennes hjärta dunkade av obestämd fruktan. Om mamma endast ville slå upp ögonen och småle mot henne! Men den sjuka låg där stilla och orörlig, och bröstet höjdes och sänktes endast helt sakta under den tunga andhämtningen. Nej, det utbärdade Hilde icke längre, denna tystnad och ensamhet gjorde henne alltför betryckt. Hon smög sig ljudlöst ut och ilade in i rummet på andra sidan förstugan.

— Mormor, ropade Hilde snyftande, kom hit! Mamma ser så förskräcklig ut. Tror du, att hon är mycket sjuk?

— Men Hilde då! Du riktigt skrämmer mig! Den gamla damen reste sig upp och gick över till dottern, och Hilde följde efter med tårfuktiga kinder. Hon såg, hur mormodern böjde sig ned över den sjuka och lyssnade efter den rosslande andhämtningen. Så vände hon sig om och lät handen ömt glida över den darrande flickans hår.

— Mamma sover ju helt lugnt, barn, viskade mormor. Gå in till mig och försök att lugna dig.

Hilde lydde, torkade sina tårar och såg på klockan. Klockan var bara sex, och således hade Hanna ännu [ 126 ]inte kommit hem. Lilla Trollsländan suckade och såg sig om efter någon sysselsättning. Hon hade lämnat sitt handarbete och sin bok kvar inne hos modern. Vad skulle hon nu taga sig till? Denna ensamhet var alltför nedtryckande, så hon fattade hastigt sitt beslut, lämnade rummet och öppnade sakta porten för att kila över till Hannas mamma på en stund. I detsamma trädde en översnöad gestalt fram mot henne, och en välbekant röst sade:

— God afton, Hilde. Bra, att jag träffar dig!

— Hugo —

— Hysj! Skrik inte så! Mamma får inte alls veta, att jag är här. Hur är det med henne?

— Inte alls bra. Hon ser så förskräckligt dålig ut, att jag bad mormor komma in, därför att jag var rädd för att vara ensam hos henne.

— Och vart ämnar du dig nu?

— Till Hannas mamma. Det var så förskräckligt all vara ensam, att jag inte härdade ut längre. Men hur kommer det sig, att du är här, Hugo? Har du redan träffat farbror?

— Nej, jag ville tala med dig, innan jag gick till honom.

Hilde såg med förvånad och ängslig min på honom, medan de gingo in i mormors rum. Vad är det, Hugo? Har det hänt något?

Han ställde sig framför henne och betraktade henne ett ögonblick under tystnad. Du hjälper mig, inte sant, lilla Hilde? sade han sedan. Den här gången får du det — jag tänker inte hemlighålla det, jag behöver endast ditt samtycke.

— Hugo, har du åter gjort skulder?

— Tala inte så högt, för mamma får ingenting veta. Nåväl, ja, jag befinner mig i knipa — mycket stor knipa till och med. Du måste hjälpa mig, Hilde!

— Hur ska jag kunna göra det, Hugo? Jag får inte så stora fickpengar, och jag har redan haft så mycket utgifter denna månad. Men vänta, så ska jag se efter, hur mycket jag har kvar.

[ 127 ]— Nej, sade han, då hon gjorde min av att lämna rummet. Tror du kanske, att jag företagit resan för en sådan småsaks skull?

— Hur mycket behöver du således? frågade hon förskräckt.

Han tvekade ett ögonblick, när han blickade in i de blåa barnaögonen; så vände han sig bort och sade i lätt ton:

— Bara några tusen mark.

Hilde blev så förskräckt, att hon måste sätta sig.

— För Guds skull, Hugo, hur har du burit dig åt med det?

— Gör inte så'na dumma frågor! Unga män måste väl spela kort ibland.

Hilde flämtade till. Hon kom att tänka på alla de hemska historier, hon hört om Monte Carlo; hon sprang hastigt upp och slog båda armarna om brodern, som för att skydda honom mot en stor fara. Du får inte återvända till Leipzig — jag tillåter det ej! utbrast hon upprörd. Där är det säkerligen som i Monaco.

