Våra vänner från i fjol/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kärleksfulla farhågor
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Hannas dagbok
En vän  →


[ 125 ]

TIONDE KAPITLET.
Hannas dagbok.

Newyork. November.
Ȁlskade lilla mamma och Betty!

Nu tänker jag riktigt skriva en hel bok till er, ty jag har så mycket att berätta, fastän jag ej är någon fin ung dam, som reser på kontinenten. Då jag inte längre såg pappas gamla kära ansikte, kände jag mig allt litet modfälld och hade kanske haft svårt nog att hålla tillbaka tårarna, om jag ej just då fått sikte på en irländska med fyra små barn, som alla skreko mer eller mindre. Jag roade mig nämligen med att kasta in i deras munnar små pepparnötter var gång de öppnade dem för att skrika.

Snart kom solen fram, och det tog jag för ett gott omen, varför jag också klarnade upp och njöt av allt hjärta av min resa.

Mrs Kirke välkomnade mig så hjärtligt, att jag genast kände mig hemmastadd, till och med i det här stora huset, som är fullt av främlingar. Hon har givit mig ett litet rum, som påminner om ett fågelbo, så högt upp ligger det, men hon hade intet annat, och där finns kakelugn, och ett vackert bord står vid det soliga fönstret, och där kan jag sitta och skriva så ofta jag vill. En vacker utsikt och kyrktornet mittemot försona mig med de många trapporna, och jag blev genast förtjust i mitt lilla bo. Barnkammaren, där jag skall undervisa och sy, är ett glatt rum och ligger bredvid mrs Kirkes enskilda mottagningsrum, [ 126 ]och de bägge små flickorna äro vackra barn och troligen mycket bortskämda, men de fäste sig vid mig, sedan jag berättat dem sagan om ’De sju stygga svinen’, och jag betvivlar ej att jag skall bli ett mönster ibland guvernanter. Jag skall äta tillsammans med barnen, ifall jag tycker mer om det än att äta vid table d’hôte, och ännu så länge åtminstone föredrager jag att göra det, ty jag är blyg, fastän ingen vill tro det.

— Seså, min bästa, gör er nu hemmastadd, sade mrs Kirke till mig på sitt moderliga sätt. Jag är i rörelse från morgon till kväll, som ni väl kan förstå, med en sådan familj, men en stor tyngd faller från mitt hjärta, om jag vet att barnen äro i säkerhet hos er. Mina rum stå alltid till er disposition, och jag skall göra ert eget så trevligt som jag någonsin kan. Det finns många trevliga människor i huset, om ni känner er sällskaplig, och ni är alltid fri om aftnarna. Kom till mig om någonting går på tok, och gör det så trevligt för er som ni kan. Så, nu ringer det till te, jag måste därför springa upp och byta om mössa, och med dessa ord rusade hon av, lämnande mig att själv ordna i mitt nya näste.

Då jag strax därefter gick ned, blev jag vittne till något, som tilltalade mig mycket. Trapporna här i huset äro mycket långa, och medan jag stod och väntade vid början av den tredje trappan för att låta en liten tjänstflicka streta uppför den med sin börda, såg jag en man med ett eget utseende komma bakom henne, ta det tunga kolämbaret ur hennes hand, bära upp det hela vägen, sätta ned det vid en dörr strax bredvid och gå bort, i det han med en vänlig nick och ett främmande uttal sade:

— Det gick bättre så. Den lilla ryggen är för ung att bära en sådan börda.

Var det inte snällt av honom? Jag tycker om sådant, ty, som pappa säger, småsaker visa karaktären. Då jag i kväll talade om det för mrs Kirke, skrattade hon och sade:

— Det måtte varit professor Bhaer, ty det var just likt honom.

