Våra vänner från i fjol/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Hannas dagbok
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

En vän
Hjärtesorg  →


[ 141 ]

ELFTE KAPITLET.
En vän.

Ehuru Hanna fann sig mycket väl i det sällskap som omgav henne och var mycket upptagen av det dagliga arbete, varmed hon förtjänade sitt bröd — fann hon likväl tid övrig för sina litterära sysselsättningar. Det mål, hon nu strävade till, var väl naturligt hos en fattig och ärelysten flicka, men de medel, som hon begagnade för att uppnå sitt mål, voro ej de bästa. Hon såg, att pengar medförde makt; pengar och makt beslöt hon därför att skaffa sig, men de skulle ej ensamt användas för henne, utan för dem, som hon älskade mera än sig själv. Hennes dröm att fylla hemmet med allt vad som kunde göra det trevligt och bekvämt — att skaffa Betty allt vad hon önskade, ända från smultron om vintern till en alkov i hennes sängkammare — att själv få resa utomlands och alltid ha mer än nog, så att hon kunde få njuta av glädjen att göra gott — hade under många år varit hennes käraste luftslott. Den framgång, hennes prisnovell haft, tycktes öppna en väg för henne, vilken, efter en lång färd och mycken möda för att komma uppför branten skulle leda till detta förtjusande luftslott; men likväl dämpades hennes mod för någon tid utav den stränga kritik, som hennes bok fick röna från vissa håll, ty allmänna opinionen är en buse, som har skrämt mången modigare än hon. Hon gjorde därför något uppehåll i sin litterära verksamhet, men lät dock ej nedslå sig, utan började från en annan ända, som man säger.

Hon företog sig att skriva sensationsromaner — ty i dessa upplysta tider läste även det bildade Amerika skräp. Hon omtalade icke sin plan för någon, utan smorde ihop en »skakande berättelse» och bar själv modigt bort den till mr Dashwood, redaktören för den en gång i veckan utkommande »Vulkanen». Hennes kvinnliga in[ 142 ]stinkt sade henne, att kläder ha ett långt större inflytande på många människor än den utmärktaste karaktär och det behagligaste sätt. Hon klädde sig därför i sin bästa dräkt, och under det hon försökte övertyga sig, att hon varken var upprörd eller nervös, klättrade hon modigt uppför två mörka, smutsiga trappor och befann sig därefter i ett mycket oordentligt rum. Ett moln av cigarrök mötte henne, genom vilket hon dock snart lyckades urskilja tre herrar, som sutto med klackarna mycket högre i vädret än hattarna, vilka klädespersedlar de icke tycktes göra sig omaket att taga av, då hon kom in. Något förskräckt över detta mottagande, stannade Hanna tvekande på tröskeln och mumlade mycket förlägen:

— Jag ber om ursäkt, men jag sökte efter kontoret för veckotidningen »Vulkanen» och önskade träffa mr Dashwood.

Det högsta paret klackar försvann, den mest rökige herrn reste sig upp, och omsorgsfullt fasthållande cigarren mellan sina fingrar, gick han mot henne med en nickning och ett ansikte, som ej uttryckte någonting annat än sömn. Som Hanna kände, att hon på ett eller annat sätt måste komma till något slags resultat, drog hon fram sitt manuskript, och under det hon blev rödare och rödare för vart ord hon sade, framstammade hon små bitar av det lilla tal hon omsorgsfullt studerat in för detta tillfälle.

— En av mina vänner bad mig erbjuda — en berättelse — blott som ett försök — vore roligt höra er tanke — med glädje skriva mera, om detta faller i smaken.

Under det hon rodnande och stammande yttrade detta, hade mr Dashwood tagit manuskriptet, vände bladen med ett par mycket smutsiga fingrar samt kastade kritiserande blickar uppifrån och ned på de fina sidorna.

— Detta är icke ett första försök, förmodar jag? sade han, då han märkte, att arken voro numrerade och skrivna blott på en sida och icke hopbundna med ett band — ett säkert tecken på en nybörjares arbete.

— Nej, sir; hon har haft någon erfarenhet och fått pris för en berättelse i »Blarneystone Banner».

— Å, har hon? och mr Dashwood såg på Hanna [ 143 ]med en flyktig blick, men vilken tycktes lägga märke till varje sak hon hade på sig, ändå ifrån hattbrättet till knapparna i hennes kängor. Nåväl, ni kan lämna det, om ni så vill; vi ha mera av det där slaget till hands än vi veta vad vi skola göra med för närvarande; men jag skall se på det och ge er svar i nästa vecka,

Hanna tyckte inte alls om att lämna det, ty mr Dashwood behagade henne på inget sätt, men under sådana omständigheter fanns ingenting annat för henne att göra, än att niga och gå sin väg samt se särdeles hög och värdig ut, vilket hon hade mycket lätt för, då hon blev förargad eller generad, och nu var hon bägge delarna. Det var alldeles klart, att döma efter de menande blickar, som utbyttes mellan herrarna — att det lilla påhittet om »min vän» ansågs för ett gott skämt, och ett skratt, som framkallades av någon ohörbar anmärkning utav redaktören, just som hon stängde dörren, ökade hennes förtret. Halvt besluten att aldrig återvända, gick hon hem och arbetade bort sin förargelse genom att sy av alla krafter, och efter ett par timmar var hon så lugn, att hon kunde skratta åt alltsammans och längta efter nästa vecka.

