Valda berättelser. I/En otrolig historia
En otrolig Historia.
———
I.
»Lovisa, i morgon far jag till Strengnäs», sade herr Fridholm till sin hustru.
Det var en vacker söndagsafton. Herrskapet Fridholms steg just ur roddarbåten, hvars gamla hederliga madamer hade fört en full last från Allmänna gränden på Djurgården till Mellantrappan vid Skeppsbron, en halftimmes färd eller mer. Man hade varit på Wildners teater och sett »Den värdiga hustrun», en dram af Kotzebue, som direktör Wildner själf öfversatt.
»Hvad säger du, Gustaf Adolf?» utropade fru Fridholm, så snart hon lyckats komma ur trängseln vid Mellantrappan och vid sin mans sida begaf sig fram åt Skeppsbron och Slottsbacken. Far du till Strengnäs?»
»Ja, med Yngve Frej. Han går i morgon bittida i god tid för att hinna fram på dagen.»
»Hvad skall du göra i Strengnäs, Gustaf Adolf lille?»
»Hm, affärer, kan du väl förstå.»
»Och jag som tänkte, att vi skulle hälsa på Morells, som hyrt sig sommarnöje långt bort på Fjäderholmarne. Det hade passat sig så bra på måndagseftermiddagen.»
»Jag far till Strengnäs, har jag sagt dig», upprepade Fridholm med mycken säkerhet i uttrycket.
»Men det är ju en lång resa. Får jag icke följa med?» invände frun med en ton som icke var utan spår af räddhåga att förtörna herr Fridholm.
»Nej tack, kära Lovisa, affärerna framför allt, utropade mannen och såg ännu tvärsäkrare ut.
»Blif icke ond, Gustaf Adolf. Du vet att du får göra alldeles som du vill», försäkrade fru Fridholm med den allra vackraste undergifvenhet.
»Jag skulle tro att jag har rätt till det», menade herr Fridholm och stannade framför det hus i Storkyrkobrinken, där det äkta paret hade sin bostad.
Gustaf Adolf Fridholm var vid den tiden omkring fyrtio år, en ganska hygglig karl, sade alla som kände honom, och mycket fin och vårdad i sitt yttre. Jag påminner mig honom som en liten rund och skinande herre med ljust hår och ett särdeles väl rakadt ansigte, men hvad jag mest kommer ihåg är den stora guldkedjan med de kolossala guldklimparne och karneolstenarne som skramlade hit och dit på den lille herrns trinda mage. Det är nästan allt jag nu mera kan erinra mig om en person hvilken kanske helt och hållet fallit ur mitt minne, om jag icke händelsevis en gång för några år sedan kommit att i en utländsk tidning läsa en berättelse som genast påminde mig om herr Fridholm och gaf mig anledning att då för allmänheten framlägga följande otroliga historia, hvilken ända ditintills otvifvelaktigt varit känd af endast ett högst litet antal stockholmare. Det ser ut som skulle flera än herr Fridholm hafva fallit på samma besynnerliga idé, en bland de underligaste i de menskliga sällsamheternas historia och något som onekligen hör till de psykologiska gåtorna.
Fridholm hade i sin ungdom varit på handelskontor. Efter faderns död fick han ärfva en liten nätt förmögenhet och började göra affärer för egen räkning. Hvaruti dessa affärer bestodo kom dock ingen under fund med, och aldrig hade någon öfverraskat herr Fridholm vid något slags arbete. Aldrig köpte han något, aldrig sålde han. Mäklarne anlitades aldrig af honom. Någon enda gång gick han på börsen, men där talade han aldrig om något annat än väderleken och teatern. Man såg honom aldrig draga någon vexel och aldrig hade något handelshus i Stockholm haft någon tratta på firman Gustaf Adolf Fridholm. Detta oaktadt eller kanske just därför ansågs den firman vara ett mycket fint papper.
Fridholm vore en »moralisk» person, sade alla som kände honom. På stadens källare syntes han nästan ännu sällsyntare än på börsen, och ingen af flickorna på Mon Bijou, Stallmästaregården, Norrbacka, Blå Porten och Djurgårdsbrunn kunde säga huru den grosshandlaren såg ut.
Han var medlem af »Sällskapet», men »Sällskapets» medlemmar kunde icke påminna sig hafva någonsin sett honom i lokalen vid Munkbron. Ett par gånger visade han sig i det s. k. »Lilla Sällskapet» i Petersenska huset, men trifdes ej häller där. Någon gång hade herrskapet Fridholms en bjudning på »the och souper», och frun höll sina små kafferep ett par gånger i månaden, hvarför herrn och frun naturligtvis ägde en umgängeskrets och ofta nog voro bortbjudna, men då spelade herr Fridholm aldrig kort och drack hvarken punsch eller bischoff, möjligtvis ett litet glas madeira på steken.
»Fridholm har gått in i Nykterheten», brukade hans vänner säga, och fastän det var på skämt, så betydde »Nykterheten» ofta då för tiden det samma som ett skymford.
I själfva verket hade herr Fridholm tänkt på att stifta »Stockholms Måttlighetsförening» och hade någon tid önskat komma i förbindelse med brukspatron Owen samt med herrar Forsell, Scott, Stråle m. fl. som då ifrade för nykterheten, men han var icke någon vän af stor företagsamhet och nöjde sig därför att önska de herrarne all möjlig framgång samt att själf lefva efter deras föreskrifter. Sedan han läst Owens broschyr »Till de måttligt supande», lade han bort äfven lilla bränvinsbordet vid middagarne och inskränkte sig, som sagdt var, till ett glas madeira på steken.
Han hade således inga laster och ej ens några ovanor. Ifrig vän af teatern var han däremot, och det var onekligen en god vana. Han försummade nästan aldrig att se Lars Hjortsberg, Nils Wilhelm Almlöf och Olof Ulrik Torsslow samt beundrade från sin plats på tredje raden den tidens skådespelerskor, bland hvilka Emelie Högqvist redan då började uppmärksammas.
Gustaf Adolf Fridholm kunde väl hafva varit tretio år då han gifte sig, och hade således vid tidpunkten för denna berättelses början redan i tio år smakat det äktenskapliga lifvets sällhet.
Det var han som ägde den materiela förmögenheten, under det hans hustru, dotter till en fattig skollärare i Johannis, endast genom sin ungdom, sina vackra ögon och ett ödmjukt sinnelag funnit en man. Dessa egenskaper förde hon med sig i boet, och ännu efter tio års äktenskap voro de nästan lika friska, tycktes det, som den dag då hon stod brud på Hôtel Turc och väckte så liflig afund hos alla flickorna i Johannis, för att icke tala om Storkyrkoförsamlingen, där man icke kunde begripa hvarför den rike herr Fridholm, hvars far varit en så ansedd borgare i »staden inom broarna», skulle, för att få sig en hustru, behöfva söka upp en fattig flicka ända vid Johannis.
Ett älskvärdt fruntimmer var den unga frun. Hon höll så fint i den vackra våningen vid Storkyrkobrinken. »Hvad de Fridholms bo nätt,» sade alla deras bekanta, och det var också sannt.
Fru Fridholm lade sig aldrig i sin mans affärer och hade aldrig någon egen vilja, utom möjligtvis när det var fråga om en ny sommarhatt, en gödkalfstek eller hvad som rörde hennes små kafferep.
»Du är lycklig, bror Fridholm, i ditt hem», brukade hans bekanta säga till honom. Vänner i ordets egentliga mening hade han aldrig haft, men ganska många som satte en ära uti att tillhöra hans bekanta.
»Mycket lycklig, min käre bror», brukade Fridholm alltid svara, men den lyckan förledde honom aldrig till någon stormande glädje. Det var en stilla fröjd af det slaget som passade för en sådan man.
Han satt nästan hela dagen hemma hos sin hustru, och hon förklarade, att de hustrur som nödgas sakna sina mäns sällskap stundom hela dagen måste vara bra olyckliga.
Fridholm var icke road af läsning. Tog han uti en bok, kände han sig strax sömnig. Däremot fann han det mycket nöjsamt att tillsammans med sin hustru sitta hela förmiddagen och mången gång också ett par timmar af eftermiddagen vid fönstret för att mönstra alla som passerade Storkyrkobrinken.
»Det är roligt att se på folket», sade han, och hans hustru tyckte detsamma.
När kvällen kom, gingo herr och fru Fridholm på spektaklet eller till sina bekanta eller gjorde de en promenad till Kastellholmen, när det var den vackra årstiden, samt kommo också ej sällan till Djurgården, isynnerhet då Wildners spelade något nytt stycke.
Så förflöt det ena året efter det andra. Äktenskapet var barnlöst, men man tröstade sig. »Barn äro så besvärliga», brukade Fridholm säga. Hans hustru var visserligen under några år af en annan åsigt, men sedan hennes man på sitt vanliga mycket godmodiga men också mycket bestämda sätt förklarat, att hans åsigt måste vara den rätta, så teg fru Fridholm eller yttrade hon endast det vanliga:
»Du får tänka hvad du vill, käre Gustaf Adolf.»
