Unga kvinnor/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Laurences gosse
Unga kvinnor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Bördor
Grannsämja  →


[ 46 ]

FJÄRDE KAPITLET.
Bördor.

— Ack, kära Hanna, vad det kostar på att börja släpa på det gamla vanliga viset igen, sade Margret suckande följande morgon, ty nu var det slut med helgdagarna, och efter den förflutna glada veckan föll det sig svårt för henne att återta sina vanliga sysselsättningar, som hon aldrig tyckt om.

— Jag önskade att det vore jul eller nyår hela året om. Skulle det inte vara roligt? svarade Hanna med en väldig gäspning.

— Då skulle vi inte ha hälften så roligt som vi nu haft. Men jag kan inte neka till att det skulle vara rätt trevligt att ibland ha små supéer och tillställningar och leva med i världen, åka hem i vagn, läsa litet på lediga stunder och inte behöva släpa som jag nu gör. Så ha andra människor det, och jag avundas alltid flickor som kunna få leva på det sättet. Jag tycker så mycket om att ha fina kläder, sade Margret, som försökte utfundera vilken av två gamla klänningar som var minst sliten.

— Men när vi nu inte kunde få det så, så fundera vi inte längre på det utan ta vår börda på ryggen och vandra i väg lika glada och förnöjda som mamma. Jag är säker på att jag i faster March har en bastant börda att knoga med, men jag hoppas, att när jag lärt mig bära den utan knot, skall hon falla i backen och bli så lätt, att jag inte märker att jag har henne på ryggen.

Denna tanke slog an på Hannas fantasi och satte henne i gott lynne, men Margret såg ännu lika sorgsen ut, ty hennes börda, som utgjordes av fyra bortskämda barn, föreföll henne nu tyngre än någonsin. Hon kände ingen håg att göra även sig själv fin såsom vanligt genom att sätta ett blått band om halsen och lägga upp håret så som det klädde henne bäst.

[ 47 ]— Vad tjänar det till att jag ser fin ut, när ingen annan ser mig än de Kingska barnen och det kvittar alla lika om jag är vacker eller inte, mumlade hon och slängde från sig sykorgen med en knyck på nacken. Jag skall streta och släpa dag ut och dag in och få roa mig litet bara för någon enda gång samt bli gammal och ful och knarrig, därför att jag är fattig och inte kan få njuta av livet som andra flickor. Det är riktigt skamligt.

Därefter gick Margret ned med missbelåten uppsyn och var mycket otrevlig vid frukosten. Alla tycktes ha kommit ur de vanliga hjulspåren och vara på dåligt humör. Betty hade ont i huvudet och låg på soffan, där hon försökte roa sig med katten och hennes tre ungar; Amy var fnurrig emedan hon ej kunde sina läxor och inte fick reda på sin sydyna; Hanna försökte vissla och göra i ordning en trasig fjäderboll; fru March hade mycket bråttom med att sluta ett brev, som genast skulle på posten, och Elsa var vresig, ty att sitta uppe länge om kvällarna var ej i hennes smak.

— Det finns ingen familj med en sådan otur som vår! utbrast Hanna, som alldeles tappade humöret, sedan hon slagit ut ett bläckhorn, slitit av båda kängbanden och satt sig på sin hatt.

— Och jag har den värsta oturn av er allesammans, inföll Amy, i det hon strök ut hela summan på sin griffeltavla med de tårar som fallit på den.

— Om du inte stänger in de otäcka kattorna i källaren, Betty, skall jag laga att de bli dränkta! utropade Margret häftigt, under det hon sökte befria sig från djuren, som klättrat upp på hennes rygg och klöste henne ganska omilt.

Hanna skrattade, Margret blev ond, Betty bad och Amy jämrade sig, emedan hon ej kunde komma ihåg hur mycket nio gånger tolv är.

— Flickor, flickor! Var då tysta en minut! Jag måste skicka av brevet med morgonposten och ni göra mig [ 48 ]alldeles yr i huvudet med ert väsen, utbrast fru March och strök över en mening som hon för tredje gången skrivit fel i brevet.

