Vår vän Anne/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En smakfråga
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Davy behöver omväxling
I skolsalen  →


[ 67 ]

X.
Davy behöver omväxling.

När Anne en novembereftermiddag vandrade hem från skolan längs Björkstigen, kände hon sig ånyo övertygad om, att livet verkligen är någonting härligt och underbart. Det hade varit en riktigt god dag; allting hade gått bra inom hennes lilla kungarike. Saint Clair Donnell hade icke klått upp någon pojke, som visat begreppsförvirring i samband med hans namn; Prillie Rogersons ansikte hade varit så rödsvullet efter en förskräcklig tandvärk, att hon ej en enda gång försökte »ge ögon» åt pojkarna i sitt grannskap. Barbara Shaw hade blott råkat ut för en enda olyckshändelse — hon hade slagit ut en hink med vatten över golvet — och Anthony Pye hade ej alls varit i skolan.

— En sådan rar månad den här november har varit! sade Anne, som aldrig riktigt lagt bort sin barnsliga vana att tala högt för sig själv. — November är för det mesta en sådan otrevlig månad — det är som om året plötsligt kommit underfund med, att det blivit gammalt, och nu ingenting annat gör än sörjer och gråter däröver. Det här året åldras fint och värdigt — precis som en ståtlig gammal dam, som vet, att hon kan vara förtjusande till och med med grått hår och skrynklor. Vi ha haft härliga morgnar och förtjusande skymningsdagrar. De sista båda veckorna ha gått så fridfullt, och till och med Davy har uppfört sig rätt skapligt … Jag tycker verkligen, att pojken blir bättre … Så stilla skogen är i dag — inte ett prassel höres utom den där lilla vinden, som susar i trädkronorna. Det låter som vågsvall invid en fjärran strand. Så ljuvlig skogen står! Ni vackra träd! Jag älskar vart och ett utav er som en vän.

Anne stannade för att slå armen kring en smärt ung björk och kyssa dess gräddvita stam. Diana, som just vek om en krök av vägen, såg henne och skrattade.

— Anne Shirley, du bara låtsar att du är vuxen. Jag tror, att när du är ensam, är du precis samma lilla flickunge, som du alltid har varit.

[ 68 ]— Det går inte att genast medsamma lägga bort vanan att vara liten flicka, sade Anne muntert. — Du ska veta, jag har ju varit liten i fjorton år och vuxen i knappast tre. Jag är säker på, att ute i skogen kommer jag alltid att känna mig som ett barn. De här promenaderna hem från skolan äro nästan den enda tiden jag har att drömma … utom halvtimmen eller så där omkring innan jag somnar. Jag är så upptagen med att undervisa och studera själv och hjälpa Marilla att passa tvillingarna, att jag rakt inte hinner med att låtsa nån‘ting …

Du anar inte, vilka förtjusande äventyr jag är med om en liten stund efter det jag lagt mig om kvällarna uppe på östra gavelrummet . Jag låtsar alltid, att jag är någonting riktigt lysande och präktigt och förnämt — en stor primadonna vid teatern, eller en Röda korssyster eller en drottning … I går kväll var jag drottning. Det är gränslöst roligt att låtsa vara drottning. Man har hela nöjet, men slipper alla obehagen och kan höra upp med att vara drottning när man så vill, och det kan inte de verkliga drottningarna. Men här i skogen tycker jag bäst om att låtsa helt andra ting … Jag är en dryad, som bor i en gammal fura, eller en liten brun älva, som gömmer sig under ett skrumpnat blad. Den där vita björken jag stod och kysste, just som du kom, är en syster till mig. Enda skillnaden är, att hon är ett träd och jag en flicka, men det gör ju ingenting. Vart ska du gå, Diana?

— Ned till Dicksons. Jag har lovat Alberta att klippa till hennes nya klänning. Kan du inte komma och hämta mig i afton, Anne, och följa med mig hem?

