Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 20

←  En konsert, en katastrof och en bekännelse

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Fantasien på avvägar

Annes nya krydda  →

XX.
FANTASIEN PÅ AVVÄGAR.

Våren hade återvänt ännu en gång till Grönkulla — den sköna, fast nyckfulla och tveksamma kanadensiska våren. Den dröjde kvar hela april och maj och bjöd på en följd av ljuvliga, ljumma dagar, med rosenskimrande solnedgångar och underverk av återuppståndelse och spirande växtlighet. Lönnarna utmed De älskandes stråt stodo med rödbruna knoppar, och små krusiga ormbunkar sköto upp runt omkring Skogsnymfens källa.

Uppe i småskogen bakom herr Sloanes gård slogo konvaljerna ut, vita små klockor gungande på fina stänglar och spridande den härligaste doft. Alla flickorna och gossarna i skolan hade varit ute och plockat dem en solig eftermiddag, och nu vandrade de hem i den klara skymningen då alla ljud hördes så tydligt, med händer och korgar fulla med buketter.

— Det är synd om människor, som leva i land, där det inte finns liljekonvaljer, sade Anne. — Diana säger, att kanske de ha någonting ännu bättre, men det kan väl inte finnas någonting bättre än konvaljer, säg, Marilla? Och så säger Diana, att om de inte känna till dem, så kunna de inte sakna dem. Men det tycker jag är det sorgligaste av alltihop. Tänk, Marilla — att inte veta, hurdana liljekonvaljer äro, och inte sakna dem! …

Vi hade förfärligt roligt i dag, Marilla! Vi åto våra smörgåsar nere i en mossbevuxen dalgång invid en gammal brunn — en sådan romantisk plats! Charlie Sloane sa’, att Arty Gills inte vågade hoppa över den, och då var ju naturligtvis Arty tvungen att göra det, fastän han blötte ned sitt ena byxben. Herr Phillips gav alla de konvaljer han hittade åt Prissy Andrews, och jag hörde honom säga: »ljuvt åt den ljuva.» Det har han tagit ur en bok, det vet jag, men det ska ändå en viss fantasi till för att använda det på rätt ställe … Det var också någon, som kom och bjöd mig liljekonvaljer, men jag sa’: nej, jag tackar … Jag kan inte säga er den personens namn, för jag har heligt lovat, att det aldrig ska gå över mina läppar.

Vi gjorde kransar av konvaljerna och lindade dem kring våra hattar, och när det blev tid att gå hem, så gingo vi par om par nedåt vägen med våra stora buketter i händerna, och så sjöngo vi. O, så trevligt vi hade, Marilla! Allt folket på herr Sloanes gård kom ut för att titta på oss, och alla, som vi mötte på landsvägen, stannade och sågo efter oss. Vi väckte riktigt uppseende …

— Det ska inte mycket till för att få tokstollar att titta, tyckte Marilla.

Efter konvaljerna blev det violernas tur, och hela Violernas dal lyste av dem. Anne vandrade genom den på vägen till skolan med aktsamma steg och kärleksfulla blickar, alldeles som om hon trampade en helig mark.

— Det är underligt, förtrodde hon Diana, när jag går här genom Violernas dal, bryr jag mig inte om, ifall Gill — i fall någon annan skulle komma över mig i klassen. Men när jag sitter i skolan, då är det helt annorlunda, och jag bryr mig mycket om det. Det finns så många olika Annor i mig. Ibland tänker jag, att det är nog därför jag ställer till så mycket oreda … Vore jag bara en enda Anne, skulle det vara bra mycket bekvämare … Men inte hälften så roligt.

En juniafton, då fruktträdgårdarna åter klätt sig i sin skäraste blomsterskrud, då grodornas kör klingade som små silverklockor från träsket ovanför Mörka, speglande vågen och luften stod full av vällukt från klöverfält och kåddoftande furuskogar, satt Anne vid sitt gavelfönster. Hon hade hållit på med sina läxor, men det hade blivit så skumt, att hon ej längre såg att läsa, och hon hade försjunkit i vakna drömmerier. Hon blickade ut förbi Snödrottningens grenar, som ännu en gång lyste bländvita med sina klungor av blom.

I alla väsentliga avseenden var det lilla gavelrummet oförändrat. Väggarna voro lika kallt vita, nåldynan lika hård, de gula stolarna lika stela och siratliga som förr. Och ändå var själva karaktären av rummet förändrad. Det var uppfyllt av en levande och kraftigt pulserande personlighet, som tycktes genomtränga allt och vara alldeles oberoende av skolflickans läxböcker och klänningar och band — till och med av den spräckta blå muggen, som stod på bordet full med äppelblommor. Det var som om dess rörliga invånarinnas alla drömmar, antingen hon sov eller var vaken, hade tagit synlig, ehuru icke materiell form och behängt det nakna rummet med de skiraste vävnader av regnbågsglans och månglitter.