»Jag skulle tro att jag har rätt därtill», förklarade hennes man. Det var det öfliga slutet på alla små äktenskapliga missljud.
Men ju längre tiden skred fram, dess oftare påminde Fridholm om sin rätt att tänka och handla så som honom godt syntes. Ingen människa tycktes vilja bestrida honom hans rätt, allra minst den milda fru Lovisa, men han kände ett behof af att oupphörligt tala därom.
En dag då det värda paret, efter tio års äktenskap, satt som vanligt vid fönstret för att mönstra de förbigående, utropade Fridholm plötsligen:
»Lovisa, vet du hvad jag kom att tänka på?»
»Nej, huru skulle jag veta det, käre du?» svarade hans hustru.
»Jo, jag kom att tänka på huru du skulle taga dig ut, i fall du icke hade mig vid din sida.»
»Det var en underlig tanke, käre Gustaf Adolf», förklarade frun.
»Hvad vore du väl utan mig?» återtog mannen med ett leende af till hälften medlidande, till hälften öfvermod.
På den frågan kunde fru Fridholm icke svara, men hon påminde sin man om att de den dagen skulle fara till Djurgården för att se »Den värdiga hustrun».
»Jaha, det har du rätt uti», svarade Fridholm, och så egnade det äkta paret åter sin uppmärksamhet åt den yttre verlden i Storkyrkobrinken.
Det var den dagen på aftonen som Fridholm öfverraskade sin hustru med detta: »Lovisa, i morgon far jag till Strengnäs.»
Morgonen därpå stod han resfärdig när hans hustru vaknade. Han höll redan nattsäcken och paraplyet i hand samt tycktes beredd att genast gifva sig af.
»Du behöfver icke oroa dig», förklarade han. »Kaffe dricker jag om bord på ångbåten. Det är bra lätt att resa sedan de här ångbåtarne kommo i farten.»
»När kommer du då igen, käre Gustaf Adolf?» frågade frun.
»Åh, det kan dröja några dar», menade hennes man, »kanske en vecka eller så där omkring.»
Frun vågade icke fråga något vidare, ty hon såg att mannen hade stor brådska, och innan hon hann tänka sig närmare in i saken, var han redan utanför dörren. Men dörren öppnades ännu en gång. Fridholm stack in hufvudet och smålog åt sin hustru, men det var ett underligt småleende, något som frun aldrig förr hade sett och som hon aldrig sedan kunde glömma.
Hvarför smålog Fridholm på det sättet?
Nu var han borta. Kristin, husets enda tjänstehjon, en gammal trotjänarinna som allt sedan herrskapets giftermål varit fruns förträffliga biträde, hade afvisats då hon ville hjälpa herrn att bära nattsäcken till ångbåten.
»Hvad herrn var kuriös i dag», sade Kristin då hon kom in till frun, »och hvad går det väl åt honom som ger sig ut att resa? Det har ju aldrig förr händt.»
Emellertid gick Fridholm med dröjande steg ned åt Storkyrkobrinken. Han stannade flera gånger, liksom hade han glömt något, och blickade upp åt sina fönster. Men i fönstren visade sig ingen. Då fortsatte han åter sin väg. Vid hörnet af Riddarhustorget vände han sig ännu en gång om och såg åter till baka åt det hus där han bodde. Han tycktes vara mycket tveksam. Slutligen syntes han hafva fattat ett beslut, vände ryggen åt Storkyrkobrinken och försvann på andra sidan hörnet. Det var tydligt att tärningen vore kastad.
II.
En vecka, två veckor, tre och hela fyra veckorna hade förflutit sedan Fridholm gick hemifrån för att fara till Strengnäs, och ännu hade han icke kommit till baka. Hans hustru hade under hela den tiden ej heller erhållit någon underrättelse från honom. Kristin hade hvar enda dag stått vid Riddarholmen och passat på ångbåtarne, ej blott »Yngwe Frej», utan äfven »Föreningen» och »Ormen Långe», men bland alla de resande fans icke herr Fridholm.
Frun hade skrifvit både till borgmästaren och domprosten i Strengnäs för att fråga efter sin man, och bägge hade svarat, att de aldrig hört talas om honom. Slutligen hade man sett igenom namnlistorna på ångbåtarne sedan flera veckor till baka, men icke kunnat påträffa namnet Fridholm.
»Vet frun», sade jungfru Kristin slutligen, »att herrn aldrig farit till Strengnäs.»
»Hvart har han då tagit vägen?» utropade fru Fridholm, hvilken slutligen började känna sig orolig på fullt allvar.
»Det vet den gode guden allena», svarade Kristin; »men om jag vore i fruns kläder, skulle jag låta dragga både vid Riddarholmen och Munkbron.»
»Så du talar, Kristin! Tänker du kanske att min man gått och dränkt sig?»
»Jag tänker ingenting, jag, frun lilla, men nog borde frun kosta på sig en draggning.»
Fru Fridholm bad Kristin lemna henne i fred, men så snart hon vardt ensam, tyckte hon sig se sin man i grönt vatten djupt ned på sjöbotten. Stundom kom han upp till vattenytan, och så gömde han sig åter bland sjögräs och fiskar, för att ännu flera gånger komma till baka och skrämma henne. Det var något obeskrifligt hemskt.
Fru Fridholm hade just icke någon liflig inbillningskraft och icke var hon bortskämd genom romanläsning, såvida den läsningen någonsin förmått skämma bort någon. Därför trodde hon ej häller på spöken. Men huru kom det sig, frågade hon ofta sig sjelf, att hon icke kunde undvika att tänka på sin man å sjöbotten? Däruti låg helt visst något spöklikt, började hon tro, synnerligen då ytterligare några veckor förflutit, utan att Fridholm gifvit den ringaste underrättelse om sig.
Fridholms obegripliga försvinnande väckte visserligen uppseende bland alla hans bekanta, och äfven en och annan bland den stora allmänheten talade under någon tid derom; men han var icke en person för hvilken man kände stort deltagande, och snart bekymrade man sig icke särdeles om hela den saken.
»Besynnerligt är det med den här Fridholm», hette det kort efter händelsen, dels i Sällskapet, dels på börsen. »Troligtvis har han tagit lifvet af sig.»
»Det ser så ut. Men kan någon människa förklara orsaken? Har man kommit några dåliga affärer på spåren?»
»Icke det ringaste. Han efterlemnar två stenhus vid Svartmangatan och en liten nätt trähusegendom i Johannis, alla ointecknade, efter hvad jag hört på rådstugan. Dessutom hade han mycket pengar ute på säkra händer. Spekulerat har han aldrig och således ej häller gjort några förluster.»
»Var han olyckligt gift?»
»Den lyckligaste äkte man som någonsin funnits. Hans hustru och han lefde ett rigtigt englalif. . . . Någon lyckligare människa än denne Fridholm skulle man icke kunna tänka sig. . . . En vacker och god hustru, en vacker och god förmögenhet, och utan att behöfva anstränga sig med något slags arbete!»
»Ja så, ja så! Spelade jag ut klöfver nyss? Jag är så bortblandad genom det här myckna pratet.»
»Brors knekt togs ju af bror Ströms dam. Man skall väl följa med spelet.»
Och så följde man med spelet, och Gustaf Adolf Fridholm var glömd.
»Frun», skrek jungfru Kristin en dag och störtade in till sin matmor, blek och med fasan målad i sina anletsdrag.
»Du skrämmer mig, kära Kristin. Hvarför rusar du in till mig på det där sättet?» utropade fru Fridholm, hvilken nu mera ej så ofta som förr såg sin man spöka, men förskräcktes af Kristins besynnerliga utseende.
Ett halft år hade förflutit sedan herr Fridholm lemnade hemmet. Man var midt i vintern, och det var just i skymningen Kristin kom instörtande på det där upprörande sättet. Det var onekligen en illa vald tid.
»Frun», upprepade jungfru Kristin, sedan hon hunnit sansa sig något, »jag har sett herrn.»
»Herrn? . . . Hvilken herre?» frågade fru Fridholm, som också lugnat sig.
»Kors, vår herre, vet jag», svarade Kristin med stor otålighet.
»Så du pratar, kära Kristin. Hvarför skall du komma och rifva upp gamla sår?»
»När jag säger herrn», fortfor trotjänarinnan, »så menar jag naturligtvis herrns vålnad. . . . Tänk sig, frun, jag gick utför Stora Gråmunkegränd, för jag skulle ned till Stafverbergs och få ett nytt glas i lyktan, och då stod herrns vålnad utanför Herberts rakstuga. Det är säkert, frun, men han hade fått ett svart hår och ett rysligt skägg. Ansigtet var ändå detsamma som här i lifvet, det kan jag försäkra frun, för si jag glömmer aldrig herrns ögon, och de ögonen satte han rakt i mig. Hvad jag blef rysligt rädd. Jag brydde mig hvarken om lyktan eller Stafverbergs, utan sprang allt hvad jag orkade hit hem. Hvad tror frun att det skall betyda?»