För ett ögonblick uppstod en stiltje, som avbröts av Elsa, vilken störtade in i rummet och lade två varma bullar på bordet, varefter hon rusade ut igen. Sådana bakades för varje dag, och flickorna kallade dem för muffar, emedan de icke hade några sådana och tyckte att de varma bullarna voro ypperliga att värma fingrarna på under de kalla mornarna. Hur bråttom Elsa än hade och vid hur dåligt lynne hon än var, glömde hon aldrig att baka sådana, ty vägen var lång och blåsig och de stackars flickorna fingo ingenting annat på förmiddagen och kommo sällan hem före klockan tre.

— Pyssla om dina kattor, Betty, och gör dig av med huvudvärken. Adjö, mamma lilla; vi ha levat som en hop vildkattor på morgonen, men vi skola komma hem som riktiga änglar. Kom nu, Margret, sade Hanna och gjorde sig i ordning att gå, varvid hon kände med sig själv att pilgrimerna icke börjat sin vandring så som de bort.

Innan de gingo om hörnet, brukade de alltid vända sig om, ty deras mor hade för vana att luta sig ut genom fönstret och nicka, le och vinka åt dem med handen. Det tycktes dem omöjligt att kunna härda ut en dag utan att ha fått denna moderns hälsning, ty vid hurudant lynne de än voro, inverkade denna sista skymt av hennes ansikte på dem liksom solskenet på blommorna.

— Om mamma knöt näven åt oss i stället för att ge oss slängkyssar, så vore det rätt åt oss, ty otacksammare slynor än vi har man väl aldrig sett, utbrast Hanna, vilken med glädje bar det straff, som det slaskiga väglaget och den bitande blåsten tycktes pålägga dem.

— Begagna då inte så rysliga uttryck, svarade Margret ur djupet av den slöja, vari hon svept sig likt en vid livet trött nunna.

— Jag tycker om mustiga uttryck som säga någonting, [ 49 ]sade Hanna, och tog tag i sin hatt, som var på väg att blåsa av henne.

— Ge dig själv vilka namn du behagar; men jag är varken någon vildkatt eller slyna och tycker inte om att bli kallad så heller.

— Det är synd om dig, stackars lilla kinkblåsa, att du inte kan få leva i överflöd jämt! Vänta tills jag gjort lycka, så skall du få roa dig med att åka i vagn, äta glassmaränger, gå i högklackade skor, ha blombuketter och dansa med rödhåriga gossar.

— Så tokig du är, Hanna, sade Margret, skrattande åt systerns ord, och kände sig mot sin vilja vid bättre lynne.

— Det är väl för dig, det, ty om jag tog på mig en sådan där gudsnådlig och ynklig min, så skulle ni minsann ha det trevligt. Tacka du Gud att jag alltid hittar på något roligt, som håller mig vid gott lynne. Låt bli att jämra dig och kom hem glad.

I detsamma de skildes klappade Hanna systern uppmuntrande på axeln, varefter de togo var sin bulle och försökte att vara glada trots det otrevliga vädret, det stränga arbetet och sina otillfredsställda, lätt förklarliga önskningar att njuta av de nöjen livet har att bjuda.

