Världsmarknaden/Kap 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 7
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Enskilt och förtroligt
Kapitel 9  →


[ 102 ]

ÅTTONDE KAPITLET.
Enskilt och förtroligt.

Miss Rebecka Sharp till miss Amalia Sedley, Russell Square, London. (Franco. — Fox Crawley.)

"Min bästa, allra som sötaste Amalia!

Med vilken blandning av glädje och sorg fattar jag icke pennan för att skriva till min käraste vän! Ack, vilken förändring mellan i dag och i går! Nu är jag allena och utan vänner, och i går var jag hemma, i det ljuva sällskapet med en syster, vilken jag evigt, evigt skall älska!

Jag vill icke beskriva under vilka tårar och vilken sorg jag tillbragte den olycksaliga afton, då jag skildes från dig. Du gick på tisdagen till glädje och sällhet, med din mor och din tillgivne unge krigare vid din sida, och jag tänkte hela natten på hur du dansade hos Perkins, den sötaste av alla flickorna på balen, därom är jag fullt övertygad. Jag kördes av stalldrängen i den gamla vagnen till sir Fox Crawleys hus i staden, där jag, sedan John hade betett sig mycket rått och oförskämt mot mig (ack, det är lätt att skymfa fattigdom och olycka!), överlämnades i sir Fox' vård och fick tillbringa natten i en dyster gammal säng, vid sidan av en butter gammal städerska som ser om huset. Jag sov icke en blund på hela natten.

Sir Fox är icke vad vi enfaldiga flickor inbillade oss att en baronet var, då vi plägade läsa 'Cecilia' i Chiswick. Någonting mindre likt lord Orville kan man sannerligen icke tänka sig. Föreställ dig en gammal kort, tjock, simpel och mycket smutsig karl i gamla kläder och ruskiga gamla damasker, som röker en ohygglig pipa och [ 103 ]själv kokar sin ohyggliga kvällsvard i panna. Han talar en provinsdialekt och svor betydligt åt den gamla städerskan och åt hyrkusken, som körde oss till värdshuset, varifrån diligensen avgick, på vilken diligens jag åkte utvändigt under största delen av vägen.

Jag väcktes i gryningen av städerskan och blev, då jag anlände till värdshuset, först placerad inne i diligensen. Men då vi kommo till ett ställe vid Leakington, där regnet började att hälla ned, blev jag — kan du väl tro det? — tvungen att gå ur och taga plats uppe på taket, ty sir Fox är delägare i diligensen, och då en passagerare kom, som ville ha en plats inuti till Mudbury, var jag tvungen att stiga upp på taket i regnet, där emellertid en ung herre från Cambridge mycket vänligt svepte in mig i en av sina mångfaldiga överrockar.

Denne herre och konduktören tycktes känna sir Fox mycket väl och skrattade betydligt åt honom. Båda kommo överens om att kalla honom en gammal girigbuk. De sade, att han aldrig gav någon människa ett enda öre (jag hatar en dylik låghet och snikenhet!), och den unge herrn bad mig giva akt på att vi åkte mycket långsamt under de första två hållen, emedan sir Fox satt på kuskbocken och han är ägare av hästarna på denna del av vägen. 'Men vänta bara, till dess jag fått fatt i tömmarna, så skola de minsann få löpa ut!' sade den unge studenten. — 'Ja, inte mer än lagom åt dem, master Jack' sade konduktören. Då jag fattade meningen av dessa ord och att master Jack ämnade köra under den återstående delen av vägen och hämnas på sir Fox' hästar, skrattade naturligtvis även jag.

Ett ekipage med fyra präktiga hästar och sköldemärken väntade oss emellertid vid Mudbury, fyra mil från Drottningens Crawley, och vi gjorde ett ståtligt intåg genom baronetens park. Det finnes nämligen en vacker allé, en mil lång, som leder fram till huset, och gumman vid parkportarna, över vilkas stolpar sitta en orm och en duva (sköldhållarna i Crawleyska vapnet), neg oupphörligt för oss, då hon slog upp de gamla, genombrutna järn[ 104 ]portarna, som ha en viss likhet med dem vid det förhatliga Chiswick.

