Waverley/Kap 63

←  62. Hvad är nu att göra?

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 63. Förödelse

64. Förklaringar och öfverläggningar  →

SEXTIOTREDJE KAPITLET.
Förödelse.

Waverley, som red med posthästar, hvilket den tiden var det vanliga sättet att färdas, nådde skotska gränsen utan något vidare äfventyr, utom ett par förfrågningar, som tillfyllestgörande besvarades genom den talisman, han hade i sitt pass. Vid gränsen mötte honom underrättelsen om det afgörande slaget vid Culloden. Detta var blott, hvad han länge väntat sig, ehuru framgången vid Falkirk kastat en svag aftonglans öfver chevalierens vapen. Men underrättelsen kom likväl öfver honom som ett åskslag, hvilket för en stund helt och hållet öfverväldigade honom. Den ädle, den förbindlige, den högsinnade äfventyraren var således en flykting, med ett pris satt på hans hufvud; hans tappra, entusiastiska, trogna anhängare voro döda, tillfångatagna eller landsflyktiga. Hvar fans väl nu den stolte, den hugstore Fergus, om han eljest öfverlefvat natten vid Clifton? Hvar den renhjertade och okonstlade baronen af Bradwardine, hvars svagheter tycktes endast ännu mera upphöja hans oegennytta, hans medfödda godhjertenhet och orubbliga mod? Och Rosa och Flora, som båda mist sina stöd, hvar stodo väl de att finna, och uti hvilket elände torde ej förlusten af deras naturliga beskyddare hafva försänkt dem? På Flora tänkte han med en broders vänskap, på Rosa med en ännu djupare och ömmare känsla. Det kunde, må hända, ännu blifva hans lott att ersätta dem dessa beskyddare, som de förlorat. Uppskakad af dessa tankar, påskyndade han sin färd.

Då han anlände till Edinburgh, der hans efterspaningar nödvändigt måste börja, fattade han först hela svårigheten af sin belägenhet. Många invånare i denna stad hade sett och känt honom som Edward Waverley; huru skulle han då kunna begagna sig af ett pass, som lydde på Francis Stanley? Han beslöt derför att undvika allt sällskap och att så snart som möjligt begifva sig vidare norrut. Han nödgades likväl dröja en dag eller två i afvaktan på bref från öfverste Talbot äfvensom för att under sitt antagna namn lemna sin adress på ett öfverenskommet ställe. I den sistnämnda afsigten gick han ut i skymningen genom de välkända gatorna, i det han, ehuru förgäfves, sorgfälligt undvek att blifva bemärkt. En af de första personer, han mötte, igenkände honom genast. Det var mrs Flockhart, Fergus Mac-Ivors gladlynta värdinna.

»Gud bevare oss, mr Waverley, är det ni? Nej, ni behöfver inte vara rädd för mig. Jag vill inte förråda någon person i era omständigheter. Ack! o, ve! här är en gruflig förändring; hur glada brukade ej öfverste Mac-Ivor och ni vara i mitt hus!» Och den godsinta enkan fälde några uppriktiga tårar. Som det ej fans någon möjlighet att undandraga sig hennes anspråk på bekantskap, erkände Waverley dem godvilligt samt underrättade henne derjemte om faran af sin ställning. »Efter det är nära mörkningen, sir, vill ni inte stiga in till mig och dricka en kopp té? Och om ni har lust att sofva i lilla kammaren, så kan jag lofva er, att jag skall dra försorg om, att ni inte blir störd, och ingen skall känna igen er; ty Kate och Matty, de slynorna, foro sin väg med två af Hawleys dragoner, och jag har nu två nya pigor i stället.»

Waverley antog hennes inbjudning samt hennes anbud om husrum för en natt eller två, förvissad om, att han skulle vara tryggare i denna okonstlade varelses hus, än på något annat ställe. Då han inkom i salen, svälde hans hjerta vid åsynen af Fergus' mössa med den hvita kokarden, der den hängde bredvid den lilla spegeln.

