Våra vänner från i fjol/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bettys hemlighet
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Nya intryck
På hyllan  →


[ 183 ]

FJORTONDE KAPITLET.
Nya intryck.

Vid tutiden på eftermiddagen kan man få se hela den förnäma världen i Nizza spatsera på »Promenade des Anglais», som är en förtjusande plats. Längs den breda promenaden äro palmer, blommor och tropiska buskväxter planterade, på ena sidan har man havet och på den andra den stora körvägen, på båda sidor omgiven av hotell och villor, bakom vilka trädgårdar och vinkullar framskymta. Många nationer äro där representerade, många språk talas, många nationaldräkter bäras, och på vackra dagar är detta skådespel lika glatt och lysande, som någon karneval. Högdragna engelsmän, livliga fransmän, allvarliga tyskar, vackra spanjorer, fula ryssar, ödmjuka judar, fria och glada amerikanare ser man där, åkande, spatserande, pratande om nyheter och kritiserande den sist anlända celebriteten, — en Dickens, Ristori, Viktor Emanuel eller drottningen [ 184 ]på Sandwichsöarna. Ekipagen äro lika varierande som sällskapet och tilldraga sig lika mycken uppmärksamhet; isynnerhet de låga korgvagnarna, dragna av två ystra ponnyer samt med en liten jockej bakpå. Damerna köra alltid själva dessa åkdon och ha då eleganta nät över sina vida, fladdrande, rikt garnerade klänningar för att hindra dessa ifrån att alldeles översvämma de små åkdonen.

Längs utmed denna promenad spatserade på juldagen en reslig ung man, vilken långsamt gick framåt med händerna på ryggen och någonting frånvarande i ansiktsuttrycket. Han såg ut som en italienare, var klädd som engelsman och hade en amerikanares självständiga min — vilket allt sammanlagt gjorde, att många kvinnoögon med gillande blickar sågo efter honom, och åtskilliga sprättar i svarta sammetskläder, med ljusröda halsdukar, buffelhandskar och orangeblommor i knapphålen, ryckte på axlarna och avundades honom hans ståtliga utseende.

Där fanns en mängd vackra ansikten att beundra, men den unge mannen skänkte dem ingen uppmärksamhet, med undantag av en och annan blick på någon blond flicka eller dam klädd i blått. Snart vek han av från promenaden och stod ett ögonblick vid korsvägen, liksom obeslutsam, om han skulle gå och höra på musiken i »Jardin Publique» eller vandra utmed havsstranden bort till bergen. Det hastiga travet av hästfötter kom honom att se upp, i samma ögonblick som en av de ovannämnda små vagnarna hastigt kom nedför gatan. I detta åkdon satt en ung, blond dam, klädd i blått. Den unge mannen stirrade på henne ett ögonblick, därefter klarnade hela hans ansikte, och svängande hatten i luften, som en pojke, skyndade han hastigt fram för att möta henne.

— Å, Laurie! Är det verkligen ni? Jag trodde, att ni aldrig skulle komma! utropade Amy, i det hon släppte tömmarna och räckte honom bägge händerna, till stor förargelse för en fransk mamma, som påskyndade sina döttrars steg, på det de icke skulle bliva demoraliserade utav att se det fria sättet hos dessa »galna engelskor».

[ 185 ]— Jag blev uppehållen på vägen, men jag hade ju lovat att tillbringa julen med er, och här är jag nu.

— Hur mår er farfar? När kom ni? Var bor ni?

— Farfar mår bra, jag kom i går kväll och bor på Chavrain. Jag var uppe i ert hotell; men ni voro alla utgångna.

— Mon Dieu! Jag har så mycket att säga er, men jag vet inte, vad jag skall börja med. Stig upp i vagnen, så kunna vi tala bäst vi behaga, jag ämnar mig just ut att åka och längtade efter sällskap, ty Florence sparar sig för kvällen.

— Vad skall det då bli — bal?

— En julbjudning i vårt hotell. Det bor en mängd amerikanare där, och de hålla tillställningen dagen till ära. Ni följer naturligtvis med oss? Tant skall bli så förtjust.