'Det här är en park som är en mil lång', sade sir Fox. 'I de där träden ligger ett kapital av sextusen pund. Det är just inte någon småsak det, skulle jag tro.'

Från Mudbury tog han sin rättare, en mr Hodson, upp i vagnen till sig, och de pratade om utpantning och försäljning och dränering och underdikning och en hel hop om torpare och lantbruk — mycket mer än jag kunde fatta. Man hade kommit på Sam Miles med att idka tjuvskytte, och Peter Bailey hade omsider kommit på arbetshuset. 'Och det är lagom åt honom', sade sir Fox, 'han och hans familj ha under dessa hundrafemtio år kuggat mig bra på det där torpet.' Jag förmodar att det var någon gammal torpare, som inte kunde betala arrendet.

Under vägen såg jag en vacker kyrktornsspira resa sig över några gamla almar i parken, och framför dessa låg mittpå en gräsplan och omgiven av åtskilliga uthus ett gammalt rött hus med höga, av murgrön omslingrade skorstenar och med fönsterna glimmande i solen.

'Är det här er kyrka, sir?' sade jag.

'Ja, hin i det!' sade sir Fox (endast att han begagnade ett mycket syndigare ord). Därpå tillade han: 'Hör nu, Hodson, hur står det till med Buty? Buty är min bror Bute, min unga vän — min bror pastorn. Jag kallar honom Buty och Besten,[1] ha ha ha!'

Hodson skrattade även och därefter såg han mera allvarsam ut och nickade på huvudet och sade:

'Jag fruktar, att han mår bättre, sir Fox. Han var ute på sin klippare i går och tittade på vår säd.'

'Han tittade efter sitt tionde, hin i honom (endast att han nu åter använde samma ohyggliga ord som förra gången). Ska då konjak och vatten aldrig kunna ta livet av honom? Han är lika seg som den där gamle vad-hette-han-nu-igen — gamle Methusalem.

[ 105 ]Mr Hodson skrattade åter och sade: 'De unga herrarna ha kommit hem från skolan och ha nära nog piskat livet ur John Scroggins.'

'Piskat min andra skogvaktare!' skrek sir Fox.

'Han var på pastorns mark, sir', svarade mr Hodson, och sir Fox svor i sitt raseri, att om han någonsin komme på dem med att idka tjuvskytte på hans mark, skulle han draga dem inför rätta och låta deportera dem. 'För övrigt', tillade han, 'har jag sålt min rättighet att sätta till präst i pastoratet, så att inte någon av det där ynglet kommer att få det.' Och mr Hodson sade, att det var mycket rätt, och jag drager av allt detta den slutsats, att de båda bröderna icke äro ense — såsom fallet ofta är med bröder och även med systrar. Kommer du ihåg båda flickorna Scratchleys i Chiswick, hur de ständigt brukade slåss och gräla — och Mary Box sedan, hur hon ständigt trumfade på Louise?

Då mr Hodson strax därefter fick se två små pojkar gå och plocka stickor i skogen, hoppade han på sir Fox' befallning ur vagnen och rusade på dem med sitt ridspö.

'Ge dem på huden, Hodson!' skrek baroneten, 'piska deras små själar ur kroppen på dem och för dem till arbetshuset, de lösdrivarna. Jag ska häkta dem, så sant som mitt namn är Fox.' Och strax därpå hörde vi mr Hodsons ridspö på de stackars små snyftande uslingarnas axlar, och då sir Fox såg att förbrytarna voro i fängsligt förvar, körde han fram till stora huset.