Då hon åter gick dit, var mr Dashwood ensam, vilket gladde henne. Han var mycket mera vaken än förra gången, och ej helt och hållet fördjupad i sin cigarr, utan uppförde sig någorlunda hyggligt, det andra sammanträffandet var alltså vida trevligare än det första.

— Vi vilja ta er bok (redaktörer säga aldrig »jag»), om ni ej misstycker några ändringar. Den är för lång, men om vi utesluta de ställen, vid vilka jag har satt märke, så blir den just lagom, sade han i affärsmässig ton.

Hanna kände knappast igen sitt manuskript, ty så skrynklade och understrukna voro sidorna och kapitlen. Med samma känslor, som en öm moder skulle ha haft, om hon blivit ombedd att hugga av sitt späda barns ben, för att det skulle få rum i en ny vagga, såg Hanna på de förprickade ställena och blev förvånad över att finna, att alla moraliska reflexioner — vilka hon om[ 144 ]sorgsfullt lagt in som motvikt för att boken ej skulle bli alltför romantisk — hade blivit strukna.

— Men, min herre, jag trodde, att varje berättelse skulle ha någon slags moral, och därför har jag just med flit låtit några av mina syndare ångra sig.

Mr Dashwoods allvarsamma redaktörsmin förbyttes till ett småleende, ty Hanna hade glömt sin »vän» och talade så, som blott en författare gör.

— Människor vill bli roade, men icke att man skall predika för dem, som ni vet. Moraliska böcker säljas inte lätt nu för tiden, vilket, i förbigående sagt, just icke var någon så riktig uppgift.

— Ni tror således, att den skall säljas lättare, sedan förändringarna blivit gjorda?

— Ja. Intrigen är ny och väl genomförd — språket bra och så vidare, var mr Dashwoods artiga svar.

— Vad brukar ni — det vill säga, vilken ersättning —, började Hanna, som icke rätt visste, huru hon skulle uttrycka sig.

— Ah, jaså — jo vi ge från tjugufem till trettio dollars för sådana här saker, och betala dem, då de komma ut, svarade mr Dashwood, som om han alldeles glömt bort denna punkt, och det påstås, att sådana småsaker ofta falla redaktörer ur minnet.

— Nåväl! Ni kan ta den, sade Hanna i det hon med belåten min gav honom manuskriptet tillbaka; ty efter att ha arbetat för en dollar spalten, tycktes till och med tjugufem vara en bra betalning.

— Får jag säga min vän, att ni tar emot något mera, ifall hon har någon, som är bättre än denna? frågade Hanna, som var omedveten om, att hon förtalat sig en smula, och som blivit modigare genom sin framgång.

— Vi skola se på den, men kunna icke lova att taga emot den. Säg henne, att hon skall göra den kort och kryddad och icke bry sig om moralen. Vilket namn ämnar er vän sätta under berättelsen? frågade han i en likgiltig ton.

— Intet namn alls, med er tillåtelse; ty hon vill ej [ 145 ]sätta ut sitt eget och har ej antagit någon »pseudonym», sade Hanna, rodnande mot sin vilja.

— Det blir naturligtvis som ni vill. Berättelsen kommer ut nästa vecka; vill ni då komma och hämta pengarna, eller skall jag skicka dem? frågade mr Dashwood, som kände en ganska naturlig önskan att få veta, vem hans nya medarbeterska var.

— Jag skall hämta dem. God morgon, herr redaktör.

Så snart hon hade gått lade mr Dashwood upp sina fötter på soffan med den vänliga anmärkningen: — Fattig och stolt som vanligt, men hon kan vara mig till nytta.

Hanna följde mr Dashwoods anvisningar, och tagande mrs Northbury till förebild, dök hon djupt ned i sensationslitteraturens brusande hav; men tack vare livräddningsbojen — som en vän kastade ut till henne — kom hon upp igen utan att dykningen gjort henne mycken skada.

Liksom de flesta unga skriftställare, hämtade hon sina scener och personer från utlandet, och lät banditer, grevar, zigenare, nunnor och hertiginnor uppträda på skådebanan och spela sina roller med så mycken säkerhet och liv, som man rimligen kunde begära. Hennes läsare voro ej särdeles hemmastadda i sådana småsaker som grammatik, punktering och sannolikheter, och mr Dashwood tillät henne mycket gärna att fylla hans spalter, till det lägsta möjliga pris. Han ansåg det icke nödvändigt att säga henne, att det verkliga skälet till hans välvilja var det faktum, att en av hans medhjälpare — som fått sig erbjuden större avlöning — haft den lågheten att lämna honom i sticket.

