Våra vänner från i fjol/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Skuggornas dal
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Hur man lär sig att glömma
Ensamhet  →


[ 236 ]

ADERTONDE KAPITLET.
Hur man lär sig att glömma.

Amys föreläsningar gjorde Laurie gott, fastän han naturligtvis icke ville erkänna det förrän långt efteråt; män göra det sällan, ty då en kvinna spelar rådgivare, följa skapelsens herrar icke rådet förrän de själva övertygat sig, att detta just var vad de hade ämnat göra; [ 237 ]sedan följa de det, och om det lyckas, giva de halva förtjänsten åt rådgivarinnan, men misslyckas det, giva de henne vanligen hela skulden. Laurie återvände till sin farfar och ägnade sig under flera veckor så plikttroget åt den gamle gentlemannen, att denne förklarade, att Nizzas klimat på ett förundransvärt sätt förbättrat Laurie och sade, att det vore bäst, att han ännu en gång begagnade sig därav. Nu var det ingenting som den unge herrn hellre skulle velat göra, men efter den läxa han fått, skulle intet i världen ha förmått honom att nu begiva sig dit. Hans stolthet förbjöd honom det; och, så fort hans längtan blev alltför stark, stärkte han sitt beslut genom att upprepa Amys ord: Jag föraktar er! Gå och utför någonting stort och tvinga henne att älska er.

Laurie funderade så mycket på dessa ord, vilka gjort det djupaste intryck på honom, att han snart själv erkände, att han hade varit både självisk och lat; men han tyckte även, att då en man har en stor sorg att bära, så skulle man ha överseende med alla hans nycker, hurudana de än voro, tills han hade övervunnit den. Han kände, att hans försmådda kärlek nu var död, och, fastän han aldrig skulle upphöra att troget sörja, fanns det likväl ingen anledning för honom att skrytsamt bära sorgdräkten. Hanna ville inte älska honom, men han skulle kanske förmå henne att högakta och beundra honom genom att göra någonting, som kunde bevisa, att en flickas »nej» icke hade förstört hans liv. Han hade alltid tänkt att utföra något stort, och Amys råd var därför alldeles obehövligt. Han hade blott uppskjutit det tills hans ovannämnda döda känslor blivit anständigt begravna; men så snart det var gjort kände han, att han var färdig att »dölja sitt sargade hjärta och likväl släpa sig fram».

Liksom Goethe alltid besjöng såväl sin sorg som sin glädje, så beslöt även Laurie att sätta sin kärlek och sin sorg i musik och komponera ett requiem, vilket skulle alldeles förkrossa Hanna och smälta varje åhörares hjärta. Nästa gång, därför, som den gamle gentlemannen fann honom orolig och vresig och bad honom resa igen, for [ 238 ]han till Wien, där han hade musikaliska vänner, och började arbeta, med ett fast beslut att utmärka sig. Men antingen, hans sorg var för stor för att antaga form av musik eller musiken för eterisk för att kunna häva en dödlig sorg, nog av, han upptäckte snart, att detta requiem för närvarande översteg hans förmåga. Det var tydligt, att hans själ ännu icke var i stånd att arbeta och att hans idéer behövde bli klarare; ty ofta, mitt under en klagande ton, brukade han ertappa sig gnolande på en dansmelodi, som livligt återkallade julbalen i Nizza — isynnerhet den store fransmannens bild — och som för ögonblicket åstadkom en paus i den tragiska kompositionen.

Sedan försökte han med en opera, ty ingenting syntes omöjligt i början, men här uppstodo åter oförutsedda svårigheter. Han ville göra Hanna till hjältinna och ansträngde sitt minne för att framkalla några ömma och romantiska drag hos föremålet för sin kärlek. Men minnet visade sig såsom en förrädare, och liksom om det vore besatt av flickans eget egensinniga lynne, brukade det blott återkalla Hannas egenheter, fel och nycker och endast framställa henne från den mest opoetiska synpunkt, såsom då hon piskade mattor med en stor duk på huvudet, eller då hon barrikaderade sig med sovkudden, med mera dylikt, och härvid brast han vanligen uti ett oemotståndligt skratt, som förstörde den djupsinniga tavla han höll på att måla. Hanna ville för intet pris bli satt i operan, och han måste avstå från sin plan att sätta dit henne med ett: Anamma den flickan, vad hon är för en plågoande! och härvid ryckte han sig i håret såsom det anstår en förtvivlad kompositör.

