Vår vän Anne/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En eftermiddag i Ekostugan
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Prinsen kommer till det förtrollade slottet
Poesi och prosa  →


[ 235 ]

XXVIII.
Prinsen kommer till det förtrollade slottet.

Skolans sista dag bröt in och gick förbi. Det hölls en utmärkt årsexamen, och Annes lärjungar redde sig förträffligt. På den högtidliga avslutningen gåvo de henne en fint textad adress och en skrivportfölj. Alla de närvarande flickorna och fruarna gräto, och somliga av pojkarna förebråddes också längre fram för att ha »lipat», ehuru de alltid manligt förnekade detta.

Tre mammor vandrade hem tillsamman och resonnerade om både ett och annat.

— Det är då bra ledsamt, att Anne ska sluta, när barnen tyckas vara så fästade vid henne, sade fru Sloane och suckade. Men hon hade för vana att sucka, även sedan hon yttrat någonting skämtsamt. Plötsligt kom hon ihåg sig och sade:

— Men naturligtvis veta vi alla, att vi få en utmärkt lärarinna även nästa år.

[ 236 ]— Jane kommer att göra sin plikt, det misströstar jag inte om, sade Janes moder och rätade en smula på nacken. — Jag tror inte, att hon kommer att proppa barnen med fullt så mycket sagor eller driva omkring så mycket i skogen med dem. Men hennes namn står upptaget på inspektors utmärkelselista, och borta i Nybro ä’ di förtvivlade för att hon ska lämna.

— Mig gläder det, att Anne får komma till högskolan, sade fru Bell. — Hon har alltid önskat det, och hon kommer att få stor nytta och glädje därav.

— Jag vet just inte det. — Fru Andrews var fast besluten att icke dela mening med någon människa i dag. — Jag inser inte, att Anne behöver någon mera uppfostran. Hon blir troligen gift med Gilbert Blythe, om hans tycke för henne varar, tills han har gått igenom högskolan, och vad i fridens namn gör flickan då med latin och grekiska? Om de lärde en på högskolan att sköta en man, kunde det ju ligga något sunt förnuft i att hon far dit.

Fru Harmon Andrews hade, enligt vad Avonleaskvallret visste berätta, aldrig lärt sig att »sköta» sin egen man, och följden var, att det Andrewska hemmet just ej kunde anses som någon förebild av huslig lycka.

— Och pastor Allans kallelse till Charlottetown är nu förelagd kyrkostyrelsen, sade fru Bell. — Det innebär väl, kan jag tro, att vi snart mista honom.

— De ska inte flytta före september, sade fru Sloane. — Jaha, det blir en stor förlust för församlingen — fastän jag för min del alltid tyckt, att fru Allan kläder sig i alltför glada färger för att vara prästfru. Men ingen av oss är felfri … Var det någon, som gav akt på, hur snygg och fin herr Harrison såg ut i dag? Aldrig har jag sett en sådan förändring. Han går i kyrkan varenda söndag och har också lämnat sitt bidrag till prästlönen.

— Men tänk, vad Paul Irving har skjutit i vädret och blivit stor, sade fru Andrews. — Han, som var en sådan liten pyssling, när han kom hit! Jag kände sannerligen knappt igen honom i dag. Han kommer att bli mycket lik sin far med tiden.

— Det är en pojke med gott huvud, sade fru Bell.

[ 237 ]— Det är möjligt, men — fru Andrews sänkte rösten — det hindrar inte, att han ibland ä’ som litet vriden … Där kommer Gracie hem en dag i förra veckan och hasplar ur sig en den galnaste historia, som han har trattat i henne om några människor, som skulle bo nere vid stranden … Struntprat och osanning alltihop, naturligtvis. Jag sa’, att Gracie inte skulle tro på det, och då svarar hon, att det var heller inte Pauls mening, att hon skulle göra det … Nu frågar jag: vad är meningen med att slå i ett oskyldigt barn sådana där dumma historier?

— Anne påstår, att Paul blir ett snille med tiden, sade fru Sloane.

— Mycket möjligt. Av de där amerikanerna kan man vänta vad som helst, sade fru Andrews.