Fru Fridholm såg tankfull ut och svarade ingenting. Hon stirrade framför sig i kakelugnselden och där tyckte hon sig åter upptäcka en syn som hon nu icke sett på någon tid.
»Skall jag icke tända upp ljus, frun?» frågade jungfru Kristin.
»Jo, gör det», svarade matmodern, men fortfor att stirra in i elden.
Kristin bad att få stanna inne hos frun, ty köket, som hade fönstret åt Urvädersgränd, vore så »rysligt hemskt», förklarade hon.
Hon fick gärna stanna inne, menade fru Fridholm, men det märktes att frun icke vore mycket meddelsam denna kväll, och det förargade jungfru Kristin, som hade hoppats på en smula medlidande för sin »ohyggliga skrämsel».
»Hvad utstår man icke för sitt husbondfolk», mumlade hon under det hon tände ljus, »och huru mycket har man väl för allt sammans?»
»Vet du hvad, Kristin», upplät frun ändtligen sin mun, »jag tror att jag flyttar från den här våningen den förste April.»
»Det skall frun visst icke göra», invände Kristin, hvilken hade alla sina bekanta i den delen af Stockholm. »Här har ju frun allting som påminner om salig herrn, vet jag.»
»Just därför vill jag flytta. . . . Jag har ju det lilla nätta huset bredvid Johannis kyrkogård. Det ger icke stor hyra, men vore just lagom för mig och dig, Kristin.»
»Det skall då icke ske», tänkte jungfru Kristin i sitt stilla sinne, men högt sade hon: »Nå, det kan väl åtminstone vara tid nog till hösten.»
——————
III.
Då Fridholm den vackra måndagsmorgonen försvann om hörnet vid Riddarhustorget, skulle han naturligtvis ha fortsatt vägen öfver torget, i fall han ämnat sig ned till ångbåtshamnen; men i stället vek han till venster om hörnet vid Stora Nygatan, tryckte hatten med en beslutsam åtbörd ned i pannan och vek af ännu en gång till venster samt gick med långa steg upp för Stora Gråmunkegränd, till utseendet alldeles obekymrad om hvem han mötte, men i sjelfva verket ganska försigtigt späjande omkring sig.
Hunnen till den del af gränden där en utspringande del af ett hus bildade en vinkel och där badaremästaren Gustaf Herbert då samt långt senare hade sin rakstuga, stannade Fridholm och kastade en snabb blick bak om sig samt en dylik upp åt Vesterlånggatan. Det var tidigt på morgonen, och gränden för tillfället alldeles folktom, hvilket mannen med nattsäcken tycktes iakttaga med ett belåtet leende.
På ett hus i öfre delen af gränden, ej långt från rakstugan, satt en skylt med tillkännagifvande, att där funnes rum för resande. Porten stod på glänt, och herr Fridholm klämde sig så lätt som en katt in i förstugan. Där tog han af sig hatten, famlade en liten stund i nattsäcken och drog slutligen fram en stor svart peruk, hvilken i största hast sattes på hans ljusa hufvud.
Han såg sig i en liten handspegel, smålog åt den främmande bild som blickade honom till mötes och hade knappt tid att slänga spegeln in i nattsäcken, förr än han hörde steg i trappan.
»Fins här rum för resande?» ropade han uppåt den mörka trappan.
»Träffadt, herrn lille», svarade en kvinlig stämma, hvars ägarinna snart därefter uppenbarade sig, pustande under bördan af en tung, oformlig kappsäck. »Kommer herrn så här tidigt på morgonen? Det är väl med skjuts då?»
»Ja visst», svarade herr Fridholm. »Jag lät skjutsbonden fara sin väg just nu, ty det här huset såg så trefligt ut.»
»Det är det bästa, må herrn tro, i hela Gråmunkegränd, och det finnes inga schangtilare rum vid Stora Nygatan heller. Herrn skall veta, att det här huset går igenom åt sjelfvaste Storkyrkobrinken.»
»Ni ha ju fönster åt den sidan också?
»Måtte väl det, herrn lille. Just nu är det en herre, en mycket beskedlig herre, som reser. Han far med Yngve Frej, och herrn kan mycket väl få hans rum. Man ser hela brinken och alla grannarne midt emot. Se där är herrn som reser. . . . Det går an att genast flytta in i rummet. Jag skall bara hjälpa till med den här kappsäcken, som min sann icke är lätt, skall jag säga. Herrn kan gå upp förut. Dörren midt för trappan, så långt herrn kommer, alldeles icke villsamt.»
Fridholm skyndade upp för trapporna och tog rummet i besittning. Hvad var hans afsigt? Sannolikt hade han ännu icke planen klar för sig.
Efter en fjärdedels timme, hvarunder rummets nye hyresgäst suttit försänkt i tankar, infann uppasserskan sig och frågade, om han vore nöjd med en sådan liten nätt kammare.»
Han förklarade sig ganska belåten. Den »lille nätte kammaren» hade inga tapeter, men väggarne saknade icke sina fresker af flottfläckar, tobaksbussar, spindelväf och mera sådant. Möbleringen bestod af en liten tältsäng, täckt af en yllefilt, som möjligtvis varit hvit, tre halta stolar, en sönderbruten kommod och en ofantlig dragkista som saknade en låda. Det var den hufvudsakliga möbleringen, men där funnos också en liten spegel, hvars glas icke var spräckt, något hvarpå uppasserskan ansåg sig böra fästa den resande herrns uppmärksamhet, en stor piphylla med två små kritpipor, lackade i öfra ändan af skaftet, och en hel bundt svaflade fidebusar, något som tydde på fredspipa och gästvänligt mottagande.
Så sågo de flesta »rum för resande» ut på den tiden. Hyran skulle vara tretiotvå skillingar banko om dagen, förklarade uppasserskan, men i fall herrn ämnade stanna längre tid i Stockholm, kunde det nog göras en liten afprutning.
Herr Fridholm uttalade sin belåtenhet med allt sammans, utan att ens hafva kastat en blick på möbleringen, och så slog han sig ned vid fönstret, hvilket var försedt med halfgardiner eller s. k. »jalousier» af tyll, en prydnad som tycktes framkalla hyresgästens synnerliga tillfredsställelse.
»Herrn behöfver ingenting annat?» frågade uppasserskan och skyndade ut, innan hon afvaktat svaret.
Fram på förmiddagen visade hon sig åter. Den nye hyresgästen stod ännu kvar vid fönstret och stirrade genom de tunna halfgardinerna.
»Herrn ser på utsigten?» sade uppasserskan. »Jag skulle tro att det är något att se på. Sådant där har man väl icke nere på landet, ty jag kan väl begripa att herrn är från landet?»
Hyresgästen svarade icke. Han fortfor med sina iakttagelser. Uppasserskan lemnade honom dock icke någon ro. Nu skulle han skrifva in sitt namn i en bok, där alla resande som bodde i huset måste anteckna sig. Det var en svår uppgift för herr Fridholm.
»Skall jag skrifva mitt namn?» utropade han och stirrade på uppasserskan.
»Nog har han lärt att skrifva», menade hon.
Först efter många invändningar kunde han förmås att fullgöra i fråga varande formalitet, och så skref han med så oläsliga bokstäfver som möjligt: patron Andersson från Småland.
»Det var rysliga ord», förklarade uppasserskan, hvilken icke gaf sig tillfreds förr än den nye hyresgästen muntligt tolkat den svårlästa skriften.
»Ja så, från Småland!» utropade hon med en knyck på hufvudet. »Nå ja», tillade hon för sig själf, »han kan vara lika schangtil för det.»
»Lille gode patron Andersson stannar väl här en vecka åtminstone?» frågade hon derefter.
Patron tycktes icke höra frågan. Han stod åter vid fönstret.
»Söte lille patron Andersson vill väl ha kaffe om morgnarne, med skorpor, kan jag tro?»
Den tillfrågade svarade ej häller på den frågan.
»Det synes nog att han är från Småland», förklarade uppasserskan helt högt, utan att detta tycktes det ringaste inverka på hyresgästen, och så snurrade hon åter ur rummet.
Fridholm bibehöll ännu ett par timmar sin plats vid fönstret. Han kunde från denna punkt skåda rakt in i sin egen bostad, hvilken upplystes så klart af middagssolen. Han såg sin hustru komma och gå, än vid det ena fönstret, än vid det andra, sätta sig och se ut åt gatan, tala vid jungfru Kristin, fatta en bok och strax åter lägga bort henne, slutligen börja att sy och därmed fortfara hela den öfriga delen af dagen.
