Vår vän Anne/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Där vägen kröker
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

En eftermiddag i Ekostugan
Prinsen kommer till det förtrollade slottet  →


[ 225 ]

XXVII.
En eftermiddag i Ekostugan.

— Vart ska du gå, Anne, som ä‘ så fin? undrade Davy. — Du ser snobbig ut i den klänningen.

Anne hade kommit ned till middagen i en ny klänning av blekgrönt musslin — den första färg hon burit efter Matthews död. Den klädde henne utmärkt, i det den framhävde de fina, blomlika skiftningarna av hennes hy och hårets guldbruna glans.

— Davy, det där ordet tycker jag inte om att du använder, sade hon, det vet du nog. Jag ska gå till Ekostugan.

— Får jag följa med, bad Davy. Du skulle få följa med, om jag skulle åka. Men nu ska jag gå, och det är för långt för dina små ben. Dessutom ska Paul gå med, och du brukar ju inte trivas i hans sällskap.

— Åh, jag tycker mycket mera om Paul än jag har gjort förut, sade Davy och lät skeden göra ett väldigt »strandhugg» på den såsomflutna ö, hans pudding föreställde. — Se‘n jag har blivit så snäll själv, gör det mig inte så mycket, att han är ändå snällare … Håller jag i som nu, ska jag nog hinna fatt honom en vacker dag — både med att vara snäll och orka gå … Paul är för resten väldigt hygglig mot oss pojkar i andra förberedande. Han låter inte de stora pojkarna bråka med oss, och han lär oss många roliga lekar.

— Hur kom det sig, att Paul trillade i bäcken i går middag? frågade Anne. — Jag mötte honom på lekplanen, och då var han så pölvåt, att jag genast skickade hem honom för att byta om kläder utan att ge mig tid att fråga vad som hänt.

— Ja-a, det var delvis en olyckshändelse, förklarade Davy. – Han stack ned huvet med flit, men resten av honom ramlade efter, utan att han ville det … Vi voro alla nere vid bäcken, och Prillie Rogerson blev ond på Paul för någonting — hon är en faslig retsticka, fastän hon är vacker — och sa‘, att hans farmor la‘ upp hans hår på papiljotter av gamla handsktutor varenda kväll … Paul hade nog struntat i vad hon sa‘, om inte Gracie [ 226 ]Andrews skrattat, och då blev Paul så röd i synen, så, för se Gracie är hans flicka … Jo då, han är så dann med henne — plockar blommor åt na‘ och bär hennes böcker. Han blev så röd som en pion och sa‘, att hans farmor gjorde visst ingenting sån‘t och att hans hår var lockigt i sig självt … Och så la‘ han sig ned vid strandbrädden och doppade huvet i bäcken för att visa dem …

Här antog Marillas ansikte ett förfärat uttryck, och Davy fortfor lugnande:

— Nä vars — det var inte bäcken vi dricka ur, det var den lilla längre ned. Men stranden är vådligt slipprig, och Paul halkade i. Ni kan tro det sa‘ plums! … Hi hi — så det sprutade om‘en! Men han såg så livad ut, när han kröp upp, alldeles blöt och kladdig av gyttja. Flickorna skrattade ändå värre än förut, men Gracie skrattade inte. Hon såg ledsen ut. Gracie är en söt flicka, men hon har oppnäsa … När jag gifter mig, ska jag ta en, som har stilig näsa som du, Anne.

— Den som smetar saftsås över hela sitt ansikte, när han äter pudding, får aldrig någon flicka, varnade Marilla.

— Men jag ska tvätta mig i ansiktet, innan jag går sta‘ och friar, sade Davy och sökte förbättra saken genom att gno sig kring kinder och mun med avigsidan av handen. — Och jag ska tvätta mig bakom öronen med, må Marilla tro … Det kom jag ihåg i morse. Nu glömmer jag inte hälften så ofta som förr. Men det finns så många snirklar och vrår att tvätta — Davy suckade djupt — att det är vådligt svårt att hålla reda på dem allihop … Ja, får jag inte gå med till fröken Lavendel, ska jag gå bort och hälsa på fru Harrison. Hon är rysligt snäll, det får man då säga … Hon har en burk med trasig käx i sitt skafferi enkom för små pojkar, säger hon, och hon låter mig alltid få skrapa fatet, om hon rört till nå‘n god pudding … Där sitter väldigt mycket kvar på kanterna! … Herr Harrison har alltid varit snäll, men han är dubbelt så snäll se‘n han gifte sig igen. Människor bli nog snällare av att gifta sig. Varför gifter inte Marilla sig?