Fru Andrews’ föreställning om begreppet »snille» gick tydligen ut på, att det ägde starkt släkttycke med galenskap. Stackars lille Paul — det går lätt att få om sig det ryktet, att man är »konstig i knoppen».

Inne i skolsalen satt Anne ensam vid sin pulpet, som hon suttit den första skoldagen för två år sedan, med ansiktet lutat mot handen och de tårfyllda ögonen längtansfullt blickande genom fönstret mot Mörka, speglande vågen. Det gjorde henne så ont att nödgas skiljas från sina skolbarn, att tanken på högskolan för stunden mist all sin lockelse. Hon kände ännu Annetta Bells armar kring sin hals och hörde hennes under tårar framstammade:

Aldrig kommer jag att hålla av någon skolfröken så mycket som fröken Shirley — aldrig, aldrig.

I två års tid hade hon arbetat troget och samvetsgrant, gjort många misstag och tagit lärdom av dem. Hon hade fått sin belöning. Hon hade lärt sina skolbarn en hel del, men hon kände, att de hade lärt henne mycket mera — självprövning, lugn behärskning, oskyldig visdom, vägen till barnahjärtan. Kanske hon icke lyckats väcka någon underbar ärelystnad hos sina lärjungar, men hon hade lärt dem, mera genom sin egen älskliga personlighet än genom alla kloka och vänliga förmaningar, att de under kommande år skulle vandra inför Guds ansikte, hålla fast vid heder och sanning och vänlighet mot var man, men sky [ 238 ]allting, som smakade av oärlighet, falskhet och lumpenhet. De voro måhända alla omedvetna om, att de inhämtat dylika lärdomar, men de skulle komma att minnas dem och följa dem långt efter det de glömt bort Afganistans huvudstad och årtalen från Rosornas krig.

— Ännu ett skede av mitt liv har gått till ända, sade Anne högt och stängde sin skrivpulpet. Det var egentligen en mycket vemodig känsla, men den poetiska tanken på detta »tilländagångna skede» tröstade henne en smula.

Genast vid lovets början tillbragte Anne fjorton dagar i Ekostugan, vilket beredde alla, som saken närmare angick, stort nöje. Hon tog fröken Lavendel med sig på en resa till staden för att »gå i bodarna» och övertalade henne att köpa sig en ny musslinsklänning. Sedan kom den angenämt spännande förströelsen att klippa till och sy den, varvid den lycksaliga Charlotta den Fjärde fick tråckla och sopa upp allt spink, som föll på golvet. Fröken Lavendel hade förut klagat över, att hon tappat intresset för allting, men den vackra klänningen tände ny glans i hennes ögon.

— Vad jag måtte vara för en flärdfull och dåraktig människa! suckade hon. — Jag riktigt skäms över att en ny klänning — även om det är musslin med förgätmigejkvistar på — ska kunna muntra upp mig så, medan ett gott samvete och ett ovanligt rundligt bidrag till hednamissionen ingenting förmått.

Då besöket varat halva tiden, gick Anne hem till Grönkulla på en dag för att stoppa tvillingarnas strumpor och expediera en del av de frågor, som den vetgirige Davy samlat på lager. På kvällen vandrade hon nedåt strandvägen för att hälsa på Paul Irving. När hon passerade förbi det låga, fyrkantiga fönstret in till fru Irvings förmak, uppfångade hon en skymt av Paul, som satt i knäet hos någon. Men i nästa ögonblick kom han flygande ut i förstugan.

— O, fröken Shirley, ropade han, utom sig av fröjd, ni kan aldrig tänka er vad som har hänt! Någonting så gränslöst roligt! Min pappa har kommit — tänk bara! Min pappa är här! Stig in genast! Pappa, det här är min egen rara skolfröken! Pappa vet nog!