»Hvad tänker hon nu på?» frågade Fridholm sig själf. »Huru känner hon det? Längtar hon icke efter mig? . . . Ah, det är sannt. Hon kan ej börja längta ännu. Jag skulle ju bli borta kanske en hel vecka. Det skall jag också bli, min kära Lovisa. Få se huru du ser ut när den tiden är förbi. Det skall bli dig en varning och en väckelse att sätta mer värde på mig. . . . Hon kan sannerligen icke taga sig ut på egen hand, den stackars kvinnan.»
Han lämnade fönstret ett ögonblick och tog först nu rummet i betraktande samt fann det vara en fullkomlig motsats till sin egen vackra våning.
»Det var ett otäckt rum», utropade han. »Tänk om jag skulle byta mig till ett sådant kyffe för min lilla, vackra sängkammare, den här usla tältsängen mot min stora, präktiga mahognysäng, och . . . upppasserskan, den fulingen, mot min vackra Lovisa. . . . Är Lovisa verkligen vacker nu för tiden?»
Det tycktes han icke hafva klart för sig. Han skyndade till fönstret och vardt genast åter varse sin hustru. Åjo, ännu var hon rätt vacker; men i samma ögonblick han med ej ringa tillfredsställelse insåg och erkände den sanningen, föll han åter i sina funderingar och märkte icke att någon kom in i rummet.
»Gode patron Andersson», ljöd uppasserskans röst bakom honom. »Patron har visst glömt bort att äta middag i dag. Hör patron Andersson icke?»
»Hvad är det för en patron ni skriker om?» snäste Fridholm slutligen till den stackars uppasserskan.
»Herre min skapare, tror jag inte att patron redan är litet besynnerlig af allt hvimlet och bullret på gatan!» utropade hon och betraktade sin hyresgäst med en viss fruktan. Afbrottet har väl varit för tvärt, kan jag tänka. I Småland. . .»
»Lemna mig i fred, människa!» röt den förmente smålandspatronen, uppretad öfver att hafva störts i sina funderingar.
»Människa!» upprepade uppasserskan. »Gud bevare oss från en sådan galning.»
Dörren öppnades och slöts åter till, men med en skräll som skakade hela huset. Fridholm lemmades oantastad för hela den återstående delen af dagen. När aftonen kom, gjorde han den anmärkningen, att han icke njutit någon föda på ett helt dygn, och han förvånade sig öfver den omständigheten, ty vanligtvis hade han en mycket god matlust. Hans hustru satt nu kanske vid tébordet, men han kunde ej längre se in i sin våning. Han tyckte sig dock känna den behagliga lukten af färskt smör och bröd och andra goda saker vid aftonmåltiden.
»Ensam!» utropade han och kastade sig oafklädd på den usla sängen.
Hvem gälde detta »ensam»? Var det honom själf? Sannolikt en föga angenäm betraktelse öfver skilnaden mellan detta eländiga rum, utan några beqvämligheter, denna ruskiga säng och detta öfvergifna tillstånd mot hans egen, fina våning och hans mildt leende hustru, sysslande omkring honom.
Nej, han har själf sedermera förklarat, att det icke var detta hvaröfver han så mycket funderade som ej mera däröfver, att hans hustru nu vore ensam och skulle börja känna alla olägenheterna af att sakna en sådan man som Gustaf Adolf Fridholm. Hade någon kunnat se uttrycket i hans ansigte i sommarnattens halfdunkel, skulle man kanske hafva funnit honom ganska leende och belåten.
»Ensam», och så försökte han sofva, men sömnen ville icke infinna sig. Han kastade sig orolig från den ena sidan till den andra, han stod upp och skådade till huset midt emot, lade sig åter, slöt ögonen och drömde vaken om sin hustru, sig sjelf och en patron Andersson från Småland. Slutligen tyckte han sig icke mer vara den lycklige Gustaf Adolf Fridholm, ej äga någon mild och vacker hustru Lovisa, utan vara en i Stockholm alldeles främmande person, en verklig patron från Småland.
»Jag stannar här någon tid», förklarade han då uppasserskan på morgonen infann sig för att fråga om patron ville ha kaffe.
»Patron skall väl gå ut och sköta affärer i dag?» menade uppasserskan, hvilken tycktes hafva glömt den skymf hyresgästen under gårdagen tillfogat henne, då han kallade henne »människa»; men för att sätta sig i säkerhet mot ett återupprepande af sådana tillmälen, tillkännagaf hon att hennes namn vore Lisett.
»Patron skall väl gå ut?» upprepade Lisett.
»Jag sköter mina affärer från det här rummet», förklarade herr Fridholm.
»Efter behag», sade Lisett. »Här i huset har man sin frihet. Patron får göra alldeles som han vill.»
»Jag skulle tro att jag har rätt till det», inföll patronen.
»Men då får jag hämta mat åt patron Andersson», fortfor uppasserskan, »ty efter allt hvad jag kan finna, har patron ingen matsäck med sig. Vi ha en mycket bra restauration eller bättre näringsställe midt emot, Den åldriga Eken heter stället, och så ha vi källaren Dufvan här i hörnet, gammal välkänd lokal. Patron har väl hört talas om källarmästaren Otter, som upptäckte Sandals falska sedlar. Inte är det långt till Lyktan heller vid Riddarhustorget, i fall patron vill kosta på sig rigtigt fin värdshusmat.»
Patron förklarade, att Lisett fick handla alldeles efter sin egen vilja, blott hon lämnade honom i fred så mycket som möjligt.
Han gick åter till fönstret och tyckte sig vara en alldeles opartisk iakttagare, hvilken hade sig ålagdt att utforska något som vore af stort intresse. Men under det han stod med hufvudet lutadt mot fönsterkarmen, började han tänka öfver den belägenhet hvaruti han försatt sig. Han hade dock aldrig varit särdeles stark i tankegången och kunde kanske nu mindre än någonsin hålla tankarne till samman.
Hvarför hade han gått hemifrån, låtsat en resa och stannat, sin hustru ovetande, här i granskapet?
Var han svartsjuk? Ville han sätta sin hustru på prof i hennes äktenskapliga trohet? Nej, den tanken hade aldrig fallit honom in. Nog visste han att fru Fridholm vore själfva trofastheten, som ännu aldrig kastat vänliga blickar på någon annan man än Fridholm själf.
Svartsjuk var han således icke, och den föregifna resan var icke något af de vanliga försöken att komma till visshet i dylika fall. Han ville endast se hvad hans hustru skulle företaga sig då hon ej längre hade honom vid sin sida. Det vore ett intressant studium, menade Fridholm, och nu vore han ju patron Andersson från Småland, som fullkomligt opartiskt kunde fullfölja iakttagelserna.
Men när han kommit till den slutsatsen, fick han ögonen på sin hustru, som i en nätt morgondrägt närmade sig fönstret midt emot och kastade en likgiltig blick ned åt brinken.
Då var han icke längre någon Andersson från Småland. Han erfor glädje öfver att se sin hustru och kände sig frestad att öppna fönstret och tvärt öfver gatan ropa ett »god morgon, Lovisa lilla».
»Nej!» Han hejdade sig, just som han lagt handen på fönsterhaken. »Inga galenskaper! Jag skall fortsätta mina späjningar ännu en dag.»
När aftonen kom, och han på hela dagen icke funnit något ovanligt midt emot, sade han till sig själf:
»I morgon går jag heller icke hem; icke förr än veckan är slut.»
Veckan gick till ända, men Fridholm stod ännu vid fönstret i det lilla rummet, sysselsatt med sina iakttagelser.
Han var förvånad öfver att huset midt emot stod där så lugnt och ointresseradt, såsom hade ingenting ovanligt förefallit, såsom hade det lyckan att ännu äga honom inom sina murar. Och hans hustru? Hon skötte ju alldeles som vanligt sina hvardagliga bestyr. Det var en svår stöt för hr Fridholms egenkärlek.
Huru många gånger hade han dock icke under denna vecka känt sig frestad att ila till sitt vänliga hem, flyende ensamheten i denna obehagliga bostad.
Sent en afton, då hela trakten låg försänkt i hvila, vardt hans hemlängtan allt för stark. Han smög sig ut för trapporna, gick mycket försigtigt ut genom porten, för att icke göra buller, liksom vore han stadd på vägen till något hemligt möte, något olofligt förehafvande. Han darrade då han, varsamt späjande omkring sig, tillryggalade det korta afstånd som vid Vesterlånggatan skiljer Stora Gråmunkegränd från Storkyrkobrinken; men så snart han fått sigte på det hus, där hans hustru bodde, kände han sig fast i sitt beslut. Han ville ej längre fortsätta detta besynnerliga lif. Han måste återvända, för att sedan aldrig skilja sig från det fridfulla hemmet.
Med raska steg trädde han fram till porten. Den var stängd. Portnyckel hade han icke. I samma stund han kom att tänka därpå, erfor han en känsla, för hvilken han icke kunde göra sig rigtig reda, men som nästan liknade glädje öfver att hafva undsluppit något obehagligt.
