Våra vänner från i fjol/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Litterära läxor
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Erfarenheter inomhus
Visiter  →


[ 49 ]

FEMTE KAPITLET.
Erfarenheter inomhus.

Liksom alla andra unga fruar hade Margret börjat sitt äktenskapliga liv med den fasta föresatsen att bli ett mönster bland husmödrar. John skulle finna ett paradis i hemmet; han skulle alltid få se ett leende ansikte, få leva gott var dag och aldrig få känna förlusten av en knapp. I sitt arbete inlade hon så mycken kärlek, kraft och glädje, att hon inte kunde annat än lyckas, trots några små hinder. Hennes paradis var icke särdeles lugnt; ty den lilla frun väsnades, oroade sig ständigt över huru hon skulle kunna göra det angenämt, och som en riktig Marta stökade hon jämt och hade bekymmer om mångahanda. Ibland var hon så trött att hon icke ens kunde småle. Johns mage kom i olag efter alla de kräsliga rätterna och var nog otacksam att begära enklare föda. Vad knapparna angick, fick hon snart lära sig att undra över vart de togo vägen och ruska på huvudet åt männens vårdslöshet och hota honom med att få sy i dem själv för att se, om hans arbete bättre kunde motstå otåliga ryckningar och ovarsammare fingrar än hennes.

De voro mycket lyckliga, även sedan de hade upptäckt, att de icke kunde leva utav endast kärlek. John fann icke att Margrets skönhet minskades därför att hon smålog mot honom bakom den välbekanta kaffekannan, icke heller fann Margret deras avsked om morgnarna mindre romantiskt, om hennes man lät avskedskyssen åtföljas av den ömma frågan: — Min älskling, skall jag skicka hem får- eller kalvkött? Det lilla huset upphörde att vara ett förtjusande sommarställe, men blev i stället ett hem, och det unga paret kände snart, att detta var en förändring till det bättre. Första tiden levde de uteliv och gladde sig däråt som barn. Men John började snart arbeta flitigt, kännande att på hans axlar vilade familjens väl, och Margret [ 50 ]tog av sig sina fina kattunsförkläden och satte på sig ett stort köksförkläde och började arbeta, som vi nyss nämnde, med mera iver än urskillning.

Under det matlagningsvurmen räckte, gick hon igenom mrs Cornelii kokbok, som om den innehållit matematiska övningsuppgifter, och löste problemen med mycket tålamod och noggrannhet. Ibland blevo hennes föräldrar och syskon inbjudna för att hjälpa dem att äta upp ett alltför stort tillagat kalas av lyckade problem, eller ock skickades Lotty i hemlighet bort med en hel mängd misslyckade sådana, som skulle döljas för allas blickar i de små Humlarnas därtill väl passande magar. Men då hon en afton, tillsammans med John, hade räknat igenom hushållsboken, blev det att uppehålla kokkonstvurmen, vilken efterföljdes av den största passion för tarvlighet, och så länge den räckte, måste den stackars mannen genomgå en hel kurs i brödpuddingar, hackmat och uppvärmt kaffe vilket i högsta grad prövade hans lynne, fastän han fördrog det med berömvärd ståndaktighet. Men innan guldminan var funnen, hade Margret ökat sin husliga erfarenhet med någonting, som nygifta sällan länge kunna undgå — en liten osämja.

Livad av en husmoderlig önskan att se sin handkammare försedd med hemgjord sylt, ville hon själv koka sitt vinbärsgelé. Hon bad John skicka hem tolv små burkar och litet extrasocker, ty deras egna vinbär voro just nu mogna och måste genast användas.

Som John var fullt övertygad att »hans hustru» var särdeles kunnig i allting, och kände en naturlig stolthet över hennes skicklighet, beslöt han, att hon skulle få göra som hon ville, och deras enda lilla tillgång på bär plockades av för att syltas in för vintern.

John skickade hem fyra dussin små söta burkar, en halv fjärding socker och en liten gosse, som skulle plocka bären åt henne. Med sitt vackra hår instucket i en liten mössa, armarna bara upp till armbågen och ett köksförkläde, som oaktat sin bröstlapp såg rätt kokett ut, började den unga husmodern sitt arbete utan att känna minsta tvivel om att lyckas; ty hade hon ej hundra gånger sett [ 51 ]Elsa sylta? Den långa raden av burkar förvånade henne väl något först, men John var så förtjust i gelé, och de små burkarna skulle taga sig så bra ut på översta hyllan, att Margret beslöt att fylla dem allesammans; och så tillbragte hon hela dagen med att plocka, koka, sila och syssla med sitt gelé. Hon gjorde sitt bästa; hon tog råd av mrs Cornelius: hon bråkade sin hjärna för att komma ihåg vad Elsa gjorde, som hon lämnat ogjort; hon kokade om, sockrade på nytt och silade om geléet, men den förargliga saften ville ej stelna.

