Varför påven blev så gammal
← En sägen från Jerusalem |
|
Luftballongen → |
VARFÖR PÅVEN BLEV SÅ GAMMAL
DET VAR i Rom i början av nittiotalet. Leo XIII stod just då på höjden av ära och anseende. Alla rättrogna katoliker jublade över hans framgångar och segrar, som i sanning voro storartade.
Också för dem, som inte kunde uppfatta de stora politiska händelserna, var det tydligt, att kyrkans makt ånyo var stadd i framåtskridande. Vem som helst kunde se, att det överallt inrättades nya kloster, och att pilgrimsskaror började strömma till Italien som i de gamla tiderna. På mångfaldiga ställen såg man de gamla förfallna kyrkorna restaureras, förstörda mosaiker sattes i stånd, och kyrkornas skattkammare fylldes med gyllene relikskrin och diamantinlagda monstranser.
Mittunder denna framgångens tid uppskrämdes det romerska folket av underrättelsen, att påven hade insjuknat. Han sades vara mycket illa däran. Ett rykte påstod till och med, att han var döende.
Tillståndet var också i hög grad allvarsamt. Påvens läkare avgåvo bulletiner, som knappast skänkte något hopp. Det framhölls, att påvens höga ålder — han var då redan åttio år — gjorde det nästan otroligt, att han skulle kunna gå igenom sjukdomen.
Denna påvens sjukdom vållade naturligtvis stor uppståndelse. I alla Roms kyrkor började man bedja för hans tillfrisknande. Tidningarna voro fulla av meddelanden angående sjukdomsförloppet. Kardinalerna började taga sina mått och steg för att förbereda det nya påvevalet.
Överallt beklagade man den lysande furstens snart förestående bortgång. Man fruktade, att den lycka, som hade följt kyrkans banér under Leo XIII, inte skulle bli den trogen under hans efterföljare. Det var mången, som hade hoppats, att det skulle lyckas denne påve att vinna tillbaka Rom och Kyrkostaten. Andra hade drömt om att han skulle återföra något av de stora protestantiska landen i den rättrogna kyrkans sköte.
För varje ögonblick, som gick, växte oron och bedrövelsen. Då natten kom, brydde man sig på många håll inte om att gå till sängs. Kyrkorna höllos öppna ända till långt över midnatt, för att de bedrövade skulle vara i tillfälle att träda in och bedja.
Bland dessa bedjande skaror fanns det säkerligen mer än en fattig stackare, som utropade: »Herre Gud, tag mitt liv i stället för hans! Låt honom leva, som kan verka så mycket för din ära, och utsläck i stället min livslåga, som inte brinner till nytta för någon!»
Men om dödsängeln hade tagit en av dessa bedjande på orden och plötsligen trätt fram inför honom med lyftad lie för att fordra uppfyllande av hans löfte, kan man nog undra hur han skulle ha betett sig. Säkerligen skulle han genast ha återkallat ett så förhastat erbjudande och bett om nåd att få genomleva alla de livets år, som ursprungligen hade tillämnats honom.
Vid denna tid bodde en gammal kvinna i ett av de mörka husrucklen vid Tiberstranden. Hon var en av dem, som ha sådant lynne, att de varje dag tacka Gud för tillvaron. Om förmiddagarna brukade hon sitta och sälja grönsaker på torget, och detta var en sysselsättning, som i hög grad tilltalade henne. Hon tyckte, att intet kunde vara muntrare än ett salutorg om morgonen. Alla tungor voro i gång för att bjuda ut varorna, och köparna trängdes framför borden, valde och prutade, medan månget gott skämt utbyttes mellan dem och de säljande. Ibland lyckades hon göra en god affär och få hela lagret utsålt, men också om hon inte fick sälja så mycket som en rättika, tyckte hon om att stå bland blommor och grönt i den friska morgonluften.
