Våra vänner från i fjol/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hur man lär sig att glömma
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Ensamhet
Överraskningar  →


[ 251 ]

NITTONDE KAPITLET.
Ensamhet.

Det var lätt för Hanna att lova självförsakelse, medan hon var helt och hållet upptagen av en annan, och hjärta och själ voro upphöjda av ett ädelt föredöme; men då den hjälpande rösten hade tystnat, det milda föredömet [ 252 ]försvunnit, den älskade systern var borta och ingenting annat återstod än ensamhet och sorg, då fann hon det mycket svårt att hålla sitt löfte. Huru skulle hon kunna »trösta fader och moder», då hennes eget hjärta förtärdes av en ständig längtan efter systern? Huru kunde hon göra »hemmet glatt», då allt dess ljus, värme och skönhet tycktes hava övergivit det, när Betty lämnade det; och var i hela den vida världen skulle hon finna »något angenämt och nyttigt arbete», som kunde bli henne en ersättning för den ömma vård hon ägnat systern och som skänkte henne en sådan tillfredsställelse. På ett blint, hopplöst sätt försökte hon att uppfylla sin plikt, under det hennes själ i hemlighet uppreste sig däremot, ty det syntes henne orättvist, att hennes få fröjder skulle minskas, men hennes bördor göras tyngre och livet bli allt hårdare och svårare, ju mera hon strävade framåt. Somliga människor tycktes ha blott fått solsken och andra endast skugga; och detta var icke rättvist, hon visste sig ha strävat mera: än Amy att bli god, men hon hade aldrig fått någon belöning — endast svikna förhoppningar, bekymmer och hårt arbete.

Stackars Hanna! Detta var en mörk tid för henne, ty någonting likt förtvivlan kom över henne, då hon tänkte på att tillbringa hela sitt liv i detta tysta hus, överhopad av omsorger med blott få och obetydliga förströelser men nedtyngd av plikter, som tycktes henne aldrig kunna bli lättare. — Jag kan ej stå ut. Jag var ej ämnad till ett sådant liv som detta, och jag vet att jag skall slita mig lös därifrån och företaga mig någonting förtvivlat, om icke någon kommer mig till hjälp, sade hon till sig själv, då hennes första försök misslyckades och hon föll i detta dystra, olyckliga själstillstånd, som ofta inträffar, då starka viljor måste giva vika för det oundvikliga.

Men det kom någon till hennes hjälp, fastän hon icke genast ville igenkänna de goda änglarna däri, emedan de buro alltför bekanta drag och begagnade sådana enkla medel, som bäst passa för det arma människohjärtat. Ofta hände det att hon rusade upp om nätterna, i tanke att [ 253 ]Betty ropade henne, och då hon blott såg den lilla tomma sängen, började hon gråta med hela bitterheten av en okuvlig sorg. — O Betty, kom tillbaka! Kom tillbaka! ropade hon, och det var icke förgäves, som hon sträckte ut sina längtansfulla armar, ty modern var lika snar att höra hennes suckar, som hon hade varit att höra systerns svagaste viskning, och kom och tröstade henne. Men det var icke blott med ord, utan med denna fördragsamma ömhet, vars blotta närvaro lindrar, och med tårar, vilka voro tysta påminnelser om en sorg ännu djupare än Hannas, samt brutna viskningar, mera vältaliga än böner, emedan hoppfull undergivenhet går hand i hand med en verklig sorg. Heliga ögonblick; då hjärta talar till hjärta under nattens tystnad och vänder bedrövelsen till en välsignelse, som försvagar sorgen och stärker kärleken. Då Hanna kände detta, tycktes hennes börda lättare att bära, plikten blev kärare, och livet såg ej så outhärdligt ut, betraktat från det säkra skyddet av hennes moders armar.

Då hennes blödande hjärta hade fått denna tröst, fann också det oroliga sinnet hjälp; ty en dag, då hon gick in i biblioteket och lutade sig ned över det gamla grå huvudet, som lyftes upp för att med ett lugnt leende välkomna henne, sade hon mycket ödmjukt:

— Pappa, tala till mig som du talade till Betty. Jag behöver det bättre, än hon gjorde, ty jag är på långt när ej sådan jag borde vara.

— Mitt älskade barn, ingenting kan skänka mig så mycken tröst som detta, svarade fadern med bruten röst och slog bägge armarna kring henne, liksom även han behövt hjälp och icke fruktade att begära den.

