Äktenskapets Komedi (1898)/16

←  XV.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XVI.

XVII.  →

XVI.

Sommarveckor hade förflutit så hastigt och lätt, att Anna icke märkt deras gång. För Bob hade de varit tunga nog. Men hans hustru lade icke längre märke till, att Bobs ögon gömde frågor, hvilka han icke vågade bekänna för sig själf. Fru Anna gick numera sig egen väg, och den hade fört henne bort från allt, som var hennes och Bobs gemensamt. Till den lilla sommarvillan, hvilken, inbäddad i björkarnas orönska, låg vid den lugna skärgårdsviken, for fru Anna med ångbåten, som klockan tio på aftonen gick ifrån hufvudstaden. Hon satt lutad mot ryggstödet på ångbåtens öfre däck, och hennes fina ansikte var drömmande och blekt. Bredvid henne satt Gösta Wickner och höll i skuggan af sin kappa hennes hand, som han befriat från handsken. Däcket var för öfrigt tomt, ensamma sutto de där, och kring dem göt sig sommaraftonens förtonande skymning. Den föll öfver de mörka stränderna, från hvilka trädens toppar tecknade bizarra linjer mot en himmel i aftonrodnad. Den föll öfver det ljusare vattnet, som gungade för de talrika ångbåtarna i matta reflexer. Den jämnade ut konturerna på båtarna, som gledo förbi, och kom ljusen från lanternorna och salongernas små runda fönster att lysa grönt, rödt och hvitt genom skymningen. Och seglen, som fladdrade slaka i lugnvädret, kom denna skumma dager att stiga hvitare och högre än eljest öfver lustjakternas skrof.

Öfver hela scenen låg något af denna mjuka, nästan försonande stämning, hvilken faller öfver naturen, när den blir sedd som i minnet af stadens gasbelysta gator, hvilka nyss glidit bort. Det blir på en gång så mycket tystare, utan att vara riktigt tyst. Ensamheten nalkas, men har ännu icke blifvit allenahärskande. Ännu höras de många ljud, som tyda på stadens närhet: skvalpet från båtarna, ångpipornas hvisslande ljud, maskinernas stönande suckar. Stora moln af stenkolsrök flyga färgade och granna genom de otaliga smålågornas reflexer. Framför ångarens bog ligger den stora segelleden, dämpad, jämn och tyst.

Tysta sutto de båda, som ensamma upptogo däcket. Utan att tala böjde Gösta sig ned och kysste Annas hand, som hvilade i hans. Det låg något våldsamt och obehärskadt i den rörelse, med hvilken han förde den smala handen till sina läppar, något som starkt bröt af mot det vanliga sättet hos den man, hvilken leende och kall plägade behärska själfva timbren i sin stämma.

Han böjde sig ned och hviskade något i fru Annas öra. Hvad han sagt, måtte ha varit något, som hon längtat att höra, eller som hon ej kunde höra för ofta. Ty orden drefvo blodet till hennes kinder. Med en plötslig rörelse böjde hon sitt ansikte uppåt och mottog leende och med slutna ögon hans kyss. Så säg hon upp, och hennes ögon lyste.

»Följer du med hem i afton?» sade hon.

En skiftning som af ett obehag förmörkade ett ögonblick Gösta Wickners drag.

»Det är för sent», sade han. »Jag stiger af vid näst sista båten. Där möter jag stockholmsbåten.»

Anna teg en stund, men det syntes, att hon icke var belåten.

»Hvarför vill du icke?» frågade hon till sist.

Gösta log en smula sarkastiskt och på samma gång vänligt, som om han tillrättavisat ett barn.

»Behöfver du egentligen fråga det?» sade han.

Och i stället för svar grep han åter hennes hand och smekte den, som om han velat lugna henne eller bringa henne på andra tankar.

Men Anna ville i dag icke låta sig lugnas, kunde det kanske icke.

»Tänk på mig», sade hon med darrande stämma. »Jag måste resa hem. Möta hans blick. Tala vid honom. Allt detta, som du vill undvika.»

Gösta släppte hennes hand, och hans ansikte blef kallt. Anna såg dess uttryck, och hon blef rädd, som hon alltid blef, när hans ögon sågo ut i luften, utan att söka hennes, och hans mun slöt sig samman som kring en värld, dit hon kände, att hon aldrig fick blicka in. Hon fruktade detta ansiktsuttryck, som om hon anat, att det dolde något, hvilket en gång skulle gifva henne den största sorg, hon någonsin genomlefvat. Och hon ångrade bittert, att hon låtit honom ana sina känslor.

Utan att kunna få fram ett ord satt hon tigande vid hans sida, till dess att ångbåten saktade farten och i mörkret närmade sig den brygga, där hon visste, att de skulle skiljas. Då blef hennes fruktan henne öfvermäktig, fruktan att hon skulle förlora honom, trötta ut ho- nom, stöta honom ifrån sig.

»Gösta!» hviskade hon och vände hela sitt förtviflade ansikte emot honom.

Smärtan i hennes röst grep honom, och hans ansikte lyste upp, återfick det uttryck af fröjd vid hennes åsyn, som alltid gjorde Anna lugn. Hon såg honom in i ögonen och tryckte hans hand. Och just, som båten backade invid bryggan, sprang Gösta Wickner i land och försvann i skymningen.

Anna satt ensam på däcket och säg utåt de mörka stränderna. Hon såg tillbaka mot bryggan, hvilken hon nyss hade lämnat. Då sprang ur mörkret fram en liten gnista, som fladdrade och irrade. Hon såg, hur den liksom tog fäste och blef till en låga. Och hon förstod genast, hvarifrån lågan kom. Det var skenet af Gösta Wickners ficklykta, som han tändt för att vägleda den kommande ångbåten, hvilken skulle föra honom tillbaka.