»Ja», sade mrs Flockhart, suckande, då hon såg, på hvilket föremål hans blickar voro fästa, »den stackars öfversten köpte sig en ny mössa, just dagen innan de marscherade; och jag vill inte låta dem ta bort den, utan borstar den hvar dag sjelf, och ibland så ser jag på den, tills jag alldeles tycker mig höra honom ropa till Callum, att denne skall ge honom hans mössa, såsom han brukade göra, då han gick ut. Det är för tokigt — grannarna kalla mig en jakobit, men låt dem prata hvad de vilja: jag är säker på, att det inte är derför — men han var en så beskedlig herre, som trots någon i verlden, och så vacker äfven. Ack, har ni hört, när han skall gå till döden?»

»Gå till döden? Hvar är han då?»

»Åh, Herre min Gud, vet ni inte det? Den stackars höglandsvarelsen, Dugald Mahony, kom hit för en tid sen med en af sina armar afskuren och ett djupt sår i hufvudet — ni mins nog Dugald, som bar en yxa på axeln — han kom hit, tiggande om en bit mat, att jag så må säga. Och han berättade för mig, att höfdingen, såsom de kallade honom — men jag kallar honom alltid för öfverste — och fänrik Maccombich, som ni säkert kommer ihog, blefvo tagna någonstädes vid engelska gränsen, då det var så mörkt, att hans folk inte saknade honom, förrän det var för sent, och då blefvo de alldeles utom sig. Och Dugald sade, att lilla Callum Beg — han var en elak och oförvägen pojke — och ers nåd och många andra tappra män blefvo dödade i handgemänget den natten. När han talade om öfversten, grät han, så att ni aldrig sett maken. Och nu sägs det, att öfversten skall ställas för rätta och afrättas med dem, som blefvo tagna vid Carlisle.»

»Och hans syster?»

»Jaså, hon som de kalla lady Flora — jo, hon har farit till honom, till Carlisle, och bor der hos någon förnäm papistfru i trakten för att vara nära honom.»

»Än det andra unga fruntimret?» frågade Edward.

»Hvilket andra? Jag trodde, att öfversten hade bara en syster.»

»Jag menar miss Bradwardine», sade Edward.

»Åh, jaså, lairdens dotter. Hon var en mycket hygglig flicka, stackars varelse, men mycket blygare än lady Flora.»

»För Guds skull, hvar är hon?»

»Ah, hvem vet, hvar någon af dem är nu? De stackarne, de ha dyrt fått betala sina hvita kokarder och hvita rosor! Jo, hon for norrut till sin fars egendom i Perthshire, då regeringstrupperna kommo tillbaka till Edinburgh. Det fans många ståtliga karlar ibland dem, och en major Whacker, en mycket artig herre, var inqvarterad hos mig — men, ack! mr Waverley, han såg inte på långt när så bra ut, som den stackars öfversten.»

»Har ni hört, hvart miss Bradwardines far tagit vägen?»

»Den gamle lairden? Nej, det vet ingen; men de säga, att han fäktade mycket tappert i den blodiga striden vid Inverness, och ålderman Clank, klensmeden, säger, att de styrande äro mäkta uppbragta på honom, derför att han har varit ute två gånger, och nog borde han kunnat taga sig till vara; men det fins ingen större tok, än en gammal stolle — den stackars öfversten var bara ute en gång.»

Detta samtal innehöll nästan allt, hvad den välvilliga enkan visste om sina senaste hyresgästers och bekantas öde; men det var tillräckligt för att låta Edward fatta beslut att med hvad fara som helst genast bege sig till Tully-Veolan, der han förmodade sig få träffa Rosa eller åtminstone få höra någonting om henne. Han lemnade derför på öfverenskommet ställe ett bref, undertecknadt med hans antagna namn, till öfverste Talbot, och uppgaf såsom sin adress närmaste postkontor intill Tully-Veolan. Från Edinburgh till Perth tog han posthästar, med beslut att göra återstoden af resan till fots; ett sätt att färdas, för hvilket han hade synnerlig förkärlek, och som hade den fördelen att tillåta honom vika af från vägen, så ofta han på afstånd varseblef några truppafdelningar. Fälttåget hade betydligt stärkt hans kroppskrafter och uppöfvat hans förmåga att uthärda ansträngningar. Sina saker skickade han förut, allt som tillfälle yppade sig. Allt efter som han kom längre norrut, blefvo krigets spår synbarare. Sönderbrutna vagnar, döda hästar, taklösa hus, träd, fälda till palissader, och förstörda eller blott till hälften lagade broar — allt tillkännagaf mot hvarandra fiendtliga arméers rörelser. I de trakter, der adeln var tillgifven den Stuartska saken, voro deras hus förstörda eller öfvergifna, och invånarne sågos smyga omkring, med fruktan, sorg och nedslagenhet målade i deras ansigten.

