Unga kvinnor/Kapitel 02

←  Små pilgrimer

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd En glad jul

Laurences gosse  →

ANDRA KAPITLET.
En glad jul.

Hanna var den som vaknade först i julmorgonens grå gryning. Inga strumpor hängde vid kakelugnen, och för ett ögonblick kände hon sig lika missnöjd som när förr hennes lilla strumpa föll ned, emedan den var så fullproppad med namnam. Nu erinrade hon sig moderns löfte och stack handen under huvudkudden, varifrån hon drog fram en liten bok i karmosinrött band. Hon kände mycket väl till den, ty det var den vackra gamla berättelsen om det bästa liv någon levat, och Hanna insåg att denna bok var den bästa vägvisare en pilgrim som anträder en lång resa kunde få. Hon väckte Margret med ett: »Glad jul!» och bad systern se åt vad som låg under hennes huvudkudde. Margret drog också fram en bok, men i grönt band och med en likadan plansch inuti och några av modern skrivna ord, som gjorde deras enda julgåva av henne ännu dyrbarare för dem. Nu vaknade även Betty och Amy och började också leta efter och finna sina små böcker — den ena bunden i isabellfärgat band, den andra i blått — och de sutto så alla och talade om dem, då himlen i öster strålade i ett rosenskimmer vid dagens ankomst.

Fastän Margret var litet fåfäng, hade hon likväl ett milt och fromt sinnelag, varmed hon inverkade på sina systrar, utan att hon själv visste det, isynnerhet på Hanna, som älskade henne innerligt och rättade sig efter vad hon sade, emedan Margrets råd gåvos på ett så fogligt och vänligt sätt.

— Flickor, sade Margret allvarsamt, i det hon vände ögonen från det lurviga huvudet bredvid henne till de två i nattmössor i andra rummet, mamma önskar att vi skola läsa, älska och inte glömma bort dessa böcker, och vi skola därför börja nu genast. Förr gjorde vi henne alltid till viljes, men sedan pappa for bort och det rysliga kriget kom oss att glömma våra vanor, ha vi ofta varit försumliga. Ni kunna göra som ni vilja, men jag skall lägga min bok på det här bordet och läsa litet därur varje morgon då jag vaknar, ty jag vet att det skall göra mig gott och hjälpa mig fram genom dagen.

Därpå slog hon upp sin nya bok och började läsa. Hanna lade sin ena arm omkring hennes liv, och med sitt ena kindben lutat mot systerns läste nu också hon, under det över hennes rörliga anletsdrag vilade ett lugn som sällan syntes där.

— Så snäll Margret är! Kom, Amy, och låt oss göra på samma sätt. Jag skall hjälpa dig med de krångliga orden, och vi skola be Margret och Hanna förklara för oss vad vi inte förstå, viskade Betty, som de vackra böckerna och systrarnas exempel gjort mycket ivrig.

— Jag tycker om att jag fick en blå, sade Amy; och nu var det alldeles stilla i de två rummen, där tystnaden stördes endast när flickorna vände om bladen, och vintersolskenet smög sig in dit för att överstråla de ljusa huvudena och allvarsamma ansiktena med sin julhälsning.

— Var är mamma? frågade Margret, då hon och Hanna en halvtimme senare skyndade ned för att tacka modern för julklapparna.

— Det vete Gud! En stackars tiggargosse kom in, och frun gick genast ut för att se efter vad han kunde få. Maken till kvinna har då aldrig funnits att ge bort mat och dryck, kläder och annat, svarade Elsa, som tjänat i huset sedan Margrets födelse och därför av familjen betraktades mera såsom en vän än en tjänare.

— Jag gissar hon är strax tillbaka; grädda därför dina bullar och ha allt i ordning, sade Margret, i det hon kastade en blick på julklapparna, som lågo i en korg, vilken satt under soffan för att tagas fram, när tiden var inne. Men var är Amys eau-de-cologneflaska? tillade hon, då hon ej såg till den lilla flaskan.