Alla tjänarna stodo där färdiga att mottaga oss, och…

Asterisk.svg

Här, min söta vän, blev jag i går kväll avbruten av ett förskräckligt bultande på min dörr, och vem tror du det var? Jo, ingen annan än sir Fox Crawley själv, som gjorde en högst löjlig figur i sin nattmössa och sin nattrock! Då jag ryggade tillbaka för en sådan gäst, trädde han fram och tog mitt ljus. 'Inga ljus efter klockan elva, [ 106 ]miss Becky', sade han. 'Nu får ni gå och lägga er i mörkret, ni vackra lilla slyna (detta var det ord han begagnade!) och såframt ni inte vill att jag varenda kväll ska komma och ta ifrån er ljuset, så kom ihåg att ni släcker det och går till sängs före klockan elva.' Och därmed avlägsnade sig han och taffeltäckaren, mr Horrocks, skrattande av full hals. Du kan lita på, att jag icke vidare ämnar uppmuntra deras visiter. De släppa här vid nattetid lös två stora blodhundar, vilka under hela förliden natt tjöto och skällde på månen. 'Jag kallar hunden Blodtand', sade sir Fox, ty han dödade en gång en karl och kan ta bukt på en oxe, och hans mor kallar jag Tandlös, därför att hon är för gammal för att bitas. Ha ha ha!'

Framför Drottningens Crawleys herrgårdsbyggnad, som är ett fult, gammalmodigt, rött tegelstenshus med höga skorstenar och golv i drottning Elisabeths stil, ligger en terrass, flankerad av familjeduvan och ormen, och varåt dörrarna till stora salen leda ut. Och ack, min vän, jag är övertygad, att stora salen är lika stor och dyster som den stora salen i Udolphos kära borg. Den har en stor spis, i vilken vi kunde stoppa in halva miss Pinkertons skola, och hällen är tillräckligt stor för att man åtminstone skulle kunna steka en oxe på den. Runtomkring på väggarna hänga, jag vet icke hur många generationer av Crawleys, somliga med skägg och halsfräs, somliga med stora peruker och utåtvända fötter, somliga klädda i långa, trånga korsetter och kjortlar, som se så styva och stela ut som torn, och somliga med långa lockar och — ack, min söta vän! — nästan ingen korsett alls! I den ena ändan av salen är den stora trappan, helt och hållet av svart ek, så dyster som möjligt, och på vardera sidan äro höga dörrar med kronhjortshuvuden över, ledande till biljardrummet och biblioteket och den stora gula salongen och morgonrummen. Jag tror, att det finnes åtminstone tjugu sovrum en trappa upp, och i ett av dem står den säng, i vilken drottning Elisabeth sov, och mina nya elever ha i dag på morgonen fört mig genom alla dessa vackra rum. Du kan lita på, att de icke äro mindre [ 107 ]dystra därigenom att luckorna alltid äro stängda, och det finnes knappast ett enda av rummen, i vilket jag icke väntade att få se ett spöke. Vi ha ett skolrum i andra våningen, med min sängkammare ledande dit in på ena sidan och de unga damernas på den andra. Vidare ligga där äldste sonens, mr Crawleys, såsom han kallas, samt mr Rawdon Crawleys rum — den senare är officer, liksom en viss person, och är borta vid sitt regemente. Jag kan försäkra dig, att här icke är brist på rum; jag tror att man skulle kunna inlogera allt folket i Russell Square här i huset och ändå ha gott rum Övrigt.

En halvtimme efter vår ankomst ringde den stora middagsklockan, och jag kom ned med mina två elever, två mycket magra och spinkiga och obetydliga små kräk om åtta och tio år. Jag kom ned i din skära muslinsklänning (i anledning av vilken den där otäcka mrs Pinner var så grov, emedan du gav mig den), ty jag behandlas såsom en av familjen, med undantag av sådana dagar då här är främmande, vid vilka tillfällen de unga damerna och jag äta middag uppe hos oss.

Som sagt, den stora middagsklockan ringde, och vi samlades alla i den lilla salongen, där lady Crawley sitter. Hon är den andra lady Crawley och mor till de unga damerna. Hon var en järnkrämares dotter och ansågs göra ett lysande parti. Hon ser ut som om hon fordom varit vacker, och hennes ögon gråta ständigt över förlusten av hennes skönhet. Hon är blek och mager och högaxlad och har tydligen rakt ingenting att säga. Hennes styvson, mr Crawley, var ävenledes i rummet. Han var i full toalett, lika högtidlig som en begravningsentreprenör. Han är blek, mager, ful och tyst, han har smala ben, intet bröst, har höfärgade polisonger och halmfärgat hår och är en levande avbild av sin salig mor, som hänger över kaminen — Griselda av det nobla huset Binkie.