— Jag kunde väl det — eftersom Fred Wright har rest till stan, sade Anne och såg menlös ut.

Diana rodnade, knyckte på nacken och gick vidare. Men hon såg inte förnärmad ut.

Det var Annes uppriktiga mening att gå ned till Dicksons längre fram på kvällen, men vandringen blev ej av. När hon kom upp till Grönkulla, fann hon tillståndet där sådant, att det förjagade alla andra tankar … På gården mötte hon Marilla — en Marilla, ur vars blick talade förtvivlan.

— Anne, Dora är borta!

[ 69 ]— Dora! Borta? — Anne såg på Davy, som red grensle på gårdsgrinden, och fann, att illmarighet spelade i hans ögonvrår. — Davy, vet inte du, var din syster är?

— Fattades bara det! sade Davy morskt. — Jag har inte sett jäntan se‘n i middags — det kan du sätta dig på.

— Jag har varit borta se‘n klockan ett, sade Marilla. — Thomas Lynde blev så häftigt sjuk, och Rachel skickade bud och bad mig komma. När jag gick härifrån, lekte Dora med sin docka i köket, och Davy hoppade hage bakom ladan. Jag kom hem för bara en halvtimme se‘n, och Dora är totalt försvunnen. Davy påstår, att han inte har sett henne, sedan jag gick min väg.

— Nehej, det har jag heller inte, bedyrade Davy högtidligt.

— Hon måste vara nånstans här i närheten, sade Anne. — Hon skulle aldrig våga sig långt på egen hand, så blyg och försiktig som hon är. Kanske hon har somnat inne i något av rummen?

Marilla skakade på huvudet.

— Jag har letat genom hela huset. Men hon kanske är i något av uthusen.

Man letade nu länge och grundligt. Varje vrå av boningshuset, gården och uthusen undersöktes av två över sig givna stackars kvinnor. Anne strövade omkring i trädgården. och nere i spökskogen, hela tiden ropande Doras namn. Marilla tog en lykta och utforskade källaren. Davy turade om att ledsaga dem, än den ena, än den andra, och visade sig särdeles uppfinningsrik, när det gällde att hitta på ställen, där Dora kunde antagas vara. Slutligen möttes de åter på gården.

— Det är alldeles obegripligt, pustade Marilla.

— Var kan hon vara? sade Anhe helt bedrövad.

— Hon kanske har ramlat i brunnen, sade Davy med sin gladaste min.

— Det — det låter ju tänka sig, viskade Marilla.

Anne blev alldeles knäsvag, men gick i alla fall bort till brunnskaret och lutade sig över det. Vattenhinken stod instucken på sin plats. Långt nere mellan fuktiga stenväggar glimmade en orörlig vattenyta. Den Cuthbertska brunnen var den djupaste i [ 70 ]Avonlea. Tänk om Dora … Nej, Anne förmådde ej tänka tanken till slut. Hon ryste och vände sig bort.

— Spring och hämta herr Harrison, sade Marilla och vred sina händer.

— Både herr Harrison och John Henry äro borta — de reste till stan i dag. Jag ska gå och hämta herr Barry.

Herr Barry infann sig tillika med Anne, bärande en hoprullad lina, vid vilken var fästad ett kloliknande redskap, som fordom utgjort ändan av en högaffel. Marilla och Anne storlo bredvid, kalla och darrande av fasa och rädsla, medan herr Barry draggade i brunnen och Davy, sittande grensle över grinden, iakttog gruppen med ett ansikte, som skvallrade om hur nöjsam han fann hela tillställningen.

Slutligen ruskade herr Barry på huvudet och såg lättad ut.

— Ånej, därnere ligger hon inte … Men det är då förunderligt, vart kan flickan ha tagit vägen? .. Hör på du, min unga herre, är du säker på, att du inte har reda på, var din syster håller till?

— Jag har sagt väl ett dussin gånger, att det har jag inte, svarade Davy med förolämpad min. — Kanske en luffare har varit här och stulit bort henne.