— Hon tog bort den för en stund sen och gick att sätta ett band eller ett annat märke om den, inföll Hanna, dansande omkring i rummet för att taga bort den första styvheten ur sina nya kängor.

— Äro inte näsdukarna, mamma får av mig, vackra, eller hur? Elsa tvättade och strök dem åt mig, och jag har själv märkt dem, sade Betty, i det hon med belåten uppsyn betraktade de något ojämna bokstäverna vilka kostat henne så mycket besvär.

— Gud tröste mig för barnet, hon har gått och satt »mamma» på dem i stället för »M. March!» Så tokigt! utropade Hanna, i det hon tog en näsduk i handen.

— Är det inte rätt? Jag tyckte att det var bättre att sätta så, emedan Margrets initialer äro M. M. och jag ej vill att någon annan än mamma skall begagna dem, sade Betty med nedslagen uppsyn.

— Det är fullkomligt riktigt, söta du, och en mycket vacker idé, och fullkomligt tydligt är det också, ty nu kan ingen taga miste. Hon skall tycka mycket om det, det vet jag, sade Margret med en missbelåten blick på Hanna och ett småleende åt Betty.

— Där kommer mamma! Göm korgen fort! utropade Hanna, då hon hörde en dörr slås igen och steg knarra i matsalen.

Dörren slogs upp och Amy kom inspringande samt stannade något förlägen, då hon fick se alla sina systrar stå och vänta på henne.

— Var har du varit och vad är det du gömmer bakom ryggen? frågade Margret, förvånad över att av systerns huva och kappa se att den makliga systern varit ute så tidigt.

— Skratta inte åt mig, Hanna, jag vill inte att någon skulle veta av det före kvällen. Jag tänkte bara byta ut den lilla flaskan mot en stor, och jag har givit ut alla mina pengar för att få en sådan, för jag försöker verkligen att inte längre vara självisk.

Medan Amy sade detta, tog hon fram den vackra flaska hon köpt i stället för den andra billiga och såg så allvarsam och ödmjuk ut efter sitt första lilla försök till självuppoffring, att Margret genast omfamnade henne och Betty skyndade bort till fönstret och bröt av sin vackraste törnros för att pryda flaskan med.

— Ni se att jag skäms över min julklapp, sedan vi läste i morse och lovade att bli snälla, och därför sprang jag om hörnet och bytte om flaska; och nu är jag så glad, ty min julklapp är den vackraste.

En annan släng i porten åt gatan kom flickorna att i en handvändning skjutsa korgen under soffan och själva rusa till bordet, ivriga att få äta frukost.

— Glad jul, mamma lilla, och många glada jular till! Tack för böckerna! Vi ha läst litet i dem och skola göra det alla dagar, utropade de på en gång.

— Glad jul, små flickor! Det var roligt att ni började genast, och jag hoppas att ni hålla ut med det. Men jag har något att säga er, innan vi sätta oss till bords. Ett litet stycke härifrån ligger en stackars fattig kvinna sjuk, som helt nyss fött ett litet barn. Sex små ligga hopkrupna i en säng för att inte frysa, ty de ha ingen ved. Inte heller ha de något att äta, och den äldste gossen kom hit för att säga mig att de svälta och frysa. Mina barn, vill ni ge dem er frukost till julklapp?

Flickorna voro mycket hungriga, ty de hade väntat närmare en timme, och i första ögonblicket svarade ingen något; men det var också endast för ett ögonblick, och Hanna utropade häftigt:

— Vad jag är glad att mamma kom innan vi började äta!

— Får jag gå med och bära sakerna till de fattiga små barnen? frågade Betty ivrigt.

— Jag skall ta grädden och vetebullen, inföll Amy, hjältemodigt avstående från vad hon tyckte mest om.

Margret hade redan börjat täcka över bullen och stapla upp skorporna på en stor bricka.

