Vår vän Anne/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Davy behöver omväxling
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

I skolsalen
En dag med otur  →


[ 77 ]

XI.
I skolsalen.

»Det är särdeles intressant att läsa med barn», skrev Anne till en god vän från seminarietiden. »Jane säger, att hon tycker det är enformigt, men det kan inte jag gå med på. Nästan varenda dag händer det någonting roligt, och barnen säga sådana kostliga saker. Jane säger, att hon straffar sina elever, när de säga någonting lustigt, och det är nog därför hon tycker undervisningen blir enformig. Nu på eftermiddagen skulle lille Jimmy Andrews försöka stava till »fräknig», men kunde omöjligt. Till sist sade han: »Ja, se stava till det, det kan jag inte, men jag vet vad som menas me’t.»

»Vad då?» frågade jag.

»Saint Clair Donnells ansikte, fröken.»

Saint Clairs ansikte är verkligen mycket fräknigt, fastän jag försöker hindra de andra barnen att direkt påpeka det. Men jag tror inte, att Saint Clair lägger det så hårt på sinnet. Det [ 78 ]var för att Jimmy kallade honom för Saint Clair, som Saint Clair klådde upp honom på hemvägen från skolan. Jag har hört talas om slagsmålet, men inte officiellt, så att jag tror jag tills vidare låter udda vara jämt.

I går försökte jag lära Lottie Wright addition. Jag sade: »Om du har tre karameller i ena handen och två i den andra, hur mycket har du då tillsammans?» — »Mussen full», sa’ Lottie. Och under lektionen i naturlära, då jag bad dem säga mig, varför man aldrig skall slå ihjäl en ödla, svarade Benjee Sloane på fullaste allvaret: »För då blir det regn dan därpå.»

Det är så svårt att låta bli att skratta, Stella. Jag måste gömma alla roligheterna på hög ända tills jag kommer hem, och Marilla säger, att hon blir riktigt nervös, när hon hör de vildaste skrattsalvor från östra gavelrummet utan någon synbar orsak. Hon säger, att det var en gång en karl i Grafton, som blev galen, och det begynte precis på det sättet.

Jag tror, att det svåraste vid undervisningen, liksom också det tacksammaste, är att förmå barnen att säga sin uppriktiga mening om saker och ting. En regnig dag i förra veckan samlade jag dem alla omkring mig under middagsrasten och sökte locka dem att prata riktigt förtroligt med mig. Jag bad dem tala om för mig, vad de allra helst önskade sig. Somliga av svaren voro ju rätt vardagliga — dockor, kälkar och skridskor. Men andra voro ganska originella. Hester Boulter ville ’gå med sin söndags-klänning varenda dag och äta inne i förmaket.’ Hannah Bell ville ’vara snäll, utan att behöva göra sig något besvär för det.’ Marjory White, tio år gammal, ville vara änka. Tillfrågad om skälet, svarade hon allvarligt, att är man inte gift, så får man heta gammal mamsell, men är man gift, ska mannen alltid vara den, som råder; är man änka behöver man inte befara någondera delen.

Den underbaraste önskningen var Sally Bells. Hon ville ha en ’smekmånad’. Jag frågade henne, om hon visste, vad det var, och då sa’ hon, att hon trodde det var en ovanligt stilig sorts bicykel, för hennes stora kusin i Montreal for på smekmånad, när han hade gift sig, och han brukade alltid köpa sig det nyaste och bästa i bicykelväg.

En annan dag bad jag dem alla tala om för mig det [ 79 ]styggaste de någonsin gjort. De äldre stodo inte till att övertala, men de små berättade helt uppriktigt om sina påhitt. Eliza Bell hade ’tuttat på’ sin mosters valk. På tillfrågan om hon gjorde det med flit, svarade hon ’inte riktigt’. Hon satte bara en tändsticka till ena ändan för att se, om det skulle brinna, och då blossade alltsamman upp i ett huj … Ernerson Gillis hade köpt ’tegelstenar’[1] för de tio cents han hade fått att lägga i kollekten i kyrkan. Annetta Bells värsta brott var att hon ’ätit blåbär, som växte på kyrkogården’. Willie White hade åkt utför svinhusets tak sju gånger med sina söndagsbyxor på sig. ’Till straff fick jag gå med lappade byxor i söndagsskolan hela sommaren, och när man får straff för nånting, så behöver man inte ångra det’, förklarade Willie.