Fru Anna satt och stirrade på den lilla lågan, hvilken rörde sig upp och ned, som om den sändt henne en hälsning, Hon hörde bakom sig den mötande ängbåten passera förbi, men hon vände sig icke om. Som förtrollad satt hon, och hennes ögon stirrade mot den lilla lysande punkten, till dess att de blefvo fuktiga, och skenet grumlades. Då blinkade hon till och reste sig upp. Hvad var det? Skenet försvann och förvandlades i en hel rad större glimmande lågor, hvilka lyste som ögon öfver vattnet. Fru Anna mäste le åt sin egen öfverspändhet. Mellan henne och den lilla lysande punkten sträckte sig den andra ångbåtens mörka sida. Den backade och lade till. Om ett ögonblick ångade den vidare på väg mot den stora staden.

Fru Anna suckade och satte sig åter till rätta på sin plats. Det kändes så öde omkring henne, och hon var ensam, så fruktansvärdt ensam, som hon aldrig känt sig. Tanklöst vände hon sin blick framåt, och hennes ögon foro öfver stränderna, som syntes höja sig fram i skymningen. Plötsligt spratt hon till igen, och denna gång fångades hennes blick af något, som kom henne att sätta handen för ögonen. Det var åter ett litet ljus hon såg. Ljuset liknade alldeles det, hon nyss sett slockna bakom sig. Det syntes också ett stycke ofvanför vattnet, och det lyste öfver en brygga. Detta ljus blef tydligare och tydligare. Fru Anna kände igen bryggan, hon såg björkarnes konturer och eken, som sträckte sina knotiga grenar uppåt där bakom. Som en mörk, oregelbunden skugga gled villan fram ur skymningen. Nu saktade båten farten, och som i en dröm gick fru Anna ned för att stiga i land.

Tigande mottog henne Bob, och tigande följdes de åt framåt vägen. Bob gjorde inga frågor, och Anna sade honom ingenting. Men hon såg vid en krökning af vägen, att han gick böjd och lutad som en gammal man, och hon sökte efter ett ord för att bryta den förfärliga tystnaden.

»Bobl» sade hon. »Låt oss icke gå inl»

Han vände sig emot henne, och hans gestalt blef som spänstigare och högre. Anna tyckte sig förstå, hvad han kände. Hon tyckte nästan, att han sagt henne det. Bob hyste hopp. Han tog hennes ord som ett närmande, ett ord, som kanske skulle binda dem till hvarandra igen. Hon kände detta, som om hon hört hans stämma säga henne det alltsammans, och utan att se upp visste hon, att hans ögon i väntan voro riktade mot hennes läppar.

Hon blef så underligt tungsint och tyckte, att ingenting kunde hon göra, och hon hörde, som om en främmande talat, när hon själf till sist sade:

»Du vet det ju själf, Bob. Ingenting kan bli emellan oss, som det förr har varit.»

»Hvad menar du?» kom Bobs röst.

Och sedan hörde hon sin egen:

»Jag är en annans, Bob. Jag är icke längre din.»

De sutto på bryggans låga soffa, och under dem skvalpade vattnet af ångarens sista svallvåg, när fru Anna sade dessa ord. Bob rörde sig icke, när hon uttalat dem. Han satt endast en smula mera hopsjunken, som om han mottagit ett allt för härdt slag. Och Anna kände något, som liknade ömkan, hvilket måtte ha flugit genom hennes själ. Men hon visste det icke. Hon hörde blott, att hon själf började tala, och hon trodde, att hon talade länge. Så gaf den förfärliga spänning, i hvilken hon varit, vika, och hon visste, att hon satt här ensam med Bob och hade bekänt alltsammans. Hvad skall Gösta säga? var hennes första tanke. Hvad skall Gösta säga?

Hon reste sig upp, och fylld af denna tanke gick hon in, utan att Bob hejdade henne.

Bob satt kvar där nere på bryggan, och han kände sig på ett ohyggligt sätt lugn. Han tog af sig hatten och försökte att draga ett djupt andetag. Men det ville icke lyckas. Hvad var det egentligen, som hade händt? Han visste det icke. Sjönk blott ihop igen och hörde som i sömnen ett underligt brus, hvilket måtte kommit från träden, som vaggade sig i sin korta sommarnattssömn.

Bob satt och iakttog allting, som fanns omkring honom. Det var, som om hans smärta ännu sof. Han såg, att någonting kröp framför hans fötter. Bob böjde sig ned och såg en padda, hvilken långsamt kraflade sig fram på bräderna, som voro våta af nattens fukt. Han rörde vid henne med foten och iakttog, att hon var ljusare under buken, släppte ned henne igen och följde åter hennes rörelser med en noggrannhet, som om detta lilla djur för honom haft det största intresse. Paddan satt stilla och liksom sög in fukten från vattnet.

Bob satt och såg halft medvetslöst på detta, till dess han erfor en snabb, stickande känsla, hvilken gjorde ondt. Då kom han att tänka på, att han var ensam. Han ropade med halfhög röst: »Anna!» Men när ordet var uttaladt, slog rösten klick, och en våg af kväfda snyftningar höjde hans bröst.

Då reste sig Bob upp. Han frös, så att tänderna skallrade i hans mun. Raglande som en drucken gick han direkt upp på sitt rum, kastade sig påklädd på soffan och föll ögonblickligen i en djup, tung slummer.