Marillas ogifta stånd hade aldrig varit någon sårbar punkt hos henne, så att hon svarade helt saktmodigt, efter att ha utbytt ett par menande blickar med Anne:

[ 227 ]— Kära du, det är väl för att ingen har velat ha mig, kan jag tro.

— Men kanske du aldrig har friat till någon, återtog Davy.

— Snälla Davy, förmanade Dora, så förfärad över broderns okunnighet, att hon öppnade sin mun, utan att någon tilltalat henne — det är ju herrarna, som ska fria …

— Jag inser då inte, varför de alltid ska vara tvungna till det, puttrade Davy. — Varför ska jämt karlarna ha allt besvär? Kan jag få litet mera pudding, Marilla?

— Du har nog redan fått så mycket du tål vid, sade Marilla, men lade ändå upp en ansenlig andra portion åt honom.

— Om man ändå kunde leva på bara kaka och sylt, Marilla? Varför kan man inte det, säg? — Det skulle man snart tröttna på.

— Åh, det skulle jag allt själv vilja försöka, sade Davy tvivlande. — Det är i alla fall bättre att ha kaka bara på fiskdagar och så när här är främmande, än aldrig nån‘sin. Hemma hos Milty Boulter ha de aldrig efterrätt. Och Milty säger, att när det kommer främmande till dem, så ger hennes mamma dem ost till smörgåsarna, och den skär hon själv — en tunn skiva till var och en och så en skiva extra för att det ska se bättre ut på assietten.

— Om Milty Boulter berättar så‘nt där om sin mamma, behöver du åtminstone inte föra det vidare, sade Marilla litet skarpt.

— Ja men Milty sa‘ det där för att berömma sin morsa, förstår Marilla, invände Davy. — Hon är väldigt stolt över ‘na, för folk säger, att satte man henne på en kal klippa i havet, så födde hon sig ändå …

— Hm — minsann tror jag inte hönspatrasket går och sprätter mitt uppe bland mina penséer, sade Marilla, steg skyndsamt upp och begav sig ut.

De förkättrade hönsen voro ej ens i närheten av penséerna, och Marilla såg ej heller åt det hållet. I stället satte hon sig ned på källarluckan och skrattade, tills hon fick ont i mellangärdet.

När Anne och Paul samma eftermiddag kommo fram till Ekostugan, funno de fröken Lavendel och Charlotta den Fjärde ute i trädgården, i full färd med att ränsa ogräs, hacka upp sandgångarna och klippa häckarna. Fröken Lavendel själv, prydlig och [ 228 ]rar i de rynkgarneringar och spetskrus, som hon älskade, släppte sin stora trädgårdssax och sprang förtjust sitt främmande till mötes, medan Charlotta den Fjärde log brett och välvilligt.

— Se god dag, Anne! Jag kände på mig, att du skulle komma i eftermiddag. Och där är Paul — hur mår du, liten vän? Så du har vuxit! Du är ett halvt huvud längre nu än förra gången du var här.

— Ja, jag skjuter fart riktigt som en fjällskivling om natten, sa‘ fru Lynde nyligen, bekräftade Paul helt belåtet. — Farmor säger, att det är säkert gröten, som äntligen gör sin verkan. Ja, jag undrar just det … Paul suckade djupt. — Men nog har jag fått i mig så pass mycket, att det borde märkas nå‘n nytta därav … Nu, när jag väl har börjat, hoppas jag, att jag måtte hålla i med att växa, tills jag blir lång som pappa. Han mäter sina tre alnar, vet fröken Lavendel det?

