Världsmarknaden/Kap 49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 14
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Middagen i Gaunt House
Kapitel 16  →


[ 187 ]

FEMTONDE KAPITLET.
Middagen i Gaunt House.

Då damerna i Gaunt House sutto vid frukosten denna morgon, trädde lord Steyne (som drack sin choklad i sina egna rum och sällan störde fruntimren i sin familj eller ens såg dem, utom vid offentliga tillfällen eller då de möttes i förstugan eller då han från sin parterrloge på operan tog en överblick av dem där de sutto i sin loge på första raden) — trädde, säger jag, lord Steyne in bland damerna och barnen, som sutto vid sitt te och sitt rostade bröd, och detta blev signalen till en allmän strid.

— Hör nu, lady Steyne, sade han, jag skulle önska att få se listan på edra middagsgäster om fredag, och jag önskar, att ni ville vara god och skriva ett bjudningskort till överste Crawley och hans hustru.

— Blanche skriver dem, sade lady Steyne med skygg ton och min. Lady Gaunt skriver dem.

— Jag vill inte skriva till den där personen, sade lady Gaunt, en högväxt, ståtlig dam, som för ett ögonblick såg upp, men därpå såg ned igen, sedan hon hade talat, ty det var icke behagligt att möta lord Steynes ögon för dem, som hade stött honom för huvudet.

— Skicka barnen ut ur rummet! Ut med er! ropade han och ryckte i klocksträngen. De små, som alltid voro rädda för honom, drogo sig hastigt tillbaka, och deras mor ämnade även följa dem, men lord Steyne ropade: Nej, inte ni! Ni stannar kvar!

Han vände sig därefter till sin hustru och sade:

— Jag får ännu en gång fråga er, om ni vill ha den godheten att sätta er ned och skriva det där bjudningskortet till fredagen.

— Jag vill inte vara närvarande vid ett sådant tillfälle, sade lady Gaunt. Jag reser hem.

[ 188 ]— Ja, gärna för mig, och jag hoppas att ni även måtte stanna där. Ni kommer nog att få ett trevligt sällskap med exekutionsbetjänterna på Bareacres, och jag slipper sedan låna pengar åt edra släktingar och att se edra fördömda tragiska miner. Vem är väl ni, som vill styra och ställa här? Ni har varken pengar eller huvud. Ni kom hit för att föda barn till världen, och ni har inte fått några sådana. Gaunt är trött vid er, och Georges hustru är den enda i hela familjen, som inte önskar att ni vore död. Gaunt skulle gifta om sig, ifall ni vore borta.

— Jag önskar att jag vore det! svarade lady Gaunt med tårar av raseri i sina ögon.

— Ni, kan tänka, ska komma och spela den dygdiga, medan min hustru, som är ett rent och obefläckat helgon, såsom var människa vet, och aldrig gjort något orätt i hela sitt liv, inte har något emot att vara tillsammans med min unga vän, mrs Crawley. Lady Steyne vet att skenet stundom kan vara emot även den bästa bland kvinnor, och att även den oskyldigaste bland dem stundom blir förtalad. Hör nu, lady Gaunt, vill ni att jag ska berätta er några anekdoter om er mamma, lady Bareacres?

— Ni kan slå mig, om ni behagar, eller behandla mig så grymt som helst! sade lady Gaunt.

Då lord Steyne såg sin hustru och sondotter lida och känna sig olyckliga, blev han alltid vid gott lynne, och han svarade nu:

— Min söta Blanche, jag är en gentleman och har aldrig lagt hand på ett fruntimmer, utom för att visa henne en vänlighet. Jag vill bara rätta några små fel i er karaktär. Ni kvinnor äro alltför stolta och i bedrövlig saknad av ödmjukhet, såsom pater Mole utan tvivel skulle säga till lady Steyne, om han vore här. Ni böra inte taga på er några höga och stolta miner, utan vara milda och ödmjuka, mina hjärtungar. Efter allt vad lady Steyne vet, torde den där förtalade, okonstlade och gladlynta mrs Crawley vara alldeles oskyldig — ja, till och med mera oskyldig än hon själv. Hennes mans rykte är inte det allra bästa, men det är lika gott som Bareacres', som [ 189 ]spelat något litet och inte betalt så särdeles mycket och som lurade lady Gaunt på det enda arv hon någonsin haft och kastade henne mig på halsen, fattig som en skåpråtta. Och mrs Crawley har just inte någon förnäm börd, men hon har inte sämre i den vägen än Fannys lysande stamfar, den förste de la Jones.

