Världsmarknaden/Kap 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 8
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Familjeporträtt
Kapitel 10  →


[ 114 ]

NIONDE KAPITLET.
Familjeporträtt.

Sir Fox Crawley var en filosof med smak för det så kallade låga livet. Hans första giftermål med dottern av den noble Binkie hade ingåtts under hans föräldrars auspicier, och denna dam var, såsom han ofta sade henne medan hon ännu levde, en så fördömt grälsjuk, högadlig slyna, att han ville bli fördömd om han, då hon ginge ur världen, någonsin gifte sig med någon av hennes ras. Han höll även sitt ord och valde till sin andra hustru miss Rose Dawson, dotter av mr John Thomas Dawson, järnkrämare i Mudbury. Vilken lycklig kvinna var icke Rose, som fick bli lady Crawley!

Låtom oss framlägga bevisen på hennes lycka. Först och främst avstod hon från Petter Butt, en ung man, som var förälskad i henne och som till följd av sin gäckade kärlek slog sig på smuggling, tjuvskytte och en hel hop andra fula yrken. Därefter bröt hon pliktskyldigast med alla sin ungdoms bekanta och förtrogna, vilka naturligtvis icke kunde bli mottagna av mylady på Drottningens Crawley — varjämte hon icke i sin nya ställning och bostad fann någon enda som var villig att hälsa henne välkommen. Vem gjorde väl någonsin det? Sir Huddlestone Fuddlestone hade tre döttrar, vilka var för sig hoppades att bli lady Crawley. Sir Giles Wapshots familj kände sig stött över att icke en av de Wapshotska flickorna hade blivit föredragen, och de övriga baroneterna i grevskapet voro förtörnade över sin medbroders mesallians. Vi tala icke om de oadliga, vilka vi låta brumma bäst de gitta, utan att nämna dem vid namn.

Sir Fox förklarade emellertid, att han icke för ett öre [ 115 ]brydde sig om någon av alla dessa. Han hade sin vackra Rose, och vad kan väl en människa begara mera an att göra sig själv till nöjes? Därefter vande han sig vid att taga ett rus varje afton, att stundom slå sin vackra Rose och att lämna henne i Hampshire utan en enda vän i hela världen, medan han for till London under riksdagen. Till och med mrs Bute Crawley, pastorns hustru, nekade att besöka henne, emedan hon, efter vad hon själv förklarade, icke ville låta en krämares dotter taga försteget framför henne.

Som de enda gåvor naturen hade skänkt lady Crawley bestodo i hennes röda kinder och vita skinn och hon icke ägde något slags karaktär eller några talanger eller sysselsättningar eller förströelser eller denna själens kraft eller lynnets häftighet, som ofta falla på enfaldiga kvinnors lott, var hon icke synnerligt länge i stånd att bibehålla sir Fox' tycke och ömma känslor. Rosorna bleknade på hennes kinder, och den vackra friskheten försvann, sedan hon fött ett par barn till världen, och hon blev blott och bart en möbel i sin mans hus, av icke mera nytta än salig lady Crawleys stora piano. Som hon var ett blont fruntimmer, bar hon ljusa kläder, såsom de flesta blondiner nödvändigt skola göra, och visade sig merendels i smutsigt sjögrönt eller slafsiskt himmelsblått. Hon arbetade dag ut och dag in på sin virkning eller annat dylikt. Hon hade under loppet av några få år virkat täcken till alla sängarna i Crawley. Hon hade en liten blomsterträdgård, för vilken hon hyste ett visst tycke, men därförutom hade hon icke något slags tycke eller misstycke. Då hennes man var grov emot henne, var hon känslolös, då han slog henne, grät hon. Hon hade icke nog raskhet att slå sig på att dricka, utan släpade sig ömkligen omkring hela dagen i ända, kippskodd och i papiljotter. O, världs- marknad, världsmarknad! om icke du varit i vägen, hade denna kunnat vara en glad och munter flicka; Petter Butt och Rose kunde ha varit ett lyckligt par på en trevlig lantgård med en hygglig familj, med sin lilla andel av nöjen och sorger, förhoppningar och bekymmer. Men en [ 116 ]titel och ett spann äro leksaker, som på världsmarknaden äga ett större värde än lyckan, och om Henrik VIII och riddar Blåskägg ännu levde och ville ha sig en tionde hustru, tror ni väl att han icke då skulle få den vackraste flicka, som blivit presenterad under denna säsong?