Jo, det visste fröken Lavendel — rodnaden på hennes lena kinder blev ännu en smula klarare. Hon tog Paul och Anne en vid vardera handen och vandrade under tystnad upp mot stugan.

— Är det bra ekoväder i dag, fröken Lavendel? undrade Paul.

Den dagen, då han första gången kom och hälsade på, hade varit så blåsig, att det ej gått att locka fram något eko, och Paul hade varit mycket besviken. — Ja, du, det är utmärkt ekoväder i dag, svarade fröken Lavendel och vaknade upp ur sina djupa tankar. — Men nu först ska vi alla gå in och få oss någonting att äta.

— Fröken hör nog till det slags människor, som alltid har godsaker i sitt skafferi, sade Paul. — Det gör farmor också, men se, hon tycker inte om, att man äter någonting. mellan målen. Jag undrar, tillade han tankfullt, om jag ändå inte borde ha farmor för ögonen och låta bli att äta, när jag vet, att hon inte tycker om det?

— Vet du vad, jag tror inte hon skulle tycka illa om det, när hon vet, att du har gått den här långa promenaden. Det gör ändå betydlig skillnad, sade fröken Lavendel och log förstulet mot Anne över Pauls bruna lockar. — Mellanmål äro nog fasligt ohälsosamma … Det är väl därför vi så ofta ha sådana i Ekostugan … Vi — Charlotta och jag — trotsa alla mathygienens lagat. Om lusten kommer på oss, sätta vi i oss vad som helst [ 229 ]— vid alla tider på dygnet — och inte må vi illa för det. Men vi ämna alltid bättra oss. När vi ha läst någon tidningsartikel, däri det varnas för någonting, som vi ä‘ tokiga uti, så klippa vi ut den och nubba fast den på köksväggen, så att vi ska komma ihåg det. Men hur det är, så komma vi ändå inte ihåg det —inte förrän vi dummat oss igen och ätit just det förbjudna … Ännu ha vi inte tagit någon allvarligare skada, men Charlotta den fjärde hade litet oroliga drömmar en natt, då vi åto pösmunkar och kräftstuvning och äppelkaka, innan vi gingo och lade oss.

— Farmor ger mig ett glas mjölk och en smörgås till kvällsvard, och på söndagarna lägger hon sylt på brödet, sade Paul. — Därför är jag alltid glad, när söndag kväll kommer — av mer än ett skäl. Söndagen går förskräckligt långsamt nere hos oss. Finge jag bara prata med mina klippmänniskor, så ginge det väl an, men farmor tycker inte om, att jag gör det på söndagarna. Jag tänker en hel hop, men jag är nog rädd för, att det mest är världsliga tankar … Farmor säger, att man aldrig får tänka annat än kristliga tankar på söndagen. Men skolfröken här har sagt en gång, att varenda verkligt vacker tanke höjer och renar vår själ, om vi också tänka den mitt i veckan … Farmor tror, att predikningar och söndagsskoleläxor är det enda, som man kan tänka riktigt kristliga tankar om … Och när farmor och fröken ha olika meningar, vet jag inte, hur jag ska förhålla mig … I mitt hjärta — Paul lade handen på bröstet och höjde ett par mycket allvarliga blå ögon mot fröken Lavendels ansikte, som uttryckte livlig sympati — i mitt hjärta håller jag med fröken. Men se farmor har ju fostrat upp pappa på sitt sätt och fått honom så utmärkt, och skolfröken har ännu inte fostrat upp någon, fastän hon hjälper till med Davy och Dora. Men man kan inte veta, hurdana de bli, förrän de ha vuxit upp … Så att ibland tycker jag liksom att det vore tryggare att rätta mig efter farmor.

— Det ska du för all del göra, sade Anne. — Men jag ska säga dig en sak — om din farmor och jag riktigt undersökte, vad vi verkligen mena, så ska du få se, att vi mena precis detsamma, fastän vi ha våra olika sätt att uttrycka oss. Men följ du hennes sätt att se saken, där ligger stor erfarenhet bakom … [ 230 ]Och vi få vänta och se, hur tvillingarna arta sig, innan vi kunna vara säkra på, att min väg också leder till målet.