— Men Hilde då, inte ett dyft! Tag ditt förnuft till fånga! Att flickor alltid ska gråta! Det är ett riktigt elände! Man kan aldrig tala ett förståndigt ord med er! Det är bäst, att jag går min väg!

— Nej, nej! Jag är ju redan alldeles lugn. Säg mig endast, hur jag kan hjälpa dig.

— Ser du — nu är du åter förståndig. Slå dig nu ner, så ska vi talas vid som två vuxna människor. Jo, förstår du, Hilde, jag trodde alltid, att vår förmögenhet var större, än farbror uppgav.

— Åh, farbror säger aldrig några osanningar, inföll hon med förtrytelse.

— Nej, nej, men han hade ju ändå med avsikt kunnat lämna mig en sådan uppgift, därför att han visste, att jag har lätt för att låta slantarna rulla. Tyvärr har jag misstagit mig och lämnat farbrors varningar obeaktade. I januari måste jag ha ett större tillskott, och då skrev farbror till mig, att mina pengar med största sparsamhet kunde räcka till hösten. [ 128 ]Om jag då ännu ej tagit min examen men ändå ville fortsätta mina studier, måste jag själv förtjäna mitt uppehälle genom att ge lektioner; han förband sig att ge mig ett litet underhåll, men inte ett öre mer, och några skulder ämnade han ej betala. Farbror håller ord, det vet jag, men Hilde — hur kan han tro, att jag ska själv förtjäna mitt uppehälle? Det är ju nästan vanvettigt!

— Men Hugo, hur ska det nu bli? utbrast Hilde förfärad.

Han fattade hennes hand. Du är nu mitt enda hopp, Hilde. Mina pengar räcker inte längre att betala mina skulder med, men de måste betalas, ty, barn, det gäller vårt hederliga namn.

— Vad kan jag göra? Säg det! utbrast Hilde.

— Ingenting annat än det, att du förklarar, att du vill hjälpa mig med din förmögenhet.

— Den förvaltar farbror, och han kommer aldrig att tillåta det, invände hon.

— Jo då, ty han kan icke vilja, att en hedersskuld förblir obetald. Glöm inte, att han är officer. Alltså är frågan nu endast den, Hilde, om du vill eller icke vill hjälpa mig.

— Naturligtvis — om farbror endast vill det, lämnar jag dig icke i sticket! Men Hugo, hur ska det sedan bli? Jag vill ju hjärtans gärna ge dig så mycket, du behöver till dina studier, men jag vet ju inte alls, om jag ens har så mycket.

— Skulle du verkligen vilja göra det? Du är ändå en rar flicka, lilla Trollslända. Tusen tack! Jag visste ju, att jag inte skulle behöva be dig förgäves. Han sprang upp. Och nu till farbror! Det blir inte trevligt.

— Ska du inte träffa mormor ett tag?

— Inte i kväll, hon skulle bli alldeles för upprörd. God natt, liten! Vet du vad? Egentligen skulle du kunna göra mig den tjänsten att i morgon bittida komma hem till farbror och själv säga honom, att du vill hjälpa mig.

[ 129 ]— Ja visst, om du anser, att jag bör göra det.

— Ja, det blir bäst, ty det är ju ändå dina pengar, och farbror kan ju inte betala ut dem utan ditt samtycke. Sov gott, lilla Trollslända! Han nickade och lämnade hastigt rummet, innan Hilde hunnit samla sig.


⁎              ⁎


Följande morgon voro alla mörka moln försvunna; det hade frusit på natten, och snön glittrade på gatorna och träden. Himmeln var blå, solen sken, och Hilde kände sig åter lätt om hjärtat. Allt skulle nog bli bra med Hugo, och när det väl var vår, skulle nog mamma också krya till sig. Helt glad i hågen anlände hon till farbrodern. Blek och utvakad kom Hugo och mötte henne. Nå, hur har det varit? frågade hon i deltagande ton. Han ryckte på axlarna och rynkade pannan.