Sedan Hanna satt sig i Bettys lilla stol strax bredvid honom, omtalade hon sina bekymmer, sin knotande sorg över förlusten av Betty, sina fruktlösa försök, som gjort henne alldeles modlös, sin brist på tro, som kommit henne att se livet så mörkt, och all denna sorgliga förvillelse, som vi kalla förtvivlan. Hon skänkte honom sitt fulla förtroende, han gav henne den hjälp hon behövde, och bägge funno härvid tröst; ty den tid hade nu kommit, [ 254 ]då de kunde tala till varandra icke endast som far och dotter, utan som man och kvinna, vilka kunna och vilja tjäna varandra med ömsesidig sympati likaväl som med ömsesidig kärlek. Här i det gamla biblioteket, som Hanna kallade »sin kyrka», tillbragte hon lyckliga stunder, fulla av djupt begrundande, och från vilka hon alltid kom med friskt mod, återvunnen glättighet och ett mera undergivet sinne; ty föräldrarna, som nyss lärt ett barn att utan fruktan möta döden, höllo nu på att försöka lära det andra att mottaga livet utan förtvivlan eller misströstan och att begagna sig av dess prövningar med tacksamhet och kraft.

Hanna hade även andra hjälpare i de ringa, nyttiga plikter och fröjder, vilka hon så småningom lärde sig uppfatta och värdera. Borstar och torkhanddukar kunde aldrig mera bliva henne så obehagliga, som de en gång hade varit, ty Betty hade presiderat över bägge delarna, och någonting av hennes husmoderliga ande tycktes vila över den lilla dammtrasan och den garnla borsten, som aldrig fingo kastas bort. Då Hanna begagnade dem, ertappade hon sig gnolande på de sånger, som Betty brukade gnola, härmande Bettys sätt att städa och ordna och givande små upphjälpningar här och där liksom systern brukat göra. Detta gjorde, att allt bibehöll en viss anda av trevnad och ordning, och hon hade därigenom gjort första steget till att göra hemmet lyckligt, fastän hon själv icke visste det förrän Elsa med en gillande blick sade:

— Ni lilla omtänksamma varelse, ni har föresatt er, att, såvida ni kan hindra det, icke låta oss sakna det kära bortgångna lammet. Vi säga icke mycket, men vi se det, och Herren skall välsigna er därför, det skall ni få se.

Under de stunder, då Hanna satt och sydde tillsammans med Margret, märkte hon, hur mycket systern hade förkovrat sig, hur väl hon kunde uttrycka sig, hur uppfylld hon var av goda, kvinnliga tankar och känslor, hur lycklig hon var med man och barn och huru mycket de alla gjorde för varandra.

[ 255 ]— Äktenskapet är, när allt kommer omkring, ändå en förträfflig sak, och jag undrar, om jag skulle kunna bli hälften så bra som du blivit, ifall jag försökte det; förutsatt nämligen, att jag komme i tillfälle att gifta mig, sade Hanna, som i den upp- och nedvända barnkammaren höll på att göra i ordning en pappersdrake åt Demi.

— Det är just vad du bör göra för att bringa i dagen den kvinnliga sidan av din natur, Hanna. Du är lik en oskalad kastanj, vass utanpå, men silkeslen och med en söt kärna inuti, blott man kan komma åt den. Kärleken skall komma dig att visa ditt hjärta en dag, och då skall också det taggiga skalet falla bort.

— Frosten öppnar kastanjerna, och det behövs en duktig skakning för att få ned dem. Pojkar bruka plocka dem, men jag vill icke bli stoppad i deras påsar, svarade Hanna, i det hon klistrade ihop pappersdraken, som ej den allra starkaste vind skulle kunna blåsa upp i vädret, ty Daisy hade bundit fast sig själv vid den såsom svans.

Margret skrattade, ty det gladde henne att se en skymt av Hannas gamla lynne, men hon ansåg det såsom sin plikt att giva kraft åt sin övertygelse genom alla möjliga skäl, som stodo i hennes makt; och det systerliga småpratet var icke utan sin nytta, isynnerhet som Margrets kraftigaste argument voro de bägge barnen, vilka Hanna innerligt höll av. Sorg är för somliga hjärtan den bästa nyckeln, och Hanna var nästan färdig att bliva stoppad i påsen, det behövdes blott litet mera solsken för att mogna kastanjen. Men då var det icke en otålig pojke, som skakade ned den, utan en man, som varsamt utsträckte handen efter den, och då han lyckats nå den, fann en frisk, söt kärna inom det taggiga skalet. Om Hanna hade kunnat ana detta, skulle hon slutit sig ännu tätare inom sitt skal och visat sig taggigare än någonsin; men lyckligtvis tänkte hon icke på sig själv, utan då tiden var inne och frukten mogen, lät den utan motstånd plocka sig.