Efter frukosten gingo de åter ut i trädgården, där Paul gjorde bekantskap med ekot och blev både häpen och förtjust, medan Anne och fröken Lavendel satte sig ned på stenbänken under poppeln och pratade.

— Jaså, du far din väg i höst, sade fröken Lavendel med vemod i rösten. — Jag borde väl vara glad för din skull, Anne; men i stället är jag ledsen — på det mest själviska sätt ledsen. Jag kommer att sakna dig så gränslöst. Ack, ibland tycker jag det är så lönlöst att skaffa sig vänner. De bara försvinna ur ens liv efter en tid och lämna efter sig en saknad, som känns bittrare än tomheten, innan de kommo.

— Så där kunde det just anstå fröken Eliza Andrews att tala — men aldrig i livet fröken Lavendel, sade Anne. — Ingenting är värre än tomhet — och jag försvinner ju inte ur ert liv. Det finns sådana saker som brev och ferier. Sötaste min lilla fröken — nu tycker jag hon ser litet blek och trött ut …

— Oho — oho — oho! ropade Paul uppifrån den grönskande vallen, där han roat sig med alla möjliga läten.

De voro allt annat än melodiska, när han frambragte dem, men de kommo tillbaka helt klara och silverklingande — förvandlade av de skälmska små älvorna i skogsbrynet på andra sidan floden. Fröken Lavendel gjorde en otålig rörelse med sina vackra händer.

— Ack du — jag är trött på allting, till och med på ekona. Det finns ingenting i mitt liv annat än ekon — ekon av förlorade förhoppningar och drömmar och fröjder. De äro vackra och gäckande … O, Anne, det är rysligt av mig att tala så här, när jag har främmande. Men det är för att jag håller på att bli gammal och inte kan försona mig därmed. Jag kommer att bli odräglig, när jag hunnit till sextio år …

Charlotta den fjärde, som försvunnit efter frukosten, kom nu tillbaka och anmälde, att hela nordöstra hörnet av John Kimballs beteshage var rött av tidiga smultron. Kanske fröken Shirley hade lust att gå och plocka? …

— Redan mogna smultron! utropade fröken Lavendel. — [ 231 ]Det vore någonting att få till efterrätt! Åh, jag är visst inte så gammal som jag trodde! … Flickor, när ni komma tillbaka med era smultron, ska vi dricka te här ute under silverpopplarna. Jag ska ha det i ordning åt er och bjuda på tjock grädde till smultronen.

Anne och Charlotta vandrade följaktligen bort till den omtalade beteshagen, en grönskande, undangömd plats, där den solfyllda luften var mjuk som sammet och doftande som otaliga tuvor med violer.

— O, vad det är härligt och friskt härborta, sade Anne halvhögt för sig själv. — Jag känner det alldeles som om jag drucke in solskenet.

— Ackurat detsamma gör jag, fröken. Precis på samma sätt känner jag, fröken, instämde Charlotta den Fjärde, som skulle ha ofelbart hållit med Anne, även om denna förklarat, att hon kände sig som pelikanen i öknen.

Charlotta beundrade Anne av hela sitt hjärta. Inte för att hon fann henne så särskilt vacker. Diana Barrys skönhet med rödblommiga kinder och korpsvarta lockar var mycket mera i Charlottas smak än Annes förfinade, själfulla drag, vilkas förnämsta tjusning låg i de strålande grå ögonen och kindernas matta, ständigt skiftande rosor.

— Men jag skulle hellre vilja ha ert utseende än vara vacker, förtrodde henne den uppriktiga Charlotta.

Anne skrattade, sög honungen ur komplimangen och brydde sig ej ett dugg om den lilla bismaken. Hon var se‘n helt unga år van vid artigheter av »blandad» natur.

Medan de plockade smultron, förtrodde Charlotta den Fjärde Anne sina farhågor beträffande fröken Lavendel. Den ömhjärtade lilla varelsen var allvarligt bekymrad över sin avhållna matmors tillstånd.

