Unga kvinnor/Kapitel 01

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Små pilgrimer

En glad jul  →

FÖRSTA KAPITLET.
Små pilgrimer.

— Jul är inte jul utan julklappar, utbrast Hanna i knotande ton, där hon låg på mattan framför kaminen.

— Det är så svårt att vara fattig! sade Margret suckande och såg ned på sin gamla klänning.

— Jag tycker inte att det är rätt att somliga flickor fått på sin lott en mängd vackra saker, och andra ingenting alls, tillade lilla Amy med en missbelåten knyck på huvudet.

— Vi ha dock fått far och mor och varandra till på köpet, sade förnöjsamt Betty, som satt i en smyg vid kaminen.

De fyra unga ansiktena, som upplystes av skenet från eldbrasan, ljusnade vid dessa ord, men mörknade åter, då Hanna i nedslagen ton yttrade:

— Vi ha inte pappa hos oss och få inte se honom på länge.

Hon sade icke: »kanske aldrig», men de andra flickorna tänkte det för sig själva, där de sutto med tankarna hos sin far, som hade rest långt bort ut i kriget.

Samtalet avstannade för ett ögonblick; därefter sade Margret i förändrad ton:

— Som ni veta, var det därför att det för litet var blir en svår vinter, som mamma ville att vi inte skulle ha några julklappar i år; och hon tycker att vi inte böra kasta bort pengar för att roa oss, då andra slita så ont i kriget.^[1] Mycket kunna vi inte göra, men något kunna vi alltid uppoffra, och det böra vi göra med glädje. Men jag är rädd att jag inte gör det, tillade Margret och skakade på huvudet, då hon med saknad tänkte på alla de vackra saker hon behövde.

— Men inte uträtta vi något med det lilla vi kunna bidraga med. Var och en av oss har en dollar, och för armén skulle det inte förslå långt. Jag vill inte ha någon julklapp varken av mamma eller er, men jag vill köpa mig sagan om »Fen Undine»; jag har önskat mig den boken så länge, sade Hanna, som var en riktig liten bokmal.

— Jag har tänkt köpa mig några nya noter för mina pengar, sade Betty med en lätt suck, som inte hördes av någon annan än kaminskyffeln och eldgaffeln.

— Jag skall köpa mig en ask Fabers ritpennor; det behöver jag minsann, sade Amy i bestämd ton.

— Mamma sade ingenting om hur vi böra använda våra pengar, och hon vill visst inte att vi skola försaka allting. Låt oss var och en köpa vad vi behöva och sedan roa oss litet. Jag tycker vi få streta rätt duktigt för att förtjäna det! utbrast Hanna och undersökte klackarna på sina kängor med en min som om hon varit en elegant sprätt.

— Det vet jag bäst som måste läsa med de stygga ungarna nästan hela dagen, fast jag längtar att få rå om mig själv hemma! började Margret åter i klagande ton.

— Du har ej hälften så svåra dagar som jag, sade Hanna. Vad skulle du tycka om att under flera timmar sitta inspärrad tillsammans med en nervsvag och gnatig gammal fru, som aldrig låter en få sitta stilla, aldrig är belåten utan jämt plågar en, så att man är färdig att hoppa ut genom fönstret eller ge henne en örfil?

— Visst är det otäckt att få sig några skråmor; men jag tror att det värsta av allt i världen man kan råka ut för är att diska och blaska jämt och samt. Jag blir alldeles förtvivlad, och mina händer äro så styva, att jag mister all lust att öva välgörenhet.

Härvid såg Betty på sina röda händer och lät höra en suck, som den gången hördes av alla.

— Jag tror att ingen av er har det så svårt som jag, utbrast Amy, för ni behöva inte gå i skolan tillsammans med otäcka flickor, som plåga er, om ni inte kunna edra läxor, göra narr av er klädsel och chekanera er far, därför att han inte är rik, och förolämpa er, om ni inte äro fina om näsan.

— Om du menar chikanera och inte talar om chekanera, så håller jag med dig, rättade henne Hanna skrattande.