— Tack! Vart fara vi nu? frågade Laurie, i det han med korslagda armar lutade sig tillbaka i vagnen, vilket högeligen behagade Amy, som tyckte bäst om att få köra, emedan hennes parasollpiska och de blå tömmarna över de vita ponnyryggarna skänkte henne en ofantlig tillfredsställelse.

— Jag skall först fara till bankiren och höra efter brev och sedan till Berget. Utsikten är så vacker, och jag tycker om att mata påfåglarna. Har ni varit där någon gång?

— Ja, ofta, för några år sedan, men jag vill gärna se det omigen.

— Berätta mig nu någonting om er. Det sista, jag hörde om er, var genom er farfar, som skrev att han väntade er från Berlin.

— Ja, jag var där en månad och reste sedan till honom i Paris, där han bosatt sig för vintern. Han har vänner där och mycket som roar honom, och jag kommer och far när jag vill, och vi ha det utmärkt trevligt.

— Ja, ni hade det riktigt angenämt ställt, sade Amy, som saknade någonting i Lauries sätt, fastän hon icke kunde säga, vad det var.

— Ja, ser ni, farfar avskyr att resa, och jag avskyr att hålla mig stilla, och därför följer var och en av oss [ 186 ]sin smak utan att på något sätt störa den andre. Jag är ofta hos honom, han tycker om att höra mig berätta, och jag njuter av att känna, att någon gläder sig åt att se mig, då jag kommer tillbaka från mina utflykter. Här är ett smutsigt gammalt hål, eller hur? sade han med en min av avsmak, då de foro längs boulevarden till »Place Napoleon» i gamla staden.

— Smutsen är pittoresk, därför tänker jag inte på det. Floden och kullarna äro hänförande, och de små bitar man ser av de trånga korsgatorna äro min förtjusning. Nu måste vi vänta litet för att låta den där processionen gå förbi, den går till S:t Johannes kyrka.

Under det Laurie helt sorglöst betraktade processionen av präster under deras himlar och de i vita slöjor klädda nunnorna, som buro tända vaxljus, samt några heliga bröder, klädda i blått, som sjöngo under det de marscherade framåt, såg Amy noga på Laurie. Hon kände härvid en skygghet som var henne främmande, ty han var mycket förändrad, och hon kunde ej återfinna gossen med det glada ansiktet i den tankfulle unge mannen, som satt bredvid henne. Han var vackrare än någonsin, men nu, sedan rodnaden, som glädjen över mötet med henne hade framkallat, var över, såg han trött och likgiltig ut — han föreföll icke sjuk eller precis olycklig, men han hade blivit äldre och allvarsammare, än två års lyckligt liv skulle kunnat göra honom. Hon kunde ej förstå detta och vågade icke göra några frågor; därför skakade hon på huvudet och satte sina ponnyer i gång, då processionen vek av bortom bågarna på Paglionibron och försvann i kyrkan.

— Que pensez-vous? sade hon, glad att få komma fram med sina franska uttryck, som hade gått framåt med avseende på kvantiteten, om än icke till kvaliteten, sedan hon kom utomlands.

— Att mademoiselle har begagnat sin tid mycket väl, och att resultatet är förtjusande, svarade Laurie bugande sig med handen på hjärtat och med en beundrande blick.

Hon rodnade av belåtenhet, men det oaktat var hon [ 187 ]ej så nöjd med komplimangen, som hon brukade bli över det beröm, vilket han förr tilldelade henne i hemmet, då han vid festliga tillfällen promenerade runt omkring henne och med ett hjärtligt leende och en gillande klapp på huvudet förklarade, att hon var »riktigt rar»! Hon tyckte ej om hans nya ton, ty fastän den ej var blasé, lät den likväl likgiltig, trots blicken.

— Om han skulle växa upp på det där viset, så önskar jag, att han hade förblivit en liten gosse i hela sitt liv, tänkte hon med en besynnerlig känsla av bedraget hopp och missnöje, men bjöd dock till att se fullkomligt glad och obesvärad ut.

Hos Avigdors fann hon de kära breven från hemmet, och lämnande tömmarna åt Laurie, läste hon dem med förtjusning, under det de åkte på den skuggrika vägen mellan gröna häggar, där terosorna blommade lika friska som i juni månad.