Jag önskar jag kunde visa dig några av deras uppsatser — jag skall för resten sända dig ett par stycken i avskrift. I förra veckan sade jag till fjärde klassen, att de skulle få skriva brev till mig om vadhelst de själva ville. Jag föreslog, att de ju kunde berätta för mig om något ställe, som de hade besökt eller någon märklig person eller sak, som de hade sett. De skulle skriva breven på ordentligt brevpapper, lägga in dem i ett kuvert, som de sedan förseglade och försedde med min adress, alltsamman utan hjälp av någon äldre.

I fredags morse fann jag en hög med. brev på min pulpet, och samma afton gjorde jag på nytt den erfarenheten, att undervisning i sanning medför mödans belöning. Dessa, ’uppsatser’ ha gottgjort mycket. Här har du Ned Clays med originalets stavning och vändningar troget bibehållna:

’Till vår Skolfröken Shirley,  
  grön Kulla  
  Canada.

Om fåglar.

Snella Fröken jag tror att jag skall skriva en uppsats åt fröken om Fåglar. Fåglar är mycket nyttiga jur. Min Katt fångar fåglar. Han heter William men min Pappa kallar honom Misse. Han [ 80 ]är Randig tvärs över och han fick ett av sina Öron avfrusna i Fjor vinntras. Annars skulle han ha ett mycket Vackert utseende. Min morbror har tagit opp en katt. Den kom till hans hus en dag och ville inte gå sin veg och morbror sa, det får man Verkligen ursäckta honom, för många mänisjor har inte bättre vett, han låter den såva i sin Gungstol, och min moster seger han är mera dann med den än med sina Egna Barn. Det är inte rätt. Vi böra vara vänliga mot Katter ock ge dem nymjölkad mjölk, men vi böra inte vara Snellare mot dem än mot våra barn. Nu kan jag inte hita på någe mera just nu för denna gång från edward ClaY.’

Saint Clair Donnells är som vanligt kortfattat och klart. Saint Clair slösar aldrig med ord. Jag tror inte, att det är ’på kiv’ som han valt ämnet eller tillagt sitt postskriptum. Men hans uppfinningsförmåga är tydligen mycket starkt begränsad.

’Kära Fröken Shirley!

Ni sa att vi skulle beskriva någonting märkvärdigt, som vi ha sett. Jag vill beskriva Avonleas tingshus. Det har två dörrar, en på innersidan och en på yttersidan. Det har sex fönster och en skorsten. Det har två långsidor och två gavlar. Det är målat blått. Det är det, som utgör det Märkvärdiga. Det är beläget vid nedre vägen till Carmody. Det är den tredje mest framstående byggnaden i Avonlea. De andra äro kyrkan och järnboden. De hålla Disskusjonsföreningar och föredrag och musik i det. Frökens tillgivne

Jacob Donnell..

P. S. Tingshuset är mycket ljust blått.’

Annetta Bells brev var av en högst betydlig längd, vilket förvånade mig, ty uppsatsskrivning är ej Annettas starka sida, och hon skriver i regeln lika kort som Saint Clair. Annetta är en stillsam liten tös och en mönsterflicka vad gott uppförande angår, men hon har ej en gnista av originalitet. Så här lyder hennes epistel:

[ 81 ]’Käraste fröken! Nu vill jag skriva ett brev till er för att säga er, hur mycket jag håller av er. Jag älskar er av hela mitt hjärta, av hela min själ och håg, med allt hos mig, som är i stånd att älska, och jag vill alltid tjäna er. Det skulle vara min högsta önskan. Det är därför jag försöker så mycket att vara snell i skolan och kunna mina läxor.