— Jag vet vad jag menar, och du behöver inte vara statirisk för det. Man bör välja sina ord och det kan ej skada att förbättra din vokabilär, genmälde Amy med värdighet.

— Låt bli att retas, barn. Skulle du inte vilja att vi hade kvar de pengar pappa förlorade, när vi voro små, Hanna? Ack, du! Så lyckliga och snälla vi skulle vara, om vi inte hade det så ledsamt som nu, sade Margret, vilken kunde minnas flydda bättre dagar.

— Det var icke så längesen du tyckte att vi voro mycket lyckligare än flickorna King, ty de ligga i och streta ständigt och jämt, fastän de ha pengar i överflöd.

— Ja, det gjorde jag, Betty. Det tycker jag också, ty fastän vi måste arbeta, ha vi i alla fall roligt för oss själva och är en ganska livad smita, som Hanna skulle säga.

— Det skall just vara Hanna som kan tillåta sig sådana simpla uttryck, anmärkte Amy, i det hon gav den långa, på kakelugnsmattan utsträckta flickan en sträng blick.

Hanna reste sig genast, satte händerna i förklädesfickorna och började vissla.

— Låt bli det där, Hanna! Det är så pojkaktigt.

— Det är också därför jag gör det.

— Jag avskyr ohyfsade och okvinnliga flickor.

— Jag hatar tillgjorda och sjåpiga jäntor.

— Hur ljuvt det är när bröder sämjas, sjöng Betty, fredsstifterskan, med en så glad uppsyn, att de båda vassa rösterna sänkte tonen till ett skratt; och så slutade kivet för den gången.

— Ni äro verkligen värda en uppsträckning, båda två, flickor, sade Margret, i det hon såsom äldre syster började hålla en liten föreläsning. Du, Hanna, borde vara tillräckligt gammal att ha vuxit ifrån pojkstreck och uppföra dig på ett mera passande sätt. Det gjorde inte så mycket, om du vore en liten flicka, men nu är du ju stor och lägger upp ditt hår, så du bör komma ihåg att du är på väg att bli en ung dam.

— Det är jag inte! Och är jag det bara därför att jag lägger upp mitt hår, så skall jag ha det i två flätor tills jag blir tjugu år! utbrast Hanna, i det hon ryckte av sig sitt hårnät och skakade ut det kastanjebruna håret. Jag kan inte med att jag växt upp bara för att bli en fröken March och ha lång klänning och se lika tillgjord ut som en kinesisk aster. Det är förargligt nog att vara flicka, då man tycker om att arbeta, leva och roa sig som en pojke. Jag kan inte hjälpa att det retar mig att inte vara pojke, och det känns värre nu än någonsin, ty jag dör av längtan att få gå ut i kriget och slåss vid pappas sida, och nu måste jag stanna hemma och sitta och virka som en krokig gammal gumma.

Under det Hanna sade detta, skakade hon den blå stickstrumpan, så att alla stickorna skramlade såsom kastanjetter och hennes nystan studsade tvärs över rummet.

— Stackars Hanna, det är för tråkigt! Men då det nu inte kan hjälpas, måste du försöka nöja dig med att uppföra dig som en pojke och att agera bror åt oss flickor, sade Betty, i det hon med en hand som all världens diskande och dammande ej kunde göra omild, drog Hannas lurviga huvud ner i sitt knä.

— Vad beträffar dig, Amy, fortfor Margret, så är du alldeles för besynnerlig och tillgjord. Det kan väl se lustigt ut nu, men du växer till och blir en gång en liten tillgjord gås, om du inte aktar dig. Jag tycker om ditt goda uppförande och ditt vårdade sätt att uttrycka dig, men dina galna ord äro lika litet på sin plats som Hannas fula uttryck.

— Om Hanna är en pojkflicka och Amy en gås, vad är då jag, om jag får fråga? inföll Betty färdig att ta sin beskärda del av Margrets moralpredikan.

— Du är ett älskligt barn och ingenting annat, svarade Margret innerligt; och ingen motsade henne, ty »Råttan» var hela familjens gunstling.