Då han såg sig om efter en annan och mindre omöjlig dam att föreviga i toner, framställde minnet genast, med den mest förekommande beredvillighet, en sådan. Denna uppenbarelse hade många ansikten, men var alltid försedd med guldgult hår, var höljd i en genomskinlig sky och svävade lätt förbi hans själs ögon i ett behagligt kaos av rosor, påfåglar, vita ponnyer och blåa band. Han hade icke givit den tillmötesgående företeelsen något namn, [ 239 ]men han gjorde henne till sin hjältinna och blev riktigt förtjust i henne, som han även hade allt skäl att vara, ty han begåvade henne med alla möjliga företräden och behag under solen och ledsagade henne oskadd genom prövningar, vilka skulle ha tillintetgjort varje dödlig kvinna.

Tack vare denna inspiration, fortsatte han en tid bortåt att fantisera, men småningom förlorade arbetet sitt behag, och han glömde att komponera och satt och funderade med pennan i hand, eller strövade omkring i den glada staden för att få nya idéer och friska upp sitt sinne, vilket under denna vinter tycktes ha råkat i ett något vacklande tillstånd. Han arbetade icke mycket, men tänkte desto mera, och kände med sig, att mot hans egen vilja försiggick det något slags förändring med honom. — Kanske det är snillet, som sjuder! — då skall jag låta det sjuda och se vad det kan bli utav det, sade han med en hemlig misstanke, att det icke var snillet, utan någonting långt mera vanligt. Men vad det än var, så sjöd det till någon nytta, ty han blev mer och mer missnöjd med sitt ombytliga liv och började längta efter något verkligt och allvarligt arbete, åt vilket han med liv och själ kunde ägna sig, och kom slutligen till den slutsatsen, att icke var och en, som älskar musik, därför kan bli kompositör. Då han en gång återvände hem efter att hava hört en av Mozarts stora operor utmärkt väl uppföras på kungliga teatern, granskade han sitt eget opus, spelade några av de bästa styckena därur och satt sedan en stund och stirrade upp på Mendelssohns, Beethovens och Bachs byster, vilka vänligt stirrade på honom tillbaka, men plötsligt slet han sönder sitt partitur, blad för blad, och, då den sista biten föll ur hans hand, sade han allvarligt till sig själv:

— Hon hade rätt! Talang är icke snille och man kan aldrig göra den till det. Mozarts musik har tagit fåfängan ur mig, liksom Rom tog den ur henne, och nu vill jag inte längre vara någon narr. Men vad skall jag nu ta mig för med?

Detta tycktes vara en svår fråga att besvara, och Laurie började önska, att han behövt arbeta för sitt dag[ 240 ]liga bröd. Nu, om någonsin, var tillfället inne för honom att »gå för fan i våld», som han en gång så kraftigt uttryckt sig, ty han hade fullt upp med pengar och ingenting att göra, och ordspråket säger, att satan tycker om att skaffa sysselsättning åt fulla och lata händer. Den stackars Laurie hade tillräckligt med frestelser både utifrån och inifrån, men han motstod dem tämligen bra, ty hur högt värde han än satte på friheten, så satte han likväl ordhållighet och förtroende högre. Detta gjorde, att hans löfte till farfadern och hans önskan att vara i stånd att ärligt se den kvinna i ögonen, som han älskade, och kunna säga: allt är som det bör vara! beskyddade honom.