På kvällen åter hade hon en annan och ännu större glädje. Då kom hennes son hem och hälsade på henne. Han var präst, men han var anställd vid en liten kyrka i ett av fattigkvarteren. De stackars prästerna, som tjänstgjorde där, hade inte mycket att leva av, och modern var rädd för att hennes son svalt. Men av detta hade hon också sin stora förnöjelse, ty det gav henne anledning att proppa honom full med läckerheter, när han kom och hälsade på henne. Han strävade emot, han var anlagd för ett strängt och försakande liv, men modern blev så förtvivlad, när han sade nej, att han alltid måste ge vika. Medan han åt, gick hon omkring i rummet och sladdrade om allt vad hon hade iakttagit på morgonen under torghandeln. Det var alltsammans mycket världsliga saker, och ibland föll det henne in, att hennes son kunde ta anstöt. Hon avbröt då mitt i en mening och började tala om andliga och allvarliga ting, men prästen kunde inte låta bli att skratta. »Nej, nej, mor Concenza!» sade han. »Fortsätt, som du brukar! Helgonen känna dig redan. De veta vad du går för.»
Då skrattade också hon och sade: »Du har verkligen rätt. Det lönar sig inte att göra sig till för den gode Guden.»
När påvens sjukdom började, måste också signora Concenza ta del i den allmänna bedrövelsen. Av sig själv skulle hon helt säkert inte ha fallit på den tanken att oroas för hans bortgång, men när sonen kom hem till henne, kunde hon varken förmå honom att smaka en bit mat eller skänka henne ett leende, fastän hon var alldeles full med infall och historier. Hon blev naturligtvis förskräckt och frågade vad som stod på. »Den helige fadern har blivit sjuk,» svarade sonen.
I förstone kunde hon knappt tro, att detta var enda anledningen till hans förstämning. Naturligtvis var det en sorg, men hon visste ju, att om en påve doge, skulle det genast komma en annan. Hon påminde sonen om att de också hade sörjt den gode Pio Nono. Och se, denne, som hade kommit efter honom, hade varit en ännu större påve. Säkerligen skulle det lyckas kardinalerna att välja dem en lika helig och vis härskare.
Prästen började då tala med henne om påven. Han brydde sig inte om att sätta henne in i hans regentverksamhet, men han berättade henne små historier från hans barndoms- och ungdomsår. Också från hans prelattid fanns det saker att förtälja, som hon kunde förstå och uppskatta, såsom hur han på sin tid jagade rövare i södra Italien, hur han gjorde sig älskad av fattiga och nödställda under de år, då han var biskop i Perugia.
Hon fick ögonen fulla av tårar och utropade: »Ack, om han inte vore så gammal, om han kunde få leva många år ännu, eftersom han är en så stor och helig man!»
»Ja, om han bara inte vore så gammal!» sade sonen och suckade.
Men signora Concenza hade redan skakat tårarna ur ögonen. »Du måste verkligen bära detta med lugn,» sade hon. »Tänk på att hans levnadsår helt säkert äro utrunna! Det är omöjligt hindra döden att gripa honom.»
Men prästen var en svärmare. Han älskade kyrkan, och han hade drömt, att den store påven skulle föra henne till viktiga och avgörande segrar.
»Jag ville ge mitt liv, om jag kunde köpa nytt liv åt honom,» sade han.
»Vad är det du säger?» utropade modern. »Älskar du honom verkligen så högt? Men du får i alla fall inte uttala sådana farliga önskningar. Du måste i stället tänka på att leva rätt länge. Vem vet vad som kan hända? Varför skulle inte du kunna bli påve i din tur?»
Det gick en natt och en dag, utan att påvens tillstånd förbättrades. När signora Concenza nästa dag råkade sonen, såg han alldeles förstörd ut. Hon förstod, att han hade tillbragt hela dagen i fasta och bön, och hon började ta illa vid sig.
»Jag tror verkligen, att du ämnar döda dig för den där gamle sjuke mannens skull,» sade hon.
Sonen pinades av att återigen finna henne utan medkänsla och sökte förmå henne att en smula deltaga i hans sorg.
»Du borde verkligen mer än någon annan önska, att påven finge leva,» sade han. »Om han får fortsätta att regera, kommer han att utnämna min kyrkoherde till biskop, innan ett år har förgått, och i så fall är min lycka gjord. Han kommer då att ge mig en god syssla vid en domkyrka. Du skall inte mer få se mig gå omkring i sliten soutan. Jag får gott om pengar, och jag skall kunna hjälpa både dig och alla dina fattiga grannar.»
»Men om nu påven dör?» frågade signora Concenza andlöst.