Då unga läsare tycka om att veta »hur folk ser ut», begagna vi oss av detta ögonblick för att giva dem en liten kort beskrivning på de fyra systrar som sutto där tillsammans i skymningen, under det decembersnön föll sakta och lugnt utanför och brasan sprakade hemtrevligt inomhus. Rummet där de befunno sig var gammalt men trevligt, ehuru golvet var litet murket och möblerna mycket simpla. Två vackra tavlor prydde väggarna, en boksamling syntes på en hylla i ett hörn, prästkragar och törnrosor blommade i fönstren, och allt därinne andades den innerligaste hemtrevnad.

Margret, den äldsta av de fyra, var en sextonårig, ganska vacker flicka med gott hull och ljus hy, stora ögon, rikt och silkeslent svart hår, vacker mun och vita händer, över vilka hon var smått fåfäng.

Den femtonåriga Hanna var mycket lång, mager och mörk samt kom var och en som såg henne att tänka på en fölunge, ty hon såg ut att aldrig veta var hon skulle göra av sina långa ben, vilka jämt tycktes vara i vägen. Munnen var skarpt markerad, näsan hade en komisk anstrykning och ögonen voro grå och skarpa samt tycktes se allting; uttrycket i dem var än stolt, än lekfullt och än tänkande. Det enda vackra hos henne var ett långt och tjockt hår, vilket hon dock stoppade in i ett hårnät, så att det ej skulle besvära henne. Hanna hade dessutom fylliga axlar, stora händer och fötter, brydde sig föga om hur hennes kläder sutto, och det syntes genast att man hade framför sig den föga tilltalande företeelsen av en flicka som raskt växer till för att bli kvinna och ej tycker om det.

Betty, en rödlätt trettonårig flicka med mjukt hår, ljusa ögon, blygt sätt, talade blott sakta, och över henne vilade ett uttryck av lugn och ro som sällan stördes. Hennes far brukade kalla henne »lilla lugnet», ett namn som passade henne förträffligt, ty hon tycktes leva i sin egen lilla lyckliga värld, som hon endast lämnade när hon ville sälla sig till de få som hon älskade och litade sig till.

Ehuru yngst av de fyra systrarna, var Amy likväl den som hade mest att säga, åtminstone i sin egen tanke. Hon såg precis ut som hon varit av snö, med blåa ögon och ett gult hår, som i lockar böljade ned utför skuldrorna; därtill var hon blek och smärt samt förde sig alltid som en ung dam, som aldrig glömmer den goda tonens fordringar.

Hurudan de fyra systrarnas karaktär var får läsaren själv sluta sig till genom fortsättningen av vår berättelse.

Klockan slog sex, och efter att ha rört om i kakelugnen, satte Betty ett par kängor framför den för att värmas. Hur det nu kom sig, så hade emellertid åsynen av de gamla kängorna en god verkan på flickorna, ty de visste nu att det ej kunde dröja länge innan deras moder kom hem, och vid tanken på att man snart skulle få hälsa henne välkommen ljusnade systrarnas ansikten. Margret slog igen boken och tände lampan, Amy lämnade sin bekväma stol, utan att man behövde påminna henne, och Hanna glömde alldeles sin trötthet och steg upp för att hålla kängorna över glöden.

— De äro alldeles utslitna; mamma får lov att ha ett par nya.

— Jag tror jag köper ett par åt henne för mina dollar, sade Betty.

— Nej, det skall jag göra! utbrast Amy.

— Jag är äldst, inföll Margret, men Hanna avbröt henne med ett bestämt:

— Medan pappa är borta är jag familjefar, och jag skall köpa ett par nya kängor, ty pappa lade mig på hjärtat att se väl om mamma, medan han är borta.

— Jag skall säga er vad vi skola göra, sade Betty; låtom oss allesammans ge henne en julklapp och inte köpa något åt oss själva.

— Du är dig lik, snälla Betty. Vad skola vi köpa då? utropade Hanna.

Man funderade med viktig uppsyn ett ögonblick; därefter sade Margret, liksom hade hon vid åsynen av sina vackra händer fått en idé:

— Jag ger henne ett par vackra handskar.

