Valda berättelser. I/Ett par Kapuciner
Ett par Kapuciner.
Pierre Dupont var en rik rentier som bodde vid
Boulevard Malesherbes. Han hade där låtit i största
hast bygga åt sig ett stort och präktigt hus, ett
palats i den moderna parisstilen, och redan då den nye
boulevarden invigdes, det vill säga sommaren 1861,
flyttade herr och fru Dupont in i det då knappt
färdiga huset.
Det är annars vanligt att husägarne i Paris icke vilja själfva bebo de nya byggnaderna, förr än de låtit hyresgästerna »torka murbruket»; men herr och fru Dupont hade så stor brådska att infinna sig i det nya palatset, att de icke afvaktade några hyresgäster, utan torkade sjelfva sitt murbruk och togo stora våningen en trappa upp i besittning till och med innan dekoratörerne där hunnit afsluta sina arbeten.
De öfriga våningarna stodo länge öde, ty hyresgäster vid Boulevard Malesherbes förekommo i början endast i spridda exemplar. Dessa tomrum i det nya huset gjorde äfven motsvarande tomrum i Pierre Duponts kassakista, utan att hvarken han själf eller fru Dupont tycktes gräma sig så mycket öfver den förlusten, hvilket verkligen var ett ganska egendomligt drag hos familjen Dupont. Men orsaken var den, att det såg så förnämt ut att alldeles ensamma bebo hela det stora huset. Man kunde då säga icke blott »vårt hus», hvilket visserligen kan hafva en vacker klang i somliga öron, men i själfva verket är mycket hvardagligt, utan också »vårt hôtel», som är ett vida finare uttryck, ty så kallas i Paris alla de förnäma husen hvilka bebos af blott en enda familj.
Fru Dupont fann stor anledning till sorg uti den bekymmersamma omständigheten, att hennes man icke kunde, af flere ganska vigtiga skäl, byta bort det simpla namnet, hvilket i Paris är nästan ännu vanligare än namnet Lambert. Hon föreslog då och då små tillägg, än att kalla sig Dupont de Calvados, emedan Dupont vore född i departementet med nämnda namn, än att skrifva sig Dupont de Montmorency, efter som Pierre Dupont verkligen ägde ett litet landtställe i byn Montmorency; men förslagen förföllo, ty det har sina betänkligheter att antaga klingande namn och kan till och med ådraga sig uppmärksamhet från polisen, hvilken icke förmår fatta ett finkänsligt sinnes alla bekymmer öfver olyckan att heta Dupont.
Att däremot tala om sitt »hôtel» kunde icke vara förbjudet och gaf genast en viss lyftning åt samhällsställningen. Hôtel-Dupont . . . hvarför icke? Hôtel-Dupont gaf onekligen en anstrykning af adel åt det annars allt för olyckligt kälkborgerliga namnet Dupont. Man kunde tro sig vara i ett gammalt ruckle i det åldriga, dammiga och mörka Faubourg Saint Germain, som är så äkta aristokratiskt, då man i själfva verket fann sig i det splitter nya, blankpolerade, lifliga, glada och koketta gipshuset vid Boulevard Malesherbes, som egentligen icke är annat än en uppkomling.
Så snart herr och fru Dupont fått sitt nya, högst dyrbara bohag i ordning och hunnit skaffa sig ett par dussin fotografi-albums i förgylda praktband, inneslutande idel förnäma personligheter, alla »husets intimare vänner», öppnade det värda paret sin salong och började »taga mot» hvarje onsdag.
Där såg man då, förutom de där »husets intimare vänner», hvilka lågo på salongsbordet i förgylda band, snart äfven flere andra »distingerade» personer af bägge könen, och antalet växte inom ett par år till ett ganska talrikt sällskap.
Det hade kanske varit mycket svårt att förklara huru herr och fru Dupont kunnat knyta bekantskap med alla dessa »distingerade» personer, men i Paris har man icke alltid tillfälle att sysselsätta sig med förklaringar. Det var väl också därför som man icke öfverlemnade sig åt allt för noggranna efterforskningar rörande ursprunget af själfva familjen Dupont och af denna familjs stora rikedomar. Dock hörde man hviskas, att Pierre Dupont varit charcutier i Quartier-Maubert och vid sidan af de feta varorna bedrifvit ett annat lika fett yrke, nämligen en bankirsrörelse af det slag som kallas procenteri, samt att han på den eländiga befolkningen i nyssnämnda kvarter förtjenat så mycket pengar, att han sedermera kunnat göra några lyckliga affärer i »papper» som slutligen skänkt honom en och annan million.