Mycket sannolikt kommer någon mrs Grundy att säga: Det tror jag inte på, ty gossar äro gossar, och alla män måste rusta ut i ungdomen, och kvinnor få inte begära några underverk. Ni tror det inte, mrs Grundy, det tvivlar jag ej på, men icke desto mindre är det sant. Kvinnor utföra många underverk, och jag har den övertygelsen, att de även skulle vara i stånd att utföra det underverket att höja männens standar genom att icke instämma i sådana yttranden. Låt pojkar. vara pojkar — ju längre desto bättre — och låt ynglingar rusta ut, om de nödvändigt skola göra det, men mödrar, systrar och vänner måste hjälpa till att hindra dem från att gå för långt. De måste bidraga till, att skörden icke blir förstörd genom att tro — och visa att de tro — på möjligheten av bevarandet utav de dygder, som göra män manliga i goda kvinnors ögon. Om detta är en kvinnlig villfarelse, så låt oss då få behålla den så länge vi kunna, ty utan den är hälften av livets skönhet och romantik förlorad, och sorgliga aningar skulle förbittra alla de förhoppningar, som vi fäst vid små snälla, ömhjärtade gossar, vilka ännu älska sina mödrar högre än sig själva och icke skämmas för att tillstå detta.

Laurie trodde, att hans plikt att glömma kärleken till Hanna skulle under åratal ta hans krafter i anspråk; men till hans stora förvåning upptäckte han, att det gick lättare för var dag. I början ville han icke tro att så var; han blev ond på sig själv och kunde ej fatta rätta [ 241 ]förhållandet, men våra hjärtan äro ena besynnerliga och motsträviga ting, och tiden och naturen driva där sitt spel trots vår egen vilja. Det var ej värt att Laurie försökte tvinga sitt hjärta att brista av sorg, ty med en hastighet, som förvånade honom, envisades dess sår att läkas, och i stället för att försöka att glömma, fann han, att han försökte komma ihåg. Han hade icke förutsett, att saken skulle kunna taga denna vändning, och var ej beredd därpå. Han var led vid sig själv och förvånad över sin egen obeständighet och kände en besynnerlig blandning av bedraget hopp och lättnad vid tanken på att han så snart hade kunnat hämta sig efter ett så förfärligt slag. Med största omsorg blåste han på askan av sin slocknade kärlek, men den ville inte flamma upp igen, den förvandlades blott till en behaglig glöd, som värmde och gjorde honom gott utan att försätta honom i feber. Mot sin vilja blev han tvungen att erkänna, att hans första ungdomskärlek så småningom höll på att övergå till en mera lugn känsla, som visserligen ännu var mycket öm, litet bedrövad och harmfull, men även detta skulle nog gå över med tiden och endast kvarlämna en broderlig tillgivenhet, som skulle förbliva oförändrad till livets slut.

Då ordet »broderlig» under en av dessa drömmerier for genom hans sinne, smålog han och såg på Mozarts porträtt, som hängde på väggen mittemot honom.

— Ja, han var en stor man, och då han inte kunde få den ena systern, så tog han den andra och blev lycklig.

Laurie yttrade icke dessa ord, men han tänkte dem, och i nästa ögonblick kysste han den lilla gamla ringen och sade till sig själv:

— Nej, det vill jag icke! Jag har icke glömt och kan aldrig göra det. Jag vill försöka en gång till, och om jag även denna gång misslyckas, nåväl då —

Han fullbordade icke meningen, utan tog fram papper och penna, skrev till Hanna och sade henne, att han icke kunde företaga sig någonting så länge det fanns minsta gnista hopp om, att hon möjligen kunde ändra sitt beslut. Kunde hon inte — ville hon inte låta honom komma [ 242 ]hem och bli lycklig? Under det han väntade på hennes svar, gjorde han ingenting — men han väntade så ivrigt, att han gick liksom i en feber av otålighet. Slutligen kom svaret och stadgade helt och hållet hans beslut i ett avseende, ty Hanna förklarade på det bestämdaste, att hon varken kunde eller ville. Hennes hjärta var så helt och hållet upptaget utav Betty, att hon aldrig ville höra ordet »kärlek» mera. Sedan bad hon honom bli lycklig med någon annan, men alltid bevara en liten vrå i sitt hjärta för hans innerligt tillgivna syster Hanna. I ett postskriptum bad hon honom icke berätta för Amy, att Betty var sämre, ty Amy skulle komma hem på våren och därför borde man icke göra henne ledsen under den återstående tid hon hade att vara borta, ty om det var Guds vilja, att Betty skulle gå bort, så komme den underrättelsen alltid tids nog. Därför skulle Laurie blott skriva ofta till Amy, för att hon ej skulle behöva känna sig plågad av ensamhet, hemlängtan eller oro.