»Om påven dör, då kan ingen veta. Om min kyrkoherde inte råkar stå i gunst hos hans efterträdare, måste vi båda förbli, där vi nu äro, i ännu många år.»
Signora Concenza ställde sig framför sonen och betraktade honom bekymrad. Hon såg på hans panna, som var full av rynkor, och på hans hår, som hade börjat gråna. Han såg trött och tärd ut. Det var verkligen nödvändigt, att han fick den där platsen vid domkyrkan med det allra första.
»I natt skall jag gå till kyrkan och bedja för påven,» tänkte hon. »Det går inte an, att han dör.»
Efter kvällsvarden övervann hon tappert sin trötthet och begav sig ut på gatorna. Stora skaror av människor strömmade fram där. Många voro endast nyfikna och gingo ute, emedan de ville vara med om att uppfånga den första nyheten om dödsfallet, men många åter voro verkligt bedrövade och vandrade från kyrka till kyrka för att bedja.
Så snart som signora Concenza hade kommit ut på gatan, råkade hon en av sina döttrar, som var gift med en litograf.
»Ack, mor, vad du gör rätt, som är ute och ber för honom!» sade dottern. »Du kan inte föreställa dig vad det vore för en olycka, om han doge. Min Fabiano var nära att beröva sig livet, när han fick veta, att påven hade insjuknat.»
Hon berättade, att hennes man, litografen, just hade låtit trycka ett hundratusental påvebilder. Om nu påven doge, skulle han inte få sälja hälften av dem, ja, inte en gång fjärndelen. Han skulle bli ruinerad. Hela deras förmögenhet stod på spel.
Hon ilade vidare för att samla upp några nyheter, varmed hon kunde trösta sin stackars man, som inte vågade gå ut, utan satt hemma och ruvade över sin olycka. Men hennes mor stod kvar på gatan och mumlade för sig själv: »Det går inte an, att han dör. Det går verkligen inte an, att han dör.»
Hon gick in i den första kyrka hon såg. Därinne lade hon sig på knä och bad för påvens liv.
När hon reste sig upp för att vandra därifrån, kom hon att fästa sina ögon på en liten votivtavla, som hängde på väggen alldeles ovanför hennes huvud. Den föreställde döden, som sträckte ut ett fruktansvärt tveeggat svärd för att hugga ner en ung flicka, medan hennes gamla mor lade sig i vägen för honom och förgäves sökte mottaga hugget i barnets ställe.
Hon stod länge begrundande framför tavlan. »Herr Död är en noggrann räknemästare,» sade hon. »Man har aldrig hört, att han har gått in på att byta ut en ung mot en gammal. Kanske han skulle vara mindre omedgörlig, om man föresloge honom att byta ut en gammal mot en ung.»
Hon påminde sig sonens ord, att han skulle vilja dö i påvens ställe, och en rysning genomilade henne. Tänk, om döden skulle taga honom på orden!
»Nej, nej, herr Död!» viskade hon. »Du får inte tro honom. Du förstår väl, att han inte menade vad han sade. Han vill nog leva. Han vill inte gå bort från sin gamla mor, som älskar honom.»
För första gången genomfors hon nu av den tanken, att om någon skulle offra sig för påven, vore det dock bättre, att hon gjorde det, hon, som redan var gammal och hade levat livet.
När hon lämnade kyrkan, kom hon i sällskap med några nunnor av ett mycket vördnadsvärt utseende, som voro hemma i norra delen av landet. De hade rest ner till Rom för att utbedja sig en smula understöd från den påvliga kassan. »Vi äro verkligen i det allra största behov av hjälp,» sade de till den gamla Concenza. »Föreställ er, att vårt kloster var så gammalt och skröpligt, att det blåste omkull under den svåra stormen förra vintern! Vad det är för en olycka, att påven är sjuk! Vi kunna ju inte få frambära våra bekymmer för honom. Om han skulle dö, måste vi resa hem med oförrättat ärende. Vem kan veta om hans efterträdare blir en sådan man, att han bryr sig om att bistå fattiga nunnor?»
Det tycktes, som om alla människor upptogos av samma tankar. Det var mycket lätt att komma i samspråk med vem som helst. Var och en var glad att få ge uttryck åt sina bekymmer. Alla, som signora Concenza närmade sig, läto henne veta, att påvens död för dem skulle vara en förfärlig olycka.