Omsider kom Marilla hastigt in med några av Annes nystrukna skolförkläden. Hon hängde dem över en stol och satte sig ned med en liten suck. Hon hade haft sin svåra huvudvärk den dagen, och fastän den nu tämligen gått om, kände hon sig »utschasad och förbi», som hon uttryckte sig. Anne såg på henne med sin klara blick full av deltagande.

— Jag önskar verkligen, att jag kunnat ha huvudvärken i ert ställe, Marilla. Jag skulle med glädje ha uthärdat den för er skull.

— Tack ska du ha, men du har ju gjort vad på dig ankommer genom att uträtta arbete och låta mig vila, sade Marilla. — Du tycks ha riktigt gått på i ullstrumporna och gjort färre misstag än vanligt. Det förstås — inte hade du behövt stärka Matthews näsdukar. Och de flesta människor, som sätta in en paj i ugnen för att värma upp den till middagen, ta nog ut den och äta den, när den blivit varm, i stället för att låta den stå kvar och brännas till en svart skorpa. Men du har nu en gång för alla ditt sätt för dig.

Marillas svåra huvudvärk gjorde henne alltid en smula »pepprad» till humöret.

— Åh, det var bra ledsamt, sade Anne ångerfullt. — Jag tänkte aldrig på den pajen från det ögonblick jag satte honom in i ugnen och tills nu — fastän jag nog tyckte, att det fattades någonting på middagsbordet … När Marilla överlämnade hushållsbestyren åt mig i morse, så föresatte jag mig riktigt allvarsamt att hålla mina tankar samlade och inte »låtsa» någonting … Och allting gick så bra, ända tills jag satte in pajen; då kom jag att tänka på pepparkakshuset och häxan och barnen, som skjutsade henne långt in i ugnen … Se’n glömde jag pajen.

Inte vet jag om, att jag har stärkt Matthews näsdukar! Hela tiden jag strök, så försökte jag tänka ut ett namn på en ny holme, som Diana och jag ha upptäckt längre uppåt bäcken. Det är den mest hänförande plats, Marilla. Två lönnar står det på den, och bäcken rinner runt omkring den. Vi ha smått tänkt på Victoria-ön, fast det är inte avgjort ännu … Men det var tråkigt med pajen och näsdukarna. Jag hade velat vara alldeles ovanligt snäll och duktig i dag, eftersom det är en årsdag. Minns Marilla vad som hände i dag för jämnt ett år sedan?

— Nej, inte någonting särskilt.

— O, Marilla, just den dagen kom jag hit till Grönkulla. Det glömmer jag aldrig! Det var vändpunkten i mitt liv … Men ni tycker naturligtvis inte, att det var någonting så märkvärdigt. Nu har jag varit här ett helt är, och jag har varit så lycklig! … Det är klart, jag har ju haft mina bekymmer, men dem får man väl försöka glömma … Ångrar ni, att ni lät mig stanna kvar, Marilla?

— Åhnej vars, ångrat mig har jag inte, sade Marilla, som ibland undrade, hur hon kunnat leva, innan Anne kom till Grönkulla. — Det har jag inte gjort … Om du har slutat dina läxor, Anne, så ville jag gärna, att du kilade över till fru Barry och både henne om att få låna Dianas förklädesmönster.

— Ack — det — det är så mörkt … sade Anne.

— Mörkt? Det är ju bara skymning. Och för resten — hur ofta har inte du sprungit dit, sedan mörkret fallit på?

— Jag ska gå tidigt i morgon bittida, sade Anne ivrigt.

— Jag ska stiga upp i soluppgången och kila dit genast, Marilla.

— Vad är det för nya konster, Anne? Jag vill ha mönster för att klippa till ditt nya förkläde nu i afton. Gå genast och var rask i vändningarna.

— Då får jag gå stora landsvägen … sade Anne och tog motvilligt sin hatt.

— Gå stora landsvägen och slösa bort en hel halvtimme! Spring nu, annars ska du minsann få se på annat!

— Jag kan inte gå genom spökskogen, Marilla! skrek Anne i full förtvivlan.

Marilla stirrade.

— Spökskogen? Yrar du? Var i alla dar ligger spökskogen?

— Granskogen på andra sidan bäcken, sade Anne med en förfärad viskning.

— Prat! Här finns väl ingen spökskog någonstans! Vem har satt sådana dumheter i huvudet på er?