— De pengar jag förde med mig i boet, sir… utbrast lady George.

— Ni köpte er ett eventuellt arv för dem, sade markisen med en mörk min. Om Gaunt dör, så ärver er man hans hederstitlar, och edra små gossar torde komma att ärva dem och vem vet vad allt annat. Emellertid, mina damer, må ni gärna vara hur stolta och dygdiga som helst; bara ni inte taga er några miner mot mig. Vad mrs Crawleys karaktär beträffar, så vill jag inte nedsätta mig själv eller denna fullkomligt fläckfria och otadliga dam med att ens antyda, att den skulle behöva försvaras. Ni torde vara goda och taga emot henne med den allra största hjärtlighet, såsom jag hoppas att ni skola taga emot alla de personer, jag för in i detta hus. Detta hus! upprepade han med ett skratt. Vem är det som befaller här och vad är det för ett hus? Om det än är ett dygdens tempel, så tillhör det ändå mig, och om jag vill bjuda hit hela Newgate eller hela Bedlam,[1] så skola de, fördöme mig, tagas emot här!

Efter detta kraftiga tilltal (lord Steyne trakterade alltid sitt "harem" med ett dylikt, så ofta några symtom till insubordination började att visa sig däri) hade de upptuktade och nedslagna damerna intet annat val än att lyda. Lady Gaunt skrev det bjudningskort, lord Steyne hade begärt, och hon och hennes svärmor foro i egen person och med bittra och förödmjukade hjärtan för att hos mrs Crawley lämna de kort, vilkas mottagande hade förskaffat denna oskyldiga dam så mycken glädje och tillfredsställelse.

Det fanns familjer i London, som skulle velat offra [ 190 ]ett helt års inkomst för att röna en sådan ära av dessa förnäma damer. Mrs Frederick Bullock till exempel skulle ha gått på sina knän från May Fair till Lombard Street, om lady Steyne och lady Gaunt hade väntat henne där för att resa henne upp och säga: — Kom till oss nästa fredag! icke till en av de stora och allmänna kalasen och balerna i Gaunt House, dit envar gick, utan till en av de där exklusiva, mystiska, förtjusande tillställningarna, till vilka det var ett privilegium, en ära och en riktig välsignelse att bli bjuden.

Sträng, fläckfri och skön, intog lady Gaunt en av de förnämsta platserna på världsmarknaden. Den utmärkta artighet, varmed lord Steyne behandlade henne, förtjusade envar, som var vittne till hans uppförande, och fick även den strängaste kritiker att medgiva, att han var en fulländad gentleman och att han åtminstone hade hjärtat på rätta stället.