Det var i synnerhet en baron d’Argentière, en af Pierre Duponts intimare affärsvänner, en elegant som på en gång tillhörde sporten och börsen, hvilken plägade i förtroende tala om att den lycklige ägaren till Hôtel-Dupont förut gjort små fläskkorfvar i Quartier-Maubert samt till och med fortfarit med denna intressanta sysselsättning ända till dess det eländiga kvarteret började rifvas, då han med desto större glans uppträdde i en helt annan trakt af Paris.
Pierre Dupont var en man af omkring femtio år med ett ansigte som fullkomligt motsvarade det förmodade ursprunget från Quartier-Maubert, men med den säkra hållning och det sätt att vara som ett par millioner francs alltid skänka sin ägare. Fru Dupont var af en yngre, förbättrad upplaga, ett ganska vackert och verkligen älskvärdt fruntimmer, som omöjligt kunde hafva tillhört Quartier-Maubert, ty det behag att göra les honneurs i en salong som hon exponerade hvarje onsdags afton emellan klockan nio och tolf kunde hon svårligen hafva förvärfvat sig bakom disken i charcuteriet, äfven om detta icke varit beläget vid Place Maubert. Också visste man, att äktenskapet räknade sig från en tid hvilken närmast föregick invigningen af Hôtel-Dupont.
Utom de älskvärda små onsdags-soiréerna gåfvo herr och fru Dupont vanligtvis en middag i hvarje vecka, och då var madame ännu mera förtjusande, och sällskapet ännu utsöktare. Isynnerhet märktes två och en half grefvar, d. v. s. tvänne comtes och en vicomte, några markiser och ett halft dussin damer af den finaste adel, men hvilka alla olyckligtvis förlorat sina fädernegods under den stora revolutionen, utan att sedermera kunna hitta reda på ens platsen där de varit belägna. Och, hvad ännu olyckligare är, revolutionens stormar hade ryckt upp dessa ädla personers stamträd med rötterna och alldeles blåst bort dem, utan att lemna det ringaste spår af alla de gamla anorna.
Oaktadt sådana olyckor voro de i Hôtel-Dupont omkring det splendida middagsbordet församlade notabiliteterna trogna anhängare och varma försvarare af »tronen och altaret». De talade mycket om tidens ondska, om den gudlöse Garibaldi, om den trolöse Victor Emanuel och mer i samma anda.
Pierre Dupont eldades af sina gästers samtal till den öfvertygelsen, att han sjelf vore af gammal adel. Innan man kom till »deuxième service» tycktes värden nästan vilja påminna sig att hans barndom förflutit vid Bourbonernes hof, och när han hunnit till desserten, var han fast öfvertygad att han varit lekkamrat åt »Henrik den femte», den gudasmorde. Då talade Pierre Dupont om nödvändigheten att hämma gudlösheten i Frankrike och om olyckan att ega en regering hvilken gaf vika för de gudlösa tidningarna.
»Jag läser inga andra blad», sade Pierre Dupont och vinkade åt betjenten att bjuda mera champagne, »än La Gazette de France, Le Monde och L’Union, och på dem prenumererar jag för tjugu exemplar hvardera.»
Ett bifallssorl gick rundt kring bordet. Sedan sorlet något saktat sig och glasen åter ifyllts, passade alltid en abbé, en af husets ständiga gäster, på tillfälle för att på det finaste sätt i verlden låta sällskapet förstå, att herr Dupont åter skänkt några hundra francs till Peterspenningen för att befria hans helighet från de otrogne, samt att fru Dupont helt nyligen med egna älskvärda händer stickat två par strumpor till förmån för »vår underjordiska frus stiftelse» i Chartres. Då gick åter ett bifallssorl kring bordet, och värdfolket såg mycket blygsamt ut. Herr Dupont nickade betydelsefullt åt sin dyrbara bordsprydnad, ty hans blygsamhet hindrade honom att se på sina gäster, och fru Dupont smålog på det behagfullaste sätt, som var henne så egendomligt, och hviskade endast: »åh, herr abbé . . . herr abbé!»
Därpå tog man sin lilla kopp Mocca och drack en chartreuse, för att med helig munklikör neutralisera den otrogna arabiska drycken, hvarefter sällskapet förklarade, att Hôtel-Dupont vore ett bland de få ställen där man fann »rättänkande» personer.