— Ett par galoscher, av de bästa man kan få! utropade Hanna.

— Eller några näsdukar som äro fållade! sade Betty.

— Jag skall köpa en liten flaska eau-de-cologne; det tycker hon om och kostar inte mycket, och så får jag litet pengar över att köpa något åt mig själv, tillade Amy.

— Hur skola vi ge henne julklapparna? frågade Margret.

— Vi lägga dem på bordet, föra in henne och låta henne öppna paketen. Komma ni inte ihåg hur vi brukade göra på våra födelsedagar? svarade Hanna.

— Jag blev alltid så rädd, när det var min tur att sitta i den stora stolen med kronan på och se er alla komma fram i rad och ge mig presenter och kyssar. Presenterna och kyssarna tyckte jag nog om, men det var så förargligt, då ni sutto och stirrade på mig medan jag öppnade paketen, sade Betty, som på samma gång hon rostade tebrödet också stekte sina kindben, så att de blevo blossande röda.

— Låt mamma tro att vi köpa julklappar åt oss själva, så blir hon desto mer överraskad. Vi gå ut i bodarna i morgon eftermiddag, Margret; vi ha fullt upp att göra till pjäsen på julaftonen, sade Hanna, i det hon gick upp och ned i rummet med händerna på ryggen och näsan i vädret.

— Jag bryr mig inte om det där; jag är numera för gammal att befatta mig med sådana saker, inföll Margret, som ännu var ett barn lika mycket som förut, när det var fråga om att ha roligt.

— Det vet jag visst; du spelar nog med så länge du kan svassa omkring i din vita klänning, med utslaget hår och guldpappersarmband. Du är den bästa aktrisen av oss alla, och spelar du inte med så är det slut med hela härligheten, sade Hanna. Vi måste repetera i kväll. Kom hit, Amy, och repetera svimningsscenen, ty du gör den så stelt som om du vore en eldgaffel.

— Jag kan inte hjälpa det, ty jag har aldrig sett någon dåna. Jag tycker inte om att göra mig svart och blå i hela ansiktet och kasta omkull mig rak lång som du gör. Kan jag falla till golvet utan besvär, så vill jag dåna; men är det omöjligt, så kastar jag mig i en stol med mycken grace. Jag bryr mig inte om, om Hugo kommer till mig med en pistol, fortfor Amy, som av naturen icke blivit begåvad med några anlag för scenen men som fått sig denna roll anförtrodd, emedan hon var tillräckligt liten för att under uppgivande av höga rop kunna bäras ut av hjälten i pjäsen.

— Gör så här; knäpp ihop händerna på det här viset och stappla fram över golvet ursinnigt ropande: Rodrigo, rädda mig! Rädda mig!

Under dessa ord störtade Hanna fram, uppgivande ett melodramatiskt anskri, som i sanning gick genom märg och ben.

Amy följde efter henne men höll händerna styvt utsträckta framför sig och framskred som om hon haft ett maskineri i sig, och då hon utstött sitt: »Ack!» lät det snarare som om hon stuckit sig på en knappnål än givit luft åt sin fruktan och ängslan. Hanna uppgav ett förtvivlat stönande, så att Margret gapskrattade, medan Betty brände tebröden, under det hon hade hela sin uppmärksamhet fäst på den kostliga scenen.

— Nu behövs det inte repeteras mer! Gör nu bara ditt bästa när det gäller, och tycker publiken inte om’et, så skyll inte på mig.

Pjäsen gick dråpligt, och don Pedro utmanade hela världen i en harang på två sidor utan att stappla på ett enda ord; Hagar, trollgudinnan, sjöng en förfärlig besvärjelse över sina i kitteln kokande paddor; Rodrigo slet manligt itu sina bojor och Hugo dog av samvetskval och arsenik med ett vilt: »Ha, ha!»

— Det är det bästa vi någonsin spelat, sade Margret, när den döde boven satte sig upp och gned sina armbågar.

— Jag förstår inte hur du kan skriva och spela någonting så utomordentligt, Hanna. Du är en riktig Shakespeare! utropade Betty, som var fullt och fast övertygad om att hennes systrar voro verkliga snillen i allt möjligt.