— Gå in till farbror, så får du veta det. Förmodligen ångrar du ditt löfte och tar det tillbaka.

— Du borde blygas att ens tänka något sådant, sade Hilde med förtrytelse. När jag en gång givit ett löfte, så håller jag det också, det ska jag visa dig. Hon lade hastigt av sig ytterkläderna och gick in till farbrodern.

Överste Hermsdorf satt vid skrivbordet, men när brorsdottern kom in, reste han sig upp och gick henne till mötes.

— God morgon, kära Hildegard. Hur är det med mamma? frågade han vänligt.

— Tack, farbror, tyvärr inte bra. Mamma har varit orolig hela natten och hostat mycket, säger mormor, och nu känner hon sig naturligtvis matt och [ 130 ]angripen. När det väl är vår igen, kryar hon säkert till sig, och till hösten reser jag riktigt tidigt med henne till Gardone, ty hennes senaste vistelse där bekom henne underbart väl.

Översten blickade tankfullt in i det rosiga ansiktet och suckade lätt. Sätt dig, mitt barn, sade han vänligt. Jag har något att tala med dig om.

— Jag vet, farbror, angående Hugo! utbrast hon livligt. Du kan vara alldeles lugn. Jag ger honom naturligtvis hjärtans gärna pengarna, ty inte minsta skugga får falla på vårt namn. Vad skulle väl pappa säga?

— Bli inte upprörd, kära barn. Vi ska diskutera saken i lugn och ro. Först vill jag upplysa dig om, hur stor din förmögenhet är.

— Det behövs verkligen inte, farbror. De där dumma pengarna intresserar mig endast så tillvida, att du hjälper Hugo.

— Det är gott och väl, Hildegard, och jag är i allmänhet inte mycket för att flickor tänker på pengar, men i det här fallet är det nödvändigt, ty eljest skulle du kunna förebrå mig, att jag lämnat dig i fullkomlig okunnighet.

— Men farbror —

— Var god och låt mig tala ut… Om jag räknar ihop räntorna på den förmögenhet, som en gång kommer att stå till ditt förfogande, så har du årligen tolvhundra mark —

— Men farbror, det är ju en förfärlig massa pengar, inföll Hilde.

— Visst inte! Och sedermera måste du till och med inskränka dig mycket, ty om du ger din bror den summa, som erfordras för att betala hans skulder, har du kvar endast tusen mark om året. Trots mina varningar har Hugo i oförsvarligt lättsinne redan förslösat sitt fädernearv, och hans mödernearv skulle utan din hjälp icke på långt när förslå till betalandet av hans skulder.

— Alltså får jag ge honom pengarna, farbror?

[ 131 ]— Ja, men förstå mig rätt, Hildegard, blott denna enda gång! Lova honom det aldrig mer, ty då måste jag i min egenskap av din förmyndare inlägga mitt veto. Jag ger min tillåtelse blott och bart på det villkoret, att Hugo lämnar Leipzig och uppger sina studier.

— Farbror — vad ska det då bli av honom? Han är ju inte på långt när färdig.

— Han skulle inte bli färdig även om han fortsatte, svarade översten bittert. Hitintills har han inte gjort något annat än rumlat. Han har många gånger lovat mig bot och bättring, men nu är mitt tålamod slut, ty jag inser, att han alltjämt kommer att duka under för frestelsen.

— Men vad ska han då ta sig till, farbror? Han är ju tjugutre år gammal.

Översten rynkade pannan och svarade:

— Till våren får han stanna här hos mig och ta privatlektioner i språk, och sedan får han försöka sin lycka ute i vida världen.

— Men som vad, farbror? Och vart ska han ta vägen?

Översten tvekade ett ögonblick, innan han svarade:

— Hugo är tillräckligt gammal och har inhämtat så pass mycket kunskaper, att han bör kunna hjälpa sig själv, om han endast har den allvarliga viljan därtill. Eftersom han visat, att han inte kan komma till rätta här hemma, måste han försöka det där, varest den bittra nöden tvingar honom. Så fort det blir vår, beger han sig över till Amerika.