Hanna blev snart intresserad av sitt arbete — ty hennes tomma börs fylldes vecka efter vecka, och den lilla skatt, som hon samlade — för att nästa sommar kunna låta Betty fara till någon bergstrakt — tillväxte långsamt men säkert. En sak var det likväl som störde hennes glädje, och det var, att hon ej hade talat om detta för dem därhemma. Hon hade liksom en aning om, att far och mor ej skulle gilla hennes förehavande — och föredrog därför att först gå sin egen väg och sedan bedja om förlåtelse. Det var mycket lätt för henne [ 146 ]att bevara sin hemlighet, ty intet namn stod under hennes berättelser; mr Dashwood hade naturligtvis redan för länge sedan lurat ut det, men lovade att vara tyst, och, märkvärdigt nog, han höll sitt ord.

Hon trodde, att det ej skulle göra henne någon skada, ty det var hennes uppriktiga mening att icke skriva någonting, för vilket hon skulle behöva skämmas, och hon tystade alla samvetsförebråelser genom att på förhand njuta av den lyckliga stunden, då hon skulle få visa sina besparingar och skratta åt sin väl bevarade hemlighet.

Men mr Dashwood ville ej ta emot annat än rafflande berättelser, och som raffel ej kunde åstadkommas på annat sätt än genom att sönderslita läsarnas själar, så måste för detta ändamål historia och romaner, land och hav, vetenskap och konst, polisprotokoll och dårhus rannsakas. Hanna fann snart att hennes oskyldiga erfarenhet hade givit henne blott få glimtar av den tragiska värld, som står lägre än de så kallade bättre kretsarna, varför hon, betraktande saken ur affärsmässig synpunkt, med en utomordentlig kraft började avhjälpa sina brister. Ivrig att finna material till sina berättelser och fast besluten att göra intrigen i dem originell — om ej mästerligt genomförd — sökte hon i alla tidningar efter olyckshändelser, märkvärdiga tilldragelser och brott; hon väckte misstankar hos bibliotekarierna genom att fråga efter arbeten som handlade om gifter; hon studerade ansikten på gatan samt alla de goda, dåliga och likgiltiga karaktärer, som funnos omkring henne; hon grävde i de gamla tidernas mull för att få reda på verkliga eller diktade händelser, vilka voro så gamla, att de voro så gott som nya, och gjorde sig bekant med dårskap, synd och elände så långt som hennes inskränkta sfär medgav det. Hon trodde att hon gick ganska raskt framåt, men omedvetet började hon ringakta några av de mest kvinnliga egenskaperna i en kvinnas karaktär. Hon levde i dåligt sällskap, och fastän det blott var diktat, inverkade det likväl på henne; ty hon närde hjärta och fantasi med en farlig och dålig föda och avskakade ivrigt ungdomens oskuld från sin natur genom en [ 147 ]för tidig bekantskap med livets mörkare sida, vilken vi alla tids nog få lära känna.

Hon började känna detta snarare än se det, ty genom att ständigt beskriva andra människors passioner och känslor, var hon i stånd att studera och spekulera över sina egna — ett dystert nöje, åt vilket friska unga sinnen icke gärna överlämna sig. Orätta handlingar medföra alltid sitt eget straff, och då Hanna bäst behövde sitt, så fick hon det.

Jag vet ej om det var läsningen av Shakespeare som lärde henne att känna karaktärer eller om det var kvinnans naturliga instinkt för allt som är redigt, modigt och starkt; men under det hon begåvade sina diktade hjältar med alla möjliga fullkomligheter under solen, upptäckte hon en levande hjälte, som intresserade henne, trots hans många mänskliga ofullkomligheter. Mr Bhaer hade vid ett av deras samtal rått henne att studera enkla, sanna och älskliga karaktärer, varhelst hon fann dem, såsom en god ledtråd för en skriftställare. Hanna tog honom på orden och — började helt lugnt studera honom själv — ett beteende, som mycket skulle förvånat honom, om han hade vetat av det — ty den värde professorn var mycket blygsam, då det gällde honom själv.

Varför alla människor tyckte om honom, hade i början gjort Hanna stort huvudbry. Han var varken rik eller stor, ung eller vacker — han var i intet avseende vad man kallar tjusande, överlägsen eller lysande, men ändock hade han lika stor dragningskraft som en munter brasa, och människorna tycktes helt naturligt samlas omkring honom som omkring en varm härd. Han var fattig, och likväl tycktes han alltid ha någonting att ge bort — främling, och likväl var han allas vän; han var icke längre ung — men så glad och lycklig som en pojke; ful och besynnerlig — men likväl funno många hans ansikte skönt, och hans egenheter blevo genast förlåtna därför att var och en måste hålla av honom. Hanna hade ofta givit akt på honom och försökt upptäcka vari hans behag låg, och slutligen kommit till den slutsatsen, att det måste vara hans godhet, som åstadkom underverket. Om han hade [ 148 ]någon sorg, »satt den med huvudet under vingen» och han vände blott den soliga sidan åt världen. Det fanns fåror i hans panna, men tiden tycktes dock hava rört vid honom med lätt hand, ihågkommande, huru god han var mot andra. De behagliga linjerna omkring hans mun voro blott minnen efter många vänliga ord och muntra skratt; hans ögon voro aldrig kalla eller hårda, och den varma, kraftiga tryckningen av hans stora hand var vältaligare än ord.