— Inte så alldeles heller, svarade Hanna blygsamt Jag tror att operatragedien »Trollkvinnans förbannelse» är bättre, men jag skulle vilja försöka mig på Macbeth, bara vi hade en fallucka åt Banquo. Jag vill helst spela mördare. »Är väl detta en dolk som jag ser framför mig?» — — — deklamerade Hanna i dov ton, rullande ögonen och gripande ut med händerna i luften såsom hon sett en berömd tragiker göra.

— Nej, det är rostgaffeln med mammas sko på i stället för brödet. Betty har varit för mycket intresserad av pjäsen! utropade Margret, varvid hela repetitionen slutade med att alla brusto ut i skratt.

— Det var roligt att se er så glada, flickor! sade i detsamma en kärleksfull röst i dörren; och nu skyndade både aktörer och publik att välkomna en ståtlig kvinna, vilken såg sig omkring med en blick som tycktes fråga: kan jag vara er till någon hjälp? och som ovillkorligen vann hjärtan. Man kunde ej kalla henne vacker, men en moder ser alltid bra ut i sina barns ögon, varför också flickorna tyckte att den grå kappan och den omoderna hatten sutto på jordens skönaste kvinna.

— Tack, mina barn, hur har det varit med er i dag? Jag har haft så mycket att göra med att få askarna i ordning att skickas av i morgon, att jag inte kunnat komma hem till middagen. Har någon sökt mig, Betty? Hur är det med din snuva, Margret? Vad du ser rysligt trött ut, Hanna. Kom och giv mig en kyss, mitt barn.

Under det fru March gjorde dessa kärleksfulla frågor, hade hon lagt av sig sina våta ytterplagg, tagit på sig de varma kängorna och satt sig i den bekväma länstolen, varefter hon drog Amy upp i sitt knä och beredde sig att njuta av sin lyckligaste timme efter dagens mödor. Flickorna sprungo omkring henne och sökte var och en på sitt sätt göra allt så trevligt som möjligt. Margret gjorde i ordning tebordet; Hanna bar in ved och satte fram stolarna, tappande, omkullslående eller slamrande med allt vad hon tog i händerna; Betty trippade tyst och beställsamt fram och tillbaka mellan salen och köket, under det Amy kommenderade dem alla där hon satt med händerna i kors i moderns knä.

Då man samlades omkring bordet, sade fru March med glädjestrålande ansikte:

— Jag skall tala om något roligt för er, när vi druckit te.

Där spridde sig liksom en solskensglans över flickornas ansikten. Betty klappade händerna utan att bry sig om skorpan hon höll i ena handen, och Hanna kastade ifrån sig servetten utropande:

— Ett brev! Ett brev! Tre »hurra» för pappa.

— Ja, ett vackert, långt brev. Han mår bra och tror sig kunna uthärda vintern bättre än vi befarade. Han önskar oss alla en god och lycklig jul och skickar särskilt något till er, flickor, sade fru March, i det hon slog på klänningsfickan, liksom hade hon en skatt där.

— Tag genast upp det, mamma, och giv mig det. Håll dina fingrar i styr, Amy, och sitt stilla där du sitter! skrek Hanna, i det hon störtade i sig sitt te, och i sin iver att komma åt skatten tappade brödet, med den påbredda sidan nedåt, i golvet.

Betty upphörde att äta och smög sig bort till sitt skumma hörn för att, medan de andra hunno lugna sig, tänka på den glädje hon snart skulle erfara.

— Jag tycker det var så vackert gjort av pappa att gå ut som präst för regementet, då han var för gammal att ställas i ledet och inte var så stark som en soldat måste vara, sade Margret med värme.

— Om jag bara kunde gå ut som trumslagare, market… — hur heter det nu igen? — eller sjuksköterska, så att jag fick vara i hans närhet och vårda honom, utropade Hanna i knotande ton.

— Det mätte vara bra otrevligt att sova i tält, äta allt möjligt som smakar illa och dricka ur tennmugg, sade Amy suckande.