Då herr March förlorade sin förmögenhet genom att söka hjälpa en olycklig vän, bådo de två äldsta flickorna att få på något sätt försöka skaffa sig sitt uppehälle. Emedan föräldrarna ansågo att barn aldrig kunna börja för tidigt vänja sig vid ihärdighet, flit och oberoende, gåvo de sitt samtycke, och de båda systrarna sökte nu skaffa sig sysselsättning med denna goda vilja, som till slut vinner seger, trots alla hinder. Margret fick plats såsom guvernant och tyckte sig vara rik med den lilla lön man gav henne. Såsom vi hört henne säga, älskade hon överflöd och hennes största bekymmer var fattigdomen. Mer än de andra syskonen tyckte hon den vara svår att bära, ty hon kunde minnas den tid, då inom hennes för[ 50 ]äldrars hem rådde överflöd, då där levdes bekvämt och gott och man ej kände till vad umbäranden ville säga. Den unga flickan var egentligen icke avundsjuk på bättre lottade likar och missnöjd med sin egen ställning, men det var helt naturligt att hon skulle längta efter vackra saker, glada väninnor, ett förfinat och lyckligt livs njutningar. Hos Kings såg Margret dagligen allt vad hon önskade äga, ty barnens äldre systrar voro ute då hon kom, och hon uppfångade ofta en skymt av vackra balklänningar och buketter, hörde hur de ivrigt talade om teatrar, konserter, slädpartier och andra förströelser och såg hur de på lyxsaker förstörde belopp som för henne skulle varit av högt värde. Den stackars Margret beklagade sig sällan, men en känsla av att det skedde henne orättvisa gjorde henne ibland bitter mot andra, ty ännu visste hon icke hur rik hon var genom just de försynens gåvor, som ensamma kunna göra livet lyckligt.

Det hade lyckats Hanna att göra sig omtyckt av faster March, vilken var lam och behövde en person som såg om henne. Den barnlösa gamla damen hade erbjudit sig att upptaga en av flickorna såsom egen dotter, om det skulle bliva smått för familjen, och hon var mycket stött över att hennes anbud avböjts. Gamla vänner till fru March och hennes man hade sagt dem, att de aldrig kunde hoppas att bli ihågkomna i den rika gamla damens testamente, men det egensinniga paret sade endast:

— Vi vilja inte avstå våra flickor för ett dussin förmögenheter. Rika eller fattiga, skola vi hålla tillsammans och finna vår lycka i varandra.

Den gamla damen ville ej tala ett ord med dem på en lång tid, men sedan hon av en händelse träffat Hanna borta hos en väninna, hade något visst i flickans lustiga ansikte och besynnerliga sätt behagat henne, varför hon föreslog att hon skulle taga henne till sig såsom sällskap. Det var egentligen icke i hennes smak, men hon tog platsen, emedan för tillfället ingenting bättre erbjöd sig, [ 51 ]och till allas förvåning kom hon ganska bra överens med sin hetlevrade släkting. En gång hade det kommit till en sammandrabbning dem emellan, efter vilken Hanna gick hem under förklaring, att hon ej kunde härda ut längre; men det dröjde icke länge innan faster March blev god igen, och nu skickade hon bud efter Hanna med så enträgen begäran att hon skulle komma tillbaka till henne, att Hanna ej kunde neka, ty i själva verket tyckte hon nästan om den gamla häftiga fastern.

Jag misstänker dock att den verkliga magneten var ett stort bibliotek med vackra böcker, vilka efter onkel Marchs död lämnats i okvald besittning åt damm och spindlar. Hanna mindes mycket väl den gamle herrn, som lät henne bygga järnvägar och broar med sina stora lexikon, berättade historier för henne om de besynnerliga tavlorna i hans latinska böcker och jämt köpte pepparkakor åt henne, när de träffades ute på gatan. Det mörka, dammiga rummet med sina från de höga bokskåpen nedblickande byster, bekväma stolar, jordglober och, främst av allt, denna vildmark av böcker, där hon fick ströva omkring åt alla håll, gjorde biblioteket till ett himmelrike för henne. Så ofta faster March tog sig en liten lur eller hade främmande, skyndade Hanna till denna lugna fristad, där hon, efter att ha krupit upp i någon stor stol, såsom en riktig bokmal slukade poesi, romaner, historia, resebeskrivningar och tavlor. Men liksom all annan lycka, skulle även denna ej räcka länge, ty hon hade icke väl hunnit till det intressantaste stället i romanen, den vackraste versen i en dikt eller det farligaste äventyret i en resebeskrivning förrän en gäll röst ropade: »Jo-anna! Jo-anna!» och så måste hon lämna sitt paradis för att tvinna ullgarn, tvätta pudeln eller på en timme eller så omkring läsa i Belshams postilla för fastern. Hannas ärelystnad gick ut på att uträtta något riktigt storartat, men vari detta skulle bestå, därom hade hon ingen aning, utan överlämnade åt tiden att upplysa henne därom, och stundom greps hon [ 52 ]av förtvivlan över att hon ej fick läsa, springa och rida så mycket hon ville. Ett livligt temperament, en vass tunga och ett oroligt lynne gjorde att hon litet emellanåt råkade illa ut, och hennes liv var en beständig kedja av kastningar fram och tillbaka, vilka voro både komiska och patetiska. Men den uppfostran hon fick hos faster March var just vad hon behövde, och den tanken att hon sökte ta sig fram i världen på egen hand styrkte och gjorde henne lycklig trots det beständiga »Jo-anna!»

