Unga kvinnor/Kapitel 03

←  En glad jul

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Laurences gosse

Bördor  →

TREDJE KAPITLET.
Laurences gosse.

— Hanna! Hanna, var är du? ropade Margret från lägsta stegen av vindstrappan.

— Här, svarade en mumsande röst uppifrån, och då Margret skyndat uppför trappan, såg hon systern i full fart med att äta äpplen och under tårar sluka »Arvingen till Redclyffe», där hon, insvept i en hjärtvärmare, satt på en trebent soffa vid fönstret, och njöt av det inströmmande solskenet. Denna plats var Hannas älsklingstillhåll, och dit drog hon sig gärna undan med ett halvt dussin renetter och någon bok, som hon tyckte om, för att få läsa den i fred och sällskapa med en liten näpen råtta, som höll till där och ej var det minsta rädd för henne. Då Margret visade sig, kilade råttan in i sitt hål. Hanna torkade sina tårar och väntade att få höra vad det var fråga om.

— Så roligt! Se bara! Ett ordentligt bjudningsbrev från fru Gardener till i morgon kväll! utropade Margret, svängande den kärkomna biljetten, varefter hon med en ung flickas hela förtjusning fortfor att läsa vad som stod i den.

— Fru Gardener skulle skatta sig lycklig, om hon finge se fröknarna Margret och Johanna March hos sig på en liten danstillställning nyårsaftonen. — Mamma har ingenting emot att vi gå. Men vad skola vi ha på oss?

— Vad tjänar det till att fråga, då du vet att vi måste taga våra popelinsklänningar, ty vi ha ju ingenting annat? svarade Hanna med munnen full av renettbitar.

— Ack, den som bara hade en sidenklänning! sade Margret suckande. Mamma säger att jag kanhända får en när jag blir aderton år; men det är ju en hel evighet att vänta i två år.

— Jag är säker på att våra popelinsklänningar skola se ut som om de vore siden, och de kunna vara fina nog åt oss. Din är så gott som ny, men jag hade ju så när glömt att min har blivit bränd och gått sönder litet. Hur skall jag nu göra? Brännfläcken ser ryslig ut, och jag kan inte ta ur den.

— Du får sitta stilla så mycket du kan och inte visa ryggen; fram är den bra. Jag skall skaffa mig ett nytt band i håret och be mamma att få låna hennes lilla pärlnål; mina nya kängor äro vackra och handskarna gå an, fast de inte äro så bra som jag ville.

— Mina äro fläckiga av limonad, och jag kan inte få några nya, så jag får väl gå utan, sade Hanna, som icke brydde sig vidare om sin toalett.

— Du måste ha handskar, eller också stannar jag hemma! utbrast Margret i bestämd ton. Handskar äro nödvändigare än allt annat. Du kan inte dansa utan, och jag skulle bli mycket ledsen, om du inte kunde det.

— Då skall jag inte röra mig ur fläcken. Jag bryr mig inte om att dansa; det är inget roligt att segla runt så där, jag tycker mer om att flyga omkring och hoppa hur jag vill.

— Du kan inte be mamma om ett par nya handskar; de äro så dyra, och du är så slarvig med dina saker. Då du förstörde de andra, sade hon att du inte kunde få några nya i vinter. Hur skall du nu bära dig åt? frågade Margret i bekymrad ton.

— Jag skall hålla dem hopkramade i ena handen, så ser ingen att de äro fläckiga; det är allt vad jag kan göra. Nej, jag skall säga dig hur vi skola bära oss åt — vi ta var och en på oss en felfri handske och hålla den smutsiga i handen. Eller hur tycker du?

— Du har större händer än jag och skulle bara spänna ut min handske förfärligt, inföll Margret, som var mycket rädd om sina handskar.

— Då går jag utan. Jag bryr mig inte om vad folk säger, utbrast Hanna, i det hon åter började läsa.

— Nå, så tag den då! Låt bara bli att fläcka ner den, far vackert fram med den och håll inte händerna på ryggen. Lovar du mig det?

— Var lugn du. Jag skall sitta lika styv som en docka och inte bära mig dumt åt alls, om jag kan. Gå nu din väg och svara på biljetten och låt mig få sluta min gudomliga berättelse.

Margret avlägsnade sig nu för att svara att bjudningen antogs med största tacksamhet och se över sin toalett. Hon sjöng glatt medan hon tog fram sitt enda krås av spetsar, under det Hanna läste slut på berättelsen, åt upp sina fyra renetter och hade roligt åt råttan.