— Jag kunde väl tro att ni skulle göra det, sade fru March med ett tillfredsställt leende. Ni skola följa med och hjälpa mig, och när vi komma hem igen, ha vi mjölk och bröd till frukosten, vilken vi inte äta förrän vid middagstiden.

Man var snart färdig, och processionen begav sig av. Lyckligtvis var det ganska tidigt på morgonen och de togo vägen genom bakgatorna, så att endast få sågo dem, och det var ingen som skrattade åt den ovanliga synen.

Snart voro de framme. Rummet var dåligt och mycket illa möblerat, fönsterrutorna voro sönder, ingen brasa fanns, sängkläderna voro trasiga, den sjuka modern låg i sängen med ett kvidande lindebarn, och där syntes en grupp bleka, hungriga barn, hopkrupna under ett gammalt täcke för att söka hålla sig varma. Vad de stora ögonen stirrade och de blå läpparna logo, då fru March och hennes flickor syntes i dörren!

— Ach, mein Gott! Det är änglar som komma till oss! utbrast den fattiga kvinnan och uppgav ett utrop av glädje.

— Snygga änglar som gå i huva och vantar! sade Hanna skrattande.

Under några minuter såg det verkligen ut som om goda andar varit i verksamhet där. Elsa, som burit veden, gjorde upp eld och stoppade igen hålen i rutorna med gamla hattar och sin egen schal. Fru March gav modern te och havresoppa samt tröstade henne med löfte om hjälp, medan hon lindade barnet med samma varsamhet som om det varit hennes eget. Under tiden dukade flickorna bordet, satte barnen omkring brasan och matade dem, såsom de varit hungriga fåglar, samt sökte under skratt förstå deras kostliga rådbråkade engelska.

— Das ist gut! Die Engelkinder! skreko de stackars små, medan de åto och värmde sina röda händer mot den trevligt sprakande brasan. De fyra flickorna hade aldrig förut blivit kallade änglabarn och tyckte att det var mycket roligt, isynnerhet Hanna, vilken alltsen sin födelse betraktats såsom ett svart får. Det var en mycket glad frukost för systrarna, ehuru de ej fingo någonting med av den; och när de gingo sin väg, lämnande de stackars barnen tröstade och mätta, tror jag att i hela staden ej funnos fyra så lyckliga människor som de hungriga små flickorna, vilka givit bort sin frukost och på julmorgonen nöjde sig med mjölk och bröd.

— Detta är att älska vår nästa mer än oss själva, och jag tycker om det, sade Margret, då de ordnade julklapparna på bordet åt modern, vilken i övre våningen var sysselsatt med att leta fram litet kläder åt den fattiga madam Hummel och hennes stackars barn.

Det var inga granna saker som lågo i de få små paketen, men de vittnade om mycken kärlek; och den stora vasen med röda törnrosor, vita prästkragar och en hängande vinranka, som stod mitt på bordet, lyste upp detta förträffligt.

— Hon kommer! Spela upp, Betty, och öppna dörren, Amy! Tre »leve» för mamma! utropade Hanna skyndande fram, under det Margret gick att föra modern till hedersplatsen.

Betty spelade upp sin muntraste marsch, Amy kastade upp dörren och Margret agerade eskorten med mycken värdighet. Fru March blev både överraskad och rörd samt log genom tårar, då hon betraktade sina julklappar och läste vad som stod skrivet på de små lapparna. Kängorna tog hon genast på sig, stack i fickan en ny näsduk, väl parfymerad med Amys eau-de-cologne, rosen fäste hon vid sitt bröst och de vackra handskarna voro över allt beröm. Där skrattades, kysstes och gåvos förklaringar på det okonstlade och älskliga sätt som gör dessa familjehögtidligheter både angenäma medan de pågå och roliga att minnas långt efteråt.

