Världsmarknaden/Kap 50

←  Kapitel 15

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Innehåller en simpel och enkel tilldragelse

Kapitel 17  →

SEXTONDE KAPITLET.
Innehåller en simpel och enkel tilldragelse.

Läsaren måste nu lämna samhällets höjder och begiva sig till John Sedleys ringa boning i Brompton. Även där skall han finna bekymmer och misstroende och fruktan. Mrs Clapp där nere i köket brummar i hemlighet inför sin man över att hyran icke blivit betald, och uppmanar den hedersmannen att sätta sig upp mot sin gamle vän och patron och nuvarande hyresgäst. Mrs Sedley har upphört att besöka värdinnan i de nedre regionerna och befinner sig i den ställning, att hon icke längre kan spela nedlåtande mot mrs Clapp. Hur kan man väl spela nedlåtande mot ett fruntimmer, som man är skyldig pengar och som oupphörligt framkastar vinkar om dessa pengar? Den irländska tjänsteflickan har icke på minsta sätt ändrat sitt vänliga och aktningsfulla uppförande, men mrs Sedley inbillar sig, att hon börjar bli oförskämd och otacksam. Miss Clapp, som nu vuxit upp till en ung dam, förklaras av den buttra gamla damen vara alldeles odräglig och en näbbig och stursk slyna. Hur Amalia kan tycka så mycket om henne eller ha henne så ofta inne hos sig eller så ofta gå ut med henne, kan mrs Sedley icke begripa. Fattigdomens bitterhet hår förgiftat denna fordom så glada och vänliga kvinnas liv. Hon känner icke någon tacksamhet för Amalias ständiga godhet emot henne och gnatar på henne för hennes enfaldiga stolthet över gossen och klagar, att hon försummar sina föräldrar. Kort sagt, det lilla huset är allt annat än trevligt nu, sedan Josefs bidrag till familjens underhåll icke vidare hörs av, och man lever nästan på svältkost.

Amalia grubblar och funderar och anstränger sin hjärna för att hitta på något medel att öka den lilla summa, på vilken familjen är tvungen att släpa sig fram. Kan hon giva lektioner i någonting? eller göra några handarbeten? Hon köper sig ett par ark ritpapper och målar ett par vackra ljusskärmar — på den ena en herde i röd väst och med ett ljusrött ansikte mitt i ett litet landskap, och på den andra en herdinna, som går över en liten bro, åtföljd av en liten hund. Hon går därefter med sitt lilla arbete till konsthandlaren och bjuder ut det till salu, men denne kan knappast dölja ett medlidsamt löje, då han betraktar det och lindar åter in det i karduspappersomslaget och återlämnar det åt den stackars unga änkan och miss Clapp, vilken senare aldrig sett någonting så vackert och som hade varit fullt övertygad, att den nämnde handlanden skulle betala minst sina två guinéer för de vackra ljusskärmarna. De bjuda därefter ut dem på andra ställen, men ständigt med samma utgång. Tre shillings och sex pence ha förgäves blivit bortslösade.

Hon skriver därefter med sin prydligaste handstil ett litet kort, på vilket allmänheten underrättas om, att "ett fruntimmer, som har åtskillig tid övrig till sitt förfogande, önskar undervisa små flickor i engelska, franska, geografi, historia och musik" och ber att få lämna detta kort inne i den nämnda konsthandeln, där det ligger på disken, till dess det blir fullt av damm och flugsmuts. Amalia går mången gång förbi dörren till butiken, i förhoppning om att mr Brown skall ha några nyheter att meddela henne, men han vinkar aldrig in henne.

Hon blir för varje dag alltmer nedslagen och tärd av bekymmer och fäster på sin lille gosse oroliga blickar, vilkas mening denne icke kan tyda. Hon spritter upp mitt i natten och stiger upp och smyger sig på tå in i lille Georges rum för att se efter att han sover och icke blivit stulen ifrån henne. Hon sover numera högst obetydligt. En ständig tanke och oro gnager på henne. Hur hon gråter och ber under de långa nätterna och hur hon söker kväva den tanke, som ständigt kommer tillbaka — att hon borde skilja sig från gossen och att hon är det enda hindret mellan honom och hans lycka! Men hon kan inte, kan inte! Icke nu, åtminstone. Någon annan dag. Ack, det är så hårt att ständigt gå och bära på denna tanke!

En annan tanke kommer över henne och får henne att rodna och spritta till — hennes föräldrar skulle ju kunna få hela hennes lilla inkomst, om hon ville gifta sig med pastorn, som skulle ge henne och hennes lille gosse ett hem. Men Georges bild och kära minne driva bort denna tanke. Blygsel och kärlek säga nej till detta offer.

