Världsmarknaden/Kap 35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 34
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Änka och mor
Kapitel 2  →


[ 5 ]

FÖRSTA KAPITLET.
Änka och mor.

Nyheterna om de stora striderna vid Quatre Bras och Waterloo nådde England på samma gång, och hela England skälvde av triumf och fruktan vid underrättelsen om huru dessa ärorika strider hade avlupit. Detaljer följde snart, och efter förkunnandet av segrarna kom listan på de sårade och stupade. Vem kan väl skildra den bävan, varmed denna förteckning öppnades och lästes! Föreställ er de känslor av fröjd och tacksamhet, av sorg och förtvivlan, som genomströmmade snart sagt varje by och hem i alla de tre konungarikena, då nyheterna anlände rörande de stora drabbningarna i Flandern och då listan på arméns förluster genomgicks och envar fick veta, om den käre släktingen och vännen hade blivit vid liv eller stupat. Envar, som vill göra sig besvär med att titta i tidningarna från denna tid, skall även så långt efteråt som nu kunna känna den spända väntan, som höll alla människor fångna. Tänk vilka alla dessa människors känslor måste ha varit, då den ena tidningen följde på den andra och meddelade någon ny nyhet! Och om man kunde känna ett så livligt deltagande och intresse i vårt land och för en strid, där endast tjugu tusen av vårt folk voro med, torde man kunna föreställa sig huru Europas tillstånd var tjugu år förut, då folken stredo, icke i tusental, utan i millioner, av vilka envar, i detsamma han fällde sin fiende, gav ett förfärligt sår åt något annat oskyldigt hjärta långt bort.

De nyheter, som tidningarna meddelade, gåvo den Osborneska familjen ett hårt slag. Flickorna överlämnade sig fritt och ohejdat åt sin sorg. Den dystre gamle fadern [ 6 ]blev ännu djupare nedtryckt av sitt öde och sin sorg. Han sökte tänka, att detta hade varit ett straff, varmed himlen hade hemsökt hans son för den olydnad han visat. Han vågade icke bekänna för sig själv, att domens stränghet förfärade honom och att dess fullbordan följde alltför snart efter hans förbannelser. Stundom kände han sig genombävad av en hemsk rysning, som om han själv hade varit den, som nedkallat straffet över sonen. Förut fanns alltid en möjlighet till återförsoning. Sonens hustru kunde ha dött, eller han hade kunnat komma tillbaka och sagt: Fader, jag har syndat. Men nu fanns icke vidare något hopp. Han stod på andra sidan av en klyfta, som ingen kan överhoppa, och förföljde fadern med sina sorgsna ögon. Han erinrade sig dem likadana en gång förr under en feber, då envar trodde att gossen skulle dö, och han låg mållös på sin bädd och stirrade med glasaktiga blickar. Store Gud! hur fadern då hängde efter doktorn och med vilken förfärlig oro han väntade på hans ord; och vilken tyngd togs icke från hans själ, då krisen var överstånden och gossen frisknade till och ännu en gång betraktade fadern med klara och livliga ögon! Men nu fanns ingen hjälp eller bot eller möjlighet till försoning, och framför allt, det fanns icke några ödmjuka ord, som kunde lindra faderns djupt och bittert sårade fåfänga. Och det är svårt att säga, vilketdera det var som vållade den stolte fadern den svåraste smärtan — att hans son hade gått bort utan att kunna mottaga hans förlåtelse, eller att han själv icke kunde få höra den bön om förlåtelse, som hans stolthet hade fordrat och väntat.

Vilka hans känslor än voro, så ville den stränge gamle mannen i alla händelser icke ha någon förtrogen. Han nämnde aldrig sin sons namn för sina döttrar, men befallde den äldre att laga, att alla de kvinnliga tjänarna blevo klädda i svart, och sade till om att även de manliga skulle bära sorg. Alla kalas och tillställningar blevo naturligtvis inställda. Intet meddelande gjordes den tillkommande mågen, vars bröllopsdag redan var utsatt, men mr Osbornes ansiktsuttryck var tillräckligt för att [ 7 ]hindra mr Bullock att göra några frågor eller på något sätt påskynda ceremonien. Han och fruntimren viskade stundom därom uppe i salongen, dit fadern aldrig kom. Han stannade envist nere i sitt eget rum, och hela framsidan av huset var tillsluten till dess den allmänna sorgklädseln hade blivit färdig.