Hon hade gärna velat springa hem, sådan som hon stod, klädd i bröstlapp och bararmad, för att be sin mor om hjälp, men John och hon hade kommit överens om att aldrig tråka ut någon med sina privata ledsamheter, försök eller gräl. De hade skrattat åt det sista ordet, liksom om blotta tanken, att någonting sådant kunde hända, hade varit i högsta grad orimlig. De höllo vad de kommit överens om, och då de kunde bärga sig utan hjälp gjorde de det, och ingen blandade sig i deras angelägenheter — ty mrs March hade tillstyrkt planen. Margret strävade alltså ensam med sitt omedgörliga gelé hela den heta sommardagen, och klockan fem satte hon sig ned i sitt upp- och nedvända kök, vred sina nedsmutsade händer och började storgråta.

Under den första tiden av sitt äktenskap hade hon ofta med glad tillförsikt yttrat:

— Min man skall alltid känna att han när som helst kan ta en vän med sig hem, då han önskar det, ty jag skall alltid vara beredd. Det skall aldrig vara något bråk eller bannor eller otrevnad, utan ett fint hem, en glad hustru och en god middag. Älskade John, du behöver aldrig be mig om lov då du bjuder någon, utan bjud vem du vill och var säker om att de alltid skola bli hjärtligt välkomnade av mig.

Huru förtjusande lät icke detta! John riktigt strålade av glädje och stolthet, då han hörde henne säga så, och kände vad det var för en välsignad sak att äga en överlägsen hustru. Men fastän de nog haft främmande allt [ 52 ]som oftast, hade det likväl aldrig råkat vara oväntat, och Margret hade aldrig haft tillfälle att utmärka sig förrän nu. Det händer alltid så i denna tårarnas dal, det ligger någonting oundvikligt i sådana saker, som vi blott kunna undra över, beklaga och fördraga, så gott vi kunna.

Om John icke hade glömt bort hela geléet, skulle det verkligen hava varit oförlåtligt av honom att av alla dagar på året just välja denna för att oväntat bjuda en vän hem på middag. Men som han visste att rikliga matförråd blivit hemskickade på morgonen och han var säker om, att middagen alltid var färdig på slaget, njöt han på förhand av den förtjusande effekt det skulle göra, då hans vackra hustru kom springande för att möta honom, och huru han skulle föra sin vän till sitt hem, med den innerliga tillfredsställelsen hos en ung äkta man och värd.

Men då John kom till »Duvslaget», upptäckte han, att det kan finnas en hel värld av bedragna förhoppningar. Förstugudörren stod vanligen helt gästfritt öppen; men nu var den icke allenast stängd, utan låst, och jord sedan gårdagen prydde ännu trappan. Förmaksfönstren voro stängda och rullgardinerna nedsläppta, och på verandan märktes ingen tavla av någon liten vacker, vitklädd hustru, som satt och sydde och hade en liten förirrad pil i håret, ej heller såg man någon värdinna, som med strålande ögon och leende läppar blygt välkomnade gästen då hon hälsade på honom. Nej, ingenting sådant skedde — ty ingen människa syntes, mer än en rödbrusig pojke, som låg och sov under vinbärsbuskarna.

— Jag är rädd att någonting har hänt. Gå ned i trädgården, Scott, medan jag letar rätt på mrs Brooke, sade John uppskrämd av tystnaden och stillheten.

Han sprang runt omkring huset, ledd utav en skarp lukt av bränt socker, och mr Scott gick bakefter honom, med ett lustigt uttryck i sitt ansikte. Han stannade försiktigt på avstånd, då han såg Brooke försvinna; men han kunde både se och höra, och som han var ungkarl njöt han i hög grad av vad som försiggick.

I köket rådde förvirring och förtvivlan; ty en del [ 53 ]av geléet rann från burk till burk, en annan del låg på golvet och den tredje brände helt hurtigt vid på spisen. Lotty åt i all sköns lugn och med teutonisk flegma bröd och vinbärssaft, ty geléet var ännu i ett lika hopplöst flytande tillstånd; mrs Brooke satt med förklädet över huvudet och grät förtvivlat.

— Mitt kära barn, vad i all världen är det? utropade John, rusande in med en förfärlig föreställning om skållade händer eller några nyss anlända sorgliga underrättelser och med en hemlig bävan vid tanken på gästen i trädgården.

— Ack, John, jag är så varm, trött, förargad och uttråkad! Jag har hållit på med det här tills jag blev alldeles förbi. Kom och hjälp mig, ty annars dör jag! utropade den uttröttade husmodern och kastade sig till hans bröst, i det hon, i ordets fullaste bemärkelse, gav honom en söt välkomsthälsning, ty hennes köksförkläde hade blivit döpt på samma gång som golvet.

— Vad är det som gör dig så ledsen, älskade? Har någonting förfärligt hänt? frågade den ängslige John, i det han ömt kysste kullen på den lilla mössan, som satt alldeles vriden på sned.

— Ja, snyftade Margret med förtvivlan.