— När kommer han hem, mamma? frågade Betty med lindrigt darrande stämma.

— Inte på flera månader, mitt barn, såvida han inte blir sjuk. Han ämnar stanna och troget fullgöra sin plikt så länge han står ut, och vi böra inte bedja honom återvända hem ett ögonblick förrän han kan det. Kom nu och hör vad han skriver.

Alla slogo sig nu ned kring brasan; modern satt i den stora länstolen, Betty tog plats vid hennes fötter, Margret och Amy lutade sig på var sin karm och Hanna stödde sig mot stolsryggen, så att ingen skulle kunna se minspelet i hennes ansikte, om hon bleve rörd av brevets innehåll.

Det var mycket få av de brev, som skrevos i dessa sorgliga tider, vilka ej voro rörande, isynnerhet bland dem som fäder skickade hem. I detta talades endast föga om de utståndna mödorna, om de hotande farorna eller den undertryckta hemlängtan; det var ett ömt, av hopp genomandat brev, innehållande livliga skildringar av fältlivet, marscher och militära nyheter, och endast mot slutet flödade brevskrivarens hjärta över av faderskärlek och längtan att återse sina små flickor därhemma.

»Giv dem alla min varma kärlek och en kyss. Säg att jag tänker på dem om dagen, beder för dem om natten och städse finner min största tröst i deras oföränderliga kärlek. Ett år tyckes mig vara en lång väntan innan jag återser dem, men påminn dem att vi böra arbeta medan vi vänta, så att dessa svåra dagar ej bli tillspillogivna. Jag vet att de skola minnas allt det jag nu säger, att de skola älska sin moder och troget göra sin plikt, tappert bekämpa fienden inom sitt eget bröst och segra, så att jag vid min återkomst mer än någonsin må älska och känna mig stolt över mina små kvinnor.»

Alla snyftade vid detta ställe; Hanna blygdes ej över den stora tår som trillade ned utefter hennes näsa och Amy glömde alldeles att hennes lockar kommo i oordning, då hon gömde sitt ansikte vid moderns bröst och snyftande sade: i

— Jag är så självisk, men jag vill försöka bli bättre, så att han för var dag får allt större glädje av mig.

— Det vilja vi alla! utbrast Margret. Jag tänker för mycket på hur jag ser ut och vill inte arbeta, men jag skall försöka att bli annorlunda.

— Jag skall bemöda mig att bli »en liten kvinna», som han kallar mig, och inte mera vara vild och ohyfsad utan göra min plikt härhemma i stället för att vilja vara någon annanstans sade Hanna, som tyckte det var mycket värre att behärska sitt lynne än att i södern möta en eller två rebeller.

Betty sade ingenting utan torkade av sina tårar med den blå strumpan och började ivrigt sticka utan att förlora ett ögonblick vid fullgörandet av den plikt som låg henne närmast, varunder hon inom sig i all tysthet beslöt att bli sådan som fadern hoppades få återse henne vid sin hemkomst.

Fru March bröt den tystnad som följde på Hannas ord och sade kärleksfullt:

— Kommer ni ihåg hur ni lekte Pilgrimens vandring,^[2] då ni voro små? Ni visste ingenting roligare än när ni hade mig att binda mina saker på er rygg såsom bördor och jag gav er hattar och käppar och pappersrullar samt lät er ströva igenom hela huset ända från källaren, som var staden Fördärv, ända upp på taket, där ni hade alla de vackra saker ni kunde få ihop för att där göra ett Zions berg.

— Ack ja, så roligt det var, isynnerhet när vi gick förbi lejonen, som kämpade med Apollyon, och vandrade genom Dödsens skuggas dal där spökena funnos.

— Jag tyckte mest om det ställe där bördorna föll från våra axlar och rullade ned, sade Margret.

— Jag hade roligast, när vi kom ut på det släta taket, där våra blommor och bersåer och andra vackra saker voro, samt allt stod och sjöng av glädje i solskenet, sade Betty leende, som om de lyckliga ögonblicken vänt åter till henne.