Vid pass tre veckor efter den 18 juni kom mr Osbornes gamle bekante, sir William Dobbin, till mr Osbornes hus vid Russell Square med ett mycket blekt och upprört ansikte och yrkade på att få tala med den gamle herrn. Sedan han blivit införd i hans rum och efter några få ord, som varken den talande eller värden förstod, tog den förre ur ett kuvert upp ett brev, förseglat med ett stort rött sigill.

— Min son, major Dobbin, sade rådmannen med någon tvekan, har skickat det här brevet med en officer, som kommit hit till staden i dag. Min sons brev innehöll även ett brev till er, Osborne.

Rådmannen lade brevet på bordet, och Osborne stirrade ett par minuter på honom utan att säga ett ord. Hans blickar skrämde sändebudet, som, sedan han ett ögonblick betraktat den olycklige fadern med en sorgsen och medlidsam blick, skyndade sin väg, utan att yttra ett ord vidare.

Brevet var skrivet med Georges välkända handstil. Det var samma brev, som han hade skrivit före dagbräckningen den 16 juni, strax innan han tog farväl av Amalia. Den hand, som hade undertecknat det, skulle aldrig mera hålla i varken penna eller svärd. Själva det sigill, varmed brevet förseglats, hade blivit rövat från Georges döda kropp, där den låg på slagfältet. Fadern visste ingenting därom, utan satt och betraktade brevet med stum och nästan medvetslös bävan, och då han öppnade det skälvde hela hans kropp.

Har ni någonsin haft en tvist med en kär vän? Hur hans brev, skrivna under vänskapens och förtroendets tid, väcka sorg och förebråelser hos er! Hur smärtsamt är det icke att åter genomläsa dessa varma försäkringar om [ 8 ]en död tillgivenhet! Vilka lögnaktiga gravskrifter de utgöra på kärlekens grav! Vilka dystra, grymma kommentarer över livet och dess fåfänglighet! De flesta av oss ha erhållit eller skrivit hela lådor fulla av dem. De likna dessa hemska familjesorger, som vi hålla instängda i vårt hjärtas hemligaste kammare utan att våga betrakta dem.

Den stackars gossens brev sade icke mycket. Han hade varit för stolt för att bekänna den ömhet, hans hjärta kände. Han sade endast, att han i ögonblicket före en stor strid önskade att säga farväl åt sin far och högtidligt bedja honom vara god mot den maka — möjligen även det barn — som han kanske skulle komma att lämna efter sig. Han erkände ångerfullt, att han genom ett oordentligt och överdådigt liv redan hade förslösat en stor del av det lilla mödernearvet. Han tackade sin far för dennes forna frikostighet och ädelmod och lovade honom att, vare sig att han stupade i striden eller överlevde densamma, skulle han alltid handla på ett sätt, som vore det Osborneska namnet värdigt.

Hans engelska vana, stolthet eller kanske blyghet, hade hindrat honom att säga mera. Hans far kunde icke se den kyss, som George hade tryckt på överskriften av brevet. Mr Osborne fällde det med en gäckad ömhets och hämnds bittraste och djupaste kval. Hans son var ännu älskad och oförlåten.

Vid pass två månader därefter märkte emellertid de unga damerna, då de gingo till kyrkan tillsammans med sin far, hur han intog en annan plats än den han förr hade haft under gudstjänsten och hur han satt och såg upp på väggen över deras huvuden. Detta förmådde dem att själva se åt det håll dit faderns dystra ögon stodo riktade, och de sågo nu ett konstnärligt arbetat monument på väggen, där Britannia framställdes gråtande över en urna, och ett brutet svärd och ett liggande lejon antydde att monumentet var uppfört till minne av en avliden krigare.