— Du pratar, sade Marilla skarpt — hon kände sig nu lättare till mods, när hon ej längre behövde frukta för brunnen. — Anne, tror du, att hon kan ha givit sig av bort till herr Harrison? Hon har hela tiden talat om hans papegoja alltsedan du första gången tog henne med dig till honom.

— Aldrig kan jag tänka mig, att Dora skulle våga sig så långt, men jag ska gå dit bort och titta efter, sade Anne.

Ingen såg på Davy just i detta ögonblick, ty i så fall skulle det ha märkts, att hans ansikte undergick en egendomlig förändring. Utan ett ord släppte han sig ned från grinden och gnodde, så fort som hans tjocka ben förmådde bära honom, bort mot ladan.

Anne skyndade tvärs över fälten och hän till den Harrisonska gården, med ytterst ringa förhoppning att finna den hon sökte. Huset var stängt, fönsterluckorna voro försatta, och en prägel av ödslighet låg över hela platsen. Hon steg upp på verandan och ropade med hög röst på Dora.

[ 71 ]Ingefära, som vistades i köket innanför, blev förargad och skrek och svor. Men tvärs igenom papegojans ilskna snatter hörde Anne ett klagande rop från det lilla uthus invid gårdsplatsen, som herr Harrison använde till redskapsbod. Anne ilade bort till dörren, lyfte av haspen och fick syn på en liten varelse med förgråtet ansikte, som ensam och övergiven satt därinne på en upp- och nedvänd kagge, som en gång innehållit spik.

— O, Dora, Dora, så du har skrämt oss! Hur kommer det sig, att du sitter här?

— Davy och jag gick hit för att titta på Ingefära, snyftade Dora, men vi kunde inte komma in till henne, utan Davy bara sparkade på dörren och hade henne att svära … Se‘n ledde Davy hit mig och sprang ut före mej och stängde igen dörren, och jag kunde inte komma ut. Jag grät och jag skrek — jag var så rädd! … O, jag är så hungrig, och jag fryser så, ack jag trodde, att du aldrig skulle komma, Anne.

— Davy! …

Mera förmådde Anne ej säga. Hon ledde hem Dora med tungt hjärta. Hennes glädje över att finna flickan frisk och välbehållen förstördes helt och hållet av sorgen över att Davy burit sig så illa åt.

»Sprattet» med att stänga in Dora var ju ej svårt att förlåta. Men Davy hade farit med osanning — narrats medvetet och överlagt den ena gången efter den andra. Så stod det till, och en sådan sak kunde man ej se genom fingrarna med … Helst hade hon velat sätta sig ned och börja gråta av ren bedrövelse. Hon hade riktigt börjat hålla av den lille gossen Davy — hur mycket, det förstod hon egentligen först nu — och det skar henne i hjärtat att nödgas upptäcka, att han var i stånd till fullt avsiktliga osanningar.

Marilla åhörde Annes redogörelse under en tystnad, som ej bådade någonting gott för Davy. Herr Barry skrattade och sade, att med en sådan filur fick man allt ta i med hårdhandskarna … När han gått sina färde med sitt rep och sin dragg, tröstade och värmde Anne den av köld darrande Dora, gav henne sin kvällsvard och hjälpte henne i sin lilla bädd. Därpå gick hon åter ned i köket, och i samma stund kom även Marilla in med [ 72 ]bister uppsyn, ledande eller snarare dragande med sig den spjärnande och av spindelväv betäckte Davy, som hon nyss funnit undangömd i ladugårdens mörkaste vrå och ögonblickligen infångat.