Mrs Kirke berättade mig, att han är från Berlin och [ 127 ]är en mycket lärd och mycket god man, men fattig som en kyrkråtta, samt att han ger lektioner för att underhålla sig själv och två små fader- och moderlösa systersöner, som han uppfostrar här enligt sin systers önskan, vilken hade gift sig med en amerikanare. Det är ej någon särskilt romantisk historia, men den intresserar mig, och det gladde mig att höra, att mrs Kirke lånar honom sitt förmak, då han läser med somliga av sina elever. Det är nämligen en glasdörr mellan förmaket och barnkammaren, och jag tänker titta in till honom genom den, och sen skall jag berätta er huru han ser ut. Han är nästan fyrtio år, så det har ingen fara, mamma lilla! Sedan jag druckit te och givit de små flickorna nattlugn, tog jag ett arbete och tillbragte aftonen under ett angenämt samspråkande med min nye vän. Jag ämnar föra dagboksanteckningar och skicka av dem en gång i veckan, god natt därför, mera i morgon.


Tisdags afton.

I dag på förmiddagen har det varit mycket livligt i mitt skolrum, ty barnen voro förfärligt vilda, och en gång höll jag verkligen på att ruska om dem litet — men då ingav mig en god ängel att i stället försöka litet gymnastik med dem, och det höll jag på med så länge, tills de voro glada att få sitta ned och hålla sig stilla. Efter lunchen tog jungfrun dem med sig ut för att spatsera, och jag gick till min sömnad ’med villig håg’, som lilla Mabel brukar säga. Jag höll just på att tacka min lyckliga stjärna för det jag hade lärt mig att sy knapphål så väl, då förmaksdörren öppnades och åter stängdes och en röst började gnola, eller snarare brumma: ’Kennst du das Land.’

Jag vet nog, att vad jag då gjorde var i högsta grad opassande, men jag kunde ej motstå frestelsen utan lyfte en flik av gardinen framför glasdörren och tittade förstulet ditin. Professor Bhaer var därinne, och medan han ordnade sina böcker, betraktade jag honom riktigt noga. — Ett fullkomligt tyskt utseende — något fetlagd — det tjocka bruna håret rätt upp i vädret — stort skägg — de [ 128 ]mest genomgoda ögon jag någonsin sett och en manligt skön stämma, som klingar behagligt för örat, då man är van vid vårt gälla, skrällande slammer. Hans kläder voro tarvliga, händerna stora, och i ansiktet fanns ej ett enda vackert drag med undantag av hans vackra tänder, och likväl tyckte jag om honom, ty han hade ett vackert huvud. Hans linne var utmärkt fint, och han såg ut som en gentleman, fastän två knappar voro ur hans rock och den ena skon lappad. Ehuru han gnolade, var likväl hans utseende allvarsamt, och jag såg honom ej småle, förrän han gick bort till fönstret och vände hyacinterna mot solen samt strök katten, vilken mottog honom som en gammal vän. I detsamma knackade någon på dörren, och han ropade med sin starka, friska stämma:

Herein!

Jag ämnade just springa min väg, då jag fick syn på ett litet barnkräk, som bar på en stor bok. Jag stannade kvar för att se vad det nu skulle bli av.

— Ja beöva min Bhaer, sade den lilla, kastande bort boken för att springa emot professorn.

— Du skall få din Bhaer, kom då och tag emot en duktig omfamning av honom, min Tina, sade mr Bhaer i det han skrattande tog tag i henne och lyfte henne så högt över huvudet på sig, att hon måste böja sig ned för att kyssa honom.

— Nu måste ja läsa över min lessa, sade den lilla gammalförståndiga varelsen, och då satte han henne strax vid bordet, öppnade det stora lexikonet, som hon hade haft med sig, gav henne en blyertspenna och papper, på vilket hon genast började klottra. Hon vände då och då om ett blad och förde sitt lilla finger utefter sidan, liksom om hon sökt ett ord, och allt skedde med ett sådant allvar, att jag nästan höll på att förråda mig genom att bryta ut i skratt. Under allt detta stod Bhaer och strök hennes vackra hår med en så faderlig min, att jag började tro, att hon måste vara hans eget barn, fastän hon såg mera fransk ut än tysk.

En ny knackning hördes, och två unga damer in[ 129 ]trädde, varför jag begav mig tillbaka till mitt arbete, och där förblev jag samvetsgrant hela tiden, som jag hörde buller och prat i rummet bredvid. En av flickorna skrattade hela tiden mycket tillgjort och sade med en så kokett ton: — Nå, professor, och den andra uttalade tyskan med en så lustig brytning, att det måtte varit svårt för honom att hålla sig allvarsam.