— Du menar väl, att han ska komma till onkel Born i hans affär?

— Nej, jag har icke för avsikt att göra det så lätt och bekvämt för honom, och dessutom har han förklarat för mig, att han inte har lust att bli köpman. Han beger sig till Newyork, och där får han stå på egna fötter.

— Och mamma, farbror? utbrast Hilde. O, vad hon ska bli upprörd!

[ 132 ]— Mamma får för närvarande ingenting veta — hon får inte ens veta av, att Hugo är här. Längre fram — ja, allt det där ordnar sig självt. Och gå nu in till tant, kära barn, ty jag har mycket att ombestyra, eftersom jag redan i dag reser till Leipzig för att ordna alla affärer.


⁎              ⁎


Vad det blev svårt för Hilde att samla sig så, att mamma ingenting märkte, ty modern fick icke ens veta, att Hugo var där, och det var ett hårt straff, som den lättsinnige unge mannen måste bära. Han fick icke beträda mormoderns hus, och dock kände han mången gång en oändlig längtan efter modern, ty hur lättsinnig han än var, älskade han henne dock högt. Under denna tid kom det över honom en djup ånger över hans förfelade liv, och han fattade allvarliga föresatser för framtiden.

Men så kom ändå den dag, då han fick överskrida sjukrummets tröskel. Den sjukas tillstånd försämrades allt mer och mer, hon uttalade själv sin önskan att få se sonen, och följaktligen blev han eftersänd. Hon förvånade sig icke det minsta över att hennes önskan blev uppfylld så hastigt. Ömt och längtansfullt sträckte hon fram sin avtärda hand mot honom, och djupt uppskakad och ångerfull sjönk han på knä vid hennes säng och lovade i sitt hjärta Gud att bättra sig.

Nu avtogo den sjukas krafter hastigt. Det syntes så tydligt, att slutet närmade sig, att inte ens Hilde längre kunde hängiva sig åt några förhoppningar, och en mild vårdag i mars insomnade den sjuka lugnt och fridfullt, omgiven av de sina, som sett slutet närma sig.


⁎              ⁎

[ 133 ]Fyra veckor efter moderns död avreste Hugo till främmande land för att där försöka bryta sig en bana. Hildes smärta och förtvivlan var gränslös. Under de närmast följande veckorna ville hon icke låta trösta sig av Hilly och de övriga väninnorna. Det såg ut, som om den lilla Trollsländans hela levnadslust och mod vore brutna.

— Så här får det inte fortgå längre, sade Lisbeth en dag till Emmy. Jag förstår inte, att inte farbrodern skickar henne ut på resor. Men han tänker kanske på att då bleve den gamla damen åter lämnad alldeles ensam. Men lilla Troilsländans livsandar måste ovillkorligen piggas upp.

Det tänkte även överste Hermsdorf, och han hade gärva skickat brorsdottern till väninnorna i Schweiz, om han kunnat finna ett lämpligt ressällskap åt henne. Men ett sådant skulle erbjuda sig fortare, än han trott.

Emmys far, som redan länge velat sälja sin affär, fann helt oväntat en köpare. Affären gjordes hastigt upp, och redan den första juni lämnade familjen sitt gamla hus och flyttade in i en vacker villa, omgiven av en stor trädgård i närheten av Kyrkplan.

— Vad du har det vackert här, Emmy, vad du måtte vara lycklig! sade Hilly i uppriktig, osjälvisk beundran.

— Ja, lilla Syrsa, jag har det ju rätt nätt här, svarade Emmy, och det gläder mig, att pappa sålt sin affär, så att vi nu få rå om honom helt och hållet för oss själva. Men det allra bästa vet ni ännu inte — inte ens du, Lisbeth, och dig angår det dock närmast. Gissa, vad det är!