Betty var ännu för blyg av sig att gå i skolan; man hade låtit henne göra ett försök, men avstått därifrån, då hon endast led därav, och hon läste sedan sina läxor hemma för fadern. Men även då denne rest bort och modern kallades att ägna sin skicklighet och energi åt »Föreningen för hjälp åt armén», höll Betty troget i med sin självuppfostran och gjorde sitt bästa. Hon var en huslig liten flicka och hjälpte Elsa att hålla hemmet rent och fint utan att ens tänka sig någon annan ersättning därför än att bliva älskad. Hon tillbragte ej de långa och tysta dagarna i ensamhet eller sysslolöshet, ty hennes lilla värld var befolkad med vänner som hennes inbillning framtrollat, och hon var av naturen ett arbetsbi. Hon hade sex dockor, som varje morgon skulle tagas ur sängen och klädas, ty Betty var ännu ett barn och älskade sina favoriter lika mycket som förut. Ingen enda av dem var hel eller vacker; de hade också alla varit undankastade tills Betty tog dem om hand, ty då systrarna växte från dessa små flickors älsklingar, höll hon till godo med dem, ty Amy ville aldrig veta utav något gammalt eller fult. Det var också av det skälet som Betty vårdade sig om dem med ännu större ömhet och inrättade ett helt hospital för skröpliga dockor. Aldrig stuckos några knappnålar genom deras ullinälvor, aldrig fingo de uppbära hårda ord eller slag. Intet tillbakasättande sårade deras känsliga hjärtan, utan alla föddes och alla kläddes, vårdades och smektes med en aldrig svikande ömhet. En medlem av [ 53 ]dockfamiljen, som tillhört Hanna, hade en gång kommit på villospår. Sedan den fört ett stormigt liv, hamnade den såsom vrak i en lumpsamlares påse, ur vilket sorgliga fattighus den räddades av Betty och intogs å hennes hospital. Då dockan mist övre delen av huvudet satte Betty en liten nätt mössa på henne, och som både armar och ben voro sin kos, dolde hon dessa brister genom att svepa in kroppen i ett skynke, varefter den kroniska invaliden fick intaga hospitalets bästa säng. Hade någon sett vilken omsorg Betty slösade på denna docka, tror jag att han skulle känt sig djupt rörd, även om han först skrattat däråt. Hon gav den små blombuketter, läste för den, tog den, gömd under kappan, ut med sig för att få andas frisk luft, sjöng vaggvisor för den och gick aldrig till vila utan att förut ha kysst dess smutsiga ansikte och ömt viskat: »Jag hoppas du kan sova gott, min stackars älskling!»

Betty hade också sina bekymmer liksom alla andra, och då hon ej var någon ängel utan helt enkelt en liten flicka av kött och blod, grät hon ofta »en liten skvätt», såsom Hanna sade, därför att hon icke kunde få taga musiklektioner och ha ett vackert piano. Hon älskade musik så mycket, försökte så flitigt lära sig spela på det gamla slamrande instrumentet, att det tycktes som om någon — vi syfta icke på faster March — borde känt sig uppmanad att uppfylla hennes varmaste önskan. Ingen gjorde det emellertid, och ingen såg heller hur Bettys tårar föllo ned på de gulnade tangenterna, som ej ville harmoniera med hennes sång, då hon var ensam och satt vid instrumentet. Under sitt arbete sjöng hon såsom en liten lärka, var aldrig så trött, att hon icke orkade spela för modern och systrarna, och dag efter dag sade hon förhoppningsfullt till sig själv: Jag vet att jag en gång får lära mig spela, om jag är snäll.