Bägge tycktes i högsta grad pröva hans tålamod, ty mer än en gång hörde jag honom säga med mycket eftertryck: — Nej, nej, det är icke så, ni icke hava hört på vad jag säga, och en gång hörde jag ett hårt slag, liksom om han slagit boken i bordet, och detta åtföljdes av det förtvivlade utropet: — Ack, i dag går allting illa!

Stackars man, jag beklagade honom, och då flickorna voro gångna, tittade jag åter in för att se om inte denna lektion alldeles piskat livet ur honom. Han tycktes alldeles uttröttad och hade kastat sig ned i stolen, där han satt med slutna ögon, tills klockan slog två. Då sprang han upp, stack böckerna i fickan, liksom han hade ämnat sig på en annan lektion, tog lilla Tina — som hade somnat på soffan — på sina armar och bar sakta bort henne. Han måste föra ett mycket stillsamt liv.

Mrs Kirke frågade, om jag ej ville gå ned och äta middag vid stora bordet klockan fem, och som jag kände mig en smula hemsjuk, tyckte jag det skulle förströ mig litet att gå ned och se vad slags människor, som voro under samma tak som jag. Jag gjorde mig alltså fin och försökte smyga mig in bakom mrs Kirke; men som hon är kort och jag lång, så blevo mina försök att dölja mig alldeles misslyckade. Jag fick plats bredvid henne, och sedan den första rodnaden lagt sig litet, tog jag mod till mig och såg mig omkring. Varenda plats vid det långa bordet var fullsatt, och alla voro mycket ivriga att få sin middag, isynnerhet herrarna, som tycktes äta efter klockslag, ty de slukade maten i ordets fulla bemärkelse, och försvunno sedan så fort de blivit mätta. Där fanns den vanliga samlingen av unga män, som ej hava tanke för någon annan än sig själva; nygifta, som blott voro upptagna av varandra; [ 130 ]gifta fruar, som endast intresserade sig för sina barn, och gamla herrar, som endast tänkte på politiken. Jag tror ej, att jag kommer att göra mig mödan inlåta mig i närmare bekantskap med någon av dem, med undantag av en ung flicka, som ser ut som hon skulle ha någonting inom sig.

Långt bort vid nedersta ändan av bordet satt professorn och skrek av alla krafter för att besvara en gammal döv herres frågor, vilken satt på hans ena sida, samt talade filosofi med en fransman, som satt på andra sidan om honom. Om Amy hade varit här, så skulle hon ha vänt ryggen åt honom för alltid, emedan han hade — jag ryser för att nämna det — en strykande aptit och slevade i sig sin middag på ett sätt, som skulle förfärat ’hennes nåd’. Jag brydde mig ej om det, ty jag tycker om ’att se folk äta med smak’, som Elsa säger, och den stackars karlen kunde behöva att få ett gott mål mat, sedan han hela dagen undervisat idioter.

Då jag efter middagen begav mig upp igen, stodo två av de unga herrarna och satte på sig sina kastorhattar framför spegeln, och jag hörde den ene sakta fråga den andre:

— Vem var den nykomna?

— Guvernant, eller någonting dylikt.

— Vad f-n har hon vid vårt bord att göra?

— Hon är den gamla fruns vän.

— Vackert huvud, men ingen stil.

— Nej, inte tecken.

Jag kände mig först förargad, men sedan brydde jag mig icke om det, ty en guvernant är lika god som en bokhållare, och jag har åtminstone folkvett om jag än icke har någon ’stil’, och det är mera än vad dessa unga sprättar tycktes ha, vilka blossande och högljudda gingo därifrån. Jag tål inte simpla människor!


Torsdagen.

I går var det en stilla, fridfull dag, som jag tillbragte med att undervisa, sy och skriva i mitt lilla rum, som ser mycket trevligt ut, då det brinner i kakelugnen och [ 131 ]ljusen äro tända. Nu har jag fått veta att Tina är dotter till fransyskan, som stryker all fintvätt här i huset. Den lilla ungen har alldeles förälskat sig i mr Bhaer och följer med honom som en hund överallt i huset, då han är hemma, vilket han mest tycker om, ty han är mycket barnkär, fastän han är ungkarl. Även Ketty och Minnie Kirke hålla mycket av honom och berätta alla möjliga historier om lekar, som han hittat på, om presenter, som han har med sig, och om de utmärkta sagor, som han berättar. De unga herrarna driva litet med honom tror jag, och kalla honom ’Gamle Fritz, Lager Bier, Ursa Major’ och giva honom alla möjliga namn. Men han skrattar åt dem som en pojke, säger mrs Kirke, och tar det så godmodigt, att de alla tycka om honom, trots hans besynnerliga sätt.