Om Hanna nu hade varit hjältinnan i en moralisk berättelse, så hade hon vid denna tidpunkt av sitt liv blivit ett fullkomligt helgon, som avsagt sig världen och [ 256 ]gått omkring och gjort gott, tarvligt klädd och med andliga skrifter i fickan. Men som man ser, var hon icke någon hjältinna, utan blott ett kämpande människobarn, likt hundratals andra, och lät sin natur träda i dagen sådan den var samt visade sig ledsen, elak, sorglös eller energisk allt efter sitt lynnes ingivelser. Det är högeligen aktningsvärt att säga, att vi vilja bliva goda och bra människor, men det bli vi icke med ens, och det fordras en lång strid, en skarp strid, ja, en genomgående kamp för många av oss, innan vi lyckas få ett riktigt fotfäste. Hanna hade kommit så långt, att hon lärt huru hon skulle uppfylla sina plikter; och kände sig olycklig, då hon icke gjorde det; men att göra det glatt — ah, det var en annan sak! Hon hade ofta sagt, att hon önskade utföra någonting storartat, och att det betydde ingenting, huru svårt det än var; och nu hade hon fått sin önskan uppfylld; ty vad kunde vara skönare än att ägna hela sitt liv åt far och mor och försöka göra hemmet lika lyckligt för dem, som de gjort det för henne? Och om svårigheter voro nödvändiga för att öka glansen av försöket, vad kunde vara hårdare för en orolig, ärelysten flicka än att avstå från sina egna förhoppningar, planer och önskningar och glatt leva för andra?

Försynen hade tagit henne på orden och sänt henne det önskade arbetet; men det var icke vad hon hade tänkt, utan någonting vida bättre, ty jaget hade icke någon del däruti. Men kunde hon utföra det? Hon beslöt att försöka, och vid första försöken fann hon den hjälp, jag nyss har omtalat. Hon fick även annan hjälp, och hon mottog den, men icke som någon belöning, utan som en tröst och på samma sätt som »Kristen» mottog den svalka, som det lilla lusthuset erbjöd honom, där han vilade under sin mödosamma vandring, då han klättrade uppför det berg, som kallas »Svårighet».

— Varför skriver du ej mera? Det brukade ju alltid göra dig lycklig, sade modern en gång, då ett anfall av tröstlöshet kom över Hanna.

[ 257 ]— Jag har ingen lust att skriva, och om jag än hade det, så skulle ingen bry sig om, vad jag skriver.

Vi göra det. Skriv någonting för oss, och bry dig icke om den övriga världen. Försök det, mitt älskade barn; jag är säker om, att det skall göra dig gott och roa dig ganska mycket.

— Jag tror ej, att jag kan skriva, svarade Hanna, men tog dock fram sin skrivportfölj och började se igenom sina halvfullbordade manuskript.

Då modern en timme därefter förstulet tittade in, höll Hanna på att skriva, med sitt svarta förkläde framför sig och ett så inspirerat utseende, att det kom mrs March att småle, då hon sakta smög sig bort, väl belåten med framgången av sitt råd. Hanna visste aldrig, huru det kom sig, men det var någonting i den berättelse, hon då skrev, som gick rakt till deras hjärtan, vilka läste den. Då hennes familj hade skrattat och gråtit över den, skickade mr March den — i hög grad mot Hannas vilja — till utgivaren av en tidskrift, vilken till hennes ytterliga förvåning icke blott köpte den, utan även begärde andra bidrag av henne. Så snart berättelsen kom ut, fick hon brev från flera personer, vars beröm var en heder; tidningarna tryckte av den, och främlingar likaväl som vänner beundrade den. För en så liten berättelse var detta en stor framgång, och Hanna förvånades långt mera häröver, än då hennes roman blev både prisad och fördömd på samma gång.

— Jag begriper icke vad det kan vara i en liten enkel berättelse som denna, som kan komma människorna att bedöma den så? sade hon alldeles häpen.