Det finns många flickor sådana som Betty i världen; tysta och tillbakadragna sitta de i ett hörn tills de behövas [ 54 ]och leva endast för andra med sådan ömhet, att ingen märker uppoffringarna förrän den lilla syrsan i kakelugnsvrån tystnat med sin sång och den milda solskensnärvaron försvunnit, lämnande efter sig ödslighet och skugga.

Hade någon frågat Amy vad som utgjorde hennes livs största bekymmer, skulle hon genast ha svarat: »Min näsa.» Då hon var ett litet barn, hade Hanna råkat tappa henne i kollåren, och Amy påstod sedan att hennes näsa därigenom blivit förstörd för alltid. Den var varken stor eller röd utan snarare något platt, och hur mycket Amy än klämde och drog i den, kunde hon icke giva den en aristokratisk tipp. Det var ingen annan som brydde sig om hennes näsa mer än hon själv, och den gjorde sitt bästa att frodas och växa till, men inom sig kände Amy djupt behovet av att ha en grekisk näsa och fullklottrade för att trösta sig själv hela pappersark med vackra näsor.

»Lilla Raphael,» såsom systrarna kallade henne, hade en avgjord fallenhet för att rita och lyckades allra bäst, när det blev fråga om att rita av blommor, älvor och illustrera sagor med besynnerliga prov på skön konst. Hennes lärare klagade över att hon i stället för att räkna ut sina tal klottrade griffeltavlan full med djur, begagnade de otryckta sidorna i sin atlas till att kopiera kartor samt att i obevakade ögonblick de underligaste karikatyrer kommo flygande ur alla hennes böcker. Hon läste över sina läxor så gott hon kunde och tog sig genom ett mönstergillt uppförande till vara för snubbor och bannor. Hon var en stor favorit hos sina kamrater, emedan hon ägde den lyckliga gåvan att kunna göra sig omtyckt utan att behöva bemöda sig därom. Hennes små miner och eleganta sätt beundrades mycket, och så var även förhållandet med hennes talanger, ty utom att hon ritade bra, kunde hon även spela tolv små stycken, och det korrekt, samt tala franska utan att giva mer än två tredjedelar av orden oriktigt uttal. Det var mycket rörande att höra med vilken klagande ton hon sade: Om pappa vore [ 55 ]rik, så skulle vi göra så och så, och hennes framsägande av långa ord ansågs av flickorna vara höjden av smak och elegans.

Amy var på god väg att bli bortskämd, ty alla klemade med henne, och hennes lilla fåfänga och själviskhet voro stadda i rätt vacker utveckling. Det var likväl en sak som sårade hennes egenkärlek litet, den nämligen att hon måste begagna sin kusins kläder. Nu hade Florences mor icke någon smak alls, och Amy led djupt av att hon måste gå med röd hatt i stället för blå, ha klänningar som icke passade henne och förkläden som voro rent av löjliga. Allt vad Amy fick var av god vara, väl gjort och obetydligt begagnat, men hennes konstnärsöga stöttes svårligen, synnerligast om vintern, då hennes skoldräkt var en urblekt röd klänning med gula prickar och utan bård.

— Det enda som kan trösta mig, sade hon med tårar i ögonen till Margret, är att mamma inte sätter några hållare i mina klänningar, när jag är stygg, såsom Maria Parks mamma gör. Kära du, det är verkligen rysligt, ty ibland ser hon för tokig ut, för klänningen är uppdragen ända till knäna, så att hon inte kan komma till skolan. Bara jag tänker på denna »degerradering», känner jag att jag kan fördraga till och med min platta näsa och röda klänning med sina gula prickar.