Den unga damen är en miss Norton — rik, bildad och god. Hon talade med mig vid middagen i dag (ty jag satt åter vid bordet, det är så roligt att sitta och ge akt på folk) och bad mig komma och hälsa på henne på hennes rum. Hon hade vackra böcker och tavlor, kände intressanta personer och var mycket vänlig, och därför skall jag göra mig älskvärd, ty jag önskar verkligen komma i en god societet, ehuru ej av samma slag som den Amy tycker om.

Jag var i vårt mottagningsrum i går afton, då mr Bhaer kom in med några tidningar till mrs Kirke. Hon var inte inne, men Minnie, som är något lillgammal, presenterade mig mycket artigt.

— Detta är mammas vän, miss March.

— Ja, och hon är så munter och vi tycka så mycket om henne, tillade Ketty, som är ett ’enfant terrible’.

Vi hälsade på varandra och skrattade åt såväl den tillgjorda presentationen som det rättframma tillägget, vilka utgjorde löjlig kontrast till varandra.

— Jag har hört, att de här små odygderna lära plåga er mycket, miss March, och om det händer en gång till, så ropa bara på mig, och jag skall genast komma, sade [ 132 ]han med en hotande rynkning på pannan, som förtjuste de små.

Det lovade jag att göra, och han gick sin väg; men det tycktes, som jag varit dömd att se honom mycket den dagen, ty när jag gick förbi hans dörr, då jag skulle gå ut, råkade mitt parasoll slå emot den. Den flög upp, och där stod professorn i sin nattrock, med en stor blå strumpa i ena handen och en stoppnål i den andra. Han tycktes inte alls skämmas för det, ty då jag efter att ha förklarat huru dörren gått upp, skyndade mig bort, så viftade han med handen, strumpan och nålen, och sade på sitt högljudda, glada sätt: Ni hafa en vacker dag för er promenad. Bon voyage, mademoiselle!

Jag skrattade hela vägen nedför trappan, men det gjorde mig även litet ont att tänka på den stackars mannen, som måste laga sina kläder själv. Jag vet att tyskar bruka brodera — men stoppa strumpor är någonting annat — och icke så vackert.


Lördag.

Ingenting har hänt, som är värt att anteckna, med undantag av en visit hos miss Norton, som har rummet fullt av vackra saker och som var mycket vänlig. Hon visade mig alla sina skatter och frågade, om jag inte ibland ville gå med henne på föreläsningar och konserter — såsom hennes förkläde — ifall jag är road av det. Hon framställde sin begäran som om jag skulle göra henne en tjänst med att bevilja den, men jag är övertygad, att mrs Kirke talat med henne om oss, och att hon gör det av godhet mot mig. Jag är stolt som en spanjor, men vänlighet utav sådana människor plågar mig icke, och jag antog anbudet med tacksamhet.

Då jag kom tillbaka till barnkammaren, hördes ett sådant buller i mottagningsrummet, att jag måste titta in dit. Där låg mr Bhaer på alla fyra på golvet, Tina satt på hans rygg, och Ketty hade bundit ett snöre kring hans hals, i vilket hon ledde honom kring rummet. Minnie var sysselsatt att med pepparkakor mata två små gossar, [ 133 ]vilka under skrik och rytande hoppade omkring i burar, för tillfället byggda av stolar.

— Vi leka ’nascheri’, förklarade Ketty.

— Detta är min effelant, tillade Tina, fattande tag i professorns hår.

— Mamma låter oss alltid göra vad vi vilja om lördagseftermiddagarna, då Frans och Emil komma, är det inte sant, mr Bhaer? sade Minnie.