'Det här är den nya guvernanten miss Sharp, mr Crawley', sade lady Crawley, i det hon steg fram och fattade min hand.

'Å!' sade mr Crawley, sträckte fram sitt huvud och [ 108 ]började därefter åter att läsa i en stor broschyr, med vilken han var ivrigt sysselsatt.

'Jag hoppas att ni ska bli snäll mot mina flickor', sade lady Crawley, vars röda ögon alltid stå fulla av tårar.

'Herregud, mamma, naturligtvis kommer hon att bli det', sade den äldsta av flickorna, och jag såg genast att jag icke behöver vara rädd för denna dam.

'Mylady är serverad', sade taffeltäckaren, klädd i svart och med en ofantlig vit skjortkrage, liknande ett av drottning Elisabeths fräs på tavlorna där ute i salen, och så tog mylady mr Crawleys arm och gick förut till matsalen, dit jag följde efter med en av mina små elever i vardera handen.

Sir Fox var redan där med en silverkanna. Han kom direkt upp ur källaren och var ävenledes i full toalett, det vill säga, han hade tagit av sig sina damasker och visade sina små stumpiga ben i svarta ullstrumpor. Sidobordet var betäckt med glänsande gamla silverkärl — gamla bägare, både av guld och silver, gamla brickor och bordsyrtuter, likt Rundells och Bridges bod. Allt på bordet var även av silver, och två betjänter med rött hår och kanariefärgade livréer stodo på vardera sidan av skänkbordet.

Mr Crawley läste en lång bön, sir Fox sade amen, och de stora silverlocken togos bort.

'Vad ha vi till middagen, Betsey?' sade baroneten.

'Fårsoppa, skulle jag tro, sir Fox', svarade lady Crawley.

'Mouton aux navets', tillade taffeltäckaren allvarligt, 'och soppan är potage de mouton à l'Ecossaise. Sidofaten innehålla pommes de terre au naturel och choufleur à l'eau.'

'Får är får', sade baroneten, 'och tusan så gott. Vad var det för ett får, Horrocks, och när slaktades det?'

'Ett av den skotska rasen med svarta huvudena, sir Fox, och det slaktades i torsdags.'

[ 109 ]'Vill ni ha litet potage, miss… ah, miss Blunt?' sade mr Crawley.

'Präktig fårsoppa, min vän!' sade sir Fox, 'ehuru de ge den ett franskt namn.'

'Jag tror att det är vanligt i städat sällskap, sir', sade mr Crawley stolt, 'att kalla rätten så som jag kallat den.' Och den serverades oss på sopptallrikar av silver av betjänterna i de kanariefärgade frackarna. Därefter framsattes öl och vatten och serverades i vinglas åt oss unga damer. Jag är icke någon kompetent domare i fråga om öl, men jag kan med rent samvete säga, att jag föredrager vatten.

Medan vi njöto av vår måltid, begagnade sir Fox tillfället för att fråga vad som hade blivit av fårbogarna.

'Jag tror att de förtärts i köket', sade mylady ödmjukt.

'Jo, så var det, mylady', sade Horrocks, 'och bra litet annat få vi där.'

Sir Fox brast ut i ett gapskratt och fortsatte konversationen med Horrocks.

'Den där lilla svarta grisen av den där Kentsuggans avel måste nu vara ovanligt fet.'

'Å, inte just spricker han, sir Fox', sade taffeltäckaren med den allvarsammaste min, varåt sir Fox och denna gången även de unga damerna började att skratta med full hals.

'Miss Crawley, miss Rose Crawley', sade mr Crawley, 'ert skratt förefaller mig särdeles malplacerat.'

'Bry er inte om mylord', sade baroneten, 'vi skola pröva grisen om lördag. Slakta honom på lördags morgon, Horrocks. Miss Sharp tillber gris, inte sant, miss Sharp?'