— Betty är mycket klen, säger mamma. Jag tycker ofta, att jag borde resa hem, men alla säga de, att jag skall stanna, och då gör jag det, ty jag skall aldrig mera få ett sådant tillfälle som detta, sade Amy och såg allvarsam ut, då hon kom till nästa sida i brevet.

— Det tror jag ni har rätt i. För resten kunde ni ingenting uträtta därhemma, men det är däremot en stor tröst för dem att veta, att ni mår bra och är lycklig och har så roligt, min snälla Amy.

Då han sade detta, flyttade han sig litet närmare henne och såg på henne med en blick, som mera påminde om hans forna jag, och härvid minskades den fruktan, som stundtals tryckt Amys hjärta, ty denna blick, hans sätt och hans broderliga »min snälla Amy» tycktes försäkra henne, att, om någon sorg eller bekymmer kom, så skulle hon icke vara ensam i ett främmande land. Strax därefter började hon skratta och visade honom en liten teckning av Hanna i hennes författarekostym, med skärmen på mössan stående rakt i vädret, under det att från hennes mun utgingo orden: »Snillet står i låga!»

Laurie smålog, tog teckningen och stoppade den i [ 188 ]västfickan, »för att hindra den från att blåsa bort», och lyssnade med stort intresse på det livliga brev, som Amy läste upp för honom.

— Detta blir då en riktigt rolig juldag för mig; först presenter på morgonen, så kom ni och brev på eftermiddagen, och i kväll skall jag på bjudningen, sade Amy, i det de stego ur vagnen vid ruinerna efter den gamla fästningen, och en hel flock av granna påfåglar kom trippande mot dem, tamt avbidande att bliva matade. Under det Amy leende stod däruppe på vallen och strödde ut smulor åt de granna fåglarna, betraktade Laurie henne — liksom hon förut gjort med honom — med en naturlig nyfikenhet, för att se vilken förändring som tid och frånvaro hade frambragt. Han fann ingenting, som förvånade honom eller svek hans förväntan, men mycket att beundra och gilla; ty om man förbisåg en smula tillgjordhet i tal och sätt, var hon så livlig och behaglig som någonsin och hade dessutom tillägnat sig detta oförklarliga något i klädsel och hållning, som vi kalla elegans. Alltid något mycket utbildad för sin ålder, hade hon nu fått en viss aplomb i både konversation och hållning, som kom henne att se ut som en världsdam i långt högre grad än hon i själva verket var. Men hennes gamla obetänksamhet framskymtade då och då, hennes starka vilja var ännu densamma, och hennes medfödda uppriktighet hade ej tagit någon skada av den främmande polityren.

Laurie upptäckte icke allt detta, medan han såg henne mata påfåglarna, men har såg nog för att känna sig nöjd och intresserad och bibehöll i minnet en liten vacker tavla av en ung flicka, vars strålande ansikte kringgöts av solskenet, vilket fördelaktigt framhöll den milda blå färgen på hennes klänning, den gyllene glansen av hennes hår och gjorde henne till en framstående figur i den behagliga scenen.

Då de kommo upp på stenplatån, som är överst på kullen, gjorde Amy en rörelse med handen, liksom hon bjudit honom vara välkommen till hennes favoritställe, och sade, i det hon pekade än hit än dit:

[ 189 ]— Kommer ni ihåg katedralen och Corson, fiskarna, som draga upp sina nät i viken, och den vackra vägen till Villafranca, just här nedanför, och, framför allt, den där punkten långt ut i havet, som, efter vad de säga, skall vara Korsika?

— Ja, det minns jag; det är icke mycket förändrat, svarade han utan hänförelse.

— Vad skulle inte Hanna ge för en titt på denna minnesvärda fläck? sade Amy, som kände sig vid särdeles glatt lynne och var ivrig att även få se honom glad.

— Ja, var allt vad han svarade, men han vände sig om och ansträngde sina ögon för att se den ö, som en större usurpator än till och med Napoleon nu gjorde intressant i hans ögon.

— Betrakta den nu riktigt noga för hennes räkning, och kom sedan och berätta mig, vad ni gjort under hela tiden, sade Amy i det hon satte sig, beredd på ett riktigt förtroligt samtal.