Effelanten satte sig upp och såg lika allvarsam ut som någon av de andra, då han högtidligt sade till mig:

— Jag gifa er mitt ord på, att det är så. Om vi bullra för mycket, så skall ni säga ’tyst’ till oss och vi skola hålla oss tystare.

Jag lovade att göra det, men lämnade dörren öppen och roade mig åt leken lika mycket som de, ty ett muntrare upptåg hade jag aldrig sett. De lekte ’rövare och fasttagare’, dansade och sjöngo, och, då det började mörkna, kröpo de alla upp på soffan omkring professorn, som berättade dem förtjusande sagor om ’storkarna på skorstenspipan’ och de små ’nissarna’ som rida på snöflingorna när det snöar. Jag skulle önska, att amerikanarna voro lika enkla och naturliga som tyskarna, inte sant?

Jag är så förtjust i att skriva, att jag skulle kunna hålla på så här i evighet, om ej ekonomiska skäl förmådde mig att sluta nu, ty fastän jag skrivit på tunt papper och mycket tätt, så darrar jag vid tanken på alla de frimärken, som gå åt till det här långa brevet. Var snäll och skicka ned Amys brev, så snart ni kunna. Mina små nyheter låta mycket platta efter alla hennes glänsande beskrivningar, men jag vet, att ni skola tycka om dem ändå. Läser Laurie så ivrigt, att han ej har tid att skriva till sina vänner? Sköt väl om honom åt mig, Betty, och berätta mig allt, som rör småttingarna, samt framför tusental med hälsningar till alla från eder tillgivna

Hanna.

P. S. Då jag läser igenom mitt brev, ser jag, att det smakar alltför mycket av Bhaer, men jag har alltid [ 134 ]intresserat mig för egendomliga människor, och jag hade verkligen ingenting annat att skriva om. Gud välsigne eder!»


December.
»Min käraste lilla Betty!

Som detta endast blir ett hoprafsat brev, så adresserar jag det till dig, ty det kan roa dig och ge dig en idé om huru mitt liv fortgår, ty fastän det går tyst och stilla, är det likväl mycket angenämt, och jag känner mig så lycklig! Efter vad Amy skulle kalla ’herkulaniska’ bemödanden, i vad som rör andligt och moraliskt åkerbruk, börja mina idéer slå rötter, och mina små telningar slå in på den riktning jag önskar. De intressera mig icke så mycket, som Tina och gossarna, men jag uppfyller min skyldighet emot dem, och de hålla av mig. Frans och Emil äro små glada pojkar, just efter mitt sinne, ty den tyska och amerikanska blandningen i deras lynne frambringar ett ständigt jäsningstillstånd. Lördagseftermiddagarna äro alltid bullersamma, antingen de tillbringas inomhus eller ute, ty då vädret är vackert, gå alla barnen tillsammans ut och spatsera — alldeles som vid ett seminarium — med professorn och mig, som skola hålla ordning på dem, och då är det livat, må ni tro.

Vi äro mycket goda vänner nu, och jag har börjat att taga lektioner. Jag kunde verkligen inte hjälpa det, och det skedde på ett så löjligt sätt, att jag måste berätta det för dig, och börja från början. Mrs Kirke ropade mig en dag, just som jag gick förbi mr Bhaers rum, där hon höll på att stöka och ställa i ordning, och sade:

— Min bästa, har ni någonsin sett ett sådant skräphål? Kom och hjälp mig att ordna de här böckerna, ty jag har vänt upp och ned på allting för att få reda på vad han gjort med de sex nya handdukarna, som jag gav honom för inte så längesedan.

Jag gick in, och medan vi arbetade, såg jag mig omkring, ty det var verkligen ett ’skräphål’. Böcker och [ 135 ]papper överallt, en sönderslagen sjöskumspipa och en gammal flöjt låg på kakelugnshyllan, som om det varit förbi med dem; en fågel med sönderkrossade vingar och utan stjärt kvittrade i det ena fönstret, och en bur med vita råttor prydde det andra; halvfärdiga båtar och segelgarnståtar lågo ibland manuskripten, små smutsiga stövlar stodo och torkade framför elden, och spår efter de så högt älskade gossarna — för vilka han gör sig själv till en slav — syntes överallt i rummet. Efter en noggrann genomsökning återfunnos de saknade handdukarna, en låg över fågelburen, en annan var full med bläck och en tredje brunbränd, emedan han begagnat den, då han skulle ta i heta saker.