Margret var Amys förtrogna och rådgiverska, och i följd av någon underbar dragning mellan motsatserna var Hanna detsamma för den milda Betty. Endast åt Hanna vågade Betty anförtro sina tankar, och det skygga barnet utövade på sin trotsiga och obetänksamma syster sig själv ovetande ett större inflytande än någon annan av familjen. De två äldre systrarna voro mycket för varandra, men var och en av dem tog en av de yngre under sina vingars skugga och vakade över dem på sitt eget sätt, »spelade mamma», såsom de kallade det, och behandlade med små kvinnors moderliga instinkt sina systrar på samma sätt som avlagda dockor.

[ 56 ]— Har ingen av er någonting att berätta? Den här dagen har då varit en riktig olycksdag, jag längtar mig till döds efter något roligt, sade Margret då de på kvällen sutto tillsammans och sydde.

— Jag har haft en utsökt timme med faster i dag och jag skall tala om det för er, började Hanna, som ej visste något roligare än att berätta. Jag höll på att läsa den välsignade Belsham och surrade i väg som vanligt, för faster lurar alltid snart av, och då tar jag fram någon bra bok och läser som en furie tills hon vaknar. Jag läste verkligen, så att jag gjorde mig själv sömnig, och innan hon började nicka, gäspade jag så förfärligt, att hon frågade mig varför jag öppnade munnen på så vid gavel, att jag kunnat svälja hela boken i ett enda tag.

— Jag önskar jag kunde det, så blev jag av med den, svarade jag och bemödade mig att inte visa mig stursk. — Därefter trakterade hon mig med en lång föreläsning över mina synder och sade att jag kunde sitta och begrunda dem, medan hon på en stund gick in i sig själv. Hon kommer aldrig tillbaka till sig själv förrän efter en god stund, och då hennes mössa inom en minut började nicka som en tunghuvad georgin, smusslade jag upp Vicar of Wakefield ur fickan och fördjupade mig i den, med ena ögat i boken och det andra på faster. Jag hade just kommit till det stället då de alla falla i sjön, men då glömde jag mig och brast ut i ett gapskratt. Faster vaknade, och som hon brukar vara vid gott humör när hon fått sig en liten lur, sade hon att jag skulle läsa upp ett stycke för henne och visa henne vad det var för en lättfärdig bok jag föredrog framför den vördige och lärorike Belsham. Jag gjorde naturligtvis mitt bästa, och det upplästa föll henne i smaken, fast hon inte kunde låta bli att säga:

— Jag kan inte finna att det är något bevänt med det där; läs om det en gång till, mitt barn.

Jag läste om det igen och gjorde Primroses så intressanta jag någonsin kunde. En gång var jag impertinent [ 57 ]nog att stanna vid ett ytterst spännande ställe och sade helt ödmjukt: Jag är rädd att det tröttar er, faster. Skall jag kanske stanna här?

Hon tog upp stickningen, som hon tappat, gav mig en vass blick genom glasögonen och sade på sitt snäva sätt:

— Läs ut kapitlet och var inte näsvis.

— Medgav hon att hon tyckte om det? frågade Margret.

— Å, tycker du det, visst inte! Men hon lät gamle Belsham vara i fred, och då jag på eftermiddagen sprang tillbaka efter mina handskar, var hon så inne i Vicar, att hon inte hörde hur jag skrattade medan jag tog mig en sväng ute i salen. Vilket skönt liv hon skulle kunna ha, om hon bara själv ville. Men fast hon har mycket pengar, avundas jag henne inte, ty efter vad jag har märkt, ha de rika nästan lika stora bekymmer som fattigt folk, tror jag, tillade Hanna.

— Nu minns jag, sade Margret, att jag också har någonting att berätta. Det är inte roligt som det Hanna talat om, och jag har funderat mycket på det, sedan jag kom hem. När jag kom till Kings i dag, rådde där allmän bestörtning, och ett av barnen sade att den äldste brodern hade gjort någonting mycket illa och att hans far skickat bort honom. Jag hörde fru King snyfta och herr King var mycket högljudd, och Grace och Ellen vände bort ansiktet, då de gingo genom rummet där jag var, för att jag inte skulle se hur förgråtna de voro. Jag gjorde naturligtvis inga frågor, men jag tyckte det var mycket synd om dem och kände mig nästan glad över att inte ha några ostyriga bröder som bära sig illa åt och störa husfriden.