[ 239 ]Stephen Irving närmade sig leende för att hälsa på Anne. Det var en lång och ståtlig medelålders man, med järngrått hår, djupt liggande, mörkblå ögon, och ett ansikte med kraftiga, vackra drag och ett uttryck av svårmod över den breda pannan. Alldeles det slags ansikte, som passade åt en romanhjälte, tänkte Anne med en liten rysning av obeskrivlig belåtenhet. Nog var det bra försmädligt att träffa på någon, som borde vara en hjälte, och så finna honom flintskallig eller kutryggig eller på annat sätt i saknad av manlig skönhet … Anne skulle ha tyckt det fasansfullt, om föremålet för fröken Lavendels ömma ungdomsminnen brustit något i detta avseende.

— Jaså, detta är min lille sons »egen rara skolfröken,» som jag har hört talas om så mycket, sade herr Irving och tryckte hjärtligt hennes hand. — Pauls brev ha varit så fulla utav er, fröken Shirley, att jag redan känner mig liksom bekant med er. Jag vill tacka er för vad ni har gjort för Paul. Jag tror, att ert inflytande har varit just vad han behövt. Min mor är en av de bästa, hjärtegodaste kvinnor, som finnas till, men hennes något nyktra och kärva praktiska förstånd kan inte alltid fatta en sådan läggning som min lille pojkes … Vad hon saknar, har ni ersatt. Oss emellan sagt, så tror jag, att Pauls uppfostran under dessa båda senaste år har kommit så nära idealet som en moderlös gosses är i stånd till.

De flesta människor tycka om att se sig uppskattade. Under herr Irvings berömmade ord färgades Annes finhylta kinder av den vackraste rodnad, och denne trötte, av arbetslivets plikter upptagne man från den stora världsstaden såg på henne och tyckte sig aldrig ha sett en mera intagande varelse än denna lilla »skolfröken, i en landsortsvrå med sitt röda hår och sina underbara ögon.

Paul satt emellan dem båda, förtjust och lycklig.

— Aldrig hade jag en aning om, att pappa skulle komma, sade han med strålande ansikte. — Inte ens farmor hade reda på det. I regeln — Paul skakade betänksamt på sina bruna lockar — tycker jag inte om överraskningar. Man går miste om allt det roliga, som ligger uti att gå och vänta och glädja sig … Men det här var förstås rysligt roligt i alla fall. Pappa kom i går afton, se’n jag hade gått och lagt mig. Och när farmor och Mary Joe kommit över den värsta förvåningen, gingo han och farmor upp [ 240 ]på vindsrummet för att titta på mig, men det var inte deras mening att väcka mig förrän på morgonen. Men se jag blev klarvaken, jag, när jag fick se pappa! Fröken kan inte tänka, ett så’nt skutt jag tog upp ur sängen!

— Och hur han kramade sin pappa som en riktig liten björn, sade herr Irving och lade smeksamt armen om sin gosses axel. — Jag kände knappast igen min pojke — han har blivit så stor och brun och duktig.

— Jag vet inte, vilkendera som blev gladast över att få se pappa, farmor eller jag, fortfor Paul. — Farmor har stått i köket hela dan och lagat pappas älsklingsrätter, stekt sill med lök och fläskpannkaka … Dem vågade hon inte anförtro åt Mary Joe, sa’ hon. Det är hennes sätt att visa, hur glad hon ä’. Jag tycker bäst om att bara sitta stilla och prata med pappa. Men nu får fröken ursäkta, att jag måste försvinna på en liten stund. Jag ska hämta korna åt Mary Joe. Det är en av mina dagliga plikter.

Sedan Paul kilat i väg för att uppfylla sin »dagliga plikt,» satt herr Irving och språkade med Anne i skilda ämnen. Men Anne kände, att han hela tiden tänkte på någonting annat, som låg under. Rätt som det var, dök det ändå upp på ytan.

— I Pauls sista brev talade han om, att han fått följa med er för att hälsa på … en gammal god vän till mig — fröken Lewis i Ekostugan borta vid Grafton. Är ni mycket bekant med henne?

— Ja-a då, hon är en mycket god vän till mig, sade Anne, och det enkla svaret gav ingen antydan om, att hennes lilla hjärta började bulta med alldeles vanvettig fart. Anne fick helt hastigt en »känning» av, att någonting mycket romantiskt var i görningen.