— Det finns sanning uti den, Hanna — det är hemligheten. Humor och känsla göra den levande, och du har slutligen träffat på det rätta skrivsättet. Du skrev utan någon tanke på rykte eller penningar och inlade ditt hjärta i berättelsen. Min flicka, du har förut genomgått det bittra, nu kommer det ljuva. Gör ditt bästa, och bliv så lycklig, som vi äro över din framgång.

— Om det är någonting sant och gott i vad jag skriver, så är det icke min förtjänst, utan det är dig, [ 258 ]mamma och Betty, som jag har att tacka för alltsammans, sade Hanna, som blev mera rörd av faderns ord, än hon hade blivit av allt det beröm världen skänkt henne.

Undervisad av sin kärlek och sin sorg, skrev Hanna små berättelser och sände ut dem för att skaffa både dem och sig själv vänner. Hon fann snart, att världen var mycket barmhärtig mot sådana ödmjuka vandrare som de voro, ty de blevo alltid vänligt emottagna, och liksom goda barn, vilka lyckan gynnar, skickade de hem tröstefulla vårdtecken till sin mor.

Då Amy och Laurie skrevo om sin förlovning, fruktade mrs March, att Hanna skulle finna det svårt att glädja sig däråt; men hon blev snart lugnad i detta avseende, ty ehuru Hanna såg allvarsam ut först, tog hon det likväl mycket lugnt och var genast full av förhoppningar och planer för »de kära barnen», som hon kallade dem. Brevet var ett slags skriven duett, i vilken den ene prisade den andre, såsom älskande bruka, och det skänkte mycket nöje och mycken glädje, ty ingen hade någon invändning att göra däremot.

— Du tycker om det, mamma? sade Hanna, då de lade från sig de tätskrivna arken och sågo på varandra.

— Ja, jag hoppades, att saken skulle taga den vändningen, alltsedan Amy skrev, att hon givit Fredrik korgen. Jag kände mig då övertygad, att en bättre känsla fått makt med henne än egennyttiga beräkningar, och några häntydningar här och där i breven kommo mig att misstänka, att kärleken och Laurie skulle vinna segern.

— Så skarpsinnig du är, mamma lilla, och så tystlåten! Du har aldrig nämnt ett ord till mig om den saken.

— Mödrar behöva skarpa ögon och grannlaga tungor, då de ha flickor att hålla reda på. Jag var litet rädd att sätta en sådan idé i huvudet på dig; jag fruktade, att du möjligen kunde ha skrivit till dem och gratulerat, innan saken var riktigt uppgjord.

— Jag är inte längre så obetänksam, som jag förr var; nu kan du lita på mig, jag har blivit tillräckligt allvarlig och förståndig för att få ditt förtroende.

[ 259 ]— Det har du, mitt älskade barn, och du skulle också fått mitt förtroende, ifall jag icke fruktat, att det skulle smärta dig att höra, att Laurie älskade en annan.

— Mamma, trodde du verkligen, att jag kunde vara så oförståndig och självisk, sedan jag hade avslagit hans kärlek, medan den var som friskast, om än icke starkast?

— Jag visste väl att du var uppriktig då, Hanna, men på sista tiden har jag trott, att om han komme tillbaka och förnyade sin anhållan, skulle du kanske ha känt dig böjd för att giva ett annat svar. Förlåt mig, älskade, men jag kan icke låta bli att märka, att du känner dig mycket ensam, ty ibland är det ett uttryck av längtan i dina ögon, som går mig till hjärtat, och därför inbillade jag mig, att vår gosse nu skulle ha kunnat fylla den tomma platsen, ifall han åter hade försökt.

— Nej, mamma, det är bättre som det är, och det gläder mig, att Amy lärt sig att älska honom. Men du har rätt i en sak, jag är ensam, och om Laurie åter hade frågat, är det möjligt, att jag hade svarat »ja», men icke därför, att jag älskade honom mera än förut, utan därför, att jag mera behöver att bli älskad nu, än då han for bort.

— Det gläder mig, Hanna, ty det visar, att du går framåt. Vi äro så många, som skänka dig vår kärlek, försök därför nöja dig med far och mor, systrar och bröder, vänner och barnen, tills den bäste av alla kommer och giver dig sin kärlek till belöning.