— Fröken Lavendel är inte kry, vet fröken, det är jag säker på, fastän hon aldrig klagar. Hon har inte varit sig lik på länge, vet fröken — inte se‘n den dagen ni och Paul voro här och hälsade på. Hon måste visst ha blivit kall den kvällen … För se‘n herrskapet bägge två hade gått, så gick hon ut och gick i trädgården långt efter det mörknat, med bara en liten schal om [ 232 ]sig. Där låg så mycket snö på gångarna, och jag är säker på att hon blev våt om fötterna. Allt se‘n dess har jag märkt, att hon är trött och modstulen och ser ut att leds vid … Det är som om hon rakt tappat intresset för allting, vet fröken. Aldrig låtsar hon, att här kommer främmande, inte dukar hon tebord, inte gör hon sig fin själv som förr … Det är bara när fröken kommer, som hon blir liksom en smula upplivad … Och kan fröken tänka sig — här sänkte Charlotta stämman, som om hon ämnade meddela något hemskt och fasaväckande symtom — det värsta är, att hon aldrig blir ond nu för tiden, när jag slår sönder saker … Vet fröken, i går så slog jag sönder hennes gröna och gula skål, som alltid har stått på bokhyllan … Den hade hennes farmor med sig hitut från England, och fröken Lavendel var väldigt rädd om den. Jag stod och dammade den så varligt och nätt, må fröken tro, och så rätt som det var gled den ur händerna på mig, innan jag hann grabba tag om den, och gick i hundra bitar … O, så ledsen och så rädd jag blev! … Jag tänkte fröken Lavendel skulle banna mig förskräckligt, och hellre hade jag tagit emot det än sett henne göra som hon gjorde … Hon bara kom in och tittade på‘t och sa‘: »Det gör ingenting, Charlotta. Plocka upp bitarna och kasta bort dem! Va‘ tycker fröken: Plocka upp bitarna och kasta bort dem! — precis som om det inte varit hennes farmors fina skål från England … Ack nej, hon är inte kry, och jag känner mig så fasligt ängslig. Hon har ingen, som ser om sig, mer än mig.

Charlottas ögon svämmade över av tårar. Anne klappade vänligt den lilla bruna tassen, som höll den spräckta muggen med smultronen uti.

— Jag tror, att fröken Lavendel behöver litet ombyte, Charlotta. Hon vistas för mycket här i ensamheten. Kunna vi inte locka ut henne på någon liten resa?

Charlotta skakade modlöst på huvudet med dess yviga rosetter.

— Jag tror inte det skulle göra någon nytta, fröken. Fröken Lavendel är inte road av att fara bort och hälsa på. Hon har bara tre släktingar, som hon umgås med, och dem besöker hon bara för det ska så vara, säger hon. Förra gången när hon kom [ 233 ]hem, sa‘ hon, att för framtiden fick det stå till med tråkiga skyldighetsvisiter. »Ensamheten är ändå det bästa, Charlotta», säger hon till mig, »och nu ämnar jag aldrig mera lämna mina egna landamären. Mina släktingar ha föresatt sig att göra mig till en gammal gumma, och det mår jag inte bra utav» … Just så sa‘ hon, fröken, »det mår jag inte bra utav». Därför tycker jag inte det är någon idé med att söka övertala henne att fara bort och hälsa på släktingar.

— Nej, vi få lov att hitta på någonting annat, avgjorde Anne och lade det sista möjliga smultronet ovanpå den klarröda »rågan» i sin mugg. — Så fort jag får ledigt från skolan, ska jag komma hit och stanna hos er en hel vecka. Då ska vi vandra ut i skogen och ta mat med oss varenda dag och låtsa allt möjligt roligt, så få vi väl se, om vi inte ska kunna pigga upp vår lilla fröken Lavendel.

— Det ska fröken få se blir utmärkt, utbrast Charlotta den Fjärde i stor förtjusning. Hon var glad för sin frökens skull och även för sin egen. Om hon finge på sig en hel vecka att ständigt studera Anne, skulle hon säkert lära sig att föra sig och uppträda precis som hon …

När flickorna återvände till Ekostugan, funno de, att fröken Lavendel och Paul hade burit det lilla fyrkantiga köksbordet ut i trädgården och dukat fram hela teserveringen. Ingenting kunde smaka härligare än denna efterrätt av nyplockade smultron med tjock grädde, där man satt under en hög blå himmel, översållad med små dunlätta molntappar, medan det susade och viskade inne i skogens skuggor, som småningom föllo allt längre.