— Berätta mig fort vad det är! Gråt ej; jag kan uthärda allting utom att se dig gråta. Vad är det, älskade?

— Ge-ge-geléet vill ej stelna, och jag vet icke vad jag skall göra!

John Brooke skrattade då så, som han sedermera aldrig vågade skratta, och den muntre Scott, smålog ofrivilligt, då han hörde det hjärtliga skrattet, vilket rågade måttet i den stackars Margrets sorgekalk.

— Är det allt? Slå ut det genom fönstret och plåga ingen vidare med det! Om du vill, så skall jag köpa dig flera burkar fulla med gelé, men för himlens skull bliv inte hysterisk, ty jag har tagit Scott med mig hem till middag och —

John hann icke längre, ty Margret knuffade undan honom och, knäppande ihop händerna med en tragisk åtbörd, kastade hon sig i en stol, i det hon med en [ 54 ]ton av förnärmelse blandad med förebråelse och ledsnad utropade:

— En herre till middag och allting i en villervalla! John Brooke, huru kunde du göra någonting sådant?

— Tyst för all del; ty han är i trädgården! Jag hade glömt det fördömda geléet; men det kan icke hjälpas nu, sade John, i det han med ängsliga blickar överskådade situationen.

— Du skulle skickat bud eller sagt mig det i morse, och så borde du ha kommit ihåg hur bråttom jag hade, fortfor Margret förargad; ty även turturduvor hacka, då de retas.

— I morse visste jag ej av det och hade ej tid att skicka bud, ty jag mötte honom på vägen. För resten tänkte jag aldrig på att begära tillåtelse, då du alltid sagt mig, att jag kan göra som jag vill. Det är första gången som jag försökt det, och jag vill bli hängd om jag någonsin gör om det mera! sade John med bedrövat utseende.

— Ja, jag hoppas, att du inte kommer att göra det! Låt honom genast gå; jag kan icke taga emot honom och har ingen middag åt dig.

— Jo, det var trevligt! Men var är då steken och grönsakerna, som jag skickade hem, och puddingen, som du lovade mig? utropade John, i det han rusade till skafferiet.

— Jag har ej haft tid att laga någon mat och har ämnat äta middag hos mamma. Jag är mycket ledsen över det här; men jag har haft så bråttom — och Margrets tårar började åter rinna.

John var en god man, men han var människa, och att efter en lång dags arbete komma hem trött, hungrig och full av hopp och finna huset upp- och nedvänt, ett odukat bord och en vresig hustru var just icke ägnat att giva lugn åt varken själ eller sinne. Men han lade band på sig, och den lilla stormen skulle snart gått över, om det icke varit för ett enda olyckligt ords skull.

— Jag medger, att det är en svår belägenhet, men om du vill hjälpa mig, så skola vi nog kunna reda oss [ 55 ]och få ganska trevligt. Gråt ej, älskade, utan gör ditt bästa och försök att skaffa oss något att äta. Vi äro bägge två så hungriga som vargar, så vi bry oss inte om vad det är. Du kan ge oss kallt kött, bröd och ost; vi skola icke bedja dig om något gelé.

Detta var menat som ett oskyldigt skämt; men detta ord beseglade hans öde. Margret tyckte, att det var alltför elakt att på detta sätt göra narr av hennes bedrövliga misslyckande, och den sista tanken på egen felaktighet försvann medan han talade.

— Du får själv hjälpa dig ur klämman bäst du kan. Jag är alldeles för uttröttad för att kunna »göra mitt bästa» för någon människa. Det är just passande för herrn i huset att föreslå några avgnagda ben samt grovt bröd och ost, då det är främmande. Men jag tänker inte tåla någonting sådant i mitt hus. För den där Scott hem till mamma och säg honom, att jag är borta — sjuk — död — säg honom vad som helst. Jag vill inte se honom, och ni två kunna skratta åt mig och mitt gelé, så mycket ni behaga, ty det är det enda ni kunna få här; och sedan Margret i ett andetag framfört denna utmaning, kastade hon av sig köksförklädet och lämnade skyndsamt fältet för att i sitt eget rum riktigt gråta ut.

Vad de bägge herrarna företogo sig under hennes frånvaro visste hon ej; men mr Scott fördes icke »hem till mamma», och då Margret gick ned — sedan herrarna följts åt bort — fann hon spår av en hoprörd lunch, som fyllde henne med fasa.

Lotty berättade, att de hade »ätit mycket och skrattat förfärligt; och herrn hade bett henne slå bort all den söta strunten och gömma burkarna».

Margret längtade att gå hem för att tala om det för modern; men en känsla av blygsel över, att hon på detta vis kommit till korta, och tanken på Johns redlighet — »han kunde väl vara stygg, men ingen skulle få veta det» — höll henne tillbaka, och efter en kort överläggning med sig själv, klädde hon sig omsorgsfullt och satte sig att vänta på att John skulle komma och bliva förlåten.