— Det vill jag genast göra. Stackars liten, jag är rädd för att det blir en sorglig hemresa för henne, och med dessa ord öppnade Laurie sin pulpet med en iver som om skrivningen till Amy hade varit det lämpliga slutet på meningen, som han för några veckor sedan lämnade ofullbordat.

Men han skrev icke brevet den dagen, ty under det han sökte efter sina bästa papper, träffade han på någonting, som förändrade hans beslut. I en låda i pulpeten fann han, instoppade ibland räkningar och affärspapper av olika slag, flera av Hannas brev, och i en annan låda träffade han på tre biljetter från Amy, omsorgsfullt hopbundna med ett av hennes blå band och ljuvt påminnande om de små vissnade rosorna, som lågo inuti. Med en halvt ångerfull, halvt road min plockade han upp alla Hannas brev, slätade ut dem, vek ihop dem och lade nätt in dem i en liten låda i pulpeten; därefter stod han ett ögonblick och vred tankfullt ringen på fingret, sedan drog han långsamt av den och lade in den med breven, låste igen lådan och gick ut att höra högmässan i Stefanskyrkan. Han tyckte nämligen att det var som om han varit [ 243 ]på en begravning; och fastän han icke var överväldigad av sorg, tyckte han det likväl vara ett värdigare sätt att tillbringa det återstående av dagen än att skriva brev till unga, förtjusande damer.

Brevet blev likväl snart avskickat och strax besvarat, ty Amy hade verkligen hemlängtan och tillstod detta på det mest förtjusande och förtroliga sätt. Brevväxlingen blev ytterst livlig, brev flögo fram och tillbaka med punktlig regelbundenhet under hela början av våren. Laurie sålde sina byster, gjorde fidibusar av sin opera och återvände till Paris i hopp att någon snart skulle komma dit. Han längtade ursinnigt till Nizza, men ville inte resa dit, förrän han blev ombedd, och Amy ville icke be honom, ty just då hade hon gjort sina egna små upptäckter, som gjorde, att hon helst önskade undvika »vår gosses» besynnerliga ögon.

Fredrik Vaughan hade kommit tillbaka och framställt den fråga, på vilken Amy en gång så bestämt hade ämnat svara: »Ja, tack!» men nu svarade hon: »Nej, tack!» i stället, och detta sade hon milt, men fast, ty, då det kom till stycket, saknade hon mod. Hon hade kommit underfund med, att det fordras någonting mera än blott pengar och en samhällsställning för att tillfredsställa den nya längtan, som gjorde hennes hjärta så fullt av förhoppningar och farhågor. Orden »Fredrik är en god gosse, men alls icke den man, som jag trodde ni skulle kunna älska hela ert liv», och uttrycket i Lauries ansikte, då han uttalade dem, återkommo envist för hennes minne. Likaså det svar, som hon med blickar, om än icke med ord gav honom: »Jag ämnar gifta mig för pengars skull.» Det gjorde henne ledsen att minnas det nu, och hon önskade att hon varit i stånd att ta tillbaka vad hon sagt, ty det lät så okvinnligt. Hon ville icke, att Laurie skulle anse henne för en hjärtlös, beräknande varelse. Nu brydde hon sig icke hälften så mycket om att vara en baldrottning, men desto mera att bli en älskvärd kvinna; det gladde henne, att han icke avskydde henne för alla de rysliga saker, som hon sagt honom, utan upptog dem så [ 244 ]snällt och var vänligare mot henne än någonsin. Hans brev voro en sådan tröst, ty breven från hemmet kommo mycket oregelbundet och voro icke hälften så glädjande som hans, då de kommo. Det var därför icke endast ett nöje, utan även en plikt att besvara dem, ty den stackars gossen var så övergiven och behövde bli omhuldad, sedan Hanna envisades att vara så hårdhjärtad mot honom. Hon borde åtminstone ha bjudit till att älska honom — det kunde väl icke varit så svårt — många flickor skulle varit glada, om de haft en så rar gosse, som tyckte om sig; men Hanna bar sig aldrig åt som andra flickor; därför kunde man ju ingenting annat göra än vara mycket vänlig mot honom och behandla honom som en bror.