Och den gamla kvinnan upprepade gång på gång för sig själv: »Det är sant. Min son har rätt. Det går verkligen inte an, att påven dör.»
En sjuksköterska stod mitt i en skara människor och talade mycket högt. Hon var så upprörd, att tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon berättade, att hon för fem år sedan hade blivit befalld att fara ut och tjänstgöra vid ett spetälskehospital, som låg på en fjärran ö långt borta på andra sidan av jordklotet. Hon hade naturligtvis måst lyda, men det hade skett motvilligt. Hon hade känt en förfärlig fruktan för uppdraget. Men innan hon hade rest, hade hon blivit mottagen av påven, han hade gett henne en särskild välsignelse, och han hade bestämt lovat henne, att om hon komme tillbaka levande, skulle hon få företräde hos honom än en gång. Och det var på detta hon hade levat under de fem år hon hade varit borta, bara på hoppet att få se den helige fadern en gång till i livet. Det hade hjälpt henne att gå igenom allt det förfärliga. Och nu, då hon äntligen hade fått komma hem, möttes hon av underrättelsen, att han låg på dödsbädden! Hon fick inte så mycket som se honom.
Hon var alldeles förtvivlad, och den gamla Concenza blev mycket rörd. »Det vore verkligen en alltför stor sorg för alla människor, om påven doge,» tänkte hon, när hon vandrade vidare framåt gatan.
När hon såg, att många av de förbigående sågo alldeles förgråtna ut, tänkte hon med stort välbehag på vilken lycka det skulle vara att se allas glädje, om påven bleve återställd. Och eftersom hon likt många människor, som ha ett lätt humör, egentligen inte var mera rädd för att dö än för att leva, sade hon till sig själv:
»Om jag bara visste hur det skulle gå till, ville jag gärna skänka den helige fadern de år, som ännu stå mig åter av livet.»
Hon sade så en smula på skämt, men det låg också allvar under orden. Hon önskade verkligen, att hon hade kunnat utföra något sådant. En gammal kvinna kan väl inte önska sig en vackrare död,» tänkte hon. »Jag skulle hjälpa både min son och min dotter, och jag skulle dessutom göra en stor massa människor lyckliga.»
Just då dessa tankar rörde sig inom henne, lyfte hon undan det stoppade täcket, som hängde framför ingången till en liten, mörk kyrka. Det var en av de mycket gamla kyrkorna, en av dem, som så småningom tyckas sjunka ner i jorden, därför att stadsgrunden under årens lopp har höjt sig flera meter runt omkring dem. Denna kyrka hade i sitt inre bevarat något av ålderdomlig hemskhet, som måste härstamma från de dystra tider, under vilka den hade kommit till. Man genomilades ofrivilligt av en rysning, då man trädde in under dess låga valv, som vilade på ofantligt tjocka pelare, och såg de barbariskt målade helgonbilder, som blickade ner från väggar och altaren.
När signora Concenza kom in i denna gamla kyrka, som var alldeles uppfylld av bedjande, greps hon av en mystisk fruktan och vördnad. Hon kände, att på detta rum bodde det sannerligen en gudom. Under de tunga valven svävade något oändligt mäktigt och hemlighetsfullt, något, som ingav en så förintande känsla av övermakt, att hon ängslades över att dröja kvar därinne. »Se, detta är ingen kyrka, dit man går för att höra en mässa eller för att bikta sig,» sade signora Concenza för sig själv. »Hit går man, när man är i stor nöd, när man inte kan bli hulpen på annat sätt än genom ett underverk.»
Hon stod dröjande borta vid dörren och inandades denna besynnerliga luft av hemlighetsfullhet och förfäran.
»Jag vet inte en gång åt vem den här gamla kyrkan är invigd,» mumlade hon, »men jag känner, att här verkligen finns någon, som förmår skänka oss det vi bedja om.»
Hon sjönk ner bland de knäböjande, som voro så många, att de täckte golvet från altaret ända upp mot utgången. Allt under det att hon själv bad, hörde hon de omgivande sucka och snyfta. All denna sorg trängde in i hennes hjärta och fyllde det med allt större medlidande. »Ack, min Gud, låt mig göra något för att rädda den gamle mannen!» bad hon. »Jag skulle ju för det första hjälpa mina barn och så alla andra människor.»