[ 56 ]Men olyckligtvis kom inte John, emedan han ej såg saken i samma ljus. Han hade för Scott framställt alltsammans som ett glatt skämt och ursäktat sin lilla hustru så gott han kunnat och spelat värd så gästfritt att hans vän i så hög grad njöt av denna improviserade middag, att han lovade snart komma igen. Men John var förargad, ehuru han icke visade det; han kände att Margret hade ställt honom i en stor förlägenhet och sedan övergivit honom i nödens stund. Det var ej rätt gjort att säga till sin man, att han kunde taga främmande med sig hem när han ville och vid vilken tid som helst, och då han en gång tar sin hustru på orden, blir hon förargad och läxar upp honom och lämnar honom i sticket för att bli utskrattad eller ömkad. Nej, vid den helige Georg, det var ej rätt gjort och det måste Margret känna! Så länge kalaset räckte, hade han varit förargad inom sig, men då stormen var över och han vandrade hemåt, sedan han följt Scott en bit på vägen, kom en mildare känsla över honom. Stackars lilla Margret! Det var bra synd om henne, då hon ansträngde sig så för att glädja mig! Hon hade naturligtvis orätt; men så är hon också så ung. Jag måste ha tålamod och lära henne. Han hoppades, att hon ej hade gått hem; ty han hatade skvaller och andra personers inblandning. För ett ögonblick kände han sig åter förargad vid blotta tanken utav någonting sådant; men då kom fruktan att Margret kunde gråta sig sjuk, och denna föreställning mildrade hans sinne och kom honom att påskynda sin gång. Han beslöt att vara lugn och vänlig, men mycket fast och bestämd, och visa henne, huru hon hade felat i sina skyldigheter som maka.

Margret hade också beslutat att vara »lugn och vänlig, men bestämd», och visa John hans plikt. Hon längtade att få springa och möta honom och be om förlåtelse och bli kysst och tröstad, som hon var säker om att hon skulle bli; men naturligtvis gjorde hon ingenting av allt detta, utan då hon såg John komma, började hon småsjunga som om ingenting hade hänt, under det hon satt och [ 57 ]gungade och sydde i bästa förmaket alldeles som en förnäm dam.

John kände sig en smula snopen över att icke finna en öm Niobe; men kännande att hans värdighet fordrade att hon först skulle be om förlåtelse, bad han inte om ursäkt, utan kom endast helt makligt in, lade sig på soffan, i det han gjorde den särdeles blida anmärkningen: Vi få snart nymåne, min bästa Margret.

Mr Brooke började tala om några ämnen av allmänt intresse, men de blevo avklippta av mrs Brooke och samtalet avstannade. John gick till fönstret, bredde ut tidningen och, bildlikt talat, svepte in sig i den. Margret gick till det andra fönstret och sydde, som om rosetterna till hennes tofflor varit den allra viktigaste sak i världen. Ingendera talade — bägge sågo fullkomligt »lugna och bestämda ut», och bägge kände sig förfärligt ledsna.

— Ack, tänkte Margret, att vara gift är verkligen bra prövande, och man behöver, som mamma säger, ett oändligt tålamod, likaväl som kärlek. Ordet »mamma» framkallade minnet av en mängd andra moderliga råd, som blivit givna för länge sedan, men då emottogos med otro och protester.

— John är en god människa, men han har sina fel, och du måste lära dig att fördra och ha överseende med dem, då du tänker på dina egna. Han är mycket bestämd, men skall aldrig bli envis, om du talar vänligt med honom och icke otåligt säger emot honom. Han är mycket noggrann i allt vad som rör sanningen — och detta är ett utmärkt drag hos honom, fastän ni kallar honom småaktig. Om du aldrig bedrar honom med varken ord eller blick, så skall han skänka dig det förtroende du förtjänar och det stöd du behöver. Hans lynne är ej likt vårt, som hastigt flammar upp och strax går över, utan hans är den där stilla, bleka vreden, som sällan lågar upp, men en gång tänd, är svårare att släcka. Akta dig att uppväcka hans vrede mot dig själv, ty lugn och lycka bero på att du förmår bibehålla hans aktning. Ge akt på dig själv och var den första, som ber om förlåtelse ifall ni båda [ 58 ]fela, och vakta dig för små tvister, missförstånd och hastiga ord, ty genom sådant lägges ofta grunden till bitter ånger och sorg.