Det var afton, då han nalkades Tully-Veolans by, men ack, med huru olika känslor och tänkesätt mot dem, som han hyste vid sin första ditkomst! Då var lifvet så nytt för honom, att en tråkig och ledsam dag var ett af de största missöden, han kunde tänka sig, och det föreföll honom, som om hans tid endast borde egnas åt bildande eller roande läsning eller förströs genom ungdomliga lustbarheter. Men huru förändrad var han ej nu; huru allvarlig, men äfven huru upphöjd hade ej hans karaktär blifvit inom loppet af några få månader! Faran och olyckan äro snabba, ehuru stränga läromästare. Han fann nu i sitt sjelfmedvetande och sin inre värdighet en ersättning för de lysande drömmar, hvilka erfarenheten så hastigt förskingrat.

Då han nalkades byn, såg han med förvåning och oro, att en trupp soldater inqvarterat sig i dess närhet och, hvad som var ännu värre, på allvar tycktes hafva uppslagit sina bopålar der. Detta slöt han af några tält, som han såg skimra på den så kallade allmänningen. För att undgå vådan af att anhållas och underkastas förhör på ett ställe, der det fans så mycken sannolikhet för, att han skulle blifva igenkänd, tog han en lång omväg, i det han följde en för honom välkänd gångstig, hvarigenom han alldeles undvek byn och nalkades den öfre porten till allén. Redan första ögonkastet visade, att stora förändringar hade timat. Den ena porthalfvan låg alldeles nedbruten och sönderhuggen till bränsle, uppstapladt i en hög och färdigt att bortföras; den andra hängde onyttig på sina lösryckta gångjern. Siraterna ofvanpå porten voro sönderbrutna och nedkastade, och de skulpterade björnarna, hvilka sades hafva postat der under århundraden, lågo nu, nedvräkta från sina upphöjda platser, i gruset. Allén var grymt sköflad. Flere stora träd voro fälda och lågo tvärsöfver vägen, och den grönskande gräsmatta, hvilken Waverley en gång så högt beundrat, var nu af byfolkets boskap och dragonhästarnes ännu skonslösare hofvar förvandlad till svart dy.

Då Waverley inkom på gården, såg han de farhogor förverkligade, som dessa omständigheter uppväckt. Huset hade blifvit plundradt af konungens trupper, som af blott skadelystnad försökt uppbränna det, och fastän murarnes tjocklek hindrat elden att göra någon väsentlig skada, voro likväl stallen och uthkusen i grund nedbrända. Tornen och tinnarna på hufvudbyggnaden voro svedda och svärtade; stenläggningen på gården var upprifven och kringströdd; dörrarna voro frånbrutna eller hängde på ett enda gångjern; fönsterna voro inslagna och förstörda, och gården var öfverströdd med spillror af sönderslaget husgeråd. De sinnebilder af forntida utmärkelse, vid hvilka baronen i sitt hjertas stolthet fäst så mycken vigt och vördnad, hade blifvit behandlade med synnerlig smälek. Springbrunnen var förstörd, och källan, som försett den med vatten, flödade nu öfver hela gården; att döma af det sätt, hvarpå stenbassinen var stäld på marken, tycktes den hafva blifvit bestämd till en vattningsho för boskap. Hela björnraçen, både stora och små, hade erfarit lika liten miskund, som deras stamförvandter i början af allén, och ett par af familjeporträtten, hvilka tycktes hafva blifvit begagnade som skott-taflor af soldaterna, lågo i trasor på marken. Som man lätt kan föreställa sig, beskådade Edward med svidande hjerta dessa lemningar af ett så vördadt hus. Men hans ängslan att få erfara egarnes öde och hans farhogor för detta ödes beskaffenhet tilltogo med hvarje steg. Då han utkom på terrassen, möttes han af en ny förödelsens anblick. Balustraden var nedbruten, murarna voro förstörda, blomsterrabatterna voro öfvervuxna med ogräs, och fruktträden nedhuggna eller uppgräfda. I en afdelning af den gammalmodiga trädgården funnos två ofantliga kastanjeträd, öfver hvilkas storlek baronen varit synnerligen stolt. Kanske för lata att nedhugga dem, hade förstörarne med illvillig sinnrikhet underminerat dem och lagt en hop krut i gropen. Det ena trädet hade blifvit splittradt i stycken af explosionen, och spillrorna lågo kringströdda öfver den plats, det så länge beskuggat. Den andra minan hade gjort en mindre häftig verkan. Ungefär en fjerdedel af trädet hade blifvit sliten från stammen, som, stympad och vanstäld på den ena sidan, fortfor att på den andra utbreda sina lummiga och oskadade grenar.

