| 680 | Tålamodets lön. | Jakobs Bref. | Kap. 5. |
war hans sista suck denna bön: Herre, tillräkna dem icke denna synd!
11. Se, wi prisa dem saliga, som tåligt hafwa lidit. Jobs tålamod hafwen I hört, och det slut han fick af Herren hafwen I sett; ty Herren är kärleksrik och barmhertig. Job 1: 21 f. 42: 10. Ps. 103: 8 f.
Med rätta prisa wi dem saliga, som hafwa lidit i Jesu efterföljelse och blifwit ståndaktige intill änden, se Upp. 2: 10. På Jobs lidande gjorde Herren en ljuflig ände redan här i tiden, och så gör han ofta äfwen med andra troende, men egentligen i sin tillkommelse, ty han är barmhertig och wedergäller dem rikligen, som lida för hans namns skull. Kol. 3: 4.
12 Men framför allt, mina bröder, swärjen icke, hwarken wid himmelen eller wid jorden, eller någon annan ed, utan edert ”ja” ware ”ja”, och edert ”nej” ware ”nej”, på det att I icke mån falla under dom. Matt. 5: 33 f.
Kristus sjelf har uttryckligen förbjudit allt swärjande, utom i wissa högtidliga fall, som skriften sjelf oss lärer. Pred. 8: 2. Hes. 16: 59. Ebr. 6: 16. Edert ja ware blott ja, edert nej ware blott nej. Se Matt. 5: 33–37. Hwarken wid himmelen, eller wid jorden, eller wid något annat är det tillåtet att swärja. Den, som swärjer wid djefwulen, erkänner djefwulen såsom sin herre och gud. 2 Kor. 4: 4. Swärjaren ådrager sig dom af den domaren, som står för dörren, v. 9. Om all swordom gäller i synnerhet Jesu warning, att för hwart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag. Matt. 12: 36.
13 Lider någon bland eder ondt, han bedje. Är någon wid godt mod, han sjunge psalmer. Ef. 5: 19.
För att bewaras mot syndiga tankar och syndigt tal, såwäl som för att styrkas i tron och stadfästas i nåden, är det nödwändigt att umgås med Herren i bön och tack och lof. Se Rom. 12: 12. Kol. 3: 16. Ef. 5: 19, 20. 1 Tess. 5: 17. Både bedröfwelse och glädje och allt hwad oss öfwergår, bör föra oss allt närmare till Herren.
14 Är någon bland eder sjuk, han kalle till sig församlingens äldste, och de bedje öfwer honom, smörjande honom med olja i Herrens namn. Mark. 6: 13.
Kristus hade åt sina lärjungar gifwit undergörande gåfwor och krafter, men icke ens apostlarne kunde anwända dessa gåfwor efter egen wilja. Se Fil. 2: 27. På det gåfwan att bota sjuka icke måtte blifwa missbrukad, så förordnar aposteln här, att då någon war sjuk, skulle han låta kalla till sig församlingens äldste, och de skulle bedja Herren om hjelp för den sjuke samt i tron på Kristus anwända det medel, som war brukligt i österlanden, såsom ock Jesu lärjungar gjorde, medan han ännu war i det jordiska lifwet; de smorde många sjuka med olja och botade dem. Se Mark. 6: 13.
15 Och trons bön skall rädda den sjuke, och Herren skall återställa honom; äfwen om han har begått synder, warder det honom förlåtet.
Här står icke att oljan skulle gifwa helsan åt den sjuke, utan trons bön. Sannolikt hade hos många ett sådant förtroende till den yttre smörjelsen insmugit sig, att allt för liten wigt lades på trons bön, som just war det hufwudsakliga. Äfwen om sjukdomen wore en följd af begångna synder eller tuktan derför, så skulle de blifwa förlåtna och helsan återskänkt, då den sjuke bad derom, instämmande i förbönen. Se 2 Kor. 11: 30. Ps. 32: 3–5. Es. 38: 17. Och härtill hörer äfwen bekännelsen, som här nämnes.
16 Bekännen derföre för hwarandra edra öfwerträdelser och bedjen för hwarandra, på det att I mån warda helade. En rättfärdig mans bön förmår mycket, der hon är i werksamhet.
Meningen med denna föreskrift är icke, att man måste inför någon menniska bekänna alla särskilda synder, innan man kan få förlåtelse hos Gud, utan här är meningen i synnerhet den, att om den sjuke wisste med sig någon särdeles synd, af hwilken sjukdomen kunde wara en följd, eller tuktan till bättring, eller ett timligt straff, se 2 Kor. 11: 30, så skulle han bekänna, på det förbönen måtte blifwa så mycket mera bestämd och kraftig. Dessutom lugnas samwetet, och frestaren har mindre tillfälle att störa och oroa själen med förebråelser för synden, så snart den blifwit liksom nedlagd inför en rättfärdig man. Men wi böra märka, att här står icke: bekännen för de äldste, v. 14, utan bekännen för hwarandra och bedjen för hwarandra, på det att I mån warda helade. Det är en kraftig uppmuntran för kristna, att en rättfärdig, en troende menniskas bön i Jesu namn förmår mycket. 2 Mos. 17: 11. Luk. 18: 1–8. Ap. G. 16: 25, 26. Matt. 18: 19, 20.
17 Elias war en menniska, af samma natur som wi, och i en bön bad han, att det icke skulle regna, och det regnade icke på jorden i tre år och sex månader. 1 Kon. 17: 1. Luk. 4: 25.
18 Och han bad åter, och himmelen gaf regn, och jorden frambragte sin frukt. 1 Kon. 18: 41 f.
Bönens magt belyser nu aposteln med ett härligt exempel från det gamla testamentet. Se 1 Kon. kap. 17 och kap. 18. Uppb. 11: 6. Himmelen öppnade sig och gaf ett nådeligt regn åt den förtorkade jorden, då Elias bad. Så kan ock en troende själs allwarliga bön werka, att nådens regn kommer öfwer en torr och plågad själ, och att helsokrafter från Gud utgjutas uti en sjuk kropp.
_684.jpg&oldid=348776){kind=link}