— Jag skulle tro att det är mycket »värrare» att bli uppsträckt i skolan än att bli uppläxad hemma, sade Amy och skakade på huvudet som om hon hade mycken erfarenhet av livet. Susie Perkins kom i skolan i dag med en vacker röd karneolsring. Jag skulle så rysligt gärna [ 58 ]ha velat rå om den. Hon ritade av herr Davis med en stor jättenäsa och puckel, och ur hans mun kommo ut i en ring, som såg ut som en ballong, orden: Små flickor, jag har ögat på er! Vi skrattade som bäst åt honom, då — ett, tu, tre — han fick ögonen på oss och befallde Susie att komma fram med sin griffeltavla. Hon blev »parryliserad» av förskräckelse, men gick fram ändå — och kan ni tänka er vad han gjorde? — Jo, han tog henne i örat — i örat, tänk så rysligt! — och ledde fram henne till stora tavlan, och där fick hon stå en halvtimme och hålla griffeltavlan så, att alla kunde se den.

— Nå, skrattade inte flickorna? frågade Hanna, som var mycket intresserad av vad hon hörde.

— Skrattade! Nej, långt därifrån; de sutto så stilla som råttor, och Susie grät bestämt en hel kvart, det vet jag. Jag avundades henne inte då, för jag kände att om jag också fått millioner karneolsringar, skulle jag inte blivit glad ändå. Aldrig, aldrig skulle jag kunna utstå en sådan marterande förödmjukelse! sade Amy, varefter hon fortfor med sitt arbete i det stolta medvetandet av sin egen rättfärdighet och att hon lyckats säga två långa ord i ett andedrag.

— I dag på morgonen såg jag något som jag tyckte om och som jag tänkte tala om vid middagen, men alldeles glömde bort, sade Betty, och företog, under det hon talade, en liten städning i Hannas sykorg, där allt låg huller om buller. Då jag gick till fiskboden, för att köpa litet ostron åt Elsa, träffade jag herr Laurence, men han såg mig inte, för han stod och pratade med fiskhandlaren och jag höll mig bakom ett stort fat. Då kom en fattig kvinna in med ett ämbar och en borste och bad herr Cutter att hon skulle få skura för en bit fisk, ty hon hade ingen middag åt sina små och hade inte fått något arbete för dagen. Som herr Cutter hade mycket bråttom, svarade han något tvärt: Nej, varefter kvinnan vände om till dörren med nedslagen uppsyn och kastande hungriga [ 59 ]blickar på bodens innehåll, men i detsamma fångade herr Laurence upp en stor fisk med sin krokigt böjda käpp och räckte den åt henne. Glad och överraskad tog hon mot den med öppna armar och tackade honom upprepade gånger. Han bad henne gå hem och koka den, och så skyndade den lyckliga kvinnan bort. Var det inte snällt gjort av honom? Ack, hon såg så lycklig ut, då hon tog emot den stora, hala fisken och uttalade sin förhoppning att himlen skulle belöna honom.

Sedan flickorna skrattat åt Bettys historia, frågade de fru March, om icke hon också hade något att tala om, och efter att ha funderat några ögonblick, sade hon i allvarsam ton:

— Då jag i dag satt och skar till blå flanelltröjor i föreningens försäljningslokal, tänkte jag bedrövad på er far, hur hjälplösa och övergivna vi skulle vara, om någonting hände honom. Det var visst inte det bästa jag kunde göra att sitta och fundera så där, men jag fortfor i alla fall, tills en gammal man inträdde, vilken blivit skickad efter något. Han satte sig ned strax bredvid mig, och som han såg fattig, trött och nedslagen ut, frågade jag honom, sedan han lämnat brevlappen, vilken inte var adresserad till mig:

— Har ni några söner ute i kriget?