Ett ögonblick hade han fattat portklappen. I nästa ögonblick skulle den med ett skrällande buller hafva fallit mot porten. Hela granskapet skulle kanske hafva väckts. Han tyckte sig redan se hufvud vid hufvud i hvarje fönster i hvart enda hus i Storkyrkobrinken. Hvad de grinade försmädligt åt honom!
Det var blott ett ögonblick, under hvilket han såg detta, men det var tillräckligt. Portklappen blef upplyft under det ögonblicket; i det nästa släpptes han åter helt varsamt ned, utan att gifva det minsta ljud ifrån sig, och den som stått i beredskap att inträda i det vänliga hemmet flydde åter med snabba steg.
Han öfverväldigades af fruktan. Ropade man icke efter honom? »Fridholm, Fridholm, hvarför så brådt?» Var det icke något som ljöd så hånande, först från Vesterlånggatan, så från Stora Nygatan, under det han skyndade in i den mörka förstugan i Gråmunkegränd. Han vågade icke se sig om, slog porten i lås och tog sedan fyra trappsteg i sänder, till dess han hunnit sitt eländiga rum. Först där ansåg han sig vara i säkerhet. Han drog djupt efter andan, liksom hade han undsluppit en stor fara.
»I nästa vecka skall jag gå hem», sade han sedan hvarenda dag, då han stod dold bakom den tunna halfgardinen och späjade öfver gatan, och den föresatsen förnyade han vecka efter vecka. Snart hade ett par månader förflutit sedan han lemnat sin hustru. Det började varda höst, ruskigt och kallt i det dåliga rummet. Fridholm var van vid ett beqvämt lif, men han kände icke kylan nu mer, tycktes det, och fogade sig villigt uti att icke åtnjuta en enda beqvämlighet.
Han såg blek och mager ut. Den svarta peruken gjorde honom ännu blekare. Skägget hade han låtit växa, och dess oordnade tillstånd bidrog icke att göra hans yttre behagligare.»
»Jag undrar just hvad Lovisa tänker.» Det var något hvarpå Fridholm oupphörligt funderade, men som han omöjligt kunde upptäcka på andra sidan gatan.
»Och hvad säger man i staden om mitt försvinnande?» Det grubblade han också på. Han hade aldrig förr bekymrat sig om hvad folk sade, men nu skulle han bra gärna vilja veta om man sysselsatte sig med honom.
Han skickade efter Dagbladet och Aftonbladet hvar dag, för att se hvad som kunde stå i tidningarna om grosshandlaren Fridholms plötsliga bortresa, men där stod aldrig ett ord om den saken. Han lät Lisett prata om allt skvaller hon visste, men uppasserskan tycktes icke ens hafva hört talas om herr Fridholm i Storkyrkobrinken. Var han då alldeles glömd af verlden? Skulle ingen människa mer bekymra sig om honom?
»Den där patron Andersson där uppe är en kuriös kurre», brukade jungfru Lisett säga till det öfriga husfolket. »Han går aldrig ut om dagarne, men jag har kommit under fund med att han smyger sig bort om nätterna. När han kom hit, såg han någorlunda hygglig ut, fastän han kom rakt från Småland, men, Herre min skapare, så han nu tygat till sig. Han har ett skägg som kan skrämma lifvet ur en stackare. Aldrig har jag sett annat folk än militärer gå med skägg. Och ingen människa känner han i hela staden. Ingen kommer och hälsar på honom och inga bref har han fått på hela två månader. Inga bref skickar han af heller. Hela dagen i ända står han vid fönstret och ser på folket i Storkyrkobrinken. Med den sysselsättningen började han första dagen och ännu har han icke ledsnat. Mat frågar han knappast efter, och det är ackurat detsamma, antingen jag hemtar på Den åldriga Eken eller på sjelfva Lyktan. . . . Men pengar har han, det har jag sett; stora packor med bankosedlar, så nog kan man förstå att han är hederlig karl, fastän han kanske icke är rätt klok. Om att flytta talar han nu mer aldrig.»
En dag öfverraskades Fridhom af att se Kristin sorgklädd. Han kände ett styng i bröstet. Hans hustru hade väl icke plötsligt aflidit? Nej, gud ske lof, i detsamma kom fru Fridholm själf fram till fönstret. Men äfven hon var sorgklädd, i riktigt djup sorg, såsom det heter.
»Hvad skall det betyda?» frågade Fridholm sig själf. Så gick ett ljus upp för honom: det var ju tydligt att man sörjde honom.
Gustaf Adolf Fridholm vore således död. Ja, det vore nog sant, menade han.
Han såg sig i spegeln. Den figuren var bestämdt icke Fridholms.
»Men jag skall raka mig i nästa vecka och ta peruken af mig, lefva upp och gå hem igen», sade han, liksom för att trösta sig öfver Gustaf Adolf Fridholms frånfälle.
»Först vill jag dock se om man gör begrafning efter Fridholm», tillade han. »Det borde väl vara en hederlig jordafärd.»
Men ingen begrafning syntes till. Det förargade honom icke så litet. Han frågade Lisett en dag, om hon icke visste något om en högtidlig begrafning i Storkyrkan och om icke Wallin själf skulle förrätta jordfästningen.
»Det har jag icke hört talas om», förklarade Lisett. »Hvad skulle det vara för ett schangtilt lik?»
»Grosshandlar Fridholm, vet jag, här midt emot. Han är ju död, ser jag.»
»Den har jag aldrig hört talas om», tillkännagaf uppasserskan. »Huru kan patron Andersson känna sådant?»
Därpå svarade patronen icke. Han började närmare tänka på saken och fann det slutligen icke så underligt att ingen begrafning hördes af. Ja, han var till och med belåten därmed.
Nu ville han dock se hvad man ämnade företaga efter hans förmenta död. Ty värr var det så långt lidet på hösten, att han endast några få timmar om dagen kunde se någorlunda klart in i sitt hem. Så kom mörkret, ljus tändes i våningen, och gardinerna fälldes ned.
Hvad gjorde man nu där inne? Han såg skuggor röra sig fram och till baka på gardinen. Hade hans hustru åter igen sina små kafferep? Satt man och talade vackra ord om den saligen hädangångne? Huru skulle han få reda på allt detta? Lättaste sättet hade naturligtvis varit att själf infinna sig i sällskapskretsen, men det hade ju varit att förstöra allt samman. Han ville åtminstone ej komma hem förr än man hållit bouppteckning efter honom.
»Jag tycker hvad man skall fundera öfver de där tiotusen riksdalerna som jag tog med mig i kontanter», sade han och smålog så belåtet. »Man kan naturligtvis aldrig tänka på att jag använder dem själf nu som bäst. . . . Nå, med min hustru, min enka skulle jag kanske säga, är det ingen nöd. Hon sitter i orubbadt bo, och det är min sann ett litet rätt vackert bo, med både guld och silfver, mahognymöbler och präktiga tagelmadrasser. Och så får hon naturligtvis draga hyrorna af husen vid Svartmangatan och af kojan vid Johannis. . . . Det var bara de tiotusen jag tog undan. . . . Hm, hvarför tog jag så mycket kontanter med mig? Jag tänkte ju bli borta bara några dagar. . . . Försynens skickelse naturligtvis för att patron Andersson skulle ha något att lefva af. . . . Jag får nu se hur Lovisa tar sitt enkostånd. Det varder af stort intresse att iakttaga. Endast på det sättet kan man få veta huru de efterlefvande bära sig åt. Men de fördömda rullgardinerna!»
Var Fridholm galen? Den frågan har jag ofta framställt till de personer som känt honom. De hafva alltid på det bestämdaste försäkrat, att hans förstånd icke varit rubbadt. Var han elak? Visst icke, möjligtvis en smula själfvisk, och fram för allt var han en sysslolös man som aldrig haft något mål i verlden.
En dag gick rullgardinen i sängkammaren hos fru Fridholm alldeles icke upp, hvilket späjaren midt emot fann mycket underligt. Fram på förmiddagen stannade en schäs utanför porten i Storkyrkobrinken. En storväxt herre steg ur schäsen och gick in i huset. Fridholm igenkände genast doktor Rossander, en på 1830-talet mycket anlitad läkare i hufvudstaden.
»Lovisa är sjuk», utropade Fridholm. »Huru skall jag nu bära mig åt?»
Han kände sitt hjärta klappa häftigare än vanligt. Han hade då ett hjärta? Hittills tycktes han icke hafva ett enda ögonblick tänkt på den sorg han sannolikt förorsakat sin hustru. Hon hade ju skött sina vanliga syslor, och aldrig hade han sett henne fälla en tår. Hvarför skulle han då hafva medlidande med henne? Fridholm kunde dock icke se långt in i sitt eget hem, och fru Fridholm satt aldrig vid fönstret när hon begrät sin man. Den sorgen slöt hon inom sig.