På nyårsaftonen var det ödsligt i salongen, ty de två yngre flickorna agerade kammarjungfrur, och de två äldre voro fördjupade i den utomordentligt viktiga sysselsättningen att kläda sig till kvällen. Då deras toalettbord ej var synnerligen välförsett, var där ett beständigt springande upp och ned, ett skrattande och pratande, och helt plötsligt kändes genom hela huset en stark lukt av bränt hår. Margret skulle ha några lockar omkring ansiktet, och Hanna hade åtagit sig att frisera henne.

— Skola de lukta så där? frågade Betty där hon satt uppflugen på sängen.

— Det är bara fuktigheten, som torkar, svarade Hanna.

— En så besynnerlig lukt! Det känns precis som av bränd fjäder, anmärkte Amy, i det hon med en självbelåten min jämkade till rätta sina egna vackra lockar.

— Se så, nu skall jag ta bort papperslapparna och ni skola få se ett helt moln av små lockar, sade Hanna och lade bort tången.

Hon tog bort papperslapparna, men något moln av lockar stod ej att upptäcka, ty håret följde med och den förbluffade hårfrisörskan lade en rad av svedda testar på toaletten framför sitt offer.

— Herregud, vad har du gjort, Hanna? Jag har inte kvar något hår! Jag kan inte gå bort! Mitt hår, ack, mitt hår! jämrade sig Margret, med förtvivlan betraktande den ojämna frisyren i pannan.

— Så rysligt! Du skulle inte ha bett mig göra det; jag förstör ju allting! Tången var för varm, nu har jag burit mig vackert åt! sade Hanna snyftande och betraktade med tårfyllda ögon de avbrända hårtestarna.

— Det är inte farligt! Tag bara och frisera det och bind ett band om huvudet, så att håret kommer litet fram i pannan, och då blir det på allra sista modet; jag har sett många flickor ha det så, sade Amy tröstande.

— Laga för all del att det blir hjälpt igen. Ack, om jag hade låtit mitt hår vara! utbrast Margret i förtvivlad ton.

— Så tycker jag med. Det skulle varit så jämnt och vackert. Men det växer snart igen, sade Betty, i det hon kysste och hjälpte till rätta det klippta fåret.

Efter några smärre missöden var Margret slutligen färdig, och sedan familjen hjälpts åt med Hanna, var också hennes hår i ordning och hon själv klädd. De båda systrarna togo sig rätt bra ut i sina anspråkslösa klänningar. Margret i sin silvergrå ylleklänning, med sitt blå sammetsband, sitt spetskrås och pärlnålen; Hanna i sin kastanjebruna, med en styv linnekrage, sådan herrar bruka begagna, och en vit prästkrage eller två, vilka utgjorde hennes enda prydnad. De satte så på sig var sin rena ljusa handske och höllo den smutsiga i andra handen, och alla förklarade att de voro mycket bra. Margrets kängor med höga klackar voro mycket trånga och plågade henne, men hon ville ej låtsas om det och Hannas nitton hårnålar tycktes gå rakt in i huvudet på henne, vilket just ej var särdeles angenämt. — Men vad lider man inte för att vara fin?

— Lycka till mycket nöje, mina barn, sade fru March, då systrarna, belåtna med sig själva, gingo utför trappan. Ät inte för mycket till kvällen och kom hem klockan elva, då jag skickar Elsa efter er.

I detsamma porten smällde igen efter dem, hördes från ett fönster en röst ropa:

— Flickor, flickor! Ha ni bägge rena näsdukar?

— Ja, rysligt rena! Och Margret har eau-de-cologne på sin, svarade Hanna skrattande och sade därefter till systern under det de gingo vidare:

— Ja, jag tror den frågan skulle mamma inte försumma, om det än gällde att rädda oss alla undan en jordbävning.

— Det är ett bevis på hennes aristokratiska smak och fullkomligt i sin ordning, ty en verkligt fin dam känner man alltid igen på hennes fina skor, handskar och näsduk, svarade Margret, som också hade sin egen lilla aristokratiska smak.

— Glöm nu inte att hålla den brända våden i skymundan, Hanna. Sitter mitt skärp bra; ser jag alltför tokig ut i håret? frågade Margret systern, då de långsamt vände sig framför spegeln i fru Gardeners toalettrum.

— Jag vet att jag glömmer av mig, men när du ser mig göra något galet, så påminn mig med en vink. Lovar du det? svarade Hanna, i det hon ordnade sin krage och hastigt slätade till håret.