Den strid, som vi här ovan skildrat i några rader, utkämpades under många veckor i den stackars Amalias hjärta, under vilken tid hon icke hade någon förtrogen, något som hon icke heller kunde ha, då hon icke ville för sig själv medgiva möjligheten av att hon skulle kunna giva vika, ehuru hon i själva verket för varje dag förlorade alltmera styrka i striden mot den fiende, hon hade att bekämpa. Den ena sanningen efter den andra trädde upp emot henne och lät sig icke drivas på flykten. Fattigdom och elände för alla, brist och förnedring för föräldrarna, orättvisa mot gossen — det ena efter det andra av utanverken togs med storm från det lilla fäste, i vilket den arma varelsen lidelsefullt vaktade sin enda skatt.

Vid början av striden hade hon skrivit ett ömt och bevekande brev till sin bror i Kalkutta, i vilket hon besvor honom att icke beröva deras föräldrar det understöd, han hittills hade givit dem, och på ett gripande sätt skildrade deras ensamma och sorgliga ställning. Hon kände nämligen icke rätta sammanhanget. Josef utbetalte ännu alltjämt det anslagna underhållet, men gamle Sedley hade sålt det åt en penningmäklare för en kontant summa på en gång, med vilken han hade hoppats att skapa sig en framtid. Amalia beräknade ivrigt den tid, som kunde förflyta, innan hennes brev skulle hinna fram och ett svar därpå kunde anlända. Åt sin sons förmyndare, den hederlige majoren i Madras, hade hon icke meddelat någon av sina sorger och bekymmer. Hon hade icke skrivit till honom alltsedan det där brevet, i vilket hon gratulerade honom till hans förestående giftermål, och tänkte med smärta på att denne vän — den ende som hade hyst så mycken godhet och välvilja för henne — nu hade fallit ifrån henne.

En dag, då sakerna hade kommit till en svår kris — då kreditorerna voro mera efterhängsna än vanligt, modern försänkt i en hysterisk sorg, fadern mera dyster än någonsin, medan familjens samtliga medlemmar undveko varandra och överlämnade sig åt känslan av sina enskilda sorger och oförrätter — kommo far och dotter av en händelse att för en stund bliva allena, och Amalia beslöt nu att trösta sin far genom att berätta honom vad hon hade gjort. Hon hade skrivit till Josef, sade hon, och ett svar skulle snart anlända. Han hade alltid varit god och frikostig, ehuru han var tanklös och slarvig. Han skulle icke kunna neka, då han finge höra, i vilka bekymmersamma förhållanden hans föräldrar levde.

Nu berättade den gamle herrn hela sakens sammanhang för henne — att hans son ännu alltjämt fortfor att betala det anslagna underhållet, men att hans egen oförsiktighet hade berövat honom det. Han hade icke förrän nu vågat att tala om det. Då han såg Amalias likbleka och förskrämda utseende, medan han med skälvande röst gjorde denna bekännelse för henne, trodde han sig i hennes upprörda ansikte läsa en förebråelse för att han så länge hade dolt sanningen, och han sade nu till henne med darrande läppar, i det han vände sig bort ifrån henne: — Ack, du föraktar nu din gamle far!

— Nej, pappa, det är inte det! utbrast Amalia och kastade sig om hans hals och kysste honom upprepade gånger. Du är alltid god och snäll. Du gjorde det i bästa avsikt. Det är inte för pengarna — det är — ack, min Gud, min Gud, hav barmhärtighet med mig och giv mig styrka att bära denna prövning! Och så kysste hon honom åter med lidelsefull ömhet och skyndade därefter ut.

Fadern anade icke vad denna förklaring betydde eller vad detta utbrott av ångest innebar. De betydde, att den stackars flickan nu var besegrad. Domen hade nu fallit. Hennes barn måste lämna henne och gå bort till andra — för att glömma henne. Hon måste avstå från sin enda skatt — hennes glädje, hopp, kärlek och dyrkan — nästan hennes gud! Och sedan — sedan skulle hon gå till George, och de skulle vaka över gossen och vänta på honom, till dess han komme till dem i himlen.

Hon satte på sig sin hatt, nästan utan att veta vad hon gjorde, och gick ut framåt den väg, på vilken George plägade komma från skolan och vilken hon plägade gå för att möta honom på hemvägen. Det var en dag i maj och en halv lovdag. Häckarna, mellan vilka hon vandrade fram, hade redan spruckit ut, vädret var strålande, och gossen kom springande emot henne, sjungande och blomstrande av hälsa och med sina skolböcker dinglande på ryggen i en läderrem. Där var han. Båda hennes armar lågo omkring honom. Nej, det var omöjligt! De kunde icke vara på väg att skiljas!