Hon puffade honom fram på sävmattan mitt på golvet och gick sedan och satte sig borta vid fönstret åt öster. Anne satt sorgsen och slapp vid det motsatta fönstret. Mellan dem båda stod missdådaren. Ryggen höll han vänd mot Marilla, och det var en foglig, undergiven och förskrämd rygg. Men ansiktet var vänt åt Anne, och fastän minen var betydligt skamsen, spelade det dock i Davys ögon en glimt av hemligt förstånd, liksom om han nog visste, att han burit sig mycket illa åt och nu skulle straffas därför, men dock längre fram, sedan det tråkiga väl var undanstökat, ämnade skratta av hjärtans lust åt alltihop tillsamman med Anne.

Men intet förstulet leende mötte honom i Annes gråa ögon, som det ju möjligen kunde ha gjort, om här bara varit fråga om vanlig odygd. Han läste endast harm och missnöje, men alls ingen hemlig uppmuntran.

Hur kunde du göra så, Davy? frågade hon sorgset.

Davy skubbade sig med förlägen min. — Jag bara ville skoja lite … Här har nu en så‘n lång tid varit så rysligt stilla och lugnt, att jag tyckte det skulle vara livat att skrämma er stora ett tag … Det var det också.

Trots sin rädsla och sin lilla ansats av samvetskval måste Davy fnittra åt hågkomsten.

— Men du har ju narrats så fult, Davy, sade Anne, ännu sorgsnare än förut.

Davy såg förbryllad ut.

— Vad för slag? Menar du det där, att jag sa‘ jag inte visste var hon var? Smäckte lite?

— Ja visst. Hur kunde du komma med en sådan förskräcklig osanning, och det flera gånger ändå?

— Äh, det var jag ju tvungen till, utbrast Davy helt uppriktigt. — Om jag inte smäckt, hade ni ju inte blivit rädda. jag var tvungen att slå i er det där …

Anne kände nu rent fysiskt efterverkningarna av all den [ 73 ]fruktan oeh oro hon utstått. Davys naivt fräcka svar rågade måttet. Två stora tårar kvällde fram i hennes ögon.

— O, Davy, hur kunde du? sade hon med en darrning på rösten. — Vet du inte, hur orätt sådant är?

Davy blev förfärad. Anne grät — han hade haft Anne att gråta … En våg av verklig ånger sköljde över hans varma lilla hjärta. Han störtade fram till Anne, slängde sig i hennes knä, slog armarna om hennes hals och brast själv i gråt.

— Inte visste jag det var orätt att skoja så där, snyftade han. — Hur kunde du vänta jag skulle veta det var orätt? Alla herr Sprotts barn smäckte, när man fråga‘ dem om någonting, den ena värre än den andra … Paul Irving, han smäcker väl aldrig, kan jag tro, och här har jag gått och mödat mig för att bli lika snäll som han, men nu vill du väl aldrig tycka om mig mera … Nog kunde du ändå ha sagt mig, att det var orätt. Jag är rysligt ledsen över att jag haft dig att gråta, och jag ska aldrig smäcka mer.

Davy begrov ansiktet vid Annes axel och stortjöt. Anne fick plötsligt en annan syn på saken. Hon tryckte honom tätt intill sig och tittade över hans lurviga peruk på Marilla.

— Han visste inte det var orätt att narras, Marilla. Jag tror, att vi få förlåta honom för den här gången, om han lovar att aldrig mera säga någon osanning.

— Nej, det ska jag visst inte, nu när jag vet, att det är så illa, försäkrade Davy snyftande. — Kommer du nånsin på mig igen med att smäcka, så — Davy funderade för att hitta på ett lämpligt straff — så får du flå mig levande, Anne.

— Säg inte »smäcka», Davy — säg narras, sade skolfröken.

— Varför det? undrade Davy, i det han satte sig bekvämt tillrätta i hennes knä och tittade upp med tårsköljt, frågande ansikte. — Varför duger inte smäcka lika bra som narras? Det vill jag veta. Det är precis lika många bokstäver i båda.

— Det är inte bokstäverna det kommer an på, kära Davy. Det där ordet du tycker om att använda låter så fult och slarvigt — det ska du alldeles lägga bort.