— Nej, att vinka passar sig inte för en dam av värld. Jag skall draga upp ögonbrynen litet, om du glömmer dig, och nicka, när du är bra. Skjut nu inte upp axlarna, ta inte långa steg, och presenteras du för någon, så räck inte fram handen. Det brukas inte.

— Vad du har bra reda på alla konstigheter! Det har inte jag. Låter inte den där musiken trevlig?

Flickorna stego på, men kände sig litet blyga, ty de voro sällan bortbjudna, varför också denna lilla tillställning var en högst viktig tilldragelse för dem. Då de inträdde, mottogos de av fru Gardener, en ståtlig gammal dam, som hälsade dem hjärtligt välkomna och överlämnade dem åt den äldsta av sina sex döttrar. Margret hade förut gjort bekantskap med Sally och var snart fullkomligt hemmastadd; men Hanna, som ej brydde sig mycket om flickor och flickprat, stod där rak, med ryggen tätt intill väggen och kände sig här lika litet i sitt element som en fölunge i en trädgård. Ett halvt dussin livliga gossar stodo i ett annat hörn av rummet och talade om skridskoåkning, och Hanna skulle så gärna velat springa till dem, ty bland det roligaste hon visste var att åka skridsko. Hon telegraferade vad hon tänkte till Margret, men systerns ögonbryn drogos genast uppåt med sådant uttryck av fasa i hennes ansikte, att Hanna ej tordes röra sig ur stället. Ingen kom och talade till henne, och den ena efter den andra försvann ur den närstående flickgruppen, tills hon slutligen blev ensam. Hon kunde ej springa omkring och roa sig för sig själv, ty då skulle det synas att hennes klänning var bränd bak, och där stod hon nu helt olycklig och såg på de andra, tills man började dansa. Margret blev uppbjuden genast, och hon trippade omkring så förnöjt i sina trånga kängor, att ingen kunde gissa till hur ont det gjorde i den leende flickans fötter. Hanna såg en rödhårig gosse närma sig det hörn där hon stod, och som hon var rädd att han skulle bjuda upp henne, kröp hon in i en fönstersmyg, där gardinerna voro nedfällda, i avsikt att åse dansen därifrån och roa sig för sig själv. Till all olycka hade en annan blyg person valt samma tillflyktsort, ty då gardinen föll igen bakom Hanna, stod hon ansikte mot ansikte med »Laurences gosse».

— Ack, min Gud, jag visste inte att det var någon här förut! sade Hanna stammande och ämnade draga sig tillbaka lika fort som hon kommit in.

Men gossen skrattade och sade vänligt, ehuru han såg litet häpen ut:

— Bry er inte om mig; stanna kvar, om ni så vill.

— Stör jag er inte?

— Inte alls. Jag har satt mig här, emedan jag just inte har några bekanta och är liksom litet blyg till en början, som ni väl kan förstå.

— Så är det med mig också. Var snäll och gå inte bort.

Gossen satte sig ned igen och såg på sina stövlar, tills Hanna, som ville visa sig artig och obesvärad, sade:

— Jag tror jag har haft det nöjet att se er förut. Ni bor visst nära oss, eller hur?

— Strax bredvid, svarade gossen, i det han såg upp och brast i skratt, ty Hannas tillgjorda sätt föreföll honom något löjligt, när han kom ihåg hur obesvärat de hade pratat om cricket den gången då han bar hem katten.

Nu var Hanna åter sig själv och skrattade även, när hon helt glad sade:

— Vi hade så roligt av er vackra julpresent.

— Den var från farfar.

— Men det var ni som sade åt honom, eller hur?

— Hur mår er katt, fröken March? frågade gossen och försökte se allvarsam ut, under det hans svarta ögon strålade av skälmskhet.

— Tackar, bra, herr Laurence, men jag är inte fröken March, jag är bara Hanna, svarade den lilla damen.

— Jag är inte herr Laurence; jag är bara Laurie.

— Laurie Laurence; ett så besynnerligt namn.

— Först hette jag Teodor, men jag tyckte inte om det, ty kamraterna kallade mig Tore, och då lät jag dem säga Laurie i stället.

— Jag kan inte med mitt namn; det låter så sentimentalt. Jag vill att alla skulle säga Hanna i stället för Johanna. Hur fick ni gossarna att låta bli att kalla er Tore?

— Jag gav dem smörj.

— Jag kan icke ge faster March smörj, så jag får väl allt lov att dragas med det, sade Hanna undergivet och suckade.