Damerna i Gaunt House kallade lady Bareacres till sitt bistånd för att slå den gemensamma fienden. En av lady Gaunts vagnar for till Hill Street för att hämta hennes nåds mor, vars samtliga ekipage voro i fordringsägarnas händer, ja, det berättades till och med, att själva hennes juveler och garderob befunno sig i dessa obevekliga israeliters klor. Bareacres Castle var ävenledes deras, detta stolta herresäte med alla dess dyrbara tavlor och möbler och konstsaker: utsökta tavlor av Van Dyke och Reynold, porträtt av Lawrence, vackra och granna och slickade och för trettio år sedan ansedda lika kostbara som något arbete av ett verkligt snille, Canovas makalösa dansande nymf, för vilken lady Bareacres hade suttit i sin ungdom — lady Bareacres, som då lyste och strålade av skönhet, rikedom och hög samhällsställning, men som nu var en gammal tandlös och skallig gumma, så att säga, endast en trasa av en fordom präktig galadräkt. Hennes herre och man, som samtidigt målades av Lawrence, svängande en sabel framför Bareacres Castle och klädd i sin uniform såsom överste vid Thistlewoods frivilliga kavalleri, var nu en skrumpen och mager gubbe i över[ 191 ]rock och bränd peruk, som brukade intaga sin ensliga middag på klubbarna. Han tyckte icke om att dinera hos lord Steyne numera. De hade i ungdomen tävlat på nöjets rännarbana, där Bareacres hade varit den vinnande. Men Steyne hade bättre botten än han och hade stått sig vida bättre. Markisen var en tio gånger större man nu, än den unge lord Gaunt av år 1785, och Bareacres hade en gång för alla avträtt från tävlingsplatsen — gammal, bankrutterad och bruten till själ och kropp. Han hade lånat alldeles för mycket pengar av lord Steyne för att finna det angenämt att ofta möta sin gamle kamrat. Den senare plägade, då han ville visa sig riktigt glad och munter, fråga lady Gaunt, varför icke hennes far på så länge hade kommit och besökt henne.

— Han har inte varit här på fyra månader, kunde lord Steyne säga. Jag kan alltid med tillhjälp av min bankbok säga, när jag haft ett besök av Bareacres. Det är verkligen riktigt trevligt, mina damer, att veta, att jag håller bank åt en av mina söners svärfäder, medan den andre håller bank åt mig!

Rörande de övriga lysande personer, vilka Becky hade den äran att träffa vid denna sin första presentation i den stora och förnäma världen, anstår det icke författaren att nämna mycket. Där var hans excellens fursten av Peterwardein med sin furstinna, en förnäm herre med hårt åtdragen midja och ett brett militäriskt bröst, varpå hans ordenskraschan lyste präktigt, samt med Gyllene Skinnets röda band kring sin hals. Han var ägare av otaliga fårahjordar.

— Betrakta hans ansikte! viskade Rebecka till lord Steyne. Han måste bestämt härstamma från ett får!

Hans excellens' ansikte, som var långt, högtidligt och vitt, liknade även verkligen en vördnadsvärd vädurs, kring halsen på vilken man bundit ett rött band.

Där var mr John Paul Jefferson Jones, som hade titel av attaché vid den amerikanska beskickningen och som var korrespondent åt New York-Demagogen, vilken herre, under en paus i konversationen vid middagsbordet, frå[ 192 ]gade lady Steyne, i tanke att därmed göra sig behaglig för sällskapet, vad hans käre vän lord George tyckte om Brasilien. Han och George hade varit särdeles förtrogna vänner i Neapel och hade tillsammans besett kratern på Vesuvius. Mr Jones skrev en detaljerad och fullständig skildring av middagen, vilken i sinom tid ganska riktigt blev synlig i Demagogen. Han räknade upp namnen och titlarna på samtliga gästerna och lämnade biografiska skisser av de främsta personerna. Han beskrev damernas yttre med den största vältalighet och likaledes servisen på bordet och räknade upp rätterna och vinerna och prydnaderna på skänkbordet och värderade även sannolikt silvret i pengar. En sådan middag, beräknade han, kunde icke anrättas för mindre än femton eller aderton dollar personen. Han uttalade även en stark förtrytelse över att en ung och obetydlig aristokrat, greven av Southdown, hade tagit försteget av honom vid vandringen ned i matsalen.

"Just som jag steg fram för att bjuda armen åt en mycket intagande, kvick och fashionabel dam, den eleganta och exklusiva mrs Rawdon Crawley", skrev han, "trängde sig den unge patriciern mellan mig och damen och förde bort min sköna Helena utan ett ord till ursäkt. Jag måste tåga efter tillsammans med översten, den nämnda damens man, en korpulent, rödbrusig krigare, som utmärkte sig vid Waterloo, där han hade större lycka än som föll på åtskilliga rödrockars lott i slaget vid New Orleans."