Ibland smög sig en liten tunn munk in bland de bedjande och viskade något i deras öra. Den, som han hade talat till, steg genast upp och följde honom in i sakristian.
Signora Concenza förstod snart vad det var frågan om. »De där äro sådana, som göra löften för påvens vederfående,» tänkte hon.
Nästa gång den lille munken kom och gjorde sin rund, reste hon sig upp och gick med honom.
Det var en alldeles ofrivillig handling. Hon tyckte, att hon drevs därtill av den makt, som rådde i den gamla kyrkan.
Så snart hon kom in i sakristian, som tycktes vara ännu mer ålderdomlig och hemlighetsfull än själva kyrkan, ångrade hon sig. »Vad har jag härinne att göra?» frågade hon sig. »Vad har jag att ge bort? Jag äger ju intet annat än ett par lass grönsaker. Jag kan väl inte skänka helgonen några korgar kronärtskockor.»
Längs rummets ena sida löpte en lång disk, och vid denna stod en präst och antecknade i ett register allt, som lovades helgonen. Concenza hörde huru någon lovade att skänka den gamla kyrkan en summa penningar, medan en annan offrade sitt guldur och en tredje sina pärlörhängen.
Concenza stod alltjämt stilla borta vid dörren. Sina sista fattiga styvrar hade hon gett ut för att skaffa litet läckerheter åt sonen. Hon hörde, att flera, som inte tycktes vara rikare än hon, köpte vaxljus och silverhjärtan. Hon vände ut och in på sin kjortelsäck. Hon kunde inte en gång åstadkomma så mycket.
Hon stod och väntade så länge, att hon till sist var den enda främmande i sakristian. Prästerna, som gingo omkring därinne, sågo på henne en smula förvånade. Hon gick då ett par steg framåt. Hon tycktes till en början osäker och besvärad, men efter de första stegen vandrade hon lätt och raskt upp till disken.
»Ers högvördighet!» sade hon till prästen. »Skriv, att Concenza Zamponi, som blev sextio år i fjol på Johannes Döparens dag, ger alla sina återstående år till påven, på det att hans livstråd måtte förlängas!»
Prästen hade redan börjat skriva. Han var säkert mycket trött av att ha skött detta register hela natten och tänkte inte vidare på vad det var för saker han antecknade. Men nu bröt han av mitt i meningen och såg frågande upp på signora Concenza. Hon mötte hans blick mycket lugnt.
»Jag är stark och frisk, ers högvördighet,» sade hon. »Jag hade nog upplevat mina sjuttio. Det är minst tio år jag skänker den helige fadern.»
Prästen såg hennes iver och andakt, och han gjorde inga invändningar. »Det är en fattig,» tänkte han. »Hon har intet annat att ge.»
»Det är skrivet, min dotter,» sade han.
När den gamla Concenza kom ut ur kyrkan, var det så sent, att rörelsen hade avstannat, och gatan låg alldeles öde. Hon befann sig i en avlägsen del av staden, där gaslyktorna stodo så glest, att de endast helt obetydligt skingrade mörkret. Hon gick i alla fall raskt framåt. Hon kände stor högtid inom sig och var viss om att hon nu hade gjort något, som skulle göra många människor lyckliga.
Då hon gick framåt gatan, fick hon på en gång det intrycket, att ett levande väsen svävade fram över hennes huvud.
Hon stannade och såg upp. I dunklet mellan de höga husen tyckte hon sig urskilja ett par stora vingar, och hon trodde sig även höra dånet av de brusande fjädrarna.
»Vad är detta?» sade hon. »Det kan ju inte vara en fågel, det är alldeles för stort.»
Strax därpå tyckte hon sig varsna ett ansikte, som var så vitt, att det genomskimrade mörkret. Då jagade en outsäglig skräck igenom henne. »Det är dödsängeln, som svävar över mig,» tänkte hon. »Ack, vad har jag gjort? Jag har givit mig i den förskräckliges våld.»
Hon började springa, men hon hörde dånet av de starka vingarna, och hon var övertygad, att döden följde efter henne.
Hon flydde med ilande hast genom ett par gator. Under tiden tyckte hon, att döden kom henne allt närmare. Hon kände redan hans vingar slå mot hennes skuldra.