Under den nämnda minnesvården var den pompösa [ 9 ]Osborneska vapenskölden, som fadern hade tillägnat sig ur vapenboken från det hertigliga vapnet av samma namn, och inskriptionen sade att minnesvården var "Ägnad åt minnet av George Osborne, junior, esquire, f. d. kapten vid Hans Majestäts —de fotregemente, vilken stupade den 18 juni 1815 vid 28 års ålder, under det han stred för sin kung och sitt land i det ärorika slaget vid Waterloo. Dulce est pro patria mori."

Åsynen av gravmonumentet uppskakade till den grad systrarnas nerver, att miss Maria var tvungen att lämna kyrkan. Församlingen lämnade aktningsfullt rum för dessa djupt svartklädda, snyftande flickor och ömkade den stränge fadern, som satt mittemot den fallne krigarens gravvård.

— Skall han månne förlåta mrs George? sade flickorna till varandra sedan den första häftigheten av deras sorg var förbi. Även den Osborneska familjens bekanta, som kände till brytningen mellan sonen och fadern till följd av giftermålet, språkade sinsemellan rörande utsikterna för den unga änkans försoning med den gamle Osborne — och åtskilliga vad ingingos därom bland herrarna i City.

Ifall systrarna hyste någon oro för Amalias möjliga erkännande såsom en dotter av familjen, ökades den ytterligare framemot slutet av hösten, då deras far förklarade, att han ämnade företaga en utrikes resa. Han sade icke vart han ämnade resa, men de förstodo genast att han ämnade bege sig till Belgien och de visste, att Georges änka ännu vistades i Brüssel. Sanningen att säga, hade de tämligen noggranna underrättelser om stackars Amalia från lady Dobbin och hennes döttrar. Vår hederlige kapten hade blivit befordrad till följd därav att andre majoren vid regementet hade stupat på slagfältet, och den tappre O'Dowd, som hade högeligen utmärkt sig där, liksom vid alla tillfällen, där han kunde få visa sin köld och sitt mod, var nu överste och riddare av Bathorden.

Många vid O'Dowds tappra regemente, vilket hade lidit svåra förluster under de båda bataljdagarna, voro [ 10 ]ännu på hösten kvar i Brüssel för att hämta sig från sina sår. Staden var ett stort militärhospital i flera månader efter de stora striderna, och då soldater och officerare började att tillfriskna efter sina skador, vimlade trädgårdarna och de allmänna platserna av lemlästade krigare, både unga och gamla, vilka, för kort tid sedan befriade ur dödens käftar, nu började att ägna sig åt spel och glada lag och kurtis, såsom folk på världsmarknaden plägar. Mr Osborne fann lätt några, som tillhörde hans regemente. Han kände mycket väl till uniformen och hade brukat noga följa omflyttningarna och befordringarna i sagda regemente och älskade att tala om detta och dess officerare, som om han själv hade varit en bland dem. En dag efter sin ankomst till Brüssel, då han kom ut från sitt hotell, som låg mittemot parken, såg han en soldat i den välbekanta uniformen sitta och vila på en stenbänk i trädgården och gick nu och satte sig helt darrande vid den sårade, men nu på bättringsväg stadde krigaren.

— Var ni vid kapten Osbornes kompani? frågade han och tillade efter ett ögonblicks uppehåll: Han var min son.

Karlen hade icke varit vid kaptenens kompani, men han lyfte upp sin färdiga arm och rörde sorgset och aktningsfullt vid sin mössa för den bleke och dystre gamle herre, som frågade honom.