Själva hans kläder tycktes ha någonting av hans vänliga natur, ty de sågo så bekväma ut och tycktes önska att han skulle känna sig ledig i dem. Hans stora väst visste, att ett stort hjärta klappade under den; hans grova rock hade ett sällskapligt utseende, och de svällande fickorna utvisade tydligt, att små händer gingo tomma in i dem och kommo ut fulla; till och med hans stövlar hade ett välvilligt utseende, och hans kragar voro aldrig styva och skavande, som andra människors.

— Däri består det! sade Hanna till sig själv, då hon slutligen upptäckte, att verklig välvilja mot medmänniskor förskönar och förädlar till och med en fetlagd tysk lärare, som slevar i sig sin middag, stoppar sina strumpor och är belastad med namnet Bhaer.

Hanna satte högt värde på godhet, men hon ägde också den hos kvinnan så vanliga beundran för intelligens, och en liten upptäckt, som hon gjorde angående professorn, ökade mycket hennes aktning för honom. Han talade aldrig om sig själv, och ingen visste, att han i den stad, där han var född, hade blivit mycket ärad och uppskattad för sin lärdom och rättrådighet, förrän en av hans landsmän kom för att hälsa på honom och under ett samtal med miss Norton avslöjade detta angenäma faktum. Av henne fick Hanna höra det och tyckte desto bättre om det just därför, att mr Bhaer aldrig själv nämnt därom. Hon kände sig stolt över att veta, att han i Berlin var en uppburen professor, fastän han i Amerika blott var en fattig språklärare, och hans hårda, strävsamma liv fick [ 149 ]glans över sig genom den romantiska anstrykning, som denna upptäckt skänkte det.

En annan och bättre egenskap än intelligens upptäckte hon på det mest oväntade sätt. Miss Norton hade tillträde till den litterära societeten, som Hanna — om hon inte varit — ej skulle haft ringaste möjlighet att få lära känna. Den ensamma damen kände intresse för den ärelystna flickan och visade både Hanna och professorn i detta avseende många vänliga ynnestbevis. En afton tog hon dem med sig till ett utvalt samkväm, till firande av flera celebriteter.

Hanna gick dit beredd att falla ned och tillbedja dessa storheter, vilka hon med ungdomlig hänförelse redan hade tillbett på avstånd; men denna afton fick hennes vördnad för snille en svår stöt, och det drog långt om, innan hon kunde hämta sig efter upptäckten, att de utmärkta storheterna helt rätt och slätt blott voro män och kvinnor. Man kan tänka sig hennes förfäran, då hon förstulet kastade en blick av rädd beundran på den store poeten — vars dikter läto en ana en eterisk varelse — endast snille och glöd — och hon såg honom sluka sin supé med en iver, som drev blodet upp i hans själfulla ansikte. Då hon sviken och förtvivlad vände sig bort — liksom från en fallen avgud — gjorde hon andra upptäckter, som hastigt förjagade hennes romantiska illusioner.

Den ryktbare romanförfattaren rörde sig emellan tvenne vinkaraffiner med samma regelbundenhet som en pendel. Den namnkunnige teologen kurtiserade helt öppet en av våra dagars vittra damer, vilken kastade blickar, vassa som dolkar, på en annan Corinna, som på det mest älskvärda sätt gjorde narr av henne, sedan hon lyckats uttränga henne hos den djupsinnige filosofen. Denne sög helt makligt i sig teet och tycktes färdig att somna — ty damens talträngdhet gjorde all konversation omöjlig. Vetenskapsmännen ägnade sig med anmärkningsvärd energi åt ostron och glass, under det de pratade hit och dit om konst och vetenskaper. Den unge tonkonstnären, vilken — lik en annan Orfeus — hade hänfört hela staden, talade om hästar och [ 150 ]kapplöpningar, och det enda närvarande exemplaret utav den engelska noblessen, som fanns där, råkade vara den mest medelmåttiga av hela sällskapet.

Innan kvällen var halvliden, kände Hanna sig så fullkomligt tagen ur sina illusioner, att hon slog sig ned i ett hörn för att hämta sig litet.

Mr Bhaer kom genast bort till henne, men tycktes ej vara i sitt element; strax därefter kommo flera av filosoferna — var och en ridande på sin käpphäst — för att utföra ett intellektuellt tornerspel i den lugna vrån. Konversationen var långt över Hannas begrepp, men hon hade nöje av den, fastän Kant och Hegel voro okända storheter och »subjektiv» och »objektiv» obegripliga termer, och den enda sak, som »tydligt utvecklade sig för hennes inre medvetande», var en svår huvudvärk, då allt var över. Men småningom ljusnade det för henne, och hon förstod då, att världen borde plockas sönder i bitar och sedan sättas ihop på nytt och, enligt de talandes mening, efter oändligt mycket bättre grunder än förut, vidare att religionen var på god väg att bliva bortresonerad, och att förnuftet skulle bli den ende guden. Hanna kände ingenting alls angående varken filosofi eller metafysik, men en besynnerlig känsla, halvt smärtsam, halvt behaglig, kom över henne, under det hon lyssnade på vad som sades, och hon föreföll sig själv såsom en liten ballong, redlöst utkastad i världsrymden.