— Det är allt rysligt mycket, som små pojkar få lägga bort, sade Davy med en suck. — Jag kunde aldrig tro det var så [ 74 ]mycket … Det var tråkigt att det är orätt att smäc- att narras, för man har så‘n stor nytta av‘et ibland, men eftersom det är som du säger, ska jag aldrig mera göra det. Vad ska ni göra med mig för att jag narrats den här gången? Det vill jag gärna,veta.

Anne såg bönfallande på Marilla.

— Jag vill inte vara för hård mot gossen, sade Marilla. — Jag kan nog tänka mig, att ingen någonsin sagt åt honom, att det var orätt att ljuga, och de Sprottska barnen voro alls inget lämpligt sällskap åt honom. Stackars Mary var för sjuk för att kunna fostra honom rätt, och man får väl inte vänta, att en sex års unge ska veta sån‘t där av instinkt. Det är nog rätt så gott att utgå från, att han inte vet det allra bittersta, och så få vi lägga grunden från början. Men straff ska han ha för att han stängde in Dora, och jag kan inte hitta på någonting annat än att skicka honom till sängs utan kvällsvard, och det ha vi redan gjort så ofta. Kan du hitta på någonting annat? Det bör du väl rå med — du som alltid talar om, att du har fantasi …

— Men straff äro så ledsamma saker, och jag tycker bara om att hitta på trevligheter, sade Anne och kelade förstulet med Davy. — Det finnes redan så många otäcka saker i världen att varför ska man sitta och tänka ut ännu flera?

Slutet blev, att Davy som vanligt skickades till sängs, och i sängen skulle han bli liggande till klockan tolv dagen därpå. Han hade nu tydligen ro att tänka, ty när Anne något senare gick upp på sitt rum, hörde hon honom sakta ropa henne vid namn. Då hon gick in till honom, fann hon honom sittande upprätt i sängen, med armbågarna mot knäna och hakan stödd i händerna.

— Anne, sade han högtidligt, är det orätt för vem som helst att smäc — jag menar narras? Det ville jag gärna veta.

— Ja, kära du.

— Är det också orätt, om vuxna gör det?

— Ja-a då.

— Då, sade Davy i mycket bestämd ton, är Marilla stygg, för hon narras … Och det är bra mycket värre av henne än av mig, för jag visste inte det var orätt, men det gör hon.

— Davy Keith, Marilla har i hela sitt liv aldrig sagt en osanning, sade Anne harmset.

[ 75 ]— Jo-o du! Hon sa‘ till mig i tisdags, att någonting förskräckligt skulle hända mig, om jag inte läste mina böner varenda kväll. Då höll jag opp med flit och läste dem inte på en hel vecka, bara för att få se, vad som skulle hända … Och ingenting har hänt, slöt Davy i gråtfärdig ton.

Anne höll tillbaka det skratt, som hon kände just nu ej skulle vara på sin plats, och därpå inskred hon kraftigt till Marillas försvar.

— Min kära Davy, sade hon högtidligt, någonting förskräckligt har hänt dig, och det just i denna dag.

Davy såg klentrogen ut.

— Du menar väl att jag fick gå och lägga mig utan någon kvällsvard, sade han en smula hånfullt, men det är ingenting förskräckligt. Jag tycker förstås inte om‘et, men det har ni gjort vid mig så många gånger förut sedan jag kom hit, att jag håller på att bli van därvid. Och ni sparar inte in ett dugg genom att snåla in på min kvällsvard, för jag äter dubbelt så mycket till frukost i stället.

— Det var inte heller det jag menade. Jag menar det, att du har talat osanning i dag. Och Davy — Anne lutade sig fram över sänggaveln och hotade eftertryckligt med pekfingret åt syndarn — för en pojke är att ljuga nästan det allra rysligaste, som kan hända honom — jo du, lita på det! Så där ser du, att Marilla talade sanning.