— En sådan karl! sade den godmodiga mrs Kirke skrattande, under det hon lade relikerna i sin traspåse. De andra har han troligen klippt sönder till segel på fartyg, bandager för sönderskurna fingrar eller draksvansar. Det är ju förfärligt, men jag kan inte gräla på honom, ty han är så tankspridd och godsint och låter de där pojkarna riktigt regera sig. Jag lovade att laga och tvätta åt honom, men han glömmer att lämna fram sina saker, och jag glömmer att se över dem, och på det viset kommer han Ibland i en svår knipa.

— Låt mig laga dem, sade jag; litet mera arbete gör mig ingenting, och han behöver ej veta av det. Det skulle bli mig ett nöje att göra det, ty han är så snäll emot mig, gör mig många små tjänster och lånar mig böcker.

På det viset kom jag att se om hans saker, och jag har nu stickat hälar i två par strumpor — ty de hade fullkomligt förlorat sin fason genom hans märkvärdiga stoppar. Han sade ingenting, och jag hoppades, att han ej skulle komma underfund med det, men en dag i förra veckan grep han mig på bar gärning. Genom att höra på de lektioner han ger åt andra har jag blivit så intresserad och finner det så roligt, att jag själv fått stor lust att lära mig tyska. Tina springer beständigt ut och in och lämnar alltid dörren öppen, så att jag kan höra.

[ 136 ]Jag hade suttit nära dörren och avslutat den sista strumpan samt under tiden försökt att förstå vad han sade till en ny elev, som är lika dum som jag. Hon hade nu gått, och jag trodde, att även han gjort det, efter det var så tyst; jag började därför ivrigt rabbla upp ett verb, men på ett mycket tokigt och bakvänt sätt. Efter en stund hörde jag ett litet sakta galande, och detta kom mig att se upp. Där stod mr Bhaer och såg på mig skrattande tyst, under det han gav tecken åt Tina att icke förråda honom.

— Så, sade han, då jag tystnade och stirrade på honom som en gås, ni tittar i smyg på mig, och jag tittar i smyg på er, det är intet ont i det. Men nu jag inte skämta, då jag fråga, om ni hafa lust att lära tyska?

— Ja, men ni är för upptagen, och jag är för dum att lära någonting, svarade jag hastigt och blev röd som en kräfta.

— Å, vi skola skaffa oss tid, och sen skall det nog lyckas oss att få reda på förståndet. Om aftnarna jag skola mycket gärna gifa en liten lektion, ty se ni mees March, jag hafa denna skuld att betala, och han pekade därvid på mitt arbete. Ja, de goda damerna hafa sagt till varandra så här: han vara en gammal enfaldig varelse, han icke skola märka vad vi göra, han icke skola observera, att hans strumphälar inte mera hafa några hål, och han skola tro, att hans knappar växa upp på nytt, då de gå ur, samt att band göra sig själva. Ah! Men jag hafa ögon och jag se mycket. Jag hafa ett hjärta, som känna sig tacksamt för detta. Seså — en liten lektion då och då — ty i annat fall ingen god fe mera arbeta för mig och de mina. Efter detta kunde jag naturligtvis ingenting säga, och, som det dessutom var ett särdeles gynnsamt tillfälle, så uppgjordes saken, och vi började. Jag tog fyra lektioner, och sedan fastnade jag för den välsignade grammatikan.

Professorn hade mycket tålamod med mig, men det måtte varit plågsamt, ty stundom såg han på mig med ett sådant uttryck av mild förtvivlan, att det var svårt nog att veta, om jag skulle gråta eller skratta. Jag för[ 137 ]sökte bägge delarna, men då det gick alltför skralt för mig slog han genast grammatikan i golvet och gick ur rummet. Jag trodde att jag fallit i onåd och att han övergivit mig för alltid, men jag klandrade icke honom det minsta, utan började rafsa ihop mina papper och ämnade rusa upp till mig och läxa upp mig själv riktigt på skarpen, då han kom in, så glad och strålande, som om jag hade höljt mitt namn med ära.