Detta var, såvitt jag kan erinra mig, nästan hela konversationen under middagen. Då måltiden var slutad, framsattes en kanna med varmt vatten framför sir Fox jämte en butelj med korgflätning, vilken, efter vad jag förmodar, innehöll rom. Mr Horrocks serverade mig och mina elever tre små glas vin, och ett större glas slogs i åt mylady. Då vi stego upp från bordet, tog hon från sitt [ 110 ]arbetsbord en ofantlig och evinnerlig virkning, och de unga damerna började att spela cribbage med en smutsig kortlek. Vi hade endast ett ljus tänt, men detta satt i en präktig gammal silverstake, och efter några få frågor från mylady, fick jag såsom förströelsemedel välja mellan ett band predikningar och en broschyr om spannmålslagarna, vilken mr Crawley hade läst före middagen.

Sålunda sutto vi vid pass en timmes tid, då steg hördes.

'Lägg bort korten, flickor!' utbrast mylady helt förskräckt, 'och lägg ifrån er mr Crawleys böcker, miss Sharp', och dessa order hade knappast blivit åtlydda, då mr Crawley trädde in i rummet.

'Vi skola nu återtaga gårdagens samtal, mina unga damer', sade han, 'och ni skola ömsevis läsa en sida, så att miss — ah, miss Short kan komma i tillfälle att få höra er', och de stackars flickorna började att hacka på en lång, tråkig predikan, som hade hållits i Bethesda-kapellet i Liverpool till förmån för missionen till Chickasawindianerna. Var icke detta en förtjusande afton?

Klockan tio tillsades betjänterna att kalla på sir Fox och husfolket för att avhöra bönen. Sir Fox inträdde först, mycket blossande i ansiktet och tämligen ostadig i sin gång, och efter honom kommo taffeltäckaren, kanariebetjänterna, mr Crawleys betjänt samt tre andra drängar, som luktade stall betydligt, samt fyra kvinnor, av vilka den ena var starkt utspökad och kastade en blick av djupt förakt på mig, i det hon plumsade ned på sina knän.

Sedan mr Crawley hade läst ett kapitel i bibeln och utlagt det, togo vi våra ljus och begåvo oss till vila, och då var det som jag blev störd i min skrivning, såsom jag beskrivit för min käraste, sötaste Amalia.

God natt! Tusen sinom tusen kyssar!

Lördag. I dag på morgonen, vid femtiden, hörde jag den lilla svarta grisen skrika. Rose och Violet presenterade den för mig i går och introducerade mig i stallen och hundkojorna och förde mig därefter till trädgårdsmästaren, som gick och plockade frukt, som skulle säljas, och av vilken de ivrigt tiggde en klase druvor, men han [ 111 ]svarade, att sir Fox hade räknat varenda en av dem och att han skulle mista sin plats, ifall han gav bort en enda. De kärälskliga flickorna fångade nu en fölunge i hagen och frågade mig om jag ville rida samt började att rida själva, då slutligen stalldrängen kom och drev bort dem med förfärliga eder.

Lady Crawley håller ständigt och jämt på med sin virkning. Sir Fox är alltid beskänkt varenda afton, och jag tror, att han sitter och dricker tillsammans med Horrocks, taffeltäckaren. Mr Crawley läser alltid predikningar om aftonen och är på morgonen instängd i sitt arbetsrum eller rider till Mudbury i angelägenheter, som röra orten, eller till Squashmore, där han onsdagar och fredagar predikar för bönderna.

Hundratusen tacksägelser till din kära pappa och mamma. Har din kära bror hämtat sig från den där punschen? Ack, min söta vän, hur borde icke karlarna akta sig för den stygga punschen!

Evigt din egen
Rebecka."