— Jag trodde, att det rysliga skulle vara mera liksom en händelse — någonting spännande, förstår du, invände Davy i besviken ton.

— Det kan ingen hjälpa vad du går och inbillar dig — allra minst ska du skjuta skulden på Marilla. Rysliga saker behöva alls inte vara spännande. De äro, ofta bara lumpna och tarvliga.

— Det var i alla fall vådligt livat att se dig och Marilla ligga och kika ned i brunnen, sade Davy och gned smeksamt kinden mot sina knän.

Anne höll sig allvarlig, tills hon hunnit utför trappan. Därefter sjönk hon ned på soffan i vardagsrummet och skrattade, så att hon fick håll i sidan.

[ 76 ]— Om du ändå ville tala om vad du har så roligt åt, sade Marilla buttert. — Jag har då kunnat hålla mig för skratt hela dagen i dag.

— Du kommer att gapskratta, när du får höra detta, lovade Anne.

Och Marilla skrattade verkligen, vilket visar, huru hennes uppfostran gått framåt, alltsedan hon tog Anne i sitt hus. Men hon suckade strax därpå.

— Jag borde väl inte ha sagt så där åt honom, fastän jag en gång hört en präst säga så åt en elak unge. Men han frestade mitt tålamod till den grad … Det var den kvällen du var på konserten i Carmody, och jag skulle lägga honom. Han sa‘, att han förstod inte, vad det skulle tjäna till att be några böner, förrän han blev så stor, att Gud brydde sig om honom … Anne, jag vet inte, hur vi skola bära oss åt med den pojken. Jag har aldrig sett hans make. Och ibland tappar jag alldeles modet.

— Ack, säg inte så, Marilla. Kom ihåg, hur svår jag var först när jag kom hit.

— Anne, du var aldrig stygg — aldrig. Det inser jag nu, när jag fått lära mig, vad verklig stygghet vill säga. Jag medger, att du alltid ställde till fasliga spektakel och råkade illa ut själv, men du menade alltid väl. Davy är stygg av rena rama lusten att vara det.

— Ack nej, inte är han heller så stygg i grund och botten, sade Anne med bevekande röst. — Det är mest okynne. Och här är ju bra nog stillsamt och enformigt för honom. Han har inga andra pojkar att leka med, och någonting måste han hitta på att roa sig med. Dora är så sedesam och snäll, att hon inte duger till lekkamrat åt en pojke. Jag tror verkligen, att det vore bättre att sätta dem i skolan, Marilla.

— Nej, svarade Marilla med stor bestämdhet, min far sa‘ alltid, att inget barn skulle stängas inom en skolas fyra väggar förrän det fyllt sina sju år, och pastor Allan skulle säga detsamma. Tvillingarna kunna ju få lära sig litet stavning och skrivning här hemma, men gå i skolan ska de då inte innan de fyllt sju år.

— Ja, då få vi försöka inverka på Davy här hemma, sade [ 77 ]Anne muntert. — Med alla sina fel är han ändå en rar liten pojke. Jag kan inte låta bli att hålla av honom Marilla, det kanske är bra illa av mig, men ska jag vara uppriktig, så tycker jag bättre om Davy än Dora, hur snäll hon än är.

— Jag misstänker, att det är så fatt också med mig, erkände Marilla, och det är inte rätt, för Dora gör en aldrig något besvär. En unge kan inte vara snällare, och man märker knappt, att det lilla pyret finns till.

— Dora är för utmärkt, sade Anne. — Och hon skulle uppföra sig lika väl, även om det inte fanns en levande själ, som sa‘ henne, hur hon skulle bete sig. Hon kom till världen med uppfostran, så hon behöver oss inte, och jag tror, slöt Anne med en högst riktig reflexion — att vi alltid mest hålla av de människor, som behöva oss. Davy behöver oss i högsta grad.

— Nog behöver han någonting, alltid, sade Marilla. — Rachel Lynde skulle säga, att det vore en ordentlig stut.