Bland dessa allmänna spår af förödelse funnos några, som mera uteslutande talade till Waverleys känslor. Då han betraktade framsidan af den sålunda härjade och vanstälda byggnaden, sökte hans blickar naturligtvis den lilla balkongen, som tillhörde Rosas våning — hennes troisième eller snarare cinquième étage. Den upptäcktes lätt; ty nedunder den varseblef han de krukväxter, hvarmed det varit hennes stolthet att pryda den, och hvilka nu lågo grusade och blandade med flere af hennes böcker, hvaribiand Waverley igenkände en af sina egna, en liten upplaga af Ariosto, hvilken han upptog som en skatt, ehuru den var skadad af väder och vind.

Medan han, försänkt i de sorgliga betraktelser, som denna förödelsens anblick uppväckte, såg sig omkring efter någon, som kunde lemna honom upplysning om invånarnes öde, hörde han från byggningens inre en röst, som med välkända toner sjöng en gammal skotsk visa:

»De kommo helt plötsligt i nattlig stund
Och stormade in på vår gård och grund,
Och tjenarne flydde från fara och död
Och lemnade oss i elände och nöd.
Till döds man min riddare grymt då slog
— Han var mig så kär — och hans gods man tog.
Om solen sig höjer, om månen går ner,
Ur dödens slummer han väckes ej mer.»

»Åhå, är det du?» tänkte Edward. »Är du, stackars hjelplösa varelse, lemnad ensam här att pladdra och klaga och med dina osammanhängande vis-stumpar uppfylla de salar, som gåfvo dig skydd?» — Han ropade derefter, först sakta och sedan starkare: »David — David Gellatley!»

Den stackars fånen stack fram hufvudet bland ruinerna af ett slags orangeri, som fordom utgjort slutpunkten af den så kallade terrassgången; men vid första anblicken af en främling drog han sig liksom förskräckt tillbaka. Waverley, som ihogkom hans vanor, började hvissla en favoritmelodi, till hvilken David alltid med mycket nöje plägat lyssna och hvilken denne genom gehör lärt sig af honom. Vår hjeltes musik liknade ej mer Blondels, än den stackars David liknade Richard Lejonhjerta; men melodien hade samma verkan att åstadkomma ett igenkännande. David smög sig ånyo fram från sitt gömställe, medan Waverley för att ej skrämma honom gjorde de mest uppmuntrande tecken, han kunde upptänka. — »Det är hans ande», mumlade David; men då han kom närmare, tycktes han vilja gå in på, att hans forne bekante verkligen var lefvande. Den stackars fånen sjelf såg ut som en blott skugga af sitt forna jag. Den sällsamma drägt, han i bättre dagar varit iklädd, framvisade blott eländiga slarfvor af sin fantastiska grannlåt, och dess refvor voro på ett löjligt sätt lagade med lemningarna af tapeter, fönstergardiner och tafveldukar, hvarmed han lappat sina trasor. Hans ansigte hade äfven förlorat sitt sväfvande och sorglösa uttryck, och den stackars varelsen såg till en ömklig grad bålögd, mager, utsvulten och förskrämd ut. Efter lång tvekan nalkades han slutligen med temligen stort förtroende Waverley och stirrade honom sorgligt i ansigtet, i det han sade: »allesammans döda och borta — allesammans döda och borta!»