Hon såg sig om för att upptäcka vad professorn tyckte om det, och märkte då, att han betraktade henne med det buttraste uttryck, som hon någonsin sett i hans ansikte. Han skakade på huvudet och tecknade åt henne att gå därifrån, men just då var hon alldeles förtrollad av den spekulativa filosofiens frihet och satt därför kvar och sökte utfundera var de högvisa herrarna ämnade söka fotfäste, sedan de hade kullkastat allt det gamla.

Mr Bhaer var en misstrogen man, som ej gärna framhöll sina egna åsikter; icke därför, att de voro obestämda, utan därför, att de voro för allvarliga och uppriktiga för att bliva så där lättsinnigt avhandlade. Då han vände blicken från Hanna till några andra unga människor, vilka [ 151 ]blivit ditlockade av glansen av det filosofiska fyrverkeriet, rynkade han pannan och önskade tala, ty han fruktade, att någon antändbar ung själ skulle kunna bli vilseledd av raketerna och — då fyrverkeriet var förbi — finna sig äga intet annat kvar, än en ihålig käpp och en bränd hand. Han teg så länge han kunde, men då han en gång blev uppmanad att uttala sin åsikt, så flammade han upp av ädel vrede och försvarade religionen med sanningens hela vältalighet — en vältalighet, som kom hans brutna engelska att låta som musik och gjorde hans fula ansikte skönt. Han hade en hård kamp, ty de lärda männen stredo med utmärkt skicklighet, men han visste ej av något nederlag, utan försvarade sig som en hjälte; och hur han talade så kom Hanna åter till rätta med sig själv och fann den gamla goda tron, som så länge hade varit hennes tröst och hjälp, långt bättre än den nya. Gud var ej någon blind kraft och odödligheten ej någon vacker fabel, utan ett välsignelsebringande faktum. Hon kände, att hon nu åter hade fast mark under sina fötter, och då mr Bhaer tystnade — ty han blev överröstad — men alldeles icke överbevisad — hade Hanna velat klappa händerna och tacka honom.

Hon gjorde likväl intetdera, men kom ihåg denna scen och hyste för professorn den största högaktning, ty hon visste, att det kostade honom en stor ansträngning att vid detta tillfälle yttra sig, men hans samvete tillät honom ej att vara tyst. Hon började inse, att det var långt bättre att ha karaktär än att äga pengar, rang, geni eller skönhet, och hon kände, att om storhet är vad en vis man förklarat den vara, nämligen »sanning, vördnad, godhet», då var hennes vän Fredrik Bhaer icke blott god utan stor.

Och denna övertygelse stärktes för var dag. Hon satte värde på hans aktning och strävade efter att vinna hans bifall, ty hon önskade vara värdig hans vänskap. Men just som denna önskan var som uppriktigast, var hon nära att förlora allt.

En afton, då professorn kom för att ge Hanna lektion, [ 152 ]hade han nämligen en soldatmössa av papper på huvudet, som Tina satt på honom, och som han hade glömt att taga av sig. — Nog syns det, att han inte koketterar framför spegeln, innan han kommer ned, tänkte Hanna småleende, under det han sade »got afton» och allvarligt satte sig ned, fullkomligt omedveten om den löjliga kontrasten emellan hans ämne och hans huvudbonad. Han skulle nämligen läsa »Wallensteins död».

Hanna sade ingenting, då hon fick se mössan, ty hon tyckte om att höra det högljudda, hjärtliga skratt, i vilket han alltid brast ut, då det hände någonting lustigt. Hon ville därför låta honom själv göra upptäckten, men glömde snart hela saken, så fängslad blev hon av att höra honom läsa detta Schillers mästerverk. Efter läsningen kom lektionen, och den blev mycket livlig, ty Hanna var denna kväll vid ovanligt glatt lynne, och skälmen lyste ur hennes ögon då de föllo på pappersmössan. Professorn undrade vad som gick åt henne och höll slutligen upp för att fråga med en min av mild förvåning:

— Mees Marsch, varför skrattar ni er lärare mitt i ansiktet? Ni icke hafa respekt för mig, efter ni uppföra er så illa?

— Hur kan jag ha respekt för er, sir, då ni glömt att ta av er mössan? sade Hanna.

Den tankspridde professorn lyfte handen till huvudet och fick fatt i den lilla pappersmössan. Han tog den av sig, såg på den ett ögonblick, kastade sedan huvudet tillbaka och skrattade av full hals. — Å, jag vet hur hon kommit dit! Det är den där lilla yrhättan Tina, som styr ut mig som en galning med den här mössan. Dock, det gör ingenting; men ni får akta er, ty om lektionen ej går bra, så får ni bära mössan.