— I hela armén fanns inte en vackrare eller tapprare officer, sade soldaten. Sergeanten vid kaptenens kompani är också här i staden och har nyss tillfrisknat efter ett skottsår i axeln. Hans nåd kunde få träffa honom, om han så ville, och han kunde säga allt vad han önskade veta om regementets deltagande i striden. Men hans nåd hade utan tvivel träffat major Dobbin, den tappre kaptenens förtrogne vän, och mrs Osborne, som också var här och som, efter vad han hade hört alla människor säga, hade varit mycket illa däran. Det påstods att hon hade varit ifrån förståndet i hela sex veckor. Men hans [ 11 ]nåd visste nog allt det där förut — och han bad om ursäkt.

Osborne lade en guiné i karlens hand och sade honom, att han skulle få ännu en sådan, om han ville föra sergeanten till hôtel du Parc, ett löfte som mycket snart förde den efterlängtade sergeanten till mr Osbornes bostad.

I sergeantens sällskap reste nu mr Osborne till Waterloo och Quatre Bras, en väg, som tusentals av hans landsmän togo. Han såg den punkt på vägen, där regementet hade gjort sin attack den 16, samt den sluttning, utför vilken det hade drivit det franska kavalleriet, som förföljde de flyende belgierna. Där var den fläck, där den tappre kaptenen högg ned den franske officer, som nappades med den unge fänriken om fanan. Längs denna väg tågade de den följande dagen tillbaka, och här var den jordvall vid vilken regementet hade bivuakerat under regnet på natten till den sjuttonde. Längre fram var den position, det hade intagit och bibehållit under dagens lopp, alltemellanåt formerande sig i fyrkant för att mottaga det fientliga kavalleriets anfall eller läggande sig ned i skydd av vallen för att med denna betäcka sig mot fransmännens ursinniga kanonad. Och det var vid denna backe, som fienden på aftonen föll tillbaka efter sitt sista anfall, sedan hela den engelska linjen hade fått order att göra anfall, och som kaptenen, i det han hurrande och svängande sin sabel rusade utför kullen, erhöll det skott, som fällde honom död till marken.

— Det var major Dobbin som förde kaptenens lik tillbaka till Brüssel, sade sergeanten med låg röst, och lät begrava honom, såsom hans nåd nog vet.

Bönderna och relikjägarna på platsen skockade sig omkring paret, medan sergeanten berättade denna historia, och utbjödo med höga rop till salu alla slags minnen från drabbningen, bösskolvar och epåletter och brutna bröstharnesk och örnar.

Osborne gav sergeanten en ståtlig belöning, då han skildes från honom, sedan han hade besökt skådeplatserna [ 12 ]för sin sons sista bedrifter. Hans begravningsplats hade han redan sett; ja, han hade begivit sig dit genast vid sin ankomst till Brüssel. Georges kropp låg på Laekens vackra begravningsplats strax invid staden, på vilken plats George, då han en gång besökte den i sällskap med några glada kamrater, helt skämtsamt hade sagt att han skulle vilja bli begraven. Här var det också, som den unge mannen blev lagd av sin vän, i det oinvigda hörnet, medelst en liten bäck skild från templen och städerna och den plantering av blommor och buskar, varunder de katolska invånarnas döda kroppar vila. Det förekom den gamle Osborne såsom en förödmjukelse att tänka sig, att hans son, en engelsk gentleman och en kapten vid den ryktbara engelska armén, icke skulle anses värdig att vila på den mark, där simpla utlänningar voro begravna. Vilken av oss kan väl säga, hur mycken fåfänga döljer sig i vårt varmaste deltagande för andra och hur självisk vår kärlek är? Gamle Osborne spekulerade icke mycket över sina känslors blandade natur och över hur hans instinkt och hans egoism kämpade med varandra. Han trodde fullt och fast, att allt vad han gjorde var rätt, att han vid alla tillfällen borde få sin vilja fram — och lik en orms eller en getings gadd rusade hans hat, beväpnat och giftigt, ut mot allt, som liknade ett motstånd. Han var lika stolt över sitt hat som över allt annat. Att alltid ha rätt, att alltid kliva framåt och aldrig hysa ett ögonblicks tvekan, äro icke dessa de stora egenskaper, varigenom den andliga slöheten lyckas att intaga första platsen i världen?