Vid närmare eftersinnande tror jag att det för vår kära Amalia Sedley vid Russell Square är så gott, att hon och miss Sharp äro skilda åt. Rebecka är obestridligen en kvick och lustig varelse, och de där beskrivningarna på den stackars damen, som grät över förlusten av sin skönhet, samt av herrn med "de höfärgade polisongerna och det halmfärgade håret" äro onekligen mycket pikanta och vittna om stor världskännedom. Att hon, då hon låg på knä, kunde ha tänkt på någonting bättre än på miss Horrocks' bjäfs har möjligen slagit både er och mig för huvudet, men den gode läsaren torde vara god och erinra sig, att denna berättelse har "Världsmarknaden" till titel och att världsmarknaden är ett mycket fåfängt, syndigt och dåraktigt ställe, fullt av allt slags humbug och falskhet och anspråk, och ehuru moralisten, som predikar på omslaget (ett noggrant porträtt av eder ödmjuke [ 112 ]tjänare[2]), förklarar sig bära varken kappa eller band, utan endast samma långörade livré, i vilket hans åhörare äro utstyrda, så är man dock, förstår ni, tvungen att tala ut sanningen, såvitt man vet, antingen man bär narrbjällror eller en prästerlig hatt, och en hel hop obehagliga saker måste komma fram under loppet av ett sådant företag.

Jag har hört en medbroder-författare i Neapel, under det han predikade för en skock hederliga, lata oduglingar vid kusten, arbeta upp sig till en sådan passion och ett sådant raseri mot några av de skurkar, vilkas syndiga dåd han beskrev och uppdiktade, att hans åhörare icke kunde motstå det, och de och poeten brusto ut i ett skrål av eder och förbannelser mot de diktade odjuren i berättelsen, så att hatten gick omkring och slantarna tumlade ned i den, mittunder en riktig storm av sympati.

På småteatrarna i Paris får ni även icke endast höra folket skrika: "Ah gredin! Ah monstre!" och från logeraderna förbanna pjäsens tyrann, utan aktörerna själva neka rentav att spela de stygga rollerna, sådana som rollerna av infames anglais, brutala kosacker och gud vet allt vad, och föredraga att för en mindre avlöning uppträda i sina verkliga roller såsom lojala fransmän. Jag ställer de båda historierna emot varandra, på det att ni må se att det icke är av snikna bevekelsegrunder som författaren fikar efter att framvisa och tukta sina skurkar, utan därför att han hyser ett uppriktigt hat till dem, vilket han icke kan kuva och som måste finna luft i passande tillmälen och fula ord.

Jag vill därför låta mina hedervärda vänner veta, att jag ämnar berätta en historia om hemska skurkstreck och invecklade — men jag hoppas i hög grad intressanta — brott. Mina skurkar äro icke några mjölk- och vattenskurkar, det vill jag lova. Då vi komma till de lämpliga ställena, skola vi icke tveka att taga bladet från munnen — nej, långt därifrån! Men medan vi vistas i en lugn [ 113 ]och stilla trakt, måste vi söka att hålla oss lugna. En storm i ett tvättfat är löjlig. Vi skola spara sådant för den väldiga oceanen och den ensliga midnatten. Detta kapitel är mycket milt, andra däremot — men vi vilja icke gå dessa i förväg.

Och under det jag för mina karaktärer fram på skådebanan, vill jag, såsom en människa och en broder, anhålla om tillåtelse att icke blott presentera dem, utan även att stiga ned från plattformen och tala om dem; att, om de äro enfaldiga, med läsaren skratta åt dem i mjugg, och att, om de äro stygga och hjärtlösa, okväda dem i de starkaste ordalag som hövligheten medgiver.

I annat fall skulle ni kanske inbilla er, att det var jag som hånade den andaktsövning, som miss Sharp finner så löjlig; att det var jag som skrattade åt denne raglande gamle Silenus till baronet — då däremot skrattet kommer från en som icke har vördnad för någonting utom för mögenhet och icke blick för någonting utom framgång. I världen existera sådana personer, som trolös, hopplös och känslolös — låtom oss därför, mina kära vänner, angripa dem med både näbbar och klor. Somliga äro, och det med mycken framgång, endast skrävlare och narrar, och det var utan tvivel för att bekämpa och demaskera sådana som dessa, som skrattet blev uppfunnet.

  1. Anspelning på en i England mycket känd saga: Beauty and the Beast (skönheten och odjuret). Ö. a.
  2. Dessa syftar på den illustrerade Londonupplagan. Ö. a.