Plötsligen hörde hon ett vinande i luften. Något tungt och vasst träffade hennes huvud.
Dödens tveeggade svärd hade nått henne. Hon sjönk ner på knä. Hon visste, att hon måste mista sitt liv. — —
Några timmar senare blev den gamla Concenza funnen på gatan av ett par arbetare. Hon låg där medvetslös, träffad av ett slaganfall. Den stackars kvinnan blev genast förd till ett sjukhus, och man lyckades återkalla henne till sans, men det var tydligt, att hon inte hade lång stund kvar att leva.
Man hann i alla fall sända efter hennes barn. När de, fulla av bedrövelse, anlände till hennes sjukbädd, funno de henne mycket lugn och lycklig. Hon kunde inte säga många ord, men hon låg och smekte deras händer.
»Ni ska vara glada,» sade hon, »glada, glada.»
Hon tyckte synbarligen inte om, att de gräto. Hon bad också sjuksköterskorna, att de skulle le och visa sin glädje.
»Glada och lyckliga,» sade hon, »nu måste ni alla vara glada och lyckliga.»
Hon låg med hunger i ögonen och väntade att få se en smula glädje.
Hon blev allt otåligare över barnens tårar och över sjuksköterskornas allvarsamma miner. Hon började yttra saker, som ingen kunde fatta. Hon sade, att ifall de inte vore glada, hade hon lika gärna kunnat leva. De, som hörde henne, trodde, att hon yrade.
Plötsligt öppnades dörren, och en ung doktor kom in i sjuksalen. Han svängde en tidning i handen, och han ropade med hög röst: »Påven är bättre. Han kommer att leva. Det har skett ett omslag i natt.»
Sjuksköterskorna tystade på honom, för att han inte skulle störa den döende, men signora Concenza hade redan hört honom.
Hon hade också märkt en sprittning av glädje, en glimt av lycka, som inte kunde döljas, genomfara dem, som stodo omkring hennes bädd.
Då försvann oron från hennes ansikte. Hon smålog belåtet. Hon gav tecken till att man skulle sätta henne upp i bädden.
Där satt hon och såg sig omkring med något fjärrsynt i blicken. Det var, som om hon blickade ut över Rom, där nu människorna strömmade fram och tillbaka på gatorna och hälsade varandra med den glada nyheten.
Hon lyfte sitt huvud så högt hon kunde. »Det är jag,» sade hon. »Jag är mycket lycklig. Gud har låtit mig dö, för att han skall få leva. Det gör mig ingenting att dö, när jag har gjort alla människor lyckliga.»
Hon lade sig åter ner, och några ögonblick därefter var hon död.
⁎
Men i Rom berättar man, att den helige fadern
efter sitt tillfrisknande en dag roade sig med att
se igenom kyrkornas uppteckningar av fromma
löften, som hade gjorts för hans vederfående.
Han läste småleende de långa raderna av små gåvor, ända tills han kom till anteckningen, att Concenza Zamponi hade skänkt honom sina återstående levnadsår. Då blev han med ens mycket allvarlig och tankfull.
Han lät efterfråga Concenza Zamponi, och han fick veta, att hon hade dött samma natt, som han hade tillfrisknat. Han lät också kalla till sig hennes son Domenico och utsporde honom om hennes sista stunder.
»Min son,» sade påven till honom, när han hade slutat, »din mor har inte räddat mitt liv, som hon trodde i sin sista stund, men jag är mycket rörd över hennes kärlek och offervillighet.»
Han lät Domenico kyssa hans hand, varpå han avskedade honom.
Men romarna försäkra, att fastän påven inte ville erkänna, att han trodde, att han hade fått sin levnadsdag förlängd genom den fattiga kvinnans gåva, så var han ändå övertygad därom. »Varför skulle eljest fader Zamponi ha gjort en så snabb karriär?» fråga romarna. »Han är ju redan biskop, och man viskar om att han snart skall bli kardinal.»
Och i Rom fruktade man aldrig, att påven skulle dö, inte ens när han var mycket sjuk. Man var beredd på att han skulle leva längre än andra människor. Hans liv hade ju blivit förlängt med alla de år, som den stackars Concenza hade skänkt honom.