— Är ni road av att dansa, fröken Hanna? frågade Laurie, och såg ut som om han tyckt att det namnet passade henne bra.

— Jag tycker det är rätt roligt, när det är gott om utrymme och alla äro glada. Här är jag rädd för att slå omkull någonting, trampa folk på tårna eller göra någon dumhet, och därför lugnar jag mig och låter Margret i stället hålla sig framme. Dansar ni gärna?

— Ibland. Ni vet kanhända att jag varit utomlands många år, och jag har inte ännu varit tillräckligt bortbjuden för att veta hur man uppför sig här.

— Utomlands! utropade Hanna. Ack, berätta litet om det. Det är så roligt att höra folk som varit ute tala om sina resor.

Laurie tycktes ej veta var han skulle börja, men Hannas ivriga frågor hjälpte honom snart på traven, och nu berättade han att han varit i skolan i Vervey, där gossarna aldrig begagna hattar, ha en hel båtflotta på sjön och såsom söndagsförströelser i sällskap med sina lärare företaga utflykter inom Schweiz.

— Ack, den som hade varit där! utbrast Hanna. Var ni i Paris också?

— Ja, i fjol vinter.

— Kan ni tala franska?

— Vi fick inte begagna något annat språk i Vervey.

— Tala litet franska för mig. Läsa det kan jag nog, men inte prononcera.

— Quel nom a cette jeune demoiselle en les pantoufles jolies? sade Laurie okonstlat

— Så vackert det låter för er! Låt mig se — ni sade: Vad heter den där unga flickan med de vackra skorna? Var det inte rätt?

— Oui, mademoiselle.

— Det är syster Margret, det vet ni väl. Tycker ni hon är vacker?

— Ja, hon påminner mig om de tyska flickorna; hon ser så frisk och stillsam ut och dansar som en stor dam.

Hanna rodnade i hela ansiktet av glädje över att Laurie berömde hennes syster, och hon lade hans ord på minnet för att sedan upprepa dem för Margret. Båda sutto de så och betraktade och kritiserade det övriga sällskapet samt pratade tills de nästan tyckte sig vara gamla bekanta. Lauries blyghet var snart borta, ty Hannas gossaktiga sätt roade och gjorde honom obesvärad, och Hanna hade nu åter blivit samma glada flicka som eljest, emedan hon glömt bort sin klänning och ingen människa såg åt dem. Hon tyckte nu om »Laurences gosse» mer än någonsin och såg på honom litet emellanåt, så att hon skulle kunna tala om för systrarna hur han såg ut, ty de hade inga bröder, endast några få manliga kusiner, och gossar voro för dem så gott som okända varelser.

— Lockigt, svart hår, brun hy, stora svarta ögon, rak näsa, nätta tänder, små händer och fötter, och lång som jag; mycket artig för att vara pojke och glädjen själv. — Hanna hade alldeles på tungspetsen frågan hur gammal han var, men hon lade band på sin nyfikenhet och sökte med för henne ovanlig takt leta ut det på en omväg.

— Jag antar att ni snart skall in på gymnasiet? Jag ser ibland hur ni hänger näsan över era böcker — nej, jag menar läser flitigt, varvid Hanna rodnade över det rysliga »hänger näsan», som hon låtit undfalla sig.

Laurie smålog, men tycktes icke bliva stött och svarade endast med en axelryckning:

— Inte på en två tre år ännu. Jag vill inte komma dit förrän jag fyllt sjutton år eller så där.

— Är ni bara femton? frågade Hanna och betraktade den långe gossen, som hon trott vara åtminstone sjutton.

— Jag fyller sexton nästa månad.

— Vad jag gärna skulle vilja komma på gymnasiet! Det tycks inte som ni ville dit.

— Jag avskyr det — där bara grina de åt varandra och leka krig, och så kan jag inte med kamraterna.

— Vad tycker ni om då?

— Att vara i Italien och roa mig på mitt eget sätt.

Hanna skulle så gärna velat fråga honom hur han då bar sig åt, men hans mörka ögonbryn sågo nästan hotande ut då han drog dem tillsammans, varför hon bytte om samtalsämne och, under det hon markerade takten med ena foten, sade:

— En så härlig polka! Varför går ni inte och dansar?

— Jo, om jag får dansa med er, svarade han med en liten fransk bugning.

— Jag kan inte, ty jag har sagt åt Margret att jag inte vill dansa, därför att —

Här tvärstannade Hanna och såg obeslutsam ut om hon skulle fortsätta eller skratta.