Om alla bröder bleve lika väl behandlade, som Laurie blev vid den tiden, så skulle det vara ett släkte av långt lyckligare varelser än vad de äro. Amy bannade honom aldrig numera; hon frågade honom till råds om allting; hon var intresserad för allt vad han gjorde, begåvade honom med små förtjusande presenter, som hon själv gjort, och två gånger i veckan skrev hon brev till honom, fulla av livliga berättelser, systerliga förtroenden och roliga skildringar av allt vackert omkring henne. Som få bröder bli så ärade, att deras brev få ligga kvar i systrarnas fickor för att bli flitigt lästa och omlästa, gråtna över, då de äro korta, kyssta, då de äro långa, och omsorgsfullt gömda, som dyrbara skatter, så vilja vi visst icke låta påskina, att Amy gjorde något av allt detta. Men nog blev hon en smula blek och tankfull denna vår, förlorade i hög grad smaken för sällskapslivet och gick mycket ofta ut ensam för att rita av ställen, men hade aldrig mycket att visa då hon kom hem, utan hade troligen studerat naturen i stället, under det hon timtals satt på terrassen i Valrosa, med händerna hopknäppta eller helt frånvarande tecknade någon fantasibild, som kom för henne. Bland annat ritade hon en tapper riddare, uthuggen på en gravsten, en ung man sovande i gräset, med hatten över ögonen, och en flicka med långa lockar, klädd i en elegant baldräkt, promenerande upp och ned i en balsalong, stödjande sig på [ 245 ]en lång herres arm. Bägges ansikten utgjordes av en stor svart prick, enligt det sista maneret i ritkonsten, vilket nog var bekvämt, men icke särdeles tillfredsställande.

Hennes tant trodde, att hon ångrade sitt svar till Fredrik, och då Amy fann att allt förnekande härav tjänade till intet och förklaringar voro omöjliga, lät hon henne tro vad hon ville och lagade blott att Laurie skulle få veta att Fredrik rest till Egypten. Detta var allt, men han förstod det och sade med en suck av lättnad till sig själv:

— Jag var säker att hon skulle tänka bättre på saken. Stackars gamle gosse, jag har genomgått allt detta och kan sympatisera med dig.

Härvid drog han åter en djup suck och sedan, liksom han hade fullgjort sin plikt emot det förflutna, lade han upp fötterna på soffan och njöt av Amys brev i högsta grad.

Medan dessa förändringar försiggingo utomlands, hade sorgen infunnit sig i hemmet; men brevet, som handlade om att Betty var döende, fick Amy aldrig, och då nästa brev kom, grönskade redan gräset på systerns grav. Denna sorgliga underrättelse mötte henne i Vevey, ty i maj hade hettan drivit dem ifrån Nizza, och de hade långsamt rest till Schweiz över Genua och de italienska sjöarna. Hon tog det förståndigt och underkastade sig lugnt familjebeslutet att icke förkorta sin resa, ty då det nu var för sent att taga farväl av Betty, gjorde hon bäst i att stanna ute och låta frånvaron mildra hennes sorg. Men hennes hjärta var mycket tungt — hon längtade hem, och varje dag såg hon ivrigt tvärs över sjön, väntande att Laurie skulle komma och trösta henne.

Han kom mycket snart, ty samma post hade medfört brev till dem bägge, men han var i Tyskland, och det gick några dagar om, innan det nådde honom:

I samma stund han hade läst det, packade han sin kappsäck, tog farväl av sina reskamrater — med vilka han var på en fotvandring — och med ett hjärta fullt av glädje och sorg, hopp och fruktan, reste han genast för att hålla sitt löfte.