— Vad är det åt dig, mamma? sade han. Du ser så blek ut!

— Ingenting, mitt barn! sade hon och lutade sig ned och kysste honom.

Denna afton lät Amalia gossen läsa för henne historien om Samuel och hur Hanna, hans mor, sedan hon hade avvant honom, förde honom till översteprästen Eli för att han skulle tjäna Herren. Och så läste han Hannas lovsång, där det heter, att det är ingen tröst utan Gud och att ingen tröst är såsom vår Gud, att Herren dödar och giver liv och förnedrar och upphöjer, och att ingen förmår något av sin egen kraft. Och så läste han, hur Samuels moder gjorde honom en liten kjortel och förde den med sig till honom år från år, då hon varje år kom för att offra offer. Därpå gjorde hon en liten enkel utläggning av denna rörande berättelse. Hur Hanna, ehuru hon älskade sin son så högt, lämnade honom ifrån sig på grund av sitt löfte, hur hon ständigt måste ha tänkt på honom, då hon satt och sömmade den lilla kjorteln, och hur Samuel säkerligen aldrig glömde sin mor, och hur lycklig hon måste ha känt sig, då den tid kom, då hon fick se sin gosse och såg hur han växte upp till att bli god och vis. Denna lilla predikan uttalade hon med mild och högtidlig röst och torra ögon, till dess hon kom till skildringen av deras möte — då hon plötsligt tystnade, slöt gossen med överströmmande hjärta till sitt bröst och vaggade honom i sina armar och grät tyst över honom i en from, men sönderslitande själskamp.

Då hennes beslut nu var fattat, började hon vidtaga sådana mått och steg, som hon ansåg lämpliga för befordrandet av det mål, hon hade föresatt sig. En dag fick miss Osborne vid Russell Square (Amalia hade icke skrivit namnet eller husnumret på tio år, och hennes ungdoms historia trädde fram för henne då hon skrev utanskriften) ett brev från Amalia, vilket fick henne att rodna starkt och se bort till sin far, som satt där butter och sur vid andra ändan av bordet.

I detta brev berättade Amalia i enkla ordalag de skäl, som hade förmått henne att ändra tankar i fråga om hennes gosse. Hennes far hade träffats av nya olyckor, som fullständigt hade ruinerat honom. Hennes egen lilla inkomst var alltför liten för att ens sätta henne i stånd att underhålla föräldrarna och kunde icke förslå till att giva George den uppfostran, han hade rättighet att fordra. Så mycket hon än skulle komma att lida av skilsmässan från honom, skulle hon dock med Guds hjälp veta att bära det för gossens skull. Hon visste, att de personer, till vilka han nu flyttade, skulle göra allt för att göra honom lycklig. Hon beskrev hans sinnesart, sådan hon föreställde sig den: häftig och otålig vid tvång eller stränghet, men lätt att leda med godhet och ömhet. I ett postskriptum yrkade hon på att få ett skriftligt löfte om att få se gossen så ofta hon önskade — ty på andra villkor kunde hon icke skilja sig ifrån honom.

— Jaså, så att fru Stursk givit med sig till slut? sade gamle Osborne, då miss Osborne läste upp brevet för honom med en ivrig och darrande röst. Riktigt utsvulten, vasa? Hahaha! Jag visste att det skulle så gå! Han försökte bibehålla sin värdighet och läsa tidningen som vanligt, men kunde icke följa med raderna och satt och fnittrade sakta och svor för sig själv bakom tidningsbladet.

Slutligen kastade han det ifrån sig, blängde buttert på sin dotter, enligt sin vana, och gick ur rummet in i sitt angränsande arbetsrum, varifrån han strax därefter kom tillbaka med en nyckel. Denna slängde han på bordet åt sin dotter och sade:

— Gör i ordning rummet ovanpå mitt — det där som var hans rum.

— Ja, det ska ske, svarade hans dotter helt darrande.

Det var Georges rum. Det hade icke varit öppnat på mer än tio år. Några av hans kläder, papper, näsdukar, ridspön, mössa, metspön och andra småsaker lågo ännu där inne. En rangrulla av 1814, med hans namn skrivet på pärmen, en liten ordbok, som han hade plägat begagna då han skrev, samt den bibel, som hans mor hade givit honom, lågo på kaminlisten tillika med ett par sporrar och ett bläckhorn, alltsammans betäckt med tioårigt damm. Ack, hur många dagar och människor hade icke gått sin kos, sedan bläcket i detta bläckhorn var flytande! Skrivportföljen, som ännu låg på bordet, bar märken efter de plumpar han hade gjort.