— Jag minns inte mycket annat än att jag var rädd för källaren med sin mörka ingång och alltid tyckte om tårtorna och mjölken vi fingo däruppe. Hade jag inte växt från sådant där, skulle jag gärna vilja leka det omigen, sade Amy, som redan i den mogna åldern av tolv år började tala om att ej längre befatta sig med barnsligheter.

— För dylikt bli vi aldrig för gamla, mitt barn, ty det är en lek som vi på det ena eller andra sättet leka hela livet igenom. Vi har vår börda härnere, vår väg ligger framför oss, och längtan efter lycka och sällhet är den vägvisare som för oss genom många besvärligheter och misstag till den frid som är ett verkligt Zions berg. Antag nu, mina små pilgrimer, att ni börja ånyo, ej på lek utan på allvar, och se till hur långt ni hinna innan pappa kommer hem.

— Ja, mamma! Men var äro våra knyten? frågade Amy.

— Just nyss sade ni alla, utom Betty, hurudan er börda var. Jag tror nästan att hon icke har någon, sade modern.

— Jo, det har jag visst, och den är att diska och damma, att avundas alla flickor som ha ett vackert piano och att vara rädd för människor.

Bettys börda föreföll alla så löjlig, att de ville skratta men ingen gjorde det, ty då skulle hon ha känt sig djupt sårad.

— Låt oss göra så, sade Margret tankfullt. Det är blott ett annat namn på försöket att bli goda, och vi skola taga Bunyans berättelse till hjälp, ty fastän vi vilja bli goda, är det ett tungt arbete och vi glömma så snart våra goda föresatser och göra inte vårt bästa.

— En natt voro vi i Misströstans dy, men då kom mamma och drog oss upp, såsom Hjälp gjorde i boken. Vi böra såsom Kristen ha vår vägvisare. Vad skola vi då göra? frågade Hanna, förtjust över denna idé, som utbredde en smula romantik över det så prosaiska åliggandet att göra sin plikt.

— Se efter under er huvudkudde julmorgonen, så finna ni er vägvisarbok, svarade fru March.

Flickorna pratade med varandra om sitt beslut, medan den gamla Elsa dukade av bordet, varefter man gick efter sina sykorgar, och nu arbetade nålarna flitigt, då systrarna sydde lakan åt faster March. Det var just icke något arbete som roade dem, men så här på kvällen föll det ingen in att knota. Man antog Hannas förslag att indela de långa våderna i fyra delar och kalla dem Europa, Asien, Afrika och Amerika, och nu gick det raskt undan, isynnerhet när de talade om de olika länder som de sydde sig fram igenom.

Klockan nio slutade systrarna arbetet och sjöngo såsom de alltid brukade, en sång innan de gingo till vila. Ingen annan än Betty kunde framlocka så pass mycket musik ur det gamla pianot, och det var ett nöje att se hur lätt hon rörde de gulnade tangenterna och med vilken, smak hon ackompanjerade de enkla sångerna. Margrets röst var mjuk såsom flöjtens toner, och hon och modern ledde den lilla kören. Amy gnällde som en syrsa, och Hanna sjöng på sin egen behagliga melodi, varvid hon än var före, än efter med någon figur eller kadans, som skämde den eljest vackra och högtidliga sången. De hade brukat sjunga om kvällarna ända från den stund de kunde framstamma:

»Blinka, blinka, ’illa s’järna,»

och detta kvällsnöje hade blivit en vana i huset, ty deras moder var så gott som född sångerska. Det första man hörde om morgonen var hennes röst, där hon gick omkring i rummen och sjöng som en lärka, och det sista ljud om kvällen var samma glada toner, ty flickorna blevo aldrig för gamla att lyssna till denna husliga vaggvisa.

1. Bokens handling försiggår under kriget mot Sydstaterna i Nordamerika 1861 och 1862.
2. De efterföljande kursiverade uttrycken äro hämtade ur den i England och Amerika så allmänt kända och i allegorisk stil skrivna uppbyggelseboken The Pilgrims progress av John Bunyan (Kristens och kristinnas resa). Appollyon är en övernaturlig jätte som uppträder i nämnda bok.