Han kände väl till Vevey, och så snart båten stötte [ 246 ]intill den lilla kajen, skyndade han sig längs stranden till La Tour, där Carrols bodde i en pension. Uppassaren var förtvivlad över att hela familjen farit ut på sjön — men nej, den blonda, unga damen var kanske i slottsträdgården. Om monsieur ville göra sig besvär att sitta ned och vänta ett ögonblick, så skulle han gå efter henne; men monsieur kunde icke vänta ett ögonblick, utan mitt under uppassarens tal sprang han själv ut i trädgården för att söka reda på mademoiselle.

Det var en vacker gammal trädgård vid den härliga sjöns stränder; kastanjerna susade över ens huvud, murgrönan slingrade sig fram överallt, och tornet kastade sin mörka skugga över det soliga vattnet. I ett hörn på den långa, låga muren stod en bänk, och där brukade Amy ofta sätta sig för att läsa, arbeta eller trösta sig med att betrakta allt det sköna omkring henne. Även i dag satt hon här, med huvudet lutat i handen, och med hemsjukt hjärta och tårfyllda ögon tänkte hon på Betty och undrade varför icke Laurie kom. Hon hörde ej hur han gick tvärs över gången, hon såg ej hur han stannade i valvet, som ledde från den underjordiska gången till trädgården. Han stod stilla ett ögonblick och betraktade henne med nya ögon och såg vad ingen förut hade sett — den milda sidan av Amys karaktär. Allt som omgav henne var ett tyst uttryck av kärlek och sorg; de av hennes tårar fuktade breven i hennes knä, det svarta bandet, varmed hennes hår var uppknutet, det sorgsna uttrycket i hennes ansikte, ja, till och med det lilla ebenholtskorset omkring hennes hals syntes Laurie rörande, ty han hade skänkt henne det och nu utgjorde det hennes enda prydnad. Om han hade hyst några tvivel angående det mottagande, han skulle röna av henne, så blevo de skingrade i samma stund, som hon tittade upp och fick se honom; ty, låtande brev, arbete och allt falla ned på marken, sprang hon emot honom och utropade med en ton av omisskännlig kärlek och längtan:

— O, Laurie, Laurie! Jag visste nog att ni skulle komma till mig!

[ 247 ]Jag tror, att härmed var allt sagt och uppgjort; ty under det de ett ögonblick stodo alldeles tysta bredvid varandra och det mörka huvudet beskyddande böjde sig ned över det ljusa, kände Amy, att ingen kunde stödja och trösta henne som Laurie, och Laurie blev övertygad, att Amy var den enda kvinna i hela världen som kunde fylla Hannas plats och göra honom lycklig. Men han sade det ej till henne, och likväl fann hon sig icke sviken i sina förhoppningar, ty bägge kände verkliga förhållandet och voro nöjda samt lämnade glatt resten åt tystnaden.

I ett ögonblick hade Amy återvänt till sin plats och, medan hon torkade bort sina tårar, plockade Laurie upp de kringströdda papperen och fann vid åsynen av de nästan utnötta breven och de betecknande ritningarna, goda förebud för framtiden. Då han satte sig ned bredvid Amy, kände hon sig blyg igen och blev röd som en ros, då hon tänkte på sin obetänksamma hälsning.

— Jag rådde ej för det, jag kände mig så ensam och sorgsen och blev så innerligt glad över att träffa er. Det var en sådan överraskning att helt plötsligt få se er just som jag tittade upp, isynnerhet som jag började frukta, att ni icke skulle komma, sade hon, under det hon förgäves sökte tala fullkomligt naturligt.

— I samma ögonblick jag fick underrättelsen reste jag. Jag skulle önska, att jag kunde säga er någonting för att trösta er över förlusten av den kära lilla Betty, men jag kan endast känna och … han kunde icke fortsätta, ty även han blev helt plötsligt förlägen och visste icke vad han skulle säga. Han längtade efter att få lägga Amys huvud på sin skuldra och be henne riktigt gråta ut, men han vågade inte, därför tog han i stället hennes hand och gav den en deltagande tryckning, som sade mera än ord.