Morgonens barmhärtighetsverk och högtidligheter upptogo så mycken tid, att återstoden av dagen ägnades åt att göra allt i ordning till aftonens festlighet. Emedan systrarna ännu voro för unga att ofta gå på teatern och inte hade råd att kosta på sig några större utgifter för sina egna teatraliska föreställningar, måste de själva förse sig med vad som behövdes och då nöden är uppfinningarnas moder, anskaffade de snart vad de behövde. Åtskilligt av vad de åstadkommit var ganska behändigt: pappgitarrer, antika lampor, gjorda av gammalmodiga såsspilkumar, som de klätt över med silverpapper, granna klänningar av gammalt bomullstyg, vilka glittrade av tennpaljetter från begagnade picklesburkar, och en vapenrustning, översållad med likadana, som diamanter klippta bitar av samma ändamålsenliga material, erhållet i bladform, när tennhuvorna på konservburkarna avskuros. Möblerna kastades huller om buller, och den stora kammaren var scenen för många oskyldiga upptåg.

Inga herrar fingo vara med. Hanna spelade karlrollerna till sin egen stora belåtenhet och var ofantligt förtjust i ett par rysslädersstövlar, som hon fått av en väninna, vilken kände en dam, som kände en aktör. Dessa stövlar, en gammal florett och en trasig tröja, som en gång begagnats av en målare för någon tavla, voro Hannas förnämsta skatter och användes vid alla tillfällen. Truppens fåtalighet gjorde det nödvändigt för de två förnämsta sujetterna att spela flera roller i samma stycke, och de förtjänade verkligen beröm för sina ansträngningar att lära sig tre eller fyra roller, krypa ur den ena kostymen och i den andra utan att därför försumma sin entré. Det var en ypperlig övning att stärka minnet samt ett oskyldigt nöje, och därmed fördrevos många timmar som i annat fall skulle ha slösats bort eller tillbragts i mindre gott sällskap.

På julaftonen sutto ett dussin unga flickor i den mest spända väntan hopträngda på en säng, som utgjorde parketten, framför de blå och gula bomullsförhängen vilka tjänstgjorde såsom ridå. Det väsnades och viskades mycket bakom förhänget, en smula lampos kändes, och ett tillfälligt flinande hördes från Amy, som hade anlag för att bli hysterisk i ögonblickets höjda stämning. Nu ringde en klocka, förhängena drogos åt var sin sida och den tragiska operan började.

En mörk skog — enligt affischen — framställdes genom några buskväxter i krukor, ett grönt stycke knottrigt tyg på golvet och en håla i bakgrunden. Denna senare var gjord av en klädhängare till tak och ett par byråar till väggar, och därinne syntes en liten eldstad med eld i; en svart gryta stod på elden och en gammal häxa lutade sig ned över den. Scenen var mörk och eldskenet från grottan gjorde ypperlig effekt, isynnerhet som verklig ånga steg upp ur grytan, när häxan lyfte av locket. En liten stund skänktes publiken att hämta sig från det första överväldigande intrycket. Därefter smög sig Hugo, styckets bov, in med ett skramlande svärd vid sidan, slokig hatt på huvudet, svart skägg, mystisk kappa och stora stövlar. Efter att i en mycket upprörd sinnesstämning ha mätt scenen med väldiga steg, slog han sig för pannan, en vild tonström forsade ur hans bröst, tolkande hans hat till Rodrigo och hans kärlek till Zara samt hans orubbliga beslut att mörda den ene och vinna den andra. De grova tonerna i Hugos stämma samt ett vilt anskri, då hans känslor överväldigade honom, voro av ryslig effekt, och publiken applåderade varje ögonblick då han höll upp litet för att hämta andan. Efter att ha bugat sig som en konstnär den där är van vid offentligt erkännande, smög han sig till hålan och tillsade Hagar att komma ut med ett befallande: »Hör hit, sötnos! Jag behöver dig.»

Och ut kom nu Margret med grått tagel hängande omkring sitt ansikte, svart och röd kjol, en stav i handen och kabbalistiska figurer på sin kappa. Hugo bad att hon skulle giva honom en dryck som gjorde honom tillbedd av Zara och en annan att förgöra Rodrigo med. I en vacker dramatisk aria lovade Hagar att giva honom vad han begärde och gjorde sig i ordning att frambesvärja den ande som skulle anskaffa kärleksdrycken:

Från din ljusa boning stig,
hulda genus, ned till mig!
Rosens barn, av daggen närd,
trollmakt blev ju dig beskärd.