Pierre Dupont var just en bland de mest »rättänkande», det vill säga att han gick flitigt i mässan, lade alltid ett tjugufrancs-stycke i den lilla guldstickade sammetshåfven som vid högtidliga tillfällen stacks fram af någon verklig hertiginna från Rue Saint-Dominique. Han försummade aldrig någon andlig »conférence», äfven om den hölls i kryptan under Saint-Sulpice, som är tämligen aflägset från Boulevard Malesherbes, eller i kyrkan Saint-Etienne-du-Mont, som ligger ännu längre bort. Pierre Dupont infann sig också alltid i Notre-Dame då pater Felix predikade där, men flydde långt därifrån om pater Hyacinthe, den frisinnade karmelitern, uppträdde i predikstolen, ty Hyacinthe hörde till de »farliga».
För öfrigt var Pierre Dupont arbetande ledamot af en mängd fromma stiftelser som hafva till ändamål att motarbeta gudlösheten af en allmän folkupplysning. Han var en mycket verksam man och stod på listan öfver de »pålitliga» samt hade anledning hoppas sitt namn vara kändt ända in i det innersta af Vaticanen.
Men slutligen fann Pierre Dupont allt detta icke tillfyllestgörande. En dag beslöt han att göra sig till kapucin. Han ville visst icke öfvergifva verlden och stänga in sig i en cell, försaka den älskvärda fru Dupont och det fina sällskapet vid Boulevard Malesherbes för att vandra med nakna fötter i dåliga sandaler, som de verklige kapucinerne göra på det de mera lättfotade må hinna himmelriket — nej, det öfverensstämde icke med de fina vanor som Pierre Dupont förskaffat sig; men hans biktfader hade sagt honom, att man mycket väl kunde blifva kapucinmunk, utan att behöfva anlägga uniform och utan att försaka verlden.
Detta var något som just öfverensstämde med Pierre Duponts åsigter. Han behöfde endast anslå en viss summa pengar till ordens bästa och aflägga ed att utan invändningar ställa sig ordensgeneralens befallningar till ögonblicklig efterrättelse samt en gång i månaden ikläda sig kapucindrägten; för öfrigt kunde han fortsätta sitt verldslif och gifva sina middagar i Hôtel-Dupont, ja, han till och med ålades att gifva ännu flera middagar och göra onsdags-soiréerna ännu mer eftersökta.
Pierre Dupont infann sig således en afton i Faubourg-Saint-Jacques och vardt högtidligen invigd till kapucinmunk, det vill säga medlem af denna ordens hemliga brödraskap, af de så kallade tertianerne som äro orden till synnerlig nytta just därför att ingen annan än ordensledamöterne själfve eller i vanligaste fall ingen annan än själfve pater-direktören och några få mer framstående munkar känna verkliga förhållandet. Det är dess utom en stor heder att vara verldslig medlem af kapucin-orden och visar att man är en förmögen person, ty ingen annan än den som kan förfoga öfver något så när betydande räntor åtnjuter denna ära.
Efter den aftonen stod Pierre Dupont helt och hållet till kapucin-direktörens förfogande, men han lyste allt fortfarande i de eleganta frackar som Dusautoi förfärdigade åt honom, och bar juveler i bröst och på fingrar. Det var den finaste kapucin man kan tänka sig. Ingen visste att den rike och elegante ägaren till Hôtel-Dupont under sina dyrbara bröstkrås bar en grof scapulaire och att han omgjordade sina länder med ett ej mindre groft tåg af alldeles samma slags hampa som de synliga kapucinerna bära utanpå den simpla, bruna kåpan.
Skilnaden var att Pierre Duponts hamptåg var det allra intimaste plagget, hvilket visst icke gjorde det behagligare för den som bar det. Hans scapulaire bestod af ett stycke groft vadmal, brunt till färgen, af alldeles samma väfnad som de synlige kapucinernes kåpor, en fyrkantig lapp med ett stort svart kors såsom bröststycke samt en dylik vadmalslapp på ryggen. Den som bär en sådan scapulaire är naturligtvis heligare än vanliga människor, äfven om de senare nytja flanell på kroppen. Vid vissa tillfällen erhöll dock Pierre Dupont befrielse från vadmalslapparne och hamptåget, ty man kan naturligtvis få befrielse från allting, blott man vill erlägga en lämplig klingande vedergällning till den goda sakens främjande.