— Ni behöver ingenting säga — detta tröstar mig, sade hon sakta. Betty är nu lycklig, och jag bör icke önska henne tillbaka — men jag fruktar för att komma hem, hur mycket jag än längtar efter att se dem alla. Men vi skola inte nu tala om detta, ty det kommer mig att [ 248 ]gråta, och jag vill njuta av ert sällskap, medan ni är här. Ni är ju inte tvungen att genast fara tillbaka, eller hur?

— Inte om ni behöver mig, älskade Amy.

— Ack, det gör jag i så hög grad! Tant och Florence äro mycket snälla, men jag tycker det är liksom ni vore en medlem av familjen, och det skulle vara en sådan tröst att ha er här någon tid.

Amy talade och såg ut alldeles som ett hemsjukt barn, vars hjärta var fullt, och detta gjorde att Laurie genast glömde sin förlägenhet och gav henne just vad hon önskade — den ömhet, varvid hon var van, och de upplivande samtal, som hon behövde.

— Stackars liten! Ni ser ut, som ni vore till hälften sjuk av sorg. Men nu tänker jag ta vård om er; gråt därför icke mera, utan kom och promenera med mig — det blåser för kallt för er att sitta stilla, sade han på detta halvt smekande, halvt befallande sätt, som Amy tyckte så mycket om, och härunder knöt han på henne hatten, lade hennes arm i sin och började gå upp och ned i den soliga gången under de nyutslagna kastanjerna. Han kände sig mera obesvärad på gående fot, och Amy fann det mycket trevligt att ha en stark arm att stödja sig på, ett bekant ansikte, som smålog mot henne, och en vänlig röst, som talade så ljuvligt till henne ensam.

Den märkvärdiga, gamla trädgården hade skyddat många älskande par och tycktes särskilt gjord för dem, ty så solig och avsides var den; det fanns ingenting utom tornet, som såg på dem, och den stora sjön tog bort ekot av deras ord, då den skvalpade mot stranden nedanför. Under en hel timme gick detta nya par och språkade eller vilade sig på muren och njöt av denna ljuva känsla, som skänkte ett sådant behag åt tid och rum, och då den ingalunda romantiska middagsklockan manade dem bort, kände Amy som om hon lämnat sin börda av sorg och ensamhet efter sig i slottsträdgården.

I samma ögonblick, som mrs Carrol såg Amys förändrade ansikte, fick hon genast en ny idé och sade för sig själv: — Ah, nu förstår jag allt — barnet har längtat [ 249 ]efter unge Laurence. Herre min Gud! Det var en sak som jag aldrig har tänkt på!

Med berömvärd grannlagenhet lät den goda damen bli att tala om saken och förrådde på intet vis sin upptäckt, utan bad Laurie hjärtligt och enträget att stanna och uppmanade Amy att njuta av hans sällskap, ty det gjorde henne långt mera gott än all den myckna ensamheten. Amy var ett mönster av lydnad, och som hennes tant var mycket sysselsatt med Florence, blev det Amy som måste underhålla sin vän, vilket hon gjorde med mer än vanlig framgång.

I Nizza hade Laurie aldrig haft någonting för sig, och Amy hade ogillat honom därför; i Vevey däremot var han aldrig sysslolös, utan promenerade, red, rodde eller studerade på det mest energiska vis, under det Amy beundrade allt vad han gjorde och följde hans exempel så långt och så fort hon förmådde. Han sade, att denna förändring berodde på klimatet, och hon motsade honom ej, ty hon var glad att ha samma ursäkt för sin egen förbättrade hälsa och sinnesstämning.

Den stärkande luften gjorde dem bägge gott, och den starka motion de togo framkallade en hälsosam förändring till både själ och kropp. Däruppe ibland de eviga kullarna tycktes de få klarare begrepp om livet och plikten; den friska vinden blåste bort alla hopplösa tvivel, bedrägliga fantasier och dystra dimmor; det varma vårsolskenet framkallade alla slags framtidsplaner, ömma förhoppningar och lyckliga tankar, sjöns klara vatten tycktes tvätta bort allt det förflutnas oro, och de höga, gamla bergen sågo välvilligt ned på dem sägande: »Kära barn, älsken varandra!»