Men lektionen gick ej alls under några minuter. Bhaer fick nämligen se en plansch på mössan, och då han brett ut den, sade han med ett utseende av största avsky:

— Jag skulle önska, att sådana tidningar icke komme in här i huset, ty de äro ej för barn att se på eller passande [ 153 ]för ungdom att läsa. Det är icke bra, och jag kan ej förlåta dem, som göra denna skada.

Hanna betraktade tidningen och såg en teckning, besynnerligt sammansatt av en dåre, ett lik, en bov och en huggorm. Hon tyckte ej om planschen, men den känsla, som kom henne att vända om bladet var icke avsky, utan fruktan, ty hon trodde ett ögonblick, att det var »Vulkanen»; men lyckligtvis var det en annan tidning, och hennes förskräckelse gick över, då hon kom ihåg, att det till och med om det varit »Vulkanen» och någon av hennes berättelser stått i den, skulle likväl intet namn kunnat förråda henne.

Men däremot hade hon själv förrått sig genom sin blick och sin rodnad, ty oaktat sin tankspriddhet, observerade professorn långt mera än vad folk trodde. Han visste, att Hanna skrev och hade ganska ofta träffat henne på tidningskontor; men som hon aldrig vidrörde detta ämne, gjorde han inga frågor, trots sin livliga önskan att få se hennes arbeten. Men nu föll det honom in, att hon skrev saker, vilka hon skämdes att erkänna, och det oroade honom. Likväl sade han icke till sig själv — såsom många människor skulle ha gjort — »den saken angår mig ej, och jag äger icke rättighet att blanda mig i det»; nej, han kom blott ihåg, att hon var ung, fattig och långt borta från moderskärlek och fadersvård; och han drevs att rädda henne av en känsla som var lika snabb och naturlig, som den, vilken skulle drivit honom att räcka ut handen för att rädda ett drunknande barn. Allt detta for i ett ögonblick genom hans själ, men icke ett spår därav visade sig i hans ansikte, och så snart tidningen var bortlagd och Hannas nål påträdd, var han i stånd att helt naturligt, men mycket allvarligt säga: — Ja, ni gjorde rätt, som icke ville se på planschen. Jag kan ej uthärda den tanken, att unga, goda flickor skola se dylikt. De kunna roa somliga människor, men jag ville långt hellre ge mina gossar krut att leka med än det där vidriga skräpet.

— Allt är kanske ej så dåligt utan blott dumt, och om det finns folk, som vill läsa det, så kan jag inte [ 154 ]se något ont i att förse dem med det. Många hederliga människor hava skaffat sig en hederlig utkomst genom att skriva, vad man kallar sensationsromaner, sade Hanna, i det hon strök ned rynkorna med sådan kraft, att det blev ett litet hål för nålen vid varje rynka.

— Det är många, som vill ha whisky, men jag tror inte att varken ni eller jag skulle vilja sälja det. Om de hederliga människorna visste vilken skada de göra, skulle de icke tycka, att deras utkomst vore hederlig. De skulle säkert ej anse det rätt att lägga gift i konfekt som man ger barn att äta, om den också därför smakade dem så mycket bättre. Nej, de borde tänka sig litet för och hellre sopa gatorna än göra någonting sådant.

Mr Bhaer talade med värme och gick därvid bort till elden och skrynklade ihop tidningen som han höll i handen. Hanna satt stilla, men såg ut som om elden hade bränt henne, ty hennes kinder glödde långt efter sedan pappersmössan blivit förvandlad till rök och helt oskadligt gått upp genom skorstenen.

— Jag skulle vara mycket glad, om jag kunde få skicka allt det övriga samma väg som pappersmössan, mumlade professorn, i det han kom tillbaka med lättat utseende.

Hanna tänkte på vilken stor brasa det skulle bli av den stora papperspacke, som hon hade på sitt rum, och hennes mödosamt förvärvade pengar tyngde i detta ögonblick hennes samvete. Men så tröstade hon sig med den tanken, att hennes böcker ej voro så dåliga som denna utan endast enfaldiga, och att hon därför ej behövde vara ledsen. Hon tog således åter upp boken och sade med ett allvarligt utseende:

— Skola vi fortsätta, sir. Nu skall jag uppföra mig mycket väl och passande.

— Jag hoppas det, var allt vad han svarade, men han menade långt mera än vad hon kunde tänka sig, och den allvarliga, vänliga blick, han fäste på henne, kom henne att känna som om ordet »Vulkanen» varit tryckt med stora bokstäver på hennes panna.

[ 155 ]Så snart hon kom upp på sitt rum, tog hon fram sina papper och genomläste ånyo med största noggrannhet varje berättelse. Som mr Bhaer var litet närsynt, begagnade han ibland glasögon, och Hanna hade en gång småleende provat dem för att se, huru de förstorade det fina trycket i hennes bok. Nu föreföll det henne såsom om hon satt på sig professorns andliga eller moraliska glasögon, ty felen hos de stackars berättelserna stirrade förfärligt emot henne och fyllde henne med avsky.