— Därför att?

— Det får ni inte veta.

— Inte?

— Åjo, jag har haft den oturen att stå med ryggen mot brasan och svett den här klänningen, men fastän jag försökt hjälpa det så gott jag kunnat, syns det ändå; och därför sade Margret åt mig att jag skulle hålla mig stilla, så att ingen fick se det. Ni får gärna skratta, om ni vill; jag vet nog att det är löjligt.

Men Laurie skrattade inte, han såg bara ned i golvet för ett ögonblick, och Hanna blev förlägen, då hon märkte uttrycket i hans ansikte och han sade:

— Det gör ingenting! Jag skall säga hur vi skola bära oss åt: därute i stora rummet ha vi ypperligt svängrum, och ingen ser oss där. Var snäll och kom med nu.

Hon tackade och de lämnade fönstersmygen.

Då Hanna såg sin kavaljer taga på sina vackra pärlfärgade handskar, ville hon så gärna också ha haft ett par lika vackra. Det var ingen i rummet, och där dansade de en polka i stor stil, ty Laurie dansade bra och lärde Hanna tyska steg, vilka hon blev alldeles förtjust i, emedan det var liv och fart i dem. Då musiken tystnade, satte de sig i trappan för att hämta andan, och Laurie var just mitt uppe i en beskrivning av studentfesterna i Heidelberg, då Margret kom för att söka reda på sin syster. Hon gav Hanna ett tecken med huvudet, och motvilligt gick denna efter henne in i ett sidorum, där hon fann Margret sitta i en soffa, blek i ansiktet och hållande med händerna om sin ena fot.

— Jag har vrickat foten. Den där dumma klacken vickade till och är skulden till hela olyckan. Det gör så ont, så jag knappt kan stå, och jag vet inte hur jag skall komma hem härifrån, sade Margret, vaggande fram och tillbaka med kroppen.

— Jag kunde väl tro att du skulle göra dig illa med de där dumma kängorna. Det var tråkigt, men jag ser ingen annan råd än att du får skicka efter en vagn eller stanna här över natten, sade Hanna, under det hon varsamt gned systerns fotknöl.

— Jag kan inte få någon vagn, ty det kostar för mycket; jag kan till och med säga att vi inte kunna få någon alls, ty nästan alla gästerna komma hit i sina egna vagnar; det är dessutom för långt till något hyrkuskverk och vi ha ingen att skicka.

— Jag skall gå.

— Nej, för all del. Klockan har slagit tio och det är ett egyptiskt mörker ute. Och inte kan jag stanna här heller, ty huset är fullt; Sally har några småflickor kvar över natten. Jag skall vänta tills Elsa kommer och då blir det väl någon råd.

— Jag skall bedja Laurie, han går nog, sade Hanna, vars sinne lättades vid denna tanke.

— Nej tack, gör inte det. Skaffa mig mina ytterplagg och stoppa mina kängor bland dina saker. Jag kan inte dansa mer, men så snart man ätit, så passa på när Elsa kommer och säg då åt mig.

— De gå in i matsalen nu. Jag skall stanna här hos dig, det vill jag hellre.

— Nej, kära du, gå bara och skaffa mig litet kaffe. Jag är så trött, så jag kan inte röra mig ur fläcken.

Nu lutade sig Margret tillbaka i soffan, väl döljande sina fötter, och Hanna begav sig oförfärat på väg till matsalen, dit hon kom lyckligt, efter att ha passerat genom ett serveringsrum, och öppnade dörren till ett annat, där den gamle herr Gardener höll på att i all sköns obemärkthet taga sig litet till bästa. Här slog hon i en kopp kaffe, som hon strax därefter spillde ut, varvid hon fördärvade sin klänning, så att framsidan blev lika illa tilltygad som baksidan.

— Ack, min Gud, en sådan slamsa jag är! utropade Hanna, i det hon torkade av sin klänning med Margrets rena handske.

— Kan jag hjälpa er? hördes nu en vänlig stämma yttra, och då Hanna vände sig om, såg hon Laurie med en full kopp kaffe i ena handen och en assiett med glass i den andra,

— Jag skulle skaffa litet kaffe åt Margret, som är mycket trött, och så knuffade någon till mig, och nu står jag här vackert, svarade Hanna, under det hon med förtvivlade blickar betraktade än sin nedfläckade klänning, än Margrets kaffefärgade handske.

— Så ledsamt! Jag stod just och letade efter någon som jag kunde bjuda det här. Får jag bära det till er syster?