Herr Irving reste sig och gick fram till fönstret, där han ställde sig att se på det stora grönskiftande, skummande havet, varöver en orolig vind for brusande fram. Några ögonblick rådde tystnad i det lilla rummet med dess mörka väggar. Därpå vände Pauls far sig om och såg ned i Annes deltagande ansikte med ett leende, halvt ömt och halvt förläget.

— Jag undrar just, hur mycket ni vet, sade han.

— Alltihop vet jag, svarade Anne ögonblickligen. — Ni [ 241 ]förstår, skyndade hon sig att tillägga, fröken Lavendel och jag ä’ riktigt förtroliga … Så’na där grannlaga saker skulle hon minsann inte berätta för vem som helst. Hon och jag ä’ besläktade själar …

— Ja, det måtte ni visst vara … Och nu ämnar jag be er om en stor tjänst. Jag skulle gärna vilja gå och hälsa på fröken Lavendel, om hon nämligen vill ta emot mig … Vill ni fråga henne, om jag får komma?

Om hon ville? Visst ville hon det! … Detta var väl romantiskt om något, så vackert och rörande att man skulle. vilja sätta det på vers alltsamman … Liten smula försenad var den, liksom när en ros blommar i oktober, fastän den egentligen borde ha gjort det i juni … Men en ros är det ju ändå, idel ljuvlighet och doft, om den också ej har vårens färgstarka fägring.

Aldrig hade Anne med lättare steg gått för att uträtta ett ärende än när hon morgonen därpå vandrade genom bokskogen till Grafton. Hon fann fröken Lavendel nere i trädgården. Anne kände sig förfärligt upprörd — hennes händer blevo kalla och hennes röst skälvde.

— Fröken Lavendel, jag har någonting att tala om för er — någonting mycket viktigt. Kan ni gissa vad det är?

Anne trodde aldrig, att fröken Lavendel skulle kunna gissa … Men fröken Lavendels ansikte blev mycket blekt, och hon sade med en lugn och stilla röst, som alldeles mistat sitt vanliga tonfall av lekfullhet och skälmskhet:

— Stephen Irving är här?

— Hur kunde ni veta det? Vem har berättat det för er? ropade Anne helt besviken och ledsen över att ha blivit förekommen.

— Ingen! Jag förstod, att det måste vara så — av ditt sätt att tala.

— Han vill komma och hälsa på er, sade Anne. — Får jag ta med en hälsning att han får?

— Ja visst, sade fröken Lavendel, som alldeles förlorat fattningen. — Varför skulle han inte få det? Han kommer ju bara som en vanlig gammal vän.

Anne hade nu sin egen tanke härom, när hon skyndade in för att författa ett litet brev vid fröken Lavendels skrivbord.

[ 242 ]— O, det är förtjusande att leva liksom i en sagbok, tänkte hon glatt. — Nu kommer allting att reda sig — det måste det naturligtvis — och Paul får en mamma, som han riktigt kan hålla av, och alla bli lyckliga. Men herr Irving kommer att ta med sig fröken Lavendel — och hur går det då med lilla Ekostugan, det undrar jag just … Saken har alltså två sidor — så är det visst med nästan allting här i världen …

Det viktiga brevet skrevs, och Anne bar det egenhändigt till Graftons postkontor, där hon passade på att »hugga» brevbäraren och bedja honom med det första befordra försändelsen till Avonlea.

— Det är mycket angeläget, präntade Anne ängsligt i honom.

Brevbäraren var en knarrig gammal gubbe, föga lämpad till kärlekspostiljon, och Anne var inte alls säker på, att han var tillförlitlig. Men han lovade, att han skulle försöka komma ihåg, och därmed fick hon låta sig nöja.

Charlotta den Fjärde kände, att det låg någon hemlighet i luften denna eftermiddag — en hemlighet, som hon märkvärdigt nog inte blev invigd uti. Fröken Lavendel irrade omkring i trädgården och såg förströdd ut. Även Anne tycktes besatt av en orolig ande och vankade planlöst än hit och än dit. Charlotta den Fjärde härdade ut, så länge hennes hårt prövade tålamod stod bi, men det brast, när Anne för tredje gången företog en pilgrimsvandring köket runt. Då ställde sig Charlotta framför henne och knyckte harmset på nacken med dess himmelsblåa bandrosetter.