— Det är verkligen dåligt skräp och skall snart bli värre än skräp, om jag fortsätter så här; ty varje bok jag skriver har alltid blivit sämre än den föregående. Jag har gått blint framåt och skadat både mig själv och andra för pengarnas skull — jag vet att det är så — ty jag kan ej läsa igenom detta skräp med allvarlig eftertanke utan att skämmas förfärligt för det; och vad skulle jag göra, om de finge se det därhemma eller om mr Bhaer finge fatt i det?

Hon blev het om öronen vid blotta tanken på något sådant och stuvade in hela packen i kakelugnen så att hon var nära att ställa till skorstenseld med sin brasa.

— Ja, där var rätta platsen för sådan smörja. Jag tror, det vore bättre att jag brände upp hela huset än att låta folk läsa detta jämmerliga skräp, tänkte hon, under det hon såg »Juras Demon» förvandlas till — ett litet svart kol med eldiga ögon.

Men då ingenting återstod av hennes tre månaders arbete — med undantag av en askhög och pengarna i hennes knä — såg Hanna allvarsam ut, där hon satt på golvet och undrade vad hon skulle göra med dessa pengar.

— Jag tror, att jag icke gjort mycken skada ännu, och kan behålla detta som betalning för min tid, sade hon efter ett långt begrundande; sedan tillade hon otåligt: Jag önskar nästan, att jag icke hade något samvete, ty det är så besvärligt. Om jag inte tyckte om att göra rätt och icke kände mig olycklig, då jag gjorde orätt, så skulle jag reda mig förträffligt. Jag kan inte hjälpa, att jag [ 156 ]ibland önskar, att pappa och mamma icke skulle varit så förfärligt noga med sådana saker.

Ack, Hanna, i stället för att önska, att »pappa och mamma icke varit noga» med sådant, så tacka däremot Gud för denna noggrannhet, och beklaga av allt ditt hjärta dem, som icke ha några sådana skyddande änglar, som kringgärda dem med grundsatser, vilka för den otåliga ungdomen väl kunna synas som fängelsemurar, men vilka skola visa sig vara säkra grundvalar för den uppvuxna kvinnan att stödja sig vid.

Hanna skrev inga flera sensationsromaner, ty hon insåg, att pengarna icke voro någon ersättning för hennes andel i det orätta. Men övergående från den ena ytterligheten till den andra (som personer med hennes lynne vanligen göra), styrde hon samma kurs som mrs Sherwood, miss Edgeworth och Hanna More, och satte ihop en roman, som med långt större skäl kunde ha kallats en predikan, ty så ofantligt moralisk var den. Ända från början betvivlade hon dess framgång, ty hennes livliga fantasi och romantiska sinne kände sig lika bundna och ovana i denna nya stil, som hon skulle ha gjort, om hon klätt ut sig i det förflutna århundradets stela och besvärliga dräkt. Hon erbjöd detta mästerstycke åt flera förläggare, men ingen ville köpa det och hon var hågad att instämma med mr Dashwood, att »moraliska böcker ej ha någon avgång».

Sedan försökte hon med en berättelse för barn, som hon lätt skulle kunnat bli av med, ifall hon icke själv varit för fordrande och begärt ett överdrivet högt pris för den. Den enda person, som bjöd henne tillräckligt, för att hon skulle anse det löna mödan att skriva för ungdom, var en värdig gentleman, som ansåg det för sin mission att omvända hela världen till hans enskilda tro. Men huru mycket hon än tyckte om att skriva för barn, så kunde hon likväl icke gå in på att låta alla sina stygga gossar bli uppätna av björnar eller stångade av onda tjurar, därför att de icke gingo till en viss söndagsskola. Icke heller ville hon samtycka till att de goda barnen, som gingo dit, därför skulle belönas med all möjlig välsignelse; såsom [ 157 ]att begåvas med förgyllda pepparkakor i detta livet och beledsagas av änglar då de, med psalmer eller böner på sina barnsliga läppar, lämnade detta jordiska. Därför blev det ingenting av dessa försök, utan Hanna satte korken i sitt bläckhorn och sade under ett anfall av mycket hälsosam ödmjukhet:

— Jag kan ingenting; därför skall jag vänta tills jag lärt mig något, innan jag härnäst gör ett försök, och under tiden skall jag »sopa gatan», om jag ej kan göra någonting bättre — det är ju åtminstone hederligt. Detta beslut var ett nytt bevis på att motgångar vanligen göra mera gott än ont.