— Nu skola vi försöka ett nytt sätt. Ni och jag skola läsa de här roliga sagorna tillsammans, och vi skola aldrig mera gräva ner oss i den där torra boken, som skall få stå i skamvrån, för det hon gjort oss så mycket bekymmer.

Han talade så vänligt och slog så inbjudande upp Andersens sagor för mig, att jag skämdes mer än någonsin och fortsatte min lektion med en iver, som tycktes roa honom ofantligt. Jag glömde min blygsel och pluggade — det finns intet annat ord, som kan uttrycka det — av alla mina krafter, fastnade på de långa orden, uttalade efter ögonblickets ingivelse och gjorde mitt allra bästa. Då jag slutat läsningen av min första sida och höll upp för att hämta andan, klappade han händerna och utropade på sitt hjärtliga sätt: — Das ist gut! Nu går det bra för oss! Om ni nu vilja låna mig edert öra, jag skola i min tur läsa tyska för er! Och härmed började han läsa, låtande orden brusa fram med hela kraften av hans starka röst, ja, det var lika roligt att se som höra honom. Lyckligtvis handlade historien om den »Ståndaktige Tennsoldaten», vilken är mycket lustig, som du vet, så att jag kunde skratta — och det gjorde jag ock — fastän jag ej förstod hälften av vad han läste — men jag kunde ej hjälpa det, ty han var så allvarsam, jag så livad och hela saken så komisk.

Sedermera gingo våra lektioner bättre, och jag reder mig ganska bra, ty detta sätt att studera slår an på mig, när grammatikan vecklas in i sagor och poesi, på samma sätt, som man tager in piller i gelé. Jag tycker mycket om det, och han tycks ännu icke ha tröttnat, vilket är mycket snällt av honom, eller vad säger du? Jag tänker [ 138 ]ge honom någon julklapp, ty jag vågar ej erbjuda honom pengar. Säg mig någonting, som vore vackert och passande, mamma lilla.

Det gläder mig, att Laurie tyckes vara så lycklig och sysselsatt — att han lagt bort att röka och låter sitt hår växa. Nu ser ni, att Betty sköter honom bättre än jag gjorde. Tro dock ej att jag är svartsjuk, älskade! Utan gör du ditt bästa, men gör honom icke till något helgon. Jag fruktar, att jag icke skulle hålla av honom utan en liten återstod av mänsklig svaghet. Läs upp bitar för honom ur mina brev, ty jag har ej tid att skriva mycket, och det kan vara lika bra. Gud vare lov, att Betty fortfar att må så bra.


Januari.

Ett gott nytt år önskar jag eder alla, mina kära anhöriga, varuti även inbegripes mr Laurence och en ung man vid namn Laurie. Jag kan ej säga er, huru ofantligt stor glädje edra julklappar skänkt mig, ty jag fick dem icke förrän på aftonen och hade uppgivit allt hopp. Edra brev kommo på morgonen, men ni sade ingenting om paketet, vilket naturligtvis skulle bli en överraskning, detta gjorde att jag kände mig besviken, ty jag hade haft en aning om, att ni inte hade glömt bort mig. Jag kände mig en smula modfälld, då jag efter teet satt på mitt rum. Men då det stora, smutsiga, hopklämda paketet lämnades till mig, då omfamnade jag det och dansade om med det i förtjusningen. Det var så uppfriskande och hemlikt, att jag satte mig på golvet och läste och beskådade och åt och skrattade och grät på mitt vanliga dumma sätt. De saker, som ni skickade, var just vad jag bäst behövde, och äro mycket välkomna, därför att de äro hemgjorda i stället för köpta. Bettys nya penntorkare var utmärkt, och Elsas korg med hårda pepparkakor skall bli en riktig skatt. Du kan vara övertygad, mamma lilla, att jag skall begagna de nätta yllesakerna, som du skickade mig, och uppmärksamhet läsa de böcker, som pappa har sänt. Jag skickar eder alla oräkneliga tacksägelser!

[ 139 ]Då jag talar om böcker, bör jag nämna att jag börjar bli rik på sådana, ty nyårsdagen fick jag en vacker upplaga av Shakespeares arbeten utav mr Bhaer. Han sätter själv mycket stort värde på den, och jag har ofta beundrat den, där den stått uppställd på hedersplatsen tillsammans med hans tyska bibel, Plato, Homer och Milton, därför kan ni lätt tänka er vad jag kände, då han kom ned med den, och visade mig mitt namn i den — ’av vännen Fredrik Bhaer’.