Efter en fjärdedels timme kom läkaren åter ut, steg upp i sin schäs och for vidare. Fridholm sökte läsa i hans ansigte, men det går icke så lätt att från fjärde våningen läsa i ett ansigte som hoppar i en schäs på gatan, och han kunde derför icke upptäcka huru vida sjukdomen vore farlig eller ej.
»Jag går bestämdt till Lovisa för att se huru det står till», utropade han.
»Dock hvad tjenar det till att jag visar mig just nu, när Lovisa är sjuk», sade han snart derpå. »Min åsyn skulle naturligtvis skrämma henne, förvärra hennes tillstånd och kanske alldeles taga lifvet af den stackaren. Nej, nog är det försigtigare att jag väntar till dess jag får se hvilken vändning sjukdomen tager.»
När det mörknade kunde han dock icke afhålla sig från att ställa sig i Storkyrkobrinken, midt emot de nedfällda rullgardinerna. Han såg åter skuggan afteckna sig. Var det jungfru Kristins skugga eller en skjutsköterskas eller kanske en läkares? Hvad föregick innanför de där gardinerna?
»Om jag skulle gå ned på apoteket Kronan och fråga provisorn hvad han vet om fru Fridholms sjukdom? . . . Nej, det går icke an. . . . Kanske jag skulle höra efter i Strindbergs kryddbod, der Kristin har sitt skvallerkvarter? . . . Duger heller icke. . . . Se där är Kristin sjelf. Hon går visst på apoteket. Tänk om hon skulle få se mig!»
Och så flydde han åter och gömde sig i Stora Gråmunkegränd. Detta förnyades sedan hvarje dag under ett par veckor. Efter den tiden gick rullgardinen åter upp en morgon. Fru Fridholm visade sig vid fönstret.
»Hvad hon är blek», anmärkte hennes man. »Stackars Lovisa. Jo, jo, man varder blek då man är sjuk. Troligtvis har hon varit oförsigtig och förkylt sig.»
»Det är besynnerligt», sade han en annan gång — han har sedermera noga redogjort för allt detta — »jag lefver icke mer än några famnar från min hustru eller min enka, huru man må kalla henne, och likväl höra vi till två vidt skilda verldar. Hon hör till den lefvande verlden och jag till den döda. . . . Men en gång skall jag vända tillbaka till de lefvande . . . dock icke ännu . . . kanske i nästa vecka.»
Man behöfde en stor bok in folio för att räkna upp alla de förträffliga skäl Fridholm hittade på, dag efter dag, vecka efter vecka, för att uppskjuta återvändandet till det hem hvilket låg så få steg från honom.
——————
IV.
Efter snart fem års förlopp stod mannen ännu bakom halfgardinen och tog från sin gamla iakttagelsepunkt allt jämt del i hvad som föregick i det hem som en gång var hans, men han hade under alla dessa år icke visat sig för sin hustru.
Den svarte peruken var oföränderligt den samme, men i det stora, tofviga skägget började de grå håren varda de tongifvande. Ingen af hans forna bekanta skulle i denne gamle man med ett så vårdslösadt yttre känna igen den som en gång var den fine herr Fridholm.
På senare tider hade han någon gång vågat sig ut äfven om dagarne, men han undvek den del af Storkyrkobrinken där fru Fridholm bodde. Där infann han sig endast sedan mörkret inbrutit. Han skyggade ständigt till baka för hvarje blick som träffade honom. Att han en gång varit en helt annan person, en af den verldsliga lyckans gunstlingar, därom hade han nog en klar hågkomst; men hans nu varande lefnadssätt föreföll honom likväl ganska naturligt. Det kunde icke vara annorlunda, tyckte han.
Ännu räckte de pengar han haft till sitt lifsuppehälle under dessa år. Han hade högst få behof nu mera. Till och med teatern, hans älsklingsnöje i forna dagar, hade han alldeles försakat. Patron Andersson var ingen vän af något slags förströelse. I mat och dryck nöjde han sig med det allra nödtorftigaste. Han nötte fortfarande på sina gamla kläder.
Hans käraste vandringsort var på terrassen ofvanför Mynttorget, vid vestra slottsflygeln, eller i den trånga, öppna gången mellan denna flygel och baksidan af högvakten, där han var säker på att icke möta några gamla bekanta. Men så fingo Vegesack och Düben sina fängelserum åt den sidan af högvakten. De voro anklagade för högförräderi, för att hafva stått i förbindelse med den år 1809 fördrifna konungafamiljen. Man fäste snart uppmärksamhet vid den misstänkta figur som hvarje dag smög sig nedanför högförrädarnes fängelse. Han kunde vara farlig för statens lugn och konungahusets välgång. Vakten erhöll tillsägelse att jaga bort honom. Man var nog ädelmodig att icke fängsla honom. Då tog han sin rörelse i fria luften under arkaderna vid kommendantsflygeln, och där lemnades han i ro, fastän det var så nära högvakten och högförrädarne.
En dag återvände han från denna vandring och gick förbi Storkyrkan för att begifva sig till Gråmunkegränd. En och annan som han mötte kastade en nyfiken blick på den gamle mannen med det ovanliga skägget. Man var icke van att se så stora skägg i Stockholm på den tiden.
Han mötte mycket folk, ty det var söndag och man ringde just till högmässan i Storkyrkan. I hörnet af Trångsund vardt mannen med skägget uppehållen i trängseln. Plötsligt fann han sig ansigte mot ansigte med ett fruntimmer på några och tretio år, men som ännu kunde sägas vara i sin blomstring, ett något blekt ansigte, men vackra ögon och ett behagligt saktmod utbredt öfver drag som talade om hjärtats godhet. Hon såg något drömmande ut, och de vackra ögonen gåfvo inga uppmuntrande blickar.
Den som en gång var herr Fridholm stannade, gripen af häpnad och förskräckelse. Han stirrade på det värdiga fruntimret, såsom hade han skådat ett hemskt spöke.
Det var första gången sedan fem år han befunnit sig så nära sin hustru. Hon blickade upp för att se hvad det var för ett föremål som ställt sig i hennes väg. Deras blickar möttes. I nästa sekund hade mannen vändt om och flydde bort åt Trångsund.
Mannen flydde öfver Stortorget, ned åt Kåkbrinken och Vesterlånggatan, ilade upp för trapporna till sitt vindsrum, alltid detsamma och alltid lika eländigt och tarfligt utrustadt. Han stängde dörren i dubbelt lås efter sig, kastade sig på sängen och täckte sitt ansigte. Men han såg hela sitt förflutna lif på ett enda ögonblick, och med en hjärtskärande röst utropade han:
»Olycklige, du är galen!»
I denna stund hade han kanske icke så orätt. »Herr Fridholm hade aldrig varit vansinnig», försäkrade sedermera de som berättat denna historia, och hvilken försäkran jag redan anfört. Men han hade, det kunde icke nekas, utan någon förnuftig anledning öfvergifvit sin hustru, frivilligt skilt sig från verlden och från nästan allt hvad han egde kärt och dyrbart. I fem år hade han, midt uti en stor stad och helt nära sitt trefliga hem, nöjt sig med en eremits lif, försakat all beqvämlighet, afsagt sig alla njutningar. Och likväl hade han icke kastat bort alla menskliga känslor. Ännu var hans enda sysselsättning att iakttaga hvad som föregick i hans forna bostad.
Denne dag erfor han känslor som föreföllo honom ovanliga, som han möjligtvis känt förut, men för mycket länge sedan. Han började förskräckas för sig själf, och flere än en gång utropade han detta:
»Olycklige, du är galen.»
Följande morgon stod han åter vid fönstret. I våningen midt emot föregick något ovanligt. Gardinerna voro borttagna, möblerna tycktes stå i oordning midt på golfvet. Karlar i skjortärmarne gingo fram och till baka. Slutligen såg han den stora mahognysängen nedburen på gatan och upplyft på en stor rustvagn. Flera möbler följde därefter. Han kände igen sin egen bild, målad af Krafft nyss före bröllopet, ett ungt, vackert ansigte. Huru såg väl originalet nu ut?
»Hon flyttar!» utropade nämnda original.
Han stod som träffad af åskan. Detta var något hvarpå han aldrig tänkt. Han hade dag från dag under alla dessa år följt sin hustrus handlingar, förvånat sig öfver att hon kunnat sköta sig på egen hand, grämt sig öfver att han ej varit alldeles omistlig, slutligen vänjt sig vid allt och funnit mycket naturligt att hans hustru bure sitt enkestånd med heder under det han lefde på andra sidan gatan.
Men att hon skulle lemna den boning hon innehaft i så många år och där hon varit lycklig med honom, det hade han aldrig kunnat ana. Hvad betydde detta? Ämnade hon gifta om sig?