Då mr Osbornes vagn efter färden till Waterloo närmade sig stadens portar vid solnedgången, möttes den av en annan vagn, i vilken sutto ett par damer och en herre och vid vars sida en officer red. Osborne ryckte häftigt till, och sergeanten, som satt vid hans sida, kastade en förvånad blick på sin granne, i det han rörde vid sin mössa för officeren, som mekaniskt besvarade hans hälsning. Det var Amalia med den lytte fänriken vid sin sida, och mittemot henne satt hennes trogna vän mrs O'Dowd.

[ 13 ]Det var Amalia, men hur förändrad och olik den friska och täcka flicka, som Osborne hade känt! Hennes ansikte var vitt och magert; hennes vackra bruna hår var benat under en änkemössa, och hennes ögon stodo stela och stirrande. De stirrade rakt i ansiktet på Osborne, då vagnarna foro förbi varandra, men hon kände icke igen honom, och han kände icke heller igen henne, förrän han såg upp och såg Dobbin rida vid hennes sida, och nu förstod vem det var. Han hatade henne. Han visste icke, hur bittert han hatade henne, förrän han fick se henne. Då hennes vagn hade farit förbi, vände han sig om och stirrade på sergeanten med en förbannelse och ett vilt trots i sin blick, som om han velat säga till denne, som icke kunde låta bli att se förvånad på honom: — Hur vågar ni se så där på mig? Ja, jag hatar henne. Det är hon som krossat alla mina förhoppningar och all min stolthet.

— Säg åt den lymmeln till kusk, att han kör på! ropade han till betjänten på kuskbocken.

En minut därefter kom en häst galopperande efter vagnen, och Dobbin red fram till vagnsdörren. Hans tankar voro annorstädes, då vagnarna foro förbi varandra, och det var icke förrän han hade ridit några steg framåt, som han erinrade sig att det var Osborne som nyss hade farit förbi honom. Han vände sig om för att se, om åsynen av hennes svärfar hade gjort något intryck på Amalia, men den stackars flickan visste icke vem det var som hade farit förbi.

William, som dagligen plägade följa henne på hennes utfärder, tog nu upp sin klocka, gjorde några ursäkter i anledning av ett möte, som han plötsligt kom ihåg att han hade avtalat, och red bort. Hon märkte likväl ingendera delen och satt endast och stirrade framför sig.

— Mr Osborne! mr Osborne! ropade Dobbin, i det han kom ridande fram till vagnen och sträckte fram sin hand. Osborne gjorde icke någon rörelse för att fatta den, utan ropade ännu en gång och med en ny ed åt betjänten, att vagnen skulle köra fortare. Dobbin lade nu sin hand på vagnsdörren och sade:

[ 14 ]— Jag måste tala vid er, sir. Jag har en hälsning till er.

— Från den där kvinnan? utbrast Osborne häftigt.

— Nej, från er son, svarade den andre, varpå mr Osborne föll tillbaka i sitt vagnshörn och Dobbin lät honom fara vidare och red bakefter vagnen och så genom hela staden, till dess de anlände till mr Osbornes hotell. Han följde nu den gamle herrn upp i hans rum. George hade ofta varit i dessa rum, ty det var desamma, i vilka Crawleys hade bott under sin vistelse i Brüssel.

— Har ni någonting att befalla, kapten Dobbin eller, ursäkta, major Dobbin, skulle jag säga, eftersom personer, som voro bättre upp än ni, ha stupat och ni trätt i deras skor, sade mr Osborne med denna sarkastiska ton, som han stundom plägade antaga.

— Det är just om en som stupat, som jag önskar tala med er, svarade Dobbin.

— Fatta er kort, sir, sade den andre med en ed och blängde buttert på sin gäst.

— Jag är här såsom hans mest förtrogne vän, återtog majoren, och såsom utövare av hans testamente. Han gjorde detta innan han tågade ut till striden. Känner ni till huru föga han lämnade efter sig och i vilka små omständigheter hans änka nu befinner sig?