Dessa ord återkommo i Margrets minne, under det hon i solnedgången satt och sydde — och isynnerhet de sista orden. Detta var den första allvarsamma misshälligheten dem emellan. Hennes egna häftiga yttranden syntes henne nu både oförståndiga och ovänliga, och hennes vrede föreföll henne mycket barnslig, och tanken på att John kommit hem till ett sådant hem, kom riktigt hennes hjärta att smälta. Hon såg på honom med tårar i ögonen, men han såg dem ej. Hon lade bort sitt arbete, steg upp och tänkte: Jag skall vara den förste, som säger förlåt mig! men han tycktes inte höra henne. Hon gick mycket långsamt över rummet, ty det var svårt att kväva stoltheten, och ställde sig bredvid honom, men han vände ej på huvudet. För ett ögonblick kände hon som om hon omöjligen kunnat göra det; men då kom tanken: Detta är början, jag vill göra min skyldighet, så att jag ej har någonting att förebrå mig, och lutande sig ned, kysste hon lätt sin man på pannan. Detta ställde naturligtvis allt till rätta: den avbedjande kyssen var bättre än en hel mängd ord, och i nästa ögonblick hade John satt henne i sitt knä och sade ömt: Det var för mycket obeskedligt att skratta åt de stackars geléburkarna; förlåt mig, älskade, jag skall aldrig göra så mera!

Men likväl gjorde han det hundra gånger och detsamma gjorde även Margret, och bägge förklarade, att det var det sötaste gelé de någonsin hade gjort; ty familjens lugn blev bevarat i denna lilla husliga tvist.

En liten tid härefter hade Margret mr Scott på middag, till vilken han blivit särskilt inbjuden, och utan att ha haft någon utmärkt kokfru till hjälp, trakterade hon honom med riktig kalasmat; vid detta tillfälle var hon tillika så glad och intagande och gjorde allting med sådant behag, att mr Scott sade John, att han var en lycklig karl, som hade en sådan hustru, och hela vägen hem skakade han på huvudet åt en ungkarls ledsamma öde.

[ 59 ]På hösten fick Margret nya prövningar och erfarenheter. Sally Moffat, förnyande sin vänskap, brukade ständigt springa in i det lilla huset för att få en liten skvallerstund eller ock bjöd hon den stackars kära vännen komma till det stora huset och tillbringa hela dagen där. Detta var ganska roligt, ty då vädret var fult, kände Margret sig ofta ensam. Alla hade bråttom hemma, John var borta hela dagen, och hon hade ingenting annat att göra än sy, läsa eller göra visiter. Alltså föll det sig ju helt naturligt, att Margret skulle få den vanan att gå ut och promenera och skvallra tillsammans med sin vän. Då hon såg alla Sallys vackra saker, blev hon avundsjuk, och hon beklagade sig själv, som icke fått någonting dylikt. Sally var mycket vänlig och erbjöd henne ofta några småsaker, som riktigt föllo henne i smaken, men Margret nekade att ta emot dem, väl vetande att John inte skulle tyckt om det; men sedan gick denna lilla dåraktiga kvinna och gjorde vad John avskydde oändligt mycket mera.

Hon kände sin mans tillgångar och det gladde henne att veta att hennes man litade på henne och anförtrodde henne icke allenast sin lycka, utan vad somliga män tyckas skatta ännu högre, sina pengar. Hon visste var de voro, hade rättighet att taga så mycket hon behagade, och allt vad han begärde var, att hon skulle skriva upp vartenda öre hon gav ut, en gång i månaden betala alla räkningar och komma ihåg, att hon var en fattig mans hustru. Ända tills nu hade hon uppfyllt allt detta, varit försiktig och ordentligt fört sina räkenskapsböcker väl och varje månad visat honom dem utan fruktan. Men nu på hösten kom ormen in i Margrets paradis och frestade henne liksom han gjort med mången fåfäng Eva, som han icke frestat med äpplen, utan med grannlåt och kläder. Margret tyckte icke om att bli beklagad eller att man lät henne känna, att hon var fattig; det retade henne fastän hon blygdes att tillstå det, och ibland försökte hon att trösta sig genom att köpa någon vacker sak, så att Sally icke skulle behöva tro, att hon var tvungen att spara. Efteråt tyckte hon alltid att hon handlat orätt, ty sakerna voro [ 60 ]sällan nödvändiga, men de hade ju också kostat så litet, och det var ej värt att vidare gräma sig över någonting sådant, och på detta vis förökades omärkligt småsakerna, och då de gingo i bodarna, var hon icke längre bara en passiv åskådarinna. Men småsaker kosta mer än man kan tro, och då hon vid månadens slut gjorde upp sina räkningar, så blev hon riktigt förskräckt för slutsumman. John hade mycket att göra den månaden och lämnade henne räkningarna, den följande var han borta och den tredje skulle den stora räkningen för hela kvartalet göras upp, och Margret glömde det aldrig. Några dagar förut hade hon gjort en förfärlig sak och det tyngde på hennes samvete. Sally hade köpt siden, och Margret brann riktigt av begär att också köpa sig en ny klänning, just en vacker ljus klänning att ha på bjudningar; hennes svarta sidenklänning var så simpel, och att ha tunna klänningar på supéer passade endast för flickor. Tant March gav alltid flickorna tjugufem dollars var på nyåret, det var blott en månads väntan till den tiden, och här var ett så vackert lilafärgat siden, som såldes för nedsatt pris, och hon hade pengar, om hon bara tordes köpa det. John sade alltid, att vad som var hans var även hennes, men skulle han anse det rätt, ifall hon icke endast gav ut de väntade tjugufem, utan även andra tjugufem ur hushållskassan. Detta var just frågan.