Men det fick hon icke, ty fastän han kom fram till henne och svarade på alla hennes frågor, fick hon blott veta, att han strövat omkring på kontinenten och varit i Grekland. Sedan de tillbragt en timme däruppe, foro de hem igen, och då han hälsat på mrs Carrol, tog han avsked av dem och lovade att komma igen på kvällen.

Det måste antecknas att Amy denna afton med mycken omsorg »gjorde sig fin». Tid och frånvaro hade gemensamt gjort sitt till med de båda unga; hon hade återsett en gammal vän i ett nytt ljus — icke längre som »vår gosse», utan som en vacker och angenäm ung man, och hon kände en helt naturlig önskan att finna välbehag inför hans ögon.

Amy kände sina stora fördelar och visste att begagna dem på bästa sätt och med den smak och skicklighet, som för en fattig och vacker kvinna utgöra en hel förmögenhet.

Tarlatan och tyll äro billiga i Nizza, därför begagnade hon sig av dem vid sådana tillfällen, följande det förståndiga engelska bruket, att unga flickor skola kläda sig i [ 190 ]enkla dräkter. Hon lyckades alltid få sina toaletter förtjusande medelst några friska blommor, några små nipper och alla möjliga nätta påhitt, som både voro billiga och togo sig väl ut. Men vi måste erkänna, att artisten ibland tog överhand över kvinnan och narrade henne att anlägga antika koaffyrer, statylika attityder och klassiska draperier. Men vi ha ju alla våra små svagheter, och det är så lätt att förlåta sådant hos ungdomen, som tjusar oss med sin skönhet och gläder oss med sin oskyldiga fåfänga.

— Jag vill, att han skall tycka, att jag ser bra ut, och att han skall säga det, då han kommer hem, sade Amy till sig själv, under det hon satte på sig Florences vita sidenklänning, som hon alldeles hade betäckt med skyar av fin tyll, ur vilka hennes vita axlar och guldlockiga huvud stucko fram på det mest artistiska vis. Hon hade haft det förståndet att icke krångla till sitt hår, utan hade fäst upp de tjocka, böljande lockarna i en hebelik knut bak i nacken.

— Det är icke modernt, men det kläder så bra, och jag vill inte göra mig till någon fågelskrämma, brukade hon säga, då man rådde henne att krusa, frisera eller fläta håret efter sista modet.

Som hon icke hade några prydnader, som voro fina nog för detta viktiga tillfälle, satte hon röda azaleabuketter på sin luftiga klänningskjol och kantade livet uppe vid halsen med fina murgrönsblad, som togo sig väl ut mot hennes vita hals. Med en tanke på de målade kängorna, mönstrade hon sina vita sidenskor med barnslig fröjd, och i det hon dansade ett varv kring rummet, beundrade hon med belåten min sina aristokratiska fötter.

— Min nya solfjäder passar förträffligt till blommorna, handskarna sitta utmärkt väl, och de äkta spetsarna på tants mouchoir ge stil åt hela min dräkt. Ack, om jag blott hade en klassisk näsa och mun, så skulle jag vara riktigt lycklig, sade hon, i det hon med ett kritiskt öga mönstrade sig, hållande ett ljus i vardera handen.

Trots denna bedrövelse såg hon likväl ovanligt glad och behaglig ut, då hon svävade framåt; hon sprang sällan [ 191 ]— det överensstämde ej med hennes utseende, tyckte hon — ty, som hon var lång, var det ståtliga och junolika mera passande än det pikanta eller lekfulla. Hon gick fram och tillbaka i den långa salongen, medan hon väntade på Laurie, och placerade sig en gång under ljuskronan, vilket åstadkom en utmärkt effekt på hennes hår, men då hon nogare tänkte på saken, gick hon bort till den andra ändan av rummet, liksom om hon blygts över sin barnsliga önskan att göra det första intrycket så intagande som möjligt. Men nu hände det sig så, att hon icke kunde handla klokare, ty Laurie kom just in med detsamma, men så tyst att hon icke hörde honom; och som hon nu stod där långt borta vid ett fönster, med huvudet litet vänt åt sidan och med ena handen hållande upp sin klänning, åstadkom den vita, smärta figuren emot den röda gardinen samma, utmärkta effekt som en väl placerad staty.

— God afton, Diana! sade Laurie med denna gillande blick, som hon tyckte om att: se i hans ögon, då de vilade på henne.