— Jag känner inte hans änka, sir, sade Osborne. Det är bäst att hon vänder tillbaka till sin far.

Men denne herre, som han tilltalade, var besluten att icke fatta humör och fortfor därför utan att akta på avbrottet.

— Känner ni mrs Osbornes ställning? sade han. Hennes liv och hennes förstånd ha svävat i fara till följd av det slag, som drabbade henne. Det är ganska ovisst, huruvida hon kommer att hämta sig från sin sjukdom. Det återstår emellertid en utsikt för henne, och det är just om denna jag kommer för att tala med er. Hon kommer snart att bli mor. Ämnar ni straffa barnet för faderns förseelse eller vill ni förlåta barnet för Georges skull?

Osborne bröt nu ut i ett svall av självberöm och förbannelser. Ingen far i England hade kunnat uppföra sig [ 15 ]mera ädelmodigt mot en son, som på ett så syndigt sätt hade satt sig upp emot honom. George hade dött utan att ens så mycket som bekänna, att han hade haft orätt. Han finge därför bära följderna av sin svikna plikt och sin dårskap. Vad honom själv beträffade, så var mr Osborne en man som stod vid sitt ord. Han hade gjort en ed att aldrig tala vid denna kvinna eller erkänna henne för sin sonhustru.

— Och det kan ni hälsa henne, slöt han med en ed, och på samma gång tillägga, att jag aldrig i mitt liv kommer att ändra mig.

Det fanns således icke något hopp från detta håll. Änkan måste leva på det lilla, som mannen hade lämnat efter sig och den hjälp, som Josef kunde ge henne.

— Om jag talade om det för henne, skulle det inte bekymra henne, tänkte Dobbin sorgset, ty den stackars flickans tankar voro frånvarande alltsedan hon fick veta olyckan, och förlamad som hon var under bördan av sin sorg, var hon lika likgiltig för både gott och ont. Lika likgiltig var hon även för vänskap och godhet. Hon mottog båda utan någon klagan, och sedan hon hade mottagit dem, återföll hon ånyo i sin sorg.

Låtom oss antaga att vid pass tolv månader förflutit, sedan det ovannämnda samtalet ägde rum. Hon hade tillbragt den första delen av denna tid i en så djup och beklagansvärd sorg, att vi, som observerat och beskrivit några av detta svaga och ömma hjärtas rörelser, måste draga oss tillbaka för det grymma sår, av vilket hon blöder. Gå sakta kring denna stackars olyckliga varelses sjukbädd. Stäng sakta dörren till det mörka rum, i vilket hon lider, såsom dessa goda människor gjorde, vilka skötte henne under de första månaderna av hennes smärta och aldrig lämnade henne förr, än himlen hade sänt henne tröst. En dag kom — en dag av nästan förskräckt förtjusning och undran — då den stackars unga änkan tryckte ett barn till sitt bröst — ett barn med den bortgångne Georges ögon — en liten gosse så vacker som en kerub. Vilket under är det icke att höra hans första skrik! [ 16 ]Hur hon skrattade och grät däråt — hur kärlek och hopp och bön åter vaknade i hennes bröst, då det lilla barnet vilade där! Hon var räddad. Läkarna, som skötte henne och hade fruktat för hennes liv eller hennes förstånd, väntade oroligt på denna kris innan de kunde bestämma, huruvida någotdera av dessa var säkert. Det var värt att nu se hennes ögon ännu en gång stråla ömt emot dem.

Vår bålde vän Dobbin var en av dem. Det var han som förde henne tillbaka till England och till hennes mors hus, då mrs O'Dowd till följd av trängande anmaningar från hennes överste hade blivit tvungen att lämna henne. Att se Dobbin hålla barnet och höra Amalias förtjusta skratt, då hon betraktade det, skulle ha gjort varje människa med det ringaste sinne för humor gott att se och höra. William var barnets gudfar och övade sin fyndighet i inköpet av bägare och skedar och pappbåtar och koraller åt denne lille kristne.