Vår fine munk hade nu mer ofantligt mycket att göra för ordens bästa och fick ej mycket oftare än vid de förtjusande soiréerna och dineerna i Hôtel-Dupont tillfälle att njuta af fru Duponts älskvärda sällskap. Fru Dupont var för öfrigt fullkomligt okunnig om att hon vore gift med en kapucin-munk, ty Pierre Dupont hade naturligtvis gått högtidlig ed på att icke uppenbara något om ordensangelägenheterna för sin hustru. Den förtjusande fru Dupont skötte sina nöjen och började snart hafva sina enskilda soiréer, som höllos om lördagarne, när hennes man var upptagen i en helt annan trakt af Paris.
Då och då stälde fru Dupont till en lysande bal och var ständigt upptagen af verldens fåfänglighet. Pierre Dupont knotade visserligen öfver de stora penningsummor som hans hustru kostade honom, men då han klagade sin nöd i det fallet för pater-direktören, rådde den senare honom att icke för mycket tänka på så verldsliga saker, synnerligen som patern alltid hade utvägar att låta sin broder i orden betala ännu större summor ad majorem Dei gloriam.
Slutligen började Pierre Dupont likväl oroa sig på fullt allvar öfver det lif hans fru förde. Hennes behof af pengar steg för hvarje vecka i verkligt förskräckande mått. Hvartill kunde hon använda dessa äfven för en millionär betydande summor?
Så såg Pierre Dupont oupphörligt obekanta personer smyga in och ut i hans hustrus våning, och vid de tillfällen han träffade henne, föreföll hon mycket tankspridd och liksom ville hon undvika sin mans frågande blickar. Herr Dupont började känna svartsjukans qval gnaga midt under vadmalslappen med svarta korset. Han biktade för pater-direktören, men fann föga tröst i hans uppmaningar att lemna henne full frihet.
»Jag måste hafva visshet i denna sak!» utropade Pierre Dupont en dag, drog hamptåget fastare omkring sina länder och gick med beslutsamma steg in i fruns våning. Han hade föresatt sig att låta henne undergå ett skarpt förhör, ty fastän munk var han dock man.
Fru Dupont var för tillfället icke hemma. Svartsjukan kan göra äfven en kapucin, skulle han också ha varit charcutier, glömsk af granlaga uppförande. Pierre Dupont började undersöka innehållet i sin hustrus »secrétaire». Han kastade alla papper i den förskräckligaste oreda, förgäfves spanande efter några bevis för sina misstankar.
Så stötte han slutligen på en låda som var läst och som icke ville öppna sig för de nycklar, hans egna nycklar, hvilka så vänligt hjälpt honom med de andra lådorna.
»Där ligger hemligheten!» skrek Pierre Dupont och bröt sönder låset. Ingenting är heligt för en f. d. charcutier. Han drog häftigt ut lådan. Innehållet föll på golfvet.
»Gud och Sanct Franciscus!» utropade Pierre Dupont, förskräckt stirrande på de nedfallna föremålen. »Min hustru har upptäckt min hemlighet. Hon vet då att jag är kapucin. Huru skall jag kunna undgå pater-direktörens vrede? Jag är olycklig för tid och evighet! . . . Men huru har fru Dupont kunnat komma öfver min scapulaire och mitt heliga rep?»
Ur lådan hade fallit en vadmalslapp af fullkomligt samma färg som Pierre Duponts egen och ett hamprep som alldeles liknade hans eget heliga rep.
»Mitt rep!?» skrek Pierre Dupont och förde handen till midjan. »Min scapulaire!?» hväste han med hes stämma och ref upp det granna kråset med juvelnålen. »Nej, det är ej mitt rep, det är ej min scapulaire! . . . Store Gud, skulle min hustru också vara kapucin.»
Pierre Dupont behöfde ej längre tvifla på den saken, ty bredvid den ur lådan fallna vadmalslappen med svarta korset låg ett papper med den helige Fransisci sigill, och på papperet läste vår kapucin, att madame Dupont, född Constance Bonnet, den och den dagen upptagits i den helige Fransisci orden samt i dopet erhållit namn af syster Sancta-Olympia. Dokumentet var undertecknadt af samme pater-direktör som utfärdat diplomet för Pierre Dupont själf.
Pierre Dupont var tillintetgjord. Att själf vara kapucin fann han i sin ordning, men att hafva en hustru som tillhörde orden, därmed kunde han omöjligt förlika sig. Att vara gift med en syster Sancta-Olympia — nej, det var för mycket.»
——————