— God afton, Apollo! svarade Amy leende, ty även han tog sig ovanligt fördelaktigt ut, och tanken på att vid en så vacker mans arm träda in i balsalen, kom henne att av allt hjärta känna medlidande med de fyra fula mamsellerna Davis.

— Här äro edra blommor! Jag har själv bundit buketten, emedan jag kom ihåg, att ni ej tycker om vad Elsa kallar »sockertoppsbukett», sade Laurie, räckande henne en utsökt bukett i en vacker buketthållare, på vilken hon länge gått och spekulerat vid sina dagliga promenader förbi Cardiglias fönster.

— Så snäll ni är! utropade hon tacksamt; om jag hade vetat, att ni skulle komma, så skulle jag väl haft någon julklapp färdig åt er i dag, fastän ej något så vackert som detta, fruktar jag.

— Tack! Det är ej så vackert, som det borde vara, men ni förskönar det, sade han, då hon knäppte det därvid hängande silverarmbandet om sin handled.

— Var snäll och säg inte sådant åt mig!

[ 192 ]— Jag trodde, att sådant just vore i er smak.

— Inte då ni säger det, det låter så onaturligt, och jag tycker mycket bättre om edra gamla osminkade artigheter.

— Det gläder mig, svarade han med en blick av lättnad; sedan knäppte han hennes handskar och frågade om hans halsduk var bra knuten, alldeles som han brukade göra förr, då de tillsammans gingo på någon bjudning.

Det sällskap, som denna afton samlades i den långa matsalen, var sådant, som man blott får se det på kontinenten. De gästfria amerikanarna hade inbjudit alla bekanta de hade i Nizza, och som de ej hade några fördomar mot titlar, hade de lyckats förskaffa sig även sådana för att öka glansen av sin julbal.

En rysk prins värdigades sitta en timme i ett hörn och tala med en tjock dam, likt Hamlets mor klädd i svart sammet och med ett pärlbetsel under hakan. En ung adertonårig greve ägnade sig helt och hållet åt damerna, som förklarade, att han var »en förtrollande och älskvärd ung man», och en hög tysk Durchlaucht, som blott kommit dit för supéns skull, strök omkring litet varstädes, »sökande vad han uppsluka månde». Baron Rothschilds handsekreterare, en jude med stor näsa och trånga kängor, lät sitt ljus nedlåtande lysa för sällskapet, liksom hans herres namn hade förlänat honom en gyllene nimbus; en storväxt fransman, som kände kejsaren, kom för att tillfredsställa sin danslust, och lady de Jones, en engelsk dam, prydde scenen med sin lilla familj, bestående av åtta döttrar. Där funnos naturligtvis många lättfotade, högljudda amerikanska flickor och dito engelska, vilka senare voro vackra, men sågo döda ut, samt några fula, men pikanta franska damer. Dessutom fanns där den vanliga mängden av unga resande gentlemän, som roade sig av hjärtans lust, medan mammor utav alla nationer sutto omkring väggarna och välvilligt smålogo mot dem, då de dansade med deras döttrar.

Varje ung flicka kan föreställa sig Amys sinnesstäm[ 193 ]ning, då hon denna afton »beträdde tiljan», stödjande sig på Lauries arm. Hon visste, att hon såg bra ut; hon tyckte om att dansa och kände, att hon i balsalen var på sin rätta plats. Hon njöt även av den förtjusande känslan av tillfredsställd härsklystnad, som intager unga flickor då de först upptäcka vilket nytt och hänförande konungarike de äro födda att regera genom sin skönhet, ungdom och kvinnlighet. Hon tyckte, att det var synd om flickorna Davis, som voro tafatta, fula och utan annan eskort än en surmulen pappa och ännu surmulnare tanter, och därför hälsade hon på dem på sitt mest vänliga sätt, då hon gick förbi dem. Detta var ganska klokt av henne, emedan det gav dem tillfälle att beundra hennes dräkt och brinna av nyfikenhet att få veta, vem hennes kavaljer kunde vara, som såg så distingerad ut. Vid de första tonerna från orkestern steg färgen på Amys kinder, och hennes ögon började stråla, medan hennes fot otåligt slog takten mot golvet, ty hon dansade väl och ville, att Laurie skulle få märka det. Därför kan man lättare tänka sig än beskriva den harm, hon kände då han med sin fullkomligt lugna ton sade:

— Frågar ni efter att dansa?