Mammas slöa tråkighet väckte, såsom man lätt kan föreställa sig, icke särdeles mycken ömhet hos hennes små döttrar, men de voro däremot glada och förnöjda i köket och stallen, och som den skotske trädgårdsmästaren lyckligtvis hade en god hustru och några snälla barn, fingo de ett litet hyggligt umgänge och någon liten undervisning i hans bostad, vilken var den enda uppfostran de erhöllo till dess miss Sharp anlände.

Hennes anställning härledde sig från mr Crawleys föreställningar, den enda vän eller beskyddare lady Crawley någonsin hade haft och den enda person utom hennes barn för vilken hon hyste en liten svag tillgivenhet. Mr Crawley tog seden efter de noble Binkies, från vilka han härstammade, och var en mycket artig och städad herre. Då han vuxit upp till man och kom tillbaka från universitetet, började han att upphjälpa den slappade disciplinen i hemmet, trots fadern, som liksom var litet rädd för honom. Han var en man med så sträng förfining, att han hellre skulle ha dött av svält än gått till middagsbordet utan vit halsduk, En gång, strax efter sedan han kom hem från universitetet, då Horrocks, taffeltäckaren, bar till honom ett brev, utan att först ha lagt det på en bricka, gav han denne domestik en blick och tillrättavisade honom med en sådan skärpa, att Horrocks alltifrån detta ögonblick darrade för honom. Hela hushållet darrade för honom, och lady Crawleys papiljotter försvunno tidigare, då han var hemma. Även sir Fox' smutsiga damasker försvunno, och om också denne oförbätterlige gamle man ännu alltjämt hängde fast vid sina andra gamla vanor, så berusade han sig likväl aldrig med rom och vatten i sin sons närvaro och talade med sina tjänare endast på ett återhållsamt och [ 117 ]hövligt sätt, och dessa senare anmärkte, att sir Fox aldrig svor åt lady Crawley, då hans son var inne i rummet.

Det var han som lärde taffeltäckaren att säga: "Mylady är serverad", och som yrkade på att få föra hennes nåd till bordet. Han talade sällan med henne, men då han gjorde det, var det med den största vördnad, och han lät henne aldrig lämna rummet utan att på det mest högtidliga sätt resa sig upp för att öppna dörren och göra en elegant bugning, i det hon gick ut.

I skolan kallades han "miss" Crawley och där plägade hans yngre bror Rawdon ofta duktigt piska upp honom. Men ehuru hans gåvor icke voro lysande, ersatte han denna brist genom en förtjänstfull flit och erhöll under åtta års tid, som han vistades i skolan, icke en enda gång bestraffning, vilket annars i allmänhet endast en ängel anses kunna undvika.

Vid universitetet var hans bana naturligtvis i hög grad hedrande, och han förberedde sig därstädes till det offentliga livet (i vilket han skulle införas genom sin morfar lord Binkies beskydd) genom att med stor flit studera forntidens och samtidens talare och genom att oupphörligt öva sig i att hålla tal och föredrag. Men ehuru han talade rätt ledigt och använde sin lilla röst med stor högtidlighet och till sin egen stora belåtenhet samt aldrig kom fram med någon tanke eller åsikt, som icke var fullkomligt trivial och utsliten och understödd av en latinsk sentens, gjorde han likväl icke någon lycka, i trots av en medelmåtta, som borde ha tillförsäkrat framgång åt envar. Han erhöll icke ens priset för tävlingspoemet, vilket alla hans vänner sade att han var säker om.