Trots den nya sorgen var detta en mycket lycklig tid — så lycklig, att Laurie icke kunde förmå sig att störa den med ett ord. Han behövde litet tid på sig för att fatta, att hans första och, som han fullt och fast trott, sista och enda kärlek så lätt låtit behärska sig. Han tröstade sig över denna sin skenbara otrohet med den tanken, att Hannas syster var nästan detsamma som Hanna själv, och med den övertygelsen, att det skulle varit honom omöj[ 250 ]ligt att så snart och så innerligt fästa sig vid en annan kvinna, om ej den andra just varit — Amy. Hans första frieri hade varit av det stormande slaget, och han blickade tillbaka på det, liksom genom en rad av år, med en känsla av medlidande blandad med saknad. Han blygdes icke för det, men han sköt undan det såsom en av sitt livs bittert ljuva erfarenheter, för vilken han kunde känna sig tacksam, då smärtan var över. Han beslöt, att hans andra frieri skulle bli så lugnt och enkelt som möjligt; det behövdes icke alls någon scen — han behövde knappast säga Amy, att han älskade henne; ty hon visste det utan ord och hade för länge sedan givit honom sitt svar. Allt hade gått så naturligt till, att ingen kunde beklaga sig, och han visste, att alla skulle bli nöjda — till och med Hanna. Men då vår första ungdomskärlek har blivit krossad, äro vi vanligen försiktiga och långsamma i att göra ett nytt försök; därför lät Laurie dagarna gå, njutande av varje timme och lämnande åt slumpen det avgörande ord, som skulle göra slut på iden första och vackraste delen av hans nya roman.

Han hade klart för sig, att förklaringen skulle äga rum i slottsträdgården vid månsken och på ett mycket poetiskt och passande sätt, men det råkade bli raka motsatsen, ty saken uppgjordes på sjön, vid middagstiden och med några få, hastiga och oöverlagda ord. De hade varit ute och rott hela förmiddagen från det dystra St. Gingolf till det soliga Montreux, med Savoyeralperna på ena sidan samt St. Bernhard och Dent du Midi på den andra. Det vackra Vevey låg och solade sig i dalen, och Lausanne blickade ned från höjderna bakom. Över deras huvuden höjde sig den klara blå himlen, som återspeglades av den lugna vattenytan, på vilken här och där små vita båtar, liknande fiskmåsar, gledo fram.

De hade talat om Bonneval, då de gledo förbi Chillon, och om Rousseau, då deras blickar föllo på Clarens, där han skrev sin Heloise. Ingen av dem hade läst den, men de visste, att det var en kärlekshistoria, och bägge undrade i hemlighet, om den var hälften så intressant [ 251 ]som deras egen. Amy hade plaskat med handen i vattnet under en liten paus, som uppstått i deras samtal, och då hon såg upp vilade Laurie på årorna med ett uttryck i sina ögon, vilket hastigt kom henne att yttra, blott för att ha någonting att säga:

— Ni måste vara trött — vila er litet och låt mig ro; det skall göra mig gott, ty sedan ni kom, har jag blott latat och låtit roa mig.

— Jag är icke trött, men ni skall få sköta den ena åran, om ni vill. Här är tillräcklig plats för oss båda, fastän jag måst sitta mitt uti båten, för att den ej skulle förlora jämvikten, svarade Laurie, som mycket tyckte om detta arrangemang.

Amy, som kände med sig, att hon icke mycket förbättrat saken, intog nu den erbjudna smala platsen, skakade håret över ansiktet och mottog åran. Hon rodde lika bra som hon utförde många andra saker, och fastän hon begagnade båda händerna och Laurie blott en, höllo dock årorna takten och båten gled lätt över vattnet.

— Vad vi ro väl tillsammans, sade Amy, som i detta ögonblick icke kunde fördraga tystnaden.

— Ja, så väl, att jag önskar, att vi alltid finge ro i samma båt. Skulle du också vilja det, Amy? frågade han ömt.

— Ja, Laurie! svarade hon sakta.

Och härvid upphörde de bägge att ro, men ingen av dem märkte, huru det sköna landskap, som den klara vattenytan återspeglade, ytterligare förhöjdes genom den ljuva bilden av kärlek och lycka.