— Ni har ofta sagt, att ni önskade äga ett bibliotek, här ger jag er ett sådant, ty emellan dessa två lock (han menade pärmarna) äro många böcker. Läs denna bok noga, och den skall hjälpa eder mycket, ty genom att rätt studera karaktärerna däri skall ni sedan vara i stånd att kunna studera dem i världen och skildra dem med er penna.

Jag tackade honom så gott jag förmådde och talade sedan om ’mitt bibliotek’, liksom om jag haft hundra böcker. Jag har aldrig förut vetat, huru mycket det fanns i Shakespeare, men så har jag heller aldrig förr haft någon Bhaer, som förklarat honom för mig. Skratta nu inte åt hans förfärliga namn, ty det uttalas varken som Bear eller Beer — som människor alltid vilja uttala det — utan som någonting mitt emellan dessa två, men som blott tyskar kunna uttala.

Det gläder mig, att ni båda tycka om vad jag berättat om honom, och jag hoppas, att ni någon gång skola lära känna honom. Mamma skulle beundra hans varma hjärta, pappa hans goda huvud; jag beundrar bägge delarna och känner mig rik genom min nya ’vän Fredrik Bhaer’.

Som jag varken hade mycket pengar eller visste vad han skulle tycka om, så köpte jag några småsaker, vilka jag ställde här och där i rummet, så att han skulle träffa på dem alldeles oväntat. Några voro nyttiga, andra vackra, andra bara lustiga — ett nytt skrivställ på hans bord, en liten vas till hans blomma — han har alltid en blomma eller litet grönt i ett glas för att ’hålla sig frisk’, som han säger, en hållare till hans pust, så att han ej behöver bränna upp vad Amy kallar ’mouchoirs’. Jag gjorde [ 140 ]hållaren lika med den, som Betty hittade på — en stor fjäril med fet kropp, svarta och gula vingar, spröt av tvinnat ullgarn och ögon av pärlor. Den slog ofantligt an på professorn, men han satte den på kaminhyllan som en verklig konstsak, och således kan jag nästan anse mitt påhitt vara misslyckat. Så fattig han är, har han likväl inte glömt en enda av tjänarna eller barnen i hela huset, och alla här ända ifrån den franska fintvätterskan till miss Norton, hade kommit ihåg honom, och det gläder mig uppriktigt.

Nyårsaftonen hade de ställt till en maskerad, som var mycket lyckad. Som jag ej hade någon kostym, ämnade jag inte gå ned, men i sista stund kom mrs Kirke ihåg, att hon hade några gamla brokaddräkter, och miss Norton lånade mig spetsar och plymer, och jag styrde ut mig till mrs Malaprop och seglade in med mask för ansiktet. Ingen kände igen mig, ty jag förställde min röst, och ingen anade, att den tysta, stolta miss March (ty de flesta här i huset tro, att jag är kall och högdragen, och det är jag också mot småaktiga människor) kunde dansa och klä ut sig och ge kvicka och spetsiga svar m. m.

Jag hade obeskrivligt roligt, och då vi demaskerade oss, var det verkligen lustigt att se, huru de stirrade på mig. Jag hörde en av ungherrarna säga till en annan, att han var övertygad, att jag hade varit aktris, och han trodde säkert, att han hade sett mig på en av småteatrarna. Jag tycker vad Margret skall skratta åt detta.

Mr Bhaer var Nick Bottom och Tina var Titania — en riktig liten älva i hans armar. Att se dem dansa var ’riktigt som en målning’ för att begagna Elsas uttryck.

Jag har verkligen haft ett mycket lyckligt nyår, och då jag nu sitter i mitt rum och tänker efter, så känner jag, att trots alla mina många brister, bättrar jag mig dock, ty jag är ständigt vid gott lynne, arbetar med glädje och intresserar mig för andra människor mycket mera än jag gjort förr, vilket ju är tillfredsställande. Gud välsigne er alla! Eder innerligt tillgivna

Hanna».