Sedan han lämnat akademien, blev han handsekreterare åt lord Binkie och därefter utnämnd till attaché vid legationen i Pumpernickel, vilken post han beklädde med all heder och förde hem depescher, bestående av gåsleverpastejer, till den dåvarande utrikesministern, Sedan han varit attaché i tio år (åtskilliga år efter lord Binkies beklagliga frånfälle) och fann att befordran gick bra [ 118 ]långsamt, övergav han slutligen den diplomatiska banan med en viss förtrytelse och gav sig till lantjunkare.

Vid sin återkomst till England skrev han en broschyr om malt (ty han var en ärelysten man och ville gärna låta höra av sig offentligt) samt tog livlig andel i frågan om negrernas befrielse. Därefter blev han en vän till mr Wilberforce, vars politik han beundrade, och förde den där ryktbara korrespondensen med hans ärevördighet Siles Hornblower rörande Ashanteemissionen. I London vistades han, om icke just under parlamentssessionerna, så åtminstone i maj månad för att deltaga i religionsmötena. På landet var han fredsdomare och en verksam besökare av och talare bland dem som saknade religiös undervisning. Han sades göra sin kur för lady Jane Sheepshanks, lord Southdowns tredje dotter, vars syster, lady Emili, skrev de där älskliga småskrifterna om "Sjömannens Sanna Kompass" samt "Äppelmånglerskan på Finchley-Allmänningen".

Miss Sharps beskrivning på hans sysselsättning i Drottningens Crawley var icke någon karikatyr. Han nödgade tjänstfolket därstädes att hålla de omnämnda bönestunderna, i vilka han till på köpet förmådde sin far att deltaga. Han beskyddade ett independentkapell i Crawleys församling till sin farbror pastorns stora förtrytelse och följaktligen till stort nöje för sir Fox, som förmåddes att själv en eller ett par gånger gå dit, vilket framkallade några häftiga predikningar i Crawleys sockenkyrka, riktade direkt mot baronetens gamla kyrkbänk därstädes. Den hederlige sir Fox kände emellertid icke kraften i dessa predikningar, eftersom han alltid tog sig en lur under predikotiden.

Mr Crawley var, till nationens och den kristna världens fromma, mycket ivrig för att den gamle herrn skulle avstå från sin plats i parlamentet, något som denne likväl envist nekade att göra. Båda voro naturligtvis alltför kloka för att avstå från de femtonhundra pund om året, vilka köpingens andra parlamentsledamotsplats inbragte (denna innehades vid denna tid av mr Quadroon, som [ 119 ]hade tillåtelse att rösta bäst han gitte rörande slavfrågan), ty familjeegendomen var betydligt skuldsatt, och den inkomst, som hämtades av köpingen, var av stor nytta för det Crawleyska huset.

Det hade aldrig hämtat sig efter de höga böter, som pålades Walpole Crawley, den förste baroneten, i anledning av försnillningen i Segelgarns- och Lackbyrån. Sir Walpole var en munter kurre, som på allt sätt sökte att skaffa sig pengar för att sedan förstöra dem ("alieni appetens, sui profusus", såsom mr Crawley plägade anmärka med en suck) och var på sin tid älskad i hela grevskapet, i anledning av den dryckenskap och den gästfrihet han vidmakthöll i Drottningens Crawley. Källarna voro den tiden fyllda med franska viner, hundkojorna med hundar och stallen med raska jakthästar, varemot de hästar, som nu funnos på Drottningens Crawley, gingo för plogen eller drogo Trafalgardiligensen, och det var med ett spann av dessa samma hästar som miss Sharp hade farit till baronetens hus på en dag, då de icke gingo för den nämnda diligensen, ty så bonde sir Fox än var, höll han likväl mycket på sin värdighet då han var hemma och for sällan ut annat än med fyra hästar, och ehuru han spisade middag på gammalt fårkött, hade han dock alltid tre betjänter för att servera det.