— Vet fröken vad, sade hon, det syns mycket tydligt, att ni och min fröken ha en hemlighet ihop, och ursäkta min frispråkighet, fröken, men jag tycker det är mycket oschangtilt av er att inte tala om den för mig, när vi ändå förut ha varit så kontanta alla tre.

— Sötaste Charlotta, jag skulle ha berättat alltihop för dig, om det hade varit min hemlighet — men du förstår, det är fröken Lavendels. Jag ska i alla fall säga dig så här pass mycket — men blir det ingenting utav, får du aldrig knysta ett ord till någon levande själ! … Jo, du, prins Florestan kommer i kväll! Han kom egentligen för länge sedan, men i en dåraktig stund drog han sin väg igen och vandrade vida omkring och glömde konsten att hitta tillbaka till den lilla gångstigen till det förtrollade slottet, [ 243 ]där prinsessan grät och längtade efter honom med sitt lilla varma, trofasta hjärta … Men till sist kom han ihåg, och prinsessan väntar ännu — för ingen utom hennes egen älskade prins har haft makten att föra henne bort …

— O, kan inte fröken tala så att också en ann’ begriper det? suckade den häpna Charlotta.

Anne skrattade.

— Nåja, med klara ord sagt: en gammal god vän till fröken Lavendel kommer för att hälsa på henne i kväll.

— Ä’ det den som slog för henne förr i världen? frågade den okonstlade Charlotta.

— Ja, jag skulle tro, att vi mena samma person, svarade Anne med stort allvar. — Det är Pauls pappa — herr Stephen Irving. Och himlen vete, hur det kommer att gå sedan, men låt oss hoppas det bästa, Charlotta.

— Om han ändå ville fira bröllop med. fröken Lavendel! sade Charlotta och såg lycksalig ut. — Somliga fruntimmer ä’ nog bestämda från början till att aldrig bli gifta, och dit hör allt jag, ä’ jag rädd, fröken Shirley, för se jag har så litet tålamod med karlarna … Men fröken Lavendel, det är annat, det. Och jag har just som gått och ängslat mig och undrat, vad i hela världen hon ska ta sig till, när jag blir så stor, att jag är tvungen att fara till Boston … Vi ha inga fler flickor där hemma, och hur ska det gå, om hon får hit en främmande jänta, som kanske skrattar åt henne, när hon låtsar, och lämnar allting skräpigt omkring sig och inte har lust att kallas Charlotta den Femte? Hon kunde nog få en, som inte hade så’n otur som jag med att slå sönder porslin — men sannerligen hon kan få en, som håller mera utav henne …

Och den lilla trogna Charlotta strök sig om näsan med handen och böjde sig hastigt ned för att öppna ugnsluckan.

Tedrickningen försiggick som vanligt den eftermiddagen i Ekostugan, men ingen hade just någon aptit.

Efter teet gick fröken Lavendel upp på sitt rum och satte på sig den nya musslinsklänningen med förgätmigejen, och Anne kammade henne i håret. Båda befunno sig i faslig spänning, men fröken Lavendel låtsades vara mycket lugn och likgiltig.

[ 244 ]— Jag får verkligen lov att laga den där revan i gardinen i morgon, sade hon och tittade på den, som om den varit det enda av vikt och betydelse just nu. — De där gardinerna tycker jag inte ha varit så särdeles hållbara, när man besinnar, hur mycket jag gav för dem … Nå bevara mig väl — har inte Charlotta glömt igen att damma ledstången! Jag ska minsann ge henne en uppsträckning, ska hon få se …

Anne satt på förstugutrappan, när Stephen Irving kom vandrande framåt gångstigen och gick in i trädgården.

— Detta är det enda ställe, där tiden står stilla, sade han och såg sig omkring med rörda blickar. — Ingenting har förändrats på den här stugan eller i trädgården, sedan jag var här för tjugofem år sedan. Det gör, att jag känner mig ung på nytt.