Red mig då, som älvan snar,
kärleksdrycken, underbar;
gör den ljuv och stark och skön:
hulda genius, hör min bön!

Nu hördes en ljuvlig musik, och därefter syntes i hålans bakgrund en liten vitklädd gestalt med skimrande vingar, gyllene hår och en rosenkrans på huvudet. Svängande ett trollspö, sjöng han:

Ur silverskyn
vid månens bryn
jag bringar den trolska saft;
jag bryggde den lätt,
men nyttja den rätt,
ty hastigt förflyr dess kraft —

varefter han lät en liten förgylld flaska falla vid häxans fötter och försvann. En annan sång av Hagar frammanade en ny uppenbarelse, men denna var ej älsklig, ty på samma gång ett brakande förnams syntes en vederstygglig svart tomte, som, sedan han framkvädit ett svar, kastade en mörk flaska till Hugo och försvann, uppgivande ett hånskratt. Efter att ha i toner tolkat sin tacksamhet och stoppat flaskorna i sina stövlar, avlägsnade sig Hugo, och Hagar underrättade nu publiken att hon förbannat honom, emedan han i forna tider mördat några av hennes vänner, samt att hon ämnade korsa hans planer och hämnas på den nedrige. Nu drogos förhängena tillsammans, varefter publiken vilade sig, åt konfekt och diskuterade operans förtjänster.

Publiken gav sedan med stampningar o. s. v. sin missbelåtenhet till känna över att det dröjde för länge innan förhängena skildes åt igen, men när man fick se vilket mästerverk maskinisten åstadkommit, förspordes intet knot över det långa uppehållet. Det vår i sanning storartat! Ett torn höjde sig mot taket; mitt på detsamma såg man ett fönster, vari brann en lampa, och bakom den vita gardinen satt Zara i en blå och med silver prydd klänning, väntande på Rodrigo. Och nu kom han in i en grann dräkt, med befjädrad mössa, röd kappa, kastanjebruna älskarelockar, en gitarr och rysslädersstövlarna naturligtvis. Knäfallande vid tornets fot, sjöng han en serenad i smältande toner. Zara svarade, och efter en rörande musikdialog samtyckte hon att fly med honom. Nu kom styckets själva glanspunkt. Rodrigo frambar en repstege med fem pinnar i, kastade upp dess ena ända och besvor Zara att klättra ned på den. Ängsligt smög hon sig ut genom gallerfönstret, lade sin ena hand på Rodrigos axel och var just i begrepp att behagfullt klättra ned, då hon vid älskarens: »O, o, Zara!» glömde bort sitt släp — det fastnade i fönstret, tornet vacklade, föll med ett förfärligt brak och begrov de olyckliga älskande under sina ruiner!

Ett allmänt skri hördes, då rysslädersstövlarna i ursinnig fart rördes fram och tillbaka över ruinerna och ett guldlockigt huvud dök upp samt utropade:

— Sa jag er inte det! Sa jag er inte det!

Med underbar själsnärvaro inrusade don Pedro, den grymme konungen, drog fram sin dotter och yttrade hastigt avsides till henne:

— Skratta inte! Låtsa som om det hörde till pjäsen, och sedan han framkallat Rodrigo, förvisade han honom ur sitt rike under uttryck av vrede och förakt. Fastän det tydligen syntes att Rodrigo blivit förskräckt genom tornets fall, trotsade han dock den gamle herrn och vägrade att gå ur fläcken. Detta djärva föredöme uppeldade Zara, så att även hon satte sig upp mot sin fader, vilket hade till följd att han befallde att man skulle kasta dem båda i en av slottets djupaste fängelsehålor. En liten grov fångknekt kom in med kedjor och ledde ut de älskande, varvid han såg sig omkring med mycket ängsliga blickar och tydligen glömde vad han skulle säga.