Sally hade uppmanat Margret att köpa tyget och erbjudit henne få låna pengar, och med de bästa avsikter i världen hade hon frestat Margret mer än hennes krafter kunde motstå. I ett olycksbringande ögonblick lade bodherrn tyget i djupa veck och höll det vackert skimrande sidenet för hennes ögon, sägande:

— Jag försäkrar er, min fru, att det säljes så billigt, att ni nästan får det för halva värdet, varpå hon svarade: Jag tar det, och så klipptes det av, betalades, och Sally var förtjust och Margret skrattade, liksom hon gjort en sak, som ej hade det minsta att betyda, men då hon gick ur boden kände hon, som om hon stulit någonting och polisen varit efter henne. Då hon kom hem, försökte [ 61 ]hon att stilla samvetsförebråelserna genom att breda ut det vackra sidenet framför sig; men det såg nu mindre silverlikt ut och kom säkert ej att klä henne, och orden: »femtio dollars», tycktes vara tryckta på varje våd, liksom ett mönster. Hon lade bort det, men hon hade det alltid framför sig, fastän icke med samma behagliga känsla, som en ny klänning brukar medföra, utan förfärligt, liksom ett spöke, vilket man icke kan glömma. Då John om aftonen tog fram sina böcker, bävade Margrets hjärta, och för första gången sedan hon blev gift var hon rädd för sin man. De milda, bruna ögonen sågo ut som om de kunde bli stränga, och fastän han var ovanligt glad, tyckte hon, att han fått reda på hennes handlingssätt, ehuru han icke ville låta henne veta det. Alla hushållsräkningarna voro betalade och böckerna fullkomligt ordentliga. John berömde henne och höll just på att öppna den gamla plånboken, som de kallade »banken», då Margret, som visste att den var alldeles tom, höll tillbaka hans hand i det hon oroligt sade: Du har ännu ej sett på den boken, där jag satt upp mina enskilda utgifter.

John begärde aldrig att få se den, men hon önskade alltid, att han skulle göra det och brukade roa sig åt hans förvåning över de besynnerliga saker, som fruntimmer behövde, låta honom gissa vad »krås» var, utmanande fråga honom om betydelsen av en »håll mig väl fast», eller ha honom att undra, huru en liten sak, sammansatt av tre törnrosor, en bit sammet och ett par bandändar, möjligen kunde vara en hatt och kosta fem eller sex dollars. I kväll såg det ut, som han skulle tyckt om att göra bekantskap med hennes sällsamma utgifter, och under det han påstod sig vara högst förfärad över hennes slöseri — vilket han ofta gjorde — just då han var allra mest stolt över sin förståndiga hustru.

Den lilla boken togs fram mycket långsamt och lades fram för honom. Under förevändning att släta ut rynkorna ur hans panna, ställde hon sig bakom hans stol, och stående där, sade hon, under det förskräckelsen tilltog med varje ord:

[ 62 ]— Älskade John, jag skäms för att visa dig min bok, ty jag har på sista tiden verkligen varit oförsvarligt slösaktig. Emedan jag är så mycket borta, behöver jag, som du vet, många saker, och Sally råder mig därför alltid att köpa allt vad jag behöver, och därför har jag gjort det. Med mina nyårspengar kan jag till en del betala vad jag köpt; men jag var ledsen sedan jag hade gjort det, ty jag visste, att du skulle tycka, att jag gjort orätt.

John skrattade och drog henne fram till sig, i det han glatt sade: — Gå ej och göm dig, jag skall ej slå dig, om du köpt dig ett par fina handskskinnskängor; jag är tvärtom stolt över min hustrus fötter och bryr mig icke om, om hon betalar åtta eller nio dollars för sina kängor, blott de äro bra.

En av hennes sista »småsaker» hade just varit kängor, och medan John talade, hade hans öga råkat falla på den posten.

Ack, vad skall han säga, då han kommer till dessa förfärliga femtio dollars? tänkte Margret, i det en rysning genombävade henne;

— Det är allt värre än kängor, det är en sidenklänning, sade hon med förtvivlans lugn, ty hon önskade att så snart som möjligt ha stått över det värsta.

— Nåväl, kära du, hur stor är den »fördömda slutsumman», som mr Mantiline säger?

Detta lät icke likt John, och hon visste, att han såg på henne med denna ärliga blick, vilken hon ända tills nu ständigt varit så färdig att möta och besvara med en lika fri och öppen. Hon vände om bladet i boken, och i detsamma vände hon bort huvudet, under det hon pekade på summan, som nog skulle varit stor nog utan de femtio, men ökad med dessa, föreföll henne fasaväckande. Under några minuter var det fullkomligt tyst i rummet, sedan sade John långsamt — men hon kände på sig, att det kostade honom stor ansträngning att icke låta missnöjd.