Då översten trädde in bland detta fina sällskap, rodnade han lika starkt som en sexton års pojke, då han kommer tillsammans med sina systrars skolkamrater. Det har förut blivit nämnt, att den hederlige Rawdon icke under någon period av sitt liv hade varit särdeles mycket van vid fruntimmerssällskap. Tillsammans med männen på klubben eller i mässrummet var han ganska obesvärad och kunde rida, parera, röka eller spela biljard med den djärvaste bland dem. Det hade varit en tid, då även han hade haft sina kvinnliga bekantskaper, men det var för [ 193 ]vid pass tjugu år tillbaka, och de ifrågavarande damerna voro icke av det allra finaste slaget. Kort sagt, ehuru överste Crawley nu var fyrtiofem år gammal, hade det icke varit hans lott i livet att träffa tillsammans med ett halvt dussin "bättre" fruntimmer, med undantag av hans mönster till hustru. Alla utom hon och hans vänliga svägerska lady Jane, vars milda natur hade tämt och besegrat honom, skrämde den hederlige översten, och vid denna hans första middag i Gaunt House hördes han icke yttra en enda anmärkning, undantagandes den att det var bra varmt ute. Becky skulle också gärna velat lämna honom hemma, såframt icke dygden hade fordrat, att hennes man skulle vara vid hennes sida för att skydda den blyga och upprörda lilla varelsen vid hennes första inträde i den fina världen.

I detsamma hon trädde in, steg lord Steyne fram, fattade hennes hand och hälsade henne med mycken artighet och presenterade henne för lady Steyne och nåderna, hennes sonhustrur. De tre damerna gjorde tre ståtliga nigningar, och den äldre damen räckte henne verkligen handen, men denna var kall och livlös som marmor.

Becky fattade den emellertid med tacksam ödmjukhet, gjorde en reverens, som skulle ha gjort heder åt den ypperste dansmästare, och så att säga lade sig för lady Steynes fötter genom att säga, att hans härlighet hade varit hennes fars tidigaste vän och beskyddare, och att hon, Becky, alltifrån sin barndom hade lärt sig att ära och vörda den Steyneska familjen. Saken var den, att lord Steyne en gång hade köpt ett par tavlor av salig Sharp, och den kärleksfulla fader- och moderlösa varelsen kunde aldrig glömma sin tacksamhet för denna ynnest.

Becky fick därefter sina ögon på lady Bareacres, för vilken överstinnan ävenledes gjorde en högst vördnadsfull nigning, vilken återgäldades med sträng värdighet av den nämnda höga personen.

— Jag hade det nöjet att göra ers nåds bekantskap i Brüssel för tio år sedan, sade Becky på det mest intagande [ 194 ]sätt. Jag hade den lyckan att sammanträffa med lady Bareacres på hertiginnans av Richmond bal, aftonen före slaget vid Waterloo, och jag erinrar mig att jag såg ers nåd och lady Blanche, er dotter, sitta i vagnen ute i inkörsporten till hotellet, i avvaktan på hästar. Jag hoppas, att ers nåd lyckades rädda sina diamanter.

Envar såg på sin granne. De ryktbara diamanterna hade, efter vad det synes, gått sin kos på ett tämligen ryktbart sätt, varom Becky naturligtvis icke visste någonting. Rawdon Crawley drog sig undan i en fönstersmyg tillsammans med lord Southdown, där den senare hördes skratta ofantligt, då Rawdon berättade honom historien om hur lady Bareacres saknade hästar och klottrade ett brev till mrs Crawley, med anhållan att få köpa ett par.

— Jag tror inte, att jag behöver frukta den där kvinnan, tänkte Becky, och lady Bareacres växlade rädda och vredgade blickar med sin dotter och drog sig undan till ett bord, där hon med utomordentlig iver och energi började bläddra i planschverk.

Då potentaten från Donau trädde in bland sällskapet, började samtalet föras på franska, och lady Bareacres och de yngre damerna funno nu till sin stora förödmjukelse, att mrs Crawley var vida mera hemmastadd i detta språk och talade det med en vida bättre prononciation än de. Becky hade under vintern 1816—17 sammanträffat med andra ungerska magnater i Paris, och frågade nu efter sina vänner med livligt intresse. De utländska personagerna trodde, att hon var en mycket förnäm och distingerad dam, och fursten och furstinnan frågade flera gånger lord Steyne och markisinnan, vilka de förde ned till middagen, vilken den där lilla damen var, som talade så väl.