— Det brukar man vanligen göra, då man är på bal.

Hennes förvånade blick och hastiga svar kommo Laurie att så snart som möjligt reparera sitt misstag.

— Jag menade första dansen. Får jag den äran?

— Jag kan ge er en dans, om jag stryker ut greven. Han dansar gudomligt; men han skall förlåta mig, eftersom ni är en gammal vän, sade Amy, som hoppades, att namnet skulle göra en god verkan, och visa Laurie, att hon icke var att leka med.

— En liten vacker pojke, fastän något för kort för att föra

En gudadotter himmelskt skön,
men även himmelskt stor,

var likväl hela den tillfredsställelse hon fick av sitt svar.

Det var blott engelsmän, som tillika med dem voro uppe och dansade, och Amy blev tvungen att helt prydligt [ 194 ]genomgå en kotiljong, medan hon under hela tiden kände sig så livad, att hon med förtjusning skulle kunnat dansa tarantellan. Laurie avstod Amy åt den »lille, vackre gossen» och gick för att göra sin uppvaktning hos Florence, utan att förut hos Amy hava försäkrat sig om någon av alla de kommande danserna, vilken oförsvarliga brist på förtänksamhet på ett lämpligt sätt blev straffad därmed, att hon genast lovade bort alla danser före supén. Hon beslöt dock i hemlighet göra ett undantag, ifall han visade något tecken till ånger. Med tyst tillfredsställelse visade hon honom sin balbok, då hon såg honom gå omkring i balsalen, i stället för att genast rusa fram till henne och bedja om nästa dans, en förtjusande polkamazurka. Hans artigt uttalade ledsnad tog hon dock ej för kontant, och då hon galopperade bort med greven, såg hon Laurie sätta sig bredvid mrs Carrol med ett verkligt uttryck av lättnad.

Detta var oförlåtligt, och Amy brydde sig icke om honom på en lång stund, utan sade blott då och då ett ord till honom, då hon kom till sin tant mellan danserna, emedan hon behövde en knappnål eller ett ögonblicks vila. Hennes vrede gjorde likväl god verkan, ty hon dolde den under en leende yta och tycktes vara ovanligt glad och strålande. Lauries ögon följde henne med nöje, ty hon varken hoppade eller flängde, utan dansade med liv och behag och gjorde detta förtjusande nöje till vad det verkligen bör vara. Han började helt naturligt studera henne från denna nya synpunkt; och innan kvällen var halvliden, hade han kommit till den slutsatsen, att »lilla Amy» med tiden skulle bli en mycket förtjusande kvinna.

Det var en livlig bal, ty snart blevo de allesammans upplivade, och julglädjen gjorde alla ansikten strålande, alla hjärtan glada och alla fötter lätta. Musikanterna spelade, blåste och trummade, som om de njutit av att göra musik; alla dansade, som kunde dansa, och de som icke kunde det, beundrade sina grannar med ovanlig värme. Rummet var fullt av Davisar, och de många fröknarna Jones hoppade omkring som en flock unga giraffer. Den gyllene sekreteraren flög genom salen som en meteor med en elegant [ 195 ]fransyska, vars ljusröda släp betäckte golvet liksom med en matta. Den tyske Durchlauchten fick till sin stora lycka reda på supébordet, åt där grundligt av varje rätt, som stod på matsedeln, och gjorde uppassarna förtvivlade genom de förödelser, som han anställde. Men kejsarens vän höljde sig med ära, ty han dansade alla danser, antingen han kunde dem eller ej, och gjorde impromptupiruetter, då turerna förbryllade honom. Den korpulente mannens pojkaktiga uppsluppenhet var komisk att skåda, ty ehuru han hade »full vikt», hoppade han likväl som en kautschuckboll. Han sprang, han flög, han dansade; hans ansikte glödde, hans kala huvud sken, hans frackskört flögo vilt, hans lackerade skor riktigt blänkte i luften, och då musiken tystnade, torkade han svettdropparna ur pannan och kom strålande av belåtenhet mot de andra dansande.