— Det vet ni väl, att tiden står stilla i förtrollade slott, sade Anne allvarligt. — Det är först när prinsen kommer, som det be-gynner hända saker och ting.

Herr Irving log litet vemodigt mot hennes uppåtvända ansikte, som lyste av ungdom och hopp.

— Ibland kommer prinsen för sent, sade han. Men han bad inte Anne »uttrycka sig som folk» … Han förstod, han — likt alla besläktade själar …

— Ack nej, inte om han är den rätte prinsen, som kommer till den rätta prinsessan, sade Anne och skakade med stor bestämdhet på sitt rödbruna huvud, i det hon öppnade förmaksdörren.

När han gått in, stängde hon väl igen den efter honom och vände sig emot Charlotta den Fjärde, som kommit ut i förstugan och med ögonen på skaft såg ut som en bild av den livslevande nyfikenheten.

— Åh, sötaste fröken Shirley, viskade hon, jag tittade genom köksfönstret, och tänk vad han är stilig … Och just den rätta åldern för min fröken … Säj, fröken lilla, tycker ni det vore mycket orätt gjort att lyssna vid dörren?

— Ja, alldeles förskräckligt orätt gjort, sade Anne med stor bestämdhet. — Så följ du bara med mig, så gå vi utom håll för frestelsen. Marsch, Charlotta lilla!

— Jag kan ingenting göra, och det är så långsamt att bara gå och vänta, suckade Charlotta. — Tänk, fröken, om han nu i [ 245 ]alla fall inte friar! Man kan aldrig vara säker på karlarna — man vet aldrig, var man har dem … Min äldsta syster, den som hette Charlotta från början, hon trodde en gång, att hon var förlovad med en så’n där juvel. Men det visade sig, att så hade inte han menat, och se’n så sa’ hon, att aldrig tror hon mera på vad en karl säger … Och så har jag hört talas om ett annat fall — det var en karl, som trodde att han var så vådligt kär i en flicka, och när det kom till kritan, så var det systern han hela tiden velat ha … Vad tycker fröken? När en stor och stark karl inte vet vad han vill, hur ska då en stackars flicka kunna göra det?

— Vi går ut i köket och putsar silverskedarna, föreslog Anne. — Det är ett göra, som lyckligtvis inte fordrar att man tänker — för se tänka kan jag rakt inte i afton. Och så få vi tiden att gå.

Det gick en timme. Då, just som Anne lade ned den sista blänkande skeden, hörde de stora förstugudörren stängas. Båda sökte helt uppskrämda tröst i varandras ögon.

— Ja, se går han nu, fröken, flämtade Charlotta, går han nu, så här tidigt — då har det slagit i baklås alltihop och blir aldrig bra …

De flögo till fönstret. Herr Irving ämnade tydligen alls inte gå sin väg. Han och fröken Lavendel vandrade långsamt framåt mittelgången bort mot stenbänken.

— Ser fröken, ser fröken — han har lagt armen om livet på henne! viskade Charlotta den Fjärde i salig hänförelse. — Han måste ha friat till henne, annars skulle hon aldrig tillåta att han gjorde så där …

Anne grep Charlotta själv om hennes korta och tjocka midja och dansade runt med henne i köket, tills båda tappade andan.

— O, Charlotta, ropade hon förtjust, jag vet mig aldrig förut ha ägt några profetiska gåvor, men nu ska jag spå! … Det kommer att stå bröllop här i Ekostugan, innan lönnarnas blad hunnit rodna. Uttrycker jag mig, så att också en ann’ blir klok på vad jag menar?

— Ja, för all del, sade Charlotta, Vad bröllop är, det vet man nog … Det var bara förut, som fröken talte så rörigt. Vad nu då — fröken gråter? Vad då för?

[ 246 ]— Ack, för att det är så bedårande vackert — precis som taget ur en rolig bok — så romantiskt — och vemodigt, sade Anne och blinkade tårarna ur sina ögon. — Det är så gränslöst härligt alltihop — och ändå är det inte fritt från sorg och vemod …

— Det är klart, att det alltid ä’ riskabelt att gifta sig, medgav Charlotta, men när allting kommer omkring, fröken — värre saker kan det hända en än att få en man.