»Hvilka äro döda?» utropade Waverley, glömsk af Davids oförmåga att inlåta sig i något sammanhängande samtal.

»Baron — och intendent — och Saunders Saunderson — och fröken Rosa, som sjöng så vackert — allesammans döda och borta — döda och borta!

Följ du mig! Följ du mig!
Vid lysmaskens sken ifrån kyrkogårdsstig
Vill de döda jag visa för dig.
 När vindarne gny,
 Och månen tittar ur regndiger sky,
 Då i likskrud än hit och än dit de fly.
Följ du mig! Följ du mig!
Men käck skall den vara, som vågar sig
Att i natten trampa de dödas stig.»

Med dessa ord, som sjöngos i en vild och högtidlig ton, gaf han Waverley tecken att följa med och gick snabt nedåt trädgården, i det han följde kanten af ån, hvilken, som man torde erinra sig, utgjorde dess östra gräns. Edward, som erfor en ofrivillig rysning vid hans ord, följde honom i hopp om en förklaring, då han ej gerna kunde vänta sig att finna någon förnuftigare sagesman bland det synbart öfvergifna husets ruiner.

Som David gick mycket fort, hann han snart till slutet af trädgården och klef der öfver ruinerna af den mur, som fordom skilt den från den skogbevuxna dal, hvari Tully-Veolans gamla torn var beläget. Han hoppade derpå ned uti strömbädden och fortsatte, åtföljd af Waverley, med snabba steg sin gång, i det han klättrade öfver somliga klippblock och med svårighet kringgick andra. De gingo förbi det gamla slottets ruiner, och Waverley hade svårt att hinna med sin ledsagare, i anseende till den inbrytande skymningen. Sedan de ännu ett stycke följt strömmens nedra lopp, förlorade Waverley David helt och hållet ur sigte; men ett tindrande ljus, som han nu varseblef bland de täta busksnåren, syntes honom vara en säkrare ledare. Han kom snart på en mycket ojemn gångstig, som slutligen förde honom till dörren af en eländig koja. Först hördes ett häftigt hundskall; men det tystnade vid hans annalkande. En röst ljöd derpå inifrån, hvarför han ansåg det klokast att lyssna, innan han gick närmare.

»Hvem har du fört hit, din dumma kanalje?» sade en gammal qvinna, tydligen häftigt uppbragt. Waverley hörde David Gellatley till svar hvissla en del af den melodi, hvarmed han väckt hans hogkomst, och han tvekade nu ej längre att bulta på. Med undantag af hundarnes dofva morrande, uppstod genast en djup tystnad innanför, hvarefter han hörde den gamla qvinnan närma sig dörren, sannolikt ej för att upplyfta klinkan utan för att tillskjuta en regel. För att förekomma detta lyfte Waverley sjelf upp klinkan.

Midt framför honom stod en gammal qvinna af ett eländigt utseende och som utropade: »hvem kommer in till folk på det här sättet, så här dags på qvällen?» På ena sidan syntes två bistra och halfsvultna vindhundar, hvilka dock vid hans inträde bortlade sin vildhet och tycktes igenkänna honom. På den andra sidan stod, till hälften bortskymd af dörren, bakom hvilken han blott med motvilja syntes söka dölja sig, en lång, mager gubbe, klädd i en trasig och urblekt uniform och försedd med ett tre veckors gammalt skägg; han hade en uppspänd pistol i högra handen och stod i begrepp att med den venstra draga en annan ur bältet.

Det var baronen af Bradwardine. — Det är obehöfligt att tillägga, att han bortkastade sitt vapen och med en hjertlig omfamning välkomnade Edward.