Miss Osborne kände sig starkt upprörd, då hon trädde in i rummet med sina kvinnliga tjänsteandar, och sjönk helt blek ned på den lilla sängen.

— Det här var en glad nyhet, miss, sade hushållerskan. De gamla goda tiderna komma tillbaka igen, miss. Den ille gossen kommer att bli bra glad och lycklig, men somligt folk kommer allt att känna sig mindre glada, miss, och därmed öppnade hon fönstret och släppte in frisk luft i rummet.

— Det är bäst att du skickar den där kvinnan litet pengar, sade mr Osborne till sin dotter, innan han gick ut. Hon ska inte lida brist på någonting! Skicka henne hundra pund.

— Och jag ska väl gå och besöka henne i morgon? frågade miss Osborne.

— Det blir din egen sak. Men kom ihåg att hon inte får komma hit. Nej, inte för alla pengar i London. Men hon får inte lida brist nu. Sköt därför om den saken och ställ allting i ordning.

Med dessa ord tog mr Osborne avsked av sin dotter och gick sin vanliga väg till City.

— Här, pappa, har du litet pengar! sade Amalia denna kväll, i det hon kysste sin gamle far och stack en växel på hundra pund i hans hand. Och — och, mamma, var inte sträng mot lille George. Han — han kommer inte att stanna länge hos oss.

Hon kunde icke säga mera och gick tyst bort till sitt rum. Låt oss sluta till dörren om hennes böner och hennes sorg. Jag tror att det är bäst att vi tala helt litet om så mycken kärlek och smärta.

Miss Osborne kom den följande dagen på besök till Amalia, enligt vad hon hade lovat i sitt brev. Mötet dem emellan var vänligt. En hastig blick och några få ord från miss Osborne visade den stackars änkan, att hon åtminstone icke behövde frukta för att hon skulle komma att intaga den första platsen i hennes sons kärlek. Hon var kall och förståndig, men icke ovänlig. Modern hade kanske känt sig mindre väl till mods, om hennes rival hade sett bättre ut, varit yngre och mera öm och varmhjärtad. Miss Osborne å sin sida tänkte på gamla tider och gamla minnen och kunde icke annat än känna sig rörd av den stackars moderns bedrövliga ställning. Denna var nu besegrad, hon så att säga sträckte sina vapen och gav ödmjukt vika. Den dagen uppgjorde de tillsammans villkoren för kapitulationsfördraget.

George blev den följande dagen hemma från skolan och träffade sin tant. Amalia lämnade dem tillsammans och gick upp på sitt rum. Åtskilliga dagar tillbragtes därefter med underhandlingar, besök och förberedelser. Änkan meddelade saken för lille George med den allra största försiktighet och väntade att få se honom mycket upprörd därav. Men han kände sig helt glad och belåten, och den stackars kvinnan vände sig sorgsen bort. Han skröt den dagen för gossarna i skolan över vad som hade hänt, berättade dem, att han nu skulle flytta till sin farfar och att han skulle bli mycket rik och få en vagn och en ridhäst och komma till en mycket finare skola och att han, då han bleve rik, skulle köpa Leanders blyertsstift och betala bakelsemadammen. Gossen var en bild av sin far, efter vad hans ömma moder tyckte.

För vår kära Amalias skull har jag emellertid icke hjärta att genomgå historien om lille Georges sista dagar i hemmet.

Den sista dagen kom, vagnen körde fram, de små tarvliga paketen, som innehöllo kärlekspanter och minnen, voro för länge sedan färdiga och lågo i ordning där ute i förstugan — och George var i sin nya dräkt, till vilken skräddaren några dagar förut hade kommit och tagit mått av honom. Han hade skyndat upp med solen och tagit på sig sina nya kläder, och hans mor hörde honom från rummet bredvid, där hon hade legat i stum sorg och vakat och lyssnat. Under flera dagar förut hade hon gjort förberedelser till slutet, köpt åtskilliga småsaker åt gossen, märkt hans linnen och skrivit hans namn i böckerna och talat med honom och förberett honom på förändringen — ömt inbillande sig att en sådan förberedelse behövdes.