I tredje akten såg man slottssalen, och här syntes Hagar, som kom för att befria de älskande och förgöra Hugo. Hon hör honom komma och gömmer sig, ser honom slå de ovannämnda flaskornas innehåll i två vinbägare och befalla den darrande lille tjänaren: — Bär det här till fångarna i deras celler och säg dem att jag kommer efter strax. Tjänaren tager Hugo avsides och säger någonting åt honom, varunder Hagar utbyter de två bägarna mot två andra, vilkas innehåll är oskadligt. Ferdinando, tjänaren, bär bort dem, och Hagar sätter i stället tillbaka den bägare som innehåller det åt Rodrigo ämnade giftet. Hugo, som blir törstig efter en stor hämndaria, dricker ur bägaren, förlorar sansen och faller, efter ett förfärligt stampande och fäktande med armarna, baklänges och dör, varunder Hagar i en melodisk sång av utsökt dramatisk effekt underrättar honom om vad hon gjort.

Detta var en verkligen uppskakande scen, fastän man skulle kunnat tro att det plötsliga avfallandet av nästan allt bovens långa löshår kunde ha skämt effekten av hans död. Han framropades och kom in, med utsökt behag ledande Hagar, vars sång ansågs vara underbarare än allt det andra tillsammans i pjäsen.

Fjärde akten framställde hur Rodrigo, i sin förtvivlan över att, efter vad han hört, Zara övergivit honom, står i begrepp att genomborra sig själv. Just som dolken är nära hans hjärta, sjunges under hans fötter en smekande sång, varigenom han får veta att Zara är honom trogen men i fara, varur han kan rädda henne, om han vill. Till honom inkastas en nyckel, varmed han kan öppna dörren, och i ett utbrott av förtjusning sliter han sina bojor och störtar ut för att finna och rädda sin älskarinna.

Femte akten började med en stormig scen mellan Zara och don Pedro. Denne vill att dottern skall gå i kloster, men hon lyssnar ej därtill och är efter en rörande bön nära att svimma, då Rodrigo störtar in och anhåller om hennes hand. Don Pedro avslår anbudet, emedan friaren ej är rik. De skrika och gestikulera förfärligt, men kunna ändå icke bliva sams, och Rodrigo står just i begrepp att bära ut den tröstlösa Zara, då den uppskrämde tjänaren inkommer med ett brev och en säck från Hagar, vilken försvunnit på ett mystiskt sätt. Brevet underrättar sällskapet att hon testamenterar en oräknelig förmögenhet åt det unga paret samt att ett fasaväckande öde skulle drabba don Pedro, om han ej gör det älskande paret lyckligt. Säcken öppnas och åtskilliga stycken tennmynt regna ned på scenen tills den alldeles strålar därav. Detta blidkar fullkomligt den stränge härskaren, han ger sitt samtycke utan knot, alla förena sig i en jublande kör, och när förhängena dragas ihop, ser man de älskande mottaga don Pedros välsignelse, sedan de knäfallit i den mest romantiskt gratiösa ställning. Stormande applåder följde nu men avbröts helt oväntat, ty lösbottnen i sängen som utgjorde parketten lossnade, varvid det entusiastiska auditoriet begravdes bland kuddarna. Rodrigo och don Pedro skyndade ut för att rädda, och alla åskådarna drogos fram oskadade, ehuru många bland dem voro mållösa av skratt. Den allmänna uppståndelsen lade sig genast, när Elsa inträdde för att framföra en hälsning från fru March och bedja damerna stiga ned och supera.

Detta var en överraskning, till och med för de spelande, och då de fingo syn på bordet, sågo de på varandra med av förvåning och glädje strålande blickar. Det var visserligen likt deras mor att ibland överraska sina flickor med ett litet kalas, men någonting så rart hade de aldrig varit med om sedan de flydda dagar då de voro rika. Där fanns glassmaränger, kräm, två hela karotter av tårtor och frukt samt fransk konfekt, och mitt på bordet fyra stora buketter med orangeriblommor!