Efter teet hjälpte Anne Charlotta att diska porslinet i köket, medan fröken Lavendel satt på stenbänken med Paul och lät honom berätta om sina klippmänniskor. Ack, fröken Lavendel förstod konsten att höra på — men rätt som det var tyckte sig ändå Paul förmärka, att hon plötsligt förlorat intresset för tvillingsjömännen.

— Varför ser fröken så där på mig? frågade han allvarligt.

— Hur ser, Paul?

— Alldeles som om fröken såge rätt igenom mig på någon [ 234 ]annan, som jag påminner fröken om, sade Paul, som då och då röjde glimtar av en skarpsynthet, vilken gjorde det rådligast för hans omgivning att ej gå och bära på några hemligheter, när han fanns i närheten.

— Du påminner mig om någon, som jag var bekant med för länge sedan, sade fröken Lavendel sakta.

— När ni var ung?

— Ja, när jag var ung. Tycker du jag ser mycket ålderstigen ut nu, Paul?

— Vet fröken, jag kan inte bli riktigt klok på det, sade Paul förtroligt. — Ert hår ser gammalt ut — jag har aldrig nånsin känt en ung människa med vitt hår … Men när ni skrattar, bli era ögon precis lika unga som min egen söta skolfrökens. Vet fröken vad — Pauls ansikte och stämma voro lika högtidliga som en domares — jag tror ni skulle bli en förfärligt rar mamma. Ni har just den rätta blicken i era ögon — den blicken, som min lilla mamma hade. Jag tycker det är stor synd, att ni inte har några egna pojkar.

— Jag har en liten drömgosse, Paul.

— Ånej — har ni det? Hur gammal är han?

— Ungefär jämnårig med dig, tror jag. Han borde nog vara äldre, eftersom jag har drömt om honom långt innan du var född. Men jag låter honom aldrig bli äldre än elva, tolv år, för gjorde jag det, så kunde han en vacker dag växa från mig, och då skulle jag alldeles tappa bort honom.

— Ja visst, nickade Paul. — Det är just det roliga med drömmänniskor — de behålla den ålder man själv ger dem. Ni och min egen skolfröken och jag själv äro de enda i hela världen, som ha reda på, att jag har drömmänniskor … Ä‘ det inte bra roligt, att vi alla tre ä‘ bekanta och goda vänner? Men så‘na som vi finna nog alltid varandra … Farmor låtsar aldrig någonting och drömmer bara om kattor och lindebarn, och Mary Joe tror, att jag är konstig i knoppen för att jag liksom har mitt för mig … Fröken Lavendel förstår … Berätta mig nu allting om er lilla drömgosse!

— Han har blåa ögon och lockigt hår. Varenda morgon smyger han sig in och väcker mig med en kyss. Se‘n leker han [ 235 ]hela dagen här i trädgården — och jag leker med honom. Vi leka kurra gömma och tag-fatt, och prata med ekot. Och jag berättar sagor för honom. Och när kvällen börjar skymma —

— Jag vet, avbröt Paul ivrigt. — Han kommer och sitter bredvid er — så här — för är han tolv år gammal, är han naturligtvis för stor att klättra upp i ert knä — men ni lägger ändå armarna omkring honom och håller honom intill er och vilar er kind mot hans huvud — ja, precis så ska det vara — Ack, fröken Lavendel förstår

Anne fann dem båda sittande tillsamman, när hon kom ut ur stugan, och någonting i fröken Lavendels ansikte gjorde, att hon fann det mycket svårt att mana till uppbrott.

— Jag är rädd vi måste gå, Paul, om vi vilja vara hemma, innan det blir mörkt. Fröken Lavendel, nu med det första ämnar jag bjuda mig själv hit till Ekostugan på en hel vecka.

— Kommer du för att stanna en vecka, så behåller jag dig i två, hotade fröken Lavendel.