— Nå, jag tror ej, att femtio dollars äro så mycket för en klänning, då man tager i betraktande alla de gar[ 63 ]neringar och hängande saker, som nu för tiden brukas, innan den anses vara färdig.

— Den är varken sydd eller garnerad, suckade Margret, färdig att dåna, då hon plötsligt kom att tänka på huru mycket pengar det ännu behövdes för att få den färdig, och denna tanke överväldigade henne alldeles.

— Tjugufem alnar siden tyckes vara tämligen mycket för att skyla ett litet fruntimmer, men jag betvivlar inte, att min hustru kommer att se lika fin ut, som Ned Moffats, då hon får den på sig, sade John torrt.

— Jag vet, att du är förargad, John, men jag kan inte hjälpa det. Jag hade aldrig ämnat förstöra dina pengar och trodde aldrig, att de där småsakerna skulle gå till så mycket. Jag kan inte motstå dem, då jag ser Sally köpa allt vad hon vill, och jag skäms över mig själv, som är så svag och försöker att vara nöjd; men det är så svårt, och jag är trött på att vara fattig.

De sista orden sade hon så sakta, att hon trodde han icke hade hört dem, men det hade han, och de sårade honom djupt, ty han hade förnekat sig själv månget nöje för Margrets skull. Hon hade varit färdig att bita tungan av sig i samma stund hon hade sagt det, ty John sköt bort böckerna, steg upp och sade med en liten darrning i rösten: — Jag var rädd för detta, men jag gör mitt bästa, Margret. Om han hade grälat på henne, ja, om han till och med skakat henne, skulle det icke så hava krossat hennes hjärta, som dessa få ord gjorde. Hon sprang till honom, slöt honom tätt intill sig, gråtande ångerns tårar. — O, John, min älskade, käre, strävsamme man, jag menade icke vad jag sade! Det var så syndigt, så osant och otacksamt, huru kunde jag säga så! Ack, hur kunde jag säga någonting sådant.

Han var mycket mild, förlät henne genast och sade ej ett enda förebrående ord; men Margret visste, att hon hade gjort och sagt saker, vilka icke snart skulle bliva glömda, ehuru han aldrig mera skulle komma att ens häntyda på dem. Hon hade lovat att älska honom i nöd och lust, och då hade hon, hans hustru, förebrått honom [ 64 ]hans fattigdom, sedan hon utan hejd förstört vad han förtjänade. Det var förfärligt! Men det värsta av allt var, att John efteråt var sig alldeles lik, som om ingenting hade hänt, utom att han stannade längre kvar i staden och arbetade om kvällarna, sedan hon gått till sängs för att gråta sig till sömn. En veckas samvetskval gjorde Margret nästan sjuk, och då hon upptäckte, att John hade skickat återbud till skräddaren och sagt att han icke behövde någon ny överrock, kom hon i ett tillstånd av förtvivlan, som var rörande att se. Han hade helt enkelt sagt till svar på hennes förvånade frågor angående återbudet: — Jag har ej råd att köpa den, min älskade. Margret sade ingenting, men några minuter därefter fann han henne i tamburen, med ansiktet begravt i den gamla överrocken och gråtande som om hennes hjärta velat brista.

Den kvällen hade de ett långt samtal med varandra, och Margret lärde sig att älska sin man högre, just för hans fattigdoms skull, ty den tycktes ha gjort honom till en man — givit honom kraft och mod att bryta sin egen väg — skänkt honom detta ömma undseende, som kunde komma honom att föredra felen och uppfylla önskningarna hos den han älskade.

Dagen därpå lät Margret stoltheten krypa i skrinet, gick till Sally och bad henne, som en ynnest, köpa sidentyget. Den godsinta mrs Moffat gjorde det gärna och hade sedan den grannlagenheten att icke efteråt giva henne det till present. Margret skickade genast efter den nya överrocken, och då John kom hem, satte hon den på honom och frågade honom, vad han tyckte om hennes nya sidenklänning. Man kan föreställa sig vad svar han gav, huru han mottog gåvan och hur lyckliga de sedan voro. John kom hem tidigt, och Margret upphörde med att ständigt gå bort på besök.

Varje morgon satte en mycket lycklig äkta man på sig den nya överrocken, och varje afton tog en mycket tillgiven liten hustru av den. Ett år hade gått till ända, och vid midsommartiden fick Margret en ny erfarenhet — den största och ljuvaste i en kvinnas liv.

[ 65 ]En lördag smög sig Laurie in i »Duvslagets» kök, hans ansikte strålade och han mottogs med cymbalers klang, ty Elsa slog ihop händerna, under det hon höll en såspanna i den ena och ett lock i den andra.

— Hur är det med den lilla mamman? Var äro de alla? Varför talade ni inte om det för mig, innan jag kom hem? frågade Laurie med en högljudd viskning.