Det skulle således bli en förändring? Nå ja, än sedan? Han längtade efter den. Han hade medelst tusende ivriga förklaringar om vad han skulle göra, då han flyttat hem till sin farfar, visat den stackars änkan, hur föga tanken på skilsmässan hade nedslagit honom. Han skulle komma ridande på sin lilla häst och ofta hälsa på sin mamma, sade han, han skulle komma och hämta henne i vagnen, och de skulle åka omkring i parken, och hon skulle få allt vad hon behövde. Den stackars modern måste söka att känna sig belåten med dessa själviska bevis på ömhet och tillgivenhet och sökte övertyga sig om hur uppriktigt hennes son älskade henne. Han måste älska henne. Alla barn voro sådana: en smula ivriga efter ombyte och — nej, inte själviska, men självrådiga. Hennes gosse måste ha sina nöjen och sin ärelystnad i denna världen. Hon själv hade hittills genom sin egen själviskhet och oförståndiga kärlek till honom berövat honom de rättigheter och nöjen, på vilka han med rätta kunde göra anspråk.

Jag känner få saker som äro mera rörande än en kvinnas blyga självförnedring och självförödmjukelse. Hur hon erkänner, att det är hon och icke mannen som är den felaktiga, hur hon tager alla felen på sig — och hur hon så att säga traktar efter straff för det orätta hon begått och envisas att beskydda den verklige brottslingen! Det är de, som mest förorätta kvinnorna, som åtnjuta den största ömheten av dem — de äro födda på en gång till att vara undergivna och tyranner och misshandla dem, som äro som mest ödmjuka emot dem.

Sålunda hade stackars Amalia i tyst sorg berett sig på sin sons avresa och tillbragte mången, mången lång, enslig timme med förberedelser för slutet. George stod vid sin mors sida och betraktade hennes små anordningar, utan att på minsta sätt låta dem gå sig till hjärtat. Tårar hade fallit i hans små koffertar, vissa ställen i hans älsklingsböcker hade blivit förstrukna, gamla leksaker, reliker och skatter hade blivit hopsamlade i en hög och nedpackade med utomordentlig nätthet och omsorg — och av allt detta har gossen icke tagit någon notis. Medan moderns hjärta är krossat, går barnet leende sin väg. Vid Gud, den är verkligen hjärtslitande denna mödrarnas fåfänga kärlek till barnen på världsmarknaden!

Några få dagar ha förflutit, och Amalias offer är fullbordat. Ingen ängel har trätt emellan. Barnet är offrat åt sitt öde, och änkan är alldeles allena.

Gossen kommer onekligen ofta och besöker henne. Han rider på en liten ridhäst, åtföljd av kusken, till synnerlig förtjusning för sin gamle morfar, som vandrar helt stolt utåt häckvägen vid hans sida. Hon ser honom, men han är icke längre hennes gosse. Han rider även åstad för att hälsa på gossarna i den lilla skolan och för att visa dem sin nya rikedom och glans. Inom loppet av två dagar har han antagit en lätt befallande min och ett beskyddande sätt. Han är född att befalla, tänker hans mor, alldeles så som hans far var före honom.

Det är vackert väder nu. Om aftnarna på de dagar, då han icke kommer, gör hon en lång promenad in till London — ja, ända till Russell Square och vilar sig på stenen framför staketet till trädgården mittemot mr Osbornes hus. Där är så svalt och behagligt. Hon kan titta upp och se salongsfönstren upplysta, och så där vid pass klockan nio kan hon se ljus i rummet två trappor upp, där George sover. Hon vet det, ty han talar om det för henne. Hon ber där, då ljuset slocknar, ber med ödmjukt hjärta, och går så hem tyst och orolig. Hon är mycket trött då hon kommer hem. Kanske skall hon komma att sova bättre till följd av denna långa promenad och kanske komma att drömma om lille George.

En söndag kom hon händelsevis att gå över Russell Square, på något avstånd från mr Osbornes hus, då alla klockorna ringde till gudstjänst, och George och hans tant kommo ut för att gå till kyrkan. En liten sotarpojke bad om en slant, och betjänten, som följde med, sökte att köra bort honom, men lille George stannade och gav honom pengar. Gud välsigne gossen! Då Amalia strax därefter träffade på den lille sotaren, gav hon honom ävenledes sin lilla skärv. Och söndagsklockorna ringde, och hon följde efter till dess de kommo till Hittebarnskyrkan, dit hon gick in efter dem. Hon satte sig där på ett ställe, där hon kunde se gossens huvud under faderns gravvård. Många hundra friska barnröster höjde sig där och sjöngo lovsånger till den Allgode Fadern, och lille George såg helt förtjust ut över den vackra sången. Hans mor kunde icke se honom för en stund genom den fuktiga dimma, som hade lagt sig över hennes ögon.