Det kunde han icke förmoda. Troligtvis hade hon under dessa fem år haft åtskilliga friare, ehuru han icke kunnat upptäcka någon. Han kände icke ägarne till alla de skuggor han sett på gardinerna om vinterqvällarne och som ofta nog retat hans nyfikenhet, utan att väcka hans svartsjuka. Hon hade gifvit dessa friare afslag. Det visste han nog. Hon var trogen sin salig mans minne. Det ansåg han sig också hafva rätt att fordra.
Men hon flyttade! Det var öfverraskande. Hvart flyttade hon? Huru skulle han få veta det?
»Nu tror jag hela Stockholm flyttar», utropade jungfru Fina, som kom in med patron Anderssons morgonkaffe.
Jungfru Fina var jungfru Lisetts efterträderska och för öfrigt blott en ny upplaga af samma arbete.
»Hela staden flyttar, både Vesterlånggatan och bägge Gråmunkegränderna, och Storkyrkobrinken sedan. Lilla frun här midt emot, Fridman, Fridholm eller hvad hon heter, hon som hade en man som sprang i sjön för några år sedan, en mycket rar människa, säga de i Strindbergs kryddbod, skall också flytta, och det ända till . . . Nej kors, hvad patron står och stirrar. Kanske att jag besvärar med mitt prat. Ursäkta, lille gode patron. Vill patron inte ha mer än två skorpor nu för tiden?»
»Prata så mycket hon vill, Fina. Det kan ju vara roligt att få höra något från stora verlden ibland», förklarade patron ganska uppmuntrande.
»Ja, men den här lilla frun midt emot flyttar väl inte till stora verlden, efter som hon skall flytta ända till Johannis. Det har de sagt hos Strindbergs.»
»Till Johannis!» utropade hennes uppmärksamme åhörare. »Det borde jag ha begripit strax».
»Borde patron?» frågade uppasserskan, på det högsta förvånad. »Nå, jag må säga! Bodde jag i ett stort och vackert hus vid Storkyrkobrinken och hade en så grann våning, så vore jag väl galen om jag flyttade till en koja vid Johannis. Sällan är man så tokig.»
»Jag tror att jag också flyttar till Johannis», sade patron, mer för sig själf än till Fina.
»Följer väl den rika enkan, kan tänka», flinade uppasserskan. »Patron har alltid varit litet vriden. Det visste jag innan jag kom hit, för det berättade Lisett.»
——————
V.
En morgon syntes patron Andersson eller »herrn med det rysliga skägget», som han kallades af grannarne i Stora Gråmunkegränd, träda in på Herberts rakstuga. När han kom ut därifrån, var han icke längre »herrn med det rysliga skägget». Han var fin och glatt om hakan och såg tio år yngre ut.
Han gick in i en klädmäklarebod, och frun i boden förklarade snart, att hon aldrig sett en herre som varit så kinkig på kläder; men när han lemnade frun i klädmäklareboden, syntes han i en ganska snygg rock, som icke satt så illa på honom.
Därpå begaf han sig till Hamelmanns hattbod i öfra Storkyrkobrinken. När han kommit in i förstugan, tog han af sig den svarte peruken och stoppade den i fickan, innan han öppnade butikdörren. Han köpte sig en ny, modern hatt af silkesfelb, af det slag hvarmed fabrikör Hamelmann då började väcka uppseende hos hufvudstadens eleganter.
När han såg sig i spegeln, kände han snart igen en gammal bekant, som han icke sett på länge — Gustaf Adolf Fridholm. Det ljusa håret vore visserligen betydligt tunnare än förr, och i en förskräcklig oordning låg det, ty på fem år hade Fridholm varit sin egen hårfrisör, men däruti fans intet grått. Ansigtet var blekt och magert, men snart såg han ett par rosor rinna upp på kinderna och en nästan ungdomlig glans lysa fram i ögonen. Han var fastande, men det såg ut som hade han bitit i ett af Iduns äpplen på morgonen.
»Hvart får jag skicka den här gamla hatten?» frågade bodmamsellen, hvilken med motvilja nöp i den af ålder illa tilltygade hufvudbonaden. Det var en hatt som föraktades till och med af en hattmakaremamsell, hvilken dock icke borde vara okunnig om att man af gamla hattar någon gång brukar göra nya.
»Skicka den . . . ja, skicka den på sopbacken», förklarade den nye hattens egare och skyndade ur boden.
Han begaf sig åter till den gamla bostaden i Gråmunkegränd och stod snart utan för dörren till vindsrummet.
»Hvem söker herrn?» sporde jungfru Fina, som i den nyrakade herren med den glänsande hatten omöjligt kunde känna igen sin hyresgäst.
»Hvem jag söker?» upprepade den tillfrågade. »Hm . . . jag bor ju här.»
»Sällan!» utropade uppasserskan med ett gällt skratt. »Här bor patron Andersson.»
»Patron Andersson», sade mannen med nye hatten långsamt och eftersinnande. »Ja så, bor han här.»
Och därmed aflägsnade han sig åter, talande för sig själf:
»Det torde väl vara slut på patron Andersson nu snart. . . . Det måste bli slut med honom», tillade han med hög röst, liksom hade han fattat ett oryggligt beslut.
Han stod åter snart på gatan, gick med fasta steg öfver Mynttorget och Norrbro, ökade takten när han hunnit Brunkebergstorg, och tog ut stegen ännu snabbare då han kommit in på Malmskilnadsgatan, hvilken han följde i hela hennes längd, utan att se hvarken till höger eller venster.
Då han anländt till Johannis plan, stannade han för att hämta andan och gick därefter långsamt fram åt kyrkogården, där han sjönk ned på en bänk och blef orörlig en god stund.
»Det skall ske», utropade han slutligen, reste sig och vandrade längre in på kyrkogården samt lutade sig mot ett kors invid vestra muren, nedan för hvilken Tullportsgatan löper.
Han lutade sig mot korset, men detta kors var fullkomligt främmande för honom. Det var icke för att göra sin andakt på kyrkogården som han stannat bland grafvarne. Det var ej de döda han sökte. Han sökte lifvet och den jordiska lyckan.
På andra sidan Tullportsgatan låg då för tiden ett litet nätt trähus med en vacker trädgård bakom sig och spegelklara fönster med hvita gardiner åt gatan. Det var ett envåningshus, och från den högre belägna kyrkogården kunde man öfver dennes låga mur se in i rummen bak om de hvita gardinerna.
Det var dit fru Fridholm hade flyttat från den fina våningen i Storkyrkobrinken. Trakten var henne kär. Här i granskapet hade hennes föräldrar bott, och det var där på kyrkogården hon lekt bort sin barndom. I den jorden hvilade nu de kära föräldrarne.
Här passade det för en fridsam enka att bo. Här ville hon tillbringa hela sitt återstående lif och lyssna till det gälla ljudet från den stora klockstapeln som reste sig ett stycke från hennes fönster, till dess de klockorna skulle en dag ringa äfven henne till ro. Hon önskade endast att hennes Gustaf Adolf också fått hvila i den jorden. Men hvar lågo väl hans multnade ben? Den frågan gjorde hon sig ännu nästan dagligen, och mången gång såg hon ännu den ohyggliga syn som nu i fem år följt henne.
Så satt hon vid fönstret en dag, kort efter sedan hon tagit den nya bostaden i besittning. Hon var sysselsatt att sy kläder åt fattiga barn i Johannis friskola, ett arbete som hon med nöje åtagit sig för att hafva något bestämdt för händer. Det var först på senare tider hon kommit till den insigt att sysslolösheten vore en plåga i stället för ett nöje. Men nu hade hon fullt upp att göra, ty det är icke brist på fattiga barn i Johannis församling. Själf hade hon, ty värr, inga barn, men hon ville så gärna göra andras en glädje.
»Hvarför skall frun bry sig om de där trasungarne?» sade jungfru Kristin, hvilken visserligen var en högst förträfflig människa, men tyckte att hennes matmor vore allt för fin för att sysselsätta sig med något så simpelt. Dess utom var Kristin vid dåligt lynne oftare nu än förr, då hon bodde vid Storkyrkobrinken. Det förargade henne att hon icke kunnat längre än fem år hålla sin fru qvar vid sist nämnda gata.
»Kristin får icke tala illa om de stackars små barnen», sade fru Fridholm, och det var allt hvad den gamla trotjänarinnan fick till svar.
Frun satt vid fönstret en dag, sade jag, och just som hon sytt sista knappen i en liten skjorta, en gåfva till en liten trasvarg i församlingen, såg hon upp och kom att kasta ögonen åt kyrkogårdsmuren.
»Store gud!» utropade hon förskräckt och tappade sitt arbete.
Hon hade sett sin egen Gustaf Adolf stå och luta sig mot ett kors och betrakta henne. Oaktadt sin förskräckelse, kunde hon ej underlåta att se ännu en gång dit. Korset var där, men ingen stod bredvid korset.