Hur hans mor skötte och pysslade om honom och klädde honom och levde genom honom — hur hon visade bort alla ammor och knappast ville tillåta några andra händer än hennes egna röra vid honom — och hur hon ansåg den allra största ynnest hon kunde skänka hans gudfar, major Dobbin, var den att då och då låta majoren bära honom, behöver här icke omtalas. Barnet var hennes liv. Hennes tillvaro var en ständig moderlig smekning. Hon omgav den svaga och omedvetna lilla varelsen med kärlek och dyrkan. Det var hennes liv, som barnet insög vid hennes bröst. Om natten och då hon var allena hade hon hemliga och häftiga anfall av moderlig hänryckning, sådana som den eviga Försynen skänkt den kvinnliga instinkten — fröjder vida högre och lägre än förståndets — blinda, sköna andaktsstunder, som endast kvinnohjärtat känner. Det var William Dobbins bestyr att grubbla över dessa Amalias rörelser och observera hennes hjärta, och om hans kärlek nästan satte honom i stånd att gissa alla de känslor, som uppskakade henne, så kunde han även tyvärr med olycksalig klarhet och tydlighet se, [ 17 ]att där icke fanns någon plats för honom. Och så bar han milt sitt öde, kännande det och undergiven detsamma.

Jag förmodar, att Amalias far och mor genomskådade majorens önskningar och icke hade något emot att uppmuntra dem, ty Dobbin besökte dagligen deras hus och stannade i timtal hos dem eller hos Amalia eller hos den hederlige värden, mr Clapp, och hans familj. Han förde under en eller annan förevändning med sig presenter åt envar och kallades major Sockergryn av värdens lilla flicka, som var en stor favorit hos Amalia. Det var detta lilla barn, som vanligen spelade ceremonimästarinna vid hans uppvaktningar hos mrs Osborne. Hon skrattade en dag, då major Sockergryns droska körde ned till Fulham och han steg ned därur, förande med sig en trähäst, en trumpet och andra krigiska leksaker åt lille George, som knappast var sex månader gammal och för vilken de ifrågavarande artiklarna sannerligen voro alltför tidiga.

Barnet sov.

— Tyst! sade Amalia, kanske förtretad över knarran- det av majorens stövlar, och så sträckte hon fram sin hand och log, emedan William icke kunde fatta den förrän han hade gjort sig av med sin laddning av leksaker.

— Gå ned litet, lilla Mary, sade majoren därefter åt barnet, jag önskar tala med mrs Osborne.

Amalia såg upp helt förvånad och lade den lille gossen ned på bädden.

— Jag har kommit för att säga er farväl, Amalia, sade han och fattade milt hennes lilla fina, vita hand.

— Säga farväl? Och vart ämnar ni då taga vägen? sade hon med ett leende.

— Skicka breven till min kommissionär, så får jag dem, sade han, ty jag hoppas att ni skriver till mig. Jag kommer att bli borta en lång tid.

— Jag ska skriva till er om lilla George, sade hon. Käre William, hur god ni varit mot honom och mig! Se på honom! Är han inte lik en ängel?

Barnets små skära fingrar slöto sig mekaniskt omkring [ 18 ]den hederlige officerens finger, och Amalia såg upp i hans ansikte med strålande moderlig glädje. De grymmaste blickar skulle icke kunnat såra honom bittrare än denna blick av hopplös välvilja och vänskap. Han böjde sig ned över modern och barnet. Det var honom för ett ögonblick omöjligt att yttra ett ord, och det var endast med uppbjudandet av hela sin styrka, som han kunde tvinga sig att säga ett Gud välsigne er!

— Gud välsigne er! sade Amalia och räckte upp sitt ansikte och kysste honom. Tyst! väck inte lille George! tillade hon då William gick till dörren med tunga steg. Hon hörde icke bullret av vagnshjulen, då han for bort därifrån: hon satt och betraktade barnet, som skrattade i sin sömn.