Ni är så vacker, snälla skolfröken. Er röst är som musik och edra ögon som penséer, när daggens pärlor stänkt på dem. Ni ter er likt en hög och ståtlig drottning. Ert hår är som spunnet guld. Anthony Pye seger, att det är rött, men ni ska inte bry er om, vad Anthony seger.

Jag har endast kännt er i ett par månader, men jag har svårt att föreställa mig, att det någonsin fanns en tid, då jag ej kände er — då ni ännu ej kommit in i mitt liv för att välsigna och helga det. Jag skall alltid se tillbaka på detta år som det underbaraste i min levnad, därför att det sammanförde mig med er. Det var också i år, som vi flyttade till Avonlea från vårt gamla stelle. Min kärlek till er har gjort mitt liv mycket rikt och har renat mig från mycket, som är av ondo. Allt detta har jag er att tacka för, snella skolfröken.

Jag skall aldrig glömma hur söt ni såg ut sista gången jag såg er, i den svarta dräkten och med blommor på håret. Sådan skall jag se er för mig i alla tider, även sedan vi båda blivit gamla och grå. Ni skall alltid vara ung och vän att skåda för mig, snella skolfröken. Jag tänker på er jämt och ständigt, på morgonen och på middagen och i skymningsstunden. Jag älskar er när ni skrattar och när ni suckar, till och med när ni ser spotsk och föraktfull ut. Aldrig har jag sett er med en ovänlig min. fast Anthony Pye seger ni alltid ser sträng ut, men det må välan inte vara något underligt, för han förtjänar det. Jag älskar er i varje ny klänning, ni ter er ännu mera dyrkansvärd i varje ny klänning än i den näst föregående.

Snella skolfröken, god natt. Solen har sänkt sig och stjärnorna tindra på fästet — stjärnor som äro lika klara och vackra [ 82 ]som dina ögon. Jag kysser dina händer och ditt ansikte, du ljuva. Måtte Gud vaka över dig och bevara dig från allt ont.
Frökens tillgivna lerjunge
Annetta Bell’.

Detta förunderliga brev satte rätt mycket myror i huvudet på mig. Jag visste, att Annetta lika litet kunde ha satt ihop det som hon kunde flyga. När vi dagen därpå hade fristund i skolan, tog jag henne med mig på en liten promenad nedåt bäcken och bad henne tala om för mig, hur det egentligen förhöll sig med det där brevet … Annetta grät en liten vers och bekände därpå oförbehållsamt. Hon sade, att hon aldrig i sitt liv hade skrivit något brev och visste inte, hur hon skulle bära sig åt, men det låg en bunt gamla kärleksbrev i hennes mammas översta byrålåda, som skrivits till henne av någon, som tyckt om henne förr i tiden. ’Det var inte pappa’, snyftade Annetta, ’det var någon, som läste till präst, och därför kunde han skriva så vackra brev, men mamma tog honom inte ändå. Hon sa’, att han vistades för mycket i högre rymder … Men jag tyckte breven var vackra, och så tog jag och skrev av litet här och litet där. Jag satte ’skolfröken’, där han hade ’fröken Susan’, och jag satte in litet av mitt eget, där jag tyckte det passade sig, och jag ändrade om flera ord. Jag satte ’klänning’ i stället för ’stämning’. Jag visste inte, vad ’stämning’ var, men jag trodde det var någonting att sätta på sig. Jag förstår inte, hur fröken kunde komma underfund med, att det inte var mitt eget alltihop. Fröken måtte ha förfärligt gott huvud’.

Jag sade Annetta, att det var mycket orätt att skriva av en annan persons brev och ge ut det för sitt eget. Men jag fruktar, att det enda Annetta var ledsen över var att hennes lilla knep upptäckts. ’Men jag håller ju så mycket av fröken’, snyftade hon. ’Det är verkligen sant, om också pastorn skrev det före mig. Jag tycker om er av hela mitt hjärta’. Under sådana omständigheter är det mycket svårt att läsa lagen för någon riktigt som sig bör.

[ 83 ]Här är Barbara Shaws brev. Originalets bläckplumpar kan jag inte återge.

’Snälla fröken!