— Ingen, svarade Anne. — Diana och jag ha gjort upp, att det spökar inne i skogen. Alla ställena här omkring ä’ så — så — vanliga. Vi gjorde upp det här för att ha roligt. Vi började på med det i april. Det är någonting så romantiskt med en spökskog, Marilla. Vi valde granskogen, därför att därinne är så mörkt. Åh, vi ha tänkt ut sådana hemska saker, så håren kan resa sig på ens arma huvud … Där går en vitklädd dam av och an vid bäcken just vid den här tiden och vrider händerna och uppger gälla skrik … Hon visar sig, när det ska inträffa något dödsfall i familjen. Och ett litet mördat barns vålnad hålls uppe i dungen kring Näktergalsro — den smyger sig fram bakom en och lägger sina kalla fingrar på ens hand — så! O, Marilla, jag ryser, bara jag tänker på’t … Och en karl utan huvud vankar av och an på stigen, och vita skelett rassla åt en mellan grenarna … O, Marilla, inte för något pris i världen skulle jag vilja gå genom spökskogen, sedan det blivit mörkt. Jag är säker på, att vita gestalter skulle sträcka sig fram bakom träden och ta mig …

— Aldrig har jag väl hört på maken, utbrast Marilla, som lyssnat i stum häpnad. — Anne Shirley, det är väl aldrig din mening att säga mig, att du tror på alla de där dumheterna, som du själv funnit upp?

— Inte precist … stammade Anne. — Jag tror åtminstone inte så länge det är dager. Men se’n det blivit mörkt, Marilla, då är det annorlunda. Det är just då, som spökena äro ute — helst torsdagsaftnar …

— Det finns inga spöken, Anne.

— Jo för all del, det gör det visst, Marilla, ropade Anne ivrigt. — Jag vet många, riktigt trovärdiga människor, som ha sett sådana. Charlie Sloane säger, att hans mormor såg hans morfar driva hem korna en kväll, sedan han varit begraven i mer än ett år. Och Charlie Sloanes mormor, hon skarvar minsann inte … Hon ä’ religiös. Och fru Thomas’ pappa hade en kväll följe med en hund med glödande ögon och hängande tunga, och det förstod han var hans brors ande, som ville säga, att han skulle dö inom nio dagar. Det gjorde han inte, men han dog efter två år, så att nog slog det in, alltid … Och Ruby Gillis har berättat —

— Jag vill inte höra ett ord mer, avbröt Marilla med skärpa. — Jag har länge tyckt, att du ger din fantasi alltför lösa tyglar, och ska den nu sätta ihop sådana här osunda ting, så kan jag inte vara med längre. Gå nu du medsamma till Barrys, som jag sa’, och till straff ska du ta vägen just genom grandungen. Och kom aldrig se’n till mig och nämn ett ord om spökskogen.

Det hjälpte ej, hur mycket än Anne grät och bad — och grät och bad gjorde hon, ty hennes förskräckelse var fullt äkta. Hennes fantasi hade spelat henne ett elakt spratt, och hon hyste den största fasa för granskogen efter mörkrets inbrott. Men Marilla var obeveklig. Hon följde den darrande andeskåderskan ned till källan och befallde henne gå raka vägen över spången och in i det skumma tillhållet för kvidande vitklädda damer och huvudlösa gastar.

— O, Marilla, hur kan ni vara så grym! snyftade Anne. — Hur skulle ni känna det, om en vit gestalt ryckte mig till sig och bure bort mig?

— Jag tar risken, svarade Marilla utan att blinka. — Du vet, att jag alltid menar, vad jag säger. Jag ska minsann kurera dig för att befolka vår hyggliga granskog med spöken. Seså, marsch!

Anne anträdde marschen — det vill säga, hon vacklade fram över spången och fortsatte rysande uppför den hemska, skumma stigen på andra sidan. Anne glömde aldrig den vandringen. Bittert fick hon ångra, att hon på lek skrämt upp sig för ingenting. Hennes fantasis spökgestalter lurade i varenda mörk skugga utmed hennes väg, och de sträckte ut sina kalla, skrumpna händer för att gripa tag i den förfärade lilla flickan, som manat fram dem.

En bit vit björknäver, som en väderil drev upp ur en grop och fram över prasslande, vissna blad, kom nästan hennes hjärta att stanna. Det långdragna knarrandet av två gamla trädgrenar, som skrapade mot varandra, prässade fram ångestsvetten i stora pärlor på hennes panna. De i mörkret flaxande läderlapparna tycktes henne vara svarta spökgestalters vingar.

När hon kom fram till herr Bells åkerfält, flydde hon tvärs över det, som om hon varit förföljd av en härskara av okroppsliga varelser, och hon nådde familjen Barrys köksdörr så andlös och förbi, att hon knappast förmådde viska fram sin begäran om förklädesmönstret. Diana var ej hemma, så att hon hade ingen förevändning att dröja kvar. Och så återstod ju den fasansfulla återvägen. Anne gick den med slutna ögon — hellre ville hon stöta sig döv och blind mot grenarna än riskera att få se någon vit gestalt … När hon äntligen med skälvande knän beträdde spångens plankor, drog hon en lång, lättnadens suck.

— Jaså, ingen tog dig? sade den känslolösa Marilla.

— O, Marilla, sade Anne med skallrande tänder, hädanefter ska jag v-vara fullt n-nöjd med v-v-anliga skogar …