Om blott och bart knussel och sparsamhet kunnat göra en människa rik, skulle sir Fox Crawley utan tvivel ha blivit det i hög grad; om han hade varit sakförare i en provinsstad utan annat kapital än sitt huvud, är det ganska möjligt, att han skulle ha använt det till sin nytta och måhända lyckats att skaffa sig ett betydligt inflytande och motsvarande förmögenhet, men till all olycka hade han ärvt ett vackert namn och en stor, ehuru skuldbelastad egendom, vilka båda snarare bidrogo att stjälpa än hjälpa honom. Han hade en förkärlek för processer, vilka kostade honom flera tusen pund om året, och som han, efter vad han sade, var alltför slipad för att låta bestjäla sig av någon enstaka jurist, lät han sina affärer vanskötas av ett dussin sådana, vilka allasammans han [ 120 ]lika mycket misstrodde. Han var en så sträng egendomsherre, att han knappast kunde finna annat än utfattiga åbor, och en så knusslig jordbrukare, att han till och med sparade på utsädet, varför också jorden till straff därför endast gav honom klena skördar. Han spekulerade på alla möjliga sätt; han bearbetade gruvor, köpte kanalaktier, hyrde ut hästar till diligensbolagen, övertog leveranser åt staten och var den verksammaste mannen och fredsdomaren i hela grevskapet. Som han icke ville avlöna hederliga upplysningsmän vid sina granitbrott, hade han den tillfredsställelsen att se fyra sådana rymma sin väg och taga förmögenhet med sig till Amerika. I brist av ordentlig eftersyn fylldes hans kolgruvor med vatten; regeringen godkände icke hans leverans av skämt oxkött, och vad hans diligenshästar beträffar, visste varje diligensägare i hela konungariket, att han förlorat flera hästar än någon annan person i landet, på grund därav att han svalt sina hästar och köpte dåliga sådana för billigt pris. Till lynnet var han umgängsam och långtifrån stolt; ja, han föredrog en arrendators och en hästhandlares sällskap framför en gentlemans, sådan som hans son mylords; han tyckte om att dricka och svära och skämta med förpaktarnas döttrar; han var känd för att aldrig skänka bort ett öre eller göra en god gärning, men hade ett gott och skämtsamt lynne och kunde gyckla och dricka sitt glas med en arrendator och den följande dagen anställa utmätning hos honom, eller skratta tillsammans med en tjuvskytt, vilken han med samma goda lynne dömde till deportation. Hans artighet mot det täcka könet har redan blivit antydd av miss Rebecka Sharp — kort sagt, bland alla Englands baroneter, pärer och ofrälse, fanns det icke en mera knipslug, låg, självisk, narraktig och vanryktad gammal man. Sir Crawleys blodröda hand ville gripa i vars och ens ficka utom hans egen, och det är med sorg och smärta som vi, beundrare som vi äro av den engelska aristokratien, finna oss tvungna att medgiva tillvaron av så många dåliga egenskaper hos en person, vars namn står i adelskalendern.

[ 121 ]En av huvudorsakerna, varför mr Crawley hade ett så stort välde över sin far, bestod i en penningfråga. Baroneten var nämligen skyldig sin son en summa pengar av mödernearvet, vilken han icke fann lämpligt att betala, liksom han överhuvudtaget hade en nästan oövervinnelig motvilja för att betala vilken som helst och endast genom laga tvång kunde förmås att inlösa sina förbindelser. Miss Sharp beräknade (ty hon blev, såsom vi snart skola få höra, invigd i nästan de flesta av familjens angelägenheter), att sir Fox' fordringsägares krav kostade honom en årlig extra utgift av flera hundra pund, men detta var ett nöje, som han icke kunde undvara; han fann ett grymt nöje i att låta de arma uslingarna vänta och drog ut med betalningen från den ena tingsterminen till den andra. — Vad är det för nytta med att sitta i parlamentet, ifall man måste betala sina skulder? plägade han säga, och därför var hans ställning såsom lagstiftare till en icke ringa nytta för honom.