— Ja, min fru, jag har haft fyra där, men två ha blivit dödade, en är tillfångatagen och jag ämnar nu resa till den fjärde, som ligger sjuk på ett hospital i Washington, svarade han lugnt.

— Ni har gjort mycket för ert land, sade jag, nu intagen av vördnad i stället för av medlidande som förut.

— Inte en smula mer än vad jag bort; jag skulle ha gått ut själv, om det tjänat till någonting, men jag gav mina gossar i stället.

— Han talade med en sådan värme och tycktes vara så glad över att ha givit allt sitt, att jag blygdes över mig själv. Jag hade givit endast en man och tyckt att det varit [ 60 ]för mycket, medan han släppt till fyra utan att knota. Jag har hemma hos mig alla mina flickor, som kunna trösta mig, och hans enda återstående son låg och väntade på honom, många mil långt bort, för att måhända säga honom farväl för alltid. Jag kände mig så rik, så lycklig, och tänkte på hur frikostigt försynen välsignat mig, och då gav jag honom en liten småsak, något pengar och tackade honom hjärtligt för vad han lärt mig.

— Berätta någonting annat mamma, som är lika mycket moral i. Det är roligt att sitta och tänka på sedan, om det är verklighet och inte stöter för mycket på predikan, sade Hanna efter ett ögonblicks tystnad.

Fru March smålog och började ånyo, ty hon hade berättat för det lilla auditoriet under många år och visste vad som roade det.

— Det var en gång fyra flickor som hade kärleksfulla föräldrar, som älskade dem innerligt, vänner, många passande förströelser och tillräckligt med mat, dryck och kläder, men ändå voro de inte nöjda. (Vid dessa moderns ord kastade auditoriet skygga blickar på varandra och sydde ännu ivrigare än förut) Flickorna ville gärna vara snälla och gjorde därför många goda föresatser, men det var inte alltid de blevo dem trogna, och de sade alltid: Om vi ändå hade det, eller om vi bara finge göra det, helt och hållet glömmande hur mycket de redan ägde och hur mycket gott de i själva verket kunde göra; och så bådo de en gammal gumma säga dem något trollmedel varigenom de kunde bliva lyckliga. Gumman svarade: När ni känna er missbelåtna så tänk på den lycka ni äga och var tacksamma därför. Härvid lyfte Hanna hastigt upp ögonen med en min som ville hon säga något, men avstod, då hon märkte att berättelsen ej var slut ännu.

— Som de voro förståndiga flickor, beslöto de att följa gummans råd, och det dröjde inte länge förrän de funno hur klokt de gjorde. En av dem kom underfund med att rikedom inte kan utestänga vanära och sorg från [ 61 ]rikemans hus; den andra, att ehuru hon var fattig, var hon dock mycket rikare med sin ungdom, hälsa och sitt goda lynne än en viss krasslig och vresig gammal fru, som inte kunde njuta av det världens goda hon ägde; den tredje märkte, att så tråkigt det än kunde vara att hjälpa till med middagen, var det ännu svårare att behöva gå och tigga om mat åt sig själv, och den fjärde insåg att till och med karneolsringar inte kunna uppväga ett gott uppförande. Därför kommo de överens om att upphöra med sin klagan, att njuta den lycka de redan ägde samt försöka göra sig förtjänta av den, så att den inte måtte helt och hållet tagas från dem i stället för att ökas; och jag tror att de inte ångrade att de följt den gamla gummans råd.

— Men, mamma, det är ganska elakt gjort av dig att så här vända våra egna historier mot oss och ge oss en predikan i stället för en historia, utbrast Margret.

— Sådana där predikningar tycker jag om; det var just sådana som pappa brukade hålla för oss, sade Betty tankfullt, i det hon satte sina nålar i Hannas sydyna.

— Jag skall inte mer klaga så mycket som de andra och bli flitigare än förut, ty jag har blivit varnad av hur det gick med Susie, sade Amy högtidligt.

— Vi behövde den där läxan och skola inte glömma den, tillade Hanna.