»Skulle det vara en synvilla äfven denna gång», sade fru Fridholm. »Jag glömmer icke det skäggiga ansigtet i Trångsund, så likt och dock så förskräckligt olikt hans. Denne gång var det icke samma ansigte, det var hans eget, kanske något blekare, något äldre, men . . . Ack, hvad jag är enfaldig.»
Och så tog hon fram ett nytt stycke linne, klippte till ett nytt plagg och började åter sy, med ännu mera ifver än förr. Då och då kastade hon likväl en blick åt kyrkogårdsmuren. Hon bäfvade för hvad hon kunde komma att se, och dock längtade hon efter den synen. Men ingenting märktes, ingenting ovanligt åtminstone. Det långa gräset på kyrkogården vajade för vinden och slingrade sig kring grafvårdarne. Barnen lekte mellan korsen. Klockorna pinglade i den höga klockstapeln. Kyrkogården fick en ny innevånare. Gustaf Adolf Fridholm syntes icke till.
»Frun», skrek jungfru Kristin och störtade in till sin matmoder, lika blek och uppskrämd som den där vinteraftonen fem år förut.
»Så du skrämmer mig, kära Kristin», sade fru Fridholm äfven denna gång.
»Frun, jag har sett herrn!» ropade Kristin äfven nu.
»Också du!» Så föll sig fru Fridholms utrop denna gång. Hon reste sig darrande och blickade återigen åt kyrkogårdsmuren.
»Har frun med sett honom?» sporde Kristin och stirrade på sin matmor, dock betydligt lugnad öfver att ej vara den enda som såg spöken. . . . »Hvad var det jag sade», återtog hon efter en stund, »redan för flera år sedan? Hvarför lät frun icke dragga?»
»Tyst, Kristin», bjöd fru Fridholm och förklarade sig vilja vara ensam.
»Hon såg mig!» hade Fridholm utropat när hans hustrus blick träffat honom. Han flydde till en aflägsnare del af kyrkogården.
Modet hade åter svikit honom. Gustaf Adolf Fridholm hade visserligen återvändt, men ännu var den skygge patron Andersson icke helt och hållet förjagad.
»Jag undrar hvad Lovisa skall säga.» Det var det enda han kunde tänka, under det han dagen i ända ströfvade omkring på kyrkogården, då och då närmade sig den vestra muren, men åter lika snart aflägsnade sig därifrån.
Aftonen inbröt. Rullgardinerna fäldes ned i det lilla huset, och ljus tändes där inne. Det var en bild af lockande hemtrefnad, tyckte Fridholm, under det han stapplade omkring bland grafvarne och slutligen lemnade kyrkogården för att gå fram och till baka på Tullportsgatan nedan för kyrkogårdsmuren. Han plågades af en obeslutsamhet som han icke kunde öfvervinna. På morgonen hade han varit förvissad om, att han riktigt slagit i hjäl den tokige patron Andersson. På aftonen kände han att patron lefde upp igen.
Han stod i begrepp att åter lemna Tullportsgatan, öfvergifva Johannistrakten och ånyo ställa sina steg till Stora Gråmunkegränd. Men det hade börjat regna, och regnet tog till i hvarje ögonblick. Snart föll det i strida strömmar.
Han kom att tänka på sin nya hatt. Den fick icke förstöras.
»Icke kan jag gå ända till Gråmunkegränd i detta väder!» utropade Fridholm.
Regnet blötte igenom den arme mannen. Han kände frossrysningar. . . . Några få steg därifrån fans tak öfver hufvudet, ett vänligt anlete, ett trefligt hem, hans eget hem.
Han tänkte på ett gladt och varmt rum. Kanske att hans hustru ännu hade qvar hans gamla, mjuka nattrock och att hon gömt de varma tofflorna, som hon sjelf broderat åt honom.
»Jag står icke längre här i hällregnet», förklarade Fridholm.
Obeslutsamheten var ändtligen öfvervunnen.
Han tog ett par långa skutt öfver gatan. Porten var icke stängd, och han sköt försigtigt upp den. Hade Kristin i detta ögonblick med ljus mött honom, skulle han, oaktadt den seger han nyss vunnit öfver obeslutsamheten, sannolikt åter flytt hals öfver hufvud. Men det var mörkt i förstugan och ingen hördes af.
Stället kände han väl, ty det vore ju hans eget hus, fastän han ännu icke bebott det. Han gick genom förstugan, kom in i salen, lade mycket ordentligt ifrån sig sin våta hatt, torkade regnet af rocken så godt han kunde, men handen darrade.
Allt detta erinrade han sig sedan mycket väl, men aldrig kunde han påminna sig huru han kom in i det rum där hans hustru satt och sydde. Han visste icke hvad hon sagt i detta vigtiga ögonblick eller hvad han själf sagt eller om någonting sagts. Han kommer endast i håg ett skri som trängde genom märg och ben.
Sedan — ifrån den stunden gjorde minnet åter sin tjänst — satt han vid bordet i sin gamla, mjuka länstol framför en rykande kopp té, och hans hustru satt bredvid honom och talade vänliga ord. Han var åter hemma. Allt var som förr. Man hade endast bytt om bostad.
Jungfru Kristin hade slutligen vågat sig in. Först hade hon ämnat springa efter hjälp hos klockaren, men denne bodde ett långt stycke därifrån, vid Johannis plan. Fattighuset var närmare, men Kristin hade icke något förtroende till fattighjonens förmåga att inverka på spöken. Nu stod hon och stirrade på sin husbonde, hvilken med så god matlust förtärde sin aftonmåltid. Våt var han, såsom hade han kommit omedelbart ur sjön, men något sjögräs syntes icke till på rocken. Kristin visste icke hvad hon skulle tro om denna märkvärdiga tilldragelse.
Dagen därpå sade fru Fridholm till sin man:
»Vet du, Gustaf Adolf, om den här femårsresan tror jag att vi aldrig säga ett enda ord hädanefter.»
Det var han med om. Han önskade nu mer ingenting högre än att glömma denna långa mellantid af sitt lif.
Patron Anderssons nattsäck afhämtades aldrig. Patronen var spårlöst försvunnen, men som ingen kände honom i Stockholm och emedan hyran var betald i förskott för hela kvartalet, så tyckte både värdinnan och jungfru Fina att man icke behöfde göra sig besvär med att anmäla förhållandet i poliskammaren. Nattsäcken innehöll inga upplysningar om patronen, endast gamla kläder och två sedlar på tio riksdaler stycket, och det var tillräckligt i denna mörka sak, menade värdinnan, hvaruti Fina instämde, sedan hon fått det ena paret af patrons benkläder samt den ena sedeln, mot löfte att icke vidare tala om den där besynnerlige karlen.
»Nu skall du taga dig något till», sade fru Fridholm till sin man, och »hitta på någon sysselsättning. Du är ju icke gammal än, utan kan arbeta i ännu tjugo år.»
»Arbeta!» upprepade mannen. Det hade han aldrig tänkt på.
»Nog bo vi bra här», tillade den värdiga hustrun, »men jag tror nästan att det vore ännu bättre om vi köpte oss en liten landtägendom».
Fru Fridholm hade fått vanan att tänka och handla på egen hand, och hennes man fann sig snart i den förändringen.
»En liten landtägendom», inföll han, »ja, i Småland!»
Frun hade ingenting att invända mot förslaget. Det är icke för fet jord i Småland, tänkte hon, och då måste vi arbeta så mycket mer.
Redan dagen därpå reste herrskapet till Småland och tog jungfru Kristin med sig.
»När jag inte fick stanna i Storkyrkobrinken, kan det just vara lika godt hvar jag är», sade Kristin.
En liten landtgård inköptes verkligen i Småland, och efter några år var Fridholm en ganska duktig landtjunkare. Egentligen var det hans hustru som skötte allt samman, men då hon aldrig talade om den saken, så hade hvarken mannen eller någon annan kommit att tänka därpå. Tack vare henne, fick Fridholm godt anseende i hela trakten, och det uppstod till och med fråga om att välja honom till riksdagsman en gång, men den äran afsade han sig på det bestämdaste.
Fridholm ville icke återse Stockholm, och hans hustru, som kort före mannens återkomst upplifvat sitt gamla tycke för Johannis-trakten i hufvudstaden, kände sedermera ingen längtan att återvända dit. Hon var lycklig att hafva fått lämna enkeståndet, utan att behöfva gifta om sig, samt att hafva lärt sig varda en duglig och verksam kvinna, på samma gång hon var en lycklig hustru.
Huru vida herr och fru Fridholm ännu lefva, vet jag icke, ehuru sådant visst ej vore alldeles omöjligt. Det var icke så många år sedan gamla jungfru Kristin ännu brukade säga:
»Ja se, när herrn inte var död, fastän han legat fem år i sjön, så lär han väl aldrig häller på fullt allvar lemna detta jordiska.»
——————