Fröken sa vi skulle berätta om hur vi varit borta och Hälsat på. Jag har bara en gång varit borta och hälsat på. Det var hos min moster Maria förra vintern. Min moster Maria är mycket ordentlig och mycket ducktig i sitt Hus. Första kvällen jag var där satt vi och drack te. Jag slog omkull en tillbringare så den gick sönder. Moster Maria sa, att hon hade haft den tillbringaren alltsedan hon gifte sig, och ingen hade någonsin förut slagit sönder den. När vi steg opp från bordet, trampade jag på hennes klänningskjol, så alla rynkorna bak lossnade från linningen. Morgonen därpå när jag steg opp stötte jag handkannan mot handfatet, så att de gingo sönder bägge två och vid frukosten stjälpte jag ut min tekopp på bordduken. När jag hjälpte moster Maria med middagsdisken, tappade jag en flat tallrik, och den gick i fem bitar. På kvällen slog jag ikull mig i trappan och vrickade min fotled och fick ligga i sängen en hel vecka. Jag hörde moster Maria säga till morbror Joseph, att det var en Guds lycka, för annars hade jag slagit sönder allt vad hon ägde och hade. När jag blev bättre i foten, var det tid att resa hem. Jag tycker inte det är så värst roligt att fara bort och hälsa på. Då tycker jag mera om att gå i skolan, i synnerhet se’n jag kom till Avonlea. Högaktningsfullt
Barbara Shaw'.

Willie Whites brev började:

'Högädla Fröken!

Nu ska jag berätta för Fröken om min Mycket Modiga Moster. Hon bor i Ontario, och en dag gick hon bort till lagården och såg en hunn på gården. Hunn hade ingenting där att göra, så hon tog en käpp och smällde duktigt på honom och körde in honom i vedbon och stängde in’en där. Rätt som det var kom det en karl och letade efter ett mescha — nej, [ 84 ]menascheri-lejon, som hade sprungit bort från en sirkuss. Och så visade det sig, att hunden var detta Läjon, och min Mycket Modiga Moster hade kört honom in i vedbon med en käpp. Det var ett Undervärk, att hon icke vart uppäten, men hon var mycket modig. Emerson Gillis seger, att om hon trodde det var en hunn, så var hon inte modigare än om det verkligen varit en hunn. Men Emerson är Avunnsjuk för att han inte själv har någon Modig Moster, han har bara morbröder’.

Det bästa har jag gömt till sist. Du skrattar åt mig, därför att jag tror, att Paul är ett litet snille, men jag är säker på, att hans brev skall övertyga dig om, att han är ett mycket ovanligt barn. Paul bor rätt långt bort nära havsstranden hos sin farmor, och han har inga lekkamrater — inga riktiga lekkamrater. Du minns nog, att pedagogikprofessorn sade till oss, att vi ej fingo ha några ’favoriter’ bland våra elever, men jag kan inte rå för, att jag tycker bäst om Paul Irving bland alla mina. Jag tror inte det kan göra någon skada, för alla människor tycka om Paul Irving, till och med fru Lynde, som säger, att hon aldrig kunde tro, att ett litet yankeefrö så skulle ta hennes hjärta … Också de andra gossarna i skolan tycka om honom. Det är ingenting vekt eller flickaktigt med honom, fastän han har ett sådant utvecklat känsloliv. Han är en riktig liten karl och står minsann på sig utmärkt bra, när det gäller. Nyligen slogs han med Saint Clair Donnell, därför att Saint Clair påstod, att engelska flaggan var förmer än stjärnbanéret. De röko ihop, men försonades snart igen och lovade att för framtiden respektera varandras fosterlandskänslor. Saint Clair säger, att han slår hårdast, men Paul är rappare i nävarna än han …

Pauls brev.

'Min snälla Skolfröken!

Ni sade, att vi skulle få skriva till er om några märkvärdiga människor vi råkat. Jag tror, att de intressantaste människor jag känner är mina klippmänniskor, och dem ska jag nu berätta för er om. Jag har aldrig förut berättat för någon om dem utom [ 85 ]för farmor och farfar, men jag ville gärna, att ni skulle ha reda på dem, för ni förstår er så bra på saker och ting.