De miste fullkomligt andan och stirrade först på bordet och sedan på modern, vilken själv tycktes vara oändligt belåten.

— Är det feer som trollat fram det här? frågade Amy.

— Eller något helgon? sade Betty.

— Mamma har gjort det! utbrast Margret med sitt ljuvaste småleende, trots sitt grå skägg och sina vita ögonbryn.

— Faster March har fått en god idé och skickat hit supén! utropade Hanna, liksom tycktes hon plötsligt ha fått allt klart för sig.

— Ni misstar er allesammans; det är gamle herr Laurence som skickat det här, svarade fru March.

— Farfadern till Laurences gosse! Hur i all världen kunde han falla på den tanken? Vi känna ju honom inte! utropade Margret.

— Elsa har talt om för en av hans betjänter att ni gåvo bort er frukost åt gumman Hummel och hennes små barn; han är en besynnerlig gammal herre och tyckte om vad ni gjort. Han kände min far förr i världen, och på eftermiddagen skickade han mig en biljett, vari han med några ord uttalade sin förhoppning, att jag skulle tillåta honom att såsom ett bevis på hans vänliga känslor för mina barn skicka dem några småsaker dagen till ära. Jag kunde icke neka honom detta, och på det sättet ha ni fått ett litet kalas på kvällen såsom ersättning för er mjölk- och brödfrukost.

— Det är gossen som givit honom idén, det är jag säker på! Han är en präktig pojke, och jag skulle gärna vilja bli bekant med honom. Det ser ut på honom som om han ville bli bekant med oss, men inte törs för Margret är jämt så tillgjord; hon vill inte låta mig tala med honom när vi mötas, sade Hanna, då faten gingo omkring bordet och isen smälte i deras mun, varunder hördes många förtjusta »O!» och »Ah!»

— Du menar dem som bo i det stora huset här bredvid första ingången, eller hur? frågade en av flickorna. Mamma känner gamle herr Laurence, men säger att han är mycket stolt och inte tycker om att komma i beröring med sina grannar. Han håller sin sonson instängd, när han inte är ute och rider eller promenerar med sin informator, och låter honom läsa alldeles rysligt. Vi bjödo honom komma till oss, men han kom inte. Mamma påstår att han är mycket snäll, fastän han aldrig säger ett enda ord åt oss flickor.

— Vår katt sprang sin väg en gång och han kom igen med den; och då pratade vi litet med honom över häcken om cricket och sånt där, men så såg han Margret komma, och då gick han genast. Jag skall göra mig bekant med honom endera dagen, för han behöver någon som piggar upp honom, det är jag säker på, sade Hanna i bestämd ton.

— Jag tycker om hans sätt, och han ser ut som en liten gentleman, så att jag har ingenting emot att vi bli bekanta med honom vid något tillfälle. Han bar hit blommorna själv, och jag skulle ha bett honom stiga på, om jag vetat vad ni hade för er däruppe. Han såg så nyfiken ut, när han gick och hörde edra upptåg, och det märktes tydligt att han just inte har något roligt hemma.

— Det var synd att du inte gjorde det, mamma, sade Hanna, i det hon skrattade och såg på sina stövlar. Men vi ska spela teater ännu en gång, och då skall han få se på. Kanhända han vill vara med och spela. Skulle inte det vara roligt?

— Jag har aldrig fått någon blomsterbukett förr. Så vacker den är! sade Margret och undersökte sina blommor uppmärksamt.

— De äro vackra, men Bettys rosor äro ännu vackrare i mina ögon, sade fru March och luktade på den till hälften vissnade buketten i hennes skärp.

Betty smög milt sina armar omkring moderns hals och viskade sakta:

— Vad jag gärna skulle vilja skicka mina blommor till pappa. Jag är rädd för att han inte har så glad jul som vi.