Medan dessa inre förändringar föregingo hade Hannas yttre liv varit lika verksamt och enformigt som vanligt; och om hon ibland såg allvarsam eller litet ledsen ut, var det ingen, som märkte det, utom professor Bhaer. Han observerade henne så lugnt, att hon aldrig visste, att han gav akt på henne för att se, om hon tagit åt sig och dragit fördel av hans klander; men hon bestod provet, och han var nöjd, — fastän de ej hade utbytt ett enda ord om saken, visste han, att hon hade upphört att skriva. Han gissade sig därtill, icke blott utav den omständigheten, att hennes högra pekfinger icke längre var bläckigt, utan emedan hon nu tillbragte kvällarna därnere och icke mera träffades på tidningskontoren. Hon studerade nu med ett outtröttligt tålamod, som övertygade honom, att hon var fast besluten att sysselsätta sitt sinne med någonting som var nyttigt om än icke så roligt.

Han var henne nyttig på många sätt och bevisade sig vara en sann vän, och Hanna var lycklig; ty medan hennes penna fick vila, lärde hon mycket mera än blott tyska och lade grunden till sitt eget livs roman.

Det var en lång och behaglig vinter, ty hon lämnade icke mrs Kirke förrän i juni. Alla tycktes ledsna, då den tiden kom; barnen voro otröstliga, och mr Bhaers hår stod mera i vädret än någonsin, ty han strök alltid upp det i vild oordning, då hans sinne blev oroat.

— Ni reser hem! Ack, ni är lycklig ni, som har ett [ 158 ]hem att fara till, sade han, då hon berättade honom att hon skulle resa snart, satt sedan tyst i ett hörn och ryckte sig i skägget. Detta tilldrog sig aftonen före hennes avresa, då hon hade en liten mottagning.

Som hon skulle resa tidigt, tog hon farväl av dem alla på aftonen, och då hon kom till professorn, sade hon varmt:

— Nu måste ni lova att komma och hälsa på oss, ifall ni någonsin har edra vägar åt det hållet; vill ni göra det? Jag skall aldrig förlåta er, om ni far förbi, ty jag vill, att alla de mina skola känna min vän.

Vill ni det? Skall jag komma? frågade han och såg på henne med ett forskande uttryck i blicken, som hon icke märkte.

— Ja, kom nästa månad; då tager Laurie graden, och ni skall ha nöje av promotionen såsom någonting nytt för er.

— Är det er bästa vän, om vilken ni talar? frågade han med förändrad ton.

— Ja, Laurie är min gosse. Jag är mycket stolt över honom och skulle önska, att ni finge se honom.

Hanna såg upp i detsamma, fullkomligt omedveten om någonting annat än sitt eget nöje vid tanken på att få göra dem bekanta med varandra. Någonting i mr Bhaers ansikte påminde henne plötsligt om, att hon i Laurie kanske skulle finna mera än en »bästa vän», och just därför, att hon särskilt önskade att icke se förlägen ut vid denna tanke, började hon ofrivilligt att rodna, och ju mer hon förargade sig över sig själv, desto rödare blev hon. Om hon ej hade haft Tina på sitt knä, hade hon ej vetat huru hon skulle burit sig åt. Men lyckligtvis ville barnet omfamna henne, och då lyckades hon att dölja sitt ansikte ett ögonblick och hoppades, att professorn icke märkt något. Men det hade han, och han hämtade sig åter från denna ögonblickliga ängslan och återfick sitt vanliga uttryck, då han hjärtligt sade:

— Jag fruktar, att jag ej får tid att resa, men jag önskar vännen mycken framgång och er all möjlig lycka. [ 159 ]Gud välsigne er! och med dessa ord tryckte han varmt hennes hand, tog Tina på armen och gick.

Men sedan gossarna gått till sängs, satt han länge framför elden med ett uttryck av trötthet i sitt ansikte och med hjärtat uppfyllt av »Heimveh» eller hemsjuka. En gång, då han påminde sig Hanna, huru hon hade suttit med det lilla barnet i knät och detta nya, milda uttryck i sitt ansikte, dolde han ett ögonblick sitt huvud i händerna, men sedan vandrade han ivrigt omkring i rummet, liksom han sökt efter någonting, som han ej kunde finna.

— Nej, en sådan lycka är ej för mig; om den får jag ej hysa något hopp, sade han med en djup suck; men liksom om han hade förebrått sig själv för denna längtan, som han ej kunde undertrycka, gick han och kysste de bägge lockiga huvudena på kudden, tog sedan sin sällan begagnade sjöskumspipa och öppnade sin Plato.

Han gjorde sitt bästa och bjöd till att kväva sina känslor som en man, men jag tror inte, att han kunde finna att ett par ostyriga pojkar, en pipa eller ens den gudomlige Plato, voro någon särdeles tillfredsställande ersättning för hustru, barn och hem.

Ehuru det var tidigt, infann han sig likväl följande morgon vid stationen för att taga avsked av Hanna, och tack vare honom, började hon sin tråkiga resa med det behagliga minnet av ett vänligt ansikte, som småleende sade henne farväl, med en bukett violer till sällskap och bäst av allt, med den lyckliga tanken:

— Nå, nu är vintern förbi, och jag har ej skrivit några böcker — icke förtjänt någon förmögenhet; men jag har skaffat mig en vän, som är värd att äga, och jag skall försöka att behålla honom hela mitt liv.