Amy och hennes greve utmärkte sig för lika mycken hänförelse, men vida mera behag och smidighet, och ofrivilligt stampade Laurie takten till den rytmiska höjningen och sänkningen av de vita skorna, då de outtröttligt flögo förbi, liksom de varit bevingade. Då den lille mannen slutligen tog avsked av henne med försäkringar om »huru otröstlig han var, som nödgades gå så tidigt», beslöt hon att vila litet för att se, huru hennes avfällige riddare hade burit sitt straff.

Det hade gjort mycket god verkan, ty vid tjugutre års ålder finner den olycklige älskaren en balsam i angenämt sällskap, och unga nerver börja gärna att vibrera, ungt blod att sjuda och livliga, spänstiga lynnen att skaka sorgen av sig, då de komma under förtrollningen av skönhet, ljus, musik, liv och rörelse. Laurie såg helt livad ut, då han steg upp för att lämna Amy sin plats, och då han skyndade bort för att servera henne, sade hon till sig själv med ett förnöjt leende:

— Å, jag trodde just, att det skulle göra honom gott.

— Ni ser ut som Balzacs »Femme peinte par elle-même», sade han, och fläktade henne med solfjädern med den ena handen under det han höll kaffekoppen i den andra.

[ 196 ]Mitt smink går inte bort, svarade Amy, i det hon gned sina röda kinder och visade honom den vita handsken med ett sådant allvar, att det kom honom att gapskratta.

— Vad kallar ni sådant här tyg? frågade han och rörde vid en våd av hennes klänning, som hade fallit över hans knä.

— Illusion.

— Namnet är utmärkt; det är ett mycket vackert tyg, något alldeles nytt, är det inte så?

— Det är så gammalt som gatan! Ni har sett mer än tjugu flickor ha likadant, och ni har aldrig märkt, att det är vackert förrän nu — stupide!

— Jag har aldrig sett det på er förr, vilket förklarar mitt misstag, förstår ni väl.

— Seså, nu igen detta tal, som ni vet är förbjudet! Jag föredrar i detta ögonblick kaffe framför komplimanger. Nå, stå nu inte och häng så där, det gör mig nervös.

Laurie ställde sig kapprak och tog ödmjukt Amys tomma tallrik; han fann ett besynnerligt slags nöje uti att ha »lilla Amy», som kommenderade sig, ty hon hade nu förlorat sin blyghet och kände en oemotståndlig lust att tyrannisera honom, vilket flickor alltid med sådan förtjusning göra, då skapelsens herrar visa dem något tecken till underdånighet.

— Var har ni lärt alla de där sakerna? frågade han med en skälmsk blick.

— Som »alla de där sakerna» är ett mycket obestämt uttryck, så får jag be er vara så god och förklara er litet tydligare, svarade Amy, som fullkomligt väl visste vad han menade, men av kvinnlig elakhet ville tvinga honom att beskriva det obeskrivliga.

— Nåväl — hela utseendet — hållningen, säkerheten att föra sig — illusionen — ni förstår, sade Laurie skrattande och hjälpte sig ur klämman med det nya ordet, då han såg, att han alldeles kom till korta.

Amy kände sig belåten, men visade det naturligtvis. icke, utan svarade allvarsamt:

[ 197 ]— Att leva i främmande land ger en omedvetet en viss polityr. Jag studerar på samma gång som jag roar mig, och vad det här angår — med en liten gest visande på klänningen — så är tyllen billig, buketter får man nästan för ingenting, och jag är van att styra till min stackars tarvliga toalett på bästa sätt.

Amy ångrade nästan den sista meningen, emedan hon fruktade, att dem ej överensstämde med goda tonen. Men just för detta sista yttrande tyckte Laurie så mycket mer om henne, och han började både beundra och respektera det aktningsvärda tålamod, som så utmärkt begagnade de små resurserna, och detta glada sinne, som skylde fattigdomen med blommor. Amy visste ej, varför han såg på henne så vänligt eller varför han skrev hennes balbok full med sitt namn och helt och hållet ägnade sig åt henne under det återstående av aftonen på det mest uppmärksamma sätt; men den drivfjäder som förorsakade denna angenäma förändring, var resultatet av ett av de nya intryck, vilka de bägge två omedvetet hade givit och emottagit.