— Ack, din kärlek är den bästa hela världen, mamma lilla; men jag blyges icke att viska till dig, att jag gärna skulle vilja försöka alla slagen. Det är högst besynnerligt, att ju mer jag försöker nöja mig med allt slags naturlig ömhet, desto mer tyckes jag behöva. Jag har ingen föreställning om, att hjärtan kunna inrymma så många — mitt är så elastiskt, det tyckes aldrig bliva fullt nu, och förr brukade jag vara fullkomligt nöjd med min familj. Jag kan icke förstå detta.

— Men det kan jag, svarade mrs March med sitt kloka leende, då Hanna återtog brevet för att läsa, vad Amy skrev om Laurie.

[ 260 ]»Det är så underbart att vara älskad så, som Laurie älskar mig. Han är inte sentimental och talar inte mycket om sin kärlek, men jag ser och känner den i allt vad han säger och gör, och det gör mig så lycklig och så ödmjuk, att jag ej är som jag vore samma flicka. Jag har aldrig förrän nu vetat, huru god, ädelmodig och öm han var, ty han låter mig läsa i sitt hjärta och jag finner det fullt av ädla impulser, förhoppningar och föresatser och är så stolt över, att det är mitt. Han säger, att han är övertygad att hans resa genom livet nu kommer att bli lycklig, då han har mig ombord som lots och så mycken kärlek till barlast. Måtte aldrig hans förhoppningar svika honom! Nog skall jag försöka att bliva allt vad han tror mig vara, ty jag älskar min modige kapten av allt mitt hjärta, av hela min själ och av alla mina krafter, och jag skall aldrig övergiva honom, så länge Gud låter oss vara tillsammans. Ack, mamma, jag visste aldrig, att denna världen kunde bli en sådan himmel, då två människor älska och leva för vårandra!»

— Och detta är vår kalla, förbehållsamma, världsliga Amy! Kärleken gör i sanning underverk! Huru förfärligt lyckliga de måtte vara! Och Hanna lade med varsam, dröjande hand bort de fullskrivna pappersarken, liksom man lägger bort en älsklig dikt, som hållit läsaren fängslad ända till slutet, då han åter finner sig ensam i den strävsamma, alldagliga världen.

Efter en liten stund gick Hanna upp till övre våningen, ty det var regnigt, och hon kunde icke promenera. En orolig ande fick makt med henne, och den gamla känslan kom igen, visserligen ej så bitter, som den en gång var, utan nu såsom en sorgsen, tålig undran varför den ena systern skulle ha allt vad hon önskade och den andra ingenting. Detta var icke sant; hon visste det och försökte slå bort denna tanke, men den naturliga åtrån efter kärlek var stark, och Amys lycka väckte hos Hanna en brinnande längtan efter någon, som hon kunde älska av själ och hjärta och hålla sig till, så länge Gud lät dem vara tillsamman.

Uppe på vinden, dit hennes oroliga vandringar förde [ 261 ]henne, stodo fyra små träkoffertar i en rad, var och en märkt med ägarens namn och fylld med reliker från barndomen och den allra första ungdomstiden, som nu var förbi för dem alla. Hanna tittade i dem, och då hon kom till sin egen, stödde hon hakan mot kanten och stirrade frånvarande på den kaotiska samlingen, tills en packe av gamla temaböcker fängslade hennes öga. Hon drog fram dem, vände på dem och genomlevde på nytt den angenäma vintern hos den vänliga mrs Kirke. Först smålog hon, sedan blev hon tankfull, därefter sorgsen, och då hon kom till en liten brevlapp, som professorn skrivit, började hennes läppar darra, böckerna gledo ur hennes knä, och hon satt och såg på de vänliga orden, liksom de fått en ny betydelse och vidrört en öm punkt i hennes hjärta.

»Vänta på mig, min vän; jag kanske dröjer något, men jag kommer med all säkerhet.»

— Ack, om han blott komme! Så vänlig, så god, så fördragsam han alltid var mot mig, min käre, gamle Fritz; jag uppskattade honom icke hälften så mycket, då jag hade honom, men vad jag nu skulle tycka om att få se honom, ty alla gå ju bort ifrån mig och lämna mig alldeles ensam.

Hon höll fast det lilla papperet, som om det innehållit ett löfte, vilket nu skulle uppfyllas; hon lutade huvudet på en mjuk traspåse och snyftade, som om hon velat överrösta regnet, som smattrade emot taket.

Var det blott en känsla av modlöshet, ensamhet och medlidande med sig själv? Eller var det uppvaknandet av en känsla, som hade förbidat sin tid lika tåligt, som den, vilken hade uppväckt den hos henne? Vem kan säga detta?