— Tänker du kanske ge ett stort kalas med fyrverkeri och bal och själv vidta alla förberedelserna? Alla skrattade, ty de visste mycket väl, att även om Emmy blivit litet verksammare, än vad hon förut varit, så var hon inte förtjust i att överanstränga sig, utan överlämnade gärna lejonparten av allt arbete åt andra.

[ 134 ]— Så stygg du är! svarade Emmy kränkt. Till straff borde jag inte omtala min hemlighet för dig.

— Du kan ju inte behålla den för dig själv, Kackerlacka. Alltså — fram med den!

— Ja, Emmy, tala! sade Hanna vänligt. Vi är allesammans så nyfikna.

— Mina föräldrar ska företaga en resa med mig.

— Och det säger du med en min, som om du inte tyckte om det!

— Jo, då, jag gläder mig mycket däråt.

— Men vad har jag med den saken att göra, min skatt? sade Lisbeth. Väntar du, att jag under din frånvaro skall gå klädd i säck och asko?

— Det skulle du väl knappast göra ens om jag dog, svarade Emmy elegiskt. Lisbeth skrattade. Ja, det kan jag verkligen inte lova dig bestämt, Kackerlacka, sade hon, ty det skulle nog väcka ett visst uppseende.

— I dag är du verkligen för svår, du stygga Humla, sade Marie och smekte Emmys blomstrande kind.

— Ack, sådan är hon alltid, klagade Emmy. Jag kan inte förstå, hur det ska bli på resan, för pappa och mamma ville bereda mig ett särskilt nöje och har därför bett dina föräldrar att få ta dig med. Men om du är så där, kan jag inte alls glädja mig däråt.

Lisbeth sprang upp så hastigt, att stolen, hon satt på, föll omkull.

— Vad menar du med det där, Emmy? frågade hon. Du menar väl inte, att jag, Elisabeth Katherine Luise Johannsen, ska följa med er?

— Jag vet ju inte alls, om du har lust, men dina föräldrar har givit sin tillåtelse. Lisbeth slog ihop händerna. Och det har de där hemma inte sagt ett ord om!

— Jag hade tänkt mig det så trevligt att få överraska dig därmed i dag, sade Emmy alltjämt i mycket elegisk ton.

Denna resa utgjorde naturligtvis det allmänna [ 135 ]samtalsämnet. Och följande dag berättade Hilde därom för tanten och farbrodern, utan att observera de menande blickar, som dessa två kastade på varandra. Detta var ju det bästa tillfälle för niecen, som de gärna kunnat önska sig.

Några dagar före familjen Lippoldis avresa kom översten hem till fru Schlosser, där Hilde satt hos mormodern med sitt arbete vilande i knät.

— Har du ännu ej fått några underrättelser från Hugo, farbror? frågade Hilde och såg på honom med ängslig min.

— Nej. Som du vet, har han endast underrättat mig om att han kommit lyckligt och väl fram. Oroa dig ej för hans skull, mitt barn, ty även om han ännu ej fått något arbete, så är han ej utan pengar. Vad säger du, Hilde? Skulle du ha lust att följa med familjen Lippoldi till dina väninnor i Schweiz?

Hilde såg helt överraskad ut, och farbrodern fortsatte:

— Detta är den lämpligaste tidpunkten för mig att uppfylla mitt löfte till mademoiselle S:t Just att en gång skicka dig till Oron —

Han kom inte längre, ty med sin forna livlighet hade lilla Trollsländan sprungit upp och utropat:

— Är det verkligen ditt allvar, farbror? Ack, det vore underbart!

Mormor och farbror växlade leende en blick, varpå den gamle herrn fortsatte:

— Det blir ett utmärkt tillfälle för dig att resa; på min bön har herr och fru Lippoldi älskvärt förklarat sig redo att taga dig med sig, och i Chatillens är du hjärtligt välkommen. Här är brev till dig, som legat närslutna ett till mig.

Hilde slog armarna om halsen på den gamla herrn. Ack, farbror, så förskräckligt snällt av dig! Jag tackar dig tusende gånger!