Sedan tåget hade blivit ordnat på det av den amerikanske diplomaten beskrivna sättet, tågade man av till det rum, där banketten serverades, och som jag vill, att min läsare skall njuta av denna, ger jag honom lov att tänka sig densamma just sådan som han skulle önska sig den.

Men det var då damerna blevo allena, som Becky visste [ 195 ]att den hetaste striden skulle börja, och den lilla damen befann sig också ganska riktigt i detta ögonblick i en sådan ställning, att hon måste medgiva, att lord Steyne hade haft skäl att varna henne för att giva sig in i en societet av damer, som stodo över hennes egen sfär. Då den stackars lilla Rebecka, sedan hon blivit allena med damerna, gick fram till kaminen, dit dessa storheter hade begivit sig, troppade de förnäma damerna av och togo bordet med planschverken i besittning, och då Becky följde dem dit, tågade de åter, en och en, bort till kaminen. Då hon försökte att tala med ett av barnen (i vilka hon var mycket förtjust i sällskap eller på offentliga ställen), kallades master George Gaunt bort av sin mamma, och främlingen behandlades så grymt, att lady Steyne själv slutligen tyckte synd om henne och gick fram och talade vänligt med henne.

— Jag har hört av lord Steyne, sade hon, medan hennes bleka kinder glödde av en djup rodnad, att ni sjunger och spelar mycket vackert, mrs Crawley. Skulle ni vilja göra mig det nöjet att sjunga för mig?

— Jag vill göra vad som helst, som kan bereda lord Steyne eller er något nöje, sade Rebecka, uppriktigt tacksam, och slog sig ned vid pianot och började sjunga.

Hon sjöng religiösa sånger av Mozart, vilka hade varit lady Steynes älsklingsstycken i hennes ungdom, och sjöng dem på ett så ljuvt och ömt sätt, att denna dam, sedan hon en stund stått i närheten av pianot, slog sig ned bredvid det och lyssnade, till dess tårarna runno nedför hennes kinder. Det är visserligen sant, att de andra damerna i andra ändan av rummet, som bildade oppositionen, underhöllo ett högt och oavbrutet sorl av prat, men lady Steyne hörde icke detta buller. Hon var nu ett barn igen — och hade genom en fyrtio års vildmark vandrat tillbaka till sitt Covent Garden. Orgeln i kapellet hade spelat dessa samma toner, och organisten, den syster, som hon älskade mest av hela församlingen, hade lärt henne dem under dessa tidiga, lyckliga dagar. Hon [ 196 ]var ännu en gång en ung flicka, och hennes lyckas korta tid blomstrade åter upp för en timme — och hon ryckte häftigt till, då de knarrande dörrarna slogo upp och lord Steyne med ett högt skratt trädde in i spetsen för de glada och livade herrarna.

Han såg genast vid första blicken vad som hade tilldragit sig i hans frånvaro och kände sig för en gång tacksam mot sin hustru. Han gick fram och talade med henne och kallade henne vid hennes förnamn, så att rosorna ännu en gång slogo upp på hennes bleka kinder. — Min hustru säger, att ni sjungit som en ängel! sade han till Becky. Nå ja, det finns två slags änglar, och båda slagen skola vara förtjusande på sitt sätt.

Hurudan den föregående delen av aftonen än hade varit, så blev återstoden en stor triumf för Becky. Hon sjöng det bästa hon kunde, och detta var så gott, att samtliga herrarna kommo och samlade sig omkring pianot. Damerna, hennes fiender, blevo lämnade allena. Och mr Paul Jefferson Jones trodde sig ställa sig särdeles väl med lady Gaunt, då han gick fram till henne och prisade hennes förtjusande väns sång såsom någonting riktigt utsökt.


  1. Newgate = kriminalfängelset och Bedlam = dårhuset.