Världsmarknad! världsmarknad! här var en man, som icke kunde stava och icke brydde sig om att läsa — som hade en bondes vanor och knipslughet; vars syfte i livet var lagvrängeri; som aldrig hade ett tycke, en själsrörelse eller en njutning, som icke var smutsig och låg, och som detta oaktat hade rang och makt och beklädde hedersposter och var en av landets dignitärer och en av statens pelare. Han var highsheriff[1] och åkte i förgylld vagn. Stora ministrar och statsmän fjäsade och krusade för honom, och på världsmarknaden hade han en högre plats än det mest lysande snille och den mest fläckfria dygd.

Sir Fox hade en ogift halvsyster, som hade ärvt hans mors stora förmögenhet, och ehuru baroneten föreslog att låna hennes pengar mot inteckning, avslog miss Crawley anbudet och föredrog den säkerhet som statspapperen erbjödo. Hon hade emellertid antytt sin avsikt att dela arvet efter sig mellan sir Fox' andre son och kyrkoherdens familj samt hade ett par gånger betalt Rawdon Crawleys skulder under hans akademiska och [ 122 ]militära bana. Miss Crawley var följaktligen föremål för stor vördnad, då hon kom till Drottningens Crawley, ty hon hade ett saldo hos sin bankir, vilket skulle ha gjort henne älskad var som helst

Vilken vikt och värdighet det giver en gammal dam att ha ett saldo hos sin bankir! Hur villigt överse vi icke med hennes fel, om hon är en släkting (och måtte var och en av mina läsare ha ett tjog sådana!), och vilken älskvärd och godhjärtad gammal varelse tycka vi icke henne vara! Hur den yngre intressenten i Hobbs och Dobbs bankirfirma leder henne till den vapenprydda vagnen med den feta och dästa kusken! Då hon kommer på besök, hur ledigt finna vi icke då i allmänhet tillfälle att låta våra vänner få veta hennes ställning i livet! Vi säga (och det med fullkomlig sanning): — Jag önskar att jag hade miss N. N:s namnteckning på en växel på femtusen pund. — Hon skulle inte sakna dem, säger er hustru. — Hon är min tant, säger ni på ett obesvärat och likgiltigt sätt, då er vän frågar om miss N. N. är släkt med er. Er hustru skickar henne ständigt små ömhetsbevis, och edra små flickor virka ett oändligt antal korgar och kuddar och pallar åt henne.

Vilken skön brasa flammar icke i hennes rum, då hon gör er ett besök, ehuru er hustru kläder sig i ett oeldat rum! Huset intager under hennes vistelse ett festligt, prydligt, glatt och trevligt utseende, som icke märkes vid andra tillfällen. Ni själv, min bäste herre, glömmer middagsluren och finner er helt plötsligt livad för att draga en liten spader om aftonen, ehuru ni ständigt tappar. Vilka goda middagar ni har! — vilt varenda dag, Malmsey-Madeira och ständigt fisk från London. Även tjänstfolket ute i köket får sin andel av den allmänna välmågan, och hur det kommer sig, så blir ölet mycket starkare under miss N. N:s feta kusks vistelse i huset, och på åtgången av te och socker i barnkammaren (där hennes piga intager sina mål) göres icke det ringaste avseende. Förhåller det sig så eller icke? Jag vädjar till medelklassen. Ack, herregud, jag önskar att ni kunde [ 123 ]skänka mig en ogift tant — en tant med en vapenprydd vagn och en lösbena av kaffebrunt hår — hur mina barn då skulle virka sypungar och pirater åt henne, och hur min Julia och jag skulle göra det trevligt och bekvämt för henne! Ljuva — ljuva syn! Dåraktiga — dåraktiga dröm!

  1. Den högsta polismyndigheten i ett grevskap. Ö. a.