— Tack, jag skall visa er var hon sitter. Jag törs inte bedja er att få bära det själv, ty då dummar jag mig kanhända ännu en gång.

Hanna gick förut och visade vägen. Liksom Laurie alltid varit van att passa upp på damer, flyttade han fram ett litet bord, gick efter kaffe och glass även åt Hanna och var så artig, att till och med den nogräknade Margret förklarade att han var en snäll gosse. De hade det mycket trevligt och medan de som bäst sutto där och snaskade i sig konfekt och läste deviserna jämte två eller tre andra barn, som kommo in dit sedan, syntes Elsa i dörren. Margret hade alldeles glömt bort sin fot och sprang upp ur soffan så häftigt att hon måste ta tag i Hanna, varvid hon skrek till av smärta.

— Tyst, säg ingenting, viskade hon och tillade sedan högt: Det är ingenting. Jag vrickade bara ena foten litet, det var allt, varefter hon linkade utför trappan för att klä sig.

Elsa var ond, Margret grät och Hanna var utom sig tills hon beslöt att själv taga saken om hand. Hon skyndade ut och frågade en betjänt om han kunde skaffa henne en vagn. Denne råkade vara en för aftonen hyrd vaktmästare, som ej var hemmastadd i kvarteret, och Hanna stod nu där och såg sig omkring efter någon som kunde hjälpa henne, då Laurie, som hört vad hon sagt, kom fram och erbjöd sin farfars vagn, vilken kommit just nu för att hämta honom.

— Det är för tidigt att fara hem nu, började Hanna med glad uppsyn, men tveksam om hon skulle antaga hans erbjudande.

— Jag är aldrig borta länge, det försäkrar jag. Låt mig köra er hem, det är ju alldeles i min väg, som ni vet, och det regnar ute.

Detta sista skäl verkade, och sedan Hanna för Laurie omtalat Margrets otur, mottog hon med tacksamhet hans anbud samt skyndade in för att hämta systern och Elsa. Denna senare skydde regn som en katt, så att hon gjorde ej några invändningar, och därpå rullade de bort i en präktig täckvagn, där de tyckte det var riktigt fint och trevligt. Laurie åkte på kuskbocken, så att Margret fick lägga upp sin fot, och de båda systrarna kunde således prata ostört om sin afton.

— Jag har haft mycket roligt i kväll. Har du haft det också? frågade Hanna, i det hon löste upp håret och intog en så bekväm ställning som möjligt.

— Ja, tills jag gjorde mig illa. Sallys väninna, Annie Moffat, och jag kommo så bra överens, och hon bad mig därför göra Sally sällskap och vara en vecka hos henne. Det blir i vår när operan börjar, och det skulle vara bra roligt, om bara mamma låter mig få fara, svarade Margret, i det hennes ansikte ljusnade vid denna tanke.

— Jag såg att du dansade med en rödhårig gosse, som jag sprang undan för. Var han snäll?

— Ja, mycket! Han har inte rött utan brunt hår och var vådligt artig, och jag dansade en förtjusande dans med honom.

— Han såg alldeles ut som en skuttande gräshoppa, när han dansade. Laurie och jag kunde icke låta bli att skratta. Hörde du det?

— Nej, men det var mycket dumt gjort av er. Satt du gömd inne i smygen hela tiden?

Hanna berättade vad som hänt henne, och just då hon hade slutat, voro de hemma. Efter många tacksägelser sade de god natt åt Laurie och smögo sig sakta in för att ej väcka någon, men i samma ögonblick dörren till deras rum knarrade, döko ur sängen två små nattmössor, och två sömniga men ivriga röster utropade;

— Berätta om balen! Berätta om balen!

Med vad Margret kallade en »stor brist på takt», hade Hanna gömt litet konfekt åt småsyskonen, vilka snart lugnade sig, sedan de fått höra de intressantaste nyheterna från kvällen.

— Jag tycker mig riktigt vara en fin ung dam som kommer hem från en bjudning och sitter i sin morgonklänning, uppassad av kammarjungfrun, sade Margret, då Hanna lindade hennes fot med remsor, blötta i arnica-tinktur och sedan kammade ut hennes hår.

— Jag tror inte att de fina damerna ha ett dugg roligare än vi, fastän vi ha bränt hår, gamla klänningar, en ren handske var och trånga kängor, som fördärva våra fötter, då vi äro enfaldiga att begagna dem.

Och vi tro att Hanna hade fullkomligt rätt häri.