— Den kära ängeln är lycklig som en drottning. De hava alla gått ditupp för att tacka Gud, och vi vilja inte, att det skall komma någon stormby dit; gå därför in i förmaket, så skall jag skicka ned dem till er, och med detta dunkla svar försvann Elsa, skrattande av hjärtans grund.

Snart därefter kom Hanna, stolt bärande ett litet flanellbylte, som låg på en stor kudde.

Hannas ansikte var mycket allvarsamt, men hennes ögon tindrade, och det var ett besynnerligt ljud i hennes röst, som härledde sig från något slags undertryckt rörelse.

— Blunda och räck ut armarna, sade hon övertalande.

Men Laurie skyndade sig hastigt baklänges i ett hörn och lade med en bönfallande åtbörd händerna på ryggen. Nej, jag tackar, det vill jag visst icke. Jag skulle släppa eller bryta sönder det, det är lika säkert som ödet.

— Då skall ni inte få se er nevö, sade Hanna bestämt, i det hon vände sig om liksom för att gå.

— Jag vill! Jag vill! Men ni måste svara för skadan, och lydande tillsägelsen, tillslöt Laurie hjältemodigt sina ögon medan någonting lades på hans armar. En skrattsalva hördes från Hanna, Amy, mrs March, Elsa och John, och kom honom att genast åter öppna ögonen, och då fann han sig försedd med två små barn i stället för ett.

Det var intet under, att de skrattade, ty uttrycket i hans ansikte var tillräckligt komiskt för att komma en kväkare att kikna av skratt, då han stod där och häpet stirrade först på de små medvetslösa oskulderna och sedan på de muntra åskådarna med en sådan förfäran, att Hanna satte sig på golvet och skrek.

— Vid Jupiter, det är tvillingar, var allt vad han [ 66 ]förmådde säga på en lång stund. Sedan vände han sig till fruntimren med en bedjande blick, som var högst komisk att se, och sade: Vill någon fort komma och ta dem, jag är färdig att skratta och då skulle jag släppa dem.

John kom sina barn till hjälp och marscherade upp och ned i rummet, med ett barn på vardera armen, som om han redan varit invigd i barnskötselns hemligheter, medan Laurie skrattade tills tårarna runno utför hans kinder.

— Var det inte ett utmärkt påhitt? Jag ville inte, att de skulle berätta det för er, ty jag hade föresatt mig att överraska er, och jag smickrar mig med att ha lyckats, sade Hanna, då hon äntligen fick igen andan.

— Jag har aldrig blivit mera förbluffad i hela mitt liv. Är det inte roligt? Är det gossar? Vad skola de heta? Låt mig se på dem en gång till. Stöd mig, Hanna, ty, vid min ära, är det inte en för mycket för mig, sade Laurie, betraktande barnen med minen hos en stor, välvillig newfoundlandshund, då han ser på ett par kattungar.

— Det är gosse och flicka. Äro de inte vackra? sade den stolte fadern, som med strålande ögon såg på de små röda barnen liksom de varit obevingade änglar.

— De äro de märkvärdigaste barn jag någonsin sett. Vilketdera är gossen? frågade Laurie och böjde sig som en båge för att granska underverken.

— Amy, sätt, som det brukas i Frankrike, ett blått band på gossen och ett rött på flickan, så kan du alltid hålla reda på dem. För övrigt har det ena barnet bruna, det andra blå ögon. Kyss dem, onkel Laurie, sade den skälmaktiga Hanna.

— Jag är rädd, att de icke skulle tycka om det, sade Laurie med ovanlig blyghet i sådana saker.

— Det göra de visst, ty nu äro de vana vid det Gör det genast, min herre, sade Hanna, rädd att han möjligen kunde föreslå en representant.

Laurie förvred sitt ansikte och tryckte med tillspetsade läppar en lätt kyss på vardera av de små kinderna, vilket framkallade en ny skrattsalva och kom barnen att skrika.

[ 67 ]— Där ha vi det! Jag visste väl, att de icke skulle tycka om det. Det är gossen. Se hur han sparkar! Han slår omkring sig med knytnävarna som en riktig boxare. Se, se, unge Brooke, vill ni nu anfalla en man, som är lika stor som ni själv? utropade Laurie, förtjust över ett slag, som han fick i ansiktet av den lilla knutna handen, som utan mål slog omkring sig.

— Han måste heta John Laurence och flickan Margret efter mor och mormor. Vi skola kalla henne Daisy, så blir det inte två med samma namn, och jag förmodar gossen skall kallas Jack, såvida vi icke få fatt i ett bättre namn, sade Amy med stort intresse.

— Döp honom till Demijohn och kalla honom »Demi» för korthetens skull, sade Laurie.

— Daisy och Demi — där ha vi det! Jag visste väl, att Laurie skulle göra slag i saken, sade Hanna och klappade händerna.

Och för den gången hade också Laurie gjort slag i saken, ty barnen fingo heta »Daisy» och »Demi» till slutet på boken.