Det finns så många människor, som inte förstå någonting, så det är ingen glädje med att berätta sådant här för dem. Mina klippmänniskor bo nere vid stranden. Jag brukade gå och hälsa på dem nästan varenda kväll, innan det blev vinter. Nu kan jag inte gå dit förrän det blir vår igen, men de finnas kvar här då med; folk som de förändras aldrig — det är just det roliga med dem.

Nora var den första av dem, som jag blev bekant med, och därför tror jag, att jag tycker mest om henne. Hon bor vid Andrews Vik, och hon har svart hår och svarta ögon, och hon vet allting om havsfrun och helhästen och sjöspökena. Ni skulle höra historierna hon kan berätta. Se’n så ha vi Tvillingsjömännen. De bo ingenstans, de segla alltid, men ofta komma de i land för att prata med mig. Di är två livade laxar, och di har sett allting i hela världen — och mera än så. Vill ni höra vad som en gång hände den yngste tvillingsjömannen?

Jo, han låg ute och seglade, och han seglade rätt på en månväg. En månväg är den strimma, som fullmånen gör på vattnet, när den stiger upp ur havet, förstår fröken. Jo, som sagt, den yngste tvillingsjömannen, han seglade framåt månvägen ända tills han kom ända upp till månen, och i månen fanns en liten gyllene dörr, och den öppnade han, och se’n steg han in. Inne i månen hade han några mycket underbara äventyr, men brevet skulle bli för långt, om jag berättade dem för er.

Så ha vi den Gyllene Damen i grottan. En dag hittade jag en stor grotta nere vid stranden, och den gick jag in uti, och efter en stund så råkade jag den Gyllene damen. Hon har guldglänsande hår, som räcker ända ned till hennes fötter, och hennes dräkt skimrar och glittrar som det rödaste guld. Och en guldharpa har hon, och den spelar hon på så lång dagen är — man kan höra musiken när som helst nere vid stranden, bara man lyssnar noga, men de flesta skulle tro, att det bara är vinden, som viner bland klipporna.

För Nora har jag aldrig berättat om den Gyllene damen. [ 86 ]Hon kanske skulle bli ledsen. Hon till och med blir stött, om jag pratar för länge med Tvillingsjömännen.

Jag brukar alltid råka Tvillingsjömännen vid Svarta kobben. Den yngste Tvillingsjömannen är mycket snäll och vänlig, men den äldste kan ibland se väldigt arg ut. Jag har allt min tro för mig om honom. Han skulle bestämt gärna vilja vara sjörövare, bara han tordes. Där är någonting så hemlighetsfullt över honom. En gång så sa’ han en svordom, men då sa’ jag, att om han nånsin sa’ så fula ord, så behövde han inte komma i land för att prata med mig, för jag har lovat farmor att aldrig sällskapa med någon som svär. Då må fröken tro, att han blev något till snopen, och han sa’, att bara jag ville förlåta honom, skulle han segla med mig ända till solnedgången.

Och kvällen därpå, när jag satt vid Svarta kobben, så kom den äldste tvillingsjömannen seglande i en förtrollad båt, och den steg jag upp uti. Båten var byggd av bara pärlor och regnbågar, den lyste som insidan på en ljusröd mussla, och seglena var som det klaraste månsken. Ja, och så seglade vi ända bort till solnedgången. Tänk, fröken, jag har varit i solnedgången! Och hur tror fröken där ser ut, då? Solnedgången är ett land av baraste blommor, som en enda stor trädgård, och molnen äro rabatter. Vi seglade in i en stor hamn, och jag steg ur båten och upp på en äng, där det växte smörblommor så stora som rosor. Där stannade jag mycket länge. Jag trodde det var närapå ett år, men den äldste tvillingen säger det var bara några minuter. Se det är som så, att i solnedgångens land är tiden mycket drygare än hos oss. Frökens tillgivne lärjunge

Paul Irving.

P. S. Fröken förstår väl, att det här brevet inte är riktigt sant?
